RUT och ROT, positivt endast för de rikaste?

Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet är en av alla motståndare till rutreformen och ska tydligen i en nyligen debatt hävdat att det enbart är de rikaste förorter som utnyttjar detta. Att det är där det utnyttjas mest tror jag på, men inte enbart där. Och ser man till att det har skapat 30 000 nya jobb, främst bland utrikesfödda kvinnor, en grupp som har det svårt att få in på arbetsmarknaden på annat vis så är det kanske inte så hemskt ändå? Nu vet jag att jag blandar äpplen och päron när jag kombinerar såväl ROT som RUT, men ändå. RUT är svårt att få faktiska siffror på hur mina grannar använder men med ROT så kan jag göra en uppskattning. Enligt hitta.se så är medelinkomsten i det område som vi bor i 26 986kr, dvs ungefär vad som även är medelinkomsten i Sverige. Kollar man på de 10 närmaste husen så har 5 under det senaste året tagit in hantverkare. Kanske fler, har inte hundra koll på alla eventuella renoveringar inomhus. Jag har inte heller koll på mina bekantas inkomst men flera par som jag gissar på är medelinkomsttagare utnyttjar RUT. Det är kompisarna som jobbar som vårdbiträde, lärare, förskolepedagog, socionom, fabriksarbetare mm. Och jag kan inte låta bli att tänka på när mamma inte ansågs vara i behov av hemtjänst, men då hon inte klarade av mer än enklare städning själv så anlitade hon en kvinna som kom regelbundet och hjälpte till med städningen. Hade det inte varit för RUT skulle mamma inte haft råd med det med tanke på att hennes låga pension. Så i min värld så är det inte bara de rikaste som går som vinnare med RUT/ROT. Även de som inte är gjorda av pengar har glädje av det. Eller fråga de 30 000 personer som idag har ett jobb att gå till, tack vare den ena av dom, RUT

Annonser

Avslutande tankar

Jag har funderat mycket på hur samhället ser ut idag och hur vi lever våra liv. Det har handlat mycket om den stress som genomsyrar hela vårt samhälle och hur allt ska vara så tipptopp hela tiden. Vi ska vara framgångsrika på jobbet på våra jobb som gärna ska ha ”en mening”, vi ska bo fint, vara välfriserade, vältränade och klä oss individuellt men ändå så att vi blir accepterade. Vi ska leva hälsosamt, men inte gå till överdrift vad det gäller varken träning eller kosthållning. Helst ska man ha någon särskild kosthållning för det är ett tecken på individualitet (även om det aldrig är orsaken till att man valt att hålla sig till den, i alla fall inte den främsta medvetna orsaken), oavsett om det handlar om lchf, GI, antiinflammatorisk kost, vegetarisk, vegansk, 5:2 eller bara ”vanliga” tallriksmodellen. Den främsta orsaken som de flesta valt sin kosthållning har mer ideologisk, och:eller hälsomässig bakgrund, men likväl, otroligt många har någon speciell kosthållning, betydligt fler än för låt oss säga 10-15 år sedan.

Samtidigt med detta så ska vi vara ständigt lyckliga, livet ska vara lätt och utan motstånd, bara flyta på. Vi ska ha ett rikt socialt liv, vara omtyckta, ha många vänner som vi ska träffa ofta, både som familjer som enskilt. Vi ska ha många intressanta fritidsintressen och vi ska bejaka oss själva, samtidigt som vi ska lyckas ”unna oss det lilla extra” (gärna ofta). De förhållanden vi har ska vara fantastiska hela tiden och helst ska vi för alltid känna oss som nyförälskade. För kommer den gråa vardagen in så förverkligar vi inte oss själva och då är det lika bra att ge upp förhållandet, för man är ju värd bättre.

Samtidigt med allt detta ska vi ha koll på de senaste artisterna, filmerna och serierna. Är man riktigt ”bra” så har man både Facebook, instagram, LinkedIn och alla andra ”viktiga” sociala konton. Och dessa ska allra helst uppdateras ofta så att man ska kunna få så många ”likes” som möjligt. Några mörka sidor, inte ens skuggiga sidor av sitt liv kan man lägga ut i offentligheten. Men däremot de där ”likes”:en. Vi vill ju ha belöning, våra hjärnor strävar efter belöningar, och uteblir det…

Fallerar något av dessa, om man inte lyckas få tillräckligt många likes, kommentarer, inte presterar ständigt på topp och förhållandet blir lite av en grå vardag etc så byggs kaoset upp inom en och allt blir jättejobbigt och svårhanterligt.

Min fundering är, kan detta vara en starkt bidragande orsak till den allt mer ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle? Vi har fullt upp att försöka ge hjärnan olika typer av belöningar hela tiden, belöningar i form av skräck/kärlek/skratt/action i form av filmer och serier. Vi har fullt upp att vara omtyckta, ha fina bostäder och snygga bilar, vältränade och allmänt ”lyckade” så Stevie glömmer bort att fråga oss vad det egentligen är vi behöver. Vi glömmer bort vilan, återhämtningen. Visst, kroppen kanske får det, men inte hjärnan.

Vad är det som får mig att tänka i dessa banor? Jo, det här med ökad psykisk ohälsa har vuxit lavinartat genom åren. I samband med att sociala medier har vuxit. Och de krav som vi tror att samhället ställer på oss själva, men som egentligen handlar om krav som vi själva ställer på oss själva. Förr i tiden så jobbade vi betydligt längre arbetsdagar än vad vi gör idag. Men då hade vi inte heller lika mycket runtomkring oss. Intrycken våra hjärnor då behövde hantera från en dag var betydligt färre i antal än de intryck de får idag. När bonden plöjde sin åker så plöjde han sin åker. Hans öron fick lyssna på de ljud som plöjningen medförde, plus ljuden från naturen. Han blev inte avbruten stup i kvarten och han hattade inte mellan flera olika arbetsuppgifter. Han plöjde sin åker. Sedan efter det tog han hand om djuren. Eller skötte om sina redskap. Eller… Men han gjorde en, max ett par saker samtidigt. Inte så som många gör idag, jobbar, lyssnar på radio och tänker på det som komma ska, samtidigt som man har full koll på telefonen ifall den skulle plinga till.

Idag förväntas vi alltid vara nåbara, informationen ska fram, snabbt. Då tog den den tid som det tog. Idag går allt så mycket snabbare. Det blir aldrig tråkigt. Hjärnan matas med intryck, information hela tiden, från alla håll. Information som den sedan försöker sortera och ha koll på. Vad är viktigt? Vad är inte viktigt? Vad behöver noteras för att hålla en vid liv? Vad är det som kan orsaka att man blir uppäten eller förgiftad eller dödad på annat vis om man inte noterar det? Och när hjärnan får allt mer att jobba med så blir vi allt kortare i vår kommunikation, vilket blir att vi dels blir mer lättstötta, dels låter mer sura, tvära och korta i tonen vilket sätter igång signaler hos andra som också är stressade och så är det hjulet igång.

Jag ser själv att jag är där. Jag ställer höga krav på mig själv. Jag vill att allt ska vara så fantastiskt hela tiden. Huset ska vara tipptopp. Likaså mitt och A:s förhållande. Barnen ska vara snälla och uppfostrade och duktiga. Fritiden ska helst fyllas av roliga saker osv.

Men så är det ju inte. Ett riktigt normalt liv ser inte ut så. Med ett hus kommer det alltid att finnas saker att göra. Saker som tar både tid och pengar, och har man inte oändlig tillgång på dessa får man prioritera. Med barn i den åldern som våra barn är kan man inte ha en massa intressanta hobbys om man vill ge sina barn så mycket av sin tid som möjligt, med hänsyn till att man samtidigt jobbar heltid. Vissa hobbys kan man göra tillsammans med barnen, men inte andra. Och de man gör, kanske måste anpassas till barnen. Vad det gäller förhållande så kan man inte räkna med att allt är rosamoln efter över 17 år tillsammans. I det stora har vi det bra, kanske behöver vi försöka satsa mer på oss två under året som kommer, och återigen lära oss att prata mer med varandra. Barnen i sin tur är ju helt fantastiska som de är och bråk, krångel och trots hör till deras utveckling, även om det är urjobbigt både för dom och för en annan. Och mitt jobb… På ett sätt älskar jag mitt jobb. Jsg behöver variationen som konsultlivet ger. Och den snabba feedbacken från kunder. Och känslan av att aldrig behöva gå på djupet, att få göra ”sitt” och sedan lämna allt bakom sig. Men samtidigt så strider konsultrollen mot mig som person. Jag är inte någon social talang. Det kräver mycket av mig att ständigt vara social och utåt. Att alltid, hos alla kunder, hela tiden behöva prestera på topp. Det sliter på en. Liksom alla resor, även om jag gillar dom. Men byta jobb? Jag vet inte vad jag skulle göra annars? Var skulle jag kunna hitta samma variation, samma bekräftelse på att jag kanske inte är så dum ändå? Jag vet inte

Jag brukar inte ha så mycket nyårslöften men för mig blir det nu att försökta sålla. Sålla i alla måsten, sänka kraven och tillåta mig att ha tråkigt. För då får min hjärna vila. Då får den möjlighet till återhämtning. Jag ska även försöka få med A på att vi jobbar med vårt förhållande. Den behöver det. Och tar vi inte hand om den så gör den som julgranen om man glömmer att vattna den, den tappar barren och kvar står då ett naket skelett. Och det har ingen glädje av. Att kasta det nakna skelettet vill jag inte behöva göra. Jag har provat livet med dubbla boenden och det jag lärde mig under dom åren är att jag inte vill utsätta mina barn för det. Mina barn är värda en trygg uppväxt med ett hem, två trygga föräldrar och en trygg och varm uppväxt och detta är mitt mål att uppnå.

