Varför

…kan man inte bara leva på och sluta räkna dagar och fundera på mens, ägglossning etc när man inte längre är i bebisverkstan? Och hur blir det när man går in i klimakteriet? Kommer man sakna det?

Min mens är tre dagar sen. Jag lär inte vara gravid, mystillfällena är lätträknade och just då jag borde haft ägglossningvar det ingen mys alls. Jag har helt enkelt fortfarande ingen lust. Innan så kom alltid suget i samband med ägglossning. Kanske har jag inte haft ägglossning trots att mensen är tillbaka sedan länge. Eller så är det kanske amningen som stör. Eller något annat. Sug har jag inte helt enkelt. Och A har väl mer eller mindre gett upp hoppet. Fast det är ju skönt när det väl blir, men suget, den lyser med sin frånvaro. Precis som mensen tycks göra

Annonser

Vill inte, kan inte

Idag när jag hade lämnat E på förskolan så pratade jag lite med en av de andra föräldralediga mammorna och jag kunde inte låta bli att förundras över hur vissa familjer fördelar sin föräldraledighet. Jag tycker att det är fritt fram för varje familj att fördela det så som det passar just den familjen bäst, men varför inte stå för det också? Vill den ena föräldern ta största delen av ledigheten, och den andre tycker att det är ok, så visst, kör så! Men kom inte med dåliga ursäkter om att det inte går pga jobbet! Och hur kommer det sig att det i de allra flesta fall är männen som ”inte kan” stanna hemma? Oavsett kön så har man lagstadgad rätt att vara föräldraledig, utnyttja det då om du nu vill vara hemma med ditt/dina barn!

Jag erkänner, i vissa fall så är det svårt för den ena att vara hemma en längre tid. Tex så känner jag till ett par där han är konsult och är ute på ett längre projekt ute hos kund. Där kan det bli lite problematiskt tex om kunden inte vill ha tillbaka honom utan hellre vill ha ersättaren. Eller om konsultfirman inte har någon kund som efterfrågar den specifika kunskapen när han kommer tillbaka från föräldraledigheten. Samtidigt så kan ju den situationen uppstå även när man jobbar och inte är föräldraledig.

Ett annat exempel som jag känner till är en familj där pappan hade blivit tillfrågad att bl kontorschef på ett av företagets lokala kontor, ett kontor som hade mycket problem och bla var nerläggningshotad. Han tackade ja och efter mycket arbete så lyckades han vinna medarbetarnas förtroende, liksom kundernas, och därmed vända den nedåtgående trenden för kontoret. Visst hade han kunnat gå på föräldraledighet, men han kände att han i så fall skulle svika medarbetarna och då mamman ändå var trött på sitt jobb så var det rätt klart att hon skulle fortsätta vara hemma med barnen. 

En orsak som många anger till att mamman är hemma längre än pappan är att pappan tjänar mer och familjen skulle inte ha råd med att ha pappan hemma. Detta kan jag köpa. Det jag inte kan förstå är hur det kommer sig att i de flesta fall där rollerna är ombytta så kan mamman stanna hemma ändå, hur kommer det sig? 

Och hur kommer det sig att kvinnliga egenföretagare har lättare att vara föräldraledig än manliga? 

Nä, föräldrar, stå för era val! Det är ok att vilja vara hemma länge! Det är också ok att inte vilja vara hemma alls. Oavsett kön. 

Och vad der gäller familjen vars mamma jag pratade med idag, jag tror inte ett dyft på att pappan ”inte kan” vara föräldraledig! Inte när han jobbar som inköpare på ett företag med över 2000 anställda på den aktuella enheten… Jag har svårt att tro att han är den ende som är inköpare där. Och om han nu skulle vara det, hur gör företaget om han skulle råka bli långtidssjuksriven? Sluta köpa in saker? Eller om han valde att säga upp sig?

Sjöjungfrukläder

För fem år sedan gick jag och väntade på att den beställda, men väldigt försenade vagnen skulle levereras. Bebisen var beräknad till den 23 mars men jag var helt inställd på att gå över en massa (men det behövde jag inte, hon kom en vecka innan BF). Jag gick och försökte planera för hur vi skulle göra om vagnen inte skulle komma i tid. Jag gick även och försökte planera för den kommande föräldraledigheten. Idag, fem år senare så sitter jag och försöker planera E:s födelsedagskalas. Hon vill ha ett litet kalas för de som hon brukar leka med. Det passar oss jättebra. Någonstans läste jag att ett bra antal inbjudna till ett barnkalas är lika många som barner fyller. E har bjudit in sex barn. Det är två tjejer och en kille från förskolan som hon brukar leka med. Det är en tjej som tidigare gick i samma förskolegrupp och som var E:s bästis men som sedan flyttade till annan ort, och så slutligen granntjejerna som hon leker med ibland.

E vill även att det ska finnas en pinata, så det håller jag nu på och tillverkar en (bild hoppas jag komma ihåg att lägga in här i bloggen när den är klar. Vi får se om den blir sådan som hon hoppas på…

Slutligen så vill hon att det ska vara maskerad. Allt det andra är ju inga problem att fixa. Men just utklädningskläder… Det hade varit en sak om hon hade kunnat tänka sig att klä ut sig till en prinsessa, en katt eller varför inte en indian, men nu är det inte det hon vill. Nej, hon vill vara utklädd till sjöjungfru! Så nu försöker jag hitta sådana kläder till henne. Det går inte bra alls. Jag kan inte hitta något. Eller jo, två olika modeller har jag hittat. Ingen av dom ser bra ut. Och kostar massor gör de också. Så nu håller jag på och letar efter andra modeller. Eller tyger och idéer över hur jag skulle kunna sy en själv. Tyvärr är jag ingen vidare på att sy, och tiden vill inte räcka till, men jag vill ju att hon ska få ett kalas att minnas! Så, är det någon som har idéer, förslag eller tips att dela med sig av?

