I slutet av förra veckan blev Lillasyster trött och ”liten” för att några dagar senare få en skrällande hosta. Jag följde raskt efter (både med hostan och önskan om att vara liten igen och att bli omhändertagen) för att efter ytterligare någon dag se hur först E och  därefter A fick detsamma. Denna vecka skulle vi åkt till Oslo och även tagit och besökt Nordens Ark. Nu blev det sjukstuga istället. Trötta och ynkliga, med en 3 åring som stundvis varit väldigt pigg och i andra sekunden ett riktigt monster humörmässigt och i den tredje en liten, liten bebis har det varit rätt slitsamt. Mår man själv inte så bra så är det inte alltid så lätt att ta hand om ett barn, inte ens om man är två, och särskilt om de två inte orkar med så mycket annat än ligga nerbäddade och i bästa fall kolla på någon gammal film. Och då nätterna fylldes av spring när Lillasyster vaknat av hostandes etc blev vi än mer trötta. Några nätter turades vi om att sova på en madrass inne hos Lillasyster för att på så vis få lite mer sammanhängande sömn och orka med dagarna, och nätterna bättre. 

Igår verkade barnen piggare och då vi inte hade så mycket mat hemma så proppade jag mig full med hostmedicin, alvedon etc och åkte och handlade med dom. När vi kom hem var jag helt slut, men A verkade vara piggare. Idag kände vi oss alla piggare och kände att vi behövde komma iväg lite så vi åkte och åt lunch på en restaurang. Väl hemma var jag återigen helt slut, men jag kände i alla fall mindre av förkylningen. Jag trodde att det nu hade vänt, men när E skulle hå och lägga sig beklagade hon sig över nästäppa och känningar i örat. Hon vägrade antiinflammatoriskt men hon gick i alla fall med på att ta nässpray. Tyvärr så var det inte tillräckligt, några timmar senare vaknade hon, gråtandes av smärtan i örat. Max dos (enligt hennes vikt) med alvedon och så nässpray efter det gav jag henne, och nu sover hon. Eller ett gäng kuddar fick hon också! Förhoppningsvis så går hon sova hela natten och att det känns bättre imorgon. De brukar ju inte göra något åt öroninflammation hos barn i den åldern, om det inte rinner ut vätska ur öronen, de inte har hög feber eller väldigt, väldigt ont. Så nu får vi se om det blir läkarbesök imorgon… Har hon så ont att hon gråter, då ger jag mig inte förrän hon fått antibiotika. Däremot, jag hon ”bara” ont så låter jag det vara. Om hon själv inte vill annat 
Måtte hon krya sig under natten!

Åldersgräns 

Idag har vi i Sverige en åldersgräns för IVF, som är omdebatterad och som många har åsikter om. Jag har haft olika synpunkter om det. Numera tycker jag på ett sätt att det ska vara en bedömning som läkaren gör utifrån det aktuella paret, precis så som det  nämns i länken ovan. Samtidigt så tycker jag att det är bra med en gräns av två orsaker. Det blir lättare lika för alla, oberoende på vilken läkare som tar beslutet, dels så är det bra att man sätter gränser för när samhället ska ta resurser till just den här typen av vård. I den bästa av världar så skulle det finnas pengar till all sjukvård som behövs, tyvärr så ser inte verkligheten ut så. Vården idag har inte på något vis tillräckliga resurser. Det är långa köer överallt, det är svårt att få tid till läkare. Det råder personalbrist. De som jobbar inom vården har i regel katastroflåga löner i förhållande till det jobb de utför. Och dessutom under de förhållanden som råder. Samtidigt med detta så finns det en hel del sjukvård och andra mediciner som många sjuka skulle kunna få och som skulle göra dom friska(/-re) men som de inte får pga att den vården är så dyr. Det finns vård som dödssjuka inte får av samma anledning. Med det i bakhuvudet så är det svårt för mig att motivera att släppa på aktuella regler rörande IVF. Samtidigt så är det inte heller så självklart med tanke på vilken psykisk ohälsa ofrivillig barnlöshet kan leda till, och även det kostar ju samhället en hel del. Så frågan är egentligen, ska det finnas gränser och i så fall var ligger den gränsen? Vad tycker du?

Första kalaset

Lillasyster hade sitt första barnkalas idag. Vi hade bjudit in ”de stora” barnen från förskoleavdelningen som nu skulle flytta till storbarnsavdelningen, sammanlagt fem barn. Tre av dom kom tillsammans med sina mammor. 

