Skrämmande okunskap

Man kan inte låta bli att bli mörkrädd över folks okunskap ibland, som i detta fall i Glasberga. Jag hoppas att de som har dessa åsikter och är rädda och osäkra för dessa ”hemska” personer som har rätt till LSS går på den där informationsträffen och förhoppningsvis lär sig något. Och jag kan inte göra annat än tycka synd om dom. Självklart så tycker jag synd om dom som en dag kommer att få flytta till boendet, modet nu blir ett boende, men främst tycker jag synd om de protesterande boende i området. Jag tycker inte synd om dom för att de ska få nya grannar i form av ett LSS-boende. Nej, jag tycker synd om dom för deras okunskap. Samtidigt så kan jag förstå deras rädsla. Jag var också rädd för de personer som bodde i det område som låg bara 500-700 meter från vårt hus och som var som var en institution för personer med psykiska och fysiska handikapp.

Jag gick väl i mellanstadiet när man la ner alla dessa större institutioner och de boende fick flytta till mindre boenden och slapp institutionsboendet. Området blev istället en flyktingförlägning och det skrämde mig ännu mer. Inte från början, men efter att ha blivit förföljd några gånger och efter att som 13-14 åring bli tillfrågad vid ett antal tillfällen av manliga flyktingar om hur mycket man kostade så var jag rädd… Inte för dem jag lärde känna, men för dem som inte tycktes ha någon sund kvinnosyn över huvudtaget.

Och personer med särskilda behov… Idag är jag inte ett dugg rädd för dom. De har ofta sin egna väldigt speciella charm. En charm som det inte går att låta bli att falla för. Och jag kan inte låta bli att med värme minnas den sommar jag fick äran att arbeta på ett dagcenter tillsammans med några personer med autism och deras handledare. Och idag är jag som sagt var inte ett dugg rädd för dom. Rädd är jag däremot fortfarande för okunskap, och det det kan föda. Och jag är fortfarande än idag rädd för män med ”fel” blick, män med fel syn på kvinnor. Och dessa män är av olika nationalitet, har olika hårfärg och ögonfärg, olika utseende. Det är svenskar, européer, asiater, afrikaner, amerikaner… De finns överallt. Men tack och liv har jag inte träffat så jätte många fler efter mina upplevelser hemma i min barndomsstad.

Annonser

”Nya hårda regler från 1 september”

Så skärps kraven på arbetslösa” och ”Nya hårda regler från 1 september” kan man läsa i Aftonbladet.När jag läser det hela så blir skillnaden att man måste lämna in en skriftlig rapport på vad man har gjort för att få jobb. Personligen måste jag säga att jag tycker inte att kraven blir så värst mycket hårdare mot vad det är idag då man en gång i månaden ska vara i kontakt med Arbetsförmedlingen och då berätta vad man har gjort och vilka jobb man har sökt.

Med tanke på att jag har varit arbetslös ett tag nu (sedan mars) så har jag haft en del att göra med olika handläggare på Arbetsförmedlingen och de regler som finns. Vid något tillfälle har jag irriterat mig på personen ifråga som jag varit i kontakt med. Som den gången då handläggaren ansåg att jag skulle söka jobb inom ett bredare område än den jag sökte inom. Då hade jag varit på flera intervjuer den månaden och jag hade inte ens hunnit nämna samtliga jobb som jag sökt under den gångs månaden, när han tyckte ”att det räckte för det får inte plats med fler”. Eller nu senast när jag skulle få en by handlingsplan trots att jag hade fått ett jobb. Enligt den handlingsplanen skulle jag fortsätta söka jobb och gå på intervjuer. Och lite skrattretande var det när jag fick ge arbetsförmedlaren/handläggaren tips om vad denne skulle söka för utbildningar… Fast inget slår ju den arbetsförmedlare som jag träffade för många år sedan när jag fortfarande pluggade. Jag pluggade då i Kalmar och hade inte lyckats få något sommarjobb. Då föreslog kvinnan ifråga att jag skulle söka jobb som servitris ute på Öland, och det var ju en bra idé! Tills vi började kolla vilka servitris och nattklubbsjobb som fanns lediga. Alla var kvälls/nattjänster och man skulle inte sluta jobba förrän efter det att sista bussen hade gått till Kalmar. Då tyckte hon att jag skulle skaffa boende på Öland över sommaren. Jag protesterade, Öland är ju fylld av turister på sommaren och att hitta billigt boende där då… Dessutom hade jag ju min lägenhet i Kalmar som jag hade hyra på. Då kom hon med den mest briljanta idén av alla:

