Myspys

Idag kom min gamla ”roomie” på besök på vårt nya kontor tillsammans med sin lilla åttaveckor gamla son. En efter en ville kollegorna hålla honom och han lät sig bli hållen. Sist ut var jag. Jag hade skojat innan om att fick jag hålla honom skulle jag inte lämna ifrån mig honom. Så blev det nästan. Han låg där och småslumrade, knorrade lite, spottade ur nappen, jag stoppade in den och så pratade vi om livet medan mamman fikade i lugn och ro och fick möjlighet att tanka lite vuxentid. Så mamman var nöjd. Bebisen var nöjd, men nöjdast var jag som fick så mycket bebismys. Den enda som inte är riktigt lika nöjd är min inte så vältränade arm, men det är det värt😁

Annonser

Tankar om allt och inget

Det är kväll och tankarna snurrar runt om allt och inget. Tänker på kollegan som har en stor barnlängtan, men som inte lyckas hitta någon att försöka få barn med. Som även har funderat på att försöka på egen hand.

Jag tänker på den där artikeln som en psykolog i min bekantskapskrets delade på Facebook. Läs gärna den och berätta vad ni anser om det som skrivs. Försökte sätta mig in i den danska rapport som artikeln hänvisade till, men min trötta hjärna slog knut alltför snart och jag insåg att det var lika bra att ge upp. Jag tror absolut att barn som hjälper till hemma på sikt får det bättre än barn som blir helt curlade. Jag tror på att en kombination av fullständigt stöd och mycket hjälp men med vissa ställda krav är den bästa kombinationen. Men så är jag också av den gamla skolan…

Vidare så tänker jag på att om lite mer än om en vecka så börjar allvaret igen och jag känner en viss oro. Allt är ju så nytt, och det är ju inte på mitt initiativ, vilket gör det svårare. Hur kommer det att bli med ny chef och massor av nya kollegor? Hur blir det med de kollegor som jag redan har? Hur blir det med framtida uppdrag? Hur blir det med kick-offer och studieresor som jag ska på med jobbet? Så många frågor, så mycket att fundera på och oroa sig för i onödan. I förväg.

Mina tankar rör, som så ofta, på min längtan efter en bebis. Hur konstigt det är att jag, som haft så jobbiga graviditeter och jobbig första tid med bebis ändå önskar att jag kunde få en till. Hur konstigt det är att jag förträngt så mycket av det jobbiga! För visst är jag medveten om att det var jobbigt, men när jag läser mina gamla inlägg så slås jag av hur dåligt jag mådde! Jag kan inte minnas att det var SÅ jobbigt! Samtidigt så förstår jag ju att A inte vill vara med om det en gång till…

Mina tankar rör sig runt de böcker jag läst i sommar. Nedan några av dom.

Ursäkta att de är åt fel håll, jag är alltför trött, och lat, för att göra något åt det, trots att det är lätt fixat. Om någon i Göteborgsområdet är intresserad av att ta över någon eller några av dessa, hojta till. Eller om någon annan vill ta dom, men då får mottagaren stå för portot.

Mina tankar går även till det ursnabba bytet av tjänstebil som jag gjort. Hade innan en Toyota Auris el-hybrid som nu var dags att byta ut. Jag hade att välja på en ny bil som fick kosta max 8 basbelopp och släppa ut max 120g CO2 eller ta över en Passat GTE (laddhybrid) för ett år. Jag valde det sistnämnda trots att bilen måste in på recond med tanke på att den kollega som jag fick överta bilen ifrån har haft hund i bilen och både A och E är allergiska… Och trots recond vet man aldrig om bilen kommer bli ok med tanke på allergi. Men med denna bil får jag mer bil för pengarna, det är mindre förmånsvärde och A tyckte, trots sin allergi, att jag skulle ta den. Jag fick veta detta för två veckor sedan. I måndags fick jag kravet att jag måste ta beslutet under dagen… Idag fick jag nycklarna och nu står det en bil på vår uppfart och laddar.

Mina tankar går även till hur saker och ting skulle bli om vi, A och jag, av någon anledning en dag separerade. Jag inser att med de huslån vi har, den värdeökning som varit sedan vi köpte huset och med de löner vi har så skulle det åtminstone fungera, även om det skulle bli betydligt tuffare ekonomiskt än vad det är idag. Det är rätt bra en har det! Och det skulle inte vara helt omöjligt att få tag på ett nytt boende om det skulle krävas. Samtidigt så vet jag ju att vi på sätt och vis har skjutit oss i foten. Det skulle vara svårt att ändra det sätt vi lever på, det skulle bli betydligt fler val. Och jag inser att skulle vi (läs ”jag”) vilja sadla om och byta karriär skulle det innebära stora förändringar i det liv vi lever om jag inte sadlade om till något med liknande lön som jag har idag. Inte för att det känns som om vi skulle separera (även om vi verkligen kommit in ett vardagslunk med tanke på att vi ändå varit ihop i 18 år och bott ihop 13. Däremot så måste jag ju erkänna att jag någon gång ibland funderat på om jag verkligen vill fortsätta jobba inom det område som jag idag jobbar med fram tills pension.

Jag tänker även på svärföräldrarnas segelbåt som inte tycks bli såld. Det är köparens marknad och de flesta vill ha en ny(-are) motor båt. Lustigt nog med tanke på att allt fler har allt mer miljötänk och önskan om att vistas mer i naturen.

Jag tänker på hur stora mina barn plötsligt har blivit

Jag tänker på hur bra den här bloggen har fungerat som en ventil genom åren

Och nu så tänker jag på att det är dags att sluta fundera, ta tag i verkligheterna och nuet och krypa till kojs.

Idag tog jag upp min längtan med A. Jag tror inte att han riktigt förstår hur stark den är och hur den får mig att må. Men för honom är det ett klart ”NEJ”. Och egentligen så förstår jag honom, men min känslorna ignorerar det. Jag har nog egentligen inte accepterat det, även om jag vet att så är fallet. Och jag försöker acceptera det, försöker hitta andra saker att ”hänga upp mig på”, försöker distrahera mig. Men det är svårt. Hur får man bort den första tanken som slår en när telefonens väckarklocka sätter igång på morgonen och den första tanken borde vara ”stäng av”? Hur får man bort den där dova smärtan i mage och hjärta när man ser gravidmagar och bebisar och till och med bilder på bebisar? Jag har till och med funderat på att ta bort de bebisbilder som står framme på våra tjejer, allt för att stilla suget.

Jag har bett om ett försök. Ett endaste. Så mycket mer hinner vi ju ändå inte med. Men som väntat blev det ett nej.

