Nästa man till rakning!

Eller nästa barn i sjuksäng. Knappt har det vänt för E och hennes vattkoppor förrän Lillasyster blir dålig. Hon har inte riktigt varit sig själv de senaste dagarna och i eftermiddag har det varit mycket svårt att hålla lilla fröken nöjd. Febern kom inte helt oväntat, de rosiga kinderna var en bra förvarning. Och hostandet, även om den inte var så hemsk. Det är den nu. Eller egentligen inte. Skillnaden är att hon nu hostar så att hon spyr (precis sådan hosta som jag brukar få!). Hon hostar inte mycket, men hostningarna är slemmiga och som sagt var så spyr hon av dom.

Nu ligger hon och sitt-sover i sin säng med ett fast grepp om mitt pekfinger. Orolig. Hon vaknar för minsta lilla. Och hon vaknar av att hon rycker till, som om hon drömde att hon höll på att falla. Och så vaknar hon av hostan. För tillfället har hon sitt fjärde ombyte på sig, de tidigare har stackarn spytt ner. Nu får hon inte kräkas mer! Så små blir ju så lätt uttorkade! Stackarn! Så liten och så trött! Och så hostig! Hoppas hon får sova nu! Och hoppas verkligen att även hon ska bli frisk snart!

På tal om frisk eller inte. Pratade med grannen idag och vi kom in på ämnet vattkoppor. Hennes bror som är barnläkare hade tydligen gjort en avhandling under sin studietid om vattkoppor och enligt den så kan barn som är under 2 när de får vattkoppor få det två gånger, dvs tvärtemot vad ”alla andra” säger. De som jobbar på BVC har till och med fått informationen att de som tros ha haft vattkoppor två gånger inte alls har haft det, utan det är något annat de haft. Nu skulle grannens bror komma på besök hos grannen under kvällen och då skulle hon kolla mer med honom om det. Så fortsättning följer i ämnet.

Annonser

Ho aj aj aj

Imorse när jag vaknade och såg ut möttes jag av ett vinterlandskap. Under morgon och förmiddag fortsatte det att snöa. Fram emot elva slutade det och när vi hade ätit lunch gick vi ut. E, som återigen var piggare, lekte med kaninerna i snön och när jag hade fått Lillasyster att somna i vagnen satte jag igång att skotta. Vår uppfart är stor. Väldigt stor. Två bilar får man plats med mer än väl. Tre går och fyra kan man få in med bra planering, men då skulle man bog även få plats med en smart. Och den skottade jag. Ok, med lite hjälp av E som kom efter en stund och ville hjälpa till. Snötäcket, ca 12-15 cm djup blötsnö var rätt tungt. Och då jag dessutom fick för mig att göra ett snöfort åt E av en del av den skottade snön så fick jag bära snön en extra bit. När jag kom på den idén tyckte jag att den var lysande. Men nu… Mina arma ryggmuskler som inte är alltför vältränade för tillfället skriker nu i protest. Men roligt hade vi i alla fall, E och jag!

E:s vattkoppor har nu allt mer börjat skorpa sig. Några koppor var det kvar men ändå. Snart hoppas jag att vi har vår pigga tjej här igen!

IMG_7442
Suddig bild, men ja, ni ser. Och detta är ändå inte det ställe som var värst. Jag förstår E som inte ens vill se sig i spegeln för tillfället. Min lilla gosetjej.

AAAAARGH!

Jag har fått en sak till min jobbmail som jag måste fylla i. Då jag inte kan komma in i datorn då jag knappt öppnat den sedan jag blev sjukskriven strax innan jag skulle på föräldraledighet så var jag glad över att jag även får in mailen till jobbtelefonen. Det är ju jättebra! Då kan jag ju skicka vidare det aktuella mailet till min privatmail, fylla i dokumentet och så skicka tillbaka till avsändaren. Super! Ja, om man nu kom ihåg lösen, vill säga. Då vi bara har en gammal (med betoning på gammal) skitdator hemma som kopplar upp sig på internet när den själv känner för det så gör jag så gott som allt i mobilen eller i ipaden där jag har min mail. Jättebra. Tills man ska göra något i en annan dator. Jag kommer inte ihåg mitt lösen.

Ja, ja. Ingen fara. Jag kommer ihåg lösen till min skräpmail i alla fall. Men när jag försöker logga in på den, ja, då får jag ett säkerhetsmeddelande från hotmail om att jag måste verifiera mitt konto. Och det måste jag göra med mobil eller ett annat mail. Jättebra, då tar jag mitt privata och så fixar jag det via mobilen. Just det ja. Det kommer inget #!,~€€~>€\~€>\_$£*{%<_ 😖😡

Så nu sitter jag här och vet inte vad jag ska göra. Jag måste få iväg den där saken. Jag kan inte åka till jobbet och försöka få datorn fixad, då jag kan ju inte direkt ta med E med hennes vattkoppor. Och så har jag ju dessutom även ett jobb som jag skulle vilja söka. Ett jobb som jag tror skulle vara ett steg i den riktning jag tror att jag vill gå. Men det går ju inte direkt att söka jobbet via mobilen och i Word eller excel… Blää! Nu skiter jag i detta och går och lägger mig!