Du kan ju tälta!”

Eh, näe. Men jag sa inte direkt nej utan frågade istället först om hon skulle kunnat tänka sug att tälta en sommar bara för att kunna jobba. Det kunde hon inte. Då gav jag henne förslaget att inte förvänta sug att någon annan ville göra det heller. Jag kan väl tillägga att bara några dagar senare fick jag napp på en av de ansökningar jag hade gjort och snart började jag mitt sommarjobb som ”lokalvårdare”.

Höga krav på arbetslösa tycker jag är helt rätt. Ok, jag tycker inte att man som småbarnsförälder ska tvingas till att söka jobb i hela Sverige. Inte i alla fall under den första tiden som arbetslös. Kanske på längre sikt. Vad det skulle vara vet jag inte riktigt. Kanske om man har varit arbetslös mer än ett år eller så. Och om man inte har kommit på alltför många intervjuer och om man söker enbart inom ett smalt område. Däremot så anser jag att man måste då istället bredda sitt sökområde i form av yrken.

Jag tycker inte heller att det är ok att man låter folk som söker enbart ett fåtal jobb per månad fortsätta göra det månad efter månad. Eller som nu senast när jag var på Atbetsförmedlingen fick jag höra en diskussion mellan en sökande och en förmedlare. Den sökande, en kille som tydligen hade gått ut gymnasiet nu i våras, hade sökt ett jobb. Det var dom byggare som håller på och bygga en affär nu som öppnar i oktober inte så långt bort från oss. Detta var i Kållered. Andra jobb hade han inte sökt då ”de låg så långt bort”. Förmedlaren kollade och hittade då flera liknande jobb i både Göteborg och Lungsbacka och föreslog att han skulle söka, men fick då svaret

”Jag vill inte sitta på buss eller tåg mer än max 30 minuter per dag!”

Tydligen var det ett giltig orsak till att inte söka bredare då handläggaren svarade

”Du borde kanske ta och söka liiiite bredare”

Så, jag anser att hårdare regler behövs, även om jag inte kan se hur de nya reglerna nu ska vara hårdare. Att skriva borde väl de flesta klara av. Frågan är om någon kommer att följa upp det som skrivits?

Det här med fertilitet

Många gånger har jag funderat på det här med fertilitet men framförallt infertilitet och hur vanligt det är. Eller ovanligt? Jag vet att det är något som det inte talas så mycket om och det är få som är öppna med det för sin omgivning (inklusive jag själv till viss grad) så mörkertalet är nog stort och betydligt fler än man tror kan mycket väl ha dessa problem. Frågan är egentligen om jag känner extremt många eller är det bara så att jag är, och har länge varit ytterst lyhörd för det? Jag vet inte. Hur som så känner jag många som har haft/har det svårare att få barn.

På senare tid har jag i olika trådar lärt känna andra tjejer som också har svårt att få det efterlängtade pluset, så dessa kommer inte att räknas upp men i mitt övriga liv så finns det flera som jag vet/jag gissar har haft problem.

