Ja eller nej – KVAL!

Jag har ju berättat om min och E:s nya intresse, hästar och ridning. I våras provade hon på Shettisridning vid några tillfällen och där finns det en häst som från första stund blev hennes favorit, Smulan. Smulan är en äldre dam med lite egenheter, men enormt söt. Nu har hennes ägare bestämt att Smulan av olika anledningar inte ska vara med på Shettisridningen längre. När E fick höra det så sa hon genast att i så fall ville hon inte fortsätta med det heller, för var Smulan inte med, ja, då ville inte hon göra det något mer. Och det är helt och hållet hennes beslut. 

Det som leder till mina kval är att Smulans ägare nu frågade mig om E ville bli medryttare till Smulan. Det skulle vara en dag i veckan till en mycket rimlig summa och med tanke på vad E tycker om henne… Men så är det ju det där med tiden. E har redan idag två aktiviteter i veckan, ridskola och dans. I och med A:s allergi (och bristande intresse av djur) så är det jag som får ta allt vad det gäller djur (som om jag hade något emot djur…). Inte mig emot, men det blir snabbt mycket. Och hon är ju som sagt var bara 5. Två aktiviteter är nästan en för mycket och att då skaffa en till… Samtidigt så är det ju en aktivitet som hon och jag skulle ha tillsammans. En aktivitet som vi både gillade. Och som jag ser ger henne flera möjligheter just vad det gäller personlig utveckling, men ändå.!

Jag har redan tackat nej, men har ångrat det flera gånger om. Förnuftet säger nej, men hjärtat…

  
I och för sig inte Smulan, men ändå bild på shettisar

Annonser

Trött. Har egentligen så mycket jag vill skriva om men jag vet inte hur. Inte hur jag ska få ut det, hur jag ska formulera mig för att inte skriva något som skulle kunna bli alltför fel. Fel, särskilt om fel personer läste det. Nu är det få av dom som läser här som jag vet känner mig/vet vem jag är, men ändå. Det kan vara fler än de jag känner till, trots att jag inte gått ut med bloggen till min omgivning ute i ”den riktiga” världen. Jag vet ju inte vem mer som kan hitta hit på ett eller annat vis. Jag har ändå genom åren skrivit rätt mycket som gör att vill man, så kan man koppla ihop Maramina med den person som jag är utanför textens värld. Det skulle kunna bli så fel… Så plötsligt så vågar jag inte skriva om det fast jag känner ett behov. Jag får helt enkelt försöka hantera det ändå

Fredag

Idag så var det lite av sorgens dag. Världens bästa chef slutade på företaget jag jobbar på. Nu var han ju tyvärr inte min chef det sista, men ändå… Han är ändå en suverän person och det märktes att han under sin tid på företaget gjort ett stort intryck och inspirerat många. Och många kommer att sakna honom. Och många tror jag kommer att få glädje av honom i sin nya roll på hans nya arbetsplats. 

Även om det på dagen var lite deppigt (av flera orsaker), så var kvällen desto mer fantastisk. För idag fick jag träffa min lille favoritkille och komma ut och rida! Svärmor och jag var ute igen och red ut i skogen. Gud vad fint det är här! Och Gud vad många fina hus vi såg! Och Gud vad roligt det är att rida! Och så skönt! Särskilt mentalt! Jag mår SÅ mycket bättre när jag får umgås med djur och vistas ute i naturen! Och svärmor verkar känna lite så också. Och hon behöver verkligen något som distraherar henne, särskilt nu när svärfar än en gång fått problem med hjärtflimmer, förutom hans minnesproblem som blir allt värre. 

  

Skit och mys – skitmys?

Idag hade jag möte med min chef och i det stora hela var det givande och bra, även om vissa saker var betydligt mindre kul, och vissa saker gjorde mig inte alls glad. Snarare trött och uppgiven. Men, det var bara att hålla masken, agera falskt och acceptera att saker och ting är som det är. Även om det inte känns som det nu så kan det ju ändå bli bra. Eller kanske till och med riktigt bra. Men det känns lite väl otroligt att det skulle bli riktigt bra. 

När dagens sista möte var slut, tidigare än planerat, så tog jag och åkte hem istället för att gå och sätta mig på min plats i ca tre kvart. Det kändes som om jag behövde få lite distans. 

