Tomhet

Inför veckan i Grekland hade jag beslutat mig för att göra ett sista försök att få med A på båten gällande ett sista försök till ett tredje barn. Känslan för hur jag känner för tillfället är rätt talande för hur framgångsrikt det blev. Tomhet. Sorg. Ilska. Uppgivenhet. Han står orubblig. Det blir inga fler försök. Jag är egentligen inte förvånad men det känns likväl jobbigt för det. Jag vet att jag borde vara tacksam för de två barn jag har, och det är jag, men längtan… Vad gör man med den? Förtränga, stoppa undan, ignorera? Om det vore så enkelt! Tänk om det vore som att slå på en lampknapp, ON/OFF.

ON: ”Nu är det passande, nu vill jag ha barn!”.

OFF: ”Nu är det inte lämpligt att vilja ha (fler) barn, nu stänger vi av känslorna och längtan!”

Tänk vad skönt livet vore då! Så enkelt!

ON: ”Idag ska jag bara vara glad och positiv!

ON: ”Nu ska jag inte älta något”

ON: ”Idag är jag energisk”

ON: ”Nu ska jag inte bli arg”

Till råga på allt så har jag ägglossningskänningar. I vanlig ordning, precis som jag alltid har ca två veckor efter senaste mensstart. Varför måste jag ha det nu när jag tydligen är för gammal för att få barn? Med tanke på att jag hade lågt AMH redan för fem år sedan så borde, skulle man i alla fall kunna tro, det vara minimalt idag. Ja, tom obefintligt. Och min fertilitet lika med noll. Men samtidigt, regelbunden mens, betyder det att kanske, kanske finns det något litet hopp kvar? Ett minimalt, men ändå ett hopp? Det sjuka i det hela är att jag, samtidigt som jag försöker hitta ”lösningar” till att få göra ett sista försök inte vill tvinga honom till något som han inte vill. ”Lösningarna” är många:Ultimatum. Det som talar emot är att jag inte har något bra alternativ till ett försök till. Lämna? Att lämna A är en sak, men jag har ju två barn till att ta hänsyn till. Och att lämna skulle inte egentligen medföra att jag automatiskt skulle kunna bli gravid. Och dessutom, ensamstående trebarnsmorsa… Nej, det är inget alternativ. Förfalska hans namnunderskrift och göra ett försök. Hmm, det skulle kunna vara en lösning, men om det lyckades, hur skulle jag förklara det med tanke på att jag direkt efter att Lillasyster föddes så satte jag in spiral då jag vid det laget inte kunde tänka mig fler barn. Fick näst intill panik vid bara tanken. Men det var då det. Just vad det gäller spiralen så är det också en sak som känns så fel. Varför ha något som idag strider mot mina innersta önskningar? Som tar bort de sista möjliga chanserna att min längtan stillas? Jag har haft mina funderingar på att helt enkelt ställa A mot väggen. Vill han vara hundra procent säker på att det inte blir fler barn så får han se till att skydda sig mot det. Men på något sätt bär det mig emot. Frågan är varför? Just nu är det ju egentligen det motsatta. Jag får fortsätta älta det hela ett tag till. Kanske gör jag det sistnämnda. Då blir det helt och hållet hans beslut. Och skulle det bli kondom, får han ta det, inte jag. Och jag slipper ha något främmande i min kropp bara för att förhindra något som han vill förhindra, och jag vill det motsatta. Och skulle han anse att sannolikheten är så liten att det inte behövs, ja, då får jag hoppas att det osannolika händer ändå, trots allt… Trots att jag är gammal. Trots att han inte vill. Trots att vi egentligen borde vara nöjda, både två. Trots att sannolikheten är så gott som obefintlig att det skulle ske. Men är det rätt? Har jag rätten att dumpa det ansvaret på honom? Och vad skulle ett sådant agerande kunna leda till? Vågar jag ta den risken? Frågan är helt enkelt, vilket val, oavsett efterföljande konsekvenser skulle jag ha lättast att leva med? Vilket val skulle jag, om det sedan visade sig vara ett felaktigt, vara den jag ångrade minst?

Annonser

Flyg din Kos

I fredag åkte vi till Kos, på fredag, dvs midsommarafton (=imorgon) är det dags för hemresa. Innan vi åkte var det varmt och skönt hemma, denna vecka har det varit kallt och regnigt. Här regnade det med skurar under första dagen, men med varma temperaturer var det underbart att bada ändå. Sedan dess har värmen hållit i sig, dvs 23-28 grader, dygnet runt, och mestadels sol. Underbart!

