Ett knytte

Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

Ligger i sängen på hotellet och lyssnar på mellot. Lillasyster har precis somnat, A och E ligger i den andra sängen och tittar på tv:n. 

Bröllopet/dopet idag var fint om än dopdelen blev lite… speciell. Eller som prästen sa i början av det hela: 

Det kan inte bli fel, bara annorlunda!”

Och annorlunda blev det när det visade sig att det inte fanns något dopljus framplockad. Så mitt i dopgudstjänsten försvann prästen iväg för att leta dopljus. Kyrkvaktmästaren hittade tydligen en stake till ljuset, men inget ljus. De var slut. Så då blev det prat om att prästen skulle skicka en på posten… Någon åkte dock iväg till en annan kyrka och hämtade ett ljus därifrån, så innan vigseln var slut så fanns det ett dopljus…

Vår present till brudparet blev en korg med lite blandat smått och gott till bröllopsresan, däribland var sitt passfodral som det stod ”Mr” respektive ”Mrs” på. 

Tips på bröllopspresent???

Vi ska på bröllop/dop nästa vecka. Jag har panik, vad ska vi ge brudparet? Det är min systerson som gifter sig. Vi står numera inte så nära varandra längre. Tyvärr. Så jag vet inte riktigt brudparets smak eller tycke. Jag har frågat vad de önskar sig och har fått som svar ”pengar till bröllopsresan”. Resan har de redan bokat. 

Det är bara det att jag verkligen avskyr att ge pengar i present! Finns det någon som kan komma med tips och förslag? Vi skulle kunna ge lite pengar i kombination med en present men bara pengar känns så fantasilöst. Tråkigt. 

Jag har googlat och jag har googlat och jag har googlat utan att hitta något riktigt bra. Vin som fungerar att lagra eller champagne vore kanske en bra idé om det inte vore så att de inte dricker alkohol… Så vinglas känns inte så aktuellt. 

Jag har funderat på någon låda/korg med bra/romantiskt innehåll men inte riktigt lyckats komma fram till vad som ska ligga i den i så fall. 

Jag skulle kunna åka in till Göteborg i helgen och kolla, men just nu ligger jag däckad av den förkylning som A och E fick förra helgen, så frågan är om jag lyckas piggna till så pass till helgen? Och skulle jag piggna till, vart skulle jag kunna gå? 

Hans är död, länge leve Hans

Det finns några personer jag önskar att jag fick träffa/hade fått träffa. Mark Levengood är en sådan. Hans Rosling var en annan. 

Hans var för mig en förebild på många sätt och vis, inte minst som pedagog. Hans fattas världen. Världen behöver fler människor som Hans. 

Och nu har hans son, Magnus Rosling, på Facebook skrivit en hjälp till hur vi ska kunna låta Hans arv leva vidare. Den lyder så här:



❤❤❤

Diverse tankar

Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

  1. Bra reklam 😊
  2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
  3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
  4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
  5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
  6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
  7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid? 

Diverse tankar

Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

  1. Bra reklam 😊
  2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
  3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
  4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
  5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
  6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
  7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid? 

Ont, det gör ont

Tårarna rinner. De tar inte slut. Inget är bra. Men det är svårt att förklara vad som är fel. Vill inte ha mat. Vill inte dricka. 

Jag känner oron växa i min kropp. Vad är fel? Är det ”bara” förkylning och 40-gradig  feber, eller är det något annat? Jag försöker fråga, möts av ännu fler tårar, men inget svar. Det är inte lätt att vara 2,5 år och inte kunna uttrycka sig över vad som är fel. Jag har pratat med vår egna, privata barnsjuksköterska, dvs farmor. Barnens farmor som jobbat just som barnsjuksköterska. Farmor som numera är pensionär. Det är med största sannolikhet vanlig förkylning. Vi går bara vänta och se hur det utvecklar sig. 

