Kolmården och Bamses värld

Semestern som nu håller på att rundas av för den här gången avslutade vi med ett besök på Kolmården och Bamses värld. Vi besökte Kolmården för ett par år sedan men i år lockade särskilt Bamses värld då vi hade hört så mycket gott om det. Kanske för mycket då vi blev rätt besvikna. Visst, det var fint men ändå en besvikelse. Det kändes inte helt barnvagnsvänligt med alla stenar som låg på och vid gångvägarna plus att åkattraktionerna var få (Viktoria, Godiståget, Dunderhonungsburkarna och Skalmans bilar. Plus teater där det är Bamseföreställning flera gånger per dag). Visst, miljön var genomtänkt och fin men inte mer än så. E tyckte till och med att det var lite tråkigt och andra dagen ville hon inte till Bamses värld överhuvudtaget…

I övrigt så var besöket ett medelmåtta djurparksbesök. Delfinerna och delfinshowen är det som vi främst gillade, plus de oväntat humana priserna i butikerna plus att det fanns så många olika inriktningar vad det gällde mat (om än få rätter att välja på på de olika restaurangerna). Och att de 9,0 mm regn som det hade hotats om blev bara några droppar och en liten störtskur precis när vi kommit ut ur parken och var på väg till bilen dag 1. 

Så jämför man de djurparker som vi besökt i år så kommer Kolmården tvåa efter Knuthenborgs, men den höga placeringen får de bara på grund av delfinerna. Hade de inte haft dom så hade de nog hamnat sist. Så årets lista på de djurparker vi besökt är:

  1.  Knuthenborg i Danmark
  2. Kolmården
  3. Nordens Ark (för att det känns som om det är de som mest jobbar för en så naturlig miljö gör djuren som det bara är möjligt)
  4. Borås djurpark

Hade Kolmården inte haft delfinerna hade de hamnat sist i listan

  
Se, vi hade inte bara mulet och regn, även solen tittade fram!

   

Nöjd tiger som precis fått lite kött att mumsa på

 
Snyggingen poserar medan det är livat i bakgrunden 

   

”Åh, vad det är skönt att stå och gnugga sig mot trädet!”

 
Jag skulle inte vilja möta en järv ute i skogen!

Bodde gjorde vi på Hotel President i Norrköping. Helt ok hotell med stort och fräscht rum och med helt ok frukost.

   
 

Annonser

Man kan ju undra

Häromdagen så pratade jag med en person som jag använde som referens när jag sökte jobb då för två år sedan. Det jag fick höra fick mig att nästan ramla av stolen…

För två och ett halvt år sedan blev jag uppsagd från mitt jobb pga arbetsbrist. Omstruktureringar gjorde att den avdelning som jag jobbade på lades ner och jag blev arbetslös. Jag sökte ihärdigt jobb under ett halvår, fick komma till många intervjuer, ovh flera arbetsgivare ville till och med träffa mig flera gånger men jag lyckades aldrig riktigt nå ända fram. Inte förrän jag fick jobb på en slags konsultfirma. Jag var superglad för jobbet och trodde att den skulle bli riktigt bra, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig… Det gick så långt att jag hade ont i magen varje morgon när jag skulle till jobbet. Men ändå hade jag inte en tanke på att byta. Jag var ju ny och det jobbiga skulle vara klart vid årsskiftet. Men så ringde en rekryterare och lyckades tjata dig till att jag skickade in en ansökan, trots att jag egentligen inte var intresserad. Jag sökte även i samma veva en tjänst på ett företag som ligger väldigt nära där jag bor, ett företag som jag många gånger åkt förbi och tänkt att vad skönt det vore att bo så nära jobbet. Det hela slutade med att jag blev en av slutkandidatermna på både tjänsterna. Och jag blev erbjuden tjänsten som jag från början inte varit ett dugg intresserad av. Och jag tackade ja, då jag tillslut hade blivit intresserad (enbart pga den person som skulle bli min chef). 

