Livet som blev och inte blev. Men livet som blir då?

Känner att det finns så många lösa trådar i mitt liv som trasslar in sig i varandra och som gör att saker och ting blir svåra att reda ut. Ser man rent objektivt så har jag det rätt bra, nej, jag har det riktigt bra egentligen, men ändå…

Barnen är inne i en jobbig period just nu. Lillasyster testar gränserna konstant och växlar mellan solsken, retsticka och ett monster blixtsnabbt. E retar sig på allt Lillasyster säger och gör, eller inte säger eller gör.

Skuldkänslorna för mamma hänger med hela tiden. Ett tag ringde mamma mig flera gånger om dagen. Och jag ser hur hon allt mer glömmer saker och allt mer försvinner in i demensens värld och jag känner att jag borde finnas där mer för henne, ringa henne oftare, prata mer med henne osv. men det är svårt att föra ett vettigt samtal med en dement person som inte kan skilja på dåtid, nutid och fantasi och som tappar ord och som inte är intresserad av mitt liv och det som rör sig runt mig.

Sen har vi ju A:s pappa och hans hälsa… Demens, förstorad prostata som de pga hans hälsotillstånd inte vill/kan utreda mera, hjärtat som inte svarade senaste behandlingen… Vetskapen att med all den hälsoproblem som han har så kommer han nog inte finnas kvar så länge till. Och så har vi A:s mamma som självklart mår jättedåligt pga detta.

Sen har vi A som inte visar något utåt, men allt detta lär ju påverka honom också. Och han har ju dessutom rätt mycket med jobbet. Vi var iväg en vecka till Kroatien och varje kväll plockade han fram sin jobbdator och jobbade en stund. Han försvinner in i audioböckernas värld, när han inte jobbar, samtidigt som han städar och plockar och ändå är vårt hus ett enda kaos.

Och så har vi jobbet där jag haft väldigt mycket ett tag och nu när det lugnar ner sig så kommer känslan av att jag vill vidare, till något annat, men vad? Jag vill slippa sälja, vill slippa bli bedömd och hela tiden behöva prestera topp och behöva tänka på debiteringsgrad och kundnöjdhet. Men vad vill jag istället? För ett par veckor sedan så kontaktade en rekryterar mig rörande en global manager-tjänst inom mitt område. De hade velat träffa mig i onsdags, men då var vi i Kroatien så det gick ju inte för mig. Jag ställer ju inte liksom in en familjeresa för en intervjus skull. Tur var väl det då de tydligen inte var så intresserade ändå, då på måndagen (dvs två dagar innan de skulle velat träffa mig) ringde och sa att de hade träffat några kandidater som de tänkte gå vidare med. Men lika bra var väl det. Det hade varit superkul att få jobba globalt igen och en högre befattning hade varit utmanande, men samtidigt, tjänsten var på ett företag som finns ca 8 mil bort så det hade blivit lång resväg varje dag. Och en global tjänst skulle inneburit mycket resor utomlands. Och med A:s jobb skulle det varit svårt att få ihop det med barnen, så det skulle ändå inte varit rätt i tiden för mig. Men frågan är, vad vill jag?

Jag vet inte om det är all stress som varit på senare tid, eller om det är åren som börjar ta ut sin rätt och jag börjar få de första tecknen på förklimakteriet eller om det var ”helt naturligt” men senaste mensen var så konstig. Den skulle kommit fyra dagar innan vi åkte till Kroatien. Det gjorde den inte. Nu har jag ju så länge jag kan minnas haft 28 +/- 3 dagarscykler så det var ju inte så konstigt att den inte hade börjat när vi åkte iväg, men den skulle ju komma! Trodde jag, ja. Dag 39 kom den och var enormt seg i starten innan den blev normal. Visst, det var ju skönt att slippa ha mens under hela resans gång, men ändå. Tankarna hann ju börja snurra… Hade jag varit hemma hade jag nog tagit en sväng till apoteket innan den till slut började.

Resan ja. Den var underbar! Avkoppling, sol, bad, slippa alla måsten, slippa stelheten i kroppen och framförallt nöjda barn, nöjd man, en kropp som orkade så till den milda grad att jag trots nivåskillnaderna knappt såg åt hissens håll även om A tog den, vilket en dag gav resultatet 37 våningar och över 14000 steg på mobilens stegräknare, och då hade jag ändå inte haft telefonen med mig hela tiden. Men så kon vi hem och kroppen blev återigen trött, stel och började värka. Hur mycket sitter i huvudet och hur mycket i kroppen? Jag har mina aningar…

Den krånglande mensen och den senaste tidens jobbigheter har fått mig att än mer se hur rätt det var att låta de där sista frysta embryona kasseras (eller gå till forskning). En bebis nu skulle tagit död på mig. Samtidigt så kan jag känna en viss sorg över att det aldrig blev ett tredje barn

Annonser

Min lilla stora tjej

E har alltid haft svårt att somna, men för ett par år sedan lyckades vi lära henne att somna själv och för det mesta går det bra, även om det kan ta tid. Mycket tid. En sak som kan fungera är att låta henne springa ett par varv i huset för att på så vis dels tömma energin ur kroppen, dels få henne att sluta tänka en stund och på så vis få till en omstart av att gå till sängs. Om det inte fungerar så finns det en sak som fungerar 99,9% av fallen. Jag sjunger Byssan lull och redan under första meningarna märker jag hur hon varvar ner och blir trött och börjar glida in i sömnen. Oftast hinner hon inte somna helt, men när jag är klar kan jag lämna henne och veta att inom en kort stund har hon somnat. Tänk att något som hon fått med sig från att hon var ett litet knytte fungerar så bra så här nio år senare! Även om det inte fungerade så bra då…

Tankar om allt och inget

Det är kväll och tankarna snurrar runt om allt och inget. Tänker på kollegan som har en stor barnlängtan, men som inte lyckas hitta någon att försöka få barn med. Som även har funderat på att försöka på egen hand.

Jag tänker på den där artikeln som en psykolog i min bekantskapskrets delade på Facebook. Läs gärna den och berätta vad ni anser om det som skrivs. Försökte sätta mig in i den danska rapport som artikeln hänvisade till, men min trötta hjärna slog knut alltför snart och jag insåg att det var lika bra att ge upp. Jag tror absolut att barn som hjälper till hemma på sikt får det bättre än barn som blir helt curlade. Jag tror på att en kombination av fullständigt stöd och mycket hjälp men med vissa ställda krav är den bästa kombinationen. Men så är jag också av den gamla skolan…

Vidare så tänker jag på att om lite mer än om en vecka så börjar allvaret igen och jag känner en viss oro. Allt är ju så nytt, och det är ju inte på mitt initiativ, vilket gör det svårare. Hur kommer det att bli med ny chef och massor av nya kollegor? Hur blir det med de kollegor som jag redan har? Hur blir det med framtida uppdrag? Hur blir det med kick-offer och studieresor som jag ska på med jobbet? Så många frågor, så mycket att fundera på och oroa sig för i onödan. I förväg.

Mina tankar rör, som så ofta, på min längtan efter en bebis. Hur konstigt det är att jag, som haft så jobbiga graviditeter och jobbig första tid med bebis ändå önskar att jag kunde få en till. Hur konstigt det är att jag förträngt så mycket av det jobbiga! För visst är jag medveten om att det var jobbigt, men när jag läser mina gamla inlägg så slås jag av hur dåligt jag mådde! Jag kan inte minnas att det var SÅ jobbigt! Samtidigt så förstår jag ju att A inte vill vara med om det en gång till…

Mina tankar rör sig runt de böcker jag läst i sommar. Nedan några av dom.

Ursäkta att de är åt fel håll, jag är alltför trött, och lat, för att göra något åt det, trots att det är lätt fixat. Om någon i Göteborgsområdet är intresserad av att ta över någon eller några av dessa, hojta till. Eller om någon annan vill ta dom, men då får mottagaren stå för portot.