Ropa inte hej

Jag skulle inte sagt något. Eller tänkt. Allt var så bra och tjejerna var så glada och pigga. Men så blev den lilla kinkig så snart ingen la 110% av sin uppmärksamhet på henne. Och när det var dags för den stora att duscha och sedan äta middag så bröt h-vetet ut och det var gap och skrik och fullständig kalabalik. Då hon inför varje måltid de senaste dagarna ha börjat gnälla över att hon inte ville äta så trodde jag att det även nu var allmän gnäll. Tills jag kände på hennes panna. Termometern jag letade upp då visade på 39,5. Febern var tillbaka med ökad styrka.

Hennes gråt och bråk fick den lilla att reagera likadant, dvs med gråt och bråk. För att få dom både lugna och för att vi vuxna skulle få i oss någon mat överhuvudtaget krävde det att A tog den stora i sitt knä och matade henne medan jag tog den lilla och la vid bröstet. Till min förvåning somnade hon nästan omgående. Det var länge sedan hon sist somnade i min famn utanför sovrummet.

När jag hade ätit färdigt la jag henne i sin säng. Hon märkte inget. Tydligen var hon supertrött.

Den stora somnade en liten stund senare, i sitt rum. Jag läste saga och släckte lampan och inom tre röda så började hon snarka. Stackars liten! Hoppas att hon snabbt blir frisk igen! Och hoppas att det som stör den lilla också reder ut sig! Och hade jag en tredje önskan skulle jag önska att jag också mådde bättre, magkatarren är inte rolig. Inte ett dugg. Men den kan jag i alla fall leva med. Men att de två inte mår bra… Huvudsaken är att flickorna mår bra!

Vändningen

Vattkopporna hade tack och lov sin kulmen igår. Natten som var, var dock jobbig om än inte lika jobbig som natten innan och mest för att A tog in E till oss rätt tidigt. Hon vaknade flera gånger och varje gång glömde hon att viska utan pratade högt vilket ledde till att Lillasyster vaknade. Varenda gång. Och så tog det tid att få både att somna om igen.

Idag har det som sagt var varit mycket piggare tjej så när regnet/snöblandade regnet slutade gick vi ut för att låta kaninerna springa av sig i sin rasthage. Och vi blev kvar där i bortåt två timmar! E hade så mycket energi att hon tom byggde en hinderbana till kaninerna.

IMG_7436

Lillasyster somnade i sin vagn så jag kunde passa på att städa kaninernas bur. Skönt! Det var välbehövligt!

Trötthetens värld

E fick verkligen sova ut. Efter mitt förra inlägg så började Lillasyster Arvids att hon var trött så efter lite amning gick även vi och la oss. Jag vet inte hur långt efter det som jag väcktes av att E var uppe och letade efter mig, men mycket snart kunde jag somna om då hon kröp upp bredvid mig och somnade. Det kändes som en kort stund senare som jag vaknade av att Lillasyster var vaken. Hon låg och ”pratade” lite för sig själv, lekte med täcket och kudden och jag passade på att fortsätta blunda en liten stund till. När jag efter en stund kollade på klockan visade det sig att hon var 11! Efter att ha väckt E gick vi och åt lunch, eller kombinerad frukost och lunch i hennes fall. Att hon var hungrig tog jag som ett positivt tecken. Hon lyckades dock inte få i sig så mycket.

När vi åt ringde svärmor och när jag plockade undan så kom hon och hälsade på. E lekte en liten stund med henne, men snart tog sjuklingens krafter slut och det fick bli Barbie och den hemliga porten.

De senaste dagarna har Lillasyster inte riktigt varit sig själv. Hon har varit gnällig och krävt mycket uppmärksamhet och jag har misstänkt att det har varit E:s sjukdom som spökade. Inte att hon höll på att bli sjuk, jag vet att det är 10-18 dagars inkubationstid på vattkoppor, utan att hon allmänt kände av att saker inte är som det brukar. Idag har gnälligheten fortsatt. Vid middagen ändrades mina misstankar, jag tror att det är en tand till på G då hon blödde i tandköttet och var allmänt känslig där. Så nu får vi se om det snart finns ytterligare en tand som behöver borstas 😃

Att ha två barn som inte mår bra är jobbigt måste jag erkänna. Väldigt jobbigt! Så när A kom hem rymde jag hemifrån och åkte och handlade mat. Inte för att det egentligen behövdes utan för att jag behövde komma ut från huset en stund. Jag njöt för fulla muggar tills det var dags för att betala. Självklart valde jag fel kassa. Och självklart, som alltid när jag handlar i just den lokala icaaffären så kom det fram en annan person och frågade om jag inte låta denne gå före

För jag har ju bara det här!

