Nyårsafton och många reflekterar över året som gått, det tänker inte jag göra. Inte tänker jag heller komma med några löften. Däremot så tänkte jag berätta vilka önskningar jag har för det nya året. 

Jag önskar självklart att jag och de mina ska hålla sig friska under året och att vi allmänt kommer att få må bra.

Jag önskar att jag under året som kommer, kommer att känna den glädje och lust för mitt jobb som jag en gång i tiden kände. Då var det en annan tid, en annan plats och med andra förutsättningar. De sista veckorna har jag dock känt att det finns en viss möjlighet att det kommer att bli bra och möjlighet i alla fall delvis nå det där jag är idag.

Jag önskar att året då jag fyller 40 blir fylld med skratt, glädje, äventyr och lagom med utmaning. 

Jag önskar att Lillasysters inskolning på förskolan om några veckor går bra och att E:s början i förskoleklass likaså. 

Jag önskar att jag kommer att få umgås mycket med de personer som står mig nära. Mycket tid med vänner. 

Jag önskar mycket kärlek och harmoni. 

Jag önskar härliga resor. Spännande resor. Mysiga resor. 

Och jag önskar att Sverige och världen ska bli mer fylld av glädje, kärlek, vänskap, hjälpsamhet, engagemang och mycket mindre med hat, rädsla, sorg, fientlighet och våld. 

Och med det avslutar jag detta år med bild på kvällens efterrätt, egengjorda, glutenfria hallonmoussetårta. 

   
   

Annonser

2015 i sammanfattning enligt Wordpress

Som den ingenjör jag är i grund och botten så gillar jag statistik och därför är det kul (tycker jag) med sammanfattning av det gågna året.

Här är ett utdrag:

Konsertsalen på Sydney-operan rymmer 2 700 personer. Den här bloggen besöktes cirka 12 000 gånger under 2015. Om den hade varit en konsert på Sidney-operan skulle det ta cirka 4 utsålda föreställningar för att lika många personer skulle få se den.

Klicka här för att se hela sammanfattingen.

I Aftonbladet finns det en artikel om att filmen En man som heter Ove på sin premiärdag slog antalet tittar jämfört med Star Wars: the force awakens och jag kan inte låta bli att slås av den dåliga vinklingen. Hur kan man jämföra en svensk film på sin premiärdag, juldagen,  med en film som redan gått i två veckor? Ser man kritiskt på detta så ser man att den svenska filmen har premiär på en av de största biodagarna på året, på juldagen, då de flesta är lediga från jobb och skola, då både gammal och ung bänkar sig vid bioduken. Och då är det för många givet att välja en svensk film så att hela familjen ska kunna ha glädje av den. Ser man till fakta och jämför premiärdagen på de både filmerna så ser man att den amerikanske filmen hade premiär en helt vanlig onsdag. En helt vanlig onsdag, mitt i veckan, som de flesta jobbar på/går i skola. Både den dagen och dagen därpå. Och ändå, trots det så såg strax över 113 000 svenskar Star Wars: the force awakens på dess premiärdag i jämförelse med 76 000 som såg En man som heter Ove.  Så med denna fakta så kan jag inte annat än tycka att En man som heter Ove har långt kvar för att slå Star Wars även om den på just juldagen hade fler tittare. Kör man med Aftonbladets sätt att jämföra så slår En man som heter Ove även de mest sedda filmerna genom tiderna, dvs Borta med vinden(1939, totalt över 504 miljoner biobesökare), Titanic (1997, totalt mer än 355 miljoner besökare)och Star Wars: Episode IV – A new hope (1977, med över 436 miljoner besökare). 

Fyrkantiga ögon

”Mamma, jag tänker inte hålla på med paddan eller kolla på tv idag!”

Jag reflekterade inte så mycket över vad hon sa utan tyckte det mest var bra. Tills på kvällen när jag skulle skriva upp en sak på inköpslistan på mobilen. 

”Mamma, lägg ifrån dig telefonen! Du börjar få fyrkantiga ögon!”

