En kär vän

IMG_6366.JPG

Ett av de bästa köp jag gjort. Hur skulle jag överlevt utan dig?

Annonser

Jag önskar mig

Senast jag var hos frissan var i maj. Gissa om jag behöver få det fixat?! Tyvärr så är ju Lillasyster sanslöst mammig och accepterar andra enbart kortare stunder så jag tycker inte att det är någon idé att boka in en tid för klipp och färg. Tyvärr. Men jag ska i alla fall pröva mig på att få håret klippt. Bästa svärmor har lovat att ta hand om Lillasyster, som vid den tiden på dagen oftast i de flesta fall sover. E kommer vara på förskolan. Så nu återstår det att se hur det kommer att gå. Går det bra kan jag kanske våga mig på att även boka in en färgning. Men bara kanske…

Andra saker som jag önskar mig och som kräver att Lillasyster och jag är ifrån varandra är massage. Amning, bärande av bebis och inte för att glömma graviditeten har gjort att min kropp och mina muskler skulle verkligen behöva en genomkörare.

Tänker man på extra lyxgrejer som jag önskar mig så är en dag på SPA något som inte vore helt fel! Någon som är intresserad av att följa med? 😉

En sak som jag önskar mig och som skulle underlätta vardagen är en robotdammsugare. Vi hade en när E var bebis och det var så skönt att slippa tänka på dammsugning så ofta. Dessutom så skulle det göra det enklare för oss att motivera E att plocka upp efter sig. Jag menar, har man att den kör vissa tider vissa dagar så måste det ju vara undanplockat, annars ”tar dammsugaren det!”. Hon behöver ju inte veta att det är vi som styr när den kör

Vilka materiella ting önskar du dig?

Barnkläder

Något som jag slås av varje höst är att det alltid känns så tidigt när jag upptäcker att det är dags för att se över vinterkläderna till E, samtidigt som allt börjar ta slut i affärerna. Idag åkte jag runt i halva Göteborg bara för att hitta overall i rätt färg och rätt storlek. Tillslut hittade jag en! Visst hade jag kunnat köpa någon annan overall men just denna brukar få bra omdöme i olika tester och just den affärskedjan har ett drive på 25% rabatt på ytterkläder så det var bra tillfälle att passa på. Särskilt som de redan innan rabatten är rätt prisvärda!

På tal om kläder, jag har precis rensat ur E:s garderob på kläder hon vuxit ur och insåg att det fanns inte mycket kvar. Så nu har det införskaffats en del kläder i stl 110/116 men det behöver fortfarande fyllas på. Det jobbiga med det, förutom kostnaden, är att vi inte alltid har samma smak plus att hon inte är så värst förtjust i shopping. Hur gör man då? Visst, postorder fungerar ju, men jag vill gärna klämma och känna på det jag köper och jag är lite bekväm av mig och tycker att det är jobbigt med returer.

När jag ändå är inne på shopping och prisvärt måste jag berätta om det fynd jag gjorde idag. I en lokal köp-och-sälj-grupp på Facebook som jag är med i så var det en tjej som ville sälja en sprillans ny skötväska av märket Skip hop för 350. Det är inte ofta jag prutar men nu ville jag göra det. Väskan föll mig i smaken, men vi har ju redan en så det var inget jag kände att jag måste ha, så jag erbjöd 250kr. Säljaren tyckte att det var alldeles för lågt och gav ett motbud på 300kr.

Synd! Då får det vara skrev jag då. Det gick två minuter och sedan hade hon accepterat budet 🙂 Så nu har jag en ny och fin skötväska och jag har fått fynda lite, väskoman som jag är

IMG_6357.JPG

Man undrar ju

Även om det inte är så många som läser min blogg så kan jag inte låta bli att fundera på vilka ni är och vart ni bor. Och vad det är som ni tycker är intressant att läsa om här. Lite information kan jag få genom att gå in och kolla på statistiken. Vår IVF tycks vara något som för nya läsare hit då IVF-relaterade sökord är vanligt förekommande. Synd då att vi är klara med våra behandlingar då 🙂 Och tur att jag inte bryr mig så mycket om antalet läsare utan att jag har bloggen som min ”ventil”!

I vilket fall så är det intressant att se att det är inte bara från Sverige som man har hittat hit utan även från våra nordiska grannar, men även ännu längre ifrån än så

IMG_6355.PNG

IMG_6352.PNG

Det här med amning

Återigen kan jag konstatera torsk hos Lillasyster och svamp hos mig. Sist så började hon i slutet av behandlingen att kaskadkräkas ett tag efter att vi hade gett henne hennes medicin, och därför tänkte vi testa husmorsknepet vichyvatten. Jag kommer att återkomma med ett utlåtande om ett tag när vi har hunnit köra det några dagar. Själv så tycker jag att det kanske känns en aningens bättre i brösten nu. Fast bara kanske.

Något som jag har funderat många gånger på är det här med amning och hur olika det kan vara. För vissa fungerar det hur bra som helst, för andra fungerar det inte alls och andra har en massa bekymmer. För mig har det fungerat betydligt bättre denna gång än vad det gjorde med E. Men det har ju inte varit helt friktionsfritt den här gången heller med tanke på att jag under dessa tre månader har fått prova på både mjölkstockning och svamp. Men mellan dessa problem så finns det tillfällen när jag kommit på mig själv att tänka med förundran:

Är det SÅ HÄR det ska kännas att amma?