Till min förvåning sa jag nej. Så mycket varor hade inte jag och dessutom så hade jag precis hört Lillasysters gnäll i bakgrunden när A ringde och bad mig köpa en sak som inte fanns med i inköpslistan. Jag brukar alltid släppa folk före men nu sa jag alltså nej. Jag ville ju också hem! Jag vet inte vad personen ifråga hade bråttom till, det nämndes aldrig. Snacksaligt värre var det i varje fall.

Jag gissar att vore det bara ett barn som inte mår bra så är det en sak, men med två så blir det värre. Jag antar att det ökar min stress med tanke på att jag alltmer har börjat känna av magkatarr. Eller så håller jag på att bli magsjuk. Jobbigt är det i varje fall med illamåendet och känningarna av magen. Samtidigt så får det mig att minnas hur det var för bara 1,5 år sedan då jag också kände av magen. Då visste jag ju att det berodde på graviditet. Än tidigare så sprang jag förväntansfullt och köpte graviditetstest när jag kände så. Nu vet jag att denna gång så beror inte det på graviditet i varje fall utan att det bara är helt vanlig magkatarr. Skönt att få börja jobba snart, då kan förhoppningsvis magen lugna sig också.

En sak som jag har funderat på nu när E har varit (och är) sjuk är hur de som har 7-8 barn eller till och med ännu fler klarar av det hela. Får syskonen hjälpa och stötta varandra eller tar föräldrarna och låter de andra barnen ta mer ansvar eller får den sjuke inte någon extra uppmärksamhet då? Hur gör de för att räcka till till alla barnen? Eller är de supermänniskor av något slag? Jag förstår inte, jag har haft mer än nog med mina två tjejer de senaste dagarna! Tänk då att ha fem till eller till och med ännu fler! Jisses! Det är då jag börjar fundera på om inte det som jag läste för ett tag sedan stämmer.

Den som har höga krav på sig själv och sitt föräldraskap skaffar färre barn än de som inte har nästan några krav öht skaffar.

Kanske är det så, kanske inte.

Lång natt

En mycket jobbig natt är till ända. E sover nu i alla fall efter att stora delar av natten mest bara ha slumrat till. Ett tag sa hon att hon kände sig bättre men då kom sömnlösheten istället. Till slut fick hon ipaden och så fick hon ligga i sin säng och kolla på film. När den första var slut väckte hon mig och frågade om hon fick se en till. Jag hade somnat liggandes på madrassen som jag hade lagt bredvid hennes säng. De korta stunder som hon sov sov hon oroligt. Och så pratade hon i sömnen. Tillslut var det svårt att veta om hon var vaken eller om hon pratade i sömnen. Stackars barn! Och denna sjukdom smittar vissa föräldrar sina barn medvetet med! Bajs baciller, bajs virus och bajs sjukdom som E sa! Och precis som hon kan jag inte förstå varför den måste finnas. Visst, de flesta drabbas inte lika hårt som hon har gjort, men ändå. Så gammal är hon ju inte med sina 4 år (med tanke på att man brukar säga att äldre drabbas hårdare) och bra immunsystem tycks hon ju ha i vanliga fall.

Nu tycks hon i alla fall sova. Jag hoppas att hon nu får sin välbehövda utvilande sömn och att den lugn och ro hon utstrålade när jag tittade till henne inte enbart orsakas av utmatthet

Prövningarnas tid

Den kommande natten kommer nog bli en prövning. Jag har flyttat in en madrass till E:s rum och ska försöka sova där medan A sover i vårt sovrum tillsammans med Lillasyster. Förhoppningsvis kommer E kunna sova något i alla fall, trots klådan från kopporna. Hon har svårt att domna. Genom att göra så här hoppas vi slippa att tjejerna väcker varandra. Hur det kommer att gå återstår att se. A sover djupt och brukar inte vakna så lätt. Och Lillasyster brukar vakna några gånger varje natt. Förhoppningsvis kan han få henne att somna om i så fall. Annars får han ringa mig (jag har mobilen på ljudlöst och under kudden för att känna vibrationerna från den) och jag får gå bort och han får komma till E. Egentligen så vore det bästa om han vore hos E men just nu är det mamma som hon vill ha och med tanke på hur hon mår så ska hon få ha mamma i så hög grad som det bara är möjligt. Tydligen brukar vattkoppor nå sin kulmen dag 3-4 så det är idag eller imorgon. Jag hoppas verkligen att det är nu, idag. Värre än så här vill jag verkligen inte att det ska bli! Jag har funderat många gånger om jag ångrar att E inte fick någon vaccin. Hittills har jag trots allt inte gjort det. Jag har inte ångrat mig på grund av osäkerheten med det vaccinet. Så det är ju alltid något att jag känner mig trygg med det beslutet. Alltid något!

