Den som önskar

något tillräckligt mycket kanske får det förhoppningsvis tillslut. Så blev det för E. 

Som jag har skrivit tidigare har E önskat sig en sjöjungfrudräkt ett tag. Idag kom denna på posten

 

Det var min mellersta syster N som hade sytt (och designat) en åt E. Vilken glädje! Vilken lycka!

Annonser

Bortglömd och datorstrul

Förkyld, ont i halsen och lite förhöjd temp (även om jag inte kan kalla det för feber). Allmänt ynklig och trött. Roligt. Eller inte. 

Första dagen på jobbet efter nästan 10 månaders frånvaro. Kändes rätt ok. Förutom att datorn som jag hade sett till skulle fungera idag inte gjorde det. Först så hade jag tydligen inte rätt lösenord fast jag skrev upp den. Sedan så var jag inte betrodd. Därefter så fungerade inte inloggning överhuvudtaget trots att it bytte lösenord åt mig. Sedan kunde jag inte byta lösen till inloggningen trots att jag försökte enligt konstens alla regler, inget förslag godkändes. När jag ringde för femtioelfte gången och bad om hjälp, denna gång för att få hjälp att komma in på Lotus Notes och även intranätet och de var tvungna att skicka ärendet till några andra gav jag upp och åkte hem. Dagen på jobbet bestod av ett litet kort möte och flera timmar läsandes i olika tidningar inom mitt yrkesområde och även mina kollegors områden och allmänt försökt se upptagen ut. Och så en massa telefonsamtal till IT service desk då. Vissa saker kunde de fixa själva. Andra saker var de tvungna att skicka en arbetsorder till en annan grupp it-killar (och tjejer?), och ytterligare andra frågor en arbetsorder till ytterligare en annan grupp med andra it-ansvar. SUCK! Kunde man inte bara ha allt samlat på ett ställe? Dvs allt som har med dator samlat? Fast jag vet ju att egentligen så är det inte så enkelt. Men det kunde vara det…

Hemma hade det gått ganska bra. Förutom att A hade haft problem med att få Lillasyster att sova. Men tillslut hade det också gått. Och när jag kom var det en jätteglad liten tjej som började ”hoppa” i sin pappas famn när hon fick syn på mig. Fast efter lite mys ville hon tillbaka till pappan som satt och lekte med storasyster. 

YEEEEY!

Appen fungerar igen! Fast det blir nog inte mycket skrivet idag, är så sanslöst trött. Och som vanligt när jag är trött så snurrar tankarna planlöst runt i huvudet och det blir omöjligt att följa någon röd tråd. 

Lillasyster har nu allt mer börjat förflytta sig på egen hand. Än så länge är det rumphasning som gäller men krypningen är inte långt borta. Fast jag tycker ärligt talat att det är rätt bra som det är nu för tillfället. Sätter man henne på en plats så hittar mam henne snart på en annan plats, även om det inte går snabbt. Eller som en vän sa

Hon smygförflyttar sig, man ser inte när hon gör det

Och så är det verkligen. Plötsligt är hon på en helt annan plats än vad hon var för bara en liten stund sedan. 

Just nu tror jag att det är lite mycket för henne. Just det här steget med att börja förflytta sig på egen hand, fyra nya tänder och en massa annan utvecklingssteg ( kanske även i kombination med min oro för att börja jobba igen på måndag) gör att hon sover väldigt oroligt och är stundvis enormt jobbig med trötthet, gnällighet och allmänt sura miner. Tack och lov har hon börjat dricka vatten från flaska igen! Fast då måste det vara en särskild pip på flaskan, annars går det inte. 

Nu går ögonen igen av sig själv så nu sätter jag stopp på den här dagen. Och för detta inlägg som egentligen inte sa så mycket annat än bara en massa svammel. 

Tyst

Det har varit tyst från min sida nu ett tag, vilket främst beror på wordpressappen som trilskas. Jag skriver som jag tidigare har nämnt främst från mobilen och nu har det inte fungerat, vilket har gjort att det har blivit en längre tystnad. Det har mer eller mindre dagligen varit något som jag har tänkt att ”detta vill jag skriva om!” men så har det inte blivit då det är så jobbigt att starta upp annan enhet än mobilen och logga in. Jag vet, jag är lat!