Går man till mitt senaste jobb så vet jag att två av de manliga kollegerna har tillsammans med sina fruar fått ta till IVF. Den ena har idag en dotter i tonåren som blev till vid den 13:e IVF:en och den andre har tre barn varav ett tvillingar. Då hade jag i slutet 4 manliga kollegor. En av de två återstående kollegorna vet jag var beräknad att bli pappa strax efter det att E var beräknad att komma, men vid deras RUL upptäcktes något och de var tvungna att avbryta allt. Först två år senare fick de sin son.

I slutet hade jag två kvinnliga kollegor. Den ena är strax över 50 och har inga egna barn, den andra strax över 40 och hon har inte heller några barn. Hur det är med den äldre vet jag inte riktigt, men den äldre är riktigt barnkär och hon har alltid sina syskonbarn som skärmbild på datorn, så där finns i alla fall ingen barnhat…

På jobbet innan dess så vet jag inte riktigt, men jag har mina aningar om särskilt en tjej. Däremot på jobbet innan dess så vet jag två personer som inte haft det lätt, min chef och min närmaste kollega. Chefen försökte länge med sitt ex, utan att lyckas och sedan gick de skilda vägar. Efter en längre tids försökande med sin nya fick de till slut i december förra året sin efterlängtade lilla bebis. Kollegan i sin tur fick bli fosterföräldrar till tre syskon.

Går man ännu längre tillbaka i tiden så har jag en tjej som jag delade lägenhet med under min första högskoletid. Efter flera missfall och utomkveds rekommenderade läkarna henne att inte försöka längta då hennes och eventuell bebis hälsa kunde inte garanteras. Så idag har hon och hennes man en underbar liten adoptivson.

Kollar man på närmare håll, inom släkten så finns det fall även där. Min mellersta syster har en dotter även om hon alltid har velat ha flera barn. Hon har helt enkelt inte kunnat få fler.

Sedan har vi min faster som har ungefär samma situation som min syster. Hon har dock i alla fall fått ett barn även hon, i detta fall en son

Kollar man i A:s släkt så har hans mostrar antytt för mig att två av kusinerna, både tjejer, har haft det svårt att få barn. Nu väntar de både sitt andra barn i höst…

Jag tror säkert att det finns fler exempel som jag inte räknat med, eller tänkr på här och nu. Frågan är om det är så hör vanligt eller är det jag som bara råkar känna så här många personer med problem?

Konsten att göra av med pengar

Inatt kom mensen. Idag skulle jag ha satt igång med sprutorna. Om jag inte hade börjat jobba om två veckor. Beslutet är mitt, helt och hållet mitt, men likväl så känner jag lite sorg över att inte göra det. Fast inte så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Idag har det faktiskt känts bättre än vad det gjort allmänt den senaste tiden när jag har tänkt på det. Jag antar att det är just för att det från och med idag är för sent för den här cykeln. Nästa cykel är troligtvis också körd med tanke på A:s kommande resa. Åh, vad jag önskar att jag kunde följa med till Kina! Hade jag varit arbetslös hade jag troligtvis ha följt med och gjort av med en massa pengar. Nu stannar jag istället hemma och tjänar pengar 😉

Att stanna hemma och tjäna pengar är nog en väldigt bra idé med tanke på att det är några stora utgifter som vi har planerat framför oss. Dels så vill vi fixa till lilla badrummet. Den stora fixades till när jag väntade E och avslutades när jag låg på BB. Nu har golvbrunnen i det andra badrummet rostat sönder så nu är det dags att fixa även den. Så nu ska vi ut och kolla efter allt till det.

En annan utgift är att vi vill fixa till baksidan av huset, lägga grusgång och så. Detta behöver ju inte bli så fasligt dyrt men kräver en del arbete för att det ska bli bra med tanke på att det är lerjord där. Dessutom så måste vi ha en ny vedbod dit också.

Vidare så måste skorstenen lagas. Och garagdörrarna bytas ut liksom ytterdörren.

Och så skulle jag vilja byta ut min bil.