Väl hemma så fick jag tjata mig till att familjen följde med mig för att bada, men tillslut lyckades jag. Vattnet var kallt, men efter en stund blev det riktigt skönt. Nu är vi inte dom som ligger på stranden så när alla kände att vi hade badat klart så åkte vi och införskaffade oss lite take away och så satt vi ute och njöt av det underbara vädret. Varför kunde de inte vara så här när jag hade semester???

Huvudet värker och nacke och axlar är stela. Nu har det i och för sig blivit en hel del sittande vid skrivbordet på jobbet, men ändå. Massagen i förra veckan hjälpte föga. Kanske borde jag gå och kolla synen? Kanske det är den som spökar? Det gäller bara att hitta tid till det också… Det känns som A är inne i en period där han inte riktgt trivs med att gå hemma, samtidigt som han inte gör så mycket för att hitta på saker. Så för att underlätta för honom i bästa möjliga mån så försöker jag komma iväg från jobbet i vettig tid. Det i sin tur medför att jag har svårt att få ihop timmarna. Samtidigt så gjorde ju inte han då mycket när han jobbade och jag var hemma. Nu så kommer jag ju hem vid 16:30-17:20 beroende på trafik, köer och om jag måste stanna till och handla på vägen eller ej. Han i sin tur var aldrig hemma innan 18 och då har ju ändå både han och jag flex på jobbet. Jag antar att jag är alldeles för snäll, eller något. Men jag kan inte sticka under stol med att den senaste tidens fina väder påverkar mig till att vilja gå hem. Fast den främsta orsaken är nog ändå barnen. 
Vädret ja! Vilket underbart väder vi har! Synd att jag måste jobba. Det är verkligen som om detta blev den andra sommaren på raken som jag missat. Förra året var värmen först alltför jobbig pga att jag var höggravid. Sedan var jag ju nyförlöst och fick inte bada, och på grund av mina känsliga bröst som så lätt fick mjölkstockning fick jag gå omkring med flera lager tröjor och behåar på mig oavsett hur varmt var. Och nu, när vädret äntligen blir fint så jobbar jag och kan inte ha så mycket ledigt som jag hade kunnat önska. 

Trött

Jag är trött och hungrig efter dagens loppis. Försäljningen gick sådär. Jag hade trott/hoppats på att sälja en massa barnkläder (stl 50-68) men det sålde jag knappt något av. Eller vuxenkläderna. Eller manskläderna. Eller böckerna. Eller… Men pH-lampan blev såld! Jag hade knappt hunnit ut ur bilen innan den första personen kom och frågade vad jag ville ha för den. Han tyckte jag låg för högt och ville pruta. Det fick han inte. Inte just då. Jag välkomnade honom att komma tillbaka strax innan stängningsdags för var inte lampan såld tills dess skulle han få det till det priset som han hade erbjudit. Det gjorde han inte, men det gjorde inget för kort därefter kom en annan och köpte den till det begärda priset. 

Den första timmen var helt galen! Men resten av tiden så gick det upp och ner på mängden besökare. Jag antar att det hängde samman med andra evenemang på Kulturkalaset. 

 När klockan var strax innan sju packade jag ner mina saker och åkte hem till min väntande familj. Jag har inte träffat dom på några dagar och ändå slogs jag av de stora framsteg som Lillasyster tagit vad det gäller gåendet! Nu har hon verkligen hittat modet och hon går mer än rumphasar. När jag rotade i källaren efter saker till loppisen hittade jag lite av E’s gamla leksaker som jag hade tagit upp då jag tänkte att de kunde kanske passa Lillasyster och nu lekte hon med dom hur mycket som helst. Hon älskade dom! Kul att se att hon hittade något hon tyckte om!

Nu är det dags att krypa till kojs. Imorgon är det en ny vecka och en ny arbetsdag. Känner inte alls för att jobba, jag vill vara med familjen! Men, men, vad göra? Någon måste ju jobba också! 