I lördags var i varje fall den dag som E länge väntat på, kalasdagen! Alla sex barn som blivit bjudna kom, E var rätt nöjd med kalaset, men jag var inte riktigt lika nöjd. Jag hade inte hunnit förbereda tillräckligt, A hade inte bidragit med alltför mycket trots att jag jade bett om det och allt kändes som allmänt rörigt. Men upplägget var i varje fall att det var maskeradkalas (en Elsa från Frost, en av tjejerna från Dollystyle tre prinsessor och så en kille i slips). E började med att öppna presenter och medan korven kokade så fick barnen leka ”sätta näsa/morot på snögubben/Olof”. Sedan var det fika. I slutet av fikat (först korv med bröd och sedan tårta och kakor) så dök det upp ett meddelande från Elsa. I den berättade hon att Olof hjälpte henne att gömma skatten från hertigen av Vessleby. För att hitta skatten så var de tvungna att hitta Olof, i honom fanns det en ledtråd. Olof i detta fallet var den pinata som jag och E hade gjort. Ett av barnen vågade inte slå på pinatan så lyckligtvis så höll den ända fram tills sista barnet som lyckades få isär den. Inuti fanns det en liten godisbit var och en liten leksak var. Plus ett nytt meddelande som ledde till nästa ledtråd. Barnen skulle göra lite olika saker, bla så ta sig genom en hinderbana som jag hade byggt i källaren och ta sig genom ett rum med ”laserstrålar”(=röd snöre som jag hade spänt kors och tvärs i ett rum, på trådarna hade jag fäst bjällror som plingade om man kom åt trådarna). Själva skatten var en kista fylld med varsin godispåse. Vid det här laget var det bara 15 minuter kvar av kalaset så där hade jag slut på aktiviteterna. På något sätt kändes det som om det blev lite av en antiklimax.

I övrigt så har dagarna bara rusat fram. Nu är det bara några få dagar kvar tills jag börjar jobba. Det känns sådär på grund av själva jobbsituationen. Det kan bli jättebra, men vem vet, det kan ju även bli hur brasom helst! Den som lever får se

Idag har jag känt mig lite nedstämd av någon anledning utan att riktigt veta varför. Ändå har det varit några riktiga guldstunder under dagen då hjärtat blivit riktigt varmt. Som när Lillasyster för första gången pekade på något. Innan har hon bara tittat på det man har frågat efter (”Var är pappa?”, ”Var är lampan?” etc). Att se hennes utvecklingssteg gör mig så varm! Liksom E:s utveckling! 

Varm blev jag också när E var ute på altanen och lekte, knackade på fönstret och när mamma tittade ut så slängde hon slängpussar och slängarnas till henne. Och när hon gick till henne och sa

Jag älskar dig mormor!”

För oavsett mina egna känslor gentemot mamma så vill jag ju att mina barn ska tycka om sin mormor!

Ett annat tillfälle som jag skulle velat förvara i en burk och kunna ta fram mindre bra dagar var när vi var ute jag,  Lillasyster, E och mamma och pysslade med kaninerna. Det var så skönt och vårligt och alla kändes så harmoniska. 

Dagen har bjudit på flera sådana bra stunder men likväl känner jag nedstämdhet och vemod. Vet inte varför. När jag vaknade imorse kände jag inget sådant utan det har kommit under dagen. Eller vemod kände jag lite. Vemod efter en dröm jag hade och det den handlade om. En dröm som hängt sig kvar under dagen. ”Tänk om”-känslan likaså. Och just ”tänk om” har dykt upp många gånger under dagen.

  ”Tänk om” saker och ting hade varit annorlunda? 

”Tänk om” jag hade gjort andra val i mitt liv?

”Tänk om” mina kommande val skulle leda till att det jag drömde om blwv sanning?

”Tänk om” mitt liv blir annorlunda? 

”Tänk om”, ”Tänk om” och ännu mera ”tänk om”. Hur skulle min framtid se ut om ”tänk om” blev verklighet? Skulle jag vilja det? Inte? Skulle det bli bra så? Inte? 