Mina tankar går även till det ursnabba bytet av tjänstebil som jag gjort. Hade innan en Toyota Auris el-hybrid som nu var dags att byta ut. Jag hade att välja på en ny bil som fick kosta max 8 basbelopp och släppa ut max 120g CO2 eller ta över en Passat GTE (laddhybrid) för ett år. Jag valde det sistnämnda trots att bilen måste in på recond med tanke på att den kollega som jag fick överta bilen ifrån har haft hund i bilen och både A och E är allergiska… Och trots recond vet man aldrig om bilen kommer bli ok med tanke på allergi. Men med denna bil får jag mer bil för pengarna, det är mindre förmånsvärde och A tyckte, trots sin allergi, att jag skulle ta den. Jag fick veta detta för två veckor sedan. I måndags fick jag kravet att jag måste ta beslutet under dagen… Idag fick jag nycklarna och nu står det en bil på vår uppfart och laddar.

Mina tankar går även till hur saker och ting skulle bli om vi, A och jag, av någon anledning en dag separerade. Jag inser att med de huslån vi har, den värdeökning som varit sedan vi köpte huset och med de löner vi har så skulle det åtminstone fungera, även om det skulle bli betydligt tuffare ekonomiskt än vad det är idag. Det är rätt bra en har det! Och det skulle inte vara helt omöjligt att få tag på ett nytt boende om det skulle krävas. Samtidigt så vet jag ju att vi på sätt och vis har skjutit oss i foten. Det skulle vara svårt att ändra det sätt vi lever på, det skulle bli betydligt fler val. Och jag inser att skulle vi (läs ”jag”) vilja sadla om och byta karriär skulle det innebära stora förändringar i det liv vi lever om jag inte sadlade om till något med liknande lön som jag har idag. Inte för att det känns som om vi skulle separera (även om vi verkligen kommit in ett vardagslunk med tanke på att vi ändå varit ihop i 18 år och bott ihop 13. Däremot så måste jag ju erkänna att jag någon gång ibland funderat på om jag verkligen vill fortsätta jobba inom det område som jag idag jobbar med fram tills pension.

Jag tänker även på svärföräldrarnas segelbåt som inte tycks bli såld. Det är köparens marknad och de flesta vill ha en ny(-are) motor båt. Lustigt nog med tanke på att allt fler har allt mer miljötänk och önskan om att vistas mer i naturen.

Jag tänker på hur stora mina barn plötsligt har blivit

Jag tänker på hur bra den här bloggen har fungerat som en ventil genom åren

Och nu så tänker jag på att det är dags att sluta fundera, ta tag i verkligheterna och nuet och krypa till kojs.

Tankar en kväll med tillbakablickar

Den senaste veckan har jag, trots att det fortfarande är en vecka kvar av semestern, haft en del kontakt med folk på jobbet. Leasingtiden för min tjänstebil går ut och jag fick valet att välja mellan en sprillans nu Audi, BMW, Volvo, Volkswagen eller Toyota eller överta en kollegas Passat GTE då denne kollega slutade nu vi månadsskiftet. Kriterierna för en ny bil var max 120g koldioxid och max 8 basbelopp. Efter noga överläggande med A valde jag att ta över Passaten. I helgen ska jag byta bil och för första gången någonsin lever jag upp till de ”ska” som jag satte upp för mig själv för länge, länge sedan vad det gällde bil:

  1. Det ska vara en miljöbil (det lyckades jag pricka in med min nuvarande tjänstebil, men inte med min privata bil som jag hade innan tjänstebilen)
  2. Den ska inte vara någon typisk ”tjejbil”. Min första bil var en cab. En Nissan Micra. I den fanns till och med en krok för handväskor… Min nuvarande är lite bättre, men känns ändå lite som en tjejbil, en Toyota Auris. Och tjejig kändes även färgen som dessutom är nummer 3 på min lista på vad min bil absolut inte skulle vara/vara utrustad med, nämligen
  3. Bilen skulle inte vara röd. Det var både cabben och Aurisen.
  4. Jag skulle bara köpa bil om jag måste ha bil. Och visst känns det vettigt att ha bil om man jobbar som konsult, reser mycket i tjänsten och har många kunder bortåt 10-20 mil bort? Visst, de kollegor som inte har bil har möjlighet att använda sig av en extern bilpool, alternativt åka med allmänna kommunikationsmedel, men då vi bor en bit utanför Göteborg så skulle det bli alltför tidskrävande och omständigt att behöva ta mig in till stan med pendeltåget om jag behövde poolbil. Dessutom så fungerar den väldigt bristfälligt med dålig kommunikation om eventuella förseningar, vilket är en dålig kombination när man har barn som behöver lämnas:hämtas från sin förskola. Jag har dessutom räknat med att även injagar lyckades tajma tåget exakt så skulle det ta minst 20 minuter mer med tåget att ta mig från dörr till dörr varje morgon och eftermiddag, än vad det tar med bil. Då kan man tänka hur mycket tid det skulle bli när det blir förseningar av olika slag, eller om jag precis missar en avgång. Visst, bilar är jobbiga och det är många som kör på vägarna på morgnar och eftermiddagar, men likväl, det brukar vara det smidigaste alternativet.
  • Apropå något annat, min hjärna hade på något vis fått för sig att det var i slutet av augusti som våra frysta embryon hade nått slutet av sin förvaringstid, men så var inte fallet. Det är ju först i början av oktober! Inte för att det ska spela någon egentlig roll, A är fast besluten. Men hoppet tändes, det betyder ju att jag har lite, lite mer tid på att hoppas på att A ändrar sig! Fast det är ju klart, sannolikheten är större att jag skulle vinna femtio miljoner…
  • Satt ikväll och läste en del i bloggen om hur det var då för fem år sedan. Jag minns inte att det var så jobbigt. Eller att jag mådde dåligt. Och att jag tydligen mådde ännu sämre när jag var gravid med E… När jag läser det jag skrev då blir jag tacksam för den här bloggen, och möjligheten att gå tillbaka och se vad som rörde sig i mitt huvud då. Och hur det var. Och jag inser att vissa avseenden har jag ändrat mig. Då såg jag graviditeten som något som var tvungen att genomlidas för att få det jag ville ha, ett barn. Graviditet och de första månaderna med bebis var ett nödvändigt ont. En liten nyfödd var just bara en liten nyfödd. Nu är det annorlunda. Jag drömmer om graviditet och jag drömmer om den lilla, lilla pyttelilla nyfödda bebisen. Ser jag små bebisar ute på stan så krymper mitt hjärta ihop och längtan kramar den hårt. Samma sak med gravidmagar.
  • De gamla inläggen får mig även att inse en annan sak, kanske hade de där personerna på Företaget i alla fall delvis rätt? Jag mådde ju tydligen inte bra under de tre månader som jag jobbade som konsult innan jag började på Företaget. Saker var inte optimala med en kund som ville att jag skulle leverera något som var blått och kantigt, men som inte kunde/ville ge mig några som helst hintar om vad det blåa och kantiga kunde vara, fast de exakt visste vad det var de ville ha (obs! Detta var en metafor så ingen missuppfattar det hela). Jag hade kollegor som också visste vad det var, men som inte hjälpte mig, trots att jag frågade om lite guidning både en och två gånger.
  • En annan sak jag reflekterade över var min saknad efter min älskade pappa. I år blir det 14 år sedan han gick bort och jag önskar så att han hade fått träffa mina två flickor. Mina två älskade barn, hans yngsta barnbarn.
  • Idag tog jag upp min längtan med A. Jag tror inte att han riktigt förstår hur stark den är och hur den får mig att må. Men för honom är det ett klart ”NEJ”. Och egentligen så förstår jag honom, men min känslorna ignorerar det. Jag har nog egentligen inte accepterat det, även om jag vet att så är fallet. Och jag försöker acceptera det, försöker hitta andra saker att ”hänga upp mig på”, försöker distrahera mig. Men det är svårt. Hur får man bort den första tanken som slår en när telefonens väckarklocka sätter igång på morgonen och den första tanken borde vara ”stäng av”? Hur får man bort den där dova smärtan i mage och hjärta när man ser gravidmagar och bebisar och till och med bilder på bebisar? Jag har till och med funderat på att ta bort de bebisbilder som står framme på våra tjejer, allt för att stilla suget.

    Jag har bett om ett försök. Ett endaste. Så mycket mer hinner vi ju ändå inte med. Men som väntat blev det ett nej.