Värme, motion och packa

Idag var nog en av de varmare dagarna denna sommaren och för att känna på värmen lite extra så klippte jag gräsmattan. 1,5-2 timmars slit senare så kunde jag nöjt betrakta gräset och som alltid när den är nyklippt så slås jag av tanken hur mycket jag tycker om att ha det så. Synd bara att det är så jobbigt att hålla det så! Ja, jag vet att det finns robottgräsklippare men även om vi har diskuterat att skaffa en sådan så har vi inte riktigt kunnat ta det beslutet utan av tvekar. Visst vore det underbart att slippa gräsklippningen men det som gör att vi tvekar är

  1. Tomtens storlek. Vår tomt är rätt stor och ser man på dess storlek så kräver den en större klippare och då går den genast upp i pris 
  2. Tomtens form. Vår tomt är triangelformad där huset står nästan längst upp på tomten. Visst är det en sak att ha en rektangulär tomt men triangelformad? Frågan är om det inte skulle innebära ännu större krav på maskinen för att den ska kunna hitta ”hem” till sin laddningsstation? Och större krav, högre pris 
  3. Tomtens läge. Nu har det blivit bättre sedan vi planterade vår häck ut mot gatan, men även om vi bor längst upp på gatan så är det många som passerar förbi på gatan då där gatan tar slut så börjar en cykelväg som går till andra sidan skogen och berget. Och visst, klipparen ska kanske inte fungera om den är för långt från sin station, men folk är ju bra på att djävlas och folk har i vissa fall väldigt svårt att skilja på ”mitt” och ”ditt”
  4. Tomtens lutning. Som jag nämnt innan, vår tomt sluttar rätt mycket. Det kräver sitt av den som klipper gräset, oavsett om det är en människa eller robot
  5. Klippningen ger motion. Oavsett om vi tycker om det eller ej så ger klippningen ändå motion. Och den motionen är väl bättre än ingen alls?

Efter att ha hällt i mig mängder av vatten och vilat mig lite (jag kände mig rätt slut efter klippningen) så fortsatte jag med att förbereda inför morgondagens loppis. Det är kulturfestival i stan och jag har bokat en plats på bakluckeloppisen på Heden för att sälja av lite av allt vi har samlat på oss. Jag har plockat, letat, försökt organisera och så prismärka vartenda pryttel som jag hade tänkt försöka sälja. Och det har jag hållt på med nästan hela dagen idag. Och så var jag iväg och skaffade växel! Hade inte A påmint mig hade jag totalt glömt bort det. Frågan är bara hur mycket som är lagom mycket i växel? Jag hoppas att folk betalar främst med Swish men alla har ju inte det och många har alltför mycket stora sedlar… Och en annan fråga, hur ska jag förvara pengarna? En midjeväska hade varit bra, men någon sådan har jag inte. Inte någon liten nätt axelremsväska heller. Ja ja, det löser sig på något vis. 

Bilen står nu packad och är full med grejer. Det är kläder, böcker, leksaker, glas, tavlor… Ja, lite allt möjligt helt enkelt! Så nu håller jag tummarna för fint väder, mycket folk och framförallt mycket köpsuget folk! 

Kaninjakt

A och barnen är i Värmland och jag är ensam hemma. Men tråkigt har jag i alla fall inte haft ikväll för det! Nej då! Jag har jagat kanin minsann! 

  
Våra två busfrön, Lisa och Linus hade lyckats smita och rastade sig själva i trädgården. Det lustiga är att när vi haft dom i koppel så har de knappt velat gå alltför långt bort från buren, men nu hade de tagit sig runt huset och längst ner på tomten. Buren står längst upp på tomten. Jag försökte hitta en bra bild som visar hur det ser ut, men hittade ingen. Men det är i alla fall snälla kaniner som höll sig i vår trädgård och inte sprang in i skogen!

Jag skulle inte upptäckt något förrän imorgon när jag skulle gått ut för att titta till dom om inte grannen hade ringt på och frågat om kaninerna skulle springa lösa på tomten. Det var för mig att bara traska ut och försöka få tag på dom. Tack och lov så har Lisa under sommaren blivit rätt tillgiven så hon kom fram till mig, men Linus var det värre med. Men även han fick jag tillslut fast och nu sitter de inlåsta i sin bur. 

   
 

Avundsjuk, jag är avundsjuk

Jag erkänner! Jag är avundsjuk på min vän och alla andra som har det lätt. Ta bara det här med kompisen vars vatten gick igår enligt mitt tidigare inlägg. Precis som jag hade gissat så tog resten inte lång tid. Drygt två timmar senare var bebisen född. Avundsjuk? Jag? 