Jag tror bestämt att vi alla ska minska ner på vår skärmtid, inte bara E 🙂

Tomtebesök i natt

Inatt var Tomten här och lämnade ett brev i strumpan. Brevet ledde till en skattjakt som avslutades, till E:s förtvivlan i Lillasysters rum. Förtvivlan då Lillasyster fortfarande sov… Men så snart hon lät minsta lilla så var E där, tände taklampan och letade efter julklapparna. Hon fick ett spel och Lillasyster en Anne Geddes-docka. 

  
Den fick mig att minnas Lillasysters förlossning. På väggen i förlossningsrummet hängde en bild av just Anne Geddes. Jag minns inte vad bilden föreställde, men jag minns hur jag fokuserade på Anne Geddes namn vid varje värk 😎

Nu är det jul 

…klockan har ändå passerat midnatt och datumet har ändrats till den 24:e december. Julkänslan vill inte riktigt infinna sig trots dagens slutstädning inför julen av huset, trots söndagens inköp (och sågning) av gran, tisdagens påklädning (heter det verkligen så?) av densamma  (med en överentusiastisk Lillasyster som fullkomligt älskade klä gran och en nästan lika glad E som har tjatat om det i veckor och en extraglad mormor som får för första gången fira jul med sina yngsta barnbarn), trots ett julpyntat hus, inslagna klappar, pysslande och bakande i köket, trots allt annat som gjorts och som hör till. Jag vet inte om det är för att vi är hemma eller för min andra brutna tradition. Sedan jag träffade A för 15 år sedan är det bara en jul som vi inte firat på gården i Värmland och det var nog E:s första jul. Min andra ”jultradition” är att vara dunderförkyld på jul vilket jag, peppar, peppar tycks slippa i år. En ”tradition” jag haft i, jag vet inte hur länge men det är läääänge! Eller är det så enkelt att med regn och 9-12 plusgrader så är det svårt för julkönslorna allmänt att infinna sig?

  
Ivrig Lillasyster ”klär granen”

En gran som vi själva (nåja, A) valde ut och sågade ner. Färsk är den i varje fall!

 

Och ja, den är stor, vi fick ta ner den både uppe och nere för att få plats med den 😉 

Det är lite dött här. Tankarna finns men orken och tiden vill inte riktigt infinna sig. Ändå är det ju inte så att jag håller på och stressar mig sönder och samman pga julen. Tvärtom så känner jag mig rätt lugn. 

Idag jobbade jag i alla fall sista dagen för det här året och jag måste säga att det för tillfället känns riktigt hoppfullt på jobbet om framtiden. Det kan banne mig bli bra på sikt! Mycket är pga att min chef går från klarhet till klarhet och har levt långt över mina förväntningar i vissa avseenden. Och att jag nu äntligen har fått ”min plats”. Jag har ju vetat sedan jag kom tillbaka från föräldraledigheten att jag skulle få flytta men inte när eller vart. Och nu har vi flyttat och jag kände genast att det blev en stabilitet, en bra grund i min tillvaro. Den där stabiliteten betyder mycket. Mycket mer än vad man kan tro. Sedan så betyder det mycket för mig att min chef nu vid flera tillfällen har rådgjort med mig. Att bli sedd, att få det visat för sig att ens idéer, tankar och kunskaper värderas är enormt energigivande. 

Lathet

Jag blev kontaktad av en chef på mitt jobb som ville att jag skulle hjälpa hennes organisation med en sak. Jag gick med på det, trots att det egentligen är tvivelaktigt att det är något som jag tror borde ingå i mina arbetsuppgifter. Men jag ville ändå vara snäll och ställa upp så jag bokade in ett möte och så bokade jag ett konferensrum i närheten av där jag sitter. När jag fick förfrågan om vi inte kunde träffas närmare hennes rum så gick jag med på det, jag hade inga möten i direkt anslutning till mötet och då jag fick frågan förmodade jag att hon däremot hade det. 

Under dagens möte så frågade hon mig om jag inte även kunde flytta ett annat möte, som också är för att jag ska hjälpa henne som vi har i januari närmare hennes plats. 