Jag hade jobbat på det där konsultföretaget i tre månader när jag bytte. Och min chef där… Ja, hon blev minst sagt inte glad! Hon idiotförklarade mina referenser och tyckte att de hade ljugit för henne och jag vet inte allt vad hon sa. Och jag trodde att historien var slut i samma veva som jag slutade. Men det jag gick veta nu… Tydligen hade hon ringt mina referenser och skällt ut dom! Som om det var deras fel att jag bytte jobb! Och jag som hade försökt förklara men tydligen hade inget av det gått in…

Det här med att köra bil

  

Jag kan inte annat än att hålla med! Och det mest lustiga är alla människor som tycker att det är OK att köra tätt inpå röven på bilen framför bara för att de vill komma förbi. Hur tänker de där egentligen? Även om jag anser att någon annan gör, enligt mig, fel så blir det inte rätt och jag gör än mer fel, och dessutom något som är både olagligt och livsfarligt. Eller?

Tyvärr så är det i och för sig inte ovanligt med folk som på trefiliga vägar prompt ska köra i högerfilen trots att högerfilen är helt tom. Det är lite som om många tror att högerfilen gäller bara när det är högtrafik och man vill komma förbi 15 bilar och tjäna in 3 sekunder och då högerfilen är till en avfart, som man för övrigt inte har gör avsikt att åka av på…

  
Och nej, jag kör inte bilen även om det ser ut som det, en kollega gör det, jag sitter bredvid och sträcker mig över till förarsidan för att få till bilden ☺️

En stilla undran

Varför känns det i mitt högra bröst som om den var fylld med bröstmjölk? Det är ju några månader sedan jag slutade amma… Och visst kommer det fortfarande mjölk från vänster (!) om man klämmer, men det är inget jag gör dagligen, tvärtom. Jag försöker undvika allt som skulle kunna främja eventuell mjölkproduktion 

Åter hemma 

Ju närmare Göteborg vi kom idag, desto kallare och mer moln blev det. Gårdagens 27 grader är ett minne blott. Men det är skönt att vara hemma i några dagar!

Redan innan vi åkte till Danmark hade vi vissa planer för de kommande dagarna, men dessa har ändrats. En aktivitet har skjutits upp nästan två veckor, en annan har tillkommit och en tredje har allmänt planerats om och blivit något helt annat än vad som var sagt från början. Men vad gör det när saker och ting nog blir bra så som vi har planerar? Och det är ju inget som säger att det inte kommer ske ytterligare förändringar i planerna? ☺️

En sak som jag länge har planerat att göra vid tillfälle hann jag med att boka in, nämligen att sälja på loppis. Det ska vara en stor loppis vid Frihamnspiren i Göteborg i helgen och där hade jag tänkt sälja saker, men så såg jag vädret… Regn. I massor. Det lär inte bli något loppis har jag en känsla av… Och jag som har så mycket jag vill försöka bli av med! Ja, ja. Det får väl bli en annan gång. 

Dag 2 i Danmark

Efter en skön natts sömn (där någon av oss hade flyttat Lillasyster till vår säng, utan att minnas att ha gjort det) och en god frukost så styrde vi söderut och Knuthenborg. Jag kan verkligen rekommendera att åka dit, det ligger ca 1,5 timme från Köpenhamn.

   
    
    
    
    
 
Efter en härlig dag med nästintill klarblå himmel och bortåt 27-28 grader, massor av djur som hela familjen, liten som stor, hade uppskattat att se, och vissa till och med klappa, körde vi slutligen till Köpenhamn och vårt hotell där. Imorgon blir det en sväng på stan och då bland annat besök i våra två faviritaffärer innan vi åter kör hemåt. 

Födelsedagsfirande

I dessa tider är det enormt många som fyller år. Pappa skulle fyllt i förra veckan, svärfar fyllde också i förra, min systerdotters son fyllde för två veckor sedan, min systerdotter likaså, Lillasyster fyllde år för snart tre veckor sedan… Och så kan jag hålla på. Den senaste att fylla år var bästa svärmor som fyllde år idag och för att fira henne bjöd svärfar oss, och A’s bror (som är i stan och hälsar på) på lunch på Jungman Jansson. Jisses Amalia vad gott det var! Letar ni efter en riktigt bra fidkrestaurang med vacker havsutsikt, besök Jungman Jansson, ni kommer inte att ångra er! Servitören berättade att de köpte bara in en liten mängd fisk varje dag, för att det inte skulle bli gammalt. Skulle åtgången bli större än förväntat så ringer de ”sin” fiskhandlare och på 15-20 minuter har dom en leverans med fisk vid dörren. Det som var negativt med maten var portionernas storlek, då särskilt efterrättens storlek. Tre kulor av pasdionsfruktssorbet var i största laget, en hade räckt. Men det var verkligen gudomligt gott!