Under veckan har jag följt vädret spänt. Hela veckan har de lovat mulet och regn. Ett tag hade de t.o.m. lovat mycket regn. Igår när jag kollade hade de ändrat till enbart regn på kvällen men mulet. Och ca 17 grader som varmast. När jag vaknade idag såg jag genom persiennerna att solen sken. Glädje! När jag kollade på vädret på mobilen blev jag än gladare 


Men än bättre blev det! Solen sken hela dagen från en klarblå himmel. Termometern steg helt klart över de utlovade 23 graderna. Och kalaset? Den blev lyckad. Fiskdamm, fika ute i det sköna vädret, lite hinderbana och så fri lek i gungorna, studsmattan och lekstugan. Och så en skatt bestående av vattenpistoler och choklad pengar. Och Lillasyster? Hon var supernöjd när kalaset var över och kompisarna hade åkt. Eller som hon sa 

”Trevligaste dagen!”

Ett knytte

Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

Alla dessa måsten

Vem är det egentligen som sätter upp alla dessa måsten? Sedan jag började mitt nuvarande jobb har det blivit än mer tydligt hur många måsten som det finns och hur lite tid det finns att ägna sig dom. Särskilt då när det blir så som det har varit ett tag nu med mycket tjänsteresor med övernattning. När jag kommer hem ägnar jag hellre min tid till familjen än till städning, tvättning, trädgårdsskötsel etc. Frågan är hur man ska prioritera? 

Denna helg så skulle vi behöva:

  • Vårstäda i trädgården med klippning av äppelträd, buskar, häck etc. Och plantera de penséer jag köpt
  • Storstäda inne. Det ser ut som ett bombnedslag i huset
  • Köpa ny ryggsäck till E. Hennes gamla ryggsäcks dragkedja har gått sönder och jag är inte kompis nog med symaskinen för att kunna fixa den. Visst, man kan lämna in den någonstans, men jag gissar att det är inte heller helt gratis. 
  • Köpa glas. Vi börjar få ont om glas och det råder stor brist på dom för jämnan 
  • Jag skulle behöva förbereda tisdagens utbildning som är långt ifrån klar 
  • Bestämma vilken ytterdörr och garagedörr som vi ska byta till
  • Jag skulle vilja planera för att fixa till baksidan av huset med grusgång etc.
  • Fixat hos kaninerna 
  • Etc


Hittills i helgen har jag:

  • Varit med Lillasyster på Bolltrix
  • Varit med Lillasyster och låtit henne rida för första gången. Först var hon rädd (likaså hennes kompis A som var med) men snart övervanns rädslan och ingen av barnen ville stiga av och åka hem när det väl var dags😍. 
  • Varit hos grannen på våffelfika (smaskens!)
  • Kört E till hennes simskola
  • Bakat pizza

A i sin tur har hunnit städa lite i huset, men samtidigt, ärligt, vad gör det egentligen att huset är en enda röra, jag har tillbringat mycket tid med mina barn och (om än inte lika mycket) min man? Vi lever bara en gång. Jag föredrar kvalitetstid med familjen före att ha helt tipp topp hemma 

1,2,3…

”1,2,3… Var är 4 och 5?”

”1,2… Nej, vi tar det från början! 1,2,3,4,5! Alla här! Eller vänta nu, nu räknade jag en två gånger! 1,2,3,4…”

Igår när E hade sitt kalas gällde det att räkna så att alla var med. Tjejerna hade en förmåga att försvinna och vi hade fullt upp att samla ihop dom. Tänk dig själv, 8 6-7-åringar och en trött 2 åring som hade fullt med egna viljor. Lekarna igår blev en flopp. Det började bra, men det är bara att erkänna, jag är ingen bra lektant. Vi fick gå från planen och så blev alla nöjda, verkade det som. Jag fick helt enkelt acceptera att mitt bidrag till kalaset inte var godkänd. E hade godkänt det innan, men när det väl gällde… Inte ens tårtan blev godkänd. I alla fall inte till smaken. Däremot så var den godkänd till utseendet, en pokéboll där det röda, vita och svarta var gjort av godis. Så all godis var godkänd, men det var också mer eller mindre det enda… Gissa hur det kändes…