Idag ringde min chef och uppdaterade mig lite om vad som händer på jobbet. Förändringarnas vindar blåser på företaget och vissa av förändringarna berör mig direkt. Förändringar som på ett sätt är bra, men på ett annat sätt mindre bra. Hur det blir i slutändan återstår att se. Det kan bli hur bra som helst precis som det kan bli totalt skit. Någon dag framöver så ska vi boka in ett möte, min chef och jag så vi kan diskutera min återgång och förändringarna. A ska ta ledigt från jobbet så är han med Lillasyster under tiden. Det blir bra, på så vis får de träna inför hans föräldraledighet som börjar snart.

Igår ringde jag mamma. Vissa saker i mitt liv oroar mig och E:s tillstånd är väldigt jobbig, och oroar mig det med. Hennes reaktion fick mig att än en gång bli besviken på henne. Det var som teflon, min oro rann bara av henne. Det är tråkigt att behöva känna denna besvikelse över sin mamma. Samtidigt så är jag så oerhört glad över svärmor. Hos henne kan jag lufta min oro och mina tankar och hon ser på dom konstruktivt. Hon lyssnar och finns där för mig. Hon står helt klart betydligt närmare mig än vad jag står min egen mamma. Sorgligt! Jag hoppas verkligen att mitt förhållande till mina döttrar alltid ska vara bra. Att de alltid ska känna och veta att jag finns här för dom!

Älskade barn

Mamma, mamma! Nu kliar det i rumpan! Och i ”kissan”! Inte konstigt, de är täckta av otäcka koppor. Mage och rygg är nog lindrigast:

2015/01/img_7419.jpg

2015/01/img_7420.jpg

Mitt älskade lilla barn, kunde jag skulle jag ta bort det jobbiga åt dig! Kunde jag skulle jag sitta och krama om dig precis hela tiden, så länge du vill det, men jag måste ju även ta hand om din lillasyster. Tack och lov för din farmor som kom och hjälpte oss några timmar och tack och lov att din pappa försöker jobba kortare dagar just nu

Dålig sida med att vara förälder

En av de värsta sakerna med att vara förälder är att maktlös stå bredvid och inte kunna göra något när ens barn inte mår bra. Oftast kan man ju göra något, ge medicin, en extra kram eller två, ta hand om och försöka göra så bra som det bara är möjligt osv, men man kan ibland inte helt ta bort det som gör det jobbigt för barnet.

E:s vattkoppor är nu i full blom och stackaren mår verkligen inte bra. Febrig, trött och matt, svårt med sömnen (redan innan kopporna började klia, de två senaste dygnen har hon bara sovit några få timmar och mest legat sömnlös timme efter timme), ont i huvudet och prickig som en prickig korv som hela tiden blir än mer prickig… Att höra henne beklaga sig över att hon är trött och att hon har ont i huvudet är en sak, liksom höra hennes ständiga hostande och nysande, men när hon började gråta för att det kliade så… Då höll verkligen mitt mammahjärtat att brista. Åh, vad jag önskar att jag kunde lindra det jobbiga för henne! Åh, vad jag hoppas att hon inte blir sämre! Och åh vad jag hoppas att Lillasyster inte blir lika dålig som sin storasyster! Visst vore det bra att få det avklarat, men samtidigt så är ju så pass små betydligt känsligare. Enligt 1177.se så står det

Barn som föds av mammor som har haft vattkoppor tidigare i livet får antikroppar från mamman under slutet av graviditeten. Antikropparna ger spädbarnet ett skydd mot vattkoppsinfektion upp till cirka sex månaders ålder. Efter sex månader börjar skyddet minska. Om barn under ett års ålder får vattkoppor ska man i första hand ringa till en vårdcentral eller infektionsklinik för att få råd. Viruset är mycket smittsamt.

Det är många som medvetet smittar sina barn medvetet, jag är inte en av dom. Hade det inte varit för att man inte vet vad som händer efter ca 30 år efter vaccinering så skulle jag vaccinerat mina barn mot det. Men med den osäkerheten vågade jag inte. Jag hoppas att jag nu inte behöver ångra det! Jag förstår också att många tycker att ”det är väl inget, det är något som alla måste gå igenom”, och det skulle jag också tycka om det inte vore för risken för komplikationer, även om den är liten. Och det är inte bara de med nedsatt immunförsvar som kan få det. Och även om det inte skulle bli mer än så här så tycker jag att det är mer än väl. E har bara varit så här dålig en gång förut. I mitt tycke är det bra nu! Låt min älskade lilla gostjej snabbt bli frisk och slippa fler kliande koppor och feber och hosta eller komplikationer! Och låt min min minsta tjej få vattkoppor så att hon blir immun, men att hon bara får några få koppor som inte kliar och att hon inte blir så påverkad.