Men jag sitter ju där jag har bokat 

svarade jag då och frågade henne om det var så att hon hade möten i direkt anslutning till vårt. Det hade hon inte. Det har jag så jag konstaterade bara att då kör vi som planerat med mötet i det rum som redan var bokad.
Jag måste erkänna att jag har lite svårt att förstå folk som agerar så. Mig veterligen är hon inte sjuk eller skadad och som skulle hindra henne från att ta sig till mig. Hade hon själv bokat mötet så hade jag inte ens funderat på saken men nu var det jag som hade bokat. Vill jag ha hjälp av någon och denne går med på att hjälpa, trots att denne absolut inte behövde det, ja, då vore jag tacksam och glad och jag skulle gladeligen gå dit vart den här personen sitter så att det där inte ska bli några krångligheter. Inte bara vara lat och försöka få alla att kretsa runtomkring en

En väntan har tagit slut

Fina, rara JZ med man har äntligen efter många års längtan och väntan, efter en lång, krokig och backig väg äntligen fått bli föräldrar och till dom hittade jag denna dikt av Harriet Löwenhjälm och som skrevs för ca 100 år sedan

 

HJÄRTATS ALLRA KÄRASTE BARN

Är det du, är det du, allra käraste barn, som har kommit till sist ändå.  Om du kunde begripa, vad jag längtat, men det kan du visst aldrig förstå. 
Tänk att du skulle komma till sist det vågar jag väl knappast tro, fast det var då min enda beständiga dröm, som aldrig kom till ro. 
Kom och sätt dig hos mig, lilla barn. Får jag krama dig sakta ett slag? Jag vill känna, att du är mig nära, jag vill höra dina andetag. 
Tänk, vad allting konstigt och krångligt med ens blivit lätt att förstå. Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå

Man slutar aldrig att förvånas

Skrev detta till en kompis:

Jag har väl berättat att mamma har genomgått minnesutredning? Det är tveksamt hur de andra tagit det, men när min systerdotter var och hälsade på henne i höstas så hade hon en av sina sämre dagar och det blev ett himla hallå. Nu i veckan skulle hon få veta resultaten och då ville äldsta syrran följa med (!). Det är som jag trodde alzheimer. Och syrran gjorde en kovändning. Nu vill hon att mamma följer med dom ner till systern som bor nere i Blekinge över nyår. Och så vill hon ge yngsta syrran (samma syster som hon har avsagt sig släktskapen med för att hon är ”så manipulativ” och ”mammas favorit”) en blomma för att hon hjälper mamma så mycket. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Har allt hon sagt och gjort bortglömt? Allt skit hon sagt om mamma? Och för att inte tala om skrivit om mamma på Facebook??? Jag blir matt. Och ser historien upprepa sig. Jag är glad för mammas skull men bitter för nu är syrrans verklighet säkert som sådan att hon alltid varit snäll och trevlig mot mamma och att de i hennes värld alltid har haft ett mycket gott förhållande. Allt för att kunna få sno åt sig allt hon bara kan ha av värde som mamma har. Även om det knappt finns något. Hon är ju en fattigpensionär med allt vad det innebär…

Uppmärksam

Jag tycker att det kan vara lite kul att göra lite olika tester ibland och den senaste nu var om hur bra man är på att läsa av andra människor. Jag vet att jag är väldigt känslig för just det osagda och jag har i alla fall tidigare varit bra på att läsa av så det var extra kul att testa på detta test. Och enligt den så tycks jag vara rätt bra på det fortfarande. Men så har jag också läst några av Henrik Fexeus och jag är intresserad av just tankens kraft. Jag kan verkligen rekommendera att lära sig mer om kroppsspråket!