Med mätta magar tog vi en promenad längs vattnet och njöt av sommaren, solen och de ljumma vindarna. Visst hade det varit underbart med någon grad mer, men det var rätt skönt ändå!

Tänk vad underbar vår vackra, västkustska natur är!

   
    
    
   

Sitter i bilen och har på radion. Det är reklampaus och det är reklam för en ”vuxenbutik” med ”vuxensaker” och ”vuxenleksaker”. Sedan kommer nästa reklam och efter det fortsätter programmet. Då frågar E:

”Mamma???”

”Ja?”

”Leker vuxna? Finns det vuxenleksaker? Vad är det för något?”

”Ja, det vet du väl! Pappa är ju vuxen, och han leker ju ibland. Eller hur?

”Jaaa…”

”Och lego är ju leksaker och pappa har ju massor av lego! Så visst finns det vuxenleksaker!”

”Ja!”

Hugh! Tur att jag fann ett svar så snabbt!

Fast

Jag fick nys om denna artikel via Facebook, läste en del kommentarer och började fundera lite. En del tyckte att familjen ska få åka hem och staten/försäkringsbolaget/någon betalar resan, och vården på sjukhuset, en del tyckte att familjen skulle få låna pengar (av någon/staten/etc) och en del tyckte att de fick skylla sig själva och jag började fundera på var jag står. 

För det första så kan jag reflektera över hur det var när jag var gravid och skulle iväg på tjänsteresa till Finland under senare hälften av graviditeten (dock tidigare än den aktuella familjen). Jag kollade upp flygbolagets regler, jag kollade vad som gällde försäkringsmässigt och jag kollade med såväl barnmorska som läkare. Därefter funderade jag på sannolikheten på att något skulle ske under resan och utefter det bestämde mig för att åka. 

Den här familjen tycks enbart ha funderat på vad flygbolaget kräver, inte något annat. De har inte funderat på att mamman tidigare har fött barn alldeles för tidigt (vecka 28 tror jag det var), de har inte funderat på försäkringsmässigt annat än hemförsäkringen (och graviditetsförsäkring), att de reste i vecka 31, att de reste utanför EU eller något annat. De tänkte inte utan åkte. Och nu kom bebisen alltför tidigt och de sitter fast i Turkiet med en sjukhusräkning som tickar på och turkiska läkare som inte vill släppa det för tidigt födda barnet. Hur ser jag på saken nu? 

Jag tycker de var klantiga och hade allmänt huvudet under armen som bokade och åkte på resan innan de hade kollat upp saker och ting noggrannare. Särskilt med tanke på deras historia med prematur födsel i en tidigare graviditet. Jag tycker inte att de ska få hjälp med att bekosta resan hem för bebisen, det tycker jag att de ska bekosta själva. Eventuellt att de får låna pengar till hemresan av UD eller någon. Men det först när läkarna i Turkiet bedömer barnet gammalt och friskt nog att genomföra resan utan risk. Familjen bör även, tycker jag, kunna få låna pengar till sjukvårdsräkningen. Övriga kostnader tucker jag de får försöka fixa själva. Det är ändå de som satt sig i den sitta de befinner sig i idag. En kommentar på artikeln var att

Det är inte föräldrarna som straffas av sitt misstag, det är bebisen!”

Frågan är, straffas verkligen bebisen av att inte få åka hem till Sverige nu? Eller att föräldrarna oroar sig över räkningen? Jag kan inte se att det skulle vara så. Kanske om jag tvivlade på den turkiska sjukvården, men jag tror bestämt att den är helt ok där som här. Jag tror till och med att den kan vara lika bra som här i Sverige, om inte till och med bättre i vissa avseenden. 
Vad tycker du? Vad tror du?