Snälla bus på Halloween 

Nu börjar det närma sig amerikanska Halloween och svenska Allhelgona och många undrar när det är dags för att ladda upp med godis så man slipper bus om det kommer några monster och annat otyg och knackar på. En del anser att ”bus eller godis” alltid ska vara den 31 oktober, andra anser på fredagen den veckan, dvs dagen innan vi svenskar firar allhelgona (vilket alltid är en lördag) och andra menar att det ska vara dagen innan. De lärda lär tvista om detta till dödadagar men enligt denna sida så är det kvällen innan allhelgona som gäller, dvs i år blir det på fredag nästa vecka. 


Det här med att klä ut sig har inte mina barn missat och frågade om de inte kunde få gå. Jag pratade med några andra familjer på gatan och tillsammans kom vi överens om att följa råden i artikeln jag hänvisade till tidigare. Barnen ska få gå till varandra och ringa på. Det känns som om det skulle bli lite lagom. Då började jag fundera på vad de skulle kunna göra för bus om någon valde ”bus” och jag började googla. De elaka busen man hört talas om väller upp överallt när det handlar om bus till halloween, men det är desto svårare att hitta några snälla. Tillslut hittade jag i alla fall några snälla här
Har du några andra tips?

Den senaste veckan har #metoo exploderat över världen och så även debatten och jag tror inte någon har förblivit oberörd. Det väcker känslor. Och tankar. Så även hos mig. Så här kommer några av mina.

Det lyfts upp i media kända personer som har gått över gränsen och vara beteende på inget sätt är ok. Det jag reagerar här är 

  1. Varför lyfta upp allt detta i media? Varför peka ut enskilda personer? Jag ser inte syftet med det hela
  2.  Särskilt inte om det har varit känt av många. Där många har stått bredvid och låtit det ske utan att reagera, utan att säga stopp. Där många har stått nere bredvid, sett, hört och låtit det fortgå. Kanske till och med skrattat med åt ”skämten”. Men inte sagt något. Vad säger det om dessa personer? Särskilt om de inte har stått i beroendeställning till den som har haft detta kränkande beteende? Jag ser det lite som ett tonårsgäng där man trissar varandra till att hela tiden gå ett steg längre, allt för att vara ”störst”, ”bäst”, ”roligast”. Där det är någon som inte ser var gränsen går, och därmed passerar den. Och de andra lattjar med, men med en obehagskänsla i magen. För att varje gång som detta händer, för varje gång som gränsen passeras så flyttas gränsen en bit, steg för steg. I det fallet är det inte ens fel att gränsen passeras. De andra är minst lika delaktiga i det då de inte säger något. För att de tiger. Och detta gäller oavsett om det handlar om sexuella trakasserier och övergrepp eller andra händelser som tex andra trakasserier/övergrepp och andra brottsliga handlingar. Låter man något sådant fortgå och man säger inget, ja, då är man i mina ögon precis lika skyldig som den som utför handlingen. 
  3. Varför är det egentligen en sådan fokus på sexuella handlingar? Ja, jag tycker att det är bra att det lyfts upp hur fel det är i samhället när var och varannan blir sexuellt trakasserad på ett eller annat vis. Det är jättebra! Men varför hör man inte om de fall där kvinnor har trakasserat män?  Eller finns dom inte? Eller är det så att det fortfarande idag är ok att kvinnor ”tar för sig”? Det jag saknar i den här debatten är alla de andra handlingar som inte kan klassas inom området ”sexuellt”, men som likväl är nervärderande, kränkande och förtryckande. I min värld så är alla trakasserier och kränkningar precis lika fel, oavsett om de är av sexuell karaktär, eller inte.  Något som inte borde få excistera. Och om man ser att någon utsätts för detta så är det ens för-de skyldighet att försöka sätta stopp för det. Jag tror på kulturens kraft. Kulturen går att ändra. Kulturen sitter i huvudet hos de som finns i den. Det som finns i huvudet på någon kan ändra på. Det tar tid, men det går. Om en ensam person försöker ändra, så går det inte lika lätt, men det går. Man kan lära gamla hindrar att sitta, det tar troligtvis bara längre tid
  4. Jag såg denna och reagerade över att ”sexuellt ofredad” används i kolumnen. Sexuellt ofredad blir man (i min värld) av någon som vet vad sex och lust är. Jag tror inte att en fyraåring vet det. Eller vad sex är. Jag tror inte mina barn, 3 och 7 år gamla vet vad varken ”sexuellt ofredande” eller ”sex” är. Jag tror inte att de är unika. Snarare tvärtom. Och vet de inte vad det är, kan de då utföra sådana handlingar? Däremot så kan de begå handlingar som inte är ok av andra skäl. Handlingar som de förhoppningsvis har lärt sig inte är ok. Som att säga dumma saker till någon. Eller om någon. Eller göra dumma saker. Som att slåss. Eller bitas. Eller puttas. Saker som de lärt sig allt eftersom i sina liv att det inte är ok. Men däremot handlingar som kan uppfattas vara av sexuell art vet de inget av. Tror jag. Hoppas jag. Jag försöker lära dom att deras kropp är deras. Att ingen annan får bestämma över dom. Eller deras kroppar. Eller lite fel är det ju där. Vi föräldrar bestämmer ju ibland över dom. Och deras kroppar. Som när de inte vill borsta tänderna eller håret. Eller när de inte vill torka sig ordentligt efter att ha gjort nummer två. Eller inte vill duscha fast de luktar skunk, gammal svett och sur mjölk och är leriga från topp till tå. Då går vi in och lägger in vårt veto. Eller som när Lillasyster brände sig på spisen och vi tvingade henne hålla handen under svalt/kallt vatten och därefter la på brännskadegele fast hon inte ville. Eller… Så ibland går vi över gränsen för vad de tycker är ok, men vi ser att det är för deras bästa. Vilket leder mig till
  5. Hur vet man vad som är ok och vad som inte är ok? Hur vet man vart gränsen går? Att ta på någons rumpa kan vara ok (men är nödvändigtvis inte det, beroende på hur msn könner varandra och hur mottagaren tar det) om man har ett förhållande på något vis. Att ta på en främmande persons rumpa är i de flesta fall inte ok. Att ta på någons bröst, samma sak. Men att ta på någon annan i övrigt? Det beror på. Det beror på så mycket olika saker.  Om det är två personer som är intresserade av varandra så är det ok. Och ibland kan det vara så olika. Som när jag gick på högstadiet så hade jag en lärare i matte som inte hade riktigt samma behov av personligt utrymme som många andra har. Jag minns med obehag hur den här läraren kunde komma och stryka en över armen och fråga hur det gick. Eller hur nära läraren stod en när man fick hjälp. Hur svårt det var att lyssna på det som sades då obehaget var så stort. Av detta skulle man kunna tro att det handlade om något sexuellt, men jag tror inte det. För i så fall skulle det varit det gentemot klassens samtliga elever av både könen. Jag tror inte att läraren ifråga var medveten om vilket obehag detta medförde hos alla elever. Och i och med att ingen sa något… Men vem skulle kunnat göra det? 


Mer tankar och funderingar finns angående detta. Betydligt fler. Men jag nöjer mig med det. För idag i alla fall. Jag är rätt trött och sliten och börjar känna att mina tankar börjar bli alltför röriga för att fortsätta just nu

Tankar

På mitt jobb är det många, fler än på de flesta andra arbetsplatser, som är väldigt miljömedvetna. De allra flesta tränar en hel del och är allmänt väldigt hälsomedvetna (även om onyttigheter smiter ner emellanåt också). Allt detta finns det som sagt var en hög medvetenhet om. Allt det fysiska. Något som jag dock saknar är medvetenheten om det mjukare bitarna. Om vad som gäller människans mjukare del. Och denna okunskap och intresse tror jag det allmänt i samhället finns en stor okunskap inom, och som jag tror är en bidragande orsak till dagens allt mer ökande sjukskrivningar orsakade av stress och andra psykosociala orsaker, både privat och i arbetslivet.

Idag så ”ska” man vara ständigt nåbar. Oavsett vad. Vi är alla så viktiga och är sådana nyckelpersoner att vi inte kan koppla av under kvällar och helger och stänga av tekniken, och för att inte tala om några veckors semester! Vi ska vars tillgängliga, för såväl kolleger som kunder. Vi måste kolla våra mail. Vi måste ha våra jobbmobiler på. Utifall-att-om. Det är oftast inte så att arbetsgivaren har krävt det. Det behöver inte ens vara att arbetsgivaren har antytt något sådant, men ändå så sitter man där, kollar sina mail, svarar på de där samtalen… Och även om telefonen inte plingat till kollar man den, man kan ju ha missat något! 
Men ärligt, hur många människor är så enormt viktiga? Hur många människor är så oumbärliga? Hur många måste verkligen vara ständigt tillgängliga, ständigt uppkopplade? Hur många saker måste åtgärdas på en gång och inte kan vänta till nästkommande arbetsdag? Och hur många saker av dessa viktiga saker kan man inte låta någon annan ta ansvar för medan man själv är ledig/har semester/samlar ny energi? Jag tror att dessa saker är ytterst ytterst få. Och personer som har dessa jobb är en ynka bråkdel av alla dom som tror att de har ett så viktigt jobb att de är totalt oumbärliga. 