Och slutligen så drömmer vi om att få åka till Nya Zeeland en vacker dag. Det sistnämnda är nog det som kommer att ske sist. Badrummet har vi sagt att vi ska få fixat nu i höst. Likaså skorstenen. Och plantering av häck. Det blir nog tillräckligt många projekt det med tanke på mitt nya jobb och att A kommer vara bortrest i nästan tre veckor. Bilen blir nog utbytt efter årsskiftet. Då blir det nog att A tar ut en tjänstebil. Ok, då blir det av ett märke som inte tillhör mina favoriter, men det är ju rätt förmånligt! Så våra pengar kommer att rulla på rätt bra framöver, har jag en känsla av. Och då är det ju bra att en annan har ett jobb och att räntorna är låga.

En skrämmande värld

Idag när jag satt och läste GP så slogs jag av tanken

Vad är det som händer egentligen?”

Den senaste tiden har det varit flera fall där en främmande person har försökt, men tack och lov, i de allra flesta fall, i alla fall de kända fallen misslyckats, ta ett barn. Vad är det som händer i Sverige egentligen? Och vad är det dessa människor hade tänkt sig göra sedan med dessa barnen? Och vad är det för människor som gör så? Och så kan jag inte låta bli att tänka hur en annan skulle reagera om någon försökte ta E, och än värre, om denne någon även lyckades med det..! Och där slutar min hjärna att fungera. Jag vill inte tänka längre. Jag kan inte tänka längre. Och det är väl lika bra. En sådan händelse skulle vara så totalt fruktansvärd sak som jag inte önskar någon ska behöva erfara. Likväl så händer det tydligen även i vårt ”trygga” Sverige. Idag i GP skrevs det om två sådana händelser, i både fallen misslyckades gärningsmannen. Tack gode Gud!

20130730-174247.jpg

20130730-174329.jpg

Överraskning

I morse ringde telefonen:

”Hej! Detta är från blomsterhandeln! Vi har ett blombud till dig och ville kolla om någon var hemma i eftermiddag när vi levererar blommorna!”

Min nyfikenhet växte sig stor. Vem kunde ha skickat blommor till mig? Jag fyller ju inte år eller så!

När jag kom hem efter en trevlig lunch så hade A tagit emot blommorna. De visade sig vara från finaste kompisen som ville tacka för förra veckans boende när de var och hälsade på hos oss. Finaste vännen, inte hade hon behövt! Det var ju så underbart att få rå om dom lite!

20130730-143535.jpg

Ökande nervositet

Ligger här i min säng och hör hur E springer fram och tillbaka utanför. Åh, vad det är skönt att få sova i egen säng!

Nervositeten inför nya jobbet växer sig allt starkare för varje dag som går. Visst, jag är duktig och jag kan mycket, jag har ju för sjutton varit experten inom dessa frågor på en global avdelning! Men nu är det ju inte så enkelt längre. Nu är det ju verkligen så att jag kommer att förväntas vara expert. Jag kommer nu att vara ute hos kund och där verkligen förväntas kunna det här! Där ska jag vara kunnigare än deras egna ansvariga inom området! Och kunden… Det är ju en väldigt stor kund, om man säger så…

Just nu är tomheten över det uteblivna IVF-försöket större än någonsin. Mensen borde vara här imorgon och jag skulle ha börjat med sprutorna i samma veva. Men nu blir det inte så, som bekant. Så den där mensvärken jag känner är en ständig påminnelse av vad som inte blir. Och efter förra veckans mys med en urgullig 6 månaders känns det tomt. Väldigt tomt. Jag önskar så att vi kunde fått köra det här försöker nu i alla fall utan att störa starten på nya jobbet! Sista hade nog varit enklare att vänta på, tror jag. Så känns det i alla fall. Fast om man tänker lite längre så är det nästan som om det inte var meningen att vi skulle få göra det där försöket förrän efter årsskiftet. Först att mensen där i juni kom mindre än ett dygn efter det att man fick börja för att hinna innan klinikens semesterstängning. Och så nu, om vi körde på nu skulle äggplock bli samma vecka eller veckan efter det att jag började på nya jobbet. Och skulle det ha lyckats vid något av försöken hade risken varit stor att de 18 dagar i september då A är i Kina skulle blivit väldigt jobbiga för mig att klara av. Särskilt den veckan som min backup, svärföräldrarna är i Toscana på semester. Jag fasar för det redan nu, men hur hade det inte varit om jag dessutom hade varit trött och illamående???