När E fick planera sitt kalas så ville hon fira med tjejerna i klassen och så hennes tre kompisar från förskoletiden. Vi var rädda att dessa skulle känna sig utanför, så idag fick dom istället följa med till Umiverseum. Detta blev betydligt mer lyckat! Efter dryga fem timmar där så var det fem trötta barn som kördes hem till respektive föräldrar. Lillasyster och A körde en bil, och Lillasyster somnade i bilen på vägen hem. Jag körde de övriga barnen och deras bubblande energi och prat hade stillat sig betydligt… Jag måste erkänna att även jag var rätt mör! De var duktiga alla fem, men det var ett ständigt räknande för att säkerställa att vi inte hade tappat bort någon. Det som var mindre lyckat var att tråkigt nog så var fjäll-delen avstängd för renovering. Jag tror helt klart att det blir bra när det väl är klart, men tråkigt att det var så pass mycket mindre att titta på! Men, men. Barnen var supernöjda, och det var ju huvudsaken! Men jag måste säga att jag kan inte förstå hur man kan ha så många barn! Hur har man koll på alla? Eller är det så att har man många barn så har msn inte sådan kol?

Ligger i sängen på hotellet och lyssnar på mellot. Lillasyster har precis somnat, A och E ligger i den andra sängen och tittar på tv:n. 

Bröllopet/dopet idag var fint om än dopdelen blev lite… speciell. Eller som prästen sa i början av det hela: 

Det kan inte bli fel, bara annorlunda!”

Och annorlunda blev det när det visade sig att det inte fanns något dopljus framplockad. Så mitt i dopgudstjänsten försvann prästen iväg för att leta dopljus. Kyrkvaktmästaren hittade tydligen en stake till ljuset, men inget ljus. De var slut. Så då blev det prat om att prästen skulle skicka en på posten… Någon åkte dock iväg till en annan kyrka och hämtade ett ljus därifrån, så innan vigseln var slut så fanns det ett dopljus…

Vår present till brudparet blev en korg med lite blandat smått och gott till bröllopsresan, däribland var sitt passfodral som det stod ”Mr” respektive ”Mrs” på. 

Idag skulle jag äntligen få komma ut i skogen och få rida igen för första gången på evigheter. Gång efter gång har jag varit tvungen att avboka. Men den här gången skulle det bli av! Extra mysigt skulle det bli då E skulle följa med och vi två skulle få lite kvalitets mamma-dotter-tid tillsammans, särskilt som jag varit bortrest så mycket den senaste tiden och då jag på eftermiddagen återigen skulle sätta mig i bilen och åka iväg på tjänsteresa i tre nätter. Men återigen så fick jag avboka. E vaknade imorse och var inte riktigt iform. Hon hade ont i halsen och var allmänt håglös så vi beslutade att hon skulle få stå över ridandet. Men jag skulle fortfarande rida. Ett par timmar senare började hon frysa och febern började stiga. Och min stora tappra tjej blev en liten, liten tjej som bara ville ha sin mamma hos dig. A var dessutom inte heller i form, även han var febrig och hostig. Så jag kände att jag kunde inte lämna dom med en pigg 2,5 åring, särskilt som jag senare under eftermiddagen skulle packa bilen med kursmaterial och min väska och åka iväg för tre nätter för en ytterligare kurstillfälle i min barndomsstad. Så jag fick ringa och avboka det hela helt. Jag som hade sett så mycket fram emot det hela! Samtidigt så var inte beslutet så svårt… 

Nu sitter jag på hotellrummet. Trött och med samvetskval. Jag borde kanske stannat hemma? Var det verkligen ok av mig att åka iväg? Jag skulle kanske åkt imorgon bitti istället trots att hotellet var bokat och det är en 2,5 timmars resa och kursen börjar klockan 8 imorgon bitti?  Eller jag skulle kanske stannat hemma helt? 

Ledig dag

Denna vecka är det sportlovsvecka och barnen har fått vara lediga. I måndags var A hemma, tisdag och onsdag var de hos deras farmor och idag har jag varit hemma. Vi började dagen med att besöka närmaste brandstationen några kilometer bort som hade öppethus på förmiddagen idag. Lillasyster tyckte att det var lite läskigt när brandmännen demonstrerade hur man skulle, respektive inte skulle släcka en oljefylld kastrull. Ok, storasyster tyckte också att det var lite läskigt, mem hon var samtidigt lite fascinerad av det hela. Det visades även hur man släcker en person som brinner. 


Nu kom visst bilderna i fel ordning. 

Efteråt åkte vi och handlade lite. Rätt som det var hade halva dagen gått och vi hade bara hunnit uträtta hälften av det jag hade önskat! Men men, det viktigaste av allt ska jag nog lyckas med, få E:s kalasinbjudan färdiga för att läggas på brevlådan så att jag imorgon kan lägga dom på lådan vid mitt jobb. 


Tänk att min lilla E snart fyller hela 7 år! Hon är visst inte så liten längre…