RUT och ROT, positivt endast för de rikaste?

Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet är en av alla motståndare till rutreformen och ska tydligen i en nyligen debatt hävdat att det enbart är de rikaste förorter som utnyttjar detta. Att det är där det utnyttjas mest tror jag på, men inte enbart där. Och ser man till att det har skapat 30 000 nya jobb, främst bland utrikesfödda kvinnor, en grupp som har det svårt att få in på arbetsmarknaden på annat vis så är det kanske inte så hemskt ändå? Nu vet jag att jag blandar äpplen och päron när jag kombinerar såväl ROT som RUT, men ändå. RUT är svårt att få faktiska siffror på hur mina grannar använder men med ROT så kan jag göra en uppskattning. Enligt hitta.se så är medelinkomsten i det område som vi bor i 26 986kr, dvs ungefär vad som även är medelinkomsten i Sverige. Kollar man på de 10 närmaste husen så har 5 under det senaste året tagit in hantverkare. Kanske fler, har inte hundra koll på alla eventuella renoveringar inomhus. Jag har inte heller koll på mina bekantas inkomst men flera par som jag gissar på är medelinkomsttagare utnyttjar RUT. Det är kompisarna som jobbar som vårdbiträde, lärare, förskolepedagog, socionom, fabriksarbetare mm. Och jag kan inte låta bli att tänka på när mamma inte ansågs vara i behov av hemtjänst, men då hon inte klarade av mer än enklare städning själv så anlitade hon en kvinna som kom regelbundet och hjälpte till med städningen. Hade det inte varit för RUT skulle mamma inte haft råd med det med tanke på att hennes låga pension. Så i min värld så är det inte bara de rikaste som går som vinnare med RUT/ROT. Även de som inte är gjorda av pengar har glädje av det. Eller fråga de 30 000 personer som idag har ett jobb att gå till, tack vare den ena av dom, RUT

Annonser

Avslutande tankar

Jag har funderat mycket på hur samhället ser ut idag och hur vi lever våra liv. Det har handlat mycket om den stress som genomsyrar hela vårt samhälle och hur allt ska vara så tipptopp hela tiden. Vi ska vara framgångsrika på jobbet på våra jobb som gärna ska ha ”en mening”, vi ska bo fint, vara välfriserade, vältränade och klä oss individuellt men ändå så att vi blir accepterade. Vi ska leva hälsosamt, men inte gå till överdrift vad det gäller varken träning eller kosthållning. Helst ska man ha någon särskild kosthållning för det är ett tecken på individualitet (även om det aldrig är orsaken till att man valt att hålla sig till den, i alla fall inte den främsta medvetna orsaken), oavsett om det handlar om lchf, GI, antiinflammatorisk kost, vegetarisk, vegansk, 5:2 eller bara ”vanliga” tallriksmodellen. Den främsta orsaken som de flesta valt sin kosthållning har mer ideologisk, och:eller hälsomässig bakgrund, men likväl, otroligt många har någon speciell kosthållning, betydligt fler än för låt oss säga 10-15 år sedan.

Samtidigt med detta så ska vi vara ständigt lyckliga, livet ska vara lätt och utan motstånd, bara flyta på. Vi ska ha ett rikt socialt liv, vara omtyckta, ha många vänner som vi ska träffa ofta, både som familjer som enskilt. Vi ska ha många intressanta fritidsintressen och vi ska bejaka oss själva, samtidigt som vi ska lyckas ”unna oss det lilla extra” (gärna ofta). De förhållanden vi har ska vara fantastiska hela tiden och helst ska vi för alltid känna oss som nyförälskade. För kommer den gråa vardagen in så förverkligar vi inte oss själva och då är det lika bra att ge upp förhållandet, för man är ju värd bättre.

Samtidigt med allt detta ska vi ha koll på de senaste artisterna, filmerna och serierna. Är man riktigt ”bra” så har man både Facebook, instagram, LinkedIn och alla andra ”viktiga” sociala konton. Och dessa ska allra helst uppdateras ofta så att man ska kunna få så många ”likes” som möjligt. Några mörka sidor, inte ens skuggiga sidor av sitt liv kan man lägga ut i offentligheten. Men däremot de där ”likes”:en. Vi vill ju ha belöning, våra hjärnor strävar efter belöningar, och uteblir det…

Fallerar något av dessa, om man inte lyckas få tillräckligt många likes, kommentarer, inte presterar ständigt på topp och förhållandet blir lite av en grå vardag etc så byggs kaoset upp inom en och allt blir jättejobbigt och svårhanterligt.

Min fundering är, kan detta vara en starkt bidragande orsak till den allt mer ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle? Vi har fullt upp att försöka ge hjärnan olika typer av belöningar hela tiden, belöningar i form av skräck/kärlek/skratt/action i form av filmer och serier. Vi har fullt upp att vara omtyckta, ha fina bostäder och snygga bilar, vältränade och allmänt ”lyckade” så Stevie glömmer bort att fråga oss vad det egentligen är vi behöver. Vi glömmer bort vilan, återhämtningen. Visst, kroppen kanske får det, men inte hjärnan.

Vad är det som får mig att tänka i dessa banor? Jo, det här med ökad psykisk ohälsa har vuxit lavinartat genom åren. I samband med att sociala medier har vuxit. Och de krav som vi tror att samhället ställer på oss själva, men som egentligen handlar om krav som vi själva ställer på oss själva. Förr i tiden så jobbade vi betydligt längre arbetsdagar än vad vi gör idag. Men då hade vi inte heller lika mycket runtomkring oss. Intrycken våra hjärnor då behövde hantera från en dag var betydligt färre i antal än de intryck de får idag. När bonden plöjde sin åker så plöjde han sin åker. Hans öron fick lyssna på de ljud som plöjningen medförde, plus ljuden från naturen. Han blev inte avbruten stup i kvarten och han hattade inte mellan flera olika arbetsuppgifter. Han plöjde sin åker. Sedan efter det tog han hand om djuren. Eller skötte om sina redskap. Eller… Men han gjorde en, max ett par saker samtidigt. Inte så som många gör idag, jobbar, lyssnar på radio och tänker på det som komma ska, samtidigt som man har full koll på telefonen ifall den skulle plinga till.

Idag förväntas vi alltid vara nåbara, informationen ska fram, snabbt. Då tog den den tid som det tog. Idag går allt så mycket snabbare. Det blir aldrig tråkigt. Hjärnan matas med intryck, information hela tiden, från alla håll. Information som den sedan försöker sortera och ha koll på. Vad är viktigt? Vad är inte viktigt? Vad behöver noteras för att hålla en vid liv? Vad är det som kan orsaka att man blir uppäten eller förgiftad eller dödad på annat vis om man inte noterar det? Och när hjärnan får allt mer att jobba med så blir vi allt kortare i vår kommunikation, vilket blir att vi dels blir mer lättstötta, dels låter mer sura, tvära och korta i tonen vilket sätter igång signaler hos andra som också är stressade och så är det hjulet igång.

Jag ser själv att jag är där. Jag ställer höga krav på mig själv. Jag vill att allt ska vara så fantastiskt hela tiden. Huset ska vara tipptopp. Likaså mitt och A:s förhållande. Barnen ska vara snälla och uppfostrade och duktiga. Fritiden ska helst fyllas av roliga saker osv.