Hon gjorde det!

Idag så hände det vi har väntat på nu ett tag, Lillasyster kröp! Eller nåja, ålade/drog sig framåt! Tidigare har hon bara roterat med huvudet åt det håll hon ville ta sig till, men nu förflyttade hon verkligen på sig framåt ( men även av misstag dubbelt så långt bakåt). Så nu får A se till att inga legobitar ligger på golvet och E får se till att inga av hennes småleksaker ligger framme för snart tror jag det kommer att finnas en supersnabb liten busunge här…

Det roligaste av allt är att jag råkade filma henne just när hon förflyttade sig!😄

Ja, jag skulle vilja

Ja, jag skulle vilja ha ett barn till. Jag har ju redan innan sagt att jag skulle vilja vara med om en förlossning till. Nu känner jag att jag absolut skulle kunna tänka mig att gå igenom en graviditet och en bebistid till. Men nu får det räcka. ”There is no sense” till att försöka sig på en tredje. Jag börjar känna mig för gammal för att ha småbarn. Med Lillasyster är det ok, men ett till… Och att ha två blöjbarn, det skulle vara alltför jobbigt! Dessutom skulle det kräva så mycket ändringar, ny bil(-ar), ny vagn, bygga om här hemma… Och jag känner ju redan nu ibland att jag inte räcker till för de två vi har. Att då skaffa en till… Det vore inte rättvist, varken mot bebisen eller de vi redan har. En sådan handling skulle vara helt och hållet egoistisk, och det kan jag inte vara. Nej, det får räcka nu! Så nu håller jag på för glatta livet att göra mig av med bebissaker. Några har jag hunnit sälja. Andra är ute nu och andra kommer att läggas ut. Förhoppningsvis blir A gladare då han tjatar om att det är trångt i källaren. Nu blir det en massa ledigt utrymme som vi kan fylla med… Ja, vad ska vi fylla den med? Hans lego kanske? 😉

Ho hooo!?

Med de flesta bloggverktyg/-portaler så finns det en funktion där man kan se var (i vilket land) ens läsare befinner sig i. Nu under några dagar har jag sett att det har funnits någon/några i Thailand som har besökt min lilla krypin. I och med att Thailand har funnits med i listan flera dagar på raken så gissar jag att det är en och samma person som är där och som har besökt min blogg. Så nu är jag nyfiken, vem är du? Är du i Thailand på semester? Har du det bra där? Var i Thailand befinner du dig? Och du vet väl att jag är avundsjuk på dig! Jag vill också ut och resa! Jag vill också ha sol och värme! Så njut lite extra av allt där borta, är du snäll. Njut istället för mig med!

Små barn roar sig lätt. Stora barn lär sig snabbt

Sitter här på kvällskvisten när telefonen ringer. Det står Inget uppringnings-id på skärmen. Jag svarar. I andra änden låter det lite förvirrat. Och ljudet är lite konstigt, lite burkigt eller hur jag ska beskriva det. När jag var liten och släkten från Finland ringde så lät det så illa. Eller ibland när jag med jobbet har pratat i telefon med kolleger i Kina eller Indien.

Efter en stund kommer vi fram till att både tror att den andre är den som ringde. Så är det alltså inte. Vi kommer också fram till att vi inte känner varandra. Samtidigt så blir jag fundersam, det låter som någon mer finns där. Och när jag lägger på så bryter en skrattsalva ut. Fast det låter inte som det är från den jag har pratat med, ljudet från hans telefon lät mycket mer avlägset. Skrattet låter helt normalt ljudmässigt. Slanten har inte riktigt trillat ner. Det gör den när telefonen ringer igen och återigen är det Inget uppringnings-id. Då kommer jag på det. Någon roar sig och ringer flerpartsamtal/konferenssamtal där man kan koppla in flera parter samtidigt! Den jag pratade med var lika oskyldig som jag till samtalet. Det var däremot inte killarna som skrattade!

Nu undrar jag, ringde de på måfå eller känner jag någon av uppringarna? Hoppas i vilket fall att de hade det kul. Det lät så i alla fall på dom 😃

De finaste

Utan att vara partisk 😉 så har jag utan tvekan de finaste och mest underbara barnen av alla! Och även om jag i mångt och mycket vill vara privat här så vill jag dela med mig av dessa två underbara personligheter.

E fyller snart 5 är en försiktig tjej som vågar allt mer och har börjat få allt mer skinn på näsan. Hon är nyfiken och hon funderar mycket. Det hon hör suger hon åt sig som en svamp (även om alla detaljer inte alltid blir helt rätt). Hon tycks fundera och filosofera mer än många andra i hennes ålder. Hon har frågat om allt ifrån vad en Gud är till varför björkar är delvis vita. Hennes kunskapstörst gör att även vi föräldrar lär oss mycket nytt hela tiden.

Hon är en aktiv tjej som gillar att röra på sig. Hon älskar att dansa och allt som oftast så har hon mycket spring i benen. Som tur är har vi nyligen införskaffat oss en crosstrainer som hon går ner och ”springer av sig på” minst en gång om dagen. Hon älskar sjöjungfruar, Frost, djur och älvor. Och gosedjur. Hon har mängder men vill hela tiden ha fler. Och hon har stenkoll på dom alla, även de som ligger i källaren.