Påminnelsen

Jag visste så väl att den skulle komma, ändå känns det tungt. Nu blir det än mer klart att snart är min tid där jag kan få barn över. I brevlådan idag låg ett brev från kliniken

Fast det är klart, jag är ju inte så stark psykiskt och med tanke på mina up and downs är det väl egentligen bra att A inte vill ha fler barn, även om det inte alltid känns så.

Åldersgräns 

Idag har vi i Sverige en åldersgräns för IVF, som är omdebatterad och som många har åsikter om. Jag har haft olika synpunkter om det. Numera tycker jag på ett sätt att det ska vara en bedömning som läkaren gör utifrån det aktuella paret, precis så som det  nämns i länken ovan. Samtidigt så tycker jag att det är bra med en gräns av två orsaker. Det blir lättare lika för alla, oberoende på vilken läkare som tar beslutet, dels så är det bra att man sätter gränser för när samhället ska ta resurser till just den här typen av vård. I den bästa av världar så skulle det finnas pengar till all sjukvård som behövs, tyvärr så ser inte verkligheten ut så. Vården idag har inte på något vis tillräckliga resurser. Det är långa köer överallt, det är svårt att få tid till läkare. Det råder personalbrist. De som jobbar inom vården har i regel katastroflåga löner i förhållande till det jobb de utför. Och dessutom under de förhållanden som råder. Samtidigt med detta så finns det en hel del sjukvård och andra mediciner som många sjuka skulle kunna få och som skulle göra dom friska(/-re) men som de inte får pga att den vården är så dyr. Det finns vård som dödssjuka inte får av samma anledning. Med det i bakhuvudet så är det svårt för mig att motivera att släppa på aktuella regler rörande IVF. Samtidigt så är det inte heller så självklart med tanke på vilken psykisk ohälsa ofrivillig barnlöshet kan leda till, och även det kostar ju samhället en hel del. Så frågan är egentligen, ska det finnas gränser och i så fall var ligger den gränsen? Vad tycker du?

Ett knytte

Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

Diverse tankar

Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

  1. Bra reklam 😊
  2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
  3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
  4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
  5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
  6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
  7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid? 

Diverse tankar

Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

  1. Bra reklam 😊
  2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
  3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
  4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
  5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
  6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
  7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid? 

Julen närmar sig med stormsteg och jag försöker i desperation hitta den där riktiga julkänslan som infann sig när jag var liten. Jag förmodar att den aldrig kommer att infinna sig. 

Samtidigt som önskan om att göra mer för att nå den där känslan finns där, så finns även känslan av att inte orka bry sig. Varför stressa? Det är ju egentligen bara för min egen skull jag söker efter den där känslan? 

Julkänslan har i alla fall infunnit sig så sakteliga i vårt hem. Igår var vi och högg oss en gran, idag tog vi in den och klädde den. I lördags kom julgardinerna upp och i söndags gjorde jag lite julgodis. Och fröknäcke. Fröknäcket är för övrigt nästan slut…


Något som jag reflekterar över de senaste dagarna är hur bra jag mår, hur lycklig jag känner mig. Just nu har en stor nöjdhet infunnit sig i själen. Nöjdhet över livet i allmänhet. Känslan av att ha kommit rätt. 

Tyvärr så är den gör nöjdheten inte helt komplett. Den senaste tiden, flera gånger om dagen har den slagit mig, som en stor käftsmäll. Längtan efter ett barn till. Det kommer inte bli några fler försök. Jag förstår inte ens hyr det kommer sig att den där längtan finns där överhuvudtaget! Barnen är inne i varsin jobbig fas (utvecklingsfas?) som flera andra föräldrar som har barn i samma ålder och som jag pratat om säger sig känna igen. De är världens gulligaste och underbaraste barn samtidigt som de stundvis tar död på mig. Jag älskar dom över allt annat på jorden, men de är väldigt krävande för tillfället. Och ärligt talat, jag vill inte börja om från början. Jag ser fram emot när barnen blivit lite äldre och klarar sug själva en stund så att man får möjlighet att fixa alla vardagssysslor i lugn och ro, läsa en bok, eller tidning, ja, bara få göra något i lugn och ro utan att behöva lägga ifrån dig det man håller på med bara för att någon hela tiden vill ha ens uppmärksamhet. Men ändå, på något helt oförklarligt vis så dånar längtan inom mig. Frågan är när den kommer att stillas?

Nyligen var jag magsjuk och till och med illamåendet och kräkningarna ville jag ha, utufall de berodde på graviditet. Det var till och med så att jag önskade att det var så, att de berodde på graviditet och inte magsjuka. Men vad skulle sannolikheten för det varit? Särskilt med tanke på de problem vi har som ledde oss till IVF:ens värld. Och med tanke på den spiral jag har (trots att jag då, för några år sedan sa ”aldrig mer preventivmedel”

Pod att rekommendera 

Jag blev tipsad om en pod om graviditet och förlossning, som jag gärna vill tipsa vidare om. Den hittar man på divanen.nu 

Det är en journalist och en psykolog som har den. Hittills har de bara sänt ett avsnitt men personligen så tycker jag att den kändes lovande och jag vill gärna höra mer.
OBS! Kan tillägga att jag inte har blivit köpt eller så, detta är verkligen min åsikt 😉

Det här med amning

I gårdagens GP fanns det två artiklar om amning, både med Agnes Wold bakom. Den ena om amningshetsen och den andra om att det gör inget om amningen inte fungerar. Nu finns det inte några direkta källor som man kan källgranska, men likväl, amningshetsen är forfarande än idag stundvis enorm och personligen så tror jag att det bästa för både mamma och barn är den situation där både kan känna sig bekväma och tillfreds. Jag tror på att det är bättre för barn och anknytning att mamman är lugn och harmonisk och bli helt, eller delvis, flaskmatad, än att mamman mår dåligt, har skuldkänslor och känner sig otillräcklig och som en dålig förälder bara för att hon inte lyckas få amningen att fungera. 

Vad tycker du?

En vän till mig länkade på Facebook till ett filmklipp om amning av bebis i sele och jag kunde inte låta bli att med fascination kolla på detta klipp. Det ser så  himla smidigt ut och är man ute bland folk så tycks det vara ett väldigt smidigt sätt att dessutom lyckas amma rätt diskret. Mamman i klippet hade storleken större på sina bröst och jag har alltid trott att det skulle vara svårare att få till amningen i sele då, men för just den här mamman tycktes det vara riktigt enkelt (med undantag av bröstet som hoppade ut på sidan av selen titt som tätt). 