Ärligt talat, jag vet inte varför jag ens funderar på det. Men känslan finns kvar. Och tankarna. Och tanken, hur vore livet om det blev så att ”tänk om” verkligen hände?


 ”Tänk om”

NEEEEJ!

E har verkligen sett fram emot lördag och sitt kalas. Nu är frågan om det blir kalas eller sjukstuga. Hon är enormt trött (somnade tom på dagen!), har nyst en del och har ont i halsen. Måtte hon hålla sig frisk!

Det blir så fel

Mamma kom hit idag och hade med sig presenter. Jag är så tacksam för mina barns vägnar, hon har ju inte så fett med sin knappa pension men ändå gav hon E både present och pengar i födelsedagspresent. E var så snäll och tackade sin mormor men till mig viskade hon

Jag leker ju inte med dockor

Mamma hade köpt en tygdocka till henne. En av ett märke som specialiserat sig på bebisleksaker. På dockan stog det från 18 månader. 


Lillasyster fick också en present, en mikrofon. På den stog det från 24 månader 


Födelsedag

För exakt 5 år sedan var det kallt och snöigt men det hade jag inte någon större koll på. Jag befann mig på Mölndals BB och beundrade det lilla, perfekta, underbara livet som låg bredvid mig och sov så sött. Omvärlden var bortglömd. 9 månader lång och jobbig graviditet var över, liksom en lång förlossning. Tre dagar tidigare hade den börjat med vattenavgång och nu låg jag där, trött men euforisk av kärlek och lycka och betraktade henne. 

Idag är hon inte så liten längre, men minst lika älskad och minst lika underbar! Och idag fyller hon som sagt var 5 år. Tänk vad stor hon har blivit, hela 5 år! Jag ser på henne och mammahjärtat knakar i sömmarna av stolthet och kärlek. Tänk att hon är min (och A:s förstår)! Tänk att jag har varit med och gjort henne! Tänk att jag har varit med och uppfostrat denne underbara 5 åring till den person hon är idag! 

När jag ser på henne vill jag bara stoppa tiden, frysa klockan och ögonblicket och stoppa undan den för att kunna ta fram den igen i framtiden.  Min lilla tjej, hon är inte så liten längre. 

Fantasi

Jag vet att jag stundvis har alltför vild fantasi och att jag har sett alltför många amerikanska filmer, men ändå, jag kan inte låta bli att fundera över hur det kommer sig att så många iranier/irakier tappar bort sina pass och att så många annonseras i GP. Jag har funderat på det förr och jag funderade på det idag igen när jag såg denna. 



Det är säkert inget konstigt med det, det kan ju vara så att det är jag som tror att jag sett det ofta, men ändå. Så nu spekulerar jag villt. Är det hemliga meddelanden, kodade så att bara de insatta förstår? Eller är det bara folk som tappat bort sina pass och folk som hittat dessa? Frågan då är, varför inte vända sig till polisen?

Idioter och lättnad

Först och främst så måste jag bara ställa frågan hur man är funtad om man mordhotar en annan person? Detta har hänt min 17 åriga systerdotter. Någon har mordhotat henne på Facebook. Polisen utreder det hela just nu, frågan är vad de kan komma fram till? Den person vars konto hotet kommer ifrån är helt okänd för min systerdotter. Hon vet alltså inte om det är denne helt okände person som ligger bakom hotet eller om det är någon hon känner som har kapat den okändes konto. I mina öron så låter det sistnämnda troligast. Orsaken till ”att hon ska dö” är för att hon är ”en fitta”, ”kuksugare” och ”hora”. Allt detta får mig att tänks på en svartsjuk tjej, eller en dumpad kille. En väldigt, väldigt sjuk sådan! Undrar om den personen är stolt över sig själv och sitt ”roliga” tilltag? Och undrar om dennes föräldrar vet vad deras barn håller på med? Och om de är stolta över sitt barn? 

Idag släppte en tyngd från mina axlar. Oron inför att börja jobba igen har vuxit för varje dag som gått. Oron gäller inte att lämna Lillasyster med A utan snarare alla förändringar som skett på jobbet under dessa månader som jag varit hemma. Och oro över att jag i min roll har flyttats i organisationen och att jag därmed hamnar i en annan grupp.