I vanlig ordning är det charter och all inclusive. Denna var väl ok, men helt klart den sämsta hittills. Det kändes som om den där lilla tanken på barnen saknades, att mycket låg kvar på de vuxnas ”nöjen”, dvs alkohol. På Rhodos tex där vi var förra året fanns det popcorn som snacks. Det fanns frukt, smörgåsar och andra lämpliga mellanmål för såväl stora som små. Här? En av tre barn erbjöd glass. Och stundvis hade de kakor, men de gick åt på en gång så det var bara korta perioder som det var möjligt att få. De två övriga barerna erbjöd enbart dryck, och då främst sådana med alkohol. På såväl Kreta som på Rhodos hade restaurangen olika teman varje kväll, så var inte faller här. Maten var rätt lik från dag till dag. Och jämfört med de andra så känns inte denna resa lika prisvärd. Men i övrigt så har det varit en trevlig vecka och det har varit underbart att få koppla bort alla måsten, jobbet, matlagning, städ och tvätt, fuktskadade tvättstugor, rapporter och allt vad det nu är, och bara fått vara med familjen och ha det bra

Bästa morsan…

…hämtar barnen plus en kompis till Lillasyster redan vid tre, åker till leklandet Buslandet där vi är de enda besökarna. Barnen är glada för att bli hämtade tidigare och för att mamma hittar på något med dom. Mamman är nöjd med glada barn. Samtidigt som hon kan sitta och jobba i lugn och ro 😁

Idag tog jag upp min längtan med A. Jag tror inte att han riktigt förstår hur stark den är och hur den får mig att må. Men för honom är det ett klart ”NEJ”. Och egentligen så förstår jag honom, men min känslorna ignorerar det. Jag har nog egentligen inte accepterat det, även om jag vet att så är fallet. Och jag försöker acceptera det, försöker hitta andra saker att ”hänga upp mig på”, försöker distrahera mig. Men det är svårt. Hur får man bort den första tanken som slår en när telefonens väckarklocka sätter igång på morgonen och den första tanken borde vara ”stäng av”? Hur får man bort den där dova smärtan i mage och hjärta när man ser gravidmagar och bebisar och till och med bilder på bebisar? Jag har till och med funderat på att ta bort de bebisbilder som står framme på våra tjejer, allt för att stilla suget.

Jag har bett om ett försök. Ett endaste. Så mycket mer hinner vi ju ändå inte med. Men som väntat blev det ett nej.

Påminnelsen

Jag visste så väl att den skulle komma, ändå känns det tungt. Nu blir det än mer klart att snart är min tid där jag kan få barn över. I brevlådan idag låg ett brev från kliniken

Fast det är klart, jag är ju inte så stark psykiskt och med tanke på mina up and downs är det väl egentligen bra att A inte vill ha fler barn, även om det inte alltid känns så.

Åtta

I fredags fyllde E åtta och idag var det dags för kalas. Årets tema var Harry Potter. Hon ville bjuda in tjejerna i klassen så för ett tag sedan tog vi en promenad hon och jag och lämnade uggleposten i de inbjudnas brevlådor.

När barnen kom började vi med att dela ut trollstavar. Varje stav hade sina egna egenskaper

Jag hade tagit kvistar från vår vår trädgård och därefter med hjälp av limpistol, färg och lack fått ihop ett gäng unika stavar.

Sedan fick de ta sig till perrong 9 3/4. Tyvärr tog jag ingen bild på det, men vi hade köpt en rulle ”tegel-tapet” för under 90kr på Hornbach och denna hängde vi framför en dörröppning.

Närbild på tapeten

Därefter var det dags för sorteringshatt. Tjejerna fick helt enkelt tillverka varsin ”hatt” av en loppa som jag kopierat upp.

Nu var det dags för lite att äta och dricka. Det blev en blandning av Billys pizza, rulltårta, frukt av olika slag, godispizzor, godisbönor och så klart gyllene kvicken (chokladbollar inslagna i guldfärgat godispapper som köpts på Panduro)

Efter maten var det dags för paketöppning följt av trolldryckslektion där barnen fick blanda all möjligt magiskt så som drakblod, flytande sol, drakklor i flisor, aska från fågel Fenix mm. Om man vill ha sådan på sitt kalas är min rekommendation att inte låta barnen själva blanda vinäger och bakpulver i ett provrör med kork, vi fick torka både väggar och tak….