När mina tjejer var små bebisar så tänkte jag tanken att testa amma i sele ett flertal gånger men bara genom att ha selen på mig med bebisen i och försöka tänka sig in i att hiva fram bröstet och få in den i bebisens mun fick mig att lägga dom funderingarna på hyllan. Dels så sitter mina bröst väldigt lågt ner och jag är inte heller så värst lång, så det kändes som en omöjlighet att få ner bebisen så långt ner som det skulle behövts för att bröstet och bebisens mun kunde mötas, dels så fanns det inte en chans i världen att jag skulle börjat hålla på och försöka böja/vinkla mina bröst så att bebisen skulle komma åt att amma. Inte för att jag tyckte det var läskigt eller så utan helt enkelt på grund av att det skulle varit att be om en mjölkstockning. Jag var ju både gångerna så hyperkänslig och fick känningar av mjölkstockning av minsta lilla. Satt bh:n för tight, mjölkstockning. Satt jag konstigt vid amningen, mjölkstockning. Lätt jag inte bröstet hänga fritt, och då särskilt vid amning mjölkstockning. Och bebisen fick inte heller ut så mycket mjölk. Utsattes jag för kyla, mjölkstockning, trots flera lager av kläder plus sjal för att skydda brösten. Drag, oavsett om det var minusgradigt eller >25 graders värme så fick jag känningar. Och så höll det på. Så amma i sele var helt enkelt inte ”min grej”. Dessutom, visst var ”vanlig” amning trots allt lite småmysigt och det kunde näst intill jämföras med meditation

Alla och ingen

Det är rätt lustigt det där med alla och ingen. Vissa saker är så ”rätt” och andra så ”fel”, och det som anses vara ”rätt” tycker/gör alla, och ingen tycker/gör det som anses vara ”fel”. Det lustiga är att när det sedan kommer till kritan så är det i väldigt många fall det som anses vara ”fel” det som ändå vinner i längden. Melodifestivalen är ett sådant exempel. Jag känner enbart en handfull personer som erkänner att de kollar på Melodifestivalen och att de gör det för att de själva vill, inte för att deras barn vill. Antingen så känner jag ett undantag av det svenska folket då ser man på antalet röster som lagts i årets version så måste det fåtal som säger sig kolla på Melodifestivalen rösta väldigt många gånger…

Ser man vidare på Melodifestivalen så finns det ett till exempel på det där att det som anses vara ”fel” ändå blir ”rätt”. Ta t.ex. Viktor och Samir. Jag har inte hört en enda person som säger sig gilla dom, likväl så åker de land och rike runt och uppträder, deras Bada nakna spelas dagligen på radion, och då främst på reklamradiokanalernas frekvenser (frekvenser som förvånansvärt få säger sig lyssna på), och de går vidare från Andra chansen till finalen, trots att deras motståndare, Dolly Style, har enormt många barn som favoriter. Barn som glatt röstar på sin favorit. Så trots att ingen kollar på Melodifestivalen och ingen gillar dessa ynglingar eller deras sångröster så slog de ut Polly Style och jag kan inte låta bli att fundera på hur det gick till
Och ja, jag erkänner, jag har kollat på vartenda ett av årets avsnitt av Melodifestivalen, i vissa fall inte bara hela avsnittet, men så gott som. När jag ändå håller på och erkänner saker jag gör och som inte anses vara ”rätt” så kan jag erkänna fler saker jag gör.  Jag lyssnar på Mix megapol. Och jag gillade inte Bada nakna och jag röstade inte på dom. Däremot så röstade jag i Eilas ställe (hon var febrig ikväll så hon orkade inte vara uppe så jag fick gå in och rösta i hennes ställe då hon som liten, krasslig liten). Och jag röstade på på Dolly Style. 

Tomtebesök i natt

Inatt var Tomten här och lämnade ett brev i strumpan. Brevet ledde till en skattjakt som avslutades, till E:s förtvivlan i Lillasysters rum. Förtvivlan då Lillasyster fortfarande sov… Men så snart hon lät minsta lilla så var E där, tände taklampan och letade efter julklapparna. Hon fick ett spel och Lillasyster en Anne Geddes-docka. 

  
Den fick mig att minnas Lillasysters förlossning. På väggen i förlossningsrummet hängde en bild av just Anne Geddes. Jag minns inte vad bilden föreställde, men jag minns hur jag fokuserade på Anne Geddes namn vid varje värk 😎

En väntan har tagit slut

Fina, rara JZ med man har äntligen efter många års längtan och väntan, efter en lång, krokig och backig väg äntligen fått bli föräldrar och till dom hittade jag denna dikt av Harriet Löwenhjälm och som skrevs för ca 100 år sedan

 

HJÄRTATS ALLRA KÄRASTE BARN

Är det du, är det du, allra käraste barn, som har kommit till sist ändå.  Om du kunde begripa, vad jag längtat, men det kan du visst aldrig förstå. 
Tänk att du skulle komma till sist det vågar jag väl knappast tro, fast det var då min enda beständiga dröm, som aldrig kom till ro. 
Kom och sätt dig hos mig, lilla barn. Får jag krama dig sakta ett slag? Jag vill känna, att du är mig nära, jag vill höra dina andetag. 
Tänk, vad allting konstigt och krångligt med ens blivit lätt att förstå. Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå

Amning offentligt

Det här med amning offentligt är en väldigt omdiskuterad fråga och som även jag har synpunkter kring.

Med E blev det aldrig att jag riktigt behövde ta ställning till det då jag aldrig fick mjölken att räcka till utan jag fick köra med delamning. Med Lillasyster blev det annorlunda. 

Jag är inte en sådan som reagerar så mycket på om jag ser någon ammar offentligt, men till mycket beror det på HUR man gör det. Den enda gången jag reagerat och känt obehag var när vi var på E:s dopsamtal och med var två andra familjer som också skulle döpa sina små. Efter en stund börjar den ena bebisen bli lite ledsen och mamman ska då börja amma. Och jag vet inte jag, det kändes allt lite obehagligt när hon satt där, bredvid prästen, med mer eller mindre helt naken överkropp och ammade. Det var ju inte så att man kunde låta bli att se det där hon satt bredvid prästen, med något som kändes demonstrativ nakenhet och ammade. Det kändes som om hon demonstrativ ”slängde” fram bröstet, lätt den hänga medan hon pysslade med bebisen och sedan under amningen visade mer bar hud än annat. När bebisen hade ätit klart lät hon bröstet hänga bar medan hon pysslade om bebisen, rapade den etc och först efter det tog hon på sig bh och tröja. Jag brukar inte ha problem med bar hud och nakenhet, men nu kände jag mig enormt obekväm. Inte pga själva amningen utan hur det gjordes, helt utan hänsyn till omgivningen. 