En gång pratade jag om dessa frågor med en person som jobbade i ett internationellt företag. Hen ansåg att i och med att hen jobbade med forskning och utveckling så var det av yttersta vikt att vara tillgänglig för kollegerna runtomkring i världen. När jag undrade om dessa kollegor hade samla förväntningar tillbaka fick jag en frågande blick tillbaka. Personen funderade en stund och svarade ”ja”. Men ärligt, är det verkligen så? Är det inte bara så att vi skämmer bort varandra med att vara ständigt tillgängliga? Jag menar, ta bara för 15-20 år sedan. Ja, kanske till och med kortare än så, 10 år sedan. Innan mobilernas tid. Visst klarade sig företag även utan att alla var ständigt nåbara? Varför skulle de inte göra det idag? Kan det kanske vara så att det, i alla fall delvis, beror på att vi alla vill känna oss viktiga och behövda? Att genom att vara ständigt tillgänglig, svara på mail så snart de dimpt ner i maillådan vill visa hur fantastiska och kompetenta vi är? Fast egentligen så biter vi oss själva i svansen. Bränner ljuset i både ändarna.

I slutet av juni, strax innan jag gick på semester enades jag och min chef över hur jag skulle göra med mobil och mail när jag gick på min ledighet. Jag skulle inte behöva ha koll på dom. Tyvärr har inte alla samma bild av hur det ska vara. Några kollegor hade försökt få tag på mig trots att de visste att jag var på semester. Ingen av dom hade något viktigt som inte kunde vänta eller som de inte kunde lösa själva. Undrar hur de ser på mig nu när jag inte var tillgänglig? Kanske tänker de så som några av mina närmaste kollegor (inklusive chef) sa till mig när jag ansåg att jag inte skulle behöva ha på/med mig min jobbmobil när jag var på semester. De visste mitt privata nummer, liksom vakten på företaget. Skulle det vara något akut så skulle de få tag på mig. Men det var tydligen inte tillräckligt. De skulle minsann se till att de var tillgängliga ”för de ville minsann göra ett bra jobb!”

I slutet av förra veckan blev Lillasyster trött och ”liten” för att några dagar senare få en skrällande hosta. Jag följde raskt efter (både med hostan och önskan om att vara liten igen och att bli omhändertagen) för att efter ytterligare någon dag se hur först E och  därefter A fick detsamma. Denna vecka skulle vi åkt till Oslo och även tagit och besökt Nordens Ark. Nu blev det sjukstuga istället. Trötta och ynkliga, med en 3 åring som stundvis varit väldigt pigg och i andra sekunden ett riktigt monster humörmässigt och i den tredje en liten, liten bebis har det varit rätt slitsamt. Mår man själv inte så bra så är det inte alltid så lätt att ta hand om ett barn, inte ens om man är två, och särskilt om de två inte orkar med så mycket annat än ligga nerbäddade och i bästa fall kolla på någon gammal film. Och då nätterna fylldes av spring när Lillasyster vaknat av hostandes etc blev vi än mer trötta. Några nätter turades vi om att sova på en madrass inne hos Lillasyster för att på så vis få lite mer sammanhängande sömn och orka med dagarna, och nätterna bättre. 

Igår verkade barnen piggare och då vi inte hade så mycket mat hemma så proppade jag mig full med hostmedicin, alvedon etc och åkte och handlade med dom. När vi kom hem var jag helt slut, men A verkade vara piggare. Idag kände vi oss alla piggare och kände att vi behövde komma iväg lite så vi åkte och åt lunch på en restaurang. Väl hemma var jag återigen helt slut, men jag kände i alla fall mindre av förkylningen. Jag trodde att det nu hade vänt, men när E skulle hå och lägga sig beklagade hon sig över nästäppa och känningar i örat. Hon vägrade antiinflammatoriskt men hon gick i alla fall med på att ta nässpray. Tyvärr så var det inte tillräckligt, några timmar senare vaknade hon, gråtandes av smärtan i örat. Max dos (enligt hennes vikt) med alvedon och så nässpray efter det gav jag henne, och nu sover hon. Eller ett gäng kuddar fick hon också! Förhoppningsvis så går hon sova hela natten och att det känns bättre imorgon. De brukar ju inte göra något åt öroninflammation hos barn i den åldern, om det inte rinner ut vätska ur öronen, de inte har hög feber eller väldigt, väldigt ont. Så nu får vi se om det blir läkarbesök imorgon… Har hon så ont att hon gråter, då ger jag mig inte förrän hon fått antibiotika. Däremot, jag hon ”bara” ont så låter jag det vara. Om hon själv inte vill annat 
Måtte hon krya sig under natten!

En fundering:
Jag såg dagens tidningslöp och blev verkligen fundersam och samtidigt glad på det som dessa förmedlade ut och så slogs jag av två saker. Den första handlar om sommarens (?) största snackis, Anders Borg. Många har reagerat på det som har hänt. En del är jätteupprörda och andra tycker att ”det är sånt som händer”. Min tanke i detta: det han gjort är inte ok på något vis. Men, detta hände på en privat fest. Han är inte minister längre, även om han var vice ordförande i Kinnevik. Jag vill inte ursäkta honom, men av allt att döma så ser i alla fall jag varningssignaler av hans beteende. Varningssignaler för att han har problem med att hantera alkohol. Om det är alkoholism eller bara svårighet att hantera alkohol förtäljer inte historien, men vi bör minnas att alkoholism klassas som en sjukdom. En del i sjukdomen är att förneka att man har problem. Nu har han ju tydligen sagt att han ska söka hjälp, och DET tycker jag är bra. Och dessutom, läser man artikeln som jag länkade till ovan så har han polisanmälts. Av polisen själva, och inte av någon av festdeltagarna. 
Det jag vill ha sagt är att detta rör egentligen inte någon annan än Anders, hans familj och de som deltog vid festen och blev utsatta. Vi andra har, som jag ser det, ingen som helst ursäkt till att lägga oss i eller förlöjliga honom. Vi har inte heller rätt att peka finger, eller på annat vis trycka ner honom. Lika lite som vi har rätt att förtrycka någon annan med alkoholproblem. Eller någon med någon annan sjukdom, för den delen. Att han betett sig som ett riktigt fyllesvin ger inte oss rätt att bete oss som svin, oavsett om vi är nyktra eller ej. 
Så, vad var det nu jag ville få ut av detta inlägg från början? Hur kunde jag bli glad över löpsedlarna som med stora bokstäver berättade om Borg? Jo, för stod det inte om Borg så stod det om en annan känd person, Leif G W Persson. Vad var det som var så roligt med Borg och G W? Jo, tänk vad underbart det ändå är att inget värre har hänt i världen, i alla fall inget värre att skriva om, eller ha löpsedlar på än att en f d minister för ett tag sedan visade sig ha problem med spriten och att en kriminolog/författare inte går ner i vikt! Jag är tacksam, väldigt tacksam för detta! Det jag dock inte kan kåta bli att fundera på är varför man egentligen bryr sig om något av dessa löp??? 🤔 

Åldersgräns 

Idag har vi i Sverige en åldersgräns för IVF, som är omdebatterad och som många har åsikter om. Jag har haft olika synpunkter om det. Numera tycker jag på ett sätt att det ska vara en bedömning som läkaren gör utifrån det aktuella paret, precis så som det  nämns i länken ovan. Samtidigt så tycker jag att det är bra med en gräns av två orsaker. Det blir lättare lika för alla, oberoende på vilken läkare som tar beslutet, dels så är det bra att man sätter gränser för när samhället ska ta resurser till just den här typen av vård. I den bästa av världar så skulle det finnas pengar till all sjukvård som behövs, tyvärr så ser inte verkligheten ut så. Vården idag har inte på något vis tillräckliga resurser. Det är långa köer överallt, det är svårt att få tid till läkare. Det råder personalbrist. De som jobbar inom vården har i regel katastroflåga löner i förhållande till det jobb de utför. Och dessutom under de förhållanden som råder. Samtidigt med detta så finns det en hel del sjukvård och andra mediciner som många sjuka skulle kunna få och som skulle göra dom friska(/-re) men som de inte får pga att den vården är så dyr. Det finns vård som dödssjuka inte får av samma anledning. Med det i bakhuvudet så är det svårt för mig att motivera att släppa på aktuella regler rörande IVF. Samtidigt så är det inte heller så självklart med tanke på vilken psykisk ohälsa ofrivillig barnlöshet kan leda till, och även det kostar ju samhället en hel del. Så frågan är egentligen, ska det finnas gränser och i så fall var ligger den gränsen? Vad tycker du?

Kärlek när det är som svårast

Jag slås av den solidaritet och kärlek som svenska folket visar i detta nu! Det som hänt är fasansfullt och helt totalt förkastligt och jag sörjer med alla som drabbats. Det finns inget som ursäktar en handling som denna! 
Samtidigt så känner jag glädje och stolthet för det svenska folket som kommer fram. Det svenska folket öppnar sina famnar för varandra, hjälper den som är i nöd, man gör vad man kan. Låt oss fortsätta med det! Låt inte de som gjort detta få vinna! Jag tror inte att deras huvudmål egentligen var att döda några. Jag tror deras huvudmål var att skapa skräck, hat och ilska. Allt det som skapar osämja. För vilket vapen är bättre än den som bryter något sönder inifrån? Vad är bättre på att bryta sönder människor än just dessa känslor? Inget.

http://www.expressen.se/ledare/sanna-rayman/glom-inte-omheten-vi-kande-denna-terrordag/ 

Sanslöst!