Men så är det ju inte. Ett riktigt normalt liv ser inte ut så. Med ett hus kommer det alltid att finnas saker att göra. Saker som tar både tid och pengar, och har man inte oändlig tillgång på dessa får man prioritera. Med barn i den åldern som våra barn är kan man inte ha en massa intressanta hobbys om man vill ge sina barn så mycket av sin tid som möjligt, med hänsyn till att man samtidigt jobbar heltid. Vissa hobbys kan man göra tillsammans med barnen, men inte andra. Och de man gör, kanske måste anpassas till barnen. Vad det gäller förhållande så kan man inte räkna med att allt är rosamoln efter över 17 år tillsammans. I det stora har vi det bra, kanske behöver vi försöka satsa mer på oss två under året som kommer, och återigen lära oss att prata mer med varandra. Barnen i sin tur är ju helt fantastiska som de är och bråk, krångel och trots hör till deras utveckling, även om det är urjobbigt både för dom och för en annan. Och mitt jobb… På ett sätt älskar jag mitt jobb. Jsg behöver variationen som konsultlivet ger. Och den snabba feedbacken från kunder. Och känslan av att aldrig behöva gå på djupet, att få göra ”sitt” och sedan lämna allt bakom sig. Men samtidigt så strider konsultrollen mot mig som person. Jag är inte någon social talang. Det kräver mycket av mig att ständigt vara social och utåt. Att alltid, hos alla kunder, hela tiden behöva prestera på topp. Det sliter på en. Liksom alla resor, även om jag gillar dom. Men byta jobb? Jag vet inte vad jag skulle göra annars? Var skulle jag kunna hitta samma variation, samma bekräftelse på att jag kanske inte är så dum ändå? Jag vet inte

Jag brukar inte ha så mycket nyårslöften men för mig blir det nu att försökta sålla. Sålla i alla måsten, sänka kraven och tillåta mig att ha tråkigt. För då får min hjärna vila. Då får den möjlighet till återhämtning. Jag ska även försöka få med A på att vi jobbar med vårt förhållande. Den behöver det. Och tar vi inte hand om den så gör den som julgranen om man glömmer att vattna den, den tappar barren och kvar står då ett naket skelett. Och det har ingen glädje av. Att kasta det nakna skelettet vill jag inte behöva göra. Jag har provat livet med dubbla boenden och det jag lärde mig under dom åren är att jag inte vill utsätta mina barn för det. Mina barn är värda en trygg uppväxt med ett hem, två trygga föräldrar och en trygg och varm uppväxt och detta är mitt mål att uppnå.

Den senaste veckan har #metoo exploderat över världen och så även debatten och jag tror inte någon har förblivit oberörd. Det väcker känslor. Och tankar. Så även hos mig. Så här kommer några av mina.

Det lyfts upp i media kända personer som har gått över gränsen och vara beteende på inget sätt är ok. Det jag reagerar här är 

  1. Varför lyfta upp allt detta i media? Varför peka ut enskilda personer? Jag ser inte syftet med det hela
  2.  Särskilt inte om det har varit känt av många. Där många har stått bredvid och låtit det ske utan att reagera, utan att säga stopp. Där många har stått nere bredvid, sett, hört och låtit det fortgå. Kanske till och med skrattat med åt ”skämten”. Men inte sagt något. Vad säger det om dessa personer? Särskilt om de inte har stått i beroendeställning till den som har haft detta kränkande beteende? Jag ser det lite som ett tonårsgäng där man trissar varandra till att hela tiden gå ett steg längre, allt för att vara ”störst”, ”bäst”, ”roligast”. Där det är någon som inte ser var gränsen går, och därmed passerar den. Och de andra lattjar med, men med en obehagskänsla i magen. För att varje gång som detta händer, för varje gång som gränsen passeras så flyttas gränsen en bit, steg för steg. I det fallet är det inte ens fel att gränsen passeras. De andra är minst lika delaktiga i det då de inte säger något. För att de tiger. Och detta gäller oavsett om det handlar om sexuella trakasserier och övergrepp eller andra händelser som tex andra trakasserier/övergrepp och andra brottsliga handlingar. Låter man något sådant fortgå och man säger inget, ja, då är man i mina ögon precis lika skyldig som den som utför handlingen. 
  3. Varför är det egentligen en sådan fokus på sexuella handlingar? Ja, jag tycker att det är bra att det lyfts upp hur fel det är i samhället när var och varannan blir sexuellt trakasserad på ett eller annat vis. Det är jättebra! Men varför hör man inte om de fall där kvinnor har trakasserat män?  Eller finns dom inte? Eller är det så att det fortfarande idag är ok att kvinnor ”tar för sig”? Det jag saknar i den här debatten är alla de andra handlingar som inte kan klassas inom området ”sexuellt”, men som likväl är nervärderande, kränkande och förtryckande. I min värld så är alla trakasserier och kränkningar precis lika fel, oavsett om de är av sexuell karaktär, eller inte.  Något som inte borde få excistera. Och om man ser att någon utsätts för detta så är det ens för-de skyldighet att försöka sätta stopp för det. Jag tror på kulturens kraft. Kulturen går att ändra. Kulturen sitter i huvudet hos de som finns i den. Det som finns i huvudet på någon kan ändra på. Det tar tid, men det går. Om en ensam person försöker ändra, så går det inte lika lätt, men det går. Man kan lära gamla hindrar att sitta, det tar troligtvis bara längre tid
  4. Jag såg denna och reagerade över att ”sexuellt ofredad” används i kolumnen. Sexuellt ofredad blir man (i min värld) av någon som vet vad sex och lust är. Jag tror inte att en fyraåring vet det. Eller vad sex är. Jag tror inte mina barn, 3 och 7 år gamla vet vad varken ”sexuellt ofredande” eller ”sex” är. Jag tror inte att de är unika. Snarare tvärtom. Och vet de inte vad det är, kan de då utföra sådana handlingar? Däremot så kan de begå handlingar som inte är ok av andra skäl. Handlingar som de förhoppningsvis har lärt sig inte är ok. Som att säga dumma saker till någon. Eller om någon. Eller göra dumma saker. Som att slåss. Eller bitas. Eller puttas. Saker som de lärt sig allt eftersom i sina liv att det inte är ok. Men däremot handlingar som kan uppfattas vara av sexuell art vet de inget av. Tror jag. Hoppas jag. Jag försöker lära dom att deras kropp är deras. Att ingen annan får bestämma över dom. Eller deras kroppar. Eller lite fel är det ju där. Vi föräldrar bestämmer ju ibland över dom. Och deras kroppar. Som när de inte vill borsta tänderna eller håret. Eller när de inte vill torka sig ordentligt efter att ha gjort nummer två. Eller inte vill duscha fast de luktar skunk, gammal svett och sur mjölk och är leriga från topp till tå. Då går vi in och lägger in vårt veto. Eller som när Lillasyster brände sig på spisen och vi tvingade henne hålla handen under svalt/kallt vatten och därefter la på brännskadegele fast hon inte ville. Eller… Så ibland går vi över gränsen för vad de tycker är ok, men vi ser att det är för deras bästa. Vilket leder mig till
  5. Hur vet man vad som är ok och vad som inte är ok? Hur vet man vart gränsen går? Att ta på någons rumpa kan vara ok (men är nödvändigtvis inte det, beroende på hur msn könner varandra och hur mottagaren tar det) om man har ett förhållande på något vis. Att ta på en främmande persons rumpa är i de flesta fall inte ok. Att ta på någons bröst, samma sak. Men att ta på någon annan i övrigt? Det beror på. Det beror på så mycket olika saker.  Om det är två personer som är intresserade av varandra så är det ok. Och ibland kan det vara så olika. Som när jag gick på högstadiet så hade jag en lärare i matte som inte hade riktigt samma behov av personligt utrymme som många andra har. Jag minns med obehag hur den här läraren kunde komma och stryka en över armen och fråga hur det gick. Eller hur nära läraren stod en när man fick hjälp. Hur svårt det var att lyssna på det som sades då obehaget var så stort. Av detta skulle man kunna tro att det handlade om något sexuellt, men jag tror inte det. För i så fall skulle det varit det gentemot klassens samtliga elever av både könen. Jag tror inte att läraren ifråga var medveten om vilket obehag detta medförde hos alla elever. Och i och med att ingen sa något… Men vem skulle kunnat göra det? 