I sagornas värld

Idag är vi inne på vår andra dag på Astrid Lindgrens Värld. En värld fylld av sagor och spännande historier/föreställningar för både stora och små. Det man skulle kunna klaga på är volymen på vissa av föreställningarna. Eller som igår, på den Pippiföreställning som vi var på så var snittljudet runt 84-85 decibel, men toppnoteringen låg på över 100, dvs lika högt ljud som från en motorsåg! Och hur många är det som inte har hörselskydd när de kör motorsåg? Inte konstigt att flera av de mindre barnen höll för öronen…

20130728-122356.jpgBilden är tagen idag för att visa hur det ser ut

Här lite fler bilder

20130728-123017.jpgPippi i farten

20130728-123056.jpg
Husförhör i Katthult

20130728-123158.jpg
Ronja Rövardotter

20130728-123238.jpg
Karlsson på taket

Och vädret? Några droppar, mulet och

20130728-130338.jpg

Från saga till verklighet

Sitter här utanför vår campingstuga efter en dag på Astrid Lindgrens värld. Ett nöjt litet barn ligger och sover, A sitter och läser i en bok, barnskratten tystnar allt eftersom och lugnet börjar lägga sig över stället medan en liten igelkott rulltar runt bland våra grannar och hoppas på att hitta lite mat. Imorgon blir det en ny dag med Pippi, Emil, Ronja och de andra figurerna i Astrid Lindgrens sagor. Sedan bär det av hemåt igen och känslan av att hösten snart är här igen.

A har en vecka kvar av sin semester, E har lika länge kvar av sitt sommarlov innan hon ska börja på storbarnsavdelningen på förskolan. Min stora, lilla tjej… Själv har jag två veckor kvar tills jag börjar jobba. Det ska bli kul, men samtidigt så är det skrämmande. Jag vet ju egentligen att jag kan detta, jag har ju jobbat med frågorna i många år redan och då med betydligt svårare saker/områden/miljöer än den jag ska vara i nu! Samtidigt så kommer osäkerheten krypandes. Tänk om jag tror att jag är bättre än vad jag är? Tänk om jag har missförstått allt? Tänk om, tänk om…

Livets vägar

Jag satt och funderade på det här med att hitta en partner, känslan av att man är mogen för att försöka få barn, giftermål och allt där omkring. Då slog det mig att om saker och ting hade varit annorlunda, om saker inte hade blivit som de blev och om saker var annorlunda så hade det inte varit helt omöjligt att jag skulle haft ett barn som var 10-12 år.

Mitt första förhållande varade i 5,5 år. Jag gick i gymnasiet och min syster A och hennes pojkvän P övertalade mig att följa med dom på det Beachparty som varje år anordnades på en av stadens stränder. Från början hade det varit stadens gymnasieskola som anordnade det, tror jag, men med åren hade det vuxit och blivit vitt känt och folk kom från när och fjärran. Nu hade det efter massiva insatser från kommun, skolan och polisväsendet blivit lite lugnare igen. Hur som, jag följde med syrran och det blev att vi vistades mest med P och hans kompisar. En av hans kompisar, J var riktigt söt och när jag och syrran emellanåt gick iväg från killarna kunde jag inte låta bli att tjata om hur söt han var. Syrran svarade

”Ja, ja, men R, han är väl trevlig!”

