Ett knytte

Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

Diverse tankar

Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

  1. Bra reklam 😊
  2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
  3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
  4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
  5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
  6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
  7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid? 

Diverse tankar

Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

  1. Bra reklam 😊
  2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
  3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
  4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
  5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
  6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
  7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid? 

Julen närmar sig med stormsteg och jag försöker i desperation hitta den där riktiga julkänslan som infann sig när jag var liten. Jag förmodar att den aldrig kommer att infinna sig. 

Samtidigt som önskan om att göra mer för att nå den där känslan finns där, så finns även känslan av att inte orka bry sig. Varför stressa? Det är ju egentligen bara för min egen skull jag söker efter den där känslan? 

Julkänslan har i alla fall infunnit sig så sakteliga i vårt hem. Igår var vi och högg oss en gran, idag tog vi in den och klädde den. I lördags kom julgardinerna upp och i söndags gjorde jag lite julgodis. Och fröknäcke. Fröknäcket är för övrigt nästan slut…


Något som jag reflekterar över de senaste dagarna är hur bra jag mår, hur lycklig jag känner mig. Just nu har en stor nöjdhet infunnit sig i själen. Nöjdhet över livet i allmänhet. Känslan av att ha kommit rätt. 

Tyvärr så är den gör nöjdheten inte helt komplett. Den senaste tiden, flera gånger om dagen har den slagit mig, som en stor käftsmäll. Längtan efter ett barn till. Det kommer inte bli några fler försök. Jag förstår inte ens hyr det kommer sig att den där längtan finns där överhuvudtaget! Barnen är inne i varsin jobbig fas (utvecklingsfas?) som flera andra föräldrar som har barn i samma ålder och som jag pratat om säger sig känna igen. De är världens gulligaste och underbaraste barn samtidigt som de stundvis tar död på mig. Jag älskar dom över allt annat på jorden, men de är väldigt krävande för tillfället. Och ärligt talat, jag vill inte börja om från början. Jag ser fram emot när barnen blivit lite äldre och klarar sug själva en stund så att man får möjlighet att fixa alla vardagssysslor i lugn och ro, läsa en bok, eller tidning, ja, bara få göra något i lugn och ro utan att behöva lägga ifrån dig det man håller på med bara för att någon hela tiden vill ha ens uppmärksamhet. Men ändå, på något helt oförklarligt vis så dånar längtan inom mig. Frågan är när den kommer att stillas?

Nyligen var jag magsjuk och till och med illamåendet och kräkningarna ville jag ha, utufall de berodde på graviditet. Det var till och med så att jag önskade att det var så, att de berodde på graviditet och inte magsjuka. Men vad skulle sannolikheten för det varit? Särskilt med tanke på de problem vi har som ledde oss till IVF:ens värld. Och med tanke på den spiral jag har (trots att jag då, för några år sedan sa ”aldrig mer preventivmedel”

Pod att rekommendera 

Jag blev tipsad om en pod om graviditet och förlossning, som jag gärna vill tipsa vidare om. Den hittar man på divanen.nu 

Det är en journalist och en psykolog som har den. Hittills har de bara sänt ett avsnitt men personligen så tycker jag att den kändes lovande och jag vill gärna höra mer.
OBS! Kan tillägga att jag inte har blivit köpt eller så, detta är verkligen min åsikt 😉

Det här med amning

I gårdagens GP fanns det två artiklar om amning, både med Agnes Wold bakom. Den ena om amningshetsen och den andra om att det gör inget om amningen inte fungerar. Nu finns det inte några direkta källor som man kan källgranska, men likväl, amningshetsen är forfarande än idag stundvis enorm och personligen så tror jag att det bästa för både mamma och barn är den situation där både kan känna sig bekväma och tillfreds. Jag tror på att det är bättre för barn och anknytning att mamman är lugn och harmonisk och bli helt, eller delvis, flaskmatad, än att mamman mår dåligt, har skuldkänslor och känner sig otillräcklig och som en dålig förälder bara för att hon inte lyckas få amningen att fungera. 

Vad tycker du?

