Hösten är vacker

Hösten är vacker

Trots att vädret inte alltid är det bästa och roligaste. Och även om just den här bilden kanske inte är den bäste

Annonser

Undersökningar

IMorse var jag hos läkaren för mina problem med ämnesomsättningen och värken. Han ansåg att ämnesomsättningen var OK. Min värk ville han få till att det var psykiskt och så skrev han ut antidepressviva som jag ska börja ta. Nu var jag i och för sig själv inne på att jag kanske behövde något sådant, men inte att min värk berodde på det. Snarare att nedstämdheten beror på värken. Ja, ja. Jag får vl testa tabletterna och se om de gör någon verkan. Han sa att jag skulle ta dom i sex veckor och blev jag inte bättre tills dess skulle jag sluta med dom. Han sa inget om hur jag skulle trappa ner dom. Så det var ju skönt att jag nämnde det för killen på apoteket så kunde han berätta att jag inte skulle sluta abrupt med tabletterna utan succesivt trappa ner med dom. Sedan hör det även till saken att tabletterna kunde göra att man mådde till och med sämre till en början så jag börjar nog inte medicinera förrän efter min resa i nästa vecka.

 

Jag känner mig så tudelad till att börja med tabletterna. Främst för att han sa att jag skulle sluta ta dom om vi skulle försöka bli med barn. Men vad ska jag göra? Jag kan inte gå och må så här heller! Jag klarar inte av att vara gravid nu när jag mår så här, så jag antar att det är till att börja knapra pillrena, både dom och de antiinflammatoriska igen och verkligen se till att jag blir bra. När jag väl gör det så kan vi återigen ta oss en funderare på om vi ska ge oss in i bebisverkstaden igen eller ge up det helt. Men det är klart. Trots tabletterna så kommer jag inte kunna ge upp verkstaden helt. Jag blir ju inte yngre. Guuud, vad jobbigt det måste vara! Det känns verkligen allt mer som om det inte är meningen att vi ska få något syskon till dottern! Men samtidigt, längtan finns där och går inte att sopa unde rmattan hur som helst.

Efter läkarbesöket åkte jag hem och försökte jobba hemifrån en stund innan det var dags att åka till optikern för nästa undersökning. Nåja, läkarbesöket var egentligen inte i mitt tycke så värst mycket undersökning. Visst, det togs några prover, men läkaren frågade MIG vad jag trodde att det hela berodde på. Jag trodde det var han som var läkare och som skulle ställa diagnos, inte jag??? Hur som, hos optikern gick det bättre. Jag kan egentligen fortsätta använda mina gamla glasögon då höger öga kräver den styrkan jag redan har på mina gamla glasögon, medan vänster skulle få snäppet svagare glas, men där hade jag aningens brytningsfel så det skulle korrigeras. Däremot hade inget annat ändrats, jag behövde inte några terminalglasögon eller läsglasögon – skönt! Då kan jag fortstta känna mig ung ett tag till då!

Rykten

Det har fortsatt att kännas jobbigt. Igår var det särskilt tungt att ta sig till jobbet, men innan jag lyckades komma iväg föll det några tårar. Det skrämde mig. Jag vill inte må så dåligt! Det finns inte anledning till att må så dåligt! Inte egentligen! Men vad göra när man ändå gör det? Men kanske, kanske är det ändring på gång. Jag hoppas det…

På torsdag har jag tid till min läkare. Jag hoppas att jag kan få honom att förstå hur jag mår i kroppen och att han sätter igånge en ordentlig utredning, för jag har ju ändå samma symptom nu när TSH ligger för högt som när det låg för lågt i våras, och jag kan inte få ihop det. Även om allt tyder på att det är det som är problemet så är det ju konstigt!

Min chef kallade in mig in till hans kontor idag. Som jag förstod det som så har HR varit i kontakt med honom och att de har ett erbjudande till mig om en annan tjänst. Tänk om det är så! Hoppas att de då kommer inom kort så att jag kan komma ett steg längre i den här processen! För det är som sagt var tungt nu. Riktigt rejält tung.