Jag vet inte vad som hände, hon lyckades hjärntvätta mig, och några dagar senare så gick jag, samma dag som min skolavslutning var, och fikade med R. Och sedan följde ett förhållande som höll i ganska exakt 5,5 år. På milleniumnatten, efter en tuff höst släppte han bomben

”Du, jag pallar inte längre!”

”Vad är det du inte pallar?”

”Oss”

Då hade vi bott ihop i 1,5 år och trots att vi hade haft det lite tufft under hösten hade tankarna på barn börjat komma smygandes.

Jag insåg rätt snart att jag var lyckligare utan honom än med honom. Han var en svartsjuk, egoistisk morsgris och vars mamma avskydde mig då jag var inte ”fin nog”. Och att i det förhållandet hade jag försökt stötta honom i hans med och motgångar medan jag inte hade fått mycket stöttning från honom när jag hade det jobbigt. Och han hade inte kunnat stötta mig i mina drömmar om att plugga till det jag ville, då dessa utbildningar inte fanns i närområdet.

Jag har i efterhand förstått att han den där sista hösten, den hösten jag hade det väldigt tufft och höll på att gå in i väggen, träffade den tjej på den dykkurs som han gick på och som han inte ville ha med mig på och som han senare gifte sig med (fast jag tror inte det blev något riktigt mellan dom förrän först hösten därpå, men det är en annan historia). Men om han inte hade träffat henne, om vi hade klarat oss igenom den krisen, hade vi då fått barn? Förlovat oss? Gift oss?

När jag tänker på det där så här i efterhand så är jag enormt glad för att det blev som det blev! Och jag insåg det rätt snabbt. Jag minns hur jag satt en fredag på bussen hem till mina föräldrar och tittade ut på naturen som hade börjat grönska så sakteliga i vårsolen och slogs av den lycka och inte frid som jag fylldes av. Och en känsla av frihet. Känslor som jag inte kunde minnas när jag senast hade känt…

Lyckan med egen trädgård

Är när man på sommaren kan traska ut barfota ut på gräsmattan och plocka ärtor, morötter och solvarma hallon. Och när ens barn kommer med några blommor hon plockat ute på gräsmattan (jag erkänner, den är i längsta laget men den är relativt grön i jämförelse med många andra gräsmattor i sommar)

20130724-151259.jpg

20130724-151345.jpg

20130724-151411.jpg

Jag tror att jag vid midsommar skrev om våra jordgubbsplantor och jordgubbar som rådjuren åt upp. Jag tror även att jag hade med en bild på skaften som de lämnat kvar. Då trodde jag att det var kört med att få någon jirdgubbsskörd från den egna trädgården, men man ska visst inte ge upp hoppet! Idag ser samma plantor ut så här:

20130724-151833.jpg

Tabu

Hittills har jag hänvisat mycket till saker som skrivs på Föräldraliv men nu ska jag länka till en blogg som kan hittas på Allt för föräldrars sida. Den är lite i samma tema som mitt förra inlägg, kan jag väl tillägga. Och det är så sant som det är sagt, det finns en massa tabun. Rubriken till inlägget säger rätt väl vad den går ut på: Saker man inte får säga när man får barn
Jag tror bestämt att jag ska lägga till fler saker på den listan vid något tillfälle…

Att vara nyfiken

När man har släkt, vänner och bekanta som man bryr sig om (och även om man inte direkt bryr sig om, men ändå) så är man ständigt nyfiken på det man inte vet men som man tror borde ske eller som i många fall brukar ske hos de flesta om det inte sker snart. Det jag syftar på är tex när en person är runt 20 och uppåt (till 100+ och man ligger där med näsan i vädret) så undrar omgivningen varför man inte har en partner. När man väl har en partner undrar omgivningen över när man ska flytta ihop. Sedan är det dags att börja fundera på om paret inte ska ta och köpa hus. Och har man inte gjort det förr så förväntas man förlova sig. Har man förlovat sig så undrar omgivningen över giftermål. Och om det inte snart är dags för tillökning i familjen. När den där tillökningen väl har kommit, om man nu lyckas höra majoriteten och den lyckliga skara som lyckas med den biten, tillökning, så går det inte lång tid innan omgivningen börjat undra om det ändå inte är dags för en till snart. Och så håller vi på? Jag har funderat på varför vi gör så? Är det enbart i välmening? Eller är det ren nyfikenhet för att det är ”så det ska vara”? Jag vet inte. Men mest tycker då jag att det är en kombination. Vi är vana att det är så det är och att det är så det ”ska” vara. Och om man nu frågar så blir man helt ställd om man inte får de svar man hade förväntat sig.