Eller bättre sagt, inte kännas med tanke på att det inte har gjort ont det minsta. För det är något som jag förknippar med amning, att det känns. Ändå så ska hon ha rätt grepp. Inget tyder på något annat. Utom att det gör ont i olika grad. Men som sagt var, ibland så lyckas det, en hel amning utan smärta. Då kommer lyckokänslan över att det kan vara så fint och harmoniskt och…

Idag var jag iväg till Apoteket för att införskaffa det som hjälper mig att få det att fungera utan smärta, SPC-flakes och bröstvårtsalva. Många tycker att det bästa att smörja bröstvårtorna med är bröstmjölk. Själv har jag inte sett någon verkan. Däremot så har Multi-Man balm gett det. På en gång. Och SPC-flakesen… Jag åt inga igår då de hade tagit slut. Idag har jag börjat känna av brösten igen så det var bara att köpa nya. Så när jag gick ut från Apoteket hade jag med mig bröstvårtsalva och SPC-flakes och var samtidigt mer än 200kr fattigare. Och så säger folk att det inte kostar något att amma! 😉

En ursäkt

Idag kontaktade min äldsta syster, T mig rörande det där med dopinbjudan och bad om ursäkt. Det var hon (precis som jag hade gissat) som hade tagit upp frågan om dopet med systern som efterlyste inbjudan (N). Både systrarna bad om ursäkt, särskilt T. Att T ber om ursäkt är stort, mycket stort. Det sker typ aldrig. I hennes ögon är hon ofelbar. Så denna ursäkt tar jag verkligen till mig. Och så erkänner jag att jag kanske överreagerade. Men så är jag inte riktigt i form. Tröttheten är enorm. Jag är allmänt väldigt känslig. Självförtroendet och självkänslan sviktar. Och alla meningsskiljaktigheter i min familj, alla fejder och osämjor… Jag är så trött på dom! Jag är så trött på att ständigt tassa på tårna. Att ständigt behöva ta hänsyn till alla. Att vända och vrida på allt jag säger och gör innan jag säger eller gör det, allt för att vara säker att det inte ska missförstås och bli fel. Och jag är så trött på det. Och jag är så trött på att redan nu veta att även om min yngsta syster, hon med stroken, har sagt att hon kommer på dopet, bara hon orkar så kommer hon inte att komma. För oavsett hur hon mår så kommer hon inte komma så länge T och N kommer. Men nu är det så, att jag tänker inte ta någons parti. Jag tänker inte bjuda en, men inte en annan bara för att de inte kan samsas. Och det tråkigaste av allt, hade det inte varit för dessa osämjor hade mina systrar varit självklara val som faddrar för mina barn. Men nu är det som det är. Och jag tror att min systerdotter och hennes man blir jättebra som faddrar. Dessutom så är de ändå mer eller mindre neutrala, även om T är hennes mamma och hans svärmor. De är som jag, de kan umgås med alla systrarna, även om systrarna inte kan umgås med varandra.

Träning

När man är en liten bebis och tränar på att ligga på mage och hålla upp huvudet så är det bra om man har något spännande att kolla på. Och vad kan då vara bättre än ett batteridriven duplo-lok som både låter och rör sig?!

IMG_6336.JPG

Lyckan vid ”första”

Jag tror inte att det går en dag utan att jag förundras över den kärlek man kan känna till sitt barn. En kärlek som varje dag växer sig allt större och starkare. Varje dag känns det som att nu, nu går det inte att älska mer, men redan nästa gång man slås av kärleken till sitt barn så inser man att det visst är möjligt.

Vissa dagar så händer det något och i samband med det så upptäcker man ett jättekliv i kärleken. Igår var det en sådan dag. Jag satt och sjöng barnsånger med rörelser till och så sjöng jag en sång som brukade sjungas på E:s babysim när hon gick på det. Den går så här:

Vi säger hej till ”X”, visa oss vad du kan! ”X” kan *, och vi kan likadant!

Då är X barnets namn och * är vad barnet kan, tex hoppa, vinka, plaska, snurra etc. Väljer man tex vinka så sjunger man ”vinka” ett antal gånger samtidigt som man vinkar. Igår så valde jag ”hoppa” och lyfta Lillasyster upp och ner, precis som om hon hade hoppat. Då kom det. Det första riktiga skrattet! Den var så fin och värmde både kropp och själ.

Jag orkar inte mer!

Lillasyster är inne i en jobbig period, hon är trött men kan inte sova. Troligtvis för att hon är hungrig. Hon suger bra från mina bröst, till en början, men sedan blir hon missnöjd. Trots att det finns mjölk. Klämmer jag så rinner/sprutar det mjölk. Jag testade pumpa, fick ut lätt, men inte ”för lätt”. Och flaska vill hon inte ha. Så vad problemet är vet jag inte. Kanske hon har halsont? Hon har ju hostat och nyst några gånger?