Blev tipsad om denna sida där man kan se vart ens pengar går. Inkluderar man 20% skatt på det jag (i snitt) konsumerar går nästan 3/4 av min lön till olika skatter! Jag tycker att vi har ett rätt bra system med vård och omsorg och liknande, men jag kan onekligen säga att det vore väldigt intressant att veta hur mycket effekt dessa 3/4 gör och hur mycket bara rinner ut i sanden på olika sätt?

Att säga en sak och visa något annat

Idag och imorgon så håller jag i en internutbildning hos en kund. Detta är en utbildning som man sagt är viktig och när min kontaktperson har fått återbud av någon orsak har det ojats för att folk inte prioriterar. Utbildningstillfällena har kunden själv bestämt vilket gör att jag reagerar än mer när det blir som idag… Jag kommer till kunden som planerat och får då veta att halva gruppen kommer att avvika bortåt tre timmar efter lunch. De ska iväg och delta vid en annan workshop. Då kan jag inte låta bli att fundera över följande:

  • Vad var det för workshop?
  • Vad signalerar detta? Hur tolkar dessa personer, och övriga som gick kursen, kursunnehållets viktighet och betydelsefullhet i och med att den andra workshopen gick före något som mig veterligen fanns inbokat i kalendrarna långt före workshopen? Är det plötsligt inte viktigt?
  • Då mer än halva gruppen avvek i totalt en fjärdedel av kursens totala tid, om det andra var viktigt, varför bokade man inte om utbildningen till en annan dag om det andra absolut inte gick att ändra på? 

En annan sak om samma ämne hände också idag. Jag har varit inne och hållt i en del, om än liten del, i en större utbildning. Av olika anledningar kunde inte några delta vid det tillfället och kunden ville inte lägga till ett uppsamlingsheat för dessa, men de vad om hjälp att lösa det så att även de sista skulle kunna få den kursen avklarad. Så innan jul beslutade vi att eftersläntrarna skulle få göra en hemtenta plus en del eget arbete. Då de har annat på schemat nu under våren så fick de själva välja när mellan 1 januari och sista februari som de ville få dessa uppgifter/tentan och så skulle de få två veckor på sig. Igår hade jag inte fått in något. Idag fick jag svaret att de hade haft så mycket den senaste veckan så att de inte hade hunnit, men att en i alla fall hade lovat att skicka det till mig under dagen, idag.

Jag hade avsatt tid för att rätta deras tentor och uppgifter. Nu vet jag inte när jag får dom. Om jag får dom. Och jag kan inte låta bli att fundera på vad det sänder för signaler? 

”Ni har en deadline. Men det är inte så noga om ni inte är klara tills dess! Det går bra att bli klar även någon annan gång! Bry er inte er om att hålla tiderna eller informera i god tid innan att ni inte hinner bli klara i tid! Allt kretsar runt er och ni kan bestämma allt helt själva. Särskilt inom arbetslivet!”

Eller något…

Och slutligen en liten knorr som jag tyckte var lite lustig. I en lokal köp- och säljgrupp på Facebook hade en kvinna lagt in en annons: 

”Jag vill hjälpa min snart 16 årige son att få tag på ett sommarjobb. Han är ambitiös och självständig”

Undrar hur självständig han är med tanke på att han inte kan söka själv utan mamma måste göra det åt honom? 🤔

”Världens gång” i GP idag

Försökte hitta på men lyckades inte hitta på gå.se så jag fick fota från dagens nummer för att kunna dela. Det hon skriver är ju så sant när man tänker efter. Som lärare ”uppträder” man dagligen. Som lärare måste man, precis som en artist, nå ut till sin publik. Man vill att publiken lyssnar på en och tar till sig ens budskap. Och man vill att budskapet fastnar. Och både en artist och en lärare vet att man har lyckats när man har lojala fans
Så, fram för att göra lärarna till idoler!

Hans är död, länge leve Hans

Det finns några personer jag önskar att jag fick träffa/hade fått träffa. Mark Levengood är en sådan. Hans Rosling var en annan. 

Hans var för mig en förebild på många sätt och vis, inte minst som pedagog. Hans fattas världen. Världen behöver fler människor som Hans. 

Och nu har hans son, Magnus Rosling, på Facebook skrivit en hjälp till hur vi ska kunna låta Hans arv leva vidare. Den lyder så här:



❤❤❤

Tips till dig som går på kurs

En del av mitt jobb är att hålla i olika utbildningar. Efter varje sådant tillfälle delas det ut en kursutvärdering som deltagarna får fylla i och det är några saker som jag funderat på hos vissa som fyllt i dom. Det är följande: 

  1. Om kursledaren i början av kursen säger att raster och sådant är flexibelt och att kursdeltagarna ska säga till om varje pass drar ut på tiden och att man som föredragshållare siktar mot att kunna ta i alla fall en bensträckare en gång i timmen, så menar kursledaren troligtvis också det! Vad är det för mening att sitta och gnälla över ”för långa pass, det borde varit pass på 40-50 min åt gången” om man inte sagt något under kursen!? Särskilt som kursledaren bett om att bli påmind om denne råkar glömma bort det?
  2. Om kursledaren i början av utbildningen frågar om alla hör bra och ingen säger något annat så tar denne förgivet att alla också hör. Har kursledaren dessutom sagt att man ska hojta till om det skulle vara så man inte hör så förstår jag inte hur man kan med att hålla tyst hela föredraget (i mitt fall blir det mestadels 1-3 dagar (!) för att i kursutvärderingen beklaga sig över att man inte hörde. 
  3. Om man i kursutvärderingen poängsätter något som mindre bra, varför lyfter man inte upp det man tycker var mindre bra och förklarar vad som inte var bra? Hur ska man annars som föredragshållare veta hur man ska gå tillväga för att förbättra sig?  
  4. Har kursledaren tidigt uppmuntrat till att diskutera, gör det då! Framförallt om en del av utbildningen handlar om just diskussioner. Och är du en sådan som inte aktivt ens försöker diskutera utan svarar i bästa fall enbart kortfattigt på tilltal, kom för allt i världen inte efteråt och beklaga dig för att det inte var tillräckligt med diskussioner! 
  5. Hur kan man känna att man inte fått känna sig delaktig  om man aldrig ens försökt säga något, och man knappt svarat på tilltal? Eller är det meningen att kursledaren med barsk röst ska komma fram till deltagaren som knappt försöker ens vara engagerad i utbildninge, och tvinga den att prata?

Det finns garanterat fler saker som jag tänkt på, men jag tror att jag stannar där. I alla fall för den här gången 

Sitter så här på kvällskvisten och läser dagens GP och om Dådet på Vårväderstorget och en artikeln med Saida Hussein Moge som är fritidspolitiker och kan inte låta bli att reagera på hon skyller det som hände på samhället. Att de män som genomförde detta fasansfulla dåd gjorde som de gjorde för att de som barn hade hamnat i ett utanförskap i samhället.  Bullshit säger jag. Utanförskap kan man till viss del skylla på samhället, men inte helt. För trots allt, det finns många invandrare och flyktingar som skapat sig helt normala liv i det svenska samhället, trots dåliga förutsättningar från start. Det är människor som tagit ansvar för sitt liv och sin situation. Som i många fall även har betytt tuffa beslut, efter mycket svåra val. Det är bullshit att det är samhällets fel att dessa män först drogat, planerat och slutligen utfört ett dåd som detta! Det är ingen annans fel än deras egna, de som utförde dådet. Bara för att man hamnar i utanförskap av olika skäl så kan det inte på något vis vara samhällets fel att man som person gör vissa medvetna val och agerar efter dessa. Det är personliga val man gör. För oavsett hur djävligt ens liv är så finns det ingen ursäkt till att man planerar och begår mord. Ingen.

Den svenska vården 

Nu är det fjärde dagen som E har feber och ont i örat, och det verkar inte ge med sig. Just efter alvedon och nässpray så ger det med sig, men innan det hinner bli dags för nästa dos så gråter hon av smärta. Efter att ha rådgjort med sjukvårdsupplysningen så bestämde vi, tillsammans med E själv att avvakta till idag för att istället för primärvårdsakuten  igår åka till vårdcentralen idag. Ska jag vara ärlig så kan jag förstå att många åker till primärvårdsakuten direkt! Det är synd och skam att det ska vara sådan brist på personal inom vården att de inte ens kan hantera de samtal som de får in! 

Jag är skriven på en annan vårdcentral än övriga familjen. På den vårdcentralen kan man boka via internet in akuttid för barn upp till 12 år. När jag kom in på sidan såg det ut att finnas ett antal tider kvar. När jag försökte boka en så försvann den, och så gjorde tiderna, en efter en utan att jag lyckades få någon tid. Så då försökte jag ringa deras vårdcentral men jag kom  bara fram till en telefonsvarare som berättade att det var många som ringde, så de kunde inte hantera samtalen och så ombads man att försöka igen senare. 