”Jag har ett förhållande med en gift småbarnsförälder”

eller

”Jag är homosexuell och jag har ännu inte kommit ut ur garderoben”

eller

”Jag har inte träffat den rätte än och jag vill inte vara tillsammans med första bästa som visar sitt intresse för mig” (I det här fallet så kommer, om jag får gissa, ofta kommentarer om att man kanske inte ska ha så höga krav och jada jada…)

Och när man har hittat ”någon” och är i ett förhållande så skulle nog många lyfta sina ögonbryn om man ställde frågan om gemensamt boende/förlovning/vigsel/barn och man fick svaret

”Vårt förhållande är inte bra. Vi grälar jämt/h*n misshandlar mig/vi har inte råd, kronofogden är efter oss”

eller kort och gott

”Vi kan inte”

Jag har fått alla dessa frågor under mitt liv. Eller inte om giftermål då vi var aldrig förlovade utan vi gifte oss direkt. Men ingen av dessa frågor har varit så ofta återkommande som den om vi inte ska skaffa barn och om jag var gravid.

På ett av mina tidigare jobb så var det väldigt tydligt hur snacket gick i perioder. Och då det var mestadels män som jobbade där så kom jag fram till att karlar skvallrar mer än kvinnor, då jag har aldrig, varken förr eller senare varit med om en sådan ryktesspridning son det var där. Och det rykte som dök upp flera gånger var att jag skulle vara gravid. Att det var ett rykte var det ingen tvekan om för annars hade det varit väldigt konstigt att flera personer per dag, flera dagar på raken frågade om jag var gravid. Och av dom som frågade var ju inte heller några som jag umgicks med ens… Alltid när jag blev tillfrågad så gick det likadant til:

”Hej Maramina!” (vi ses i en korridor/i lunchmatsalen/i farten)
”Hejsan!”
”Hur måååår du?”
Tack jag mår bra! Och själv då?”
”Men du, HUR mår du?”
”Tack, jag mår bra!”
(Börjar bli lite fundersam)
”Men du, ärligt, huuuur MÅÅÅÅR du?”
”Som sagt var, jag mår bra tack! Jag är kanske lite sliten, det har varit lite mycket nu, men jag mår bra!!!”
(Lite irriterad)
”Men du, det är inte så att du är gravid????”

Till en början så höll jag god min och upprepade ramsan om att jag kanske var sliten, men när samma fråga kom för femtioelfte gången på raken inom loppet av bara några få dagar så brast mitt tålamod och jag svarade:

”Du, nu är det ju inte så, men har du funderat på hur den frågan skulle känts för mig om jag hade varit gravid, men att det var väldigt tidigt och att jag inte ville berätta det för någon än? Eller om att jag hade varit gravid men att jag precis hade fått ett missfall? Eller att jag aldrig har varit gravid men att vi hade försökt länge utan att lyckas? Har du funderat på det?”

Jag lovar, folk blev ställda av det svaret. Och när jag hade svarat så några gånger så började jag redan efter andra gången jag fått frågan om hur jag mådde svara:

”Tack jag mår bra! Lite sliten just nu, det har varit mycket ett tag, men jag är INTE gravid!”

”Så kan du väl inte säga!?”