Hon tycker om att bygga lego (både Friends, Star wars och annan lego). Och så gillar hon riktiga djur, särskilt våra kaniner.

Hon har svårt för att bli avbruten i leken. Och hon har lätt till tårarna om hennes kompisar inte vill göra samma sak som hon vill. Eller när en kompis inte tror på henne. Som en gång började hon gråta när en kompis inte trodde på att snö kunde vara smutsigt trots att det såg rent ut. Kompisen åt för övrigt av snön vid det tillfället.

E älskar att spela på ipaden och att titta på tv och på film. Favoritfilmerna just nu är några olika Barbiefilmer och favoritprogrammen är Lilla Aktuellt och Fixa rummet. Och naturprogram!

Favoritställe att ”äta ute” på är Ikea. Och favoritgodis är choklad. Favoritkaka är kladdkaka och chokladbollar. Favoritdryck är mjölk.

Lillasyster i sin tur är en mammig tjej som vill ha mycket uppmärksamhet. Pappa går också bra, men mamma är ändå bäst. Andra människor kan vara intressanta och även roliga, men bara om de håller avståndet! Flirta med folk går bra, men som sagt var, de får inte komma för nära! Inte ens farmor som hon träffar flera gånger i veckan.

Den roligaste personen i världen enligt henne är storasyster. Ingen kan få henne att skratta så som E kan. E är helt klart hennes idol, hennes förebild!

Trots att hon periodvis har delammats/fått flaska (med ersättning eller urpumpad modersmjölk) så vägrar hon numera flaska. Hon klarar sig en hel dag utan att amma (då får hon självklart annat som puréer och vatten) men på nätterna är det bara mammas bröst som kan trösta. Och det får den också göra. Ofta blir det så ofta som varannan timme, hela natten igenom.

Vad det gäller sömnen så älskar hon att sova i sin vagn, ute, på dagen. Men på kvällen är den egna sängen bäst. Förutom när hon vill bli tröstad förstås, då är det famnen och ibland även mammas bröst det som gäller. Jag har några gånger försökt få henne att somna i famnen (för att jag har velat sitta och mysa) men hon har då visat att hon vill till sin säng.

Hon har aldrig gillat att ligga på mage, däremot så älskar hon att sitta och stå. Suttit utan stöd känns det som hon har gjort länge.

Den senaste tiden har hon börjat ställa sig i krypställning, men än har hon inte lyckats förflytta sig någon sträcka att tala om. Hon gör även försök till rumphasning, men inte heller där lyckas hon ta sig några större sträckor. I regel blir det bara någon millimeter. Däremot så vet hon hur hon ska göra om hon vill vända sig åt ett annat håll.

Hon älskar att ”sjunga”, och gör ofta det i bilen när det bara är jag, hon och E som åker någonstans. Dessutom så ”sjunger” hon ofta sig själv till sömns just i bilen.

Åker hela familjen någonstans och A kör så somnar hon bäst om jag lägger min ena hand över hennes ansikte. Men detta gäller bara i bilen, inte någon annanstans.

Lillasyster är en väldigt glad tjej, även om hon har väldigt dåligt med tålamod och börjar lätt gråta om saker inte går som hon vill med en gång. Detta gör att hos oss har det inte blivit så mycket att ”tvåan bara hänger på”, som många andra flerbarnsföräldrar har sagt att det är. Tyvärr har det alltför ofta blivit att E har fått anpassa sig och hänga med.

Roligaste leksaker är de som hon inte får röra, tex fjärrkontrollerna, mobilerna och ipaden.

Vad det gäller mat så tycker hon bättre om burkmat än min hemmagjorda. Och så älskar hon fruktpuréer (köpta, hemmagjorda passar inte fröken i smaken alls) och mosad banan.

När hon är trött börjar hon gnugga sig i ögonen och klia sig i örat.

Tillägg

…till min föregående inlägg.

Jag tycker inte att jag är en dålig förälder. Tvärtom, jag gör det jag tror är det bästa för mina barn. I vissa fall kan själva handlingen i sig verka negativt för barnen, och kanske till och med egoistiskt, men tänker man längre, ser till omständigheterna, följderna och konsekvenserna av de olika valmöjligheterna så ser valen jag och A gör, ut att på sikt vara de bästa för våra barn. Och jag tar inte åt mig personligen egentligen av de negativa kommentarerna, även om jag stör mig på dom. Jag stör mig på deras naiva syn och deras inskränkta synsätt. Vi är alla olika, med olika behov och olika förutsättningar. Det som är rätt för en är fel för en annan. Och detta är något som jag tycker borde vara en självklarhet för alla. Men så är tydligen inte fallet. Och då kan jag helt enkelt inte låta bli att tycka synd om dessa personers barn. Synd att de ska behöva bli uppfostrade till att bli lika inskränkta.

Jag läste för övrigt i en tråd på Familjeliv idag där en skribent ansåg att om man inte samsover med sina barn så bör man inte ha barn. Och med samsova syftades det i detta fall att barnet sov i förälderns säng, inte i en egen säng, inte ens om den låg i föräldrarnas sovrum… Oj, vad synd det är om våra barn i så fall! Visst, E kommer de flesta nätter tassandes till oss, och det får hon, men hon var bara någon månad gammal när hon fick flytta till eget rum. Och Lillasyster har hela tiden sovit i egen säng som står bredvid vår. Så snart hon slutat med nattamningen ska hon få flytta till eget rum. Och nej, vi kör inte med femminutersmetoden! Det var det nämligen flera i den tråden som trodde att inte samsova var synonymt med att man kör femminuters… Snacka om trångsynthet!