71

Om pappa hade levt hade han idag fyllt 71 år. Mina tre systrar och två av systerdöttrarna har nämnt honom och hans födelsedag idag på Facebook. Min äldsta systerdotter skrev att om det finns Facebook i himlen så har garanterat pappa det. Och mina systrar höll med. Och klokast av alla skrev den näst äldsta 

Klart han har en dator i himlen! Men ingen återkontakt till jorden, tyvärr. Envägskommunikation… Annars hade han använt den möjligheten för att hålla kontakt. Men han gör sitt bästa för att ha kontakt på andra sätt… Drömmar, förnimmelser mm. Då får man försöka skärpa sina sinnen för att få klart i vad han vill säga. Inte låta fantasin skapa fel budskap. Slappna av, lyssna, känn av, vad vill han säga? Sålla bort all brus och annat som stör kontakten! Han har ett budskap! Fred!!!

Och detta fick mina tårar att brännas bakom ögonlocken. Först tyckte jag att det kändes mest som flummigt svammel, men så det sista… Ja, hade pappa levt idag så hade han velat samma sak som mamma har velat hela tiden. Och jag. Fred. Fred mellan mina systrar. 

Älskade pappa, du fattas mig!

Nordens Ark

Idag styrde vi norröver och årets besök på Nordens Ark och alla djuren där. Både tjejerna och vi trivdes och hade det bra, men framförallt var det så kul att se hur Lillasyster tyckte det var spännande med alla djur! Ok, de lite större bondgårdsdjuren som man fick komma nära tyckte hon var läskiga, men i övrigt så gillade hon dom. Favoriten var nog ändå den Svenska blåankan. Vi har nu en längre tid försökt få henne att våga gå och bara hålla ena handen, vilket inte har fungerat. Inte förrän idag då, när hon ville gå och kolla på ankorna. Vi har nu känt ett tag att hon säkert skulle klara av att gå helt själv mer än de få steg hon klarat av hittills, men modet och självförtroendet har inte riktigt funnits där. Och kanske även viljan? I vilket fall så fanns den där idag.

   
    
 

När vi gav oss in i ivf-världen så blev det att jag sökte efter information om det hela, men även efter likasinnade. Detta ledde mig till olika forum och flera andra bloggar. Jag har lärt känna många tjejer som har delat min längtan, några har jag träffat, för andra är jag bara ett okänt alias i forumet eller en okänd följare av bloggen. Jag har följt dessa tjejer i med, och motgång. Jag har delat deras glädje och jag har delat deras sorg. Och just nu sitter jag med en klump i halsen och med tårarna som hotar att svämma över på grund av ett just sådant öde. 

Det är fan inte rätt att ett litet barn ska förlora sin mamma! Det är inte rätt att en ung man ska förlora sin fru! Det är fanimej inte rätt att en ung kvinna, en fru och mamma, ska bli sjuk, få lida något så kolossalt och dö! Det är inte rätt! Det är inte rätt på något vis! 

Trots att jag inte är troende så ber jag, jag ber Gud, jag ber Allah, Moder Jord och allt däremellan att denna lilla familj ska få en bra sista tid tillsammans. Jag ber att denna tjej ska slippa ha ont, att hon ska orka vara med nära och kära. Att hon orkat njuta av all kärlek och att de tillsammans kan ta tillvara varenda sekund de har kvar tillsammans. Varenda millisekund. 

Knut i magen

Det är inte bra när man efter en semestervecka känner en knut i magen när man tittar i kalendern och reflekterar över att det är tre lediga veckor kvar. Tre fjuttiga veckor springer snabbt iväg. Sedan är det tillbaka till allt det som hör mitt jobb till. När blev det så här? Jag ska ha medarbetarsamtal med min chef strax efter att jag börjar igen, frågan är om och i så fall hur jag ska ta upp det. Jag vet att jag borde, i alla fall det som orsakar knuten i magen, men som sagt var, hur? Jag vill ju inte försämra mina chanser 

Åldersnoja

Jag tror bestämt att jag har drabbats av en lite tidig 40-års-kris. I november nästa år blir det 40 år sedan jag såg dagens ljus för första gången och med anledning av detta har jag haft mycket tankar på senare tid om mig själv, dem person jag är, vad jag hittills gjort i livet, vad jag vill göra framöver och hur andra halvan (?) av livet kommer att se ut. 