Det är inte lätt att vara förälder. Hjärtat går sönder! Jag vill göra allt för att hon ska må bättre. Vi lyckas få i henne så pass mycket vätska så att det borde vars ok och vi känner oss lugnare. Men det skulle inte skada med ännu mer vätska. 

Det febernedsättande  får henne att piggna till och febern går för tillfället ner. Men det är ju inte bra att ge medicin i tid och otid. Och hon  blir hysterisk bara vi pratar om att ta tempen eller ge medicin. Det känns hemskt, nästan som ett övergrepp att behöva vara två vuxna som tvingar henne att sitta still så att tempen kan tas och medicinen ges. Men med tanke på hur hon verkar må, med tanke på att tempen ligger på över 40 grader vill vi ha koll på henne och se att febern inte stiger ytterligare. Och med tanke på allt detta så känns det som om det var än mer plågeri att inte ge henne den lindring som medicinen kan ge en längre stund. Judt när vi tar tempen, just när vi ger medicinen är ändå en kortare tid av obehag än att hela tiden må så som hon verkar må. 
Stackars lilla barn! Jag önskar att jag kunde ta det onda ifrån dig! Hellre är jag sjuk än att du ska behöva vara det! Mitt mammahjärta slits sönder av att se dig så här! Älskade lilla barn, hoppas du mycket snart blir frisk igen!

Julen närmar sig med stormsteg och jag försöker i desperation hitta den där riktiga julkänslan som infann sig när jag var liten. Jag förmodar att den aldrig kommer att infinna sig. 

Samtidigt som önskan om att göra mer för att nå den där känslan finns där, så finns även känslan av att inte orka bry sig. Varför stressa? Det är ju egentligen bara för min egen skull jag söker efter den där känslan? 

Julkänslan har i alla fall infunnit sig så sakteliga i vårt hem. Igår var vi och högg oss en gran, idag tog vi in den och klädde den. I lördags kom julgardinerna upp och i söndags gjorde jag lite julgodis. Och fröknäcke. Fröknäcket är för övrigt nästan slut…


Något som jag reflekterar över de senaste dagarna är hur bra jag mår, hur lycklig jag känner mig. Just nu har en stor nöjdhet infunnit sig i själen. Nöjdhet över livet i allmänhet. Känslan av att ha kommit rätt. 

Tyvärr så är den gör nöjdheten inte helt komplett. Den senaste tiden, flera gånger om dagen har den slagit mig, som en stor käftsmäll. Längtan efter ett barn till. Det kommer inte bli några fler försök. Jag förstår inte ens hyr det kommer sig att den där längtan finns där överhuvudtaget! Barnen är inne i varsin jobbig fas (utvecklingsfas?) som flera andra föräldrar som har barn i samma ålder och som jag pratat om säger sig känna igen. De är världens gulligaste och underbaraste barn samtidigt som de stundvis tar död på mig. Jag älskar dom över allt annat på jorden, men de är väldigt krävande för tillfället. Och ärligt talat, jag vill inte börja om från början. Jag ser fram emot när barnen blivit lite äldre och klarar sug själva en stund så att man får möjlighet att fixa alla vardagssysslor i lugn och ro, läsa en bok, eller tidning, ja, bara få göra något i lugn och ro utan att behöva lägga ifrån dig det man håller på med bara för att någon hela tiden vill ha ens uppmärksamhet. Men ändå, på något helt oförklarligt vis så dånar längtan inom mig. Frågan är när den kommer att stillas?