På ett sätt önskar jag att E hade haft detta innan vi fick en till. Nu slits jag mellan det sjuka barnet som behöver mängder av kärlek, ömhet och trygghet och den lilla bebisen som med sin ringa ålder behöver detsamma, fast på ett annat sätt. Det är inte alltid så lätt att räcka till

När man väntar

Ännu en helg är till ända. Det fanns en del planer men de blev inte mer än just planer. Mycket beroende på att E varit/är febrig och trött. Jag började ana ugglor i mossen igår när hon var hålögd och trött och kändes lite varm. Och när termometern visade på lite feber så blev jag än mer fundersam. Men när hon började nysa och hosta började jag tvivla, men så idag så såg jag det jag mer eller mindre har väntat på nu sedan oktober någon gång, prickar. Lilla fröken har med hög sannolikhet fått vattkoppor. Det har gått på dagis sedan mitten av oktober, men inte förrän nu har hon blivit smittad. Men så har det inte heller varit någon epidemi utan det har varit ett barn varannan, var tredje vecka som insjuknat. Och nu som sagt var E. Jag var ju inne på att vaccinera henne men då man inte riktigt vet vad som händer om ca 30 år om/när vaccinationen går ut så har det varit svårt att komma till beslut. Och hjälp med beslutet har jag inte fått från A heller. Hur som, nu tycks hon ha fått det och jag hoppas verkligen att jag inte kommer att behöva ångra det. Samtidigt så är det ju skönt att få det avklarat. Något som nu oroar mig är att Lillasyster smittats och blir dålig. Det bästa vore ju om hon fick det men att det inte blev så jobbigt för henne (heller). Usch, jag vet att det oftast inte blir så farligt men det kan bli allvarliga konsekvenser av det, även för helt ”vanliga” och ”friska” barn.

Dagen idag har varit mindre kul. E har varit allmänt ur form och Lillasyster har varit enormt kinkig och trött då hon knappt sovit något idag. Och som grädden på moset har jag haft ont i ryggen och huvud och varit supertrött. Och så pms på det. Vad underbart det är just nu att vara jag! A åkte i alla fall iväg med Lillasyster till dina föräldrar medan jag och E stannade hemma och tog det lugnt. Stackaren är inte pigg alls.

Gnäll i kubik

Det känns just nu som om jag vistas i ett vakuum. Dagarna går och jag lyckas inte få något vettigt gjort. Jag har en del saker som jag skulle vilja/behöver göra men jag lyckas inte planera in dom. Mycket är pga barnen. Jag måste ju anpassa mig efter E:s dagisdagar. Och med Lillasysters sovtider om jag vet att det jag vill göra stör sovandet. Trots ihärdigt tränande så går det fortfarande inte att lämna henne till farmor utan att det blir panik hos lillfröken. Det går för det mesta bra at vara med farmor om jag är i samma rum, och ibland går det bra kortare stunder att jag går ut, men det går absolut inte några längre stunder. Som mest är det nog 10-15 minuter men i regel är det betydligt kortare tid än så. Tack och lov så går det bra att A har henne. Men han är också den ende. Jag har som sagt var saker jag skulle vilja göra men som jag inte lyckas boka in. Det är frisörbesök (håret ser ut som värsta, sunkiga råttboet), tandläkarbesök, lunchdate med en fd kollega som jag lovade i höstas att höra mig av till, plus några andra vänner som jag skulle vilja lunchdata med, shoppa och förnya garderoben inför jobbstart (kroppen har ändrat form och inget sitter bra, eller ens ok för mig) osv. Det sociala livet känns som obefintligt. Visst, finaste vännen var ju på besök i måndags, men hon bor ju mer än 40 mil bort så henne träffar jag ju inte alltför ofta. Jag träffar ju även de andra 15-timmarsföräldrarna på dagis som jag allt emellanåt fastnar med på vägen, men det är just på vägen man fastnar/umgås. Och nu när jag snart ändå börjar jobba blir det ju svårare att hinna med. Vännerna känns som om de bara försvinner allt längre bort, vi har troligen växt ifrån varandra, och jag har tröttnat på att alltid vara den som hör av sig och föreslår saker. Så flera är de vänner som jag nu har ”gett upp”. Jag har insett att de jag umgås mest med är svärmor. Visst, jag har nog världens bästa svärmor, men ändå… Sedan så är jag ju rätt mycket med E och hennes kompisar. Kul att vistas mest med 4-6 åringar…

Visst, man skulle ju kunna gå på öppna förskolan, men det har aldrig riktigt varit min grej. Jag känner mig enormt bortkommen där. Och dessutom, när den lokala öppna förskolan har öppet och har småbarnsöppet är det precis när Lillasyster har sin sovperiod.