Det är inte mycket i mitt liv som jag ångrar. De flesta val jag har gjort i mitt liv har jag gjort utefter den information jag haft och utifrån det så har jag för de allra mesta valt det som jag trodde var bäst. Det är rätt skönt att känna så.

Något jag däremot idag sörjer är alla de vänner och kompisar som försvunnit på vägen. Om jag ska vara ärlig så har jag idag, eller ska jag säga vi, A och jag, inte så många vänner som vi verkligen umgås med. Visst, jag har lite vänner/kompisar/bekanta som jag ibland träffar för en lunch eller fika eller något, men i de flesta fall är det inte mer än så. De vänner som jag ändå har, är lätträknade och bor alltför långt borta. 

När jag ser bakåt på mina snart 39 år i livet så ser jag många kompisar och vänner som har kommit och gått. I några fall har vänskapen bara runnit ut i sanden, i andra fall har vi vuxit ifrån varandra och i andra har antingen jag, eller min vän valt att avsluta vänskapen. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen, jag vet att jag inte är helt lätt person att vara kompis med! Samtidigt som jag är trogen de vänner jag har nära och kan gå genom is och eld för deras skull så låter jag inte mig själv bli behandlad hur som helst. Jag vill inte heller vara den som gör allt för vänskapen, som alltid ställer upp, men själv aldrig får stöd. Inte vill jag heller bli sviken och har jag blivit sviken tillräckligt många gånger så får även jag nog. Eller som den där kompisen som jag hade och som kom och hälsade på mig nere i Kalmar när jag pluggade där. När jag i efterhand fick veta att hon hade gått och snackat skit om mig så slutade hon existera för mig. Men ändå saknar jag den vänskap vi en gång hade och undrar än idag hur hon har det…

Just den här bristen på riktiga vänner känns lite tung för tillfället. Jag skulle så gärna ha en riktig fest med massor av inbjudna. Kanske redan i år som kräftskiva eller nästa år när jag fyller år. Frågan är bara vem jag/vi skulle bjuda? Som sagt var, de riktiga vänner som jag har bor en bit bort. Och de övriga… Jag tvivlar att de skulle vilja komma. Vi har i och för sig det där gänget som vi nu sex år i rad har bjudit på kräftskiva, men även det gänget börjar jag nu tvivla på. Mina tvivel kommer av en enda anledning, dessa personer har vi de senaste åren bara umgåtts med en gång om året, på vår kräftskiva. Visst, livet kommer emellan med allt vad det innebär men borde man inte umgås lite oftare ändå om man är vänner? Och borde inte någon annan ändå ta initiativet för en gångs skull, någon annan än jag och A?  Jag vet inte. Men det är så det känns. Och det känns ordentligt. Det gör ärligt talat ont. 

 
Visst vet jag att jag inte är någon enkel människa, men är jag verkligen så hemsk? Och tråkig? Jag vill trots allt inte tro det. 

En annan sak som får mig att tro att jag hamnat i en 40-års-kris är mina funderingar på jobbet. Är det hos den här arbetsgivaren jag vill jobba? Är det med de arbetsuppgifter jag vill jobba med? Inom det området överhuvudtaget? Om inte, vad vill jag i så fall? Starta eget? Bli konsult? Söka efter en högre befattning? Lägre? Skola om mig? Skaffa en egen liten butik? 

Och boendet. Om man skulle köpa släktgården i Värmland och försöka skaffa ett liv där uppe? Eller sälja huset vi har, köpa tomt och bygga något nytt? Eller flytta till lägenhet och skaffa sommarstuga? Eller bara köpa något annat? Ändå trivs jag ju med huset vi har, både i storlek och utformning, trots att den inte är så märkvärdig. Men det är ju inte jag heller.