Hur som, detta har lett till att dagen har varit väldigt jobbig. Läggningen av E blev också jobbig. A kom hem sent då hans kinesiskakurs har börjat. På grund av att det varit som det varit med Lillasyster hade jag inte kunnat förbereda henne för sängen, vilket gjorde att hon var övertrött när hon väl kom ner i säng. Och ni som någon gång har träffat en övertrött fyraåring vet att de varken är kul eller lätta att tas med.

Tillslut så sov den stora, den lilla hade kommit något sånär till ro i min famn och jag satte mig vid Facebook. Och där var droppen som fick bägaren att rinna över. Min mellersta syster hade skickat ett meddelande. Det stod:

Hörde att ni bokat in dop och skickat inbjudan för länge sedan. Det har inte kommit någon till oss. En miss på vägen eller är vi inte välkomna?

Till saken hör att det var i torsdags som jag var i kontakt med kyrkan och då preliminärbokade vi datumet. Det spikades på fredagen. Jag gjorde inbjudningskortet själv (med hjälp av E) så det tog lite tid att få dom klara. Särskilt som vi hade övernattningsgäster i helgen. Jag postade dom idag. Så om 6-7 timmar är ”för länge sedan”… Jag tror inte någon har fått någon formell inbjudan. Däremot har jag nämnt datumet för min systerdotter, som kommer bli fadder, och så mina två andra systrar. Men det var i samband med att vi hade kontakt angående andra saker. Den här systern som jag fick meddelandet ifrån har jag inte haft någon kontakt med dom senaste veckorna. Och det är inget ovanligt, jag har inte tät kontakt med mina systrar i vanliga fall

Jag blir så f-bannad och ledsen och besviken! Varför detta skitsnack? Och den som sagt något om att ”inbjudan är skickad för länge sedan”, vad menar den med det och vad var syftet med det? Måste de hålla på så här, det är ju Lillasysters dop som de förstör, fattar de inte det?

A fyller 40 i nästa vecka och jag vill ge honom en fin och trevlig födelsedag. På helgen var det tänkt att det skulle bli fest, men just nu känner jag mest för att bara ställa in det. Tydligen har vi valt helt fel datum till detta, alla tycks vara bortresta (Italien, Spanien, Dubai och New York) eller så är de upptagna med bröllopsfirande eller föräldrars (jämna) födelsedagsfirande eller att de ska på en musikal (eller var det teaterföreställning?) som varit inbokad sedan i våras. Och så har vi hans bror som tackade nej då ”det var på fel sida om Sverige” (han bor i Stockholm, vi i Göteborg). Och kvar finns bara några få som har tackat ja, ungefär en tredjedel. Och jag känner mig jättebesviken. Visst, det kan ju bli jättetrevligt med de som kommer, men nu liknar det mer en middagsbjudning än fest. Och så kommer min dumma hjärna med dom dumma tankarna. Min låga självkänsla trycker ner mig. Säger att vi är tråkiga, att det är därför så många har tackat nej. Att det är mitt fel, att jag är tråkig. Att våra vänner egentligen inte tycker om oss. Att de som kommer har tackat ja i brist på ursäkter.

Jag hör ju själv hur idiotiskt det låter! Jag vet ju att det inte är så. Men likväl så kommer tankarna, de går inte att hindra. Att flytta datumet känns det som om det vore för sent för nu, en och en halv vecka innan. Och skulle vi det, vad är det som säger att fler skulle tacks ja till det nya datumet?

Nej, det känns helt enkelt som en besvikelse och jag vet inte hur jag ska lyckas rädda upp det hela…

Höstkänslor

Idag så var jag och mina tjejerna iväg neråt kusten och hälsade på några vänner som bor några hundra meter från havet. Efter mellanmål och fika tog vi en promenad till lekplatsen några minuters promenad från deras hus. En lekplats som ligger på sanddynen vid havet. När jag stod där, med mitt lilla hjärta sovandes i selen, den stora lekandes i klätterställningen med en av sina bästa kompisar, en go vän som gungade med din lille och med en riktigt vacker, men blåsig höstdag kände jag verkligen hur underbart det är att leva! Än bättre blev känslan när minnet från den gångna helgen med några andra av de bästa vännerna dök upp. Tänk så underbart det är! Att ha dessa underbara ungar, vänner som man till 100% kan vara sig själv med är en otrolig gåva, något som många andra aldrig får uppleva, och något som jag är enormt tacksam för. Och jag är så enormt tacksam för nuet, att jag får vara ledig nu, att jag får förmånen att vara hemma med mina finaste under denna otroligt vackra sommar och höst. Jag ver, jag är privilegierad.

Tiggare

Utanför ”vår” Coop Forum har den senaste tiden en gravid tiggare suttit. Av olika skäl så vill jag inte ge tiggare några pengar men så kom jag på igår kväll när jag skulle sova en sak som jag skulle kunna göra för att underlätta för denna kvinna och hennes ofödda barn, jag kan kanske ge lite av de kläder som Lillasyster växer ur? Det är ju en fördel om det är något sånär könsneutrala, men ändå, visst borde det vara en bra sak att göra? Stor del av dessa hade jag ändå tänkt skänka till Kyrkans second hand och då skulle ju pengarna från kläderna ändå gått till välgörenhet. Nu vet jag istället mer exakt hos vem dom hamnar. Eller tänker jag fel?