Ser man på hennes graviditet så blir jag avundsjuk på rubbet. Först så hann hon knappt sluta med preventivmedel innan hon var gravid. Och bara några veckor innan så hade ju hennes sambo i förtrolighet frågat om jag visste om det var något ”fel” då min vän knappt var intresserad av kroppskontakt och än mindre sex (en mycket jobbig sak att få höra om från honom då det är hon som var min vän först). Sedan själva graviditeten… Inga krämpor annat än trötthet. Genom hela graviditeten gled hon igenom och mådde bara bra. Och jag blir så avundsjuk! Inte att jag missunnar henne, men jag önskar att jag också fick… 

Visst blir man glad 

Idag efter jobbet skulle jag gå och hämta ut pengar och stog i kön till bankomaten när en kvinna i övre medelåldern gick förbi och log och jag mig tillbaka. Hon gick till sin moppe/vespa/eller-vad-det-nu-heter och så vände hon sig om och sa:

”Vilken fin blus du har! Var har du köpt den? Eller har du sytt den själv?”

Åh, vad en främmande persons komplimanger kan värma! Jag brukar försöka göra just det, berömma när jag ser något jag tycker är fint/bra/berömvärt. Jag gör det inte för berömmandets skull utan för att jag vill sprida glädje och att få veta att man är fin i håret, har snygga byxor, är trevligare än genomsnittet eller vad det nu är gör nog de flesta glada, för stunden. Hittills har jag, vad jag  kan minnas aldrig fått likgiltiga eller negativa reaktioner i alla fall

Priset för skönhet

De flesta känner ju till fördelarna med ekologiskt odlat och närodlat och många köper just detta på grund av fördelarna. Vi svenskar har allt mer blivit medvetna om vår påverkan på miljön och allt fler försöker sig på att ta i alla fall ett steg åt rätt riktning. Det som är lätt att glömma är vår övriga påverkan. Den påverkan som uppkommer på grund av våra andra val och inköp. Ta tex metallbrytning. Det ger inte bara öppna sår i landskapen utan dessa kräver ofta mycket energi och kemikalier. Giftiga kemikalier. Kemikalier som vi inte vill ha ut i naturen. Och oavsett hur försiktiga vi är så kan det gå fel. Som i Colorado. Myndigheterna råkade ta sönder en damm vid en guldgruva. Nu läcker gifter ut och på sikt hotas även Grand Canyon.    Och detta bara för att vi vill hänga på oss lite bling bling i form av guld. 
Frågan är, är det värt det?

Bebis

Igår kväll skickade bästa vännen ett sms om att vattnet hade gått så nu gissar jag på att hon ligger på BB med en bebis bredvid sig. Jag vet ju av egen erfarenhet att det kan ta tid från vattenavgång till födsel, men med tanke på att hennes värkar hade kommit igång lite smått och hennes store kom på bara några timmar så borde även lillebror vara snabb. Så nu väntar jag otåligt på besked
Jag kan ju erkänna att jag är aningens avis. På ett sätt vill jag ha ett barn till men samtidigt så kan jag inte förstå den önskan. Jag känner att två räcker. Det är jobbigt nog nu att räcka till åt de två vi redan har. 

Hästbiten

I somras skrev jag om att jag, E och svärmor var iväg och red när vi var i Sunne. I fredags var jag och svärmor iväg och red och jag har totalt fallit för det här med hästar och ridning! Jag vill bara rida mera! Jag inser dock att jag får ta och träna på mitt pondus. När jag var yngre hade jag inga som helst problem, men nu…

E red ju på shettis några gånger i våras och idag började hon ridskola. Jag insåg snart att hon borde kanske väntat en termin eller två till med det då hon hade svårt med koncentrationen. Men förhoppningsvis blir det snart bättre när hon blivit mer van. Hon gillade dock det, även om hon nog tyckte att ryktandet var roligast ☺️. Vi får se om det blir några fler terminer för henne efter denna. Antingen så blir hon väl totalt biten (i likhet med mig) eller så tröttnar hon snart. 