Sedan så har vi ju den där barnlängtan jag känner. Eller jag vet egentligen inte om det är barnlängtan jag känner då jag ofta känner att de två jag har är mer än nog, samtidigt som tanken ”tänk om” dyker upp. Syskonvagnar är intressanta att kolla på. Och min mage känns så tom. Jag saknar graviditetstestandet. Och känslan av liv inuti mig. Jag saknar de (få) alltigenom mysiga stunderna med bebis. Jag saknar även amningen. Lustigt nog. Och att veta att jag aldrig mer kommer uppleva det känns vemodigt. Man kan väl lugnt säga att jag är ett gott exempel på att bara för att amningen inte fungerade första gången så betyder inte det att det inte fungerar med nästa barn. Men allra främst så saknar jag en person till att älska och få äran att se växa upp och bli en egen personlighet och en egen person. 

Något annat jag har tänkt på är min kropp. När jag var liten så ser jag på olika gruppfoton från lekis och skolan hur mycket större än de andra som jag ser ut. Inte så att jag är överviktig eller så utan allmänt bara större. Lite längre, kanske, men absolut inte tjockare. Jag var proportionell. Lite längre, lite, jag vet inte hur jag ska beskriva det… Hur som, sedan växte de jämnåriga ikapp mig och jag ansågs vara liten och spinkig. Min innebandytränare försökte få mig att äta upp mig lite. Vissa trodde jag hade anorexia eller bulimi, vilket jag absolut inte hade. Jag ville gå upp, men kunde inte. Förrän en dag när jag insåg att kilona hade smugit sig på mig. Många var dom, många som jag inte lyckas bli av med annat än när jag är gravid. En kroppsdel som jag aldrig gillat är mina ben. De är korta och tjocka. Och fulla med synliga kärlnät. Även när jag var som smalast var de bastanta. Som målvakt i innebandyn var jag tvungen att ha herrstorlek på knäskydden… Idag är även min mage och mina bröst några som jag inte är så värst nöjd med. Magen är plufsig och brösten hänger snart nere i knähöjd. Men samtidigt är jag ju så enormt nöjd med just benen och brösten.  Benen har ju burit mig så många mil och brösten, ja, de har jag lyckats amma med! Inte illa, kan man tycka! Mina ben är inget jag visar upp med stolthet, snarare tvärtom, men de fungerar i alla fall 

Det är mycket jag funderar på. Vilka val ska jag göra? Vilka vägar ska jag gå? Fortsätta på den jag står på nu, eller välja någon av alla dessa avfarter som korsar min väg? Jag vet inte. 

Morgonstund har guld i mun

…eller hur det nu är man säger. Det stämmer inte. Inte klockan 4:30 i varje fall. Då började Lillasyster låta efter att ha sovit oroligt en längre stund och jag insåg att nu behövdes det välling. Jag gjorde flaska, A matade. Jag försökte sova. A somnade, jag höll på att slumra till när han började snarka. Jag väckte honom, han vände på sig, och somnade om.  Det gjorde inte jag. Fortfarande en timme senare är jag vaken. Tankarna snurrar runt. Jag vill sova, men kan inte. Det bara snurrar och snurrar. Tankar om det mesta. Jobb och saker som hänt där. Barn. Släktingar. 40 årskris. Vänner och bekanta. Min kropp. Huset. Semestern. Mig själv. Allt bara snurrar och snurrar. Jag vill sova, men kan inte. Är trött men samtidigt så är jag pigg. Och tankarna de bara snurrar och snurrar och snurrar. Hade jag varit hemma hade jag nog gått upp och kört ett pass på crosstrainern, men nu… Visst, jag skulle kunna gå en promenad men även om vi är på landet så finns det inte så bra promenadvägar här. Promenad på landsväg lockar inte direkt. Jag får hoppas att jag kan sova i bilen hem istället 

Nu börjar denna vistelse i Värmland lida mot sitt slut och imorgon åker vi återigen hem. Dessa två sista dagarna har bjudit på utelunch, igår på Sillegården och idag på Diner 45, både kan jag varmt rekommendera. Sillegården erbjuder på Carl Larsson-romantik och dyr hantverk medan Diner 45 bjuder på god, amerikansk mat i en charmerande 50-talsmiljö. 

Efter Sillegården åkte vi till Rottneros park där vi strosade runt och njöt av den vackra miljön och E lekte på den roliga lekplatsen. 