    Bilder

    Idag fyller bilder en stor del av vår vardag. Bilder är lätta att ta med dagens mobiler och bilder väcker många tankar och funderingar. Och känslor. Vi har en fotosamling uppsatta på några tavlorhyllor som för mig är så betydelsefulla. Det är bilder på tjejerna från dels strax innan Lillasyster föddes och jag och E var hos fotograf på gravidfotografering, dels när Lillasyster var född och besökte fotografen då. Dessa bilder är mig så kära, dessa bilder är på det dyrbaraste jag har. Och på det finaste. Och de väcker så många känslor. Kärlek. Stolthet. Ömhet. Och sorg. Sorg över att det inte kommer bli någon mer bebis för mig. Jag får vänta på att tjejerna blir vuxna och förhoppningsvis får barn. Sorgen slåss där i bröstet på mig med min kärlek till dessa två underbara varelser och jag vill bara krama dom, ha dom nära.

    Jag måste hitta en bra och skicklig fotograf för att få till nya bilder på dom två! Snart!

    Med dagens mobiler är det så smidigt med att kunna ta kort. Tyvärr så blir de, i alla fall för mig, ofta bara liggandes, vilket är synd. De väcker ju som sagt var tankar och känslor av alla de slag. Och ofta så tar i alla fall jag en bild bara för att det jag ser väcker sådana känslor hos mig som får mig att önska att jag kunde få föreviga stunden. Som idag, när jag och Lillasyster gick för att möta E halvvägs när hon kom hem från skolan

    Som sagt var, bilder väcker tankar, känslor. Bilder de berör. Och här kommer nu några bilder från min mobil så att fler än bara jag ska se dom. Förhoppningsvis så får de i alla fall någons känslor och tankar att vakna

    De tre musketörerna, kompisar från förskoletiden som fortfarande, nästan två år senare tycker om varandraVackra Värmland i vinterskrudEn av hästarna jag ridit på några gånger! Jag vill ut och rida igen! Tyvärr så känner jag mig inte helt bekväm i hästägarens sällskap så jag letar efter någon annan som jag kan rida hos Lilla söta Lisa Kanin ute på skogspromenadNorgeGreklandpHärligt!En liten och så en ännu mindreMmm, en riktig sommartårta!Finns det något så rogivande och mysigt som hönors kluckande??? Jag tror inte det!

    Avslutande tankar

    Jag har funderat mycket på hur samhället ser ut idag och hur vi lever våra liv. Det har handlat mycket om den stress som genomsyrar hela vårt samhälle och hur allt ska vara så tipptopp hela tiden. Vi ska vara framgångsrika på jobbet på våra jobb som gärna ska ha ”en mening”, vi ska bo fint, vara välfriserade, vältränade och klä oss individuellt men ändå så att vi blir accepterade. Vi ska leva hälsosamt, men inte gå till överdrift vad det gäller varken träning eller kosthållning. Helst ska man ha någon särskild kosthållning för det är ett tecken på individualitet (även om det aldrig är orsaken till att man valt att hålla sig till den, i alla fall inte den främsta medvetna orsaken), oavsett om det handlar om lchf, GI, antiinflammatorisk kost, vegetarisk, vegansk, 5:2 eller bara ”vanliga” tallriksmodellen. Den främsta orsaken som de flesta valt sin kosthållning har mer ideologisk, och:eller hälsomässig bakgrund, men likväl, otroligt många har någon speciell kosthållning, betydligt fler än för låt oss säga 10-15 år sedan.

    Samtidigt med detta så ska vi vara ständigt lyckliga, livet ska vara lätt och utan motstånd, bara flyta på. Vi ska ha ett rikt socialt liv, vara omtyckta, ha många vänner som vi ska träffa ofta, både som familjer som enskilt. Vi ska ha många intressanta fritidsintressen och vi ska bejaka oss själva, samtidigt som vi ska lyckas ”unna oss det lilla extra” (gärna ofta). De förhållanden vi har ska vara fantastiska hela tiden och helst ska vi för alltid känna oss som nyförälskade. För kommer den gråa vardagen in så förverkligar vi inte oss själva och då är det lika bra att ge upp förhållandet, för man är ju värd bättre.

    Samtidigt med allt detta ska vi ha koll på de senaste artisterna, filmerna och serierna. Är man riktigt ”bra” så har man både Facebook, instagram, LinkedIn och alla andra ”viktiga” sociala konton. Och dessa ska allra helst uppdateras ofta så att man ska kunna få så många ”likes” som möjligt. Några mörka sidor, inte ens skuggiga sidor av sitt liv kan man lägga ut i offentligheten. Men däremot de där ”likes”:en. Vi vill ju ha belöning, våra hjärnor strävar efter belöningar, och uteblir det…

    Fallerar något av dessa, om man inte lyckas få tillräckligt många likes, kommentarer, inte presterar ständigt på topp och förhållandet blir lite av en grå vardag etc så byggs kaoset upp inom en och allt blir jättejobbigt och svårhanterligt.

    Min fundering är, kan detta vara en starkt bidragande orsak till den allt mer ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle? Vi har fullt upp att försöka ge hjärnan olika typer av belöningar hela tiden, belöningar i form av skräck/kärlek/skratt/action i form av filmer och serier. Vi har fullt upp att vara omtyckta, ha fina bostäder och snygga bilar, vältränade och allmänt ”lyckade” så Stevie glömmer bort att fråga oss vad det egentligen är vi behöver. Vi glömmer bort vilan, återhämtningen. Visst, kroppen kanske får det, men inte hjärnan.

    Vad är det som får mig att tänka i dessa banor? Jo, det här med ökad psykisk ohälsa har vuxit lavinartat genom åren. I samband med att sociala medier har vuxit. Och de krav som vi tror att samhället ställer på oss själva, men som egentligen handlar om krav som vi själva ställer på oss själva. Förr i tiden så jobbade vi betydligt längre arbetsdagar än vad vi gör idag. Men då hade vi inte heller lika mycket runtomkring oss. Intrycken våra hjärnor då behövde hantera från en dag var betydligt färre i antal än de intryck de får idag. När bonden plöjde sin åker så plöjde han sin åker. Hans öron fick lyssna på de ljud som plöjningen medförde, plus ljuden från naturen. Han blev inte avbruten stup i kvarten och han hattade inte mellan flera olika arbetsuppgifter. Han plöjde sin åker. Sedan efter det tog han hand om djuren. Eller skötte om sina redskap. Eller… Men han gjorde en, max ett par saker samtidigt. Inte så som många gör idag, jobbar, lyssnar på radio och tänker på det som komma ska, samtidigt som man har full koll på telefonen ifall den skulle plinga till.

    Idag förväntas vi alltid vara nåbara, informationen ska fram, snabbt. Då tog den den tid som det tog. Idag går allt så mycket snabbare. Det blir aldrig tråkigt. Hjärnan matas med intryck, information hela tiden, från alla håll. Information som den sedan försöker sortera och ha koll på. Vad är viktigt? Vad är inte viktigt? Vad behöver noteras för att hålla en vid liv? Vad är det som kan orsaka att man blir uppäten eller förgiftad eller dödad på annat vis om man inte noterar det? Och när hjärnan får allt mer att jobba med så blir vi allt kortare i vår kommunikation, vilket blir att vi dels blir mer lättstötta, dels låter mer sura, tvära och korta i tonen vilket sätter igång signaler hos andra som också är stressade och så är det hjulet igång.

    Jag ser själv att jag är där. Jag ställer höga krav på mig själv. Jag vill att allt ska vara så fantastiskt hela tiden. Huset ska vara tipptopp. Likaså mitt och A:s förhållande. Barnen ska vara snälla och uppfostrade och duktiga. Fritiden ska helst fyllas av roliga saker osv.