Jag borde även försöka boka in en tid med min chef. Jag skulle vilja få till ett möte där vi diskuterade lite om min tillbakagång och där jag kunde få ett litet hum om vad som hänt under min frånvaro. Samtidigt så är det ju oroliga tider och det har lagts varsel så frågan är hur mycket det är som man vet nu om hur det kommer att vara när jag kommer tillbaka, och frågan är om jag kommer att ha något jobb att komma tillbaka till överhuvudtaget. Det återstår att se. Jag vill vara steget före ifall jag skulle vara en av dom som berörs av varslet och har därför kollat lite efter annat, men just nu är det verkligen tomt på lediga jobb inom mitt område. Kanske borde jag ge mig ut och nätverka med mina kontakter, men som sagt var, det är inte det lättaste med en liten bebis. Allt blir så mycket bökigare då…

Inte konstigt kanske att man längtar bort ibland..?

Jag får be om ursäkt för denna negativa, gnälliga och röriga inlägg. Mycket snurrar i huvudet, tröttheten är enorm och jag har svårt att fokusera pga trötthet. Och då blir det också som det blir med skrivandet. Nu blir det i alla fall sängen för mig

Åter igen

Mannen i huset är åter hemma efter tre dagar på tjänsteresa. Vi satt och åt middag när han kom hem och två trötta små flickor fick plötsligt en massa ny energi och allt gnäll (ok, bara den minsta gnällde) byttes mot högljudda skratt och bus. Och mamman i huset? Hennes reaktion? Den var positiv även den. På senare tid har mycket känts som det gått på slentrian och jag har inte orkat, brytt mig eller velat tänka/fundera på det här med känslor, men efter att ha varit ifrån varandra dessa två nätter så är det lätt att konstatera att trots allt som upptar min hjärna och mitt liv, trots att det kanske rullar på i samma hjulspår, trots att omställningen från tre till fyra var större än jag hade väntat mig och trots att det är mängder av saker jag stört mig på på senare tid så älskar jag verkligen den här mannen! Han gör mig komplett. Och ärligt talat, hade jag inte honom, vem skulle jag då störa mig på? 😉

Kvällen

A är på tjänsteresa och kommer inte hem förrän på onsdag kväll. Det betyder att jag får själv klara läggningen av E och Lillasyster. Det blir lätt lite… Bökigt? Jobbigt? Stökigt? Långdraget? Lite för mycket helt enkelt. Men när de väl hade somnat, vilket de gjorde nästan samtidigt, fast i varsitt rum, fick jag möjlighet att umgås med finaste vännen som var på besök i samband med att hon är i stan på utbildning. Då var det skönt att inte ha A i närheten. Eller hennes sambo. Att få sitta och prata bara hon och jag. Utan att behöva tänka på vad man sa för att det skulle bli fel. Jag har några kompisar jag kan prata om allt med (i alla fall det mesta), men de bor så långt bort och tillfällena vi ses är alltför få. Jisses vad jag saknar det! Jag önskar så att vi bodde närmare varandra, att dessa stunder med ”tjejsnack” kunde ske oftare!

Det är så olika

Många gånger har jag slagits av hur olika folks liv är. Vissa stöter på motgång efter motgång, andra glider genom livet som på ett bananskal. Vissa får allt serverat på silverfat, andra får kämpa enormt för att få något överhuvudtaget. Många gånger har jag funderat på varför det är så, varför några råkar ut för allt och andra för inget. Jag har inget svar.

Inom ett område där man särskilt ser detta är inom föräldraskap och barn. Eller bättre sagt försök till föräldraskap och försök till att få barn. Och ingenstans inom något annat område där dessa orättvisor ses har jag stött på så mycket bitterhet, avundsjuka och själviskhet. Eller så mycket offerkofta. Långtifrån alla som råkar ut för orättvisan i att inte lyckas visar/känner sådan sjuk nivå av bitterhet/avundsjuka/själviskhet som vissa (få) ofrivilligt barnlösa gör. Visst, ofrivillig barnlöshet, oavsett om det är primär eller sekundär, är jobbig både fysiskt och psykiskt, men för några så går det till absurdum. Det går så långt så att jag tom i vissa fall funderar på om det inte vore läge för personen ifråga att verkligen söka psykologisk vård pga sitt mående, och sitt fullständigt rabiata egoism. Ett exempel på detta stötte jag på nyligen då en person skrev följande:

Kollar in *-s blogg för att se hur det går eftersom ni äntligen fick erat efterlängtade pluss.Men gud vad arg och ledsen jag bara blev igen.Förstår det är jobbigt med graviditetsillamående,det hade jag bara på morgnarna fram till V 17.Men jag känner såhär att sitta och gnälla och bara beklaga sig när man ni haft möjlighet att göra ivf och bli gravida är inte shysst! Vi kommer troligtvis aldrig kunna göra ivf överhuvudtaget och kanske inte heller lyckas själva.Så ledsen igen blev jag. Skäms alltså!

Personen som skrev detta fick omgående en del tillsägelser från andra, vilket är bra tycker jag. Hoppas att hon tog det på rätt sätt. Visst att man blir arg, besviken, ledsen, frustrerad etc men att anse att någon annan inte får beklaga sig för att man anser sig ha det sämre än den personen… Det finns alltid någon som har det värre! Precis som det alltid finns någon som har det bättre.