Mer tankar och funderingar finns angående detta. Betydligt fler. Men jag nöjer mig med det. För idag i alla fall. Jag är rätt trött och sliten och börjar känna att mina tankar börjar bli alltför röriga för att fortsätta just nu

Tankar

På mitt jobb är det många, fler än på de flesta andra arbetsplatser, som är väldigt miljömedvetna. De allra flesta tränar en hel del och är allmänt väldigt hälsomedvetna (även om onyttigheter smiter ner emellanåt också). Allt detta finns det som sagt var en hög medvetenhet om. Allt det fysiska. Något som jag dock saknar är medvetenheten om det mjukare bitarna. Om vad som gäller människans mjukare del. Och denna okunskap och intresse tror jag det allmänt i samhället finns en stor okunskap inom, och som jag tror är en bidragande orsak till dagens allt mer ökande sjukskrivningar orsakade av stress och andra psykosociala orsaker, både privat och i arbetslivet.

Idag så ”ska” man vara ständigt nåbar. Oavsett vad. Vi är alla så viktiga och är sådana nyckelpersoner att vi inte kan koppla av under kvällar och helger och stänga av tekniken, och för att inte tala om några veckors semester! Vi ska vars tillgängliga, för såväl kolleger som kunder. Vi måste kolla våra mail. Vi måste ha våra jobbmobiler på. Utifall-att-om. Det är oftast inte så att arbetsgivaren har krävt det. Det behöver inte ens vara att arbetsgivaren har antytt något sådant, men ändå så sitter man där, kollar sina mail, svarar på de där samtalen… Och även om telefonen inte plingat till kollar man den, man kan ju ha missat något! 
Men ärligt, hur många människor är så enormt viktiga? Hur många människor är så oumbärliga? Hur många måste verkligen vara ständigt tillgängliga, ständigt uppkopplade? Hur många saker måste åtgärdas på en gång och inte kan vänta till nästkommande arbetsdag? Och hur många saker av dessa viktiga saker kan man inte låta någon annan ta ansvar för medan man själv är ledig/har semester/samlar ny energi? Jag tror att dessa saker är ytterst ytterst få. Och personer som har dessa jobb är en ynka bråkdel av alla dom som tror att de har ett så viktigt jobb att de är totalt oumbärliga. 

En gång pratade jag om dessa frågor med en person som jobbade i ett internationellt företag. Hen ansåg att i och med att hen jobbade med forskning och utveckling så var det av yttersta vikt att vara tillgänglig för kollegerna runtomkring i världen. När jag undrade om dessa kollegor hade samla förväntningar tillbaka fick jag en frågande blick tillbaka. Personen funderade en stund och svarade ”ja”. Men ärligt, är det verkligen så? Är det inte bara så att vi skämmer bort varandra med att vara ständigt tillgängliga? Jag menar, ta bara för 15-20 år sedan. Ja, kanske till och med kortare än så, 10 år sedan. Innan mobilernas tid. Visst klarade sig företag även utan att alla var ständigt nåbara? Varför skulle de inte göra det idag? Kan det kanske vara så att det, i alla fall delvis, beror på att vi alla vill känna oss viktiga och behövda? Att genom att vara ständigt tillgänglig, svara på mail så snart de dimpt ner i maillådan vill visa hur fantastiska och kompetenta vi är? Fast egentligen så biter vi oss själva i svansen. Bränner ljuset i både ändarna.

I slutet av juni, strax innan jag gick på semester enades jag och min chef över hur jag skulle göra med mobil och mail när jag gick på min ledighet. Jag skulle inte behöva ha koll på dom. Tyvärr har inte alla samma bild av hur det ska vara. Några kollegor hade försökt få tag på mig trots att de visste att jag var på semester. Ingen av dom hade något viktigt som inte kunde vänta eller som de inte kunde lösa själva. Undrar hur de ser på mig nu när jag inte var tillgänglig? Kanske tänker de så som några av mina närmaste kollegor (inklusive chef) sa till mig när jag ansåg att jag inte skulle behöva ha på/med mig min jobbmobil när jag var på semester. De visste mitt privata nummer, liksom vakten på företaget. Skulle det vara något akut så skulle de få tag på mig. Men det var tydligen inte tillräckligt. De skulle minsann se till att de var tillgängliga ”för de ville minsann göra ett bra jobb!”

Åldersgräns 

Idag har vi i Sverige en åldersgräns för IVF, som är omdebatterad och som många har åsikter om. Jag har haft olika synpunkter om det. Numera tycker jag på ett sätt att det ska vara en bedömning som läkaren gör utifrån det aktuella paret, precis så som det  nämns i länken ovan. Samtidigt så tycker jag att det är bra med en gräns av två orsaker. Det blir lättare lika för alla, oberoende på vilken läkare som tar beslutet, dels så är det bra att man sätter gränser för när samhället ska ta resurser till just den här typen av vård. I den bästa av världar så skulle det finnas pengar till all sjukvård som behövs, tyvärr så ser inte verkligheten ut så. Vården idag har inte på något vis tillräckliga resurser. Det är långa köer överallt, det är svårt att få tid till läkare. Det råder personalbrist. De som jobbar inom vården har i regel katastroflåga löner i förhållande till det jobb de utför. Och dessutom under de förhållanden som råder. Samtidigt med detta så finns det en hel del sjukvård och andra mediciner som många sjuka skulle kunna få och som skulle göra dom friska(/-re) men som de inte får pga att den vården är så dyr. Det finns vård som dödssjuka inte får av samma anledning. Med det i bakhuvudet så är det svårt för mig att motivera att släppa på aktuella regler rörande IVF. Samtidigt så är det inte heller så självklart med tanke på vilken psykisk ohälsa ofrivillig barnlöshet kan leda till, och även det kostar ju samhället en hel del. Så frågan är egentligen, ska det finnas gränser och i så fall var ligger den gränsen? Vad tycker du?