    Men så är det ju inte. Ett riktigt normalt liv ser inte ut så. Med ett hus kommer det alltid att finnas saker att göra. Saker som tar både tid och pengar, och har man inte oändlig tillgång på dessa får man prioritera. Med barn i den åldern som våra barn är kan man inte ha en massa intressanta hobbys om man vill ge sina barn så mycket av sin tid som möjligt, med hänsyn till att man samtidigt jobbar heltid. Vissa hobbys kan man göra tillsammans med barnen, men inte andra. Och de man gör, kanske måste anpassas till barnen. Vad det gäller förhållande så kan man inte räkna med att allt är rosamoln efter över 17 år tillsammans. I det stora har vi det bra, kanske behöver vi försöka satsa mer på oss två under året som kommer, och återigen lära oss att prata mer med varandra. Barnen i sin tur är ju helt fantastiska som de är och bråk, krångel och trots hör till deras utveckling, även om det är urjobbigt både för dom och för en annan. Och mitt jobb… På ett sätt älskar jag mitt jobb. Jsg behöver variationen som konsultlivet ger. Och den snabba feedbacken från kunder. Och känslan av att aldrig behöva gå på djupet, att få göra ”sitt” och sedan lämna allt bakom sig. Men samtidigt så strider konsultrollen mot mig som person. Jag är inte någon social talang. Det kräver mycket av mig att ständigt vara social och utåt. Att alltid, hos alla kunder, hela tiden behöva prestera på topp. Det sliter på en. Liksom alla resor, även om jag gillar dom. Men byta jobb? Jag vet inte vad jag skulle göra annars? Var skulle jag kunna hitta samma variation, samma bekräftelse på att jag kanske inte är så dum ändå? Jag vet inte

    Jag brukar inte ha så mycket nyårslöften men för mig blir det nu att försökta sålla. Sålla i alla måsten, sänka kraven och tillåta mig att ha tråkigt. För då får min hjärna vila. Då får den möjlighet till återhämtning. Jag ska även försöka få med A på att vi jobbar med vårt förhållande. Den behöver det. Och tar vi inte hand om den så gör den som julgranen om man glömmer att vattna den, den tappar barren och kvar står då ett naket skelett. Och det har ingen glädje av. Att kasta det nakna skelettet vill jag inte behöva göra. Jag har provat livet med dubbla boenden och det jag lärde mig under dom åren är att jag inte vill utsätta mina barn för det. Mina barn är värda en trygg uppväxt med ett hem, två trygga föräldrar och en trygg och varm uppväxt och detta är mitt mål att uppnå.

    Verkar något vara för bra

    …för att vara sant, så är det oftast det. Ofta så förknippas det uttrycket med erbjudanden och inköp, men det stämmer även på människor. Jag har sett det på så många olika håll. Som nu senast, nyligen, fick vi veta att ett par i min släkt som alltid har varit det sötaste och raraste paret någonsin, ska gå skilda vägar. Allt ska vara i vänskap och de säger att de fortfarande älskar varandra, men numera är det enbart som vänner. 

    Jag och A pratade om det i helgen och han ställde frågan om det bara var så att det var vi som var bekväma som fortsatte att leva ihop år efter år. Jag vet inte. Visst har tanken farit genom huvudet någon gång om separation, men i slutändan har jag ändå kommit fram till att trots att jag tvivlar på det mesta i mitt liv så finns det två saker som jag inte vill byta ut. Det är mitt jobb och det är min man. För trots att allt inte är som livet på en pinne så ger dessa två saker mycket av det jag behöver. De ger mer än vad det kostar. Och vad det gäller honom… Ja, han är inte så tokig ändå! Frågan är hur det är för honom? Fortsätter han att leva tillsammans med mig av bekvämlighet? För trots att han säger något så har det väckt en oro hos mig

    Dagens sanning

    Jag vet att jag beklagar mig i mesta laget. Men ett av mina motton i livet är denna:


    Jag lyckas inte alltid hålla mig till det, det är jag ytterst medveten om. Men jag försöker. Och den som känner mig vet om att jag har historiskt verkligen försökt leva efter det. Och jag lovar att jag ska fortsätta försöka. 

    Ett knytte

    Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

    På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

    Ligger i sängen på hotellet och lyssnar på mellot. Lillasyster har precis somnat, A och E ligger i den andra sängen och tittar på tv:n. 

    Bröllopet/dopet idag var fint om än dopdelen blev lite… speciell. Eller som prästen sa i början av det hela: 

    Det kan inte bli fel, bara annorlunda!”

    Och annorlunda blev det när det visade sig att det inte fanns något dopljus framplockad. Så mitt i dopgudstjänsten försvann prästen iväg för att leta dopljus. Kyrkvaktmästaren hittade tydligen en stake till ljuset, men inget ljus. De var slut. Så då blev det prat om att prästen skulle skicka en på posten… Någon åkte dock iväg till en annan kyrka och hämtade ett ljus därifrån, så innan vigseln var slut så fanns det ett dopljus…

    Vår present till brudparet blev en korg med lite blandat smått och gott till bröllopsresan, däribland var sitt passfodral som det stod ”Mr” respektive ”Mrs” på. 

    Tips på bröllopspresent???

    Vi ska på bröllop/dop nästa vecka. Jag har panik, vad ska vi ge brudparet? Det är min systerson som gifter sig. Vi står numera inte så nära varandra längre. Tyvärr. Så jag vet inte riktigt brudparets smak eller tycke. Jag har frågat vad de önskar sig och har fått som svar ”pengar till bröllopsresan”. Resan har de redan bokat. 

    Det är bara det att jag verkligen avskyr att ge pengar i present! Finns det någon som kan komma med tips och förslag? Vi skulle kunna ge lite pengar i kombination med en present men bara pengar känns så fantasilöst. Tråkigt. 

    Jag har googlat och jag har googlat och jag har googlat utan att hitta något riktigt bra. Vin som fungerar att lagra eller champagne vore kanske en bra idé om det inte vore så att de inte dricker alkohol… Så vinglas känns inte så aktuellt. 

    Jag har funderat på någon låda/korg med bra/romantiskt innehåll men inte riktigt lyckats komma fram till vad som ska ligga i den i så fall. 

    Jag skulle kunna åka in till Göteborg i helgen och kolla, men just nu ligger jag däckad av den förkylning som A och E fick förra helgen, så frågan är om jag lyckas piggna till så pass till helgen? Och skulle jag piggna till, vart skulle jag kunna gå? 

    Hans är död, länge leve Hans

    Det finns några personer jag önskar att jag fick träffa/hade fått träffa. Mark Levengood är en sådan. Hans Rosling var en annan. 

    Hans var för mig en förebild på många sätt och vis, inte minst som pedagog. Hans fattas världen. Världen behöver fler människor som Hans. 

    Och nu har hans son, Magnus Rosling, på Facebook skrivit en hjälp till hur vi ska kunna låta Hans arv leva vidare. Den lyder så här:



    ❤❤❤

    Diverse tankar

    Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

    1. Bra reklam 😊
    2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
    3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
    4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
    5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
    6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
    7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid? 

    Diverse tankar

    Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

    1. Bra reklam 😊
    2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
    3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
    4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
    5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
    6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
    7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid? 

    Ont, det gör ont

    Tårarna rinner. De tar inte slut. Inget är bra. Men det är svårt att förklara vad som är fel. Vill inte ha mat. Vill inte dricka. 

    Jag känner oron växa i min kropp. Vad är fel? Är det ”bara” förkylning och 40-gradig  feber, eller är det något annat? Jag försöker fråga, möts av ännu fler tårar, men inget svar. Det är inte lätt att vara 2,5 år och inte kunna uttrycka sig över vad som är fel. Jag har pratat med vår egna, privata barnsjuksköterska, dvs farmor. Barnens farmor som jobbat just som barnsjuksköterska. Farmor som numera är pensionär. Det är med största sannolikhet vanlig förkylning. Vi går bara vänta och se hur det utvecklar sig. 

    Det är inte lätt att vara förälder. Hjärtat går sönder! Jag vill göra allt för att hon ska må bättre. Vi lyckas få i henne så pass mycket vätska så att det borde vars ok och vi känner oss lugnare. Men det skulle inte skada med ännu mer vätska. 

    Det febernedsättande  får henne att piggna till och febern går för tillfället ner. Men det är ju inte bra att ge medicin i tid och otid. Och hon  blir hysterisk bara vi pratar om att ta tempen eller ge medicin. Det känns hemskt, nästan som ett övergrepp att behöva vara två vuxna som tvingar henne att sitta still så att tempen kan tas och medicinen ges. Men med tanke på hur hon verkar må, med tanke på att tempen ligger på över 40 grader vill vi ha koll på henne och se att febern inte stiger ytterligare. Och med tanke på allt detta så känns det som om det var än mer plågeri att inte ge henne den lindring som medicinen kan ge en längre stund. Judt när vi tar tempen, just när vi ger medicinen är ändå en kortare tid av obehag än att hela tiden må så som hon verkar må. 
    Stackars lilla barn! Jag önskar att jag kunde ta det onda ifrån dig! Hellre är jag sjuk än att du ska behöva vara det! Mitt mammahjärta slits sönder av att se dig så här! Älskade lilla barn, hoppas du mycket snart blir frisk igen!