Finbesök

Sent igår kom bästa vännerna från Eskilstuna för att hälsa på över helgen. Då vädret är så underbar idag så bestämde vi oss för att åka till Slottskogen och Plikta (lekplats). Både E och vännernas son Hilding tyckte det var super och lekte en bra stund. Då jag lyckats snubbla igår och sträcka mig i ljumsken så kunde jag inte gå någon längre sträcka så jag satt med Lillasyster på en bänk och njöt av sol och värme.

Efter en sväng förbi sälarna började magarna att kurra så det blev en sväng till Villa Belparc för lite lunch.

IMG_6289.JPG

IMG_6290.JPG

IMG_6291.JPG

Jag valde Chili sin carne och blev lite smått besviken. Visst, den var fint upplagd men jag fick varken aioli eller cheddarostkräm till som det stod i menyn att det skulle vara. Fast det är klart, dels så kom jag inte på det förrän efter att ha ätit upp det mesta, dels så skulle jag ju kunnat be om det i efterhand, men det fick vara. Men jag tycker att till det pris som jag betalade för det så borde smaken varit bättre (tom den chili sin carne som Ikea hade i sin restaurang för inte alltför länge sedan var godare) och allt borde funnits med. Servicen borde varit bättre, helt enkelt. Men nöjda var vi i alla fall när vi sedan åkte hemåt.

Resten av eftermiddagen så umgicks vi mest. Eller bättre sagt min kompis och jag umgicks medan min kompis sambo var och hälsade på några vänner till honom, barnen lekte och A höll på och skruvade på den lekställning som vi fick levererad igår. Och medan min kompis höll ett öga på Lillasyster och de större barnen lekte kunde jag passa på att baka en knäckig äppelpaj och förbereda dagens middag, grillat (kött från Gödebergs gårdsbutik, potatis, blandsallad och till det bearnaisesås. Vad skönt det är att få hålla på med hushållsuppgifterna och veta att man behöver inte stressa för någon annans skull pga en liten bebis! Jag inser hur mycket jag har saknat det!

Efter en underbar dag, kanske årets sista varma och trevliga dag så är nu ögonlocken tunga och jag känner att jag bara vill sova. Så nu ska jag ta och göra det.

Så…. GOD NATT!

Lite annorlunda

…jämförelse av en borgerlig regering hade Ucharlotte i en tråd på Familjeliv:

Värt att påminna sig om ibland

10 glada personer går ut för att äta middag tillsammans. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas i Sverige:

– De första fyra (de fattigaste) betalar ingenting
– Den 5:e betalar 10 kr
– Den 6:e betalar 30 kr
– Den 7:e 70 kr
– Den 8:e 120 kr
– Den 9:e 180 kr
– Den 10:e personen (den rikaste) betalar 590 kr

De 10 personerna äter middag på restaurangen varje dag och är nöjda med uppgörelsen om 1000 kr. En dag säger restaurangägaren:

– Ni är trogna kunder så jag lämnar 200 kr rabatt på era middagar i fortsättningen.

En middag för 10 personer kostar nu endast 800 kr och det är nu det händer grejer. Man vill fortfarande betala middagen såsom skatter betalas.

De första 4 påverkas inte. De får fortsätta äta gratis. Men hur ska de andra 6 göra? Hur ska de dela upp rabatten på 200 kr så att alla får sin del? De inser att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Drar de bort beloppet från varje persons andel får den 5:e och 6:e personen betalt för att äta.

Restaurangägaren föreslår att i rättvisans namn är det bättre att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknar ut de belopp varje person skall betala. Resultatet blir att även den 5:e personen får äta gratis. Den 6:e får betala 20 kr, den 7:e betalar 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalar 520 kr istället för tidigare 590 kr.

Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis. Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat…

– Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:

– Men han sparar 70 kr!

– Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.

– Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20?
De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.

– Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.

– Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!

De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.

Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt:

Det fattas 520 kronor…

Nu har kanske amningshjärnan slagit till, men om den 10:e ska representera en rik höginkomsttagare, vart försvann han?

Jag vill gratulera

I en av de trådar på Familjeliv som jag gillat mest så har alla där en sak gemensamt, längtan efter ett barn. Ett barn som dragit ut på tiden med att komma. Jag har träffat några av tjejerna, men inte alla. Vissa har idag hunnit få sitt efterlängtade barn, andra håller på med IVF, andra håller på med återinföring av fruset embryo, andra väntar på äggdonation och några har helt gett upp tanken på att få biologiskt barn eller så har de gått över till adoption. Så tjejerna i den tråden är verkligen i olika stadier av försöken att bli en barnfamilj!

Något som gläder mig är de som lyckas. Oavsett om det är det första barnet eller ett syskon till befintlig bebis. Och idag har jag glatt mig extra mycket, då inte bara en, utan två av dessa tjejer har lyckats bli gravida igen! Så deras små ska få syskon! Vilken glädje!

Så tjejer, om någon av er läser här, så vill jag bara säga en sak:

STORT GRATTIS!

Bebissömn

Den senaste tiden har Lillasyster varit lite jobbig när hon ska sova för det har känts som om hon har varit tvungen att få gråta/skrika en stund för att kunna slappna av och somna. Innan så somnade hon alltid vid bröstet.