Tips till dig som går på kurs

En del av mitt jobb är att hålla i olika utbildningar. Efter varje sådant tillfälle delas det ut en kursutvärdering som deltagarna får fylla i och det är några saker som jag funderat på hos vissa som fyllt i dom. Det är följande: 

  1. Om kursledaren i början av kursen säger att raster och sådant är flexibelt och att kursdeltagarna ska säga till om varje pass drar ut på tiden och att man som föredragshållare siktar mot att kunna ta i alla fall en bensträckare en gång i timmen, så menar kursledaren troligtvis också det! Vad är det för mening att sitta och gnälla över ”för långa pass, det borde varit pass på 40-50 min åt gången” om man inte sagt något under kursen!? Särskilt som kursledaren bett om att bli påmind om denne råkar glömma bort det?
  2. Om kursledaren i början av utbildningen frågar om alla hör bra och ingen säger något annat så tar denne förgivet att alla också hör. Har kursledaren dessutom sagt att man ska hojta till om det skulle vara så man inte hör så förstår jag inte hur man kan med att hålla tyst hela föredraget (i mitt fall blir det mestadels 1-3 dagar (!) för att i kursutvärderingen beklaga sig över att man inte hörde. 
  3. Om man i kursutvärderingen poängsätter något som mindre bra, varför lyfter man inte upp det man tycker var mindre bra och förklarar vad som inte var bra? Hur ska man annars som föredragshållare veta hur man ska gå tillväga för att förbättra sig?  
  4. Har kursledaren tidigt uppmuntrat till att diskutera, gör det då! Framförallt om en del av utbildningen handlar om just diskussioner. Och är du en sådan som inte aktivt ens försöker diskutera utan svarar i bästa fall enbart kortfattigt på tilltal, kom för allt i världen inte efteråt och beklaga dig för att det inte var tillräckligt med diskussioner! 
  5. Hur kan man känna att man inte fått känna sig delaktig  om man aldrig ens försökt säga något, och man knappt svarat på tilltal? Eller är det meningen att kursledaren med barsk röst ska komma fram till deltagaren som knappt försöker ens vara engagerad i utbildninge, och tvinga den att prata?

Det finns garanterat fler saker som jag tänkt på, men jag tror att jag stannar där. I alla fall för den här gången 

Kärleken gör en stark

Jag är rätt säker på att jag redan tidigare i denna blogg har skrivit om Gustav Seppelin Solli och den otroligt hemska och tragiska arbetsplatsolycka han varit med om. För ett tag sedan hittade jag Kalkungsolyckan och kärleken i Sveriges radios app och när jag lyssnade på den så slogs jag av flera saker. Dels så var det den hjärtlöshet som Nordkalk visat efter olyckan, och deras totala ignorans mot dels Gustav och hans anhöriga, men även mot den andre killen, han som dog, Johan Löfroth och hans anhöriga, företaget visat. Men jag slogs även av den kärlek som kom fram i berättelsen, dels den mellan Gustav och hans Pernilla, men även den kärlek till livet som Gustav visar. Och all den styrka detta vackra par tillsammans tycks ha. Vill man känna så ska man absolut lyssna på avsnittet!

Gränsen mellan hjälpa sina barn och curling

Ibland när jag ser och hör folk om hur de hjälper sina barn så reagerar jag på att vissa föräldrar verkligen gör allt för sina barn. Ibland så känns det som att de går för långt och att man som förälder gör sina barn en björntjänst då man inte lär barnen att stå på sina egna ben. Ett sådant exempel är det här med att söka jobb. För ett tag sedan berättade en på jobbet att hon brukade sitta med sin son och söka jobb. Hon kollade annonser, markerade dom som hon trodde KU de vara intressanta och så satte dom sig tillsammans och skrev ansökan. Kan tillägga att sonen i det här fallet var 19, fullt frisk utan diagnoser, men mamman hade dock fått för sig att han har Asperger fast utredning visat att så inte var fallet. 

Idag satt jag och kollade lite i några köp- och säljgrupper på Facebook och såg då detta


Då undrar jag genast om dottern inte kan skriva själv? Att mamman skriver detta för sin dotters räkning tyder ju inte på att dottern är ”arbetsam” kan då jag tycka! Visst om förälder frågar på sitt jobb men att i allmänhet söka jobb åt sitt barn…

Trött

Jag är trött och hungrig efter dagens loppis. Försäljningen gick sådär. Jag hade trott/hoppats på att sälja en massa barnkläder (stl 50-68) men det sålde jag knappt något av. Eller vuxenkläderna. Eller manskläderna. Eller böckerna. Eller… Men pH-lampan blev såld! Jag hade knappt hunnit ut ur bilen innan den första personen kom och frågade vad jag ville ha för den. Han tyckte jag låg för högt och ville pruta. Det fick han inte. Inte just då. Jag välkomnade honom att komma tillbaka strax innan stängningsdags för var inte lampan såld tills dess skulle han få det till det priset som han hade erbjudit. Det gjorde han inte, men det gjorde inget för kort därefter kom en annan och köpte den till det begärda priset. 

Den första timmen var helt galen! Men resten av tiden så gick det upp och ner på mängden besökare. Jag antar att det hängde samman med andra evenemang på Kulturkalaset. 

 När klockan var strax innan sju packade jag ner mina saker och åkte hem till min väntande familj. Jag har inte träffat dom på några dagar och ändå slogs jag av de stora framsteg som Lillasyster tagit vad det gäller gåendet! Nu har hon verkligen hittat modet och hon går mer än rumphasar. När jag rotade i källaren efter saker till loppisen hittade jag lite av E’s gamla leksaker som jag hade tagit upp då jag tänkte att de kunde kanske passa Lillasyster och nu lekte hon med dom hur mycket som helst. Hon älskade dom! Kul att se att hon hittade något hon tyckte om!

Nu är det dags att krypa till kojs. Imorgon är det en ny vecka och en ny arbetsdag. Känner inte alls för att jobba, jag vill vara med familjen! Men, men, vad göra? Någon måste ju jobba också! 

Det är klart

…att jag ansöker om ett lån!

  Låter ju bra! Och seriöst! Att få sådant erbjudande på en säljannons som man har ute på Facebook är ju verkligen inte illa! Och så bra översatt det är! Jag vill verkligen ha hjälp med att stödja mina problem, får jag inte ekonomisk hjälp så försvinner dom kanske????

Eller inte 😉

Försäljning

Det blev ingen försäljning av bilen i helgen. Köparen ville inte köpa om hon inte fick betala minst 20000kr kontant. Efter allt som varit kände jag att hon fick ta och behålla sina pengar själv och jag behöll bilen. Jag vill ju bli av med den, men inte till vilket pris som helst!

Idag så åkte vi och hälsade först på min yngsta syster som bor 2,5 bort. Efter lite fika i vårsolen med henne, hennes sambo, hennes två barn och  hennes vindögde hund och ett gäng glada hönor och två tuppar springandes i trädgården åkte vi ytterligare en 30 minuter längre bort för att hälsa på min äldsta systerdotter med familj. 