Skjut mig. Jag borde inte få ha barn

Jag har flera gånger här i bloggen nämnt min känsla av otillräcklighet och känslan av att vara en dålig mamma. I mångas ögon är jag det. Hur jag ser på det vet jag inte. Det jag däremot vet är att jag gör mitt allra bästa för att vara så bra som det bara är möjligt. Vi, A och jag är ganska överens om hur vi ska vara som föräldrar och hur vi vill uppfostra våra barn. Vi har en bild av vad vi tror är det bästa för våra barn och våra bilder är väldigt lika. Dock så kan jag ibland börja vackla i min tro på detta. Särskilt som jag inte alltid gör så som det ska göras enligt de som hörs och syns mest.

Första gången jag riktigt kände tvivel på kvaliteten på mitt föräldraskap var när E var nyfödd och jag lyckades inte få till amningen. Även om min barnmorska, BVC-sköterskan på BVC, psykologen från MVC som jag gick hos vid det laget och personerna på amningsrådgivningen som jag hade träffat/varit i kontakt med ifrågasatte om jag verkligen skulle fortsätta försöka amma i och med att dejt var som det var, så ville jag fortsätta. Jag var ju en dålig förälder redan som det var då jag planerade att börja jobba heltid när hon bara var 7 månader och att då ge upp amningen helt..! Det existerade inte i min värld!

Sedan dess har tillfällena varit många då jag tvivlat på min lämplighet som förälder. Främst kommer dessa känslor när det blir diskussioner om föräldraskap, barn och vad som är ok och vad som inte är ok. Då kan jag inte ta till mig det positiva utan kopplar bara ut det som jag ”gör fel”. Det är svårt att inte ta åt sig av andras negativa åsikter, särskilt om det rör ens barn och hur man uppfostrar dom. Så, nu kommer en lista på några av dom saker som jag och A känner att vi gjort rätt i, även om vi/jag blir sedda som dåliga föräldrar för av vissa:

1) Jag var bara hemma på heltid i 7 månader med E. Sedan tog A över och hon var 16 månader när vi skolade in henne. Enligt vissa borde vi ha tagit ut färre dagar och skolat in betydligt senare. Eller kommentaren som ständigt kommer i dessa diskussioner;
”Det gäller att prioritera! Man behöver kanske inte ha flera bilar, åka utomlands flera gånger om året etc”
Vi prioriterar. Vi ser att våra prioriteringar är de bästa för just våra barn och vår familj.

2) Från och till tar vi och beställer färdiga matkassar. Och vi har pratat om att anlita städhjälp någon gång i månaden.
Jag har fått höra sura kommentarer som att ”föräldrarna jobbar långa dagar för att ha råd med färdiga matkassar/städhjälp/etc och då de jobbar så försakas barnen som får vara på dagis/fritids”. Jag ser inte på saken så. Genom att beställa färdiga matkassar får vi allsidig kost, vi slipper planera maten, vi slipper släpa med oss trötta barn till mataffären, vi minskar ner tiden på sådant som vi inte tycker om och som får oss ur humör och vi kan lägga den tiden på att vara med barnen istället och göra något som vi alla uppskattar mer. Dessutom så bidrar vi till fler arbetstillfällen 😉. För att inte tala om vad det innebär ekonomiskt för samhället med ökade skatteintäkter, minskade bidrag etc.

3) Vi skaffade barn nummer 2 fast jag inte är så förtjust i bebisar och trots att jag trodde att jag inte skulle amma mer än några veckor.

4) Våra barn får gråta ibland. Idag så tycks många anse att ett barn inte ska behöva gråta. Någonsin. Att som förälder ska man göra allt för att barnets vilja ska bli hörd. Våra barn får sin vilja hörd men det är inte alltid de får som de vill. Våra barn får även lära sig att man inland måste ta hänsyn till andra och att allt inte alltid kretsar runt dom

5) Vi klär inte våra barn könsneutralt. Visst, vissa kläder är könsneutrala men inte de flesta. Vi har hela tiden uppmuntrat E att ha egen smak. Nu råkar det vara rosa, rött, lila och så kläder med motiv från filmen Frost. Hon får även måla naglarna när hon vill det. Det vi gör är att försöka uppfostra våra barn till att tro på sig själv och ge dom styrkan att vara sig själva. Vi vill ge dom förmågan att tro på sig själv. Vi försöker även uppfostra våra barn till att bli goda människor som inte dömmer andra, som förlåter och uppskattar andras olikheter, utan att för den skull behöva bli trampade på. Vi vill lära våra barn att saker och ting kan ses från olika vinklar och vi vill inte att de ska bli trångsynta och inskränkta.

Detta var bara några punkter. Det lär finnas fler men det var vad jag kom på just nu. Och just för att vi gör som vi gör med dessa saker så finns det de som anser att vi inte borde ha barn. Vad det gäller den där personen på FB så frågade jag henne om hon inte tyckte att vi skulle ha barn. Tydligen så var vi ett undantag. Men hur kommer det sig att just vi är ett undantag enligt henne? För att vi känner varandra? Eller för att hon känner mina barn? Eller för att hon och jag är systrar? Eller är det bara något hon säger?