När jag sedan fick Lillasyster och till min glädje fick amningen att fungera så pass bra som det gjorde så var det här med amning offentligt något som jag själv tänkte mycket på då jag ibland själv hamnade i den situationen. Hon var inte gammal när vi åkte upp till släktgården i Värmland med svärföräldrarna och jag märkte ju särskilt hur svärfar blev obekväm när jag ammade och detta försökte jag ta hänsyn till. Visst, den lilla behövde mat och hon fick mat, men jag försökte ändå göra det mer diskret än vad den där mamman vid dopsamtalet hade gjort. Jag tänkte alltid när vi skulle iväg igenom mitt val av klädsel så att det skulle bli lätt att amma, men utan att behöva blotta mig alltför mycket. Så dubbla linnen var en sådan sak (dubbel och i vissa fall tre lager tröjor var jag tvungen att ha pga mina överkänsliga bröst och den ständigt hotande mjölkstockningen trots en enormt varm sommar). Vid amning så tog jag ofta en tröja upp, amningslinne (som blev ett av mina favoritplagg) ner och så sjal ovanpå det. Visst, det var inte alltid som Lillayster ville ligga under sjal, men sjal täcker rätt bra även när man bara låter den hänga ner på var sida om halsen. Hade jag möjlighet så gick jag även lite ifrån och undan för att slippa orsaka obehag för någon annan. Dessutom så kände jag mig inte riktigt bekväm i de fall där jag satt och amma och folk satt och stirrade på bebisen. Mamma tex ville väldigt gärna sitta bredvid och titta på, och även om jag har både badat och bastat med henne och varit naken med tillsammans med henne vid olika situationer så kände jag mig inte bekväm av att ha henne, som det kändes  stirrandes på mitt bröst. Jag visste ju egentligen att det inte var mitt bröst hon stirrade på utan den som låg vid den och åt av den, men ändå. Sedan så var det ju rätt skönt att få sitta lite vid sidan av och amma i lugn och ro! För att inte tala om hur skönt det var att sitta helt för sig själv!

Så med detta sagt så vill jag egentligen säga att amning offentligt är ok, men det handlar om ömsesidig respekt. Ser man någon som ammar så behöver man inte stirra, även om man tycker att den lilla bebisen är bedårande. Ammar man, kan man göra det lite diskret. Man ska inte behöva stänga in sig på toaletten (kön dit riskerar  dessutom bli lång om man ockuperar den en längre tid och då blir folk sura pga det), men man kan ändå vara lite diskret. Visst, brösten är bebisens mjölkpaket, men man behöver inte fläka ut sig utan det finns mycket man kan göra för att få det lite mer diskret. Val av klädsel är en sådan sak. Kläder i två lager är tex en sådan sak (ett plagg upp, ett plagg ner). Sjal, inte för att amma barnet under den men däremot hängandes för att slippa exponera så mycket hud. Val av var man sitter och ammar. Man behöver inte nödvändigtvis sitta mitt i en lokal utan oftast finns det möjligheter att gå lite undan alternativt vända stolen så att man sitter lite vänt från alla andra. Det finns mängder man kan göra, för i slutändan så anser jag att det handlar om sunt förnuft och respekt för andra, dvs för sig själv, för barnet och för omgivningen. Vi är alla olika och bör respektera det. 

Bebis

Igår kväll skickade bästa vännen ett sms om att vattnet hade gått så nu gissar jag på att hon ligger på BB med en bebis bredvid sig. Jag vet ju av egen erfarenhet att det kan ta tid från vattenavgång till födsel, men med tanke på att hennes värkar hade kommit igång lite smått och hennes store kom på bara några timmar så borde även lillebror vara snabb. Så nu väntar jag otåligt på besked
Jag kan ju erkänna att jag är aningens avis. På ett sätt vill jag ha ett barn till men samtidigt så kan jag inte förstå den önskan. Jag känner att två räcker. Det är jobbigt nog nu att räcka till åt de två vi redan har. 

Fast

Jag fick nys om denna artikel via Facebook, läste en del kommentarer och började fundera lite. En del tyckte att familjen ska få åka hem och staten/försäkringsbolaget/någon betalar resan, och vården på sjukhuset, en del tyckte att familjen skulle få låna pengar (av någon/staten/etc) och en del tyckte att de fick skylla sig själva och jag började fundera på var jag står. 

För det första så kan jag reflektera över hur det var när jag var gravid och skulle iväg på tjänsteresa till Finland under senare hälften av graviditeten (dock tidigare än den aktuella familjen). Jag kollade upp flygbolagets regler, jag kollade vad som gällde försäkringsmässigt och jag kollade med såväl barnmorska som läkare. Därefter funderade jag på sannolikheten på att något skulle ske under resan och utefter det bestämde mig för att åka. 

Den här familjen tycks enbart ha funderat på vad flygbolaget kräver, inte något annat. De har inte funderat på att mamman tidigare har fött barn alldeles för tidigt (vecka 28 tror jag det var), de har inte funderat på försäkringsmässigt annat än hemförsäkringen (och graviditetsförsäkring), att de reste i vecka 31, att de reste utanför EU eller något annat. De tänkte inte utan åkte. Och nu kom bebisen alltför tidigt och de sitter fast i Turkiet med en sjukhusräkning som tickar på och turkiska läkare som inte vill släppa det för tidigt födda barnet. Hur ser jag på saken nu? 

Jag tycker de var klantiga och hade allmänt huvudet under armen som bokade och åkte på resan innan de hade kollat upp saker och ting noggrannare. Särskilt med tanke på deras historia med prematur födsel i en tidigare graviditet. Jag tycker inte att de ska få hjälp med att bekosta resan hem för bebisen, det tycker jag att de ska bekosta själva. Eventuellt att de får låna pengar till hemresan av UD eller någon. Men det först när läkarna i Turkiet bedömer barnet gammalt och friskt nog att genomföra resan utan risk. Familjen bör även, tycker jag, kunna få låna pengar till sjukvårdsräkningen. Övriga kostnader tucker jag de får försöka fixa själva. Det är ändå de som satt sig i den sitta de befinner sig i idag. En kommentar på artikeln var att

Det är inte föräldrarna som straffas av sitt misstag, det är bebisen!”

Frågan är, straffas verkligen bebisen av att inte få åka hem till Sverige nu? Eller att föräldrarna oroar sig över räkningen? Jag kan inte se att det skulle vara så. Kanske om jag tvivlade på den turkiska sjukvården, men jag tror bestämt att den är helt ok där som här. Jag tror till och med att den kan vara lika bra som här i Sverige, om inte till och med bättre i vissa avseenden. 
Vad tycker du? Vad tror du?