 

Efter ännu mer social samvaro och god lasagne så körde vi sedan hem, belåtna över att ha skitit i alla måsten och gjort något trevligt istället (om än jobbigt med tanke på resan, sammanlagt sex timmar i bilen).

Stackars Lillasyster tyckte det var jobbigt med alla djur. Särskilt den (enligt henne) otäckt stora monstret till boxer som min systerdotters familj har. Hunden är inte så värst uppfostrad och hoppar och slickar på folk och när den glädjefyllt hoppade upp mot mig som bar på Lillasyster när vi gick in i trädgården blev Lillasyster rejält uppskrämd. Jag älskar djur, och då särskilt hundar. Eller jag har i alla fall gjort det innan. Men nu dessa två hundar… Den ena kan vara med och tävla om världens fulaste hund och den andre, som trots sin storlek är totalt ouppfostrad… Nej, det blev lite väl mycket! Tacka vet jag våra kaniner!

Tankar och funderingar

Ibland så blir jag så frustrerad på E som ”inte hör” mig och inte svarar på tilltal. Ofta beror det på ren nonchalans men ofta beror det också på att hon är så försjunken i sina egna tankar och funderingar. På utvecklingssamtalen på förskolan påminns vi så gott som varenda gång om att hon är lite speciell, att hon tänker och funderar mer än vad de flesta andra barn i hennes ålder gör. Annars så är det inte så ofta dom vi tänker på det, förutom just när det kommer till att svara på hennes frågor, tankar och funderingar. Och som sagt var, ibland hennes brist på reaktion vid tilltal. Denna vecka har jag blivit dock blivit påmind om det.

E:s bästa kompis, låt oss idag kalla henne för Elsa efter en av figurerna i hennes favoritfilm, Frost, har varit hos oss rätt mycket denna vecka. De två tjejerna trivs verkligen med varandra och i och med att E är 15 timmars på förskolan så blir det många timmar utan bästisen för Elsa. Jag har tidigare berättat om att en kompis har fått följa med E hem från förskolan, det har varit Elsa. Så var det också nu i torsdags. När Elsas mamma kom för att hämta Elsa så bröt världens sorg ut hos tjejerna och vi kom överens om att Elsa skulle få stanna hos oss över middagen och sedan skulle jag köra hem henne.

Idag så var Elsa åter hos oss igen. Elsas föräldrar håller på och separerar och för att hennes mamma skulle få möjlighet att flyttstäda har Elsa varit hos oss stor del av dagen. Och nu, efter dessa två längre dagar med Elsa så blir tjejernas olikheter än tydliga. Ta tex Elsas föräldrars separation. E var ledsen häromkvällen vid sängdags då hon var rädd för att Elsa inte bara skulle flytta till ett nytt hem utan att hon även skulle byta förskola. Elsa i sin tur hade knappt koll på att hon skulle flytta över huvudtaget…

I förmiddags så hörde A hur E hade frågat Elsa om flytten. Hon hade inte kunnat svara så mycket. Han hade även hört hur flickorna hade pratat om skilsmässa. Skilsmässa och separation är något som E har frågat mig om också och jag har försökt förklara på bästa möjliga vis. Jag har försökt förklara att ibland så vill/kan inte föräldrar bo tillsammans längre utan då måste de flytta isär, men oavsett så älskar föräldrarna dina barn. Jag vet inte hur man annars skulle förklara det? Samtidigt har jag även sagt att vi, hennes föräldrar vill inte flytta ifrån varandra, utan vill bo tillsammans som en familj med sina två flickor, men man vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Jag tror inte att någon av oss kommer att flytta, och att jag tror att om någon flyttade så är det för att vi flyttar tillsammans. Så här blev vi verkligen uppmärksammade över att E hade funderat mer över Elsas föräldrars separation och flytten än vad Elsa själv tycktes ha gjort.

En annan sak som E har funderat på är att flytta hemifrån när hon blir stor. Ibland så berättar hon att hon ska ha ett barn, en flicka i alla fall och så ska hon ha katt, fast hon gillar hundar bäst. Och hon ska bo i hus. Men så ibland så oroar hon sig för att flytta hemifrån. Hon har bestämt att hon ska minsann ringa hem till mamma minst en gång varje dag och säga att hon älskar mig.

Ofta så går det att svara på hennes frågor, men det är ett ämne som jag tycker är jättesvår att svara om, frågor om religion. Hur svarar man på det? Vi vill inte ge henne ett svar som styr hennes tro åt något håll. Därför är det svårt att berätta om religion. Vi kan ju inte säga att någon/några gud/ar finns, men vi kan inte heller säga att de inte finns. Däremot att det finns människor som tror att det finns Gud/-ar. Men det är svårt…

Som sagt var så har jag nu än en gång blivit påmind om vilken grubblare jag har. Något jag inte har tänkt så mycket på innan. Visst, jag tänkte när hon var mindre, hur skönt det var att hon pratade så bra som hon gjorde för då kunde hon fråga om det hon inte förstod. Det jag inte tänkte på då, var att hon kanske tänkte och funderade mer än många andra barn. Jag kände bara förståelse för de barn som var lite efter med sitt tal, och deras frustration över att inte bli förstådda och inte få svar på sina frågor.

Alla ni som har röstat på SD

Alla ni som har röstat på SD, är ni nöjda med ert bidrag i detta val? Vad är orsaken till att du valde rösta just SD? Var det för att du är missnöjd med övriga partier, dvs missnöjesröstade du?

Jag vet inte, visst kan det vara så som de själva försöker säga, att partiet varken är nazistisk eller rasistisk, även om de var det i sin början, när de startade. Men bevisligen är många av deras anhängare och flera av deras politiker både främlings- och kvinnofientliga. Känns det bra att stödja dessa människor? Känns det bra att veta att detta är ett parti som har många anhängare som bär ett hat och en avsky mot människor som inte är som de själva? Invandrare, flyktingar, homosexuella, ja, i vissa fall till och med kvinnor i allmänhet. Som anser sig vara bättre än andra? Som anser att de är värda mer än andra? Känns det bra att sådana personer kommer de närmaste fyra åren representera DIG och DINA åsikter?

Som sagt var, jag vet inte, alla Sverigedemokrater är kanske inte av samma virke. Läser man på deras hemsida så är det svårt att hitta något om främlingsfientlighet, så det finns säkert sverigedemokrater som inte är rasister och/eller nazister, personer som ser fördelar att hjälpa drabbade på plats, som ser ett behov av att få strängare straff vid brott, oavsett om man är vit, svart, gul eller rosa och som ser behov av bättre vård och omsorg för både gammal som ung osv. Men likväl, många har ett förflutet i dessa kretsar nazistiska och rasistiska kretsar. Många har visat sig fortfarande bära dessa åsikter. Och även om det har rensats i leden de senaste dagarna, och även om det kommer att fortsätta rensas i leden, så kommer personer med dessa åsikter sitta med och bestämma och ta beslut. Beslut som påverkar dig, dina föräldrar, dina barn, dina syskon, dina vänner och andra nära och kära. Allas våra liv. Tror du att dessa beslut kommer att vara sådana som du, om låt oss säga 10 år kan känna dig stolt över att du har bidragit till att de har tagits? SD, är ni nöjda med ert bidrag i detta val? Vad är orsaken till att du valde rösta just SD? Var det för att du är missnöjd med övriga partier, dvs missnöjesröstade du?