Psykbryt

Den senaste tiden har det bara blivit jobbigare och jobbigare att ta sig upp på morgonen för att gå till jobbet. Just nu går man bara och väntar på att förhandlingarna ska bli klara så att man vet hur lång tid man har kvar på företaget. Det finns inte mycket att göra, och det lilla som finns saknas det motivation till. Att jag orkade gå upp igår var för att jag visste att lunchen i alla fall skulle bli trevlig. Jag skulle nämligen ha en lunchdate med en från mitt förra jobb. Men annars…

Lunchen var trevlig, precis som väntat. Men resten av dagen… Jag mådde helt enkelt inte bra. Jag var så sanslöst tröttoch huvudvärken låg och lurade hela tiden.

På vägen hem var jag så trött att jag var rädd att köra, koncentrationen var obefintlig. Som tur var lyckades jag både ta mig till förskolan för att hämta dottern och även hem därifrån utan att några olyckor på vägen. Mannen har kurs på onsdagskvällar så jag och dottern fick försöka klara oss själva bäst vi kunde, vilket var lättare sagt än gjort. Dels pga hur jag mådde, dels för att dottern verkade ha en minst lika dålig eftermiddag. På något vis lyckades jag fixa mat åt oss, trots en ledsen liten tjej och obefintlig energi hos mig själv i kombination med min huvudvärk.

Under kvällen ringde en nära vän som har en son lika gammal som vår dotter och berättade att de skulle få en bebis i mars. Jag blev genast jätteglad för deras skull, men samtidig kändes taggen i bröstet borra sig allt djupare.

När maken kom hem höll jag på att lägga en jättetrött liten tjej. När hon hade somnat så bröt jag ihop. Jag orkade bara inte mer. Tröttheten, oron med jobb,bebislängtan, ja, allt blev bara för mycket och tårarna bara sprutade.

Dottern verkade också ha det jobbigt. Hon vaknade och grät flera gånger under kvällen så det slutade med att hon fick sova i vår säng och idag stannade både hon och jag hemma från dagis och jobb. Hon hade i och för sig lite feber i morse så det var nog någonting som inte var riktigt som det borde.

Idag mår jag mentalt lite bättre. Dottern verkar också må bättre men ingen av oss är uppe på max i alla fall. Så dagen har varit rätt lugn och skön. Frågan är om hon är pigg nog att gå till förskolan imorgon?

Mensen kom där sedan på lördagen. Utan någon egentlig förvarning, inte ens en temperatursäkning. Det är väl bara att inse att det där med tempning är inget för mig. Så nu är det nedräkning till nästa ägglossning och sedan nästa väntan på mens/icke mens som gäller.

 

Jobbmässigt har det inte skett så mycket mer. Eller jo, det planeras en resa österut senare den här månaden, men i övrigt händer det inte så mycket mer. Vad det gäller de fackliga förhandlingarna och uppsägningarna så finns det inte så mycket nytt. Det skulle väl vara i så fall att jag i förra veckan kom på en person som borde hamna efter mig i sist-in-först-ut listan och vars jobb jag skulle kunna ta. Det är den person som tidigare var administratör på min avdelning men som numera är CEO:s personliga sekreterare. Fast vette gudarna om jag skulle vilja ha det jobbet…

 

Helgen som var, var helt underbar! Önskar att den inte hade tagit slut så fort! På lördagen åkte vi och hälsade på min syster som bor på landet. Dottern var överlycklig av att få träffa alla hundar och katter som syrran har, och över att få mata hennes hönor, och hyresvärdens får, titta på korna… Och så hoppa på den stora studsmattan förstås! Och inte blev det sämre heller av att vi bjöds på supergod mat och dryck och att vädert var helt underbar! En bättre höstdag kunde man inte önska sig!

På söndagen åkte vi till Tjolöholm och den ”skördefest” de hade i helgen. Trots lite sämre väder så var det supertrevligt där! Helt klart rekomenderbart och en glad överaskning då vi de senaste åren blivit allt mer missnöjda med deras olika tillställningar.

Väntan, väntan och åter väntan

Idag är mensen beräknad. Än har den inte synts till. Antar att den dyker upp under eftermiddag/kväll. Kanske till och med mitt under dotterns simning? Ända sedan hon var ett riktigt litet knytte har vi gått på simning med henne. Först var det babysim och numera är/kallas det för småbarnssim.