Kommer du ihåg?

Kommer du ihåg vad du gjorde för exakt ett år sedan? Det gör jag. 

Jag hängde tvätt. Sedan hände det något, jag reflekterade över det, fortsatte hänga tvätt. 
När tvätten hängde på tork ringde jag några samtal och gick därefter och lagade middag. När maten var uppäten fick E åka till farmor och farfar, A och jag åkte till Mölndals sjukhus för att få det konstaterat som jag redan visste. Vattnet hade gått. Några timmar senare åkte vi hem igen, i väntan på värkar. 

Nästa morgon kände jag av lite värkar, men de försvann och de höll sig borta. Ända tills vi kom till Östra och de kopplade på CTG. Då kom de, värkarna. De kom med 6-7 minuters mellanrum. Vi beslutade oss för igångsättning. Jag ville föda i Mölndal men de hade fullt på förlossningen så i väntan på att få komma in åkte vi och åt lunch. Och så gick vi på second hand och köpte böcker. 

På förlossningen fick jag värkstimulerande. Mellan värkarna läste jag i min bok. När jag kände att en värk var på väg och jag inte hann säga till så klappade jag med handen på benet så att A skulle komma och hålla mig i handen. Efter ett tag fick jag lustgas. Och så sterila kvaddlar. Jisses vad ont de gjorde! När jag lagt ifrån mig boken så fokuserade jag under värkarna på en bild på väggen. Eller egentligen inte på själva bilden utan namnet på fotografen, Anne Giddes.

Men lustgasmasken läckte så barnmorskan gick ut för att leta efter en mindre mask. Då kände jag att nu, kommer den, bebisen! Barnmorskan kommer springande och ber mig knipa så att det inte ska gå för fort. Och jag knep. Det gick till min förvåning bra. Och så kommer hon, vår efterlängtade lilla bebis! Lillasyster föddes 17:45, en timme efter kvaddlarna, tre (eller var det fyra?) efter att vi blev inskrivna. Då, när vi blev inskrivna var jag bara öppen någon centimer, inte mer, så när hon väl hade bestämt sig kom hon fort! 

Och imorgon fyller den lilla damen 1 år! Oj, vad tiden går!

”Ljufligt”

Trött så in i Norden. Men förväntansfull. Och skräckfylld. Snart ska jag sova. Jag ser verkligen fram emot det!  I natt får jag förhoppningsvis sova. Och det förhoppningsvis oavbrutet tills klockan väcker mig. En hel säng för mig själv. Helt själv. A och barnen är som vanligt hemma. Jag är ett antal timmar bort, på hotell. Med jobbet. Två nätter ska jag vara iväg. Kan jag sova hela natten blir det första gången på väldigt länge i så fall. Sist var väl någon gång innan Lillasyster föddes. Och innan magen blev alltför stor. 
Det som gör det mest spännande är att jag har ammat Lillasyster fram tills nu. Hon har fått lite, lite på morgon och på kväll. Någon gång har vi av en eller annan anledning hoppat över den ena amningen och det har gått bra ändå. Nu återstår att se hur detta kommer att gå, att avsluta amma helt. 

Men nu ska jag sova! GOD NATT!

Dröm

Jag drömde inatt att jag var på en restaurang. Jag behövde göra ”nummer 2” och hittade en lite avlägsen toalett. När jag går in där så hör jag att vattnet rinner någonstans. Jag ser att en kran är på. Under kranen ligger en bebis, alldeles blöt. Helt stilla. Jag vet inte om den lever eller är död. Jag tar upp den. Ska jag göra första hjälpen eller inte? Ska jag springa ut och påkalla hjälp? Behöver den första hjälpen? Jag tar upp bebisen, håller den lite upp och ner… Och där vaknar jag….

Det är tur

Det är konstigt egentligen… Jag känner att det är tur att jag är så pass gammal, att saker och ting är som de är och för att jag har lite sunt förnuft. För hade det inte varit så skulle jag allvarligt funderat på att försöka få A med på noterna. Hade det inte varit för allt det skulle jag velat ha ett barn till. Nu är saker och ting som det är och därför är det skönt att veta att oavsett hur mycket hjärtat säger JA så blir det inga fler barn. För oss är det ingen bra idé. För mig är det ingen bra idé. Och därför känns det trots allt bra. Och istället för att drömma mig bort om en trea, så gläds jag över de bebisar som kommer att födas i min närhet framöver. Kollegans bebis. Kompisarnas bebisar. Bebisar som ”råkat” bli till och bebisar som är mer än planerade. Bebisar som inneburit lång, turbulent och kostsam väg att gå för att få bli som en fullkomlig familj. Jag gläds med er!
Och trots min groende längtan så är jag ändå nöjd. Nöjd att jag inte började tidigare. Nöjd att det blev så långt mellan de två. Nöjd men framförallt stolt över mina älskade flickor!

Baby shower

Igår rattade jag bilen, med Lillasyster med mig, mot min bästa vän R som bor alldeles för långt bort. Många timmar senare var vi äntligen framme. Orsaken till besöket var att en av R:s andra kompisar hade anordnat baby shower för R. Vi var sammanlagt sju och jag hade i uppgift att lura iväg R till ett köpcentrum där de andra skulle ansluta. Sedan skulle vi hem till en av de andra tjejerna för lite lekar (gissa bajset, gissa magmåttet etc.) och så lite mat och fika på det innan vi åkte vidare till en simhall som vi abonnerat. Där fanns det bubbelpool, varmvattenbassäng, lite frukt och godis och så juice. Mysigt värre! 

Jag hade som sagt var Lillasyster med mig, men hon hade slocknat i bilen och sov som en stock den första timmen på plats. Men när hon vaknade så bytte jag på henne och så fick hon också bada i varmvattenbassängen. Hon har aldrig badat annat än i sin lilla badbalja, men när den första förvåningen hade lagt sig så njöt hon av fulla drag! Hon som brukar vara reserverad mot andra människor kom till och med igång och busade med en av de andra tjejerna! Hon skötte sig exemplariskt och mitt mammahjärta höll på att spricka av stolthet och glädje!