Nyligen var jag magsjuk och till och med illamåendet och kräkningarna ville jag ha, utufall de berodde på graviditet. Det var till och med så att jag önskade att det var så, att de berodde på graviditet och inte magsjuka. Men vad skulle sannolikheten för det varit? Särskilt med tanke på de problem vi har som ledde oss till IVF:ens värld. Och med tanke på den spiral jag har (trots att jag då, för några år sedan sa ”aldrig mer preventivmedel”

Saknad av dem som varit

Det är nu många år sedan pappa gick bort och mina barn fick aldrig träffa honom. Fina, snälla, barnkära pappa… 

En av dagens minnen på Facebook var det här inlägget som jag skrev just den 15 december 2011 då E var 1 år och 9 månader:

”Igår när jag skulle lägga E så sätter hon igång och vinkar upp mot taket. Jag frågar henne vem hon vinkar till. 

”Moffa” svarar hon. 

Jag upprepar frågan några gånger och hon svarar samma sak, ”Moffa”. Jag frågar var morfar är och hon pekar mot taket. 

”Nu vill nog morfar att E ska sova” säger jag till slut. Hon bryr sig inte om mig. 

Efter en stund så säger hon ”Pappa” och jag svarar att han jobbar men kommer hem sen. Då upprepar hon ”Moffa”. Jag svarar att morfar är i himlen. ”Moffa mammas pappa”. När jag bekräftar att morfar var mammas pappa skrattar hon högt och är nöjd med det. 

Ja, vad ska man säga? Då jag inte har pratat om morfar med henne antar jag att familjer och familjeförhållanden och släktskap är något de har pratat om på dagis. Eller så var morfar på besök 🙂 ”

Jag kan inte låta bli att fundera på vad det var som hände då. Var pappa där? Eller var det något som E fantiserade ihop? Och om pappa var där då, vad har han mer sett? Har han träffat Lillasyster? Har hon sett honom? Hur är det med honom? Hur är det efter döden? Vad är efter döden? På ett sätt är jag skeptisk till det som inte går att förklaras, men samtidigt, en del av mig vet inte vad den ska tro. Denna händelse, andra händelser som jag upplevt. De allra flesta är kopplade till pappa. Om det är ”på riktigt”, är det så att barnen är känsligare/mottagligare och att det är något som de flesta förlorar på vägen? Jag hade fler sådana upplevelser tidigare, hur kommer det sig? Om de är på riktigt, varför är det mindre nu? Kan det vara så att vi ”stänger” den kanalen i och med att våra sinnen fylls allt mer med intryck? 

Det går perioder då jag inte tänker på honom på länge, men senaste veckorna har jag tänkt på honom desto mer. Plötsligt har min saknad vuxit sig större igen. Kanske har detta att göra med det andra som snurrat runt i min hjärna den senaste tiden? Tankarna på att jag vill något mer. Mer med mitt liv. Men vad betyder det? Vad är det? Är detta min 40-årskris? Att fundera på livet och det som varit och det som är. Fundera på valen jag gjort hittills i mitt liv. Valen som jag står inför och valen som kommer att komma. Jag funderar på saker jag gjort, saker som jag kommer att göra och saker jag borde göra och saker som jag vill göra. Och för att inte tala om saker som jag skulle vilja men som förnuftet säger absolut nej till. 

Är detta min medelålderskris? Hur länge kommer den pågå? Vart kommer den leda mig? 

Kärleken gör en stark

Jag är rätt säker på att jag redan tidigare i denna blogg har skrivit om Gustav Seppelin Solli och den otroligt hemska och tragiska arbetsplatsolycka han varit med om. För ett tag sedan hittade jag Kalkungsolyckan och kärleken i Sveriges radios app och när jag lyssnade på den så slogs jag av flera saker. Dels så var det den hjärtlöshet som Nordkalk visat efter olyckan, och deras totala ignorans mot dels Gustav och hans anhöriga, men även mot den andre killen, han som dog, Johan Löfroth och hans anhöriga, företaget visat. Men jag slogs även av den kärlek som kom fram i berättelsen, dels den mellan Gustav och hans Pernilla, men även den kärlek till livet som Gustav visar. Och all den styrka detta vackra par tillsammans tycks ha. Vill man känna så ska man absolut lyssna på avsnittet!