Hur som, jag tog ett nytt graviditetstest igår kväll, efter konstens alla regler, jag hade hållt mig i mer än fyra timmar, jag tror det var till och med mer än fem, men det var lika negativt som det digitala, även om det hät testet var ett lite känsligare test. Så det är bara att invänta mensen här nu. Fånig som man är så väcks hoppet av de där fåniga små sakerna. Tempen hade ju inte sänkt sig imorse, och det borde den väl göra om mensen är på intågande? Jag har ju bara tempat helt ordentligt bara den här månaden. Och tiden mellan ägglossning och mens ska ju vara lika länge även om tiden mellan det omvända kan variera. Om det nu är så ska mensen komma idag för att ägglossningen var då jag trodde, vilket både testerna och temperaturändringen också pekade på. Ja, ja. Den kommer nog tids nog. Eller så gör den inte det för att det trots allt är en liten på G. Som sagt var, tron är nästintill obefintlig, men litet uns hopp ligger och pyr och kommer väl så göra fram tills mensen behagar dyka upp. Vem vet, den kanske redan börjat lite smått?

På jobbet kan jag säga att det är samma sak som dominerar, dvs väntan. Nu har vi i alla fall fått veta hur länge avdelningen officiellt kommer att finnas i organisationen. Från den första januari 2013 är den avdelning jag arbetat på nu i 3,5 år historia. Hur de lösa trådarna ska skötas sedan, ja det vete gudarna! Vi får hoppas i alla fall att gudarna vet då ledningen själva tycks inte veta. De trodde ju ändå fram till slutet av förra veckan att de kunde behålla oss en längre tid, trots att de personliga förhandlingarna pågår för fullt mellan fackförbun och HR… Det är bara att inse, det är inte lätt att veta allt (även om man kan tycka att vissa personer borde veta i alla fall vissa saker innan de tar ett beslut)

 

Testdjävulen eller hoppet som aldrig riktigt försvinner

Jag kände mig så säker, jag är inte gravid och därmed kommer jag inte heller att testa något mer. Just det ja… Jag borde känna mig själv bättre än så…

När lunchen kom bestämde jag mig för att åka til apoteket och köpa ett test. Den jag tog förrgår är ett känsligare test och som finns endast hos en apotekskedja. Det apoteket jag åkte tillhör inte den kedjan. De har inga egna tester utan de har bara Clearblues. Så det blev en Clearblue digital.

Tillbaka på jobbet sprang jag direkt till toan (har inte druckit eller ätit något sedan frukosten jag intog vid halv sex) och öppnade testet och gjorde det jag skulle. Resultatet? Jag borde inte vara så förvånad, och är nog inte det heller.

Uppgivenhet

Det är vad jag känner idag. Dels har min vanliga PMS depp kommit, dels så var det uppgiven jag blev när morgonens test var tvärnegativ. Visst, det är tre dagar kvar tills mensen är beräknad, men det borde ändå synts NÅGOT på ett test som visar från 10 mIU/ml. Jag tyckte inte ens att det var värt att ta ett foto på det, utan den fick åka direkt ner i soporna efter att tiden hade gått ut.

Att erkänna sina misstag

Ibland kan man inte sluta förvånas över vissa människors oförmåga att erkänna att de har gjort något fel, oavsett hur mycket det finns som har gått fel. På företaget där jag jobbar (än så länge kanske man ska säga med tanke på att mitt jobb och min avdelning inte finns längre, återstår att se hur länge jag finns) så dyker detta fenomen tyvärr upp allt som oftast. Och detta ska föreställa ett av världens främsta inom sitt område…