    Julen närmar sig med stormsteg och jag försöker i desperation hitta den där riktiga julkänslan som infann sig när jag var liten. Jag förmodar att den aldrig kommer att infinna sig. 

    Samtidigt som önskan om att göra mer för att nå den där känslan finns där, så finns även känslan av att inte orka bry sig. Varför stressa? Det är ju egentligen bara för min egen skull jag söker efter den där känslan? 

    Julkänslan har i alla fall infunnit sig så sakteliga i vårt hem. Igår var vi och högg oss en gran, idag tog vi in den och klädde den. I lördags kom julgardinerna upp och i söndags gjorde jag lite julgodis. Och fröknäcke. Fröknäcket är för övrigt nästan slut…


    Något som jag reflekterar över de senaste dagarna är hur bra jag mår, hur lycklig jag känner mig. Just nu har en stor nöjdhet infunnit sig i själen. Nöjdhet över livet i allmänhet. Känslan av att ha kommit rätt. 

    Tyvärr så är den gör nöjdheten inte helt komplett. Den senaste tiden, flera gånger om dagen har den slagit mig, som en stor käftsmäll. Längtan efter ett barn till. Det kommer inte bli några fler försök. Jag förstår inte ens hyr det kommer sig att den där längtan finns där överhuvudtaget! Barnen är inne i varsin jobbig fas (utvecklingsfas?) som flera andra föräldrar som har barn i samma ålder och som jag pratat om säger sig känna igen. De är världens gulligaste och underbaraste barn samtidigt som de stundvis tar död på mig. Jag älskar dom över allt annat på jorden, men de är väldigt krävande för tillfället. Och ärligt talat, jag vill inte börja om från början. Jag ser fram emot när barnen blivit lite äldre och klarar sug själva en stund så att man får möjlighet att fixa alla vardagssysslor i lugn och ro, läsa en bok, eller tidning, ja, bara få göra något i lugn och ro utan att behöva lägga ifrån dig det man håller på med bara för att någon hela tiden vill ha ens uppmärksamhet. Men ändå, på något helt oförklarligt vis så dånar längtan inom mig. Frågan är när den kommer att stillas?

    Nyligen var jag magsjuk och till och med illamåendet och kräkningarna ville jag ha, utufall de berodde på graviditet. Det var till och med så att jag önskade att det var så, att de berodde på graviditet och inte magsjuka. Men vad skulle sannolikheten för det varit? Särskilt med tanke på de problem vi har som ledde oss till IVF:ens värld. Och med tanke på den spiral jag har (trots att jag då, för några år sedan sa ”aldrig mer preventivmedel”

    Saknad av dem som varit

    Det är nu många år sedan pappa gick bort och mina barn fick aldrig träffa honom. Fina, snälla, barnkära pappa… 

    En av dagens minnen på Facebook var det här inlägget som jag skrev just den 15 december 2011 då E var 1 år och 9 månader:

    ”Igår när jag skulle lägga E så sätter hon igång och vinkar upp mot taket. Jag frågar henne vem hon vinkar till. 

    ”Moffa” svarar hon. 

    Jag upprepar frågan några gånger och hon svarar samma sak, ”Moffa”. Jag frågar var morfar är och hon pekar mot taket. 

    ”Nu vill nog morfar att E ska sova” säger jag till slut. Hon bryr sig inte om mig. 

    Efter en stund så säger hon ”Pappa” och jag svarar att han jobbar men kommer hem sen. Då upprepar hon ”Moffa”. Jag svarar att morfar är i himlen. ”Moffa mammas pappa”. När jag bekräftar att morfar var mammas pappa skrattar hon högt och är nöjd med det. 

    Ja, vad ska man säga? Då jag inte har pratat om morfar med henne antar jag att familjer och familjeförhållanden och släktskap är något de har pratat om på dagis. Eller så var morfar på besök 🙂 ”

    Jag kan inte låta bli att fundera på vad det var som hände då. Var pappa där? Eller var det något som E fantiserade ihop? Och om pappa var där då, vad har han mer sett? Har han träffat Lillasyster? Har hon sett honom? Hur är det med honom? Hur är det efter döden? Vad är efter döden? På ett sätt är jag skeptisk till det som inte går att förklaras, men samtidigt, en del av mig vet inte vad den ska tro. Denna händelse, andra händelser som jag upplevt. De allra flesta är kopplade till pappa. Om det är ”på riktigt”, är det så att barnen är känsligare/mottagligare och att det är något som de flesta förlorar på vägen? Jag hade fler sådana upplevelser tidigare, hur kommer det sig? Om de är på riktigt, varför är det mindre nu? Kan det vara så att vi ”stänger” den kanalen i och med att våra sinnen fylls allt mer med intryck? 

    Det går perioder då jag inte tänker på honom på länge, men senaste veckorna har jag tänkt på honom desto mer. Plötsligt har min saknad vuxit sig större igen. Kanske har detta att göra med det andra som snurrat runt i min hjärna den senaste tiden? Tankarna på att jag vill något mer. Mer med mitt liv. Men vad betyder det? Vad är det? Är detta min 40-årskris? Att fundera på livet och det som varit och det som är. Fundera på valen jag gjort hittills i mitt liv. Valen som jag står inför och valen som kommer att komma. Jag funderar på saker jag gjort, saker som jag kommer att göra och saker jag borde göra och saker som jag vill göra. Och för att inte tala om saker som jag skulle vilja men som förnuftet säger absolut nej till. 

    Är detta min medelålderskris? Hur länge kommer den pågå? Vart kommer den leda mig? 

    Kärleken gör en stark

    Jag är rätt säker på att jag redan tidigare i denna blogg har skrivit om Gustav Seppelin Solli och den otroligt hemska och tragiska arbetsplatsolycka han varit med om. För ett tag sedan hittade jag Kalkungsolyckan och kärleken i Sveriges radios app och när jag lyssnade på den så slogs jag av flera saker. Dels så var det den hjärtlöshet som Nordkalk visat efter olyckan, och deras totala ignorans mot dels Gustav och hans anhöriga, men även mot den andre killen, han som dog, Johan Löfroth och hans anhöriga, företaget visat. Men jag slogs även av den kärlek som kom fram i berättelsen, dels den mellan Gustav och hans Pernilla, men även den kärlek till livet som Gustav visar. Och all den styrka detta vackra par tillsammans tycks ha. Vill man känna så ska man absolut lyssna på avsnittet!

    Sötare än socker

    E var och red på sin favoritshettis för första gången på månader då hästen har varit ”mammaledig” över sommaren. Det var kallt och regnigt och jag känner mig fortfarande ett antal timmar senare frusen, men det var det värt när man fick träffa den sötaste fjordingföl jag någonsin har skådat. Ok, det är den enda fjordingföl jag träffat, men ändå… Kärlek! 

    💕💕💕

    Lillasyster brukar ofta när hon blir förkyld drabbas av ”förkylningsmage”. Detta medför att vi, pga vanlig förkylning ofta får ha henne hemma från fritids just för att det kan vara magsjukediarré och just därför blir det även 48 timmars karens på det. Jag tycker att den där karensen är bra. Synd bara att alltför många inte bryr sig om den och orsakar därmed epidemier av magsjuka som går runt, runt på avdelningarna! Sen så måste jag erkänna att det är rätt frustrerande att vara hemma med barn som är superpigga och just när man har ett jobbrelaterat samtal, som tex med en kund eller sin chef så stojar de runt så mycket att man knappt hör vad man tänker och de vägrar lyssna på när de blir tillsagda att dämpa sig.
    Samtidigt så måste jag erkänna att visst är det skönt att tvingas till att ta en/ett par dagar off och bara få umgås med de allra finaste! Kärlek!

    Stoppa tiden!