Efter badandet skiljdes vi åt och var och en åkte hem till sitt, utom jag och en tjej till som följde med hem till R. Solen sken från en klarblå himmel och värmde gott så vi satt ute på altanen och njöt. Vi turades om att leka med barnen (Lillasyster och den blivande storebrodern som nu är 2 år och 4 månader). Bland annat så sprang jag omkring på gräsmattan och drog barnen i en pulka. Tänk er själva vad grannarna måste ha tänkt när de fick se en halvfet kossa dra omkring två barn i pulka, på gräsmattan, i 14 graders värme…

Senare på kvällen grillade vi grillspett och njöt av livet i fulla drag!

Imorgon är det dags att åka hemåt igen. Jag ser inte fram emot den långa resan. Och jag ser inte fram emot måndagen. Tyvärr så fasar jag redan för att det är snart måndag och jobb. Jag tycker inte längre att mitt jobb är kul. Jag känner mig bara vilsen där. Jag känner ingen struktur. På jobbet tvivlar jag på mig själv och vem jag är. På jobbet känner jag mig otillräcklig. Och jobbet får mig att fundera på om jag kanske borde göra något helt annat. Frågan är i så fall vad ”något annat” kan vara?

Till salu

Sakteliga börjar bebissakerna försvinna ur huset. Idag fick jag tummen ur och la ut vår baby bedside crib från TROLL. Jag minns än idag hur till mig jag var när jag hittade den till fyndpris på ett ställe. Idag, runt ett år senare är jag lika glad. Lillasyster har använt den MYCKET och har gillat den från första stund. Så har även jag gjort. Då det har tagit tid innan hon lärde sig sätta sig upp av sig själv så har det inte varit orsaken till att hon flyttade över till ”riktig” spjälsäng utan att det märktes på henne att hon tyckte att den var lite väl trång. Så criben har verkligen varit välanvänd! Och idag sålde jag den som sagt var vidare. Jag skämdes nästan när köparna hämtade den för alla dessa månaders användning av den har kostat oss… -100kr. Ja, vi gick med 100kr vinst idag på den! Jag sålde den för 100kr mer än vad vi betalade för den när vi köpte den :). Jag tyckte att det var värt att prova och det gick ju bra. Och trots det höga priset så var det inte bara köparna som var intresserade av den utan flera andra intressenter hann höra av sig. Och så kollar jag runt på nätet. Man kan få en ny för 1495kr. Jag fick 1400kr för den idag. Ok, jag sålde med madrass, men ändå. Madrassen ingick i de 1300kr somvi hade betalat för den. Hade jag behövt en crib idag hade jag garanterat valt att köpa en ny. Trots att jag i regel försöker köpa saker begagnat. Men med det höga andrahandsvärdet de har… 

Så mitt tips till er som funderar på en bedside crib, KÖP! Om ni hittar en begagnad för under  1000kr eller en ny för runt 1400kr så är chanserna stora att ni får tillbaka era pengar 😜 

   

Nya tider

Då är den första jobbveckan efter nio månaders föräldraledighet avklarad. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur det känns. Förkylningen gör sitt till liksom den trötthet jag nu dragits med ett tag.  Och att det har varit så enormt mycket datorstrul för mig. Det senaste är att hela den disk där jag har sparat allt det jag har gjort under min tid på företager är försvunnen. Jag felanmälde det igår och bara några minuter senare så fanns den plötsligt där. Men så imorse var den försvunnen igen. Och dom på it kan inte hitta den. Det lustiga är att den på it som jag pratade med senast förväntade sig att jag skulle lagt i minnet vad den mappen hette till fullo.  Det gör jag inte. Den hette något med mitt inloggningnamn (som är i stil med GE6376) plus EM lång intetsägande harang i stil med pesgskov och som verkligen inte säger mig något. Jag som bara var glad att ha fått igång den la ju inte i minnet att den skulle försvinna igen, inte kunde jag minnas hela harangen! Visst delar av det, men inte alls. Så då kunde personen ifråga inte hjälpa mig… Däremot så föreslog han att jag skulle ta en skärmdump när dem dök upp igen. Om den dök upp kunde jag då inte låta bli att korrigera. 

Det lustiga med detta var också att alla mina kollegers motsvarande diskar/mappar hette ungefär som mitt men med deras inloggningnamn (så klart).

Nu ska jag försöka sova. Ligger i gästrummet. A får ta Lillasyster. Nu ska vi försöka lära henne att inte amma på nätterna. Nu ska vi försöka lära henne att ta flaska istället för mitt bröst. Håll tummarna för att det kommer att lyckas! För jag behöver min nattsömn, särskilt nu när jag börjat jobba. Egentligen skulle jag inte vilja sluta amma helt men dagtid äter och dricker hon ju bra så då behöver hon inte amma och nattetid, då behöver jag sova

Bortglömd och datorstrul

Förkyld, ont i halsen och lite förhöjd temp (även om jag inte kan kalla det för feber). Allmänt ynklig och trött. Roligt. Eller inte. 

Första dagen på jobbet efter nästan 10 månaders frånvaro. Kändes rätt ok. Förutom att datorn som jag hade sett till skulle fungera idag inte gjorde det. Först så hade jag tydligen inte rätt lösenord fast jag skrev upp den. Sedan så var jag inte betrodd. Därefter så fungerade inte inloggning överhuvudtaget trots att it bytte lösenord åt mig. Sedan kunde jag inte byta lösen till inloggningen trots att jag försökte enligt konstens alla regler, inget förslag godkändes. När jag ringde för femtioelfte gången och bad om hjälp, denna gång för att få hjälp att komma in på Lotus Notes och även intranätet och de var tvungna att skicka ärendet till några andra gav jag upp och åkte hem. Dagen på jobbet bestod av ett litet kort möte och flera timmar läsandes i olika tidningar inom mitt yrkesområde och även mina kollegors områden och allmänt försökt se upptagen ut. Och så en massa telefonsamtal till IT service desk då. Vissa saker kunde de fixa själva. Andra saker var de tvungna att skicka en arbetsorder till en annan grupp it-killar (och tjejer?), och ytterligare andra frågor en arbetsorder till ytterligare en annan grupp med andra it-ansvar. SUCK! Kunde man inte bara ha allt samlat på ett ställe? Dvs allt som har med dator samlat? Fast jag vet ju att egentligen så är det inte så enkelt. Men det kunde vara det…

Hemma hade det gått ganska bra. Förutom att A hade haft problem med att få Lillasyster att sova. Men tillslut hade det också gått. Och när jag kom var det en jätteglad liten tjej som började ”hoppa” i sin pappas famn när hon fick syn på mig. Fast efter lite mys ville hon tillbaka till pappan som satt och lekte med storasyster. 

Det händer så mycket med Lillasyster just nu, varje dag gör hon något som hon inte gjort innan. 