Det får mig att minnas när jag under en kort tid i mitt liv arbetade som lärare/lärarvikarie på en högstadieskola. Just den här terminen hade jag ett endaste viakriat som sträckte sig över hela terminen. Vid ett tillfälle fick eleverna i uppgift att skriva en uppsats om ett visst ämne inom det som jag undervisade i. När uppsatserna var inlämnade satte jag mig, precis som en lärare ska, och läste igenom samtliga. Och jag kan väl säga att kvaliteten på dessa var skiftande. Det fanns uppsatser som helt tydligt var skriven av en elev med totalt ingen intresse för ämnet och det fanns uppsatser där elevens intresse lyste igenom. Sedan fanns det uppsatser som var förvånansvärt bra, ja, till och med så bra att jag fattade mina misstankar, men inget som jag kunde hitta bevis på att den inte var skriven av eleven själv. Och sedan var det den där uppsatsen som det stor stämplad Fusk med stort F på. Hur jag upptäckte detta? På språket? Upplägget? Faktainnehållet? För att jag googlade på det? Eller att jag kände igen det från en annan uppsats? Nej, det var betydligt lättare än så att upptäcka fusket. På det jag hade fått inlämnat fanns webadressen till sidan med… Och när man klickade på länken, ja då kom precis samma text som jag hade fått inlämnad upp på skärmen, och det var skriven något år tidigare i en tidning. Allt stämde, ord för ord. Ja, förrutom namnet på författaren vill säga.

Till nästa lektion hade jag läst igenom samtliga uppsatser och även betygsatt dom och delade ut dem. Eleven som uppenbarligen hade fuskat ville veta varför hans var underkänd, för den var ju bra skriven! Jag försökte få det till att vi skulle ta det på tu man hand, efter lektionen, men han ville veta. NU! Inför resten av klassen. Så jag sa det till slut, uppsatsen hade blivit underkänt för att den var tagen direkt från nätet. Eleven förnekade fusket, den hade han visst skrivit själv! Jag frågade honom om hans källor, dom kunde han inte ange. När jag frågade varför precis samma text fanns på den länk som fanns längst ner på utskriften som jag hade fått, men med en annan författare, fick jag svaret att det visste han inte, men texten, den hade han minsan skrivit själv!

Tyvärr så måste jag tillägga att eleven tycktes inte lära sig alltför mycket av sitt misstag. Jag gav honom en ny chans att skriva en uppsats i ämnet. Men även denna text var kopierad från en sida på nätet. Den här gången var inte webadressen med, men när man googlade på rubriken till uppsatsen så var en av de första på listan som dök upp den text som han hade lämnat in.

Vissa lär sig helt enkelt aldrig. Och vissa kan visst inte erkänna sina fel, hur överbevisade de än blir. Tyvärr så sker detta även bland vuxna människor. Vuxna, högt uppsatta personer vars misstag kan vara förödande för så väl individer som för företaget de jobbar för

I väntan på mens eller plus

Nu i dagarna blir det 15 månader sedan jag gick till ”min” barnmorska och fick spiralen borttagen. 15 månader och än går jag och väntar på att få ett positivt graviditetstest. Visst, positivt test har jag fått, men den försvann snabbt, och det slutade med besök hos kvinnkliniken för att utesluta utomkveds då jag hade ont och för att jag dessutom skulle åkt på en tjänsteresa. Någon resa blev det inte för mig. Inte heller någon bebis. Nu, sju månader senare väntar jag fortfarande på ett plus. Jag hoppas ju på det nu idagarna. Samtidigt gör det mig rädd. Rädd för ett nytt missfall. Och nu vet jag ju att risken är stor med tanke på att min ämnesomsättning (som jag för övrigt medicinerat för i 10 år) inte är som den ska. Det vanligaste sättet att kolla ämnesomsättning på är via blodprov och mäta ett hormon, TSH. För ”vanliga” människor ligger gränsvärdet inom ett visst område, för gravida, eller för dom som önskar bli gravida, ligger referensvärdet på 1,0-2,0. Mitt ligger på över 3. Så skulle jag mot förmodan (hög TSH minskar dessutom fertiliteten) bli gravid nu så måste jag snabbt kontakta vården och höja min medicindos för att inte riskera missfall eller skador i centrala nervsystemet hos fostret.

Min läkare, som vet om att vi försöker bli gravida, tyckte trots det att jag låg bra till i värden, vilket jag inte, av förståeliga skäl kunde hålla med om. Så efter mycket tjat har jag nu fått en ny tid till honom. Den 18 ska jag träffa honom och hoppas då att han förstår betydelsen av korrekta värden. Annars så får jag vänta till den 19 december då mannen och jag ska påbörja barnlöshetsutredning. Där på fertilitetskliniken borde de i alla fall ha koll på ämnesomsättningens betydelse!

Här är ett test tagen fem dagar efter ägglossning, (=ÄL+5), dvs alldeles för tidigt för att det skulle finnas något att se