Idag var jag på jobbet och hälsade på. Flera frågetecken har klararats ut och just nu känner jag en betydligt större lugn för det hela, skönt! Så nu ska jag bara försöka njuta av mina sista dagar som föräldraledig

Skön kväll

Idag var det dags för finaste vännen att komma till stan igen för några dagars kurs. Den här gången skulle de vara ute på Volvo i Arendal och hon hade lyckats få rum på Arken. Så vad är bättre än att då passa på och ta några timmar på deras SPA och njuta av att umgås och njuta av livet? Så det gjorde vi, vi NJÖT! Och så avslutade vi kvällen med lite god mat i deras restaurang. 

Just Arken har jag alltid haft ett gott öga till och besökt stället några gånger. Första gången jag var där var det på bjudlunch för att locka dit konferensgäster. Administratören på min avdelning, en äldre herre, hade blivit inbjuden ”med sällskap” och som enda tjejen som jag var på avdelningen så frågade han mig. Självklart tackade jag ja! Då, den första gången höll de på och byggde/renoverade på hotellet. Bara ett fåtal rum var färdigställda. 

Andra gången vi var där höll de på att bygga spa-delen så det fick vi aldrig se. 

Lite senare så var jag där vid några tillfällen och höll i en tredagars internkurs. Jag såg aldrig SPA:t då heller. 

Vid ett tillfälle var jag där med jobbet på julbord. 

Alla dessa gånger har jag varit nöjd och belåten så när jag för två år sedan skulle anordna en träff för några nya bekantskaper så låg Arken som ett självklart förslag (bland några andra) från min sida. Arken blev det. Jag hade sett så mycket fram emot att nu få se SPA:t men då kom vårt första ivf-försök ivägen. Jag hade precis varit på äggplock och på grund av infektionsrisken kunde jag inte bada. Så de övriga tjejerna fick njuta av tapas, SPA och allt vad det nu var. Själv så valde jag att bara vara med på middagen (en mycket god och trevlig sådan!).

Så efter att så länge ha suktat efter att få besöka deras SPA fick jag idag äntligen testa det. 





Vad jag tyckte om det? Jag kan rekommendera ett besök. Om man ser på helheten av vad vi såg/upplevde idag så vill jag nämna följande saker som de kunde bli bättre på:

  • När det kommer en person med resväska och jacka in, utifrån, så är det hög sannolikhet att det är en hotellgäst som vill checka in. Då går man och hjälper denne att checka in, man står inte och snackar skit med din kompis
  • När en person checkar in, informera alltid om frukosttiderna
  • På SPA: om det kommer två personer in och de pratar med varandra så är sannolikheten större att de i samma sällskap och då pratar man med både. 
  • Om en person vill boka in två personer på Halvdag (dvs 4 timmar) SPA och säger att den enas tåg anländer 16:30 till Göteborg så kan man inte föreslå behandlingstid klockan 14:30 för den andre! Inte om behandlingstider räknas in i de fyra timmarna.

Summan av kardemumman, det finns en del förbättringspotential för dom

Sov du lilla vide

Eller bättre sagt, sov du lilla Lillasyster. Idag har det verkligen inte varit någon bra dag för min lilla tjej. Från att hon vaknade halv sju imorse och fram tills nu har hon sovit sammanlagt max 40 minuter. Gissa hur en liten 8 månaders blir när det inte blivit mer sömn än så på en hel dag… Ena stunden är hon dunderenergisk och glad men snabbt byts det till sorg, gnäll, gråt och allmän missnöje. Det känns som om jag har försökt allt idag för att hon ska sova. Jag har varit ute och gått, långt, flera gånger. Jag har gått med henne på platt asfalt och på guppig skogsväg. Jag har sjungit, vyssjat, gungat, sjungit, buffat, mattat, ammat – you name it! Det enda som fungerat en kort stund är att åka med bilen. Men det är bara kortare stund. 

Jag vet verkligen inte vad som är problemet! Man märker ju att hon är trött. Enormt trött. Många är de som jag träffat på idag som har sagt 

Nu somnar hon när som helst! Hon ser ju så väldigt trött ut så det blir nog vilken minut som helst!