Kejsarens kläder

Den senaste tiden har jag allt oftare börjat känna Klädångest när jag ska klä på mig på morgonen. Visst, det finns kläder i garderoben men efter graviditeten så sitter allt bara så konstigt på mig. Dels så gick jag ju ner några kilo (tyvärr inte så mycket mage och rumpa med tanke på att jag tycks ha samma storlek som innan), dels så tycks allt ha omgrupperat sig och allt bara hänger. Så jag har helt enkelt inget att ta på mig som får mig att känna mig snygg i. Eller ja, snygg var det många år sedan jag kände mig, men åtminstone ok med de förutsättningar som finns. Visst har jag köpt några plagg när jag varit i klädaffärer de senaste månaderna, annars skulle jag ljuga! Men inte ens dessa kläder känner jag mig ok i. Plötsligt så sitter inte de där kläderna som kändes så bra i affären bra längre. Nyligen köpte jag tex ett par jeans som jag var supernöjd med i affären. Och när jag kom hem tog jag på mig dom och var lika nöjd. Men andra gången jag tog på mig dom… Jag vet inte vad som hade hänt! Plötsligt var de för långa och jag kände mig som om jag gick omkring med en sopsäck. Tänkte att de kanske hade töjt ut sig vilket som bekant brukar lösas med tvätt. Visst, de blev tajtare men fortfarande var de för långa och satt inte bra alls.

Så, just nu drömmer jag om att få en stor, välfylld plånbok, någon med god smak och förmåga att se vad jag skulle passa i och som dessutom hade lite koll på modet så att jag inte plötsligt klär mig som en gammal tant eller försöker se ut som en 13 åring. Åhléns har ju personal shopper som man kan ta hjälp av, men de har ett köpkrav på 7000kr, vilket är lite väl i saftigaste laget för mig. Jag hade ju inte riktigt tänkt lägga ut mycket på kläder på en gång! Även om jag kanske behövde uppdatera garderoben för den summan. Nä, jag får väl fortsätta gå omkring i säckiga jeans, gravidlinnen (och ”vanliga” urtvättade) och urtvättade, slitna koftor då det är det jag har. Eller gå näck, precis som kejsaren i den där sagan. Undrar om någon skulle gå på den historien?

Minnen och nuet

Satt med ipaden och läste Expressen när jag hittade följande ”nyhet”. Genast flyttades jag tillbaka 11 år i tiden, till när pappa fick sin diagnos. Han hade inte samma ”tur”. Om man nu kan säga att det är tur att leva så. Arne verkar ju inte helt säker på det heller. Inte att han vill dö, men för honom är det som pest eller kolera. Och jag förstår. Förstår så mycket som man nu kan göra om man själv inte drabbats och varit i precis samma situation.

När jag ser inspelningen känner jag kalla rysningar. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken och det knyter sig i halsen. Vissa saker påminner så om älskade pappa. Vissa saker påminner om något annat. Någon annan. Någon här och nu. Vissa saker vet vi att vi kan utesluta nu. Vissa återstår att se. Men snart kommer domen. En dom som samtidigt skrämmer och lockar. Kunskapen, vetskapen och förståelsen kommer oavsett bli en lättnad. Ett svar om vad. Ett svar som troligtvis blir tung att få. Nu hoppas vi bara att det trots allt är en dom om det bästa möjliga.

Man kan ju undra

Idag när jag skulle hämta E från förskolan så såg jag tre barn som lekte i ett rum. Två av dom stod och pratade, den tredje tittade på. Då tar en av dom som pratar av sig byxorna, lägger sig på mage på soffan och så kommer den andre och klappar/slår/smiskar några gånger på den nakna rumpan. Hela tiden sitter den tredje och tittar på. När det är gjort ställer sig den ”nakna” upp, drar på sig sina byxor igen och så fortsätter leken.

Jag undrar, vart har barnen lärt sig denna ”lek”?

Lilla Liten

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag förstår inte dom som medvetet smittar sina barn med vattkoppor! Nu har i och för sig Lillasyster haft en väldigt bra dag då hon mestadels varit solsken, men kopporna… De blir bara fler och fler. Och när hon blir trött får hon det svårt att sova och sover jätteoroligt. Det spelar ingen roll vad man gör, hon gråter hjärtskärande och är svårtröstad. Jag kan inte hundraprocentigt säga att det beror på kopporna men allt tyder på det. Jag misstänker att det är klådan som blir jobbig när hon slappnar av och försöker sova. Stackars barn! Och det är inte mycket vi kan göra än att vara där, smörja med medel som ska minska klådan och trösta. Det är bara att bita ihop. Snart är det över. Men just nu känns det avlägset. Just nu är jag så trött. Ändå har dagen varit rätt bra. Hon har ju varit på bra humör stor del av dagen. Det är när hon ska sova…

Sitter just nu och känner hur tårarna rinner nerför kinderna. Det är inte mig det är synd om, det är henne. Men likväl… Att höra henne gråta, det gör ont. Och det sliter. Jag vet att jag orkar. Men det är tungt. Och två veckors sjukstuga har tagit mycket av min ork. Nu får vi se hur länge det här tar. Och jag börjar tvivla på mig själv. Det kommer bli en lång natt. Måtte hon snabbt bli bättre!