  
  
   
 
Men rackarns vad kallt det var! 10 grader. Men trevligt!

Ligger här i sängen, E snarkar bredvid mig. Hon hade svårt att somna men lyckades till slut. I egen säng. Lillasyster har sovit oroligt hela kvällen och sista gången som vi skulle vyssa henne då hittade vi E liggandes i fotändan på vår säng. Så nu ligger jag här, orkar inte hålla på och springa fram och tillbaka, och försöker roa mig bäst jag kan. Hela dagen har jag sett fram emot lite lugn och ro för att kunna läsa bok, men det blev det visst inte så mycket av. Det är svårt i mobillampans sken…

Det är nu andra natten på raken som hon sover hos oss. Visst är det mysigt på ett sätt men det blir varmt, trångt och obekvämt och ingen av oss sover så värst bra. Jag kan inte förstå vad det är som ger henne så orolig sömn! Våra dagar är rätt lugna och harmoniska. Idag tex har den bestått av en sväng till stan för jag och E fick för oss att vi ville ge dom andra jul(-i)klappar. Och så har vi bakat jordgubbstårta. Och lekt i hennes koja. Lekt med Lillasyster. Spelat yatzy. Men ändå, hon är orolig. 

Nu har vi varit här i fyra dagar och jag börjar känna mig rastlös och uttråkad. Jag vill åka hem. Regnet gör ju inte saken bättre. Saken är ju den att jag vet att även hemma skulle jag börja bli rastlös. Att jag aldrig kan vara nöjd?!

Att bo så här med svärföräldrarna gör en även uppmärksam på svärfars hälsa. Det blir allt tydligare hur den allt mer sviktar och man blir påmind om att de börjar bli till åren. Svärmors oro över honom blir också allt mer tydlig. Och jag förstår henne. Frågan är egentligen hur länge saker och ting kommer att vara som de är idag? Allt eftersom de blir äldre och hälsan försämras kommer det att ske förändringar. Hur länge kommer de tex ha båten kvar? Hur länge orkar de bo kvar i huset? Hur länge orkar svärmor och hennes systrar ha kvar sin gamla släktgård? Vad händer med den när de inte orkar mer? Ingen vet. Man kan bara gissa och hoppas att det inte sker några förändringar på länge än

Ridtur i Getmossen

Yes, det var rida vi skulle göra! Det var några härliga, snälla och rara hästar som vi fick, E fick Figaro, svärmor fick Dollar och jag Godi. Gunnar, farbrorn som håller i det hela berättade om tomtar, troll och småknytt och vi njöt av en härlig ridtur. När vi åkte därifrån så visste i alla fall jag att jag skulle komma tillbaka till Getmossen för att rida och kanske åka släde? 

Den heta sommarvärmen har bytts ut mot mer ”normala” sommar-Sverigetemperaturer och jag börjar känna mig lite rastlös här ute på den Värmländska landsbygden. Så därför började jag kolla på lite valmöjligheter på aktiviteter och hittade snart något som jag trodde E skulle gilla. Jag skickade iväg några förfrågningar och så igår kväll fick jag svar från ett ställe. De hade möjlighet att ta emot oss imorgon, tisdag! Så imorse frågade jag E och svärmor om de var intresserade, vilket de var. 
Så, vad är det vi ska göra? Tja, det är något som svärmor säger att hon aldrig har gjort innan, jag har gjort det några gånger, men det är länge sedan sist och jag är verkligen inte erfaren, och slutligen så har vi E som gjort det några gånger men hon är inte så värst kunnig eller erfaren. Gissa vad det är!

Sommar

De senaste dagarna har varit helt sommarljuvliga och till och med jag, badkrukan själv, har nu badat två dagar på raken! 

I går när vi åkte upp hit till Värmland så gjorde vi ett snabbstopp på vägen hos finaste JZ för att lämna lite gravid- och mammatidningar. Äntligen har även hon nu, efter så lång tids kämpande och många tårar äntligen fått sitt efterlängtade plus och ett bra resultat på KUB! Äntligen ska hon och hennes man få bli föräldrar! Medan jag och Lillasyster snabbt sprang med tidningarna stannade A kvar i bilen. E hade åkt upp till Värmland med sin farmor och farfar redan på torsdagen. Det var verkligen kul att träffa finaste JZ, jag måste se till att få till ett riktigt besök och det inom kort! Eller vad säger du, JZ?