Igår till exempel, på BVC och 8 månaderskontrollen så vinkade hon till och med till sköterskan när vi skulle gå. Visst, någon gång har det kunnat vara så att hon har vinkat till mig och A, men det kan likaväl ha varit en tillfällighet. Men den här gången var det verkligen ingen tvekan! 

Idag så gjorde hon för första gången några av rörelserna till Imse vimse spindel  och idag så kom hon på att lära-gå-vagnen var himla bra att använda sig av (och rolig) om man ville gå. Hittills har hon traskat runt en hel del hållandes mig i händerna men hon har inte riktigt velat stå och hålla i något annat än just mig. Inte förrän nu i dagarna. Nu har hon ju inte riktigt balansen så jag höll ju lite i hennes händer när hon gick, och så fungerade jag som mänskligt stöd när hon vid några gånger tappade balansen. När hon tröttnade på att gå med vagnen så släppte hon helt enkelt taget om den och försökte vända sig om och ta tag i mig. Det är ju så fantastiskt att det händer så mycket! Tänk på allt som hon redan har varit med om, all utveckling som hon har gått igenom! Tänk, för åtta månader sedan var hon ett litet knytte som mest sov och åt!

Just det där med äta och sova är ett lite jobbigt ämne hos oss just nu. Hon vaknar ofta på nätterna och är orolig. Det som lugnar henne är bröstet. Inte att hon äter några mängder, ofta är det bara några tag, men ändå. Jag vaknar och det blir inga långa sömnperioder på raken för mig. Tvärtom. Särskilt inte som jag ska börja jobba inom kort. Egentligen hade jag velat sluta med amningen helt vid det här laget, men då hon numera vägrar flaska helt, oavsett innehåll, och då hon inte dricker några mängder på dagarna… Plus att jag inte klarar av hennes ledsna gråt någon längre stund… Jag slits mellan min vilja att inte bara vara mamma längre utan även jag, vilket jag kan när jag jobbar, och mina skuldkänslor gentemot henne. Hon är så mammig! Och hon vill ju så tydligt ha mig och mins bröst. Hon visar att hon behöver mig. Och nu kommer jag snart att ”lämna henne” på dagarna… Visst, jag vet att hon kommer att ha det bra med A! Med vissa saker så är han till och med bättre lämpad än jag, men det är mig hon finner ro och trygghet hos i första hand. Vad är jag för egoist som sätter mig själv före hennes önskan och behov? Samtidigt så vet jag ju att jag kommer att må psykiskt bättre när jag jobbar, och då blir jag också en bättre mamma när jag väl är med barnen. Och jag ger A en chans att få vara med barnen, att komma dom nära. 

Det är inte lätt det här. Man kan aldrig egentligen veta vad som på sikt är rätt och vad som är fel. Vi får köra på det som vi på sikt tror är det bästa för oss. Och då framförallt för barnen. Kanske hade det allra bästa varit om vi hade kört några dagar var, men A kände att det skulle kunnat bli svårt för honom att koppla bort jobbet om han inte var ifrån det helt. Det skulle kunnat innebära ännu mer stress och ännu fler sena kvällar där han satt som nu, framför datorn och jobbade. Det har blivit väldigt många sena kvällar för honom de senaste månaderna och frågan är hur länge han skulle orkat med det? Det är nog bra att han ska gå på sin pappaledighet snart

Lilla Liten

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag förstår inte dom som medvetet smittar sina barn med vattkoppor! Nu har i och för sig Lillasyster haft en väldigt bra dag då hon mestadels varit solsken, men kopporna… De blir bara fler och fler. Och när hon blir trött får hon det svårt att sova och sover jätteoroligt. Det spelar ingen roll vad man gör, hon gråter hjärtskärande och är svårtröstad. Jag kan inte hundraprocentigt säga att det beror på kopporna men allt tyder på det. Jag misstänker att det är klådan som blir jobbig när hon slappnar av och försöker sova. Stackars barn! Och det är inte mycket vi kan göra än att vara där, smörja med medel som ska minska klådan och trösta. Det är bara att bita ihop. Snart är det över. Men just nu känns det avlägset. Just nu är jag så trött. Ändå har dagen varit rätt bra. Hon har ju varit på bra humör stor del av dagen. Det är när hon ska sova…

Sitter just nu och känner hur tårarna rinner nerför kinderna. Det är inte mig det är synd om, det är henne. Men likväl… Att höra henne gråta, det gör ont. Och det sliter. Jag vet att jag orkar. Men det är tungt. Och två veckors sjukstuga har tagit mycket av min ork. Nu får vi se hur länge det här tar. Och jag börjar tvivla på mig själv. Det kommer bli en lång natt. Måtte hon snabbt bli bättre!

Små pyttesteg

Det går små, mini mini steg framåt i tillfrisknandet för Lillasyster. Så jag har skjutit på läkarbesöket efter att ha rådgjort med min egen barnsjuksköterska, dvs svärmor, den pensionerade BVC-sköterskan. Hade inte dessa små steg varit hade jag nog trots allt satt mig på barnakuten. Några av de steg framåt som varit är natten som var då den i mångt och mycket liknade en ”vanlig” natt, utom två timmar mellan 2 och 4 då det var svårt för liten att sova. Ett annat kom vid middagen då hon för första gången sedan hon blev dålig åt annat än bröstmjölk. Ok, det var inte mycket men hon öppnade munnen i alla fall när skeden närmade sig! Sedan vid läggdags så tig hon även några sug på flaskan. Visst, det är inga stora steg, men det är i alla fall steg åt rätt håll!

Nu när hon börjar visa tecken på att sakteliga börja bli bättre så börjar allt mer tyda på att jag är näste man(/kvinna) på tur. Jag har inte tid att bli sjuk nu! Inte lust heller (vilket man iof aldrig har). Men vad gör man? I och med att jag ammar så kan jag inte heller testa på några huskurer (tex whisky) eller naturläkemedel. Och nu ammar jag ju dessutom för fullt igen med tanke på att hon inte äter något annat än tar bröstet. Så nu är det bara att hoppas att det inte blir värre. Att det mest är tröttheten som spökar och att så snart jag har fått sova ut så mår jag bättre. Hoppas, hoppas, hoppas…

Nu har jag i alla fall letat upp några barnläkare i stan varav vissa kan man boka tid hos via nätet och andra har dagligen akuttider. Blir den lilla sämre igen ska jag inte ringa vårdcentralen, 1177 eller åka till barnakuten i första taget utan istället kontakta någon av dessa läkare. Det är bara om jag verkligen skulle känna att det var akut som jag åkte till barnakuten med henne