Jag vet inte, visst kan det vara så som de själva försöker säga, att partiet varken är nazistisk eller rasistisk, även om de var det i sin början, när de startade. Men bevisligen är många av deras anhängare och flera av deras politiker både främlings- och kvinnofientliga. Känns det bra att stödja dessa människor? Känns det bra att veta att detta är ett parti som har många anhängare som bär ett hat och en avsky mot människor som inte är som de själva? Invandrare, flyktingar, homosexuella, ja, i vissa fall till och med kvinnor i allmänhet. Som anser sig vara bättre än andra? Som anser att de är värda mer än andra? Känns det bra att sådana personer kommer de närmaste fyra åren representera DIG och DINA åsikter?

Som sagt var, jag vet inte, alla Sverigedemokrater är kanske inte av samma virke. Läser man på deras hemsida så är det svårt att hitta något om främlingsfientlighet, så det finns säkert sverigedemokrater som inte är rasister och/eller nazister, personer som ser fördelar att hjälpa drabbade på plats, som ser ett behov av att få strängare straff vid brott, oavsett om man är vit, svart, gul eller rosa och som ser behov av bättre vård och omsorg för både gammal som ung osv. Men likväl, många har ett förflutet i dessa kretsar nazistiska och rasistiska kretsar. Många har visat sig fortfarande bära dessa åsikter. Och även om det har rensats i leden de senaste dagarna, och även om det kommer att fortsätta rensas i leden, så kommer personer med dessa åsikter sitta med och bestämma och ta beslut. Beslut som påverkar dig, dina föräldrar, dina barn, dina syskon, dina vänner och andra nära och kära. Allas våra liv. Tror du att dessa beslut kommer att vara sådana som du, om låt oss säga 10, 20 år kan känna dig stolt över att du har bidragit till att de har tagits? Något som du stolt kommer berätta för dina barn och barnbarn att att du gjorde?

Och på tal om stolthet, har du vågat berätta för din omgivning vad du har röstat, kan du stå för det, rakryggad? Vågar du göra det imorgon? Nästa vecka? Nästa månad? År? Om 4 år?

Då har vallokalerna stängt för den här gången och man kan egentligen sammanfatta det hela med att människor kommer att bli lidande. Så skulle det bli oavsett hur man röstade.

På ena sidan, de som verkar bli den nya regeringen, har vi dom som vill göra om sjukförsäkringen. De som inte vill att sjuka ska hamna i kläm. Det låter ju bra. Jag tror att vi alla känner till någon som blivit utförsäkrad. Men samtidigt, dessa vill avskaffa RUT, något som många småbarnsfamiljer och gamla utnyttjar. Tex min mamma. Hon är pensionär och har lägsta möjliga pension. Efter upprepade proppar i ögonen så ser hon dåligt. Ok, vissa dagar bättre än andra, men likväl dåligt. Efter ett helt liv ”ute på golvet” hos ett av våra större företag så slets hennes kropp sönder och hon har problem med rygg, axlar och nacke. För henne är vissa hushållssysslor alltför tunga. Någon hemtjänst har hon inte blivit beviljad, hon anses inte vara tillräckligt dålig. Men när man hälsat på hos henne ser man det överallt. Det hon inte ser… Visst, vi, hennes barn kan ju hjälpa henne med detta! Men för mig blir det lite väl långt att åka över 22 mil, enkel väg, för att hjälpa henne regelbundet. För en annan av mina systrar är det 16 mil enkel väg. För en annan är det 34 mil. Det finns ju en syster till, hon bor 2 mil från mamma, hon kan väl hjälpa? Jo, hon kunde det för ett år sedan. Men inte nu längre. Inte efter den stroke som gjorde att hon numera enbart kan ta sig fram med hjälp av rullator. Som får ta färdtjänst vart hon än ska, även till din rehabilitering, om hennes sambo inte kan köra henne. Så för mamma har RUT varit räddningen. Nu har hon fått hjälp med att handla städa och få ett drägligt liv. Något som troligtvis nu kommer att försvinna.

På andra sidan har vi de som tycks bli förlorarna. De som har styrt ett Sverige som på senare år allt mer har visat missnöje. Ett Sverige som allt mer hamnat i kris. Men ett Sverige som jämfört med många andra länder har klarat de ekonomiska kriser som varit, förhållandevis bra.

De har jobbat för att få fler kvinnor att starta eget, de har fått fler utsatta, dvs personer med mindre utbildning i bagaget, att få jobb i form av olika RUT-jobb. De har försökt få ungdomar ut i arbete. Frågan är: om de åtgärder som de har gjort tas bort, vad kommer det att innebära för dessa personer? Hur många företag som jobbar med RUT-baserade tjänster att försvinna? Hur många kommer bli arbetslösa till följd av detta?

Nu låter det som jag helt är en anhängare av alliansen. Riktigt så enkelt är det inte. Jag tycker att dagens sjukförsäkring är skandalös och behöver absolut åtgärdas. Jag tycker inte att pensionärer ska beskattas mer än de som arbetar. Bara för att nämna några saker. Ja, jag röstade inom Alliansen den här gången, men det var mycket för att jag mer är rädd för att de förändringar som oppositionen vill införa kommer att medföra mer negativa följder för fler människor än vad ett fortsatt styre av Alliansen skulle medfört. Men jag kan ju ha fel. Det kan ju vara så att trots mina farhågor, att det kommer att bli bättre för fler. Det är vad man får hoppas för framtiden. För blir det inte så, så kan man fundera på vad det kommer att innebära i nästa val om fyra år och hur stor andel människor som kommer att missnöjesrösta då…

Valtider

Mobilen ringer. Det är ett okänt nummer. Jag svarar och jag hör genast att det är en inspelning:

”Hej! Det här är Göran Hägglund, Kristdemokraterna…”

Han ville bara säga att han skulle ringa mig och några tusen andra väljare imorgonkväll och då ska han berätta om Kristdemokraterna, vad de står för, och så får jag ställa frågor. Jag måste säga att han är en ambitiös kille den där Göran! Tänk att kunna ringa så många på en gång och även svara på allas frågor! Är han klonad, tro???