På vägen såg vi även ljuvligt vackra fält med lin. Jag visste faktist inte att linblomman är blå! Nu vet jag det!

  
När vi bara hade några mil kvar smsade svärmor och undrade om vi ville följa med och bada. En AC-sval bil gjorde att vi inte var så sugna men väl framme på gården och sommarvärmen insåg vi hur skönt det kunde bli, så då åkte vi. Och det var helt underbart! Undrar om den betydligt större Fryken är i närheten lika varm? Tror inte det!

Idag har det blivit ytterligare ett bad och så gjorde vi även vårt årliga besök på Mårbacka. Lika vackert som alltid, lika god fika som alltid men personligen måste jag säga att det är dålig stil att ta betalt för inträde när man bar ska gå till cafét och ta en fika! Det blev en dyr fika, måste jag säga! Jag blir så anti på sådant där!

  

I ett hus vid skogens slut

…liten tomte tittar ut

Att bo granne med en skog är helt underbart! Grönskan, lugnet, slippa grannar på alla sidor om huset, djurlivet, nära till blåbären… Men det har sina nackdelar. Eller särskilt en nackdel finns det. En stor sådan, djurlivet. Dels så är de där f-de sniglarna som totalt invaderar tomten.

image

Dels så är det vildkaninerna (fast de kommer snarare från villaområdet och har inte riktigt etablerat sig hos oss än, peppar peppar. Deras gräns går hos grannen). Och så har vi de värsta av allt. Rådjuren. Rådjuren som äter upp allt. Och dessutom så dräller dom äckliga, snuskiga fästingar överallt. Bara de senaste dygnet har jag plockat 4 stycken på mig. Tre som satt sig, en som sprang omkring på mig.

Kommer du ihåg?

Kommer du ihåg vad du gjorde för exakt ett år sedan? Det gör jag. 

Jag hängde tvätt. Sedan hände det något, jag reflekterade över det, fortsatte hänga tvätt. 
När tvätten hängde på tork ringde jag några samtal och gick därefter och lagade middag. När maten var uppäten fick E åka till farmor och farfar, A och jag åkte till Mölndals sjukhus för att få det konstaterat som jag redan visste. Vattnet hade gått. Några timmar senare åkte vi hem igen, i väntan på värkar. 

Nästa morgon kände jag av lite värkar, men de försvann och de höll sig borta. Ända tills vi kom till Östra och de kopplade på CTG. Då kom de, värkarna. De kom med 6-7 minuters mellanrum. Vi beslutade oss för igångsättning. Jag ville föda i Mölndal men de hade fullt på förlossningen så i väntan på att få komma in åkte vi och åt lunch. Och så gick vi på second hand och köpte böcker. 

På förlossningen fick jag värkstimulerande. Mellan värkarna läste jag i min bok. När jag kände att en värk var på väg och jag inte hann säga till så klappade jag med handen på benet så att A skulle komma och hålla mig i handen. Efter ett tag fick jag lustgas. Och så sterila kvaddlar. Jisses vad ont de gjorde! När jag lagt ifrån mig boken så fokuserade jag under värkarna på en bild på väggen. Eller egentligen inte på själva bilden utan namnet på fotografen, Anne Giddes.

Men lustgasmasken läckte så barnmorskan gick ut för att leta efter en mindre mask. Då kände jag att nu, kommer den, bebisen! Barnmorskan kommer springande och ber mig knipa så att det inte ska gå för fort. Och jag knep. Det gick till min förvåning bra. Och så kommer hon, vår efterlängtade lilla bebis! Lillasyster föddes 17:45, en timme efter kvaddlarna, tre (eller var det fyra?) efter att vi blev inskrivna. Då, när vi blev inskrivna var jag bara öppen någon centimer, inte mer, så när hon väl hade bestämt sig kom hon fort! 

Och imorgon fyller den lilla damen 1 år! Oj, vad tiden går!