Men icke! Minutrarna har gått, liksom timmarna, men somnat, det har hon inte gjort! Just nu ligger hon i sin säng, leker med några nappar som hon ”pratar” med samtidigt som gäspningarna haglar och hon gnuggar sig i ögonen. 

Mamma, jag lovar, jag är INTE trött!

Nej, jag ser det! 

Fortfarande inget

Mensen har fortfarande inte kommit. Nu tror jag i alla fall att den är på G då jag haft rosa flytningar till och från sedan igår och de har nu ökat. Jag vet inte om den någonsin har diffat så här mycket och det oroar mig. Visst, jag vill egentligen inte ha mens, men jag vill ju inte börja med att gå in i klimakteriet heller! Jag är ju bara 38! Visst, mamma hamnade där direkt efter att hon som 36 åring fick mig, men ändå! Jag är inte beredd! Inte än!

Det händer så mycket med Lillasyster just nu, varje dag gör hon något som hon inte gjort innan. 

Igår till exempel, på BVC och 8 månaderskontrollen så vinkade hon till och med till sköterskan när vi skulle gå. Visst, någon gång har det kunnat vara så att hon har vinkat till mig och A, men det kan likaväl ha varit en tillfällighet. Men den här gången var det verkligen ingen tvekan! 

Idag så gjorde hon för första gången några av rörelserna till Imse vimse spindel  och idag så kom hon på att lära-gå-vagnen var himla bra att använda sig av (och rolig) om man ville gå. Hittills har hon traskat runt en hel del hållandes mig i händerna men hon har inte riktigt velat stå och hålla i något annat än just mig. Inte förrän nu i dagarna. Nu har hon ju inte riktigt balansen så jag höll ju lite i hennes händer när hon gick, och så fungerade jag som mänskligt stöd när hon vid några gånger tappade balansen. När hon tröttnade på att gå med vagnen så släppte hon helt enkelt taget om den och försökte vända sig om och ta tag i mig. Det är ju så fantastiskt att det händer så mycket! Tänk på allt som hon redan har varit med om, all utveckling som hon har gått igenom! Tänk, för åtta månader sedan var hon ett litet knytte som mest sov och åt!

Just det där med äta och sova är ett lite jobbigt ämne hos oss just nu. Hon vaknar ofta på nätterna och är orolig. Det som lugnar henne är bröstet. Inte att hon äter några mängder, ofta är det bara några tag, men ändå. Jag vaknar och det blir inga långa sömnperioder på raken för mig. Tvärtom. Särskilt inte som jag ska börja jobba inom kort. Egentligen hade jag velat sluta med amningen helt vid det här laget, men då hon numera vägrar flaska helt, oavsett innehåll, och då hon inte dricker några mängder på dagarna… Plus att jag inte klarar av hennes ledsna gråt någon längre stund… Jag slits mellan min vilja att inte bara vara mamma längre utan även jag, vilket jag kan när jag jobbar, och mina skuldkänslor gentemot henne. Hon är så mammig! Och hon vill ju så tydligt ha mig och mins bröst. Hon visar att hon behöver mig. Och nu kommer jag snart att ”lämna henne” på dagarna… Visst, jag vet att hon kommer att ha det bra med A! Med vissa saker så är han till och med bättre lämpad än jag, men det är mig hon finner ro och trygghet hos i första hand. Vad är jag för egoist som sätter mig själv före hennes önskan och behov? Samtidigt så vet jag ju att jag kommer att må psykiskt bättre när jag jobbar, och då blir jag också en bättre mamma när jag väl är med barnen. Och jag ger A en chans att få vara med barnen, att komma dom nära. 

Det är inte lätt det här. Man kan aldrig egentligen veta vad som på sikt är rätt och vad som är fel. Vi får köra på det som vi på sikt tror är det bästa för oss. Och då framförallt för barnen. Kanske hade det allra bästa varit om vi hade kört några dagar var, men A kände att det skulle kunnat bli svårt för honom att koppla bort jobbet om han inte var ifrån det helt. Det skulle kunnat innebära ännu mer stress och ännu fler sena kvällar där han satt som nu, framför datorn och jobbade. Det har blivit väldigt många sena kvällar för honom de senaste månaderna och frågan är hur länge han skulle orkat med det? Det är nog bra att han ska gå på sin pappaledighet snart