Efter ett antal försök hittade jag ett antal barnläkare i Göteborg som man kunde boka via nätet. Men dom var redan fullbokade eller så gick det inte att boka. Så då började jag kolla efter vårdcentraler med drop in. Det var lättare sagt än gjort. Tillslut hittade jag en i grannkommunen, men den drop in-tiden var först på eftermiddagen så jag fortsatte söka och så ringde jag en annan vårdcentral i vår kommun. Där kom jag fram till en telefonsvarare där jag talade in ett meddelande där jag berättade om situationen. Några timmar senare ringde de tillbaka och sa att de egentligen inte hade några tider kvar för dagen, men vi skulle få komma in en sväng på snabbundersökning ändå senare under dagen. 

Ytterligare några timmar senare hade E fått öroninflammationen konstaterad, rådd att stanna hemma resten av veckan och så ett recept på en antibiotikakur. 

Kan tillägga att jag även lyckades få tag på ”min” vårdcentral tillslut och där gick jag en tid bokad rörande min stortåled som värker enormt och gör att jag har svårt att gå. De hade en tid om 1,5 vecka. Tydligen ingen ”riktig” tid, men i alla fall en möjlighet att få en första koll på tån

Jag klagar inte på den svenska vården i sig, inte i detta fall! Det jag klagar över är de bristande resurserna! Jag förstår att folk inte orkar jaga efter tider och försöka komma i kontakt med otillgängliga vårdcentraler utan väljer att sätta sig på akuten i tid och otid. Människan är ju lat av naturen! Jag ser helt enkelt inte hur det kan vara rimligt att det ska dels vara så svårt att komma i kontakt med vården, dels när man väl har fått kontakt få en tid bokad! 

Skolans värld

För 16 år sedan jobbade jag inom skolans värld under tre terminer. En termin var ett fast vikariat på en högstadieskola och jag  hade matte- och no-ämnen, de två andra terminerna var det timvikariat i grundskolans samtliga klasser och samtliga ämnen utom franska och slöjd. Ja, jag höll till och med en gång i en spanskalektion fast jag själv inte kunde spanska. Vid tre tillfällen blev jag erbjuden fast tjänst. Vid tre tillfällen tackade jag nej. Jag tackade nej då jag kände att även om jag lyckades nå fram till eleverna på ett bra sätt, trots att jag fick bra kontakt med eleverna, trots att jag älskade undervisandet och jag njöt av att se eleverna utvecklas, så var nackdelarna med läraryrket alltför stora och jag tackade nej. Vid två av dessa tillfällen tackade jag nej till en fast lön och valde timvikariat där jag som bäst kunde komma upp i halvtid… Den tredje gången tackade jag nej då jag själv skulle sätta mig i skolbänken. 

Redan för 16 år sedan fasade jag för hur miljön i skolorna var. Bristen på respekt för andra, den egoism, nonchalans och brist på intresse från elever och föräldrar. Att jag, trots min brist på lärarexamen lyckades bli erbjuden fast tjänst som lärare berodde nog mycket på att jag lyckades hålla fattningen och att jag lyckades hålla uppsatta gränser för vad som var ok och vad som inte var ok inne i klassrummet. Jag tror att frågan jag fick av elever vid ett flertal gånger under dessa tre terminer förklarar allt: 

”Har du gjort lumpen, eller..?”

Hur som, denna brist på studiero/arbetsro var stor redan då, för 16 år sedan, och jag tror inte att det har blivit bättre på senare  år. Mina misstankar bekräftas när jag läser Isak Skogstads inlägg. Isak är ordförande för Lärarnas riksförbunds studerandeförening. Inte konstigt att kunskapsnivåerna hos våra unga sjunker för varje år som går. 

Är det bara jag

…som reagerade på det Gina sa i kvällens melodifestival till Martin Stenmark? Jag kollade tidningarna på nätet som hastigast, och där stod det bara om den omgjorda nationalsången och Ginas Zlatan-”skämt”.

  Men som sagt var, ingenstans kunde jag hitta ett ord om det Gina sa till Martin. Jag reagerade då, men det jag mest reagerar på nu är det faktum att det tydligen är helt ok att säga så djupt sexuella saker till andra människor. Är det ok för att hon är tjej, kanske? Eller är det ok för att det var på tv? För jag kan inte se att det skulle blivit lika lite reaktioner om en man hade sagt till en kvinnlig deltagare hur sexig hon var, att han ville stoppa ner henne i sin ficka och att hans spermier kom i dallring när han var i närheten av henne. Jag vet inte, för mig var det misstänkt likt sexuella trakasserier. Kanske är jag överkänslig. Men ändå. Vart är vi på väg när det tydligen är ok att säga något med så tydlig sexuell mening och ton till en annan person, utan att någon reagerar? Hade det varit lika ok om hon dessutom hade gått fram till honom och greppat tag om hans ända? Om hans ”paket”? Jag må vara sjåpig, men jag skräms. Om det är ok, vad mer är ok? Vart går gränsen? 

 Ibland så kan jag inte låta bli att förundras över vissa saker som tidningarna skriver om. Antingen så är det det de skriver om som jag förundras över, ibland att de skriver om det över huvudtaget. 

En annan sak jag förundras över hur vissa föräldrar tycks bli upprörda över ingenting. Eller vissa människor, kanske jag ska säga då det inte alltid handlar om föräldraskap.

Ta tex den här mamman som upprörs över att barnet har fått en läxa som ska göras på tid, filmar när barnet försöker göra läxan och därefter lägger ut filmen på sociala medier. När jag läser artikeln så förstår jag det som att det har varit en kommunikationsmiss, att det inte alls var tänkt att man skulle göra talen hemma på tre minuter. Ser man på bilderna så ser man att det står ”Läxprov A – 3 min”. Som jag ser det som så spelar det egentligen ingen roll om läxan skulle göras på 3 minuter eller inte. Det som spelar någon roll i detta fall, tycker jag, är att mamman filmar sin son när han kämpar med läxan och därefter lägger ut för att slutligen vända sig till medierna. Det som jag tycker spelar någon roll är att hon låter pojken bara lägga av att göra sin läxa ”för att han inte orkar”. Det tycker jag är fel! Anser jag att förskolan, och på sikt skolan, gör något fel vad det gäller mina barn, så lär jag inte i första hand vända mig till medierna utan istället vända mig först och främst till ansvarig lärare. Skulle jag inte få gehör där skulle nästa steg vara att kontakta skolans/förskolans rektor. Skulle jag fortfarande anse att något var fel skulle jag vända mig till kommunen. Och därefter kanske till Skolverket. Men inte Aftonbladet, Expressen eller ens den lokala tidningen. Och mellan varje kontakt skulle jag stanna upp och fundera på om jag verkligen gjorde rätt och om jag verkligen hade rätt, eller om det var så att jag överreagerade. Det skulle krävas rätt mycket för att jag skulle gå och gråta ut i en tidning. 

Nu får man inte som läsare till artikeln veta hur exakt instruktionerna till läxan såg ut, men jag skulle, utifrån det man får veta i artikeln och från bilderna, tolkat det som att barnet skulle försöka lösa så många tal som möjligt på tre minuter. Visst, sannolikheten att barnet skulle hinna med samtliga tal var ju liten, men istället för att plocka fram min telefon och filma mitt barn hade jag försökt hänga på barnet som från början tycks tycka att det är lite kul med tävling och tidtagning. Jag hade gjort det till en utmaning, till en lek. Istället för att tyst sitta och filma hade jag försökt ge barnet gensvar på den entusiasm barnet tycktes känna i början, inte bara tyst sitta och tiga. Och filma. 

”Hur många tror du att du klarar?”

”Hur många tror du att jag klarar?”

Jag skulle varit tydlig med att oavsett resultat så var det viktiga att man försökte. Och hade barnet, som i filmen, lagt av och gett upp skulle jag försökt uppmuntra barnet. Jag skulle försökt få en rolig vinkel på det hela, försökt få det bli något positivt och inte något negativt och meningslöst, oavsett hur jag själv egentligen såg på det. För trots allt, livet är utmanande ibland. Det finns stunder då man måste försöka göra sitt allra bästa, även om man vet att man inte kommer att nå hela vägen fram. Och allt kan inte bara vara lätt och enkelt. Så r det bara.

En annan sådan där sak jag nyligen stört mig på, och som jag sett/hört om i medierna är historien om det där barnet som fick mardrömmar efter att ha fått se en film med Alfons Åberg på förskolan. Snälla någon! Barn får ju mardrömmar om allt möjligt! E drömde nyligen mardröm om att Lillasyster tog hennes favorit filt. Ska vi förbjuda Lillasyster att finnas till eller ska vi förbjuda filtar? Och alla barn som drömmer mardrömmar om monster under sängarna och i garderoberna..? Ska vi förbjuds dessa möbler?  Alfons Åberg är en rätt mesig kille som är på gränsen till tråkig. Undrar vad det barnet har för miljö hemma när hans föräldrar anser att Alfons Åberg är för läskig för att visas för förskolebarn och behöver förbjudas? Skyddar föräldrarna pojken från allt som kan vara läskigt? Jag skulle bra gärna vilja höra hur föräldrarna tänkte där…

Det finns flera andra, liknande historier som får en att bara baxna. Hur funkar folk egentligen? Hur tänker de? Jag skulle bra gärna vilja veta!