I förrgår så började hon i vanlig ordning att skrika vid hennes typiska läggtid och jag försökte, som vanligt med allt. Byta blöja, utifall att, testa med att ge bröstet, utifall att, men icke. Då återstod det att få henne att somna. Jag försökte, som vanligt, först med att sitta ner (har aldrig fungerat, inte nu heller) och sedan att gå runt och vagga henne. Inget fungerade. Hon skrek och hon skrek och hon skrek. Och volymen den bara steg och steg. Efter en stund visste jag inte vad jag skulle göra. Tillslut kom jag på att testa med att lägga henne i sin säng och att jag la mig ner bredvid henne, i min säng. Sagt och gjort. Till min förvåning, och glädje, så tystnade skriket och ett nöjt barn låg där i sin säng och beundrade sin högra arm/pyjamasärm (något som är väldigt intressant och som hon säkert tillbringar minst en femtedel av sin vakna tid att göra. Det är en väldigt spännande och intressant arm, det där). Sedan somnade hon en stund senare. Visst, lite protester kom det, men inte alls de hysteriska som varit innan när hon låg i min famn.

Jag har testat med att lägga henne i sången fler gånger efter detta, när jag trott att hon varit trött och samma resultat de allra flesta gångerna! Förutom idag, hon skrek inte, men jag skulle klä på mig och la därför ner henne i hennes säng. När jag var halvt påklädd så ropade E på mig då hon var klar på toa. Därefter ringde telefonen , men när jag efter det skulle hämta lilla bebisen visade det sig att hon hade somnat! Helt utan gråt! Snacka om glädje från en mamma som länge brottades med stora systerns bråk och ovilja att somna lugnt och stilla. Det kändes verkligen som en lättnad! Och jag kan inte låta bli att förvånas, liten är ju inte ens tre månader.

Så, gissa om jag känner mig så för otroligt nördigt stolt över min lilla dotter och hennes färdigheter!

Planering

Idag har jag, mellan varven försökt planera dels A:s 40-årskalas, och present till honom, dels Lillasysters dop. Kalaset blir första helgen i oktober och dopet den 8:e november, så det blir i alla fall en månad emellan.

Till både kalas och dop kommer vi ta till catering. Jag älskar att fixa och dona och laga mat osv till fester men just i år blir det lite väl övermäktigt med en 4 åring och en bebis, så jag får köra ”den enkla” vägen. Jag har de senaste veckorna suttit med ipaden och letat efter olika alternativ. Jag tror mig ha hittat det vi ska ha, men vi hat inte riktigt bestämt oss än. Vi får se.

Jag har även googlat en del i min jakt efter present till A. Jag tror mig ha funnit det till slut. Den är dyr, men det känns som om det skulle vara värt det. Idag har vi ingen stereo eller annat som vi kan lyssna på musik ifrån. Inte ens vårt hemmabiosystem är inkopplad. A har nämnt många gånger att något vore bra att ha. Och då slogs jag av tanken att kolla upp möjligheten att lyssna på musik i hela huset, trådlöst. Jag har ju inte råd att köpa en komplett sådan installation men man skulle kanske kunna börja med att köpa en start på det hela, något som man kunde koppla in på hemmabiosystemet. Mycket snart hittade jag Sonos system för detta och jag tror att jag har hittat rätt. Nu gäller det att hitta någon som kan mer och som jag kan rådfråga närmare. Detta känns verkligen som en klockren sak till A!

Alla ni som har röstat på SD

Alla ni som har röstat på SD, är ni nöjda med ert bidrag i detta val? Vad är orsaken till att du valde rösta just SD? Var det för att du är missnöjd med övriga partier, dvs missnöjesröstade du?

Jag vet inte, visst kan det vara så som de själva försöker säga, att partiet varken är nazistisk eller rasistisk, även om de var det i sin början, när de startade. Men bevisligen är många av deras anhängare och flera av deras politiker både främlings- och kvinnofientliga. Känns det bra att stödja dessa människor? Känns det bra att veta att detta är ett parti som har många anhängare som bär ett hat och en avsky mot människor som inte är som de själva? Invandrare, flyktingar, homosexuella, ja, i vissa fall till och med kvinnor i allmänhet. Som anser sig vara bättre än andra? Som anser att de är värda mer än andra? Känns det bra att sådana personer kommer de närmaste fyra åren representera DIG och DINA åsikter?

Som sagt var, jag vet inte, alla Sverigedemokrater är kanske inte av samma virke. Läser man på deras hemsida så är det svårt att hitta något om främlingsfientlighet, så det finns säkert sverigedemokrater som inte är rasister och/eller nazister, personer som ser fördelar att hjälpa drabbade på plats, som ser ett behov av att få strängare straff vid brott, oavsett om man är vit, svart, gul eller rosa och som ser behov av bättre vård och omsorg för både gammal som ung osv. Men likväl, många har ett förflutet i dessa kretsar nazistiska och rasistiska kretsar. Många har visat sig fortfarande bära dessa åsikter. Och även om det har rensats i leden de senaste dagarna, och även om det kommer att fortsätta rensas i leden, så kommer personer med dessa åsikter sitta med och bestämma och ta beslut. Beslut som påverkar dig, dina föräldrar, dina barn, dina syskon, dina vänner och andra nära och kära. Allas våra liv. Tror du att dessa beslut kommer att vara sådana som du, om låt oss säga 10 år kan känna dig stolt över att du har bidragit till att de har tagits? SD, är ni nöjda med ert bidrag i detta val? Vad är orsaken till att du valde rösta just SD? Var det för att du är missnöjd med övriga partier, dvs missnöjesröstade du?

