Den som önskar

något tillräckligt mycket kanske får det förhoppningsvis tillslut. Så blev det för E. 

Som jag har skrivit tidigare har E önskat sig en sjöjungfrudräkt ett tag. Idag kom denna på posten

 

Det var min mellersta syster N som hade sytt (och designat) en åt E. Vilken glädje! Vilken lycka!

Annonser

Bortglömd och datorstrul

Förkyld, ont i halsen och lite förhöjd temp (även om jag inte kan kalla det för feber). Allmänt ynklig och trött. Roligt. Eller inte. 

Första dagen på jobbet efter nästan 10 månaders frånvaro. Kändes rätt ok. Förutom att datorn som jag hade sett till skulle fungera idag inte gjorde det. Först så hade jag tydligen inte rätt lösenord fast jag skrev upp den. Sedan så var jag inte betrodd. Därefter så fungerade inte inloggning överhuvudtaget trots att it bytte lösenord åt mig. Sedan kunde jag inte byta lösen till inloggningen trots att jag försökte enligt konstens alla regler, inget förslag godkändes. När jag ringde för femtioelfte gången och bad om hjälp, denna gång för att få hjälp att komma in på Lotus Notes och även intranätet och de var tvungna att skicka ärendet till några andra gav jag upp och åkte hem. Dagen på jobbet bestod av ett litet kort möte och flera timmar läsandes i olika tidningar inom mitt yrkesområde och även mina kollegors områden och allmänt försökt se upptagen ut. Och så en massa telefonsamtal till IT service desk då. Vissa saker kunde de fixa själva. Andra saker var de tvungna att skicka en arbetsorder till en annan grupp it-killar (och tjejer?), och ytterligare andra frågor en arbetsorder till ytterligare en annan grupp med andra it-ansvar. SUCK! Kunde man inte bara ha allt samlat på ett ställe? Dvs allt som har med dator samlat? Fast jag vet ju att egentligen så är det inte så enkelt. Men det kunde vara det…

Hemma hade det gått ganska bra. Förutom att A hade haft problem med att få Lillasyster att sova. Men tillslut hade det också gått. Och när jag kom var det en jätteglad liten tjej som började ”hoppa” i sin pappas famn när hon fick syn på mig. Fast efter lite mys ville hon tillbaka till pappan som satt och lekte med storasyster. 

YEEEEY!

Appen fungerar igen! Fast det blir nog inte mycket skrivet idag, är så sanslöst trött. Och som vanligt när jag är trött så snurrar tankarna planlöst runt i huvudet och det blir omöjligt att följa någon röd tråd. 

Lillasyster har nu allt mer börjat förflytta sig på egen hand. Än så länge är det rumphasning som gäller men krypningen är inte långt borta. Fast jag tycker ärligt talat att det är rätt bra som det är nu för tillfället. Sätter man henne på en plats så hittar mam henne snart på en annan plats, även om det inte går snabbt. Eller som en vän sa

Hon smygförflyttar sig, man ser inte när hon gör det

Och så är det verkligen. Plötsligt är hon på en helt annan plats än vad hon var för bara en liten stund sedan. 

Just nu tror jag att det är lite mycket för henne. Just det här steget med att börja förflytta sig på egen hand, fyra nya tänder och en massa annan utvecklingssteg ( kanske även i kombination med min oro för att börja jobba igen på måndag) gör att hon sover väldigt oroligt och är stundvis enormt jobbig med trötthet, gnällighet och allmänt sura miner. Tack och lov har hon börjat dricka vatten från flaska igen! Fast då måste det vara en särskild pip på flaskan, annars går det inte. 

Nu går ögonen igen av sig själv så nu sätter jag stopp på den här dagen. Och för detta inlägg som egentligen inte sa så mycket annat än bara en massa svammel. 

Tyst

Det har varit tyst från min sida nu ett tag, vilket främst beror på wordpressappen som trilskas. Jag skriver som jag tidigare har nämnt främst från mobilen och nu har det inte fungerat, vilket har gjort att det har blivit en längre tystnad. Det har mer eller mindre dagligen varit något som jag har tänkt att ”detta vill jag skriva om!” men så har det inte blivit då det är så jobbigt att starta upp annan enhet än mobilen och logga in. Jag vet, jag är lat!

I lördags var i varje fall den dag som E länge väntat på, kalasdagen! Alla sex barn som blivit bjudna kom, E var rätt nöjd med kalaset, men jag var inte riktigt lika nöjd. Jag hade inte hunnit förbereda tillräckligt, A hade inte bidragit med alltför mycket trots att jag jade bett om det och allt kändes som allmänt rörigt. Men upplägget var i varje fall att det var maskeradkalas (en Elsa från Frost, en av tjejerna från Dollystyle tre prinsessor och så en kille i slips). E började med att öppna presenter och medan korven kokade så fick barnen leka ”sätta näsa/morot på snögubben/Olof”. Sedan var det fika. I slutet av fikat (först korv med bröd och sedan tårta och kakor) så dök det upp ett meddelande från Elsa. I den berättade hon att Olof hjälpte henne att gömma skatten från hertigen av Vessleby. För att hitta skatten så var de tvungna att hitta Olof, i honom fanns det en ledtråd. Olof i detta fallet var den pinata som jag och E hade gjort. Ett av barnen vågade inte slå på pinatan så lyckligtvis så höll den ända fram tills sista barnet som lyckades få isär den. Inuti fanns det en liten godisbit var och en liten leksak var. Plus ett nytt meddelande som ledde till nästa ledtråd. Barnen skulle göra lite olika saker, bla så ta sig genom en hinderbana som jag hade byggt i källaren och ta sig genom ett rum med ”laserstrålar”(=röd snöre som jag hade spänt kors och tvärs i ett rum, på trådarna hade jag fäst bjällror som plingade om man kom åt trådarna). Själva skatten var en kista fylld med varsin godispåse. Vid det här laget var det bara 15 minuter kvar av kalaset så där hade jag slut på aktiviteterna. På något sätt kändes det som om det blev lite av en antiklimax.