Själv så gläds jag idag åt att det finns de som inte behöver kämpa något för att bli gravida. En mycket god vän berättade idag att hon är gravid. Det är så jättetidigt, den är beräknad i augusti. Den var inte planerad. De hade dock börjat fundera på att skaffa ett syskon till sin tvååring men inte bestämt sig riktigt. Även tvååringen blev till lätt, redan på första försöket. Och jag gläds även med denna familj. Men jag förstår även deras funderingar, rädsla för att inte räcka till, oro för hur den store ska ta det etc. Samtidigt som jag tycker lite synd om dom. De vet inte hur det är att längta. De vet inte hur det är. Därmed saknar de förståelsen för dom som inte har det lika lätt. Och därmed kan de uppfattas som okänsliga. Mående vet ju inre bättre

Mobbning, utanförskap, terrorism, krig… Och så ca tusen uppvakningar däremellan, det är en bra sammanfattning av den gångna natten. Lillasyster har haft en orolig natt, och så även jag. Jag hade hoppats att lite sömn när E hade lämnats på förskolan skulle få mig att må bättre, och det gjorde det. För stunden. Men så fick jag ett telefonsamtal som väckte upp oro, tankar och funderingar. Kanske är det inget. Kanske är det något. Och även om det skulle vara av betydelse på sikt så är det inte säkert att det skulle vara negativt. Eller skilja sig mot det som det har funnits funderingar på redan tidigare. Det är helt enkelt så som jag sa till den personen som ringde mig, den som lever får se hur saker utvecklar sig framöver. Och kanske kan det som händer hjälpa andra svåra beslut på traven?

Tantsjuka

Tant har visst blivit tantsjuk på gamla dagar. Satt och ammade och zappade runt och kom till programmet Kitchen hero med
Donal Skehan. Hade jag varit 20 år yngre skulle jag troligtvis blivit störtförälskad i denna irländske sångare/pojkbandsmedlem/kock/matskribent och allt vad han nu är. Visst, han är ”bara” 10 år yngre mig, men han ser ut att vara 20 år yngre och det är lite väl stor åldersskillnad. Men söt är han! På ett pojkbandsgulligt sätt

2015/01/img_7360.jpg

Genialt

Den som kom på kombinationen frisör och lekställe borde geniförklaras! Och den som kom på att starta det i grannstaden är också ett geni. Särskilt som en klippning går på nätta 195kr och blir helt ok (på E i alla fall, jag fortsätter nog gå till min svindyra frisör) och lägger man till 40kr kan barnet leka på stället med alla roliga saker som finns där.

2015/01/img_7359.jpg
Så idag så provade vi det relativt nyöppnade stället genom att klippa E där. Hon var nöjd, hon fick ju leka efteråt, jag var nöjd och alla var nöjda. Och Lillasyster verkade också nöjd, det fanns ju leksaker även till henne och det var relativt lugnt där.

Frisören har funnit i staden en längre tid och har fått mycket god kritik på en lokal köp- och säljgrupp och med det priset blir man ju onekligen nyfiken. Nu är nyfikenheten stillad och E lär ju få klippa sig där fler gånger. Det lär även bli fler besök på själva lekdelen även om jag personligen tyckte den kändes lite liten och tråkigt, men E älskade den. Så fler besök lär det bli!

Jobb närmar sig

Att alla har gått tillbaka till sina jobb igen efter julledigheten gör att det blir än mer tydligt att nu är det inte så långt kvar tills jag börjar jobba igen. Och jag längtar på sätt och vis. Dels så saknar jag det vuxna i det. Visst, jag älskar mina flickor men ändå, jag saknar den vuxna samvaro som jobbet ger. Och den intellektuella utmaningen som jobbet för med sig (även om jag samtidigt är orolig och rädd då det känns som om det inte är mycket kvar av min hjärna, så hur ska det gå?). Jag saknar mina kolleger, i alla fall vissa. Föräldraledigheten stressar mig och jag har svårt att varva ner. På jobbet kan jag prioritera, det har jag svårt för hemma. Idag var ett typexempel på en dag få stressnivån låg precis på tröskeln och skvalpade. Och ändå hade jag inte, i mitt tycke så mycket inplanerat.

Nu när jag gått hemma har jag även fått problem med min kropp, att bära 8 kilo bebis tynger, särskilt som både hon och jag tycker bäst om när hon är på vänster höft. Sedan har min högra handled börjat krångla allt mer. Vi får se hur det blir med den när jag är tillbaka på jobbet vid mitt skrivbord och dator… Och jag kan fortsätta… Det blir bra att börja jobba, tror jag! Men som sagt, jag är sjukt nervös och orolig. Och frågan jag ställt mig många gånger den senaste tiden är om det är det jag verkligen vill jobba med framöver? Om inte, vad vill jag då?