Sent ska syndaren vakna

Mamma har under det gågna året genomgått en minnesutredning och nu i veckan kom resultatet. Alzheimer. Jag är inte förvånad, jag har förstått att sannolikheten för att det är något sådant var stor med tanke på hennes symptom och med tanke på att man inte hittat något annat och för att inte tala om hur det hela har utvecklat sig. Så jag hade redan mer eller mindre förlikat mig med att det var den diagnosen hon skulle få, precis som svärfar fick för dryga sex månader sedan, även om man i hans fall inte har kunnat göra någon komplett utredning pga hans mediciner. Några som reagerat annorlunda är mina två äldsta systrar. Särskilt T, den äldsta. T som jag nämnt tidigare här i bloggen då hon verkligen har betett sig som ett svin gentemot mamma, som öppet till och med på Facebook gått ut med hur usel mamma hon anser att vår mamma har varit, hur orättvis hon har varit, som periodvis har helt sagt upp bekantskapen med mamma, som bara hört av sig till mamma när det har varit något hon har velat ha av mamma osv. Plötsligt är hon mammas rara dotter, visar intresse för mamma och hennes mående, följer med till läkaren och så nu, det sistnämnda. Frågar mamma om hon inte vill följa med när T och hennes man åker ner över nyår och hälsar på vår syster som bor nere i Blekinge. Plötsligt vill hon umgås med mamma. Vara med mamma. Plötsligt är hon allt det hon inte varit på åratal. Kanske någonsin. Och än en gång ser jag historien upprepa sig. Och jag, jag kan inte göra något. Inte mer än hoppas att mamma inte förleds att göra saker hon lovat sig själv att hon inte ska göra. Att mamma glömmer allt. Visst, hon kommer att glömma allt, men ändå…

Fashionista

Idag skulle A iväg på julbord med sitt jobb och jag och flickorna åkte iväg för att köpa en grej i en särskild affär. När vi köpt det vi hade tänkt och var på väg till bilen blir Lillasyster plötsligt motsträvig och börjar gråta. Först fattar jag ingenting men sedan så går det upp ett ljus och jag fattar vad det är hon pekar på. 

”Vill du gå in där och handla?”  frågar jag. Hon nickar. Det hon pekar på är en klädaffär som vi var inne i förra helgen och köpte lite kläder till barnen och då hade hon gått omkring och känt och klämt på kläderna, försökt ta med sig några som jag förmodar hon hade gillar extra mycket. Nu ville hon tillbaka in dit och kolla på kläder igen… Min lilla Fashionista… Hon älskar att ta av och på kläder (om hon får göra det själv och på eget bevåg. Eller i alla fall får försöka själv först innan hon frågar om hjälp) och hon tycks gilla shoppa kläder. Vart ska detta sluta? Nu är hon 17 månader gammal, hur ser det ut när hon är 17 år???!

På Facebook kan man ibland få notiser om saker och ting som ens vänner har gillat eller kommenterat vilket oftast är ren slöseri av ens tid medan ibland så är det riktigt roliga och värdefulla saker man blir tipsad om. Som idag så var det en kompis med en liten som hade beställt en jacka. Jackan är inte vilken som helst utan en som tydligen är sydd så att man kan bära sitt barn i sjal eller sele utan att varken mamman eller barnet behöver frysa. Hade jag haft en bebis som tyckte om att bli buren i sjal/sele hade jag omgående beställt en jacka. Färden nyfikne så kan man hitta det här. Är den inte käck, så säg?! Och nej, jag har inte blivit sponsrad av dom på något vis!

Guld och gröna skogar 

Arken konferens & spa har verkligen tjänat in de luncher de bjudit mig på, då, för måååånga år sedan då de var nyöppnade. Då, den första gången var bara delar av konferensen, några få rum och så restaurangen nyrenoverat, resten höll på att renoveras, men jag gillade det då. Nu, idag, kan det var 7-8 år senare så gillar det fortfarande. Genom åren har jag varit där både i tjänsten och privat, och genom åren har jag rekommenderat det för många. Så min glädje över att vi var där idag när min arbetsgrupp hade en första strategimöte kan ni ju gissa er till. 

Strategiarbetet kändes bra. Visst, vi kom inte så långt den här gången, men bara att vi påbörjat arbetet är stort! Så när jobbdelen av dagen var avklarad så var vi nog alla som deltagit ganska möra. Då passade det bra med att ha en gemensam gruppaktiviteter. Vi delades in i två lag och så var det motsvarande fångarna på fortet och vi fick klura ut gåtor, lösa rebusar etc. Jag gillar i vanliga fall inte sådant men idag var det faktist riktigt kul! Särskilt som jag lyckades att lösa flera kluriga gåtor och även lyckades klura ut den sista övningen som också gjorde att mitt lag vann 😊Nu var det inte kul bara för att vi vann utan det var bara kul helt enkelt, redan från första stund. Kanske var det så att jag var tillräckligt avslappnad? Eller blev det kul just för att jag var avslappnad och för att jag lyckades briljera inför mig själv? Jag vet inte…. 