   
    
   

Små, söta shettisar på Knuthenborgs djurpark

Det här med hur jag mår

För 13 år sedan så fick jag en tid på vårdcentralen då jag hade fått sådana besvär med plötslig ledvärk i en eller flera fingrar/fingerleder, följt av svullnad i den värkande leden. Detta var inget ständigt problem utan hela förloppet tog i regel 10-40 minuter från att värken började till att den och svullnaden försvann. Läkaren stod förbryllad, men efter en del provtagning konstaterades hypotyreos, dvs låg ämnesomsättning. Jag började äta Levaxin och fick börja gå på en massa provtagningar tills för mig rätt dos hade hittats. Jag hade då turen att träffa en bra läkare som tog mig på allvar trots att jag aldrig kunde visa upp något av mina symptom för honom 
På dessa 13 år som gått sedan dess har det hänt en del. Dosen har fått höjas och sänkas något vid ett antal gånger (höjts vid både graviditeterna), mina symptom har blivit fler och jag har haft ett gissel att hitta en läkare som inte bara går på labvärdena utan även på hur jag mår. För oss med hypotyreos är det vanligt att man har symptom trots att ens värden ligger inom de gränser som anses vara ”normalt” och tyvärr så är kunskapen hos många läkare på vårdcentralerna låg vad det gäller sjukdomen trots att den är rätt vanlig. Men efter min senaste graviditet så tror jag att jag har hittat en läkare som förstår problemet bättre och lyssnar även på hur jag mår, underbart! Nu har jag allt mer börjat känna av allt fler av mina symptom, så jag funderar på att kontakta läkaren om att få ta nya prover. Det är ju snart ett år sedan sist, så på så vis skadar det ju inte heller att kolla upp det. Då ämnesomsättningen påverkar på cellnivå kan symptomen variera en hel del från person till person. För min del så är det följande symptom som brukar förekomma (ytterst sällan alla på en gång, måste jag tillägga): 

  • frusenhet
  • kronisk trötthet
  • Utmattning
  • depression och nedstämdhet
  • sömnstörningar/kan sova hur mycket som helst utan att bli piggare
  • svårt att tappa vikt
  • muskel- och ledvärk
  • stelhet (det senaste jag börjat känna av)
  • svaghet
  • mjölksyra- och kramptendens i musklerna
  • koncentrationssvårigheter
  • försämrat minne
  • yrsel
  • stickningar och domningar
  • karpaltunnelsyndrom
  • torrt hår och håravfall
  • sköra naglar
  • klåda
  • försämrat immunförsvar
  • hörselnedsättning (jag tappade hörseln på ett öra samma höst som hypotyreosen upptäcktes, vid det laget hade jag ännu inte fått rätt medicindos)
  • tinnitus (har jag också haft sedan den där hösten)
  • gallstensbildning (opererade bort gallblåsan när E var sex månader gammal)
  • nedsatt sexlust
  • infertilitet
  • hög puls
  • försämrad blodcirkulation med kalla händer och fötter
  • orolig mage
  • lätt för att få blåmärken

När man gör en lista såhär så skräms jag av hur lång den är. Det är allt tur att jag inte har allt samtidigt! Samtidigt så känns det som om det skulle vara alla de krämpor som jag någonsin har haft i en och samma lista och jag kan inte låta bli att fundera på hur jag hade mått och vilka av dessa punkter i listan som jag inte skulle haft om jag inte hade haft hypotyreos, låg ämnesomsättning? Jag har som sagt var inte alla symptomen på en och samma gång (tack och lov för det!) men idag och på senare tid har jag känt av flera. Kanske beror det på någon annan sak, så jag ska avvakta några veckor tror jag, men om det inte bättrar sig blir det till att boka tid för provtagning. 

A och barnen är iväg och seglar och plötsligt så fick jag en kväll helt på egen hand. Jag måste erkänna att det känns skönt. Nu har jag fått en kväll utan gnäll och krångel med trötta barn, utan läggning av desamma och istället fått några timmar att bara vara. Visst, jag skulle kunnat klippa gräsmattan, tvättat, dammat, dammsugit, städat lekstugan ren efter den där äckliga musen vi hittade där, eller något av alla de andra måsten som finns, men istället valde jag att ringa bästa vännen som verkligen går i väntans tider (beräknad att föda i slutet av nästa vecka) och pratade med henne och sedan satte jag mig och kollade på film på Netflix. Men nu, efter några timmar på egen hand måste jag erkänna att jag allt saknar min familj. Men jag vet ju att de har det bra och de är värda lite segling, mys och glädje. 