Vår i luften

Granen är kastad, julen är utrensad, men än är jag inte redo för vår. Även om vårkänslorna smyger runt knuten nu med lugnet efter stormen. Jag gillar egentligen inte vintern men för alla barns skull vill jag att det ska komma mer snö så att det går att åka pulka och bygga snölyktor och snögubbar och göra snöänglar! Och så länge dagarna är så pass korta så kan man ju inte säga annat än att snö gör allt ljusare!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b96/40873917/files/2015/01/img_7307.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b96/40873917/files/2015/01/img_7308.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b96/40873917/files/2015/01/img_7310.jpg

Att skaffa kanin har hittills i alla fall varit bra. E får snabbt på sig kläderna på morgnarna när vi går ut till dom för att byta vatten och kolla till. Och hon kan vara i evigheter ute med kaninerna i deras rasthage. Även en annan trivs rätt bra, även om det blir kallt. Sedan så är det ju jobbigt med A:s allergi men peppar peppar så har han inte känt av den. Vi får hoppas att det fortsätter så!

Frågor

Att få nys om nånting, som kanske inte är någonting, men som kanske är det… Tvivel, tankar som virvlar runt… Kan det vara så? Eller är det inget alls? Ska jag fråga? Ska jag låta bli? Om jag frågar, HUR ska frågan ställas? Så att det inte blir fel? Vad händer om det skulle vara så? Och hur vet jag att svaret är sanningen om jag frågar? Många frågor, många tankar. Ska jag fråga, eller ska jag låta bli?

Yipikayey

…eller vad man nu ska säga efter att som nu, vid sjutiden på morgonen ha varit vaken i bortåt tre och en halv timme. Först så var det Llillasyster som vaknade. Jag fick henne att somna om. Jag gick på toa. Hörde henne hosta. När jag kom tillbaka sken hon upp som en sol. Och sedan började de, försöken att få henne att somna om. Vid sex lyckades jag. Men då hade E vaknat av Lillasysters skrik och var nu så klarvaken att hon inte kunde sova. Så nu sitter jag här i soffan, lyssnar på vinden som kyler ner huset, fryser under ett tjockt täcke och tittar på en Barbiefilm på tv med E:s huvud liggandes i mitt knä. Mysigt! Men samtidigt, jisses vad jag vill sova! Någon som vill byta med mig? Någon?

Ett liv

För exakt sex månader sedan låg jag i sängen med en nyfödd liten parvel sovandes bredvid mig. Vi låg där på Sahlgrenskas BB i Mölndal, och mitt hjärta höll på att brista av kärlek. Kärlek till en mycket efterlängtad och älskad parvel. Jag var även uppfylld av den fantastiska upplevelse som förlossningen hade varit, en upplevelse som jag gärna var med om en gång till i mitt liv.

Idag så ligger samma lilla under till människa också bredvid mig, om än i sin egen säng och sover. Så underbar. Så fin. Så älskad. Så fantastisk.

Under dessa sex månader har det varit många olika känslor. Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har tvivlat. Och häpnat och förvånats och glatts över alla framsteg. Och jag har grunnat. Skuldkänslorna för att inte vara bra mamma nog har kommit många gånger. Och hela tiden har jag älskat den lilla varelsen mer än livet självt. Precis som jag älskar mitt stora barn. Min älskade, fantastiska E. Så stor, men samtidigt så liten. Så klok. Så underbar. En så underbart fin storasyster

Under dessa sex månader har den lilla parveln utvecklats mycket. Från att bara ha varit ett litet knytte är hon idag en liten minimänniska. En liten minimänniska som gillar sin Rubens barn-docka Hanna, elektriska leksaksfordon, aktivitetshunden från Frisher Price. En person som ogillar gröt och välling men älskar bröd, rån och majskrokar. Och som också vill ha något att äta, allra helst bröd när vi andra äter. En plutt som skrattar högljutt när storasyster dyker upp efter att ha varit borta en kortare tid. En liten musikälskare som börjar ”sjunga” när musik spelas på radio eller när jag och E sjunger. Hon är en person som sällan vill ligga ner, så vi tror att hon kommer att hoppa över krypandet. Däremot så älskar hon att sitta och stå, och sitter helt själv, stadigt sedan en tid tillbaka. En favoritlek är att jag säger åt henne att sitta respektive stå och så gör hon det.
”Sitt ner!”
”Stå upp!”
”Sitt ner!”
”Stå upp!”
”Sitt…”

Vi kan hålla på i flera minuter ibland.

Hon är fascinerad av tandborstning, såväl borstning av andras tänder och som sin. Både borstning med vanlig och elektrisk tandborste är spännande. Hon vill väldigt gärna stoppa en elektrisk tandborste i munnen, men självklart får hon inte det. Inte än. Men en dag, när hon är större…

Tänk att jag har fått äran att få detta underbara barn! Denna lilla person. Och jag slås av: Tänk att jag inte bara har fått ett underbart barn utan två! Och herre min skapare vad jag älskar dom, både två!