Politik

Valet närmar sig och pajkastningen partier emellan pågår för fullt. Ett parti som förväntas få många röster är FI. Jag erkänner att jag har haft en förutfattad mening om dom, och jag har inte orkat sätta mig in i deras politik (än, bebisbubblan dominerar mitt liv för tillfället). Därför var det mycket intressant när jag på Facebook läste om denna jämförelse:

IMG_6030.PNG

IMG_6031.PNG

IMG_6032.PNG

IMG_6033.PNG

IMG_6034.PNG

IMG_6036.PNG

IMG_6037.PNG

IMG_6038.PNG

Fruktens vara eller icke vara

På senare tid har jag sett det debateras en hel del om matsäck och frukt till skola och förskola. På Facebook finns det till och med en grupp som heter Fruktkampen och som jobbar för att sådant ska helt förbjudas. Något som ofta lyfts upp i dessa sammanhang och som är ettan de främsta argumenten är att det är synd om de barn vars föräldrar inte har råd med frukt/matsäck och att dessa fruktstunder/utflykter ger barnen en utanförskap. I dagens ledare i GP skriver Malin Lernfelt om vad hon anser om saken, och jag kan inte annat än hålla med henne. Det är allmänt så mycket gnäll överallt om hur orättvist det är med saker och ting, men det är sällan det står något om hur bra vi egentligen har det! Och vad det gäller Fruktkampen…

För skojs skull så satte jag mig ner och räknade på hur mycket det skulle kunna kosta en fembarnsfamilj att skicka med ett äpple var till barnen, en gång i veckan. Och då räknade jag på det kilopris på de ekologiska äpplen som jag köpte idag, bara för att räkna högt. Dessa äpplen var väldigt stora, den jag valde ut i mitt exempel vägde 302g (vägd på brevvåg). Kilopriset för dessa var 26kr (plus några ören, men det skippar vi i beräkningen). Det ger oss en kostnad på 7:85 kr/äpple. Om vi säger som sagt var att det ska vara 5 sådana äpplen i veckan (antingen varje dag till ett barn eller fem barn som får ett äpple var att ta med sig till skola/förskola) och det är fyra veckor på en månad skulle den totala kostnaden per månad bli 157kr/månad. Visst, det är en stor summa om man har det knapert, men är det verkligen så stor att man absolut inte har råd? Jag förstår om det blir tufft någon månad men att det skulle vara så varenda månad? Dessutom, i mitt räkneexempel ovan räknade jag på något som kan ses som en ”lyxfrukt” med tanke på dess kilopris och att det var ekologisk frukt. Det brukar ju finnas betydligt billigare frukt i affären som alternativ. Och om inte annat så fungerar ju morötter väldigt bra som alternativt och dessa har ju i regel lågt kilopris. Så de 157kr som jag kom fram till i min beräkning är en väldigt högt satt summa. Så, med vetskapen om att göra folk ilska så ger jag härmed min åsikt:

Frukt till fruktstunder och önskemål om att barn ska ta med sig matsäck till utflykter ska även i fortsättningen vara ok!

Och vad det gäller utsattheten för de barn som kommer från fattiga hem… Visst, som barn vill man ofta vara som de andra och man vill i regel inte utmärka sig alltför mycket. Men att matsäcken ska vara så betydande… Nej, det kan jag inte hålla med om. Jag är själv uppvuxen i en familj som inte hade det lika bra ställt som mina klasskompisars familjer. Jag fick sällan nya kläder utan gick med ärvda, mina föräldrar tyckte det var onödigt att köpa dyra festis till matsäcken till utflykterna med skolan när den hemmagjorda saften var betydligt billigare (och enklare) liksom det hemmabakade brödet i jämförelse med limpmackor gjorda av köpebröd, och för att inte tala om att köpa mat på plats! Jag anser mig ha varit en rätt utsatt tjej i det stora hela då, men ärligt talat. Även om jag var väldigt retad, udda och kände mig allmänt utanför, så tyckte då i alla fall inte jag att det var jobbigt eller att min matsäck utökade min utanförskap. Absolut inte! Och då var jag som sagt var extremt tyst, blyg och försynt och ville bara vara en i gänget.

Fruntimmer

Ibland blir jag bara så trött på kvinnor/tjejer i allmänhet, och vårt typiskt ”kvinnliga” sätt…

På mitt jobb så jobbar jag rätt tätt med fyra andra kvinnor/tjejer. Vi kan kalla dom för Eva, Annika, Hanna och Malin. Hanna och Malin har rätt likadana roll på företaget, fast inom sina egna områden och samma sak är det med Eva och Annika. Var jag är i det hela spelar ingen roll, anser jag, då vi alla ska jobba mer eller mindre mot samma mål och vi i grund och botten jobbar med samma sak (beroende på hur man gör gränsdragningar). Härom dagen så satt jag med Hanna i ett möte och bland annat diskuterade våra respektive förväntningar på varandra, men framför allt hur vi såg på vårt arbetsområden och hur vi tyckte att man skulle jobba med den. Då berättade hon hur osäker hon kände sig med främst Annika men även Eva, och hur jobbigt hon kände det var att jobba med dem. Särskilt med Annika, sa hon att hon kände att hon blev negativt mottagen och att det kändes som om Annika reste taggarna så snart Hanna klev in i rummet. Hon hade funderat på att ta upp det personligen med Annika, men det är ju inte det lättaste att ta upp en sådan sak. Jag uppmuntrade Hanna till att ändå göra det, det finns ju inget att förlora på det.

Idag satt jag i möte med Annika och Eva när de började prata om hur jobbigt det var att jobba med framförallt Hanna, men i viss mån även Malin. Till slut så kunde jag inte vara tyst längre utan frågade Annika om hon hade tagit upp det med Hanna. Det hade hon inte, men däremot så funderade hon på att gå till Hannas chef och klaga. Jag försökte få henne att förstå varför det bästa vore om hon i alla fall började prata med Hanna själv, men det var visst svårt att ta till sig. Tyvärr vet jag inte om jag lyckades nå fram över huvudtaget…

Och där kunde jag inte göra annat än att sucka över oss fruntimmer som inte kan köra raka puckar utan måste ta till skitsnack och dessutom krångla till allting. Varför är det så?

Jag måste säga att dessa tjejer/kvinnor är mycket viljestarka personer, och mycket kompetenta. Jag ser var och ens kvalifikationer och kunskaper och ser potentialen hos dom. Men jag har även sett att just för att de är så viljestarka, ambitiösa och kunniga så är de inte alltid så lätta ha att göra med. Tvärtom. Och jag är fullständigt medveten om att jag kommer att hamna i rejäla duster med dom, och jag har vid några tillfällen redan stött på deras drivande sätt och känt hur jobbig den kan vara att hantera om de sätter den sidan till. Just därför känner jag att Hanna är på rätt spår, man bör prata MED varandra istället för OM varandra. Genom att prata med varandra kan man få ett fungerande samarbete, genom att prata om varandra sumpar man varje möjlighet till ett fungerande samarbete

Otacksamhet

Så här i jultider så uppmärksammas jag om och om igen över folks otacksamhet i allmänhet. Inte så att alla är otacksamma, men att så många är det…

Först så är det på jobbet. Har ens arbetsgivare en tradition att varken bjuda på julmat/julbord eller ge julklapp till sina anställda så gnälls det över att arbetsgivaren är snål och inte kam bjuda/ge något över huvudtaget. Spela roll om företaget står på gränsen till konkurs, något måste de ju bjussa på!

Får man en julklapp av arbetsgivaren så är det alltid någon som är missnöjd över det man får och så gnälls det över det. Det spelar ingen roll om det så är en bok eller ett presentkort där mottagaren själv får välja mellan flera olika saker, alltid är det någon som inte är nöjd och måste få gnälla.

Får man jultallrik så gnälls det över att det ”bara” var jultallrik och inte julbord. Och att jultallriken ”bara” innehöll så få saker.