När vinnarlaget var utsett och ”guld”-medaljerna utdelade så var det dags för middag. Och jag kan inte säga annat än att maten var lika god som alltid! 

Så, nu vet jag inte om dagen kommer att leda till gröna skogar även om miljö var en av sakerna som avhandlades under dagen, men jag fick i alla fall ett guld, och det är ju inte helt fyskam!

Amning offentligt

Det här med amning offentligt är en väldigt omdiskuterad fråga och som även jag har synpunkter kring.

Med E blev det aldrig att jag riktigt behövde ta ställning till det då jag aldrig fick mjölken att räcka till utan jag fick köra med delamning. Med Lillasyster blev det annorlunda. 

Jag är inte en sådan som reagerar så mycket på om jag ser någon ammar offentligt, men till mycket beror det på HUR man gör det. Den enda gången jag reagerat och känt obehag var när vi var på E:s dopsamtal och med var två andra familjer som också skulle döpa sina små. Efter en stund börjar den ena bebisen bli lite ledsen och mamman ska då börja amma. Och jag vet inte jag, det kändes allt lite obehagligt när hon satt där, bredvid prästen, med mer eller mindre helt naken överkropp och ammade. Det var ju inte så att man kunde låta bli att se det där hon satt bredvid prästen, med något som kändes demonstrativ nakenhet och ammade. Det kändes som om hon demonstrativ ”slängde” fram bröstet, lätt den hänga medan hon pysslade med bebisen och sedan under amningen visade mer bar hud än annat. När bebisen hade ätit klart lät hon bröstet hänga bar medan hon pysslade om bebisen, rapade den etc och först efter det tog hon på sig bh och tröja. Jag brukar inte ha problem med bar hud och nakenhet, men nu kände jag mig enormt obekväm. Inte pga själva amningen utan hur det gjordes, helt utan hänsyn till omgivningen. 

När jag sedan fick Lillasyster och till min glädje fick amningen att fungera så pass bra som det gjorde så var det här med amning offentligt något som jag själv tänkte mycket på då jag ibland själv hamnade i den situationen. Hon var inte gammal när vi åkte upp till släktgården i Värmland med svärföräldrarna och jag märkte ju särskilt hur svärfar blev obekväm när jag ammade och detta försökte jag ta hänsyn till. Visst, den lilla behövde mat och hon fick mat, men jag försökte ändå göra det mer diskret än vad den där mamman vid dopsamtalet hade gjort. Jag tänkte alltid när vi skulle iväg igenom mitt val av klädsel så att det skulle bli lätt att amma, men utan att behöva blotta mig alltför mycket. Så dubbla linnen var en sådan sak (dubbel och i vissa fall tre lager tröjor var jag tvungen att ha pga mina överkänsliga bröst och den ständigt hotande mjölkstockningen trots en enormt varm sommar). Vid amning så tog jag ofta en tröja upp, amningslinne (som blev ett av mina favoritplagg) ner och så sjal ovanpå det. Visst, det var inte alltid som Lillayster ville ligga under sjal, men sjal täcker rätt bra även när man bara låter den hänga ner på var sida om halsen. Hade jag möjlighet så gick jag även lite ifrån och undan för att slippa orsaka obehag för någon annan. Dessutom så kände jag mig inte riktigt bekväm i de fall där jag satt och amma och folk satt och stirrade på bebisen. Mamma tex ville väldigt gärna sitta bredvid och titta på, och även om jag har både badat och bastat med henne och varit naken med tillsammans med henne vid olika situationer så kände jag mig inte bekväm av att ha henne, som det kändes  stirrandes på mitt bröst. Jag visste ju egentligen att det inte var mitt bröst hon stirrade på utan den som låg vid den och åt av den, men ändå. Sedan så var det ju rätt skönt att få sitta lite vid sidan av och amma i lugn och ro! För att inte tala om hur skönt det var att sitta helt för sig själv!