17

Det är idag 17 dagar sedan E fick vattkoppor. Enligt barnens farmor, den pensionerade BVC-sköterskan så är inkubationstiden för vattkoppor på de flesta barn 17 dagar. Idag hittade jag två misstänka koppor på Lillasyster. Eller jo, hon hade fler prickar men det var dessa två som tydligt var vätskefyllda. Det var när vi varit ute och jag höll på och klädde av henne ytterkläderna som jag uppmärksammade blåsan i nacken. Jag klädde av henne och hittade en stor i ljumsken. Kan inte förstå hur jag kunnat missa den vid blöjbyten. Peppar peppar så är hon pigg. Piggare än på mycket länge. Och mat har hon ätit betydligt bättre än på länge. Vi får hoppas att det fortsätter så! Och vi får hoppas att det inte blir mer och att det är tillräckligt för att hon aldrig ska behöva få tillbaka det (enligt en avhandling som grannens bror, som är barnläkare, så får många barn som får vattkoppor innan 2 års ålder det en andra gång om de utsätts för smitta).

Ljuset, ser du ljuset..!?

Ja, jag ser ljuset! Jag har kommit ut från en lång och dunkel tunnel och jag ser ljuset. Jag känner mig glad. Positiv. Jag vill se framåt. Jag vill komma framåt. Jag vet, det kommer bakslag, det gör det alltid, men det är ju så det är! Det är ju det som gör att man har vett att uppskatta allt det som är bra också. Just nu gläds jag över att det känns så bra. Jag har energi. Jag har lust, lust att göra saker. Komma igång. Få saker uträttat. Jag vill få saker att hända! Nu! Eller ha en plan för hur de ska ändras till det bättre på sikt. Vad som helst, bara inte stå stilla och trampa!

Ska lägga mig och sova nu. Vi får se imorgon om jag känner mig lika glad, positiv och förväntansfull. Och energisk. Hoppas det!

Skillnad?

När man ser det så här så känns inte färgskillnaden trots allt så stor. Och lockarna, de är ju bara tillfälliga. Men så här ser det ut i alla fall, före och efter dagens frisörbesök

IMG_7490
Om jag är nöjd? Absolut!

Visst är det vackert

…när håret börjar växa ut igen efter graviditeten?

IMG_7481
Med tanke på den hårboll som jag hittade i duschen imorse har jag tydligen fortfarande inte slutat tappa hår. Men som sagt var, det tycks ju i varje fall växa ut igen

Frisörbesöket idag var underbart! Det var SÅÅÅ skönt att komma hemifrån lite, SÅÅÅ skönt att bli lite ompysslad och SÅÅÅ skönt att få håret fixad! Jag lär återkomma till den frisören för henne gillade jag (trots att man var tvungen att prata engelska med henne 😉)

En egen tid, för lite egentid

Tröttheten gör att ögonen går i kors och ögonlocken väger bly. Som en trotsig unge vägrar jag lägga ifrån mig telefonen, krypa ner under täcket och sova. Jag vill inte sova! Jag är inte trött! Eller hur det nu var med den saken…

Den senaste tiden har mer eller mindre all min vakna tid gått till barnen. När de har somnat så har jag också krupit till kojs, allt för att få så mycket sömn som möjligt. Jag vet ju att jag kommer bli väckt. Många gånger. Och jag har ju varit (och är) enormt trött. Men idag kände jag att det var dags för mig att ta hand om mig själv, få lite ”egentid”. Läsa lite i en bok. Slötitta lite på tv. Surfa på mobilen. Jag vet att jag får sota för det imorgon, men det tar jag då. Imorgon kommer jag även få lite egentid då jag äntligen ska till frisören. Det behövs. Verkligen. Jag har inte varit hos en frisör sedan… Kan det vara oktober? I vilket fall så blir det skönt att få bli ompysslad. Och få håret fixad. Och ärligt talat, att få komma ifrån barnen, huset och allt ett tag. De två senaste veckorna när sjukstuga har härjat hos oss har jag knappt varit utanför ytterdörren. Någon gång, när A kommit hem från jobbet har jag åkt till mataffären och i lördags var jag faktist iväg några timmar och shoppade, men det känns så avlägset. Jag älskar mitt hem, jag älskar mina barn men jag är inte en sådan som kan sitta hemma dag efter dag. Och nu när barnen har varit sjuka… Visst är det underbart att de vill ha sin mamma, men likväl, jag tycker det är jobbigt i längden. Dels att det bara är mamma som duger, dels att man känner att man aldrig räcker till. Det är som E sa häromdagen:

Pappa är bra att leka med. Men när man är sjuk, eller trött, eller ledsen, ja, då älskar jag bara mamma! Du är så mjuk och go och har så sköna kramar!

Och när den ena är just sjuk och behöver lite extra ömhet och kärlek och den andra vill ha lite extra uppmärksamhet och man är själv med dom…

Visst är det underbart med föräldraskapet att vara älskad, behövd! Men samtidigt, det krävs mycket. Och det är så lätt att tappa bort sig själv. Och sin partner och förhållandet. Man måste vara rädd om det! För även det starkaste förhållande måste underhållas emellanåt för att fortsätta frodas. Det är som med växter, små, färska plantor klarar sig sämre vid tillfällig torka och minskad näringstillförsel än stora, flera hundra år gamla ekar. Men även ekarna dör tillslut om de inte får vatten eller näring på alltför länge. Så är det även med kärleken.

Jag inser att jag svamlar. Precis som jag har gjort mycket den senaste tiden. Ha överseende med detta. Jag är trött. Väldigt trött.

Föresten. Frisören skickade följande bilder till mig för att se vad jag tyckte om för stil/-ar. Jag vet vad jag tycker om. Vad tycker du är fint? Nu vet ju de flesta av er inte hur jag ser ut så nu kan inte säga vad jag passar i men vad tycker ni är fint?