Blir man bjuden på julbord så finns det alltid någon som gnäller över något med den. Antingen så var det för dåligt utbud, eller så smakade det inte bra, eller så var det på fel dag eller tid eller på fel plats eller… Och så fortsätter det.

Sedan kommer julen och julfirandet med nära och kära, och med den julklapparna. Och i samma veva som julklapparna öppnats så svämmar Familjeliv och andra forum över av alla trådar där folk är besvikna över julklapparna de fått. En är besviken över biobiljetterna denne fått, en annan över halsbandet, en tredje för presentkortet på ett fint SPA och en fjärde för något helt annat. Och mitt i det här kan jag inte låta bli att undra när blev vi så bortskämda? När blev vi så otacksamma? Är det ändå inte fantastiskt att man ändå får något? Att det är någon som tycker om en och i alla fall gör ett försök att ge något? Ok, alla är inte lika duktiga på att hitta på något speciellt, något väl genomtänkt, men likväl, de gör ett försök och de ger en i alla fall något. Och är det så att man vet med sig att ens nära och kära är dåliga på att ge det man önskar sig, varför inte helt enkelt föreslå att man inte byter julklappar med varandra? Eller varför inte själv köpa sig det man vill ha, slå in det i ett paket som man lägger under granen, och om inte annat skriva att det är från Tomten? Vad som helst utom att ställa till en scen och riva upp himmel och jord för något så värdsligt som en julklapp.

Sedan så måste jag erkänna att även jag har blivit besviken på julklappar jag fått, men då gjort mitt bästa för att hålla masken. Bäst minns jag när jag som liten fick en julduk av min farmor och farfar i julklapp. Visst var den fin, något annat kan jag inte påstå! Det var ju jag som hade köpt den året före till dom och då gett dom den i julklapp… Men trots min ålder, gissningsvis 8-10 år så ställde jag inte till med någon scen, trots att min kusin samma jul fick dyra julklappar och även kontanter av dom. Och jag, jag fick bara den där duken…

Folk

Jag påstår inte på något vis att jag är perfekt, för det är det minsta jag är (har för sjutton låst in mig på toan på jobbet för att skriva detta 🙂 !), men jag förstår mig inte på folk! Eller ja, jag förstår mig särskilt inte på folk på detta ställe som för tillfället är min arbetsplats. Aldrig har jag mött så mycket revirpinkande, förmåga att göra allt till politik, utövare av härskarteknik och allmän översitteri! Man tar varje chans man får till pajkastning och svartmåleri av andra och det där med respekt, ja, det finns men det är inte så vanligt förekommande… För att inte snacka om förmågan att krångla till allting! Det känns emellanåt som om man levde här på företaget efter mottot

Kan man krångla till det, så ska man också göra det!

För mig är allt detta totalt främmande! Respekt är för mig viktigt. Och att krångla till saker och ting… Jag anser att saker ska vara så enkla och lätta som möjligt. Det ska vara lätt att göra rätt, men svårt att göra fel. Det betyder att man ska undvika undantag så långt som det bara är möjligt och bara sikta efter att göra det enkelt. Men här tycks tex här anse undantag vara något som det bara måste finnas… Inga regler utan en massa undantag tycks man leva efter, och ju fler undantag desto bättre.

Gissa om jag ser fram emot att snart få byta jobb!

En bitterfitta? Surmaja? Grinstina? Jag??? Inte jag inte! 😉

Trängselskatt

Sedan den 1 januari 2013 tas trängselskatt ut för svenskregistrerade fordon som passerar en betalstation i Göteborg måndag till fredag mellan 06:00 och 18:29, så även för min bil.

I AppStore kan man köpa en app från Transportstyrelsen, Mina fordon, där man kan göra vissa saker som rör ens bil, tex ställa av/på bilen och se antal passager genom vägtullarna man haft sedan månadsskiftet och deras sammanlagda summa. En superbra app som jag verkligen gillar, även om jag ogillar själva vägtullarna. Hur som, till min glädje så såg jag nu att mina samtliga passager har inte registrerats! Jag tar bilen fram och tillbaka till jobbet, och jag jobbar måndag-fredag. Jag börjar jobba någon gång mellan 7 och 9 och slutar mellan 15 och 17:30, dvs då man måste betala för vägtullarna. Så döm om min förvåning när jag enligt denna app vissa dagar bara har ett passage genom tullarna!

20130825-212824.jpg

Och nej, registreringsskylten är precis som den ska. Jag har inte satt på någon plastfilm på den som förhindrar kameran att registrera numret. Skylten är inte heller smutsig. Men av någon anledning har inte mitt registreringsnummer inte blivit loggad, och det tackar jag för!

😀

Ska det verkligen vara så här?

Vi har nog alla hört om krisen i sjukvården med bristande resurser som utmärker sig extra väl så här i semestertider i form av stängda avdelningar på sjukhusen, uppskjutna operationer, överbeläggning, patienter som skickas hem alldeles för tidigt och personalbrist då de nyexaminerade inte accepterar de låga lönerna utan söker sig till andra verksamheter och även till vårt västliga grannland Norge. GP har skrivit mycket om detta och i dagens tidning kan man läsa om en tjej som har två cancerdiagnoser. För två och en halv vecka sedan upptäckte hon en ny tumör i ljumsken. Under denna korta tid har tumören vuxit från storleken av en bondböna till att vara handflatestor! Då hon har två cancerdiagnoser, och då den nya tumören växer så snabbt borde hon ha opererats för länge sedan (om man nu kan säga så med tanke på att enbart två och en halv vecka har förflutit). Nu har hon i och för sig fått goda nyheter, hon får komma in i nästa vecka för att få en återbudstid till operation. Men från början var det sagt att hon skulle få vänta på operationen till slutet av september!

20130806-072218.jpg

Jag förfasas av denna historia! Ska det verkligen vara så här? Hur många människor ska behöva dö i köerna? Och vad kan vi göra åt detta katastrofala faktum? Jag förstår ju att pengarna är det som är problemet. När pengarna är problemet så finns det, vad jag kan se, två vägar att gå:

1) Dra ner på omkostnaderna och effektivisera
2) Öka budgeten

Vi är nog alla överens om att fler effektiviseringar och neddragningar är omöjliga att genomföras inom (sjuk)vården. Då återstår bara alternativ 2. Men hur ska man få in dessa pengar? Ta från andra konton? Men även dessa är ju tungt belastade! Öka skatterna? Personligen så betalar jag gladeligen mer i skatt om jag vet att pengarna går till sjukvården. Visst, nu när jag börjar jobba så får jag än en gång en bra lön, så för mig är det ju ok att betala en högre skatt. Även om det redan idag känns rätt frustrerande att veta att en del av min lön skattar jag bortåt 50% på…

Ett annat alternativ vore att man privatisera sjukvården och att den som kan och vill betala för sin vård kan få göra det privat, dvs lite så som det är i USA. Men detta är ingen 100% bra lösning anser jag. Alla ska ha rätt till samma vård, oavsett om man bor i slott eller koja! Så frågan är än en gång, är det möjligt att höja skatterna? Är svenska folket beredda att betala för att vi ska få en bättre sjukvård?