    Igår var det dagen D som E länge både fasta för och på ett sätt sett fram emot. På sistone mest fasat för. Hon skulle få ta det stora steget från förskolan till fritids. Att lämna allt det trygga och invanda med kompisar, personal, lokaler etc och börja något nytt med allt nytt, med endast en person som hon känner, granntjejen har gjort att hon på senare tid har varit orolig. Jag hoppas att i och med att ”skolan” (=förskoleklassen) börjar på måndag och att rutinerna där sätter sig och allt eftersom hon lär känna allt fler där så kommer det att ge sig och att hon börjar trivas. Även om hon igår kväll kände sig orolig och inte ville till fritids idag så sa hon i alla fall igår när vi hämtade henne efter ett par timmars vistelse att det hade varit kul och att hon gärna hade stannat kvar lite till. 

    Även Lillasyster börjar nu bli stor. Hon har verkligen upptäckt det här med att hon är en egen person med egen vilja. Hon har även (så även vi) att det inte alltid är så lätt att veta vad det är hon vill vilket kan leda till väldig frustration. Det är även mycket ”kan själv”.

    Under sommaren har Lillasyster även utvecklats mycket i sitt tal vilket är jättekul att höra. Nu ska man ju inte jämföra barn, men det blir lätt att man gör det ändå. Och i jämförelse med sin storasyster så är hon betydligt senare vad det gäller den biten. 

    Vi hade hoppats att vi skulle kunnat komma igång med potträningen under sommaren, men då hon nästintill tyckt att pottan är en läskig sak och att bajs är något fasansfullt så har vi istället försökt få det hela mer avdramatiserat. När hon hat bajsat så har vi fått henne att se att det är bra då bajset gör att magen blir glad. Att göra rent från bajs görs för rumpan ska bli glad. Pottan har nu även blivit lite mer avslappnad tingest och nu har hon vid flera tillfällen i samband med blöjbyte frivilligt satt sig på pottan. Visst, det har inte kommit något, men hon har i alla fall suttit där och hon är inte längre rädd för den!

    Jisses, vad tiden går! Mina älskade barn är inte så små längre! Kan jag inte bara få stoppa tiden en stund och bara få njuta av det som är? Eller går det att stoppa en del av det som är i en burk så att jag kan ta fram och njuta av det senare? Snälla?

    Jag brukar lyssna på P1 och sommarpratarna. I år har jag inte fått tid/möjlighet eller haft lust att göra det förrän nu. Lyssnar nu på lyssnarnas sommarvärd, Emilia Lind. Jag lyssnar på hennes berättelse samtidigt som jag sorterar och viker tvätt. Och tårarna rinner. Att förlora en förälder är svårt. Men det är bara så att ett barn, eller en tonåring ska inte förlora en förälder. Och absolut inte bli föräldralös. Helt ensam. Så ska det inte vara. Så får det inte vara. Ledsen, men jag kan inte tro på en rättvis Gud. För det är banne mig inte rättvist. 

    Tänk…

    Pokémon Go har varit installerad på min telefon sedan i förmiddags, jag har inte spelat spelet en endaste sekund, men ändå trött på den hype som spelet har blivit. Och ja, jag har följt med på Pokémon-jakt, och därmed även tvingats försöka ta hand om det barn som är för litet för spelet och som var trött, hungrig, mitt i trotsåldern och allmänt bara så jobbig…

    Men jag älskar min lilla familj ändå… 😉

    Särskilt som jag har fått tillbaka min telefon och barnen leker harmoniskt med varandra och A är ute och klipper gräset 

    Valborgsmässoafton

    Det är många år sedan jag senast firade just Valborgsmässoafton, däremot så har jag firat annat just denna datum. Många gånger har det blivit att vi firat lilla mamma som fyller år två dagar senare, dvs den 2 maj. Så även gjorde vi idag. Mamma bjöd oss döttrar med familjer på restaurang. Nu var inte riktigt alla där, de två äldsta systrarna var inte på plats, inte heller mina två syskonsöner men resten vilket blev en skara på 14 personer. Dock så var alla med på presenten, ett par guldörhängen med diamanter och en jättevacker blombukett


    För fem år sedan så firade vi också mamma som då fyllde 70 och var och hälsade på hos oss. Samtidigt passade vi på att fira fina svärmor som hade jobbat sin sista vecka innan pension. Och som grädden på moset så firade vi detta genom att ta firandefikat med dom genom att bjuda in dom som vittnen vid vårt bröllop. Så för fem år sedan blev vi man och fru. Det är inget vi direkt har firat varken då eller följande år. Vi är inte så romantiska av oss och främsta anledningen till att vi gifte oss var det juridiska fördelarna detta ger, särskilt om man äger bostaden ihop och man har barn. 

    Men på något vis så känner jag att vi ändå har firat det. Vi har tagit ett ganska stort beslut. Eller för många är det kanske inte det men för oss är det det. Och egentligen så är jag inte säker på att det kommer att bli av. Mycket beror på A:s engagemang framöver. Jag vet att mitt jobb inte skulle bli glada, men jag bryr mig inte. Jag känner inte att jag är skyldigt dom ett dugg. Och jag har laglig rätt att göra så som vi funderar på. Jag har laglig rätt att ta ut föräldradagar på E i och med att vi fortfarande jag sådana kvar, förutsatt att jag använder dom också. I och med att hon redan är 6 så är det inte lång tid kvar innan de försvinner och varför inte då passa på nu, innan hon börjar ”riktiga” skolan och råkar ut för skolplikt, och åka iväg på en längre resa, tex till vår dröm, Nya Zeeland. Så, om allt går som planerna ser ut nu så kommer min 40 årsdag firas på andra sidan jordklotet ❤️❤️❤️

    Kan själv!

    Lillasyster har nu hunnit bli 1 år och 9 månader och precis som hon växer så växer även hennes personlighet. Det är en bestämd dam med ett enormt temperament som gillar 

    • dockor
    • åka rutschkana
    • gunga
    • lägga saker i påsar/väskor och gå omkring med dom
    • rita
    • duplo
    • bygga legogubbar
    • dansa
    • pussla

    Majs, glass, choklad (såväl mjölk- som 80-procentig choklad älskar hon) och vindruvor är bland det godaste hon vet. 

    Pratandet har hon varit lite sen med, men ger man sig bara tid att lyssna så hör man att hon faktist har ett stort ordförråd. 

    Det går inte en dag utan att jag känner mig frustrerad med hennes humörväxlingar och temperament, samtidigt som det inte går en dag utan att jag fascineras av denna lilla personlighet och hur mycket jag älskar henne. Och jag älskar verkligen henne mer och mer för varje dag som går! Det går inte heller en dag utan att hon förvånar mig och det går inte en endaste dag utan att jag förundras över alla de saker som hon kan och som jag inte visste hon kunde, eller saker som hon förstår och som jag inte kunde föreställa mig att hon förstod. 

    Hon är helt enkelt en fantastisk liten minimänniska  med mycket energi, humör, glädje och nyfikenhet. En liten minimänniska som är mammas lilla skrutta, mammas lilla morsgris. En liten tjej som är så enormt älskad av sin familj. En lillasyster som är storasysterns bästa kompis, den som storasyster säger hon älskar mest. Eller som storasyster säger 

    Jag älskar Lillasyster mest i hela världen! Mamma älskar jag tio miljoner hjärtan, pappa älskar jag tio miljoner hjärtan. Lillasyster, ja, henne älskar jag tio miljoner plus tio miljoner plus hundra miljoner hjärtan!

    Än en gång är jag trött, men vill inte lägga mig ner och sova. Söndagsångest? Kanske det. 

    Helgen har i varje fall varit bra. I fredags var E och red på shettisen hon rider på någon gång i månaden. Medan hon var ute i skogen och red så stannade jag och Lillasyster i skogsbrynet och njöt av solen, spanade efter storasyster, kollade på myror och byggde stentorn. Sedan fick E rida lite bana i paddocken och även det klarade hon galant! I maj ska vi rida ut tillsammans, spännande!

      
    En lustig händelse som skedde under paddocksridningen var att en katt kom fram till mig och Lillasyster och ville hälsa. Lillasyster har tidigare varit räddar katter men nu trodde jag att hon inte var det längre, men tji fick jag! När hon fick syn på katten släppte hon ifrån sig ert hysteriskt gallskrik och hade sedan svårt att lugna sig. Stackars katt blev rejält skrämd av det skriket. Det lustiga är att hon tycker att även andra djur är lite läskiga, men inte i närheten av hur läskiga hon tycks tycka att katter är. Hästar tex kan få vara någon meter ifrån, men katter… Hon blir totalt hysterisk! Undrar vad det beror på?

