En veckas vistelse på Rhodos börjar närma sig sitt slut och som vanligt känns det som om en vecka är någon dag för kort. Vi har haft fantastiskt väder (med undantag av en regnig förmiddag som snabbt gick över till solig medelhavs-maj-värme-och-sol), ätit god mat och bara allmänt haft det gott. Visst, vädret har tydligen varit rätt ok även hemma, men här har vi verkligen kopplat bort allt vad jobb heter, vilket är svårt att göra helt lediga dagar hemma, och istället bara rått om varandra. Underbart! Och välbehövligt! 



Imorgon bär det åter hem igen. 
Några saker som jag noterat under denna vecka: 

  1. Jag behöver verkligen gå ner i vikt. Jag har alldeles för många kilon som inte är hälsosamma för mig! Samtidigt så förvånad jag över hur få det är som inte bär på trivselkilon utan är mer eller mindre mulliga
  2. Jag förstår inte varför man har ett fönster ut från toa/badrum till ett annat rum. Idé med det? Och framförallt inte in till ett sovrum! Det spelar ingen roll hur mycket mörkläggningsgardiner man har ut från rummet om persiennerna släpper igenom (oavsett hur de är vinklade) igenom en massa ljus
  3. Lillasyster är en riktig partypingla…
  4. Jag gillar grekland! Hade gärna stannat ett tag till!
Annonser

Val

Någonting som det är mycket och starka känslor över är amningens vara eller ickevara. När E var liten så hade jag ständiga känningar av mjölkstockning och fick aldrig att mjölken räcka vilket fick mig att känns mig otillräcklig och som en dålig mamma. Så redan när vi började prata om ett barn till så började jag fundera på det där med amning och när Lillasyster väl var född hade jag sedan en tid tillbaka bestämt att jag skulle försöka amma, och jag skulle försöka så länge A var hemma, vilket var rätt länge då han först tog sina 10 pappadagar och därefter tog semester och annan inarbetad tid. Fungerade det inte helt felfritt när han började jobba skulle jag helt enkelt ge upp. Jag hade förpliktelser gentemot både bebisen och E, och det var inte att amma till varje pris. 

Igår fick jag reda på att en väns sambo hade börjat fundera på att separera och hade till och med bokat in sig på en visning.  Det kom som en blixt från klar himmel, både för mig och min vän. Senast jag träffade dom, vilket inte var så länge sedan, så pratade de om bröllop. Och min vän sa att de senast i förrgår hade pratat om saker de skulle göra framöver. Så hennes besked kom verkligen som en blixt från klar himmel! 

Summan av kardemumman är att hon var på väg att bränna ut sig totalt. Småbarnsföräldrar som de är så blir det ju inte så mycket sömn på nätterna. Särskilt som hon ammar deras minsting. Till det så kom en del påfrestande saker som de har i sitt liv. Det är helt enkelt några saker som slukar energi och så en störd nattsömn på det gör att hon aldrig får vila och återhämta sig helt. Han försöker avlasta på kvällar och morgnar, men det är inte tillräckligt. 

Det jag slås av är envisheten med att fortsätta amma. Hon säger själv att det är en orsak till att hon mår som hon gör men hon vill inte sluta med det. Hon vill ge sitt barn det bästa hon kan, dvs bröstmjölk. Och det är det jag slås över, det är det jag förskräcks över. Att man idag är så inpräntad med att modersmjölk är det allra bästa och att det är amning som gäller till varje pris. Jag var ju själv där en gång i tiden. Jag ammade, kände mig otillräcklig, värdelös och totalt misslyckas. Jag mådde skit, men jag ammade. Jag grät, men jag ammade så mycket det bara fick. I efterhand så såg jag det idiotiska i det. Hur bra var det EGENTLIGEN för bebisen att mamman mådde dåligt, hamnade nästan i en depression och allmänt var en dålig mamma? Detta tänker jag även på i min väns frus fall. 