Människan och dennes natur är allt bra konstig. Och intressant fascinerande. Vissa mer än andra. Någon som jag inte kan låta bli att fundera på, och bli extra nyfiken på hur denne fungerar är den för tillfället väldigt aktuelle ”sexbunkerläkaren”. Hur fungerar en person som han? Hur tänkte han? Ok, lite får man ju insyn i hans sätt att tänka, men det är ju så ytligt. Det jag funderar på är hur hans tankegångar gick när han planerade bunkern, vad han tänkte när han åkte med den där kvinnan till polisen, ja, i allmänhet hur han tänker om saker och ting. Och hur har det blivit så? Hur kan man tycka att det är ok art kidnappa en annan person och hur kan man förvänta sig att denne kommer att gilla en på sikt? Ja, till och med bli ens partner? Jag förstår inte! Men jag vill förstå. Jag skulle vilja få en insyn i hans tankar, hur han tänker och hur han fungerar. Eller så är det just det jag inte vill. 

Sedan så skulle jag bra gärna veta hur hans försvarare ser på sin klient…

Den senare tidens händelser väcker till debatt. Sveriges agerande i dessa oroliga tider, präglade av flyktingkrisen i Syrien och dess grannländer, i Europa och inte minst här i Sverige väcker känslor, tankar och funderingar. En av de saker som jagg personligen förfäras mestöver hur en grupp människor dras över en kam. Bara för att en person, eller en del av en grupp gör/tänker/agerar på ett visst sätt, så verkar vissa tro att alla andra i den gruppen gör detsamma. Detta gäller i de allra flesta grupperingar. Motståndare till den svenska flyktingpolitiken skriker om att flyktingarna är otacksamma, att de kommer hit för de svenska bidragens skull etc. Samtidigt skriker förespråkare för ökad flyktingmottagning om att alla som oroar sig över mottagningen och hur Sveriges ekonomi ska räcka till att ta hand om alla nyanlända,  är rasister osv. Jag ser att det finns alla zoner däremellan. Alla flyktingar är inte idioter som är otacksamma guldgrävare som är ute efter att islsmisera Sverige, även om vissa kanske  är det, lika lite som jag ser att alla som känner sig restriktiva till flyktingpolitiken är rasister. Jag ser att vi alla är individer, med olika åsikter och syn på saker och ting beroende på vem man är som person, de preferenser man har, ens tidigare erfarenheter och kunskap. Och oavsett hur dum man än tycker att någon annan är så är det inte ok att begå våldshandlingar mot en annan person. Varken fysiska eller psykiska sådana. Aldrig någonsin. 

Med detta som bakgrund så vill jag lyfta upp detta inlägg som Sverigesdemokraternas Jimmie Åkesson skrev tidigare idag på Facebook. För även om jag tycker att det parti han är partiledare för är skrämmande, trots att han har både sagt och gjort saker som jag absolut inte kan säga att jag tycker är rätt och riktigt, så har han i detta inlägg så rätt i det han skriver. Och då syftar jag främst på denna del: 

Jag förstår att frustrationen är påtaglig. Men: vad tror man sig uppnå genom att sätta eld på byggnader och riskera oskyldigas liv? Vad anser man sig vinna på att använda ett språkbruk som ytterligare förråar debatten? Vad blir bättre av att hota och bruka våld mot meningsmotståndare? Sanningen är, att ni som ägnar er åt detta inte uppnår någonting. Men ni förstör. Ni förstör samhället. Ni attackerar samhället på djupet. Begriper ni inte det? Är ni så självupptagna att ni inte är kapabla att se det ni gör i ett större sammanhang? 

Vi bär alla ett ansvar för hur samhället utvecklas. Jag har ett ansvar, liksom alla som deltar i det offentliga samtalet på olika nivåer har ett ansvar. Det är fullt legitimt att visa sitt missnöje med regeringens politik. På samma sätt är man fri att tycka att jag och mina partivänner är riktiga dumskallar. Men, man har ett eget ansvar för hur man ger uttryck för sina uppfattningar. Ingen är tvingad att uttrycka sig på ett sätt som förstärker hat och rädsla. Ingen har rätt att utöva våld. Mordbrand och hot är grov brottslighet som ska bestraffas. Brottslighet med politiska motiv ska bestraffas särskilt hårt, eftersom det skadar inte bara ett enskilt brottsoffer utan hela samhället. ”

Jag erkänner att det mesta som kommer från Sverigedemokraterna och deras anhängare är i mina öron ren skit. Men jag är kvinna nog att erkänna när jag hör/ser något som är bra. Få människor är rakt igenom onda. Få är rakt igenom goda. De allra flesta av oss är förhoppningsvis någonstans däremellan och då allra helst övervägande på den goda sidan

Rätt väg att gå?

Såg idag att det fanns en namninsamling för att kommunen skulle låsa alla skolor och förskolor och att bara behöriga skulle få tillträde dit. Personligen så känner jag mig kluven till det. Särskilt till att ha det på förskolor. Hur skulle man göra rent praktiskt? Kodlås är nog ett bra alternativ men dessa förutsätter ju att alla har koden och då den rätta koden. Och att koden inte hamnar hos en obehörig. Och att den byts ut regelbundet. Och att alla verkligen får den nya koden. Nej, jag vet inte… Jag ser ju fördelarna men även problemen. Kanske är det jag som målar fan på väggen? 
Sedan är frågan hur man skulle göra på skolorna? Snurrdörrar som bara en person kan passera igenom åt gången och kod/tagg/kortsystem som är individuell för varje enskild behörig person? Så som man idag har på många arbetsplatser? Men hur gör man då med barn/ungdomar som glömt sin kod/tappat sin tagg/passerkort etc? En receptionist som tar emot och kontrollerar att de är behöriga, men även besökare som behöver komma in på området men som i vanliga fall inte har behörighet? Jag vet inte. Det är ingen lätt fråga. Hur ser ni på saken?

Förklara för mig 

Till mångt och mycket tycker jag att det är fritt fram för var och en tycka och tänka vad denne än vill, men det gäller bara  så länge ingen annan skadas. 

Den senaste tidens ökade flyktingströmmar till Sverige har nog ingen kunnat missa. Inte heller hur åsikterna går isär vad det gäller Sveriges hantering av flyktingarna. Och jag förstår både sidornas argument, i alla fall till en viss del. Jag håller med om att Sverige har inte råd idag att ha en bra barnomsorg, äldreomsorg, skolor och sjukvård. Men samtidigt, jag anser inte att vi heller kan stå här och titta på när människor dödas och inte göra något. Länderna runt de drabbade länderna går idag på knäna, att skicka mat, pengar och dylikt till dom är inte tillräckligt. Det förbättrar inte situationen så mycket. Det vi skulle kunna hjälpa till med på plats är att stoppa kriget. Men hur gör man det utan att förvärra allt? Och vilka alternativ finns det till att stoppa det genom att åka själva ner och kriga? Jag har inga svar, dock vet jag att jag vill inte åka ner och kriga. Jag vill inte heller att mina nära och kära ska åka ner och kriga. Och risken det innebär… Risken att de inte kommer tillbaka… Ja, då tycker jag alternativet att låta flyktingar komma hit är betydligt bättre! 
Det jag främst reagerar på, det jag rent ut sagt blir förbannad på är hur vissa människor som är emot Sveriges flyktingpolitik agerar. Jag reagerar på den hat som visas överallt. Jag förstår att man blir arg på regeringen/myndigheterna/de som är för flyktingmottagning men jag kan över huvudtaget inte förstå hur den kan vecklas till hat mot den enskilde flyktingen så att det slutar i våld, såväl fysisk som verbal sådan. Hur i alla sina dagar kan en person som söker efter ett bättre liv, ett liv över huvudtaget, vara skyldig till vad de svenska myndigheterna beslutar? Är det så konstigt att man som flykting väljer att leta efter ett liv, trygghet, fred? Vi svenskar gjorde det på 1800-talet. Under ca 70 år lämnade ca 1,5 miljoner svenskar landet i hopp om ett bättre liv, och då framförallt i Amerika. 1,5 miljoner människor. Då kan man ta i räkning att under samma period hade Sverige en befolkningsnivå på mellan 4-5 miljoner. 

Jag kan ärligt säga att levde jag i krig, fattigdom och missär skulle jag göra samma sak som dessa emigranter gjorde då på 1800-talet. Jag skulle göra samma sak som dagens flyktingar gör. Jag skulle leta efter något bättre. Jag skulle söka mig dit där jag fått höra att saker och ting faktist är bättre. Min undran till den som hatar den enskilde flyktingen, den som skriker, spottar och misshandlar en flykting för att denne har sökt sig hit till Sverige är att skulle inte du också göra detsamma om du stod i samma situation? Om du levde i missär, i djup fattigdom, med hot om att du och din familj svälter ihjäl, skulle du inte då försöka leta dig dit där ni har en bättre möjlighet att överleva, att få ett bra liv? Om du levde i ett land, härjat av krig, där du, din familj, dina nära och kära inte vet om ni kommer att överleva dagen då ni inte vet om ni kommer bli dödade av ett skott, en bomb, skulle inte du då söka säkerhet? Eller skulle du stilla sitta kvar och hoppas på det bästa? Ärligt?