    A och barnen var på sci-fi-mässan igår. E ville i vanlig ordning ha prinsessan Leiafrissyr. Då ville Lillasyster också ha håret uppsatt. När jag sedan sprayade E:s hår för att ”bollarna” skulle sitta bättre så sprang Lillasyster och hämtade E:s hårfärgsprayer och ville ha det i håret. Så när min familj åkte iväg till mässan (som det sedan visade sig vara värsta längsta kön till) så hade den ena tjejen svartrandigt hår och den andra lila… De passade in bra i sci-fi-världen…  

       
    Medan de var iväg så klippte jag vår häck. Eller jag klippte inte hela, men en bit i varje fall. Idag avslutade jag klippningen. Nu får vi hoppas att den växer fint och blir så tät och grön och fin som vi hoppas!

    I övrigt så har helgen mestadels ägnats åt att fixa och dona i trädgården. Många ”måsten” där har blivit avklarade, även om många återstår. Tur att vi inte har fler planteringar…

    Jag jag ju tidigare berättat om A:s intresse för lego. Barnen delar den. Lillasyster älskar lägga smålego i sina väskor och grytor etc och hålla på med det, liksom bygga med duplo och även bygga gubbar av olika legokroppsdelar. I helgen visade hon hur modern hon är 😄 

     

    Jag blir så varm…

    Går in på Facebook och statusen från en tjej som en gång stod mig väldigt nära, men som sedan försvann ut i periferin, till att bara finnas som ett namn i periferin på just Facebook, dyker upp längst upp på listan. En status som, trots att det är bortåt 11-12 år sedan vi umgicks, gör mig så varm till sinnes. En pirrig värme som sprider sig från magen, ut i bröstet, en glädje… Jag minns hur hon då, på den tiden vi umgicks, sa att hennes man (då sambo, numera man) inte var så intresserad av att ha barn ”just nu”, men hon ville det. Jag minns hur hon berättade att hon körde med p-dator så att de kunde köra mer eller mindre med ”säkra perioder”. Jag har anat på vissa statusuppdateringar hon lagt in under åren att de är ett av alla par som längtat, som saknat och som önskat, men inte lyckats. Men nu, de har äntligen fått lyckan att bli tre. Och mina aningar bekräftades. Och trots att vi knappt kan kallas för vänner numer, så kan jag inte låta bli att glädjas med dom. En djup, innerlig och ärlig glädje. Och jag vet att de kommer att bli helt underbara föräldrar, och att deras barn kommer att få ett par fantastiska föräldrar!

    ”Så ja hjärtat, så ja. Mamma älskar dig!”

    Handen stryker bort håret från ansiktet. Den andra handen håller tafatt om den spända kroppen som spänns, slappnar av, spänns, slappnar av. När det lugnat sig och en nickning bekräftar att det är över för den här gången torkas den kladdiga munnen av, erbjuds lite vatten. Inget att dricka men en munfull för att spola bort det värsta av smaken. Den utmatade kroppen faller tillbaka ner till kuddarna och hon somnar innan huvudet har helt landat. Jag tar hinken och går för att tvätta ur den. Benen skakar. Så trött. Så matt. Känner hur mitt illamående växer igen. Sköljer ur hinken, och så kommer det. Inget mer kommer. Det är slut. Men kroppen fortsätter, kämpar. Bort. Bort med det som inte ska vara där! 

    Vägen tillbaka till madrassen i hennes rum känns lång. Längre än ett maraton. Men jag ska dit! Jag måste vara där om hon mår illa igen! Mitt stackars lilla barn! Så liten! För mig är det ju inget. Jag och min kropp är vana efter två graviditeter där kräkningarna var tillhörde vardagen. Men hon… Så jag är där, försöker hjälpa så gott jag kan. Stötta. Älska. Mamma finns där… Älskade lilla vän… Hoppas hoppas att det ny var den sista kräkningen för den här gången! För oss båda! Jag lägger mig ner. Så ljuvligt! Ögonlocken faller sakta ner. Sova. Hoppas vi nu får sova till imorgon. En sista tanke far igen mitt huvud.
    ”Tänk vad stor kärleken är! Jag är allt bra lycklig! Vi är allt bra lyckliga! Magsjuka är ett helvete, men ändå, det är kortvarigt. Och i övrigt så har vi det rätt bra. Vi har varandra. Vi har tak över huvudet, ett eget hus. Vi har mat på bordet. Vi har fred. Vi har det allt bra…

    Stolt

    Igår hände det som vi har känt ett tag att det varit på G. E knäckte koden. Läskoden! Nu kan hon läsa! 5 år och 8,5 månader gammal var hon när hon knäckte bokstävernas mysterium. 

    Min underbara lilla tjej som har det jobbigt just nu. Det händer så mycket, både med knopp och kropp och hon hinner inte riktigt med. 

    Hon är lång för sin ålder och nu har hon blivit ännu längre. Det är svårt att hitta kläder som passar. Antingen är de för korta i armar och ben eller så är de för breda i midjan. Och det har hon komplex för. 

    Hon oroar sig för en massa i allmänhet just nu. Att hon själv ska bli sjuk. Hur det ska gå för Lillasyster nu när hon ska börja dagis. Tänk om hon inte får några kompisar? Tänk om hon får en gunga i huvudet? Tänk om hon ramlar? Tänk om hon slår sig? Tänk om..? Hon oroar sig gör att vi ska få slut på våra pengar (var hon nu fått det ifrån?). Det är mycket, det mesta mellan himmel och jord. Och det gör att hon sover dåligt. Drömmer mardrömmar. Är orolig. Och vi, vi kan inte göra så mycket annat än lugna, trösta och försöka förklara att det inte finns något att oroa sug för. Allt kommer att bli bra. Vi kan bara finnas där, låta den stora tjejen få vara liten när hon behöver det och stor när hon vill det. Min lilla stora älskade tjej! Jag älskar henne så otroligt mycket! Jag hade aldrig kunnat tro att man kunde älska någon så mycket som jag älskar mina två tjejer!

    En väntan har tagit slut

    Fina, rara JZ med man har äntligen efter många års längtan och väntan, efter en lång, krokig och backig väg äntligen fått bli föräldrar och till dom hittade jag denna dikt av Harriet Löwenhjälm och som skrevs för ca 100 år sedan

     

    HJÄRTATS ALLRA KÄRASTE BARN

    Är det du, är det du, allra käraste barn, som har kommit till sist ändå.  Om du kunde begripa, vad jag längtat, men det kan du visst aldrig förstå. 
    Tänk att du skulle komma till sist det vågar jag väl knappast tro, fast det var då min enda beständiga dröm, som aldrig kom till ro. 
    Kom och sätt dig hos mig, lilla barn. Får jag krama dig sakta ett slag? Jag vill känna, att du är mig nära, jag vill höra dina andetag. 
    Tänk, vad allting konstigt och krångligt med ens blivit lätt att förstå. Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå

      
    Sitter här vid brasans sken och avrundar helgen med årets första kopp (alkoholfri)glögg och pepparkaka. Fredagen var en jobbig dag på jobbet (trots en del positiva händelser) så när jag mötte mamma på stationen var jag helt färdig. Stillastående bilar som stoppade upp trafiken på E6:an söderut gjorde att resan blev än längre (tidsmässigt) och jag än tröttare. 

    På lördagen fick jag sovmorgon då A tog barnen men starten blev ändå jobbig. Veckans händelser hängde sig kvar och hotade att förstöra hela helgen. Jag kände oron växa, hur skulle jag klara detta med mamma på besök? Och utan att barnen skulle märka något? Hur skulle jag klara gå vidare? 