En vän till mig länkade på Facebook till ett filmklipp om amning av bebis i sele och jag kunde inte låta bli att med fascination kolla på detta klipp. Det ser så  himla smidigt ut och är man ute bland folk så tycks det vara ett väldigt smidigt sätt att dessutom lyckas amma rätt diskret. Mamman i klippet hade storleken större på sina bröst och jag har alltid trott att det skulle vara svårare att få till amningen i sele då, men för just den här mamman tycktes det vara riktigt enkelt (med undantag av bröstet som hoppade ut på sidan av selen titt som tätt). 

När mina tjejer var små bebisar så tänkte jag tanken att testa amma i sele ett flertal gånger men bara genom att ha selen på mig med bebisen i och försöka tänka sig in i att hiva fram bröstet och få in den i bebisens mun fick mig att lägga dom funderingarna på hyllan. Dels så sitter mina bröst väldigt lågt ner och jag är inte heller så värst lång, så det kändes som en omöjlighet att få ner bebisen så långt ner som det skulle behövts för att bröstet och bebisens mun kunde mötas, dels så fanns det inte en chans i världen att jag skulle börjat hålla på och försöka böja/vinkla mina bröst så att bebisen skulle komma åt att amma. Inte för att jag tyckte det var läskigt eller så utan helt enkelt på grund av att det skulle varit att be om en mjölkstockning. Jag var ju både gångerna så hyperkänslig och fick känningar av mjölkstockning av minsta lilla. Satt bh:n för tight, mjölkstockning. Satt jag konstigt vid amningen, mjölkstockning. Lätt jag inte bröstet hänga fritt, och då särskilt vid amning mjölkstockning. Och bebisen fick inte heller ut så mycket mjölk. Utsattes jag för kyla, mjölkstockning, trots flera lager av kläder plus sjal för att skydda brösten. Drag, oavsett om det var minusgradigt eller >25 graders värme så fick jag känningar. Och så höll det på. Så amma i sele var helt enkelt inte ”min grej”. Dessutom, visst var ”vanlig” amning trots allt lite småmysigt och det kunde näst intill jämföras med meditation

Alla och ingen

Det är rätt lustigt det där med alla och ingen. Vissa saker är så ”rätt” och andra så ”fel”, och det som anses vara ”rätt” tycker/gör alla, och ingen tycker/gör det som anses vara ”fel”. Det lustiga är att när det sedan kommer till kritan så är det i väldigt många fall det som anses vara ”fel” det som ändå vinner i längden. Melodifestivalen är ett sådant exempel. Jag känner enbart en handfull personer som erkänner att de kollar på Melodifestivalen och att de gör det för att de själva vill, inte för att deras barn vill. Antingen så känner jag ett undantag av det svenska folket då ser man på antalet röster som lagts i årets version så måste det fåtal som säger sig kolla på Melodifestivalen rösta väldigt många gånger…

Ser man vidare på Melodifestivalen så finns det ett till exempel på det där att det som anses vara ”fel” ändå blir ”rätt”. Ta t.ex. Viktor och Samir. Jag har inte hört en enda person som säger sig gilla dom, likväl så åker de land och rike runt och uppträder, deras Bada nakna spelas dagligen på radion, och då främst på reklamradiokanalernas frekvenser (frekvenser som förvånansvärt få säger sig lyssna på), och de går vidare från Andra chansen till finalen, trots att deras motståndare, Dolly Style, har enormt många barn som favoriter. Barn som glatt röstar på sin favorit. Så trots att ingen kollar på Melodifestivalen och ingen gillar dessa ynglingar eller deras sångröster så slog de ut Polly Style och jag kan inte låta bli att fundera på hur det gick till
Och ja, jag erkänner, jag har kollat på vartenda ett av årets avsnitt av Melodifestivalen, i vissa fall inte bara hela avsnittet, men så gott som. När jag ändå håller på och erkänner saker jag gör och som inte anses vara ”rätt” så kan jag erkänna fler saker jag gör.  Jag lyssnar på Mix megapol. Och jag gillade inte Bada nakna och jag röstade inte på dom. Däremot så röstade jag i Eilas ställe (hon var febrig ikväll så hon orkade inte vara uppe så jag fick gå in och rösta i hennes ställe då hon som liten, krasslig liten). Och jag röstade på på Dolly Style.