Visst, det finns garanterat en del skitstövlar som kommer till landet. Visst det kommer säkert folk som vill utnyttja systemet. Men du som är emot invandringen, tror du verkligen att alla dessa människor kommer hit enbart för att ut utnyttja det svenska välfärdssystemet? Om du inte tror det, om du ändå hatar alla flyktingar, varför gör du det? Varför dra alla över en kam? Varför drar du inte alla norrmän över en kam, du vet ju att en norrman åkte 2021 ut till en ö och skadade över 100 oskyldiga människor, de flesta ungdomar, varför tror du inte att alla norrmän är kapabla till att göra detsamma? Du vet att -88 så dödade en finsk man en man, en kvinna och deras son i Åmsele, varför tror du inte att alla finnar är mördare de med? Du vet att en svensk 21-åring 2015 klädde sig i lång rock, mask och beväpnad med kniv och svärd gick till en skola och skadade flera personer, dödade två. Tror du att alla svenskar är mördare? Tänkte väl det! Samma sak gäller med allt annat, alla Stockholmare är inte snobbar, alla Norrlänningar är inte tystlåtna, alla män är inte våldtäktsmän, alla arbetslösa är inte lata, alla sjukskrivna är inte bidragsfuskare, alla invandrare och flyktingar har inte kommit hit för att leva på våra svenska bidrag och utnyttja det svenska välfärdssystemet, de har inte alla kommit hit för att fortsätta kriget här eller islsmisera Sverige eller vilka andra saker det nu är som människor oroar sig för. Så är det inte! Vi kan inte dra alla över en kam, vi kan inte låta människor lida i onödan och bara stå bredvid med armarna i kors och se på! Vi kan inte heller leva våra liv med ögonbindel och skygglappar och tro att Sverige är en rosaskimrande plats och att krig, svält och dylikt inte skulle kunna uppstå här. Det är alltför naivt!

Jag förstår den oro som många känner för den svenska ekonomin och och över alla kostnader som flyktingarna för med sig. Samtidigt så måste vi se längre. Fler människor betyder ökade behov. Ökade behov kräver fler skolor och barnomsorg, fler affärer, fler sjukhus etc. Det medför fler arbetstillfällen. Fler arbetstillfällen kräver fler människor i arbete, vilket leder till ökade skatteinkomster för kommuner, landsting och Sverige. Får vi in dessa människor in i samhället på ett bra sätt så tror jag absolut att vi alla kan tjäna på detta på sikt! Allra bäst är det med dom som redan kommer och har gedigen utbildningen och arbetserfarenhet med sig, dom behöver inte gå nio år i grundskola, tre år på gymnasium och år inom barnomsorg innan de kan börja jobba och på så vis betala in skatt. Vissa är klara för arbetslivet, medan  andra behöver mer innan de kan komma igång, men oavsett tror jag att de flesta har mycket som de skulle kunna bidra med. Ni som bara ser på kostnaderna idag, har ni över huvudtaget funderat på hur det kan bli på sikt om man idag satsar pengar? Eller ser ni bara kostnaderna kortsiktigt?

Det finns dock en sak som särskilt gör mig riktigt förbannad är att det finns människor som samtidigt som de förfasas över de ökade kostnader som denna flyktingström för med sig, genom sitt handlande gör att kostnaderna för flyktingarna ökar ytterligare. På grund av vissa  flyktingmotstpndares  agerande måste samhället ta till ytterligare  skyddsåtgärder, åtgärder som kostar. Poliserna måste öka sin närvaro vid flyktingförläggningar och andra platser där flyktingarna befinner sig. Räddningstjänsten måste åka ut och ta hand om skadade, släcka bränder på boenden för flyktingarna, kommuner och dylikt måste hitta nya lokaler, renovera nerbrunna, skaffa fram nya förnödenheter etc bara för att några idioter till flyktingmotståndare inte kan se hur deras handlande påverkar kostnaderna. Kostnaderna som de skrämt ser skjuta i höjden. Eller tror de att ”det inte drabbar någon fattig” när en byggnad brinner ner? Tror de inte att madrasserna, lakanen, kuddarna, täckena, övriga möblemanget i dessa flyktingmottagningar har kostat något och inte heller kommer att kosta något att ersättas? Eller tror de att deras agerande gör att övriga samhället ska ge upp och inte starta några fler boenden/mottagningar etc? Jag vet inte! Jag vet bara att jag blir så enormt förbannad över denna slöseri med samhällets resurser, resurser som redan innan är begränsade! Jag blir så förbannad över vissa människors oförmåga att tänka längre än vad näsan räcker (och i vissa fall inte ens så långt)! Och jag blir så förbannad på dom som beklagar sig över de ökade kostnader som den svenska flyktingpolitiken medför, och som sedan medvetet går i ren protest, med full medvetenhet går och ökar kostnaderna. 

  

Förskolan och barnens vistelsetid

Något som är väldigt debatterat och skuldbeläggande för föräldrarna är barnens vistelsetid på förskolan. Där är förskolelärare särskilt bra på att kritisera, vilket gör mig än gladare över denna debattartikel som en förskolelärare i min umgängeskrets länkade till på Facebook. Så bra skrivet!

Livet gör ont

Det gör ont att leva. Det gör ont att påminnas om livet. Det gör ont att se hur människor utsätts för hat, våld och orättvisa. 

Det gör ont att se människors förtvivlan, sorg och rädsla. 

Livet gör ont. Det gör ont att påminnas om att den har en början och ett slut. Det gör ont att se att en själv blir äldre, och i och med det även ens föräldrar. Det gör ont att se sjukdom, smärta och uppgivenhet. Det gör ont att se någon man älskar vara sjuk. Det gör ont att veta att det inte kommer att bli bättre, bara sämre. Det gör ont att se hur sjukdomen påverkar. Det gör ont att inse att den man älskar inte är ung längre. Det gör ont att inse att den man älskar snart kanske inte finns längre. Det gör ont att inte veta hur länge den man älskar kommer att finnas kvar. År? Månader? Dagar? Den kan ju komma så plötsligt, döden. Det gör ont att önska att det handlar om år, samtidigt som det gör ont att se vad det skulle innebära för personen ifråga. Det gör ont att inse att det finns två alternativ, pest eller kolera. 

Men samtidigt när det gör ont så är det så underbart att se att det finns kärlek, medkänsla och medmänsklighet. Det är underbart att se hur många det är som bryr sig, som kämpar och gör vad de kan och vad de tror är det bästa (även om det kanske blir lite fel ibland).

Det är underbart att se ett nytt liv bli till, att födas. 

Det är underbart med alla vackra minnen. 

Det är underbart med allt vad den där personen har gjort för en. 

Det är underbart att man fått ha den där personen i sitt liv så länge. Att man trots allt varit, och fortfarande är, en del av varandras liv.

Det är underbart att man fått älska. Det är underbart att man får fortsätta älska. Om så, bara en kort stund till. 

Så lev här och nu. Ta tillvara alla stunder av lycka. Och minns dom när det känns som svårast. Det är inte lätt, men det är vad man får ta och göra. Annars blir det livet ett alltför tungt ok att bära…

Det här med att köra bil

  

Jag kan inte annat än att hålla med! Och det mest lustiga är alla människor som tycker att det är OK att köra tätt inpå röven på bilen framför bara för att de vill komma förbi. Hur tänker de där egentligen? Även om jag anser att någon annan gör, enligt mig, fel så blir det inte rätt och jag gör än mer fel, och dessutom något som är både olagligt och livsfarligt. Eller?

Tyvärr så är det i och för sig inte ovanligt med folk som på trefiliga vägar prompt ska köra i högerfilen trots att högerfilen är helt tom. Det är lite som om många tror att högerfilen gäller bara när det är högtrafik och man vill komma förbi 15 bilar och tjäna in 3 sekunder och då högerfilen är till en avfart, som man för övrigt inte har gör avsikt att åka av på…

  
Och nej, jag kör inte bilen även om det ser ut som det, en kollega gör det, jag sitter bredvid och sträcker mig över till förarsidan för att få till bilden ☺️

Barn, föräldrar och deras samspel

Lillasyster har precis somnat och jag sitter återigen hemma efter en helg med A:s släkt på släktgården i Värmland. Det är skönt att åter vara hemma igen och ”bara andas”, det blir så intensivt när alla ses så (även om flera saknades). Det är ju ändå rätt mycket folk som var där. Och barn. Och det blir lätt bullrigt och stökigt. Och mysigt. Men även lite för mycket ibland. 

Alla barnen och föräldrarna fick mig att börja fundera på barn, uppfostran och allt däromkring. Jag känner ett sug efter att än en gång ge mig in i bebisverkstan. Frågan är varför. Jag vill fortfarande inte vara gravid igen, åtta månaders ”magsjuka” är inget jag vill ha! Inte heller de där andra jobbiga delarna av en graviditet. Inte heller känner jag att jag skulle orka med ett barn till. Redan nu känner jag att det kan bli lite väl mycket av det goda när en av de två vi har(eller ännu värre, både barnen) är trött och gnällig. Att då ha ytterligare en… Och bebistiden…. Jag är, som jag sagt innan, ingen bebismorsa!

Frågan är som sagt vad är det jag längtar efter? Spänningen i bebisverkstan? För viss spänning är det ju, även om det är en jobbig väntan när mensen fortsätter att dyka upp månad efter månad.  De mysiga delarna, för det finns ju även sådana, av graviditeten? Förlossningen? Den med Lillasyster var ju så enormt häftig! Och bebistiden har ju också sina guldklimpar även om den är enormt jobbig. Och amningen, när den fungerar. Jag saknar den totala känsla av harmoni när det fungerar. Myset. Tänk att jag tillslut fått uppleva den! Men, två barn får räcka. De jobbiga sakerna överväger. Jag måste se till att inte glömma bort dom!