Jag vet inte, visst kan det vara så som de själva försöker säga, att partiet varken är nazistisk eller rasistisk, även om de var det i sin början, när de startade. Men bevisligen är många av deras anhängare och flera av deras politiker både främlings- och kvinnofientliga. Känns det bra att stödja dessa människor? Känns det bra att veta att detta är ett parti som har många anhängare som bär ett hat och en avsky mot människor som inte är som de själva? Invandrare, flyktingar, homosexuella, ja, i vissa fall till och med kvinnor i allmänhet. Som anser sig vara bättre än andra? Som anser att de är värda mer än andra? Känns det bra att sådana personer kommer de närmaste fyra åren representera DIG och DINA åsikter?

Som sagt var, jag vet inte, alla Sverigedemokrater är kanske inte av samma virke. Läser man på deras hemsida så är det svårt att hitta något om främlingsfientlighet, så det finns säkert sverigedemokrater som inte är rasister och/eller nazister, personer som ser fördelar att hjälpa drabbade på plats, som ser ett behov av att få strängare straff vid brott, oavsett om man är vit, svart, gul eller rosa och som ser behov av bättre vård och omsorg för både gammal som ung osv. Men likväl, många har ett förflutet i dessa kretsar nazistiska och rasistiska kretsar. Många har visat sig fortfarande bära dessa åsikter. Och även om det har rensats i leden de senaste dagarna, och även om det kommer att fortsätta rensas i leden, så kommer personer med dessa åsikter sitta med och bestämma och ta beslut. Beslut som påverkar dig, dina föräldrar, dina barn, dina syskon, dina vänner och andra nära och kära. Allas våra liv. Tror du att dessa beslut kommer att vara sådana som du, om låt oss säga 10, 20 år kan känna dig stolt över att du har bidragit till att de har tagits? Något som du stolt kommer berätta för dina barn och barnbarn att att du gjorde?

Och på tal om stolthet, har du vågat berätta för din omgivning vad du har röstat, kan du stå för det, rakryggad? Vågar du göra det imorgon? Nästa vecka? Nästa månad? År? Om 4 år?

Då har vallokalerna stängt för den här gången och man kan egentligen sammanfatta det hela med att människor kommer att bli lidande. Så skulle det bli oavsett hur man röstade.

På ena sidan, de som verkar bli den nya regeringen, har vi dom som vill göra om sjukförsäkringen. De som inte vill att sjuka ska hamna i kläm. Det låter ju bra. Jag tror att vi alla känner till någon som blivit utförsäkrad. Men samtidigt, dessa vill avskaffa RUT, något som många småbarnsfamiljer och gamla utnyttjar. Tex min mamma. Hon är pensionär och har lägsta möjliga pension. Efter upprepade proppar i ögonen så ser hon dåligt. Ok, vissa dagar bättre än andra, men likväl dåligt. Efter ett helt liv ”ute på golvet” hos ett av våra större företag så slets hennes kropp sönder och hon har problem med rygg, axlar och nacke. För henne är vissa hushållssysslor alltför tunga. Någon hemtjänst har hon inte blivit beviljad, hon anses inte vara tillräckligt dålig. Men när man hälsat på hos henne ser man det överallt. Det hon inte ser… Visst, vi, hennes barn kan ju hjälpa henne med detta! Men för mig blir det lite väl långt att åka över 22 mil, enkel väg, för att hjälpa henne regelbundet. För en annan av mina systrar är det 16 mil enkel väg. För en annan är det 34 mil. Det finns ju en syster till, hon bor 2 mil från mamma, hon kan väl hjälpa? Jo, hon kunde det för ett år sedan. Men inte nu längre. Inte efter den stroke som gjorde att hon numera enbart kan ta sig fram med hjälp av rullator. Som får ta färdtjänst vart hon än ska, även till din rehabilitering, om hennes sambo inte kan köra henne. Så för mamma har RUT varit räddningen. Nu har hon fått hjälp med att handla städa och få ett drägligt liv. Något som troligtvis nu kommer att försvinna.

På andra sidan har vi de som tycks bli förlorarna. De som har styrt ett Sverige som på senare år allt mer har visat missnöje. Ett Sverige som allt mer hamnat i kris. Men ett Sverige som jämfört med många andra länder har klarat de ekonomiska kriser som varit, förhållandevis bra.

De har jobbat för att få fler kvinnor att starta eget, de har fått fler utsatta, dvs personer med mindre utbildning i bagaget, att få jobb i form av olika RUT-jobb. De har försökt få ungdomar ut i arbete. Frågan är: om de åtgärder som de har gjort tas bort, vad kommer det att innebära för dessa personer? Hur många företag som jobbar med RUT-baserade tjänster att försvinna? Hur många kommer bli arbetslösa till följd av detta?