Barnen älskade göra blandningar, men nu började kalaset närma sig sitt slut och trolldryckslektionen fick avslutas med en tävling där barnen fick tävla mot A för att vinna godispåsar. Första deltävlingen var att göra den magiska godaste magisks drycken. De fick även för varje trolldryck ange dess egenskaper.

Andra deltävlingen gick ut på att äta Bertie Botts bönor.

Sista deltävlingen var frågesport. Tjejerna fick ganska lätta frågor, det fick inte A ☺️. Gissa vem som vann? 😉

Den sista delen av kalaset hade redan föräldrarna börjat komma för att hämta sina döttrar, men alla fick vara med till och med prisutdelningen, de obligatoriska godispåsarna.

En tjej blev hämtad lite senare så hon hann även med en lektion i magiska djur – tillverka ballongfigurer, bl a denna rosa drake

Magiska djur, en ballongdrake (tydligen)

När alla barnen hade gått var det bara städningen kvar. Jag önskar att de kvarvarande trollstavarna verkligen hade varit riktiga så hade städningen gått mycket snabbare….

Av alla dessa saker hade jag hittat de flesta idéerna på nätet, eller inspirerats från idéer på nätet, utom magorerna som jag kom på helt själv. Ingefärabitar fick ögon av häftstift och ”planterades” i koppar med svarta servetter som jord. Sötpotatisen med de många ögonen gjorde Lillasyster.

Jag är riktigt nöjd med dagens kalas, och så verkar även födelsedagsbarnet också känna

Ett test för mig och avklarat test för E

Jag tycker ibland att det kan vara kul att göra lite oliks tester så som IQ-tester, personlighetstester etc, även om jag sedan tar resultaten med en nypa salt. Ikväll gjorde jag ett gratis personlighetstest på nätet och fick då dessa personlighetsdrag i topp.

Det mest intressanta vore veta vad folk i min omgivning skulle säga om mig…

Och när vi ändå är inne på tester och att klara dessa så tänkte jag berätta att E inte är så liten längre, då hon i veckan klarade av testet att gå hem från fritids själv! Hon har ett tag önskat få gå själv till skolan, men inte vågat skicka henne då jag inte litat på att hon verkligen kommer hem. Men så i veckan har jag och Lillasyster varit sjuka (influensan med förkylning och feber) och istället för att släpa oss iväg till fritids för att hämta henne föreslog jag häromdagen att hon skulle gå hem själv efter att fritids hade varit ute i skogen på eftermiddagen. ”Skogen” i detta fall är skogen som gränsar till vår tomt, vilket innebär att hon då fick gå kanske max 200 meter själv. Då det gick galant fick hon dagen efter gå hela vägen från skolan/fritids själv och även det gick bra. Så nu har jag verkligen en stor tjej!

Avslutande tankar

Jag har funderat mycket på hur samhället ser ut idag och hur vi lever våra liv. Det har handlat mycket om den stress som genomsyrar hela vårt samhälle och hur allt ska vara så tipptopp hela tiden. Vi ska vara framgångsrika på jobbet på våra jobb som gärna ska ha ”en mening”, vi ska bo fint, vara välfriserade, vältränade och klä oss individuellt men ändå så att vi blir accepterade. Vi ska leva hälsosamt, men inte gå till överdrift vad det gäller varken träning eller kosthållning. Helst ska man ha någon särskild kosthållning för det är ett tecken på individualitet (även om det aldrig är orsaken till att man valt att hålla sig till den, i alla fall inte den främsta medvetna orsaken), oavsett om det handlar om lchf, GI, antiinflammatorisk kost, vegetarisk, vegansk, 5:2 eller bara ”vanliga” tallriksmodellen. Den främsta orsaken som de flesta valt sin kosthållning har mer ideologisk, och:eller hälsomässig bakgrund, men likväl, otroligt många har någon speciell kosthållning, betydligt fler än för låt oss säga 10-15 år sedan.

Samtidigt med detta så ska vi vara ständigt lyckliga, livet ska vara lätt och utan motstånd, bara flyta på. Vi ska ha ett rikt socialt liv, vara omtyckta, ha många vänner som vi ska träffa ofta, både som familjer som enskilt. Vi ska ha många intressanta fritidsintressen och vi ska bejaka oss själva, samtidigt som vi ska lyckas ”unna oss det lilla extra” (gärna ofta). De förhållanden vi har ska vara fantastiska hela tiden och helst ska vi för alltid känna oss som nyförälskade. För kommer den gråa vardagen in så förverkligar vi inte oss själva och då är det lika bra att ge upp förhållandet, för man är ju värd bättre.