Nu har de i och för sig pratat igenom det hela och tagit till några åtgärder, men amningen är kvar. Den vill hon under inga omständigheter sluta med. Och jag kan inte låta bli att fundera vilket som är bäst för barnet:

  1. Amning och att mamman mår dåligt, föräldrarna separerar och familjen splittras. Mamman får inte vila och återhämta sig och orkar tillslut inte ta hand om varken sig själv eller barnen
  2. Amningen avslutas, mamman får möjlighet till mer sammanhängande vila och familjen kan förhoppningsvis fortsätta vara tillsammans 

Jag ver ju helt klart vad jag anser vara bäst för alla parter

Det känns stundvis som om jag drunknar i jobb och måsten. Varenda helg fram till semestern är bokade, om än med roliga saker. Det är allt från Stockholmsweekend med A och Phantom of the Opera (utan barn) till Rhodos, träffa finaste vännen och student. Jobbmässigt är det också full rulle fram till semestern. Jag är mer än fullbelagd och stundvis kan jag inte fatta hur jag ska hinna med allt jag lovat att jag ska hinna med. 

Idag var jag med hos min främsta kund och deltog vid en myndighetsinspektion. Jag har varit konsult hos dom just för att det vid en inspektion hade konstaterats brister. Inför dagens inspektion fick jag försöka peppa kunden. De hade inte åtgärdat alla de brister som myndigheten hade konstaterat, men de hade i alla fall kommit långt. Visst, myndigheterna skulle inte bli helt nöjda, men jag gissade på att de skulle komma tillbaka fram emot vintern. Döm om min förvåning, och kundens glädje när inspektionen avslutas med ett konstaterande av att företaget har gjort mycket och åstadkommit mycket och att myndigheten nöjer sig för den här gången! Och gissa om jag blev glad när myndighetsrepresentanterna tryckte på att företaget skulle vara ”riktigt nöjda med konsulternas insats” 😊 De nämnde även att den utbildning som jag höll på företaget vid några tillfällen tidigare i år verkade vara  bra. Jag tog verkligen åt mig och kände mig så glad och tillfreds! Jag är inte så pjåkig! Jag är rätt bra på det jag gör! Visst, ibland blir det svackor och ibland presterar jag inte så bra som kunden önskade sig, men i det stora hela, jag är kompetent och jag vet vad jag håller på med! Gissa om jag känner mig nöjd och stolt över mig själv! Och genast känns allt jobb jag lagt ner som ingenting. Det var verkligen värt sitt slit! Och så skäms jag lite samtidigt. Jag skäms för att jag önskar att min förre chef plus några andra på mitt gamla jobb, de som inte tyckte att jag gjorde något bra jobb, kunde få veta hur bra jag lyckas nu. Och jag kan inte låta bli att fundera på vad var det där på det företaget som gjorde att jag inte gjorde något bra jobb, att jag ansågs (av vissa) vara inkompetent men att så många andra tycker tvärtom? Att både tidigare kollegor och arbetsgivare anser annorlunda? Att nuvarande kollegor, arbetsgivare och kunder anser annorlunda? Att de faktist tycker att jag är både kunnig, kompetent och pedagogisk? Det är frågan… Hur blev jag sådan? 
Jag kan helt enkelt inte sluta älta

Jag har under en period nu känt att den där längtan efter en trea har stillats bara för att plötsligt komma tillbaka som en käftsmäll. Trots att jag idag mår bättre än vad jag gjort på, ja, jag vet inte hur länge, så tryter orken när mina två tjejer sätter igång. Det känns stundvis som om det är bråk jämt. Särskilt Lillasyster håller på och testar gränserna för jämnan, samtidigt som hon är min lilla bebis (enligt henne själv). Jag vet att det hör till, men likväl är det jobbigt. Samtidigt så kommer E och som också har sitt att tampas med. En 7 åring är trots allt inte så stor och kan verkligen i ena stunden vara så liten, så liten och i den andra vara en riktigt stor och redig tjej. Och att hon dessutom är rätt mogen till personligheten också kan göra det än svårare att komma ihåg hennes ringa ålder. Stundvis känns det som om jag skulle gå åt för att jag inte orkar mer bråk och krångel. Jag könner att jag klarar  betydligt mer än vad jag har gjort (bl.a. så bryter jag inte ihop så lätt), men det tar på orken att ha dessa två ”solstrålarna” i luven på varandra för jämnan. Och inte att glömma testandet av gränserna! 

Trots att det stundvis känns som om de kör helt slut på mig, trots att jag verkligen älskar mitt jobb just nu, och trots att den är ytterst svår att kombinera med småbarn, så finns den där. Längtan. ”Tänk om..!” Den är stark, så genomträngande, så enorm. Och vetskapen om att vi inte kommer göra några försök på ett syskon gör ont. Den känns i hjärtat, i magen, ja, den har spridit sig till märg och ben! Och jag vill bara bli av med den!