Nu låter det som jag helt är en anhängare av alliansen. Riktigt så enkelt är det inte. Jag tycker att dagens sjukförsäkring är skandalös och behöver absolut åtgärdas. Jag tycker inte att pensionärer ska beskattas mer än de som arbetar. Bara för att nämna några saker. Ja, jag röstade inom Alliansen den här gången, men det var mycket för att jag mer är rädd för att de förändringar som oppositionen vill införa kommer att medföra mer negativa följder för fler människor än vad ett fortsatt styre av Alliansen skulle medfört. Men jag kan ju ha fel. Det kan ju vara så att trots mina farhågor, att det kommer att bli bättre för fler. Det är vad man får hoppas för framtiden. För blir det inte så, så kan man fundera på vad det kommer att innebära i nästa val om fyra år och hur stor andel människor som kommer att missnöjesrösta då…

Lycka

Vi har sedan tidigare en bärsele från Ergo. Lillasyster tycker inte om den. Så jag fick låna en sjal av en bekant. Den tyckte varken jag eller Lillasyster om. Så när jag hittade en Babybjörn Active på en köp- och säljgrupp på Facebook slog jag till. E tyckte om den vi lånade när hon var liten. Idag hämtade jag den nya. Och den föll Lillasyster i smaken. Så, även om den inte är lika ergonomisk som ergon eller en sjal så är den helt klart bättre än att gå och bära femkilosklump på armen. Och man behöver ju inte ha den några längre stunder åt gången. Men vilken lycka! Tänk vad mycket två fria händer och ett nöjt barn kan göra!

Detta är ett av många exempel på val som man som förälder måste göra. Vad är bäst,

– en mindre ergonomisk sele, men nöjt barn
– en ergonomisk sele eller sjal och väldigt missnöjt barn
– ett barn som alltid ligger i famnen, annars är den missnöjd så snart tröttheten kommer krypande.
– ett missnöjt barn så snart föräldern ska göra något (som tex laga mat, duka av, vattna blommorna etc)

Jag tror på nöjt barn och nöjd mammakombinationen

Att vara förälder

Att vara förälder är inte lätt. Vad är fel och vad är rätt? Man vill sina barn det allra bästa, men vad är det? Är det att hjälpa dom i allt eller är det att lära dom att stå på egna ben? Är det bästa att låta dom bestämma allt eller är det bästa att föräldrarna bestämmer? Och vilket är det bästa, att likt så många svenskar uppfostra sina barn till individualister eller uppfostra som i Kina där barnen uppfostras att tänka på kollektivet i första hand.

Det finns så många saker i föräldraskapet och i uppfostran som är svåra, vad är rätt och vad är fel. Man kan bara köra på det som känns rätt och hoppas att så är fallet. Men tänk om det inte är så? Om det man tror är rätt är fel? Tänk om man upptäcker att det var fel när det är försent att göra något åt det?

Det finns så många skolor. Det finns flera som påstår sig veta och som skrivit böcker om det hela. Som Anna Wahlgren och Jesper Juul. Men vem har rätt? För några år sedan var ju Wahlgren som störst, nu när man läser om barnuppfostran så dyker Juuls namn upp alltsom oftast med ett gäng av anhängare i hasorna. Men är det rätt? Eller kommer någon annan om några år med andra teorier och sågar Juul längs fotknölarna?

Att vara förälder är inte lätt, vad är fel och vad är rätt? Man kan följa det man tror är rätt, men hur göra när man inte vet? När man tvivlar?

Tio små negerpojkar

Som vi alla vet får/bör man inte numera säga ”neger”, varför man måste då komma på något annat. Utifrån detta så har ”Körsvennen” knåpat ihop en dikt, helt baserad från verkligheten.

Tio små politiker skulle gå på bio, en misshandla busschauffören, och så blev de bara nio

Nio små politiker svingade järnrör utan måtta, en drog sen till Ungern, och så blev de bara åtta

Åtta små politiker sa ”ryggsäcken min stals av invandrare tu!” – men det var bara lögn, och så blev de bara sju

Sju små politiker hade svåra komplex, förtalade på blogg, och så blev de bara sex

Sex små politiker ville invandrare skicka hem, en önskade ihjälsvultna barn, och så blev de bara fem

Fem små politiker sa kvinno förbund var dyra, sökte statliga pengar i förskott, och så blev det bara fyra

Fyra små politiker ville andras vandel se, men en av dem var dömd för stöld i kassaskåp, och så blev de bara tre

Tre små politiker tog hakkorsbindel på, det hamnade i tidningen, och så blev det bara två

Två små politiker satt i datorskärmens sken, en skrev hat och hets, och så blev det bara en

En liten politiker så ensammen han var, ty när han sade nolltolerans, så blev det ingen kvar.

Med detta sagt så vill jag påminna om helgens val, glöm inte att rösta! Och tänk på, om du är som så många andra, missnöjd med våra partier, rösta ändå! Gör du inte vad du kan nu för att vara med och påverka hur samhället ska se ut framöver (dvs rösta), så har du inte heller (enligt mig) rätt att gnälla. Visst, din röst är bara en av många sandkorn i sandlådan, men tillsammans så blir alla sandkornen ett sandslott. Så din röst är viktig!