    Ute sken solen och trots att vinterkylan kommit så bestämde vi oss för att åka till Tjolöholmsslott och julmarknaden där. Det var det bästa beslutet på länge. Flera timmar senare, efter lite provsmakning, shopping, enkel lunch, åkning med häst och vagn och en massa mys med familjen och mamma så kände jag mig näst intill som vanligt igen och än en gång kände jag lugn och harmoni. Visst, tankarna på det som hänt dyker upp titt som tätt men jag har kunnat hantera det. Jag önskar att jag hade kunnat få lite mer stöd från mamma, men hon är ju som hon är. Trots att jag för en gångs skull försökte öppna upp mig så var hon enbart fokuserad på sina vänner. Och sitt. Men hennes besök har ändå gått bra. Trots hennes stundvisa virrighet som särskilt nu blir jobbig att hantera. Nu när min hjärna inte riktigt fungerar som den ska, nu när jag knappt kommer ihåg några namn och knappt kan tänka mer än ett steg åt gången och som stundvis har ett riktigt teflonminne. 

    Helgen med familjen har kort sammanfattat varit bra. Vad jag gjorde utan dom vet jag ärligt talat inte. Eller hur jag skulle klara mig utan dom. Hos min lilla familj tankar jag energi, glädje och hoppfullhet. Med dom känner jag meningsfullhet, inte bara för familjen utan i stort. Även jobbmässigt. Med dom ser jag saker i ett större sammanhang. De öppnar mina ögon och jag kan verkligen uppskatta det jag har i form av familj och vänner. De som finns där för en. Som stöttar en. Och som tror på en. De som hjälper en att öppna ögonen och se utanför det en själv ser/uppfattar/tror. De som ger en styrka med sin kärlek. En kärlek som ser så olika ut. Kärleken mellan två människor som delar sina liv med varandra. Kärleken mellan barn och förälder. Kärleken och vänskapen mellan vänner. Och att i allt detta upptäcka att det finns människor som bryr sig om en. Människor som man inte visste innan var man hade dom. 

    Allt detta ger mig hopp. Jag ska klara mig igenom detta! Jag ska inte behöva må sämre än vad jag gör idag! Allt kommer att vända. Allt kommer att bli bra! Ge mig bara styrka att orka rida ur denna storm!

    Dagen i bilder

    Idag så var det barnloppis på Öppna förskolan/BVC i byn. Jag köpte lite kläder till E som börjar växa ur sina gamla kläder. Och så shoppade jag loss på grönsaks-/blomhandeln i ”centrum”. Och så lite hö till kaninerna från järnhandeln (hmm, varför ville jag skriva ”hjärnhandel”? Kanske för att jag behöver en ny själv?)

    Vaf svårt det är att välja blommor!
      
    Gillart!
      

    Hemma planterade E och jag lite höstblommor. Inte fel med lite höstfägring!

    Så söta och goda!
      

    Då, för kanske tre år sedan köpte jag jordgubbsplantor på Plantagen. Jag vet inte annat än att jag köpte två olika sorter, men namnet har jag inte en susning om! Det enda jag vet är att fler borde ha dessa! Vi har jordgubbar juni till och med tills frosten tagit död på mer eller mindre allt. De överlever att bli uppätna av rådjur (två gånger har de härjat ordentligt och då ätit upp alla blad och blommor och bara lämnat ”stammen” kvar. Men de har tagit sig igen och blommat om möjligt ännu mer och gett mer jordgubbar. Och smaken…!

    Giftigt! Men vackra!

    Efter att vi hade fixat med blommorna och Lillasyster hade sovit middag åkte vi till favorit-second handeln. Än en gång hittade jag lite saker till E. Men på vägen dit från bilen så hittade vi dessa svampar.  En liten, en stor. Giftiga, men ack så stora!

    Efteråt gick hela familjen en promenad i höstsolen.  Och Lillasyster vägrade vagnenstora delar av hemvägen så hon gick nästan kanske 5-800 meter helt själv! Och då var det mesta i brant uppförsbacke! 

    På vägen mötte vi M som höll på i sitt trädgårdsland och av henne fick vi en del grönsaker som hon höll på och skördade. Bland annat zucchini.

    Färskare kan det knappt bli!
      

    Potatis, morötter och rödbetor fick hoppa in i ugnen. Kycklingfiléer hamnade på grillen 

    Mums!
      Tyvärr så kom jag lite väl nära grillen…
    Aj, aj, AJ!
     
    Efter middagen somnade Lillasyster snabbt som bara den och så gjorde även E när  hon väl kom i säng.

    Livet gör ont

    Det gör ont att leva. Det gör ont att påminnas om livet. Det gör ont att se hur människor utsätts för hat, våld och orättvisa. 

    Det gör ont att se människors förtvivlan, sorg och rädsla. 

    Livet gör ont. Det gör ont att påminnas om att den har en början och ett slut. Det gör ont att se att en själv blir äldre, och i och med det även ens föräldrar. Det gör ont att se sjukdom, smärta och uppgivenhet. Det gör ont att se någon man älskar vara sjuk. Det gör ont att veta att det inte kommer att bli bättre, bara sämre. Det gör ont att se hur sjukdomen påverkar. Det gör ont att inse att den man älskar inte är ung längre. Det gör ont att inse att den man älskar snart kanske inte finns längre. Det gör ont att inte veta hur länge den man älskar kommer att finnas kvar. År? Månader? Dagar? Den kan ju komma så plötsligt, döden. Det gör ont att önska att det handlar om år, samtidigt som det gör ont att se vad det skulle innebära för personen ifråga. Det gör ont att inse att det finns två alternativ, pest eller kolera. 

    Men samtidigt när det gör ont så är det så underbart att se att det finns kärlek, medkänsla och medmänsklighet. Det är underbart att se hur många det är som bryr sig, som kämpar och gör vad de kan och vad de tror är det bästa (även om det kanske blir lite fel ibland).

    Det är underbart att se ett nytt liv bli till, att födas. 

    Det är underbart med alla vackra minnen. 

    Det är underbart med allt vad den där personen har gjort för en. 

    Det är underbart att man fått ha den där personen i sitt liv så länge. Att man trots allt varit, och fortfarande är, en del av varandras liv.

    Det är underbart att man fått älska. Det är underbart att man får fortsätta älska. Om så, bara en kort stund till. 

    Så lev här och nu. Ta tillvara alla stunder av lycka. Och minns dom när det känns som svårast. Det är inte lätt, men det är vad man får ta och göra. Annars blir det livet ett alltför tungt ok att bära…

    Läkarbesök

    Jag kan inte nog kommentera hur mycket jag tycker om min bästa svärmor eller hur glad jag är över hennes yrkesval i livet! De senaste dagarna har jag varit extra glad över att ha henne så nära.

    I förrgår så blev E biten/stucken av någon insekt när hon höll på och lekte här hemma. Hon skrek till och jag gick för att kolla vad det var som hände. Vad det var som stuckit/bitit henne visste hon inte, men ont hade det gjort. Inte såg jag heller någon insekt där i rummet när jag kollade. Det såg dock ut som ett myggbett eller liknande, men den var rätt svullen. Betydligt mer svullen än vad hennes myggbett brukar vara. Och öm. Redan då sa jag att vi får hålla ögonen på bettet.

    Igår så var hon som vanligt på förskolan och när hon kom hem så hade svullnaden spritt sig och var på halva foten. Vi misstänkte att det berodde dels på att hon kanske hade kliat sig på bettet, dels att skorna kom ju åt att skava. Nu hade hon så ont att hon hade svårt att gå. Svärmor kollade till henne på dagen och sa att vi skulle fortsätta hålla ögonen öppna på om det förvärrades. Inatt så sov A och barnen över hos hans föräldrar då vi inte hade något avlopp på hela kvällen pga arbete med vårt avlopp. Imorse när de vaknade så var hela foten svullen och dessutom hade det blivit en blåsa på foten. Nu tyckte till och med svärmor att det var dags att konsultera en läkare så det blev till att åka till vårdcentralen. Där blev läkaren förbryllad och bad sin lökarkollega om hjälp. Även denne blev förbryllad men tillsammans kom de fram till att testa med antibiotika och antihistamin. Så nu blir det medicinering för E i sju dagar. Till vår glädje så har svullnaden gått ner, men blåsan, den är kvar. Skulle något av det bli värre så skulle vi åka in igen, men peppar peppar så ser det ut att vara på rätt väg i alla fall. Och jag, jag blir så stolt över min lille tappra tjej som inte gnäller nästan någonting trots att hon inte förrän den senaste timmen kunnat stödja sig på foten! Älskade lilla, stora barn!

      
    Medicinerna tycks göra verkan