IMG_7458

IMG_7456

IMG_7457

IMG_7460

IMG_7459

Jag frågade något liknande på FB och ville då veta vad folk tyckte att jag passade i för färger/frisyrer. De svar jag fick mest var ”fråga frisören” (jo, det är ju frisören som skickat mig dessa bilder) och att ”det och det var fint. Det skulle jag vilja ha!”. Men jag ville ju veta vad folk tyckte att jag passade i ju! Jag fick även en del svar på att i och med att jag är så ljus i hyn (har knappt någon pigment alls, utom lite fräknar och kan inte bli brun, bara röd) passar jag bäst i ljusa färger/blont. Genom åren har jag alltid gett frisörerna fria händer. I regel har de gått på lite mörkare färger snarare än ljusat upp mitt hår. Den vanligaste orsaken till att de velat göra det har varit ”att det framhäver mina blå ögon”. Och det är i de lite mörkare färgerna som jag trivts bäst med. När jag varit ljusare har jag känt mig blek (inte bara till hyn) och det känns som om jag inte syns alls. Kan tillägga att med ”lite mörkare” menar jag inte mörkbrunt/svart. Hur det blir imorgon återstår att se. Och bilderna, vilkendera är m

IMG_7459-0

IMG_7460-0
Dessa två är snygga! Men det som jag tror jag skulle trivas bäst i är absolut denna, både frisyr och färgmässigt (även om jag egentligen önskade mig långt hår, men det kan jag glömma pga att mitt hår är så tunt)

IMG_7458-0

Små pyttesteg

Det går små, mini mini steg framåt i tillfrisknandet för Lillasyster. Så jag har skjutit på läkarbesöket efter att ha rådgjort med min egen barnsjuksköterska, dvs svärmor, den pensionerade BVC-sköterskan. Hade inte dessa små steg varit hade jag nog trots allt satt mig på barnakuten. Några av de steg framåt som varit är natten som var då den i mångt och mycket liknade en ”vanlig” natt, utom två timmar mellan 2 och 4 då det var svårt för liten att sova. Ett annat kom vid middagen då hon för första gången sedan hon blev dålig åt annat än bröstmjölk. Ok, det var inte mycket men hon öppnade munnen i alla fall när skeden närmade sig! Sedan vid läggdags så tig hon även några sug på flaskan. Visst, det är inga stora steg, men det är i alla fall steg åt rätt håll!

Nu när hon börjar visa tecken på att sakteliga börja bli bättre så börjar allt mer tyda på att jag är näste man(/kvinna) på tur. Jag har inte tid att bli sjuk nu! Inte lust heller (vilket man iof aldrig har). Men vad gör man? I och med att jag ammar så kan jag inte heller testa på några huskurer (tex whisky) eller naturläkemedel. Och nu ammar jag ju dessutom för fullt igen med tanke på att hon inte äter något annat än tar bröstet. Så nu är det bara att hoppas att det inte blir värre. Att det mest är tröttheten som spökar och att så snart jag har fått sova ut så mår jag bättre. Hoppas, hoppas, hoppas…

Nu har jag i alla fall letat upp några barnläkare i stan varav vissa kan man boka tid hos via nätet och andra har dagligen akuttider. Blir den lilla sämre igen ska jag inte ringa vårdcentralen, 1177 eller åka till barnakuten i första taget utan istället kontakta någon av dessa läkare. Det är bara om jag verkligen skulle känna att det var akut som jag åkte till barnakuten med henne

Sjukvården

Inatt sov jag runt tre timmar. Två av dessa var sammanhängande och innan klockan 24. Lillasysters hosta var riktigt jobbig och hon kräktes i mängder. Efter femtioelfte ombytet på oss både, när hon bara grät och grät och var som en urvriden disktrasa och en kräkning utan hosta kom, samtidigt som den tredje diarré, så ringde vi tillslut till sjukvårdsupplysningen. Vid det laget sög hon lite ibland när jag erbjöd bröstet, men hon åt aldrig så värst mycket. Kissat hade hon knappt gjort på något som kändes evigheter. Telefonkön till sjukvårdsupplysningen var lång. Under tiden fick jag henne lugn och till att somna. Så situationen var rätt lugn när det äntligen var vår tur. Rådet vi fick var att då hon ändå sög (ibland) när hon fick bröstet att avvakta och så på morgonen ringa vårdcentralen. Skulle hon bli helt apatisk eller få riktigt med andnöd så skulle vi åka in. Men det var bra att få det kollat, men i och med att det inte var jätteakut, och då det rådde fullständig kaos på barnakuten, och att smittas med något ytterligare var stor i kaoset, så rådde de kontakt med vårdcentralen följande morgon. Då hon som sagt var hade somnat och inte kräktes något mer så kände vi oss lugnade. Tyvärr så fortsatte hon att vara orolig och det slutade med att jag satt med henne, sovandes upprätt mot min axel/bröst. Hon sov väldigt oroligt och var 15-20 minut så vaknade hon till, var ledsen och behövde tröstas. Så det var den sömnen…

När A gick upp för att åka till jobbet så fick han så snart han hade duschat ta över henne. Hon var vid det laget vaken, matt, men ändå ”pigg”. Under tiden fick jag passa på att sova lite. Så jag fick i alla fall lite extra sömn… Han fick t.o.m henne att somna om strax innan han var tvungen att åka iväg till jobbet. Tyvärr så blev det inte så mycket mer sömn då E vaknade bara några minuter efter att A hade åkt.