En annan sak jag har funderat på är uppfostran. Vad som är rätt och vad som är fel. Om olika teorier om det hela. 

Jag har ett exempel. Lillasyster har sedan länge bara kunnat somna för natten om hon har legat på ens arm och man har vaggat (och sjungit) henne till sömns. Nu har jag känt att det är ohållbart att göra så i längden så jag har börjat lägga henne direkt i hennes säng. Det brukar vara så att hon mer eller mindre omgående, oavsett hur trött hon verkar vara, försöker resa sig upp. Då tar jag vänligt men bestämt och lyfter upp henne för att återigen lägga ner henne, samtidigt som jag säger

”Nej, ”Lillasyster”! Nu ska du ligga ner och sova! God natt ”Lillasyster”, sov gott, mamma älskar dig!”

Detta upprepas många gånger men helt utan gråt (varken från hennes eller min sida men däremot viss gnäll), och efter ett tag behöver jag inte mer än säga det så lägger hon sig ner själv utan att jag behöver hjälpa till. Och så ytterligare en stund senare så slappnar hon av och somnar. När jag nämnt detta för andra så har jag någon gång fått höra att så kan man ju inte göra för det är inte bra för barnet utan man ska lyssna på vad barnet vill och genom att gnälla och ställa sig upp visar hon att hon inte vill. Jag fick höra att jag genom mitt agerande kränker barnet och tvingar det till underkastelse vilket kan skada barnet. Jag ser inte hur det skulle kunna skada henne. Jag tror inte att hon förstår sitt eget bästa, det måste jag som förälder visa och guida henne. När hon blir äldre kommer hon få bestämma mer, men inte till vilket pris som helst. Kommer hon tex en vacker dag, som en elev jag hade när jag jobbade i skolans värld, och säger att hon vill bli porrstjärna så kommer jag göra allt jag kan för att få det ur hennes huvud och komma på andra tankar. 

Allmänt så har jag märkt att vi har mer tydliga regler och låter barnen vara med och bestämma betydligt mindre än många i vår omgivning. Särskilt de som är något yngre. Vår sätt att uppfostra liknar mer det sätt som våra vänner som är något äldre har uppfostrat sina barn på. Frågan är vad som är rätt och vad som är fel?

Än mer reflekterade jag över detta om uppfostran i helgen som var. En av mammorna är barnpsykolog och med tanke på hennes personlighet så kan jag tänka mig att hon är en riktigt duktig sådan. Däremot reflekterade jag över hennes… Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det… Lamhet? Hennes barn var högt och lågt och fick de inte som de ville började de gapa, skrika, gråta, kasta saker, fäktas… Både en och två gånger vände hon sig till sin man och frågade förtvivlat vad hon/de skulle göra. Vad det gällde maten så tycktes de både barnen mer eller mindre leva på yoghurt och Kellogs special K. Och så funderade de över varför den ene hade problem med magen… 

Kanske är det så att vi har haft enorm tur med våra barn som (peppar peppar) är förhållandevis lätta att tas med. Kanske har vi haft hjälp av vårt sätt att uppfostra? Jag tror att det sista är starkt bidragande till att vi har så pass harmoniska barn (i alla fall enligt vad vi och vår omgivning tycks uppfatta dom som). Och stundvis så kunde jag hos psykologens barn ana glimten av saknad av tydliga gränser. Vid ett tillfälle blev pappan irriterad på den store och sa till mer på skarpen att nu var det nog, och genast så lugnade sig barnet. Vid något tillfälle när utbrottet höll på gick jag in då föräldrarna inte var där, eller var upptagna på annat håll, och lirkade, men försökte samtidigt vara tydlig, och fick en positiv ändring att ske. Jag lyfte aldrig rösten eller var hotfull utan försökte bara lugnt och stillsamt få barnet på andra tankar. Jag tror att barn behöver en vänlig men bestämd hand, som visar var gränserna går för vad som är ok och vad som inte är ok. Någon som kan hjälpa dom att styra rätt. 

Läskigt

Fick denna information tillskickad från Förskolechefen:
”Föräldrainformation från förskolechef

Från ********** ******* till Personal och Vårdnadshavare i X och Y förskolor


Med anledning av att en okänd man rört sig i området runt Z och följt med en pojke i skolåldern hem där han stulit en plånbok, har ‘kommunen’ satt in extra väktare i det område. Pojken är oskadd.


Vi på X och Y är extra uppmärksamma på vilka som besöker förskolan och lämnar (som alltid) inga barn utan tillsyn.


Har ni frågor så hör gärna av er.


Förskolechef ********** ******* tel ***-*******”


Fy! Tur att E har sommarlov från förskolan nu!


 

Att sälja bil

Det här med att sälja bil är inte lätt. Först och främst så måste man bestämma sig om man ska sälja bilen till en bilfirma eller om man vill sälja den själv. Väljer man att sälja till en bilfirma kan man inte räkna med att få några pengar. Att sälja själv ökar chanserna att få något för bilen också. Säljer man till en bilfirma går allt enkelt och smidigt. Säljer man själv får man mer eller mindre räkna med oseriösa köpare, prutare som vill ha en ”kompis-deal” trots att man aldrig har träffat dom innan, prutare som hoppas på att man ska acceptera deras skambud på halva det priset som bilen är värd, köpare som aldrig dyker upp, gärna efter att de har bett en hålla bilen ett antal dagar så att   man har missar några andra köpare (om man lovar att hålla bilen). Eller som nu, jag har en köpare som vill betala bilen kontant. Tack, men nej tack! Jag vill inte gå omkring med runt 50000kr  på mig. Jag tycker inte att det är normalt att ha så mycket pengar liggandes! Och dessutom samtidigt vara osäker på om man har så mycket på sitt konto eller inte.Hade jag av någon anledning fått så mycket pengar av diverse försäljningar så skulle jag vara snabb som blixten på att springa till banken och sätta in dom. Men det är jag det.

Nu är jag inte desperat på att sälja bilen. Jag kan likaväl behålla bilen och ha kvar den ett tag till. Hålla på och krångla vill jag inte. Och det tänker jag inte göra heller.

”Medel-Svensson”?

På hitta.se så kan man se en sammanställning av hur ”Medel-Svensson” i ett visst område är. Så här ser det ut hos oss enligt denna:

  
Nu är min fråga till den som läser detta: 

Utifrån det jag har skrivit här på bloggen, vad tror du överensstämmer på mig/min familj? Och det du inte tror stämmer, vad tror du istället är rätt? Så, någon som vågar ge sig på utmaningen och göra några gissningar?

Jobb och småbarnsförälder

Det är rätt intressant hur olika folk ser på det här med kombinationen småbarnsförälder och jobb. Det finns de som inte kan se att det går att kombinera över huvudtaget och så finns det de som inte ser några som helst problem med det. En kollega till mig är av den åsikten att det som är hemma är hemma och jobbet är jobbet. Hon är otroligt målmedveten och karriärslysten och jobbar som det känns ibland 24 timmar om dygnet. Hon kan inte förstå att man som småbarnsförälder inte alltid kan börja ett möte klockan 7 på morgonen eller hålla på till 17. Det jag undrar då över är hur hon har fått ihop det med sin familj? Det har jag aldrig riktigt lyckats greppa.

En annan kollega som jag har kan för allt i världen inte förstå att jag för tillfället jobbar heltid. Eller att A är pappaledig så länge som han ska vara det. Eller att jag åker iväg på tjänsteresa med två övernattningar i slutet av månaden. 

Ser på man till dessa två så kan man gissa att den ena av dom anser att jag fokuserar för lite på jobbet. Den andre i sin tur anser väl att jag är en dålig mamma. Själv så anser jag att jag gör mitt bästa far att vara den allra bästa mamman som JAG kan vara

Till salu

Sakteliga börjar bebissakerna försvinna ur huset. Idag fick jag tummen ur och la ut vår baby bedside crib från TROLL. Jag minns än idag hur till mig jag var när jag hittade den till fyndpris på ett ställe. Idag, runt ett år senare är jag lika glad. Lillasyster har använt den MYCKET och har gillat den från första stund. Så har även jag gjort. Då det har tagit tid innan hon lärde sig sätta sig upp av sig själv så har det inte varit orsaken till att hon flyttade över till ”riktig” spjälsäng utan att det märktes på henne att hon tyckte att den var lite väl trång. Så criben har verkligen varit välanvänd! Och idag sålde jag den som sagt var vidare. Jag skämdes nästan när köparna hämtade den för alla dessa månaders användning av den har kostat oss… -100kr. Ja, vi gick med 100kr vinst idag på den! Jag sålde den för 100kr mer än vad vi betalade för den när vi köpte den :). Jag tyckte att det var värt att prova och det gick ju bra. Och trots det höga priset så var det inte bara köparna som var intresserade av den utan flera andra intressenter hann höra av sig. Och så kollar jag runt på nätet. Man kan få en ny för 1495kr. Jag fick 1400kr för den idag. Ok, jag sålde med madrass, men ändå. Madrassen ingick i de 1300kr somvi hade betalat för den. Hade jag behövt en crib idag hade jag garanterat valt att köpa en ny. Trots att jag i regel försöker köpa saker begagnat. Men med det höga andrahandsvärdet de har… 

Så mitt tips till er som funderar på en bedside crib, KÖP! Om ni hittar en begagnad för under  1000kr eller en ny för runt 1400kr så är chanserna stora att ni får tillbaka era pengar 😜