Den som lever får se

Jag har tidigare skrivit att jag inte riktigt vet vad jag vill med mitt liv, vart jag vill gå, vad jag vill nå men jag har nu funnit två vägar som jag skulle kunna tänka mig att gå. Två vägar som kanske skulle kunna korsas men jag tror att de blir bäst att hållas ifrån varandra. Egentligen så är det inte vägar det handlar om, snarare del av vägar då de bara skulle vara del av mitt liv. Men i vilket fall, idag har jag gjort något som kanske skulle kunna leda mig till den ena vägen. Jag hoppas och håller tummarna för att det ska gå vägen nu. Jag vet att vissa saker skulle bli till det sämre och att den här vägen logiskt kanske inte är den mest vettiga, men jag följer mitt hjärta och min magkänsla som säger att det är rätt för MIG. Innan jag tog det där steget har jag varit positiv och känt hopp, men nu efteråt känns det dömt att misslyckas. Vi får väl se om det blir så. Jag har tagit första steget, kanske leder den till fler steg, kanske inte. 

Den andra saken skjuter jag för tillfället på framtiden innan jag tar itu med den. När jag ver hur det blir med den första kommer jag välja hur det blir med andre, om jag testar på det eller inte. Så sant som det är sagt, den som lever får se

Livsöden

Det är rätt fantastiskt hur många olika livsöden det finns och hur lite man ibland vet om vissas, även om de står en nära. 

Jag minns när jag var liten och mamma hade besök av en av sina vänninor. De lärde känna varandra först när de kom hit till Sverige från Finland, men de satt ofta och pratade om sin uppväxt, och åren innan de lärde känna varandra och jag älskade att sitta och lyssna på dom. Det var så spännande, så annorlunda, så långt ifrån, samtidigt som det var så nära. Det handlade ju om mamma! Mycket har jag glömt bort, men en sak som alltid har funnits där är mammas stora tragedi under sin första graviditet. Hon var i slutet av graviditeten när hennes man, min äldsta systers pappa, skulle visa att han kunde simma. Han var alkoholpåverkad. Han kunde inte. Mamma blev änka efter 2,5 månad som gift, två veckor innan min syster föddes. Ingenting är självklart. Allt kan förändras så snabbt…

Idag undrar jag hur mammas liv hade sett ut om han inte hade drunknat? Troligtvis hade varken jag eller de två andra systrarna inte existerat. Hur hade mamma mått idag? Hade hon haft de psykiska besvär som hon hade framförallt när jag gick i mellanstadiet? Hur hade min äldsta syster varit? Hade hon varit i samma behov av bekräftelse? Hade hon haft de narcistiska, psykopatiska drag hon uppvisar emellanåt? Hade mamma och hennes första man varit gifta idag? Skulle de bott i Sverige? Finland? Och pappa? Var hade han levt sitt liv? Med vem? Frågor som aldrig kommer att besvaras…

Slut på semestern

Två dagar är nu avklarade på jobbet efter semestern och jag måste säga att det känns lite segt. Jag antar att det kommer igång lite mer i nästa vecka när fler kommer tillbaka från sina semestrar, men segheten kommer nog delvis att finnas kvar. Det är många trådar som måste nystas upp och det är svårt att veta var man ska börja. Hur få ordning på saker och ting? Hur ska jag gå tillväga? Vem ska jag involvera? 

På fredag ska jag ha utvecklingssamtal med min chef och jag hoppas att vissa saker kommer vara klarare och tydligare då. Förr eller senare borde det ju bli det. Jag måste erkänna att det kändes skönt idag när en kollega beklagade sig över sina surdegar som stressar. Det var inte skönt att denne också har surdegar, däremot är skönt att veta att man inte är ensam!

Surdegar förresten. Vem kom på det uttrycket? Idag är det ju egentligen något positivt, något som vissa betalar dyra pengar för att köpa. Jag behöver inte köpa några, jag skaffar mig det ändå 😊

En sista

…dag kvar och sedan är det jobb igen. Det är med delade känslor jag börjar jobba. Det känns inte lika jobbig idag som det gjorde för en vecka sedan, men ändå. Är det jobbet? Kollegorna? Arbetsuppgifterna? Eller bara latmasken? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill idag, imorgon, nästa år eller om tio år. Snart ska jag ha utvecklingssamtal med min chef och då bör jag veta. Eller jag tror att jag vet, på ett sätt. Men hur lägga fram det så att även chefen förstår? Och rent konkret vet jag ju egentligen inte. Jag är rätt nöjd idag, men ändå inte. Jag får fortsätta fundera på det, det är några dagar kvar tills det mötet. Innan dess kommer det vara några andra intressanta möten. Och några som jag fasar för.