Samtidigt med allt detta ska vi ha koll på de senaste artisterna, filmerna och serierna. Är man riktigt ”bra” så har man både Facebook, instagram, LinkedIn och alla andra ”viktiga” sociala konton. Och dessa ska allra helst uppdateras ofta så att man ska kunna få så många ”likes” som möjligt. Några mörka sidor, inte ens skuggiga sidor av sitt liv kan man lägga ut i offentligheten. Men däremot de där ”likes”:en. Vi vill ju ha belöning, våra hjärnor strävar efter belöningar, och uteblir det…

Fallerar något av dessa, om man inte lyckas få tillräckligt många likes, kommentarer, inte presterar ständigt på topp och förhållandet blir lite av en grå vardag etc så byggs kaoset upp inom en och allt blir jättejobbigt och svårhanterligt.

Min fundering är, kan detta vara en starkt bidragande orsak till den allt mer ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle? Vi har fullt upp att försöka ge hjärnan olika typer av belöningar hela tiden, belöningar i form av skräck/kärlek/skratt/action i form av filmer och serier. Vi har fullt upp att vara omtyckta, ha fina bostäder och snygga bilar, vältränade och allmänt ”lyckade” så Stevie glömmer bort att fråga oss vad det egentligen är vi behöver. Vi glömmer bort vilan, återhämtningen. Visst, kroppen kanske får det, men inte hjärnan.

Vad är det som får mig att tänka i dessa banor? Jo, det här med ökad psykisk ohälsa har vuxit lavinartat genom åren. I samband med att sociala medier har vuxit. Och de krav som vi tror att samhället ställer på oss själva, men som egentligen handlar om krav som vi själva ställer på oss själva. Förr i tiden så jobbade vi betydligt längre arbetsdagar än vad vi gör idag. Men då hade vi inte heller lika mycket runtomkring oss. Intrycken våra hjärnor då behövde hantera från en dag var betydligt färre i antal än de intryck de får idag. När bonden plöjde sin åker så plöjde han sin åker. Hans öron fick lyssna på de ljud som plöjningen medförde, plus ljuden från naturen. Han blev inte avbruten stup i kvarten och han hattade inte mellan flera olika arbetsuppgifter. Han plöjde sin åker. Sedan efter det tog han hand om djuren. Eller skötte om sina redskap. Eller… Men han gjorde en, max ett par saker samtidigt. Inte så som många gör idag, jobbar, lyssnar på radio och tänker på det som komma ska, samtidigt som man har full koll på telefonen ifall den skulle plinga till.

Idag förväntas vi alltid vara nåbara, informationen ska fram, snabbt. Då tog den den tid som det tog. Idag går allt så mycket snabbare. Det blir aldrig tråkigt. Hjärnan matas med intryck, information hela tiden, från alla håll. Information som den sedan försöker sortera och ha koll på. Vad är viktigt? Vad är inte viktigt? Vad behöver noteras för att hålla en vid liv? Vad är det som kan orsaka att man blir uppäten eller förgiftad eller dödad på annat vis om man inte noterar det? Och när hjärnan får allt mer att jobba med så blir vi allt kortare i vår kommunikation, vilket blir att vi dels blir mer lättstötta, dels låter mer sura, tvära och korta i tonen vilket sätter igång signaler hos andra som också är stressade och så är det hjulet igång.

Jag ser själv att jag är där. Jag ställer höga krav på mig själv. Jag vill att allt ska vara så fantastiskt hela tiden. Huset ska vara tipptopp. Likaså mitt och A:s förhållande. Barnen ska vara snälla och uppfostrade och duktiga. Fritiden ska helst fyllas av roliga saker osv.