Sjukvården

Inatt sov jag runt tre timmar. Två av dessa var sammanhängande och innan klockan 24. Lillasysters hosta var riktigt jobbig och hon kräktes i mängder. Efter femtioelfte ombytet på oss både, när hon bara grät och grät och var som en urvriden disktrasa och en kräkning utan hosta kom, samtidigt som den tredje diarré, så ringde vi tillslut till sjukvårdsupplysningen. Vid det laget sög hon lite ibland när jag erbjöd bröstet, men hon åt aldrig så värst mycket. Kissat hade hon knappt gjort på något som kändes evigheter. Telefonkön till sjukvårdsupplysningen var lång. Under tiden fick jag henne lugn och till att somna. Så situationen var rätt lugn när det äntligen var vår tur. Rådet vi fick var att då hon ändå sög (ibland) när hon fick bröstet att avvakta och så på morgonen ringa vårdcentralen. Skulle hon bli helt apatisk eller få riktigt med andnöd så skulle vi åka in. Men det var bra att få det kollat, men i och med att det inte var jätteakut, och då det rådde fullständig kaos på barnakuten, och att smittas med något ytterligare var stor i kaoset, så rådde de kontakt med vårdcentralen följande morgon. Då hon som sagt var hade somnat och inte kräktes något mer så kände vi oss lugnade. Tyvärr så fortsatte hon att vara orolig och det slutade med att jag satt med henne, sovandes upprätt mot min axel/bröst. Hon sov väldigt oroligt och var 15-20 minut så vaknade hon till, var ledsen och behövde tröstas. Så det var den sömnen…

När A gick upp för att åka till jobbet så fick han så snart han hade duschat ta över henne. Hon var vid det laget vaken, matt, men ändå ”pigg”. Under tiden fick jag passa på att sova lite. Så jag fick i alla fall lite extra sömn… Han fick t.o.m henne att somna om strax innan han var tvungen att åka iväg till jobbet. Tyvärr så blev det inte så mycket mer sömn då E vaknade bara några minuter efter att A hade åkt.

Under tiden som jag hade sovit hade A ringt till vårdcentralen. Vid 9 ringde de tillbaka. Efter att ha gått igenom allt så blev vi rekommenderade att söka barnakuten så att en riktig barnläkare skulle få undersöka henne då hon var så pass medtagen och då hon är så liten plus att hon hade kissat så lite.Då E har vattkoppor och då det nu kan när som helst komma på Lillasyster, och då det smittar även innan man har fått några prickar, rådde de mig att ringa barnakuten först. Barnakuten hade inget eget nummer utan numret som fanns på hemsidan gick till växeln. Hon i växeln kunde inte förstå varför jag ringde. Ville jag rådfråga skulle jag ringa VC eller sjukvårdsupplysningen. När jag försökte förklara att vi redan varit i kontakt med dom, att vi av dom hade blivit rådda att ringa innan och förvarna blev jag idiotförklarad. Så gjorde man minsann inte! Ville jag kunde jag åka in men det var vårdcentralen eller sjukvårdsupplysningen jag skulle vända mig till. Skit samma att de redan hade hänvisat mig vidare, skit samma att jag kanske hade ett väldigt smittsamt barn som hostade. Och vattkoppor smittas ju just via luften.

När jag la på luren kände jag mig helt uppgiven. Då E satt och såg på tv i tv-rummet och Lillasyster sov i sovrummet satte jag mig i min utmatthet och grät i köket. Hur skulle jag göra? Vad skulle jag göra? Jag ville ju inte riskera att hon smittades med något ytterligare helt i onödan, samtidigt som jag ville ha hjälp och råd till hur hon skulle kunna må bättre

Efter att ha släppt lite på trycket beslutade jag mig för att avvakta lite tills hon hade vaknat. Beroende på hur hon verkade då skulle jag bestämma vad jag skulle göra där näst.

När hon vaknade så verkade hon må bättre och jag bestämde mig för att avvakta.

Nu är min frågan, ska det verkligen vara så här? Ska man behöva bli behandlad som skit bara för att man fått vissa rekommendationer från en annan instans inom vården och som man nu följde? En instans som borde ha samarbete med de övriga instanserna som jag hade varit i kontakt med? Finns det verkligen inget annat ställe än vårdcentralen och barnakuten som man kan vända sig till med sitt sjuka barn? Finns det verkligen ingen kompetent hjälp att få någon annanstans till ett barn som inte ens är ett år fyllda?

Dagen har, peppar peppar gått betydligt bättre än hoppats. Hon har både kissat lite och lekt med sina leksaker, skrattat och skrikigt till av glädje. Hon är långt ifrån frisk. Hon har kräkts ytterligare. Hon är supertrött och tagen. Men hon tycks i varje fall vara på rätt väg…

Nästa man till rakning!

Eller nästa barn i sjuksäng. Knappt har det vänt för E och hennes vattkoppor förrän Lillasyster blir dålig. Hon har inte riktigt varit sig själv de senaste dagarna och i eftermiddag har det varit mycket svårt att hålla lilla fröken nöjd. Febern kom inte helt oväntat, de rosiga kinderna var en bra förvarning. Och hostandet, även om den inte var så hemsk. Det är den nu. Eller egentligen inte. Skillnaden är att hon nu hostar så att hon spyr (precis sådan hosta som jag brukar få!). Hon hostar inte mycket, men hostningarna är slemmiga och som sagt var så spyr hon av dom.

Nu ligger hon och sitt-sover i sin säng med ett fast grepp om mitt pekfinger. Orolig. Hon vaknar för minsta lilla. Och hon vaknar av att hon rycker till, som om hon drömde att hon höll på att falla. Och så vaknar hon av hostan. För tillfället har hon sitt fjärde ombyte på sig, de tidigare har stackarn spytt ner. Nu får hon inte kräkas mer! Så små blir ju så lätt uttorkade! Stackarn! Så liten och så trött! Och så hostig! Hoppas hon får sova nu! Och hoppas verkligen att även hon ska bli frisk snart!

På tal om frisk eller inte. Pratade med grannen idag och vi kom in på ämnet vattkoppor. Hennes bror som är barnläkare hade tydligen gjort en avhandling under sin studietid om vattkoppor och enligt den så kan barn som är under 2 när de får vattkoppor få det två gånger, dvs tvärtemot vad ”alla andra” säger. De som jobbar på BVC har till och med fått informationen att de som tros ha haft vattkoppor två gånger inte alls har haft det, utan det är något annat de haft. Nu skulle grannens bror komma på besök hos grannen under kvällen och då skulle hon kolla mer med honom om det. Så fortsättning följer i ämnet.