Så med detta sagt så vill jag egentligen säga att amning offentligt är ok, men det handlar om ömsesidig respekt. Ser man någon som ammar så behöver man inte stirra, även om man tycker att den lilla bebisen är bedårande. Ammar man, kan man göra det lite diskret. Man ska inte behöva stänga in sig på toaletten (kön dit riskerar  dessutom bli lång om man ockuperar den en längre tid och då blir folk sura pga det), men man kan ändå vara lite diskret. Visst, brösten är bebisens mjölkpaket, men man behöver inte fläka ut sig utan det finns mycket man kan göra för att få det lite mer diskret. Val av klädsel är en sådan sak. Kläder i två lager är tex en sådan sak (ett plagg upp, ett plagg ner). Sjal, inte för att amma barnet under den men däremot hängandes för att slippa exponera så mycket hud. Val av var man sitter och ammar. Man behöver inte nödvändigtvis sitta mitt i en lokal utan oftast finns det möjligheter att gå lite undan alternativt vända stolen så att man sitter lite vänt från alla andra. Det finns mängder man kan göra, för i slutändan så anser jag att det handlar om sunt förnuft och respekt för andra, dvs för sig själv, för barnet och för omgivningen. Vi är alla olika och bör respektera det. 

Anmälan

Efter att under några dagar deltagit på en arbetsmiljöutbildning där jag fick en rejäl tankeställare då en del av det som avhandlades kändes som om det pratades om mig (konflikter, brist på känsla av sammanhang, frisk men känner sig inte frisk, osäkerhet, avsaknad av mål, bristande engagemang etc) så var det skönt att idag få gå och prata med någon extern person. I det stora hela så vet jag inte om det hjälpte något, åtminstone inte det här första samtalet. Jag får ge det en chans till så får vi se. Det det gav var ändå en bekräftelse på att det kanske trots allt inte är så konstigt att jag mår som jag gör. Det har varit mycket. Och vissa av händelserna upprörde till och med henne så pass att hon märkbart visade sin förskräckelse. Och vissa av sakerna tyckte hon att jag till och med skulle anmäla så att man internt på företaget utreder det inträffade. Men jag tvivlar jag… En av sakerna har jag till och med pratat om med vd:n och inte ens därifrån fick jag då något stöd… Så vad skulle en utredning leda till? Att jag i slutändan blev utpekad som boven i dramat? Det vågar jag inte riskera. Föll jag då skulle jag verkligen inte orka ställa mig upp igen! 

På ett sätt så var det ändå skönt att få en bekräftelse på att jag i det stora hela tycks ha agerat rätt. Jag förmodar att jag får försöka fokusera på det som är bra, då får jag kanske mig och ork att komma igen igen. Så vad var det som var bra? Låt mig se… 

  • Hon sa att jag var stark som hade gått och frågat andra om deras uppfattning av situationen vid de tillfällen som jag blivit anklagad att vara en skitstövel och där jag och den person som anklagat mig har haft olika bild
  • Hon sa att det förslag jag hade lämnat för att arbetsklimatet mellan mig och den som anklagat mig skulle bli bra igen var ett mycket bra förslag och var precis vad hon starkt rekommenderade. Eller bättre sagt, hon såg att det var det som krävdes för att saker och ting skulle kunna blibra
  • Hon såg, precis som jag, att problemen i min arbetsgrupp har alla möjligheter i världen att bli bra med tanke på det arbete som är inplanerad med bla en personaldag inom kort då vi kommer att påbörja vårt arbete att bli en grupp med en gemensam vision och målbild och ett gemensamt arbetssätt 

Det var fler saker tror jag, men just nu kan jag inte minnas. Jag började skriva  detta inlägg på fredagskvällen men blev plötsligt akut trött och la ifrån mig telefonen och somnade bums. Nu är det mitt i natten och både jag och E har svårt att sova. Jag vaknade av Lillasyster och sedan satte tankarna igång och allt med jobbet bara snurrade runt, runt. Och sedan kom E och la sig hos oss och hade samma problem så nu sitter vi och kör en ”omstart” genom att kolla på Netflix/skriva här. Och till min glädje känner jag att min hjärna börjar lugna sig, och tårarna har slutat att rinna. Nu borde jag kunna somna om och sova gott, trots vinden som rasar utanför