Men så är det ju inte. Ett riktigt normalt liv ser inte ut så. Med ett hus kommer det alltid att finnas saker att göra. Saker som tar både tid och pengar, och har man inte oändlig tillgång på dessa får man prioritera. Med barn i den åldern som våra barn är kan man inte ha en massa intressanta hobbys om man vill ge sina barn så mycket av sin tid som möjligt, med hänsyn till att man samtidigt jobbar heltid. Vissa hobbys kan man göra tillsammans med barnen, men inte andra. Och de man gör, kanske måste anpassas till barnen. Vad det gäller förhållande så kan man inte räkna med att allt är rosamoln efter över 17 år tillsammans. I det stora har vi det bra, kanske behöver vi försöka satsa mer på oss två under året som kommer, och återigen lära oss att prata mer med varandra. Barnen i sin tur är ju helt fantastiska som de är och bråk, krångel och trots hör till deras utveckling, även om det är urjobbigt både för dom och för en annan. Och mitt jobb… På ett sätt älskar jag mitt jobb. Jsg behöver variationen som konsultlivet ger. Och den snabba feedbacken från kunder. Och känslan av att aldrig behöva gå på djupet, att få göra ”sitt” och sedan lämna allt bakom sig. Men samtidigt så strider konsultrollen mot mig som person. Jag är inte någon social talang. Det kräver mycket av mig att ständigt vara social och utåt. Att alltid, hos alla kunder, hela tiden behöva prestera på topp. Det sliter på en. Liksom alla resor, även om jag gillar dom. Men byta jobb? Jag vet inte vad jag skulle göra annars? Var skulle jag kunna hitta samma variation, samma bekräftelse på att jag kanske inte är så dum ändå? Jag vet inte

Jag brukar inte ha så mycket nyårslöften men för mig blir det nu att försökta sålla. Sålla i alla måsten, sänka kraven och tillåta mig att ha tråkigt. För då får min hjärna vila. Då får den möjlighet till återhämtning. Jag ska även försöka få med A på att vi jobbar med vårt förhållande. Den behöver det. Och tar vi inte hand om den så gör den som julgranen om man glömmer att vattna den, den tappar barren och kvar står då ett naket skelett. Och det har ingen glädje av. Att kasta det nakna skelettet vill jag inte behöva göra. Jag har provat livet med dubbla boenden och det jag lärde mig under dom åren är att jag inte vill utsätta mina barn för det. Mina barn är värda en trygg uppväxt med ett hem, två trygga föräldrar och en trygg och varm uppväxt och detta är mitt mål att uppnå.

Minnen

Idag fick jag upp ett ”minne” som hände för fem år sedan när E var 1,5 år gammal och som jag vill dela med mig av:

Igår när jag skulle lägga E så sätter hon igång och vinkar upp mot taket. Jag frågar henne vem hon vinkar till. ”Moffa” svarar hon. Jag upprepar frågan några gånger och hon svarar samma sak, ”Moffa”. Jag frågar var morfar är och hon pekar mot taket. ”Nu vill nog morfar att E ska sova” säger jag till slut. Hon bryr sig inte om mig. Efter en stund så säger hon ”Pappa” och jag svarar att han jobbar men kommer hem sen. Då upprepar hon ”Moffa”. Jag svarar att morfar är i himlen. ”Moffa mammas pappa”. När jag bekräftar att morfar var mammas pappa skrattar hon högt och är nöjd med det. Ja, vad ska man säga? Då jag inte har pratat om morfar med henne antar jag att familjer och familjeförhållanden och släktskap är något de har pratat om på dagis. Eller så var morfar på besök 🙂

När jag läser det så här många år sedan så blir jag än en gång varm. Jag tror ju egentligen inte, men tänk om det ändå var min pappa hon såg?

Snälla bus på Halloween 

Nu börjar det närma sig amerikanska Halloween och svenska Allhelgona och många undrar när det är dags för att ladda upp med godis så man slipper bus om det kommer några monster och annat otyg och knackar på. En del anser att ”bus eller godis” alltid ska vara den 31 oktober, andra anser på fredagen den veckan, dvs dagen innan vi svenskar firar allhelgona (vilket alltid är en lördag) och andra menar att det ska vara dagen innan. De lärda lär tvista om detta till dödadagar men enligt denna sida så är det kvällen innan allhelgona som gäller, dvs i år blir det på fredag nästa vecka. 


Det här med att klä ut sig har inte mina barn missat och frågade om de inte kunde få gå. Jag pratade med några andra familjer på gatan och tillsammans kom vi överens om att följa råden i artikeln jag hänvisade till tidigare. Barnen ska få gå till varandra och ringa på. Det känns som om det skulle bli lite lagom. Då började jag fundera på vad de skulle kunna göra för bus om någon valde ”bus” och jag började googla. De elaka busen man hört talas om väller upp överallt när det handlar om bus till halloween, men det är desto svårare att hitta några snälla. Tillslut hittade jag i alla fall några snälla här
Har du några andra tips?