Under tiden som jag hade sovit hade A ringt till vårdcentralen. Vid 9 ringde de tillbaka. Efter att ha gått igenom allt så blev vi rekommenderade att söka barnakuten så att en riktig barnläkare skulle få undersöka henne då hon var så pass medtagen och då hon är så liten plus att hon hade kissat så lite.Då E har vattkoppor och då det nu kan när som helst komma på Lillasyster, och då det smittar även innan man har fått några prickar, rådde de mig att ringa barnakuten först. Barnakuten hade inget eget nummer utan numret som fanns på hemsidan gick till växeln. Hon i växeln kunde inte förstå varför jag ringde. Ville jag rådfråga skulle jag ringa VC eller sjukvårdsupplysningen. När jag försökte förklara att vi redan varit i kontakt med dom, att vi av dom hade blivit rådda att ringa innan och förvarna blev jag idiotförklarad. Så gjorde man minsann inte! Ville jag kunde jag åka in men det var vårdcentralen eller sjukvårdsupplysningen jag skulle vända mig till. Skit samma att de redan hade hänvisat mig vidare, skit samma att jag kanske hade ett väldigt smittsamt barn som hostade. Och vattkoppor smittas ju just via luften.

När jag la på luren kände jag mig helt uppgiven. Då E satt och såg på tv i tv-rummet och Lillasyster sov i sovrummet satte jag mig i min utmatthet och grät i köket. Hur skulle jag göra? Vad skulle jag göra? Jag ville ju inte riskera att hon smittades med något ytterligare helt i onödan, samtidigt som jag ville ha hjälp och råd till hur hon skulle kunna må bättre

Efter att ha släppt lite på trycket beslutade jag mig för att avvakta lite tills hon hade vaknat. Beroende på hur hon verkade då skulle jag bestämma vad jag skulle göra där näst.

När hon vaknade så verkade hon må bättre och jag bestämde mig för att avvakta.

Nu är min frågan, ska det verkligen vara så här? Ska man behöva bli behandlad som skit bara för att man fått vissa rekommendationer från en annan instans inom vården och som man nu följde? En instans som borde ha samarbete med de övriga instanserna som jag hade varit i kontakt med? Finns det verkligen inget annat ställe än vårdcentralen och barnakuten som man kan vända sig till med sitt sjuka barn? Finns det verkligen ingen kompetent hjälp att få någon annanstans till ett barn som inte ens är ett år fyllda?

Dagen har, peppar peppar gått betydligt bättre än hoppats. Hon har både kissat lite och lekt med sina leksaker, skrattat och skrikigt till av glädje. Hon är långt ifrån frisk. Hon har kräkts ytterligare. Hon är supertrött och tagen. Men hon tycks i varje fall vara på rätt väg…

Trött

Ännu en sömnlös natt. Lillasysters hosta blir alltid sämre på kvällen och två gånger hostar hon så att hon kräks. Då hon har svårt att somna igen så tar A henne i några timmar och jag lägger mig för att sova. Två timmar senare lyckas han få henne i säng och hon somnar. Men bara i några minuter. Den här gången lyckas han inte utan jag får ta över och han går och lägger sig för att orka jobba nästa morgon. Jag ammar och snart har hon somnat. Den här gången känns det som om hon verkligen ska kunna sova en lite länge stund och jag försöker också passa på att sova men lyckas inte. Tankarna snurrar runt i huvudet. Lite oro över barnen men desto mer över jobbet.

Fick i slutet av veckan veta att på grund av omstruktureringar så ska jag få en ny chef. Och det är kanske bra. Men det var ju min chef som jag haft sen jag började på företaget som var främsta orsaken till att jag tackade ja till den erbjudna tjänsten. Att då få en annan chef och i en helt annan/ny organisation… Och att dessutom inte få vara med från början när ändringen träder i kraft. Att inte kunna vara med att påverka. Rädsla över vad vissa andra personer i organisationen kan hinna hitta på… Och så självklart funderingar på vad förändringen rent konkret kommer att innebära för mig. Mycket tankar, funderingar och oro. Jag försökte skjuta undan dom, utan att lyckas.

När jag väl somnade drömde jag om allt. Det vill säga den lilla stund jag lyckades sova innan Lillasyster vaknade. Då hade hon sovit i ca två timmar, jag betydligt kortare. Jag fick henne att somna om. 45 minuter efter föregående väckning så väckte hon nig igen. Så fortsatte det resten av natten. Ibland fick jag sova längre, ibland kortare. Som längst en timme (vid ett tillfälle), några gånger hann jag inte ens somna.

Vid sex fick A ta henne medan han gjorde sig i ordning för jobbet. En timma senare väckte han mig då han skulle åka. Vid åtta kom E och strax efter det lyckades jag slumra till där jag satt i soffan med den lilla sovandes i min famn. När jag försökte lägga ifrån mig henne började hon att gråta och sedan gick det inte att få henne att somna om. Inte förrän nu. Återigen sitter jag i soffan och den lilla sover i min famn. Jag vågar inte röra mig i rädsla för att väcka henne. Hon var så trött! Hon vägrar att äta något annat än att amma. Men även det går på halvfart. Jag misstänker att det är jobbigt att amma när näsan är täppt. Jag funderar på att passa på att försöka sova jag med. E leker med sin farmor som jag ringde in. Hon får vara med E en stund så får jag lite avlastning. Vad gjorde jag utan henne!!?