I övrigt så har dagarna bara rusat fram. Nu är det bara några få dagar kvar tills jag börjar jobba. Det känns sådär på grund av själva jobbsituationen. Det kan bli jättebra, men vem vet, det kan ju även bli hur brasom helst! Den som lever får se

Idag har jag känt mig lite nedstämd av någon anledning utan att riktigt veta varför. Ändå har det varit några riktiga guldstunder under dagen då hjärtat blivit riktigt varmt. Som när Lillasyster för första gången pekade på något. Innan har hon bara tittat på det man har frågat efter (”Var är pappa?”, ”Var är lampan?” etc). Att se hennes utvecklingssteg gör mig så varm! Liksom E:s utveckling! 

Varm blev jag också när E var ute på altanen och lekte, knackade på fönstret och när mamma tittade ut så slängde hon slängpussar och slängarnas till henne. Och när hon gick till henne och sa

Jag älskar dig mormor!”

För oavsett mina egna känslor gentemot mamma så vill jag ju att mina barn ska tycka om sin mormor!

Ett annat tillfälle som jag skulle velat förvara i en burk och kunna ta fram mindre bra dagar var när vi var ute jag,  Lillasyster, E och mamma och pysslade med kaninerna. Det var så skönt och vårligt och alla kändes så harmoniska. 

Dagen har bjudit på flera sådana bra stunder men likväl känner jag nedstämdhet och vemod. Vet inte varför. När jag vaknade imorse kände jag inget sådant utan det har kommit under dagen. Eller vemod kände jag lite. Vemod efter en dröm jag hade och det den handlade om. En dröm som hängt sig kvar under dagen. ”Tänk om”-känslan likaså. Och just ”tänk om” har dykt upp många gånger under dagen.

  ”Tänk om” saker och ting hade varit annorlunda? 

”Tänk om” jag hade gjort andra val i mitt liv?

”Tänk om” mina kommande val skulle leda till att det jag drömde om blwv sanning?

”Tänk om” mitt liv blir annorlunda? 

”Tänk om”, ”Tänk om” och ännu mera ”tänk om”. Hur skulle min framtid se ut om ”tänk om” blev verklighet? Skulle jag vilja det? Inte? Skulle det bli bra så? Inte? 

Ärligt talat, jag vet inte varför jag ens funderar på det. Men känslan finns kvar. Och tankarna. Och tanken, hur vore livet om det blev så att ”tänk om” verkligen hände?


 ”Tänk om”

NEEEEJ!

E har verkligen sett fram emot lördag och sitt kalas. Nu är frågan om det blir kalas eller sjukstuga. Hon är enormt trött (somnade tom på dagen!), har nyst en del och har ont i halsen. Måtte hon hålla sig frisk!

Det blir så fel

Mamma kom hit idag och hade med sig presenter. Jag är så tacksam för mina barns vägnar, hon har ju inte så fett med sin knappa pension men ändå gav hon E både present och pengar i födelsedagspresent. E var så snäll och tackade sin mormor men till mig viskade hon

Jag leker ju inte med dockor

Mamma hade köpt en tygdocka till henne. En av ett märke som specialiserat sig på bebisleksaker. På dockan stog det från 18 månader. 


Lillasyster fick också en present, en mikrofon. På den stog det från 24 månader 


Födelsedag

För exakt 5 år sedan var det kallt och snöigt men det hade jag inte någon större koll på. Jag befann mig på Mölndals BB och beundrade det lilla, perfekta, underbara livet som låg bredvid mig och sov så sött. Omvärlden var bortglömd. 9 månader lång och jobbig graviditet var över, liksom en lång förlossning. Tre dagar tidigare hade den börjat med vattenavgång och nu låg jag där, trött men euforisk av kärlek och lycka och betraktade henne. 

Idag är hon inte så liten längre, men minst lika älskad och minst lika underbar! Och idag fyller hon som sagt var 5 år. Tänk vad stor hon har blivit, hela 5 år! Jag ser på henne och mammahjärtat knakar i sömmarna av stolthet och kärlek. Tänk att hon är min (och A:s förstår)! Tänk att jag har varit med och gjort henne! Tänk att jag har varit med och uppfostrat denne underbara 5 åring till den person hon är idag! 

När jag ser på henne vill jag bara stoppa tiden, frysa klockan och ögonblicket och stoppa undan den för att kunna ta fram den igen i framtiden.  Min lilla tjej, hon är inte så liten längre. 

Fantasi

Jag vet att jag stundvis har alltför vild fantasi och att jag har sett alltför många amerikanska filmer, men ändå, jag kan inte låta bli att fundera över hur det kommer sig att så många iranier/irakier tappar bort sina pass och att så många annonseras i GP. Jag har funderat på det förr och jag funderade på det idag igen när jag såg denna. 



Det är säkert inget konstigt med det, det kan ju vara så att det är jag som tror att jag sett det ofta, men ändå. Så nu spekulerar jag villt. Är det hemliga meddelanden, kodade så att bara de insatta förstår? Eller är det bara folk som tappat bort sina pass och folk som hittat dessa? Frågan då är, varför inte vända sig till polisen?