Är det så att du missnöjesröstar så tänk på vilka du då missnöjesröstar på. Se då inte bara på partiets valmanifest och vad de skriver på sin hemsida, syna även partiets kandidater i sömmarna. Tycks de stå för samma värderingar som partiet säger sig ha? Stämmer de med dina värderingar? Och känns det som dessa skulle kunna vara bra förebilder och känns det som om ett Sverige styrd av dom är den bästa alternativet för framtiden.

Så: bättre att missnöjesrösta än att inte rösta alls, men tänk på vilka du röstar på. Och du, det finns ju alltid en möjlighet att rösta blankt.

Idag har det varit en otroligt fin dag som jag, E och Lillasyster delvis ägnade till att bara vara ute på altanen. Lillasyster satt i sin sitter, med solglasögon på sig (hur sött som helst, hon såg ut som en riktig cooling) och bara var medan jag pysslade lite allmänt på altanen med att plocka lite, tvätta de helglasade altandörrarna och dona med maten (grillad lax med potatis och romsås). E i sin tur lekte med allt möjligt. Just sådana stunder, när allt är lugn och harmoni, när både mina tjejer är nöjda så älskar jag verkligen livet och känner hur himla bra jag har det. Och att jag faktist, till min förvåning trivs med livet och känner att det är inte så pjåkigt att vara hemma ändå. Den känslan försvinner dock snabbt när allt ballar ur, så som det gjorde sedan. Lillasyster blev trött och ville sova, och på sistone har detta börjat utmärka sig i hysteri och skrik för allt vad lungorna orkar och det enda som kan få henne att lugna sig är att hon somnar. Och det enda som lyckas få henne att sova är att jag går runt med henne, vaggande henne till sömns. Ibland går det fort, ibland tar det väldigt lång tid. Nu tog det tid. Samtidigt så ville E ha min uppmärksamhet och ville att jag skulle leka med henne, samtidigt som potatisen kokade sönder och laxen blev allt torrare där den låg på grillen. Fråga mig inte hur jag gjorde det, för det vet jag inte, pmen när A kom hem så satt E nöjt vid ett dukat matbord och åt. Det enda som var kvar av kaoset var att Lillasyster fortfarande skrek för fulla muggar.

Dessa stunder av hysterisk skrik känns ändå mer ok dagtid än vad de gör mitt i natten när man för femtioelfte gången försöker lägga Lillasyster efter amning. Amning som tog 10-15 minuter men att själv få komma i säng tog någonting mellan 2 och 3 timmar senare. Visst, hon var trött och somnade snabbt men försökte jag lägga ifrån mig henne så steg ljudvolymen betydligt med många decibel. Det spelade ingen roll vad jag gjorde för att försöka få henne lugn då hon skrek som en stucken gris, det gick bara inte! Tillslut var jag så trött att jag bara grät. Det är stunder som denna som väcker/ tydliggör att även om jag mår bättre nu så orkar jag inte lika mycket längre och att jag kanske inte har återhämtat mig helt efter hur jag mådde där i slutet av graviditeten. Min stressnivå är inte vad den har varit helt klart

Hur som, jag var tillslut så trött att jag bara grät. Och med tårarna sprutandes satte jag mig tillslut (äntligen fick jag sitta!) vid tv:n och satt och kollade påfågeln gammal och dålig serie. Vaknade gjorde jag av att jag ”tappade” huvudet. Och då, äntligen, kunde jag lägga ifrån mig Lillasyster

Just detta eviga vaggande, och att det bara är jag som duger sliter. Jag får ingen avlastning vad det gäller bebisen. Och jag får otillräckligt med sömn. Och jag känner mig som absolut sämsta mamman. Det är då tanken

Jag borde inte fått barn, jag är inte lämpad för sådant

Min lilla

Jag har ju sagt att jag vill vara anonym här och jag vill egentligen hålla kvar det där. Men jag tänker ge er en bild på Lillasyster. En bild framifrån. Det kommer säkert komma fler bilder framöver, men sannolikheten att de kommer visa hennes ansikte är liten. Men här har ni i alla fall en bild på henne, min lilla

IMG_6203.JPG

Varför

…väljer man att ställa sin bil i p-rutan bredvid en annan bil när det finns mängder av lediga rutor både närmare och längre ifrån ingången? Jag tror banne mig att det aldrig slår fel, inte idag heller. Jag och mina flickor var och åt på Ikea och för att äta middag (E:s favoritställe att äta på) och för att slippa vara rädd om att komma åt andra bilar så valde jag att ställa bilen i en helt tom rad en bit ifrån ingången. Det fanns tomma rader både närmare och längre ifrån. Men lik förbannat så står det en bil, en stor SUV i rutan bredvid när vi kommer tillbaka till bilen. Och trångt har föraren ställt den, knappt så att jag kommer in i bilen, än mindre att jag får in babyskyddet. Så jag får köra ut bilen en bit för att få in Lillasyster i bilen… Roligt värre när regnet öser ner… Hade det inte varit för just regnet så skulle jag tagit kort på det hela, men nu ville jag bara få in barnen i bilen så fort som det bara var möjligt. Men nu är frågan VARFÖR parkerar man så? Kan man inte köra bil och behöver en annan bil som markör för att överhuvudtaget kunna parkera? Eller är man bara allmänt dum i huvudet?