Nähe, varför inte om folk kan ställa en sådan fråga utan att tänka sig för?

Så, vad vill jag få fram med detta? Jo, det jag försöker få fram är att man ska kanske tänka sig för både en och två gånger innan man ställer en privat fråga. Vilka olika svar kan det finnas? Vad innebär dessa? Tror jag att den jag frågar tycker att det är ok att jag frågar eller kan det vara ett känsligt ämne? Och är jag beredd att få ett svar som inte tillhör till vanligheterna?

Tankar, känslor

Idag kom den igen, som ett knytnävsslag mitt i magen. Saknaden/längtan. Och sorgen. Inte så att jag gråter. Inte utåt i varje fall. Men inombords, i mitt hjärta är sorgen stor. Liksom besvikelsen över mig själv. Varför är jag inte bara nöjd? Nöjd med det jag har? Den finaste och underbaraste lilla tjej, med sitt långa, tjocka, blonda hår. Blåa ögon och en fantasi som inte är av denna värld. En underbar person som vid sänggåendet idag strök mig över armen med snabba och nästintill hetsiga tag och frågade mig:

”Tycker du om att jag stryker dig så här, mamma?”

En liten, nyfiken tjej som vill veta hur saker och ting fungerar och som vill veta hur saker och ting ser ut inuti. Det spelar ingen roll vad det är, en fot, huvudet, en dinosaurie, en bil, en pumpa… Min stolthet, min kärlek, mitt hjärta. Min lilla plutt. Jag har redan allt, men ändå, eller är det på grund av det (?) så vill jag så gärna ha ett barn till. Och tyvärr så känns det som att den önskans uppfyllelse ligger långt bort, väldigt lång bort. Frågan är om den drömmen någonsin kommer bli sann?

20130722-230610.jpg

Att vara stark

Jag lovade nyligen texten Att vara stark av Marie Fredriksson. En text hon skrev under sin cancerbehandling. En text som ger mig, och jag tror många med mig, styrka och ork att fortsätta när det är tungt. En text som är en av mina favorittexter:

ATT VARA STARK
Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst
eller vilja mest

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckas

Att vara stark är
att se livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den
Att falla till botten
slå sig hårt
och alltid komma igen

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa
för att nå dit

Höjden av ineffektivitet

Fick vi uppleva idag i samband med resan hem, på flygplatsen. Inte i Italien utan här hemma, på Göteborg City Airport. Ryanair flög bra och landade som den skulle, ja, de landade redan innan utsatt tid. Men sedan, i väntan på bagaget blev väntan lång. Det tig prick en timme från att vi landade till att det incheckade bagaget dök upp på bandet. Ok om det hade varit flera andra flyg samtidigt, vilket det inte var. Ett flyg hade precis lastats ut när vi steg in i hallen, nästa flyg skulle komma ca en timme senare, så det borde ju inte varit så lätt att tappa bort bagaget från vårt plan med tanke på att planet stod kanske max 50 m från hallen?

Så, vad lärde vi oss av detta? Jo, ska du flyga från Säve, försök undvika att checka in bagage om du kan för då kan väntan bli lång. Vääääldigt lång!

Borta bra, men hemma bäst!

Då är vår sista dag här i Italien vid sin ände. Idag har det egentligen inte hänt så mycket mer än att vi tagit oss söder över längs med Gardasjön med stopp på en botanisk trädgård och senare även lunch

20130719-211808.jpg

20130719-211819.jpg

20130719-211829.jpg

20130719-211842.jpg

20130719-211855.jpg

20130719-211903.jpg

20130719-211911.jpg

20130719-211923.jpg

20130719-211931.jpg

20130719-211942.jpg

20130719-211952.jpg

och sedan till hotellet som ligger precis vid flygplatsen. Vi hade ingen som helst aning om hur hotellet skulle vara, men den är väldigt nordisk i känsla med trägolv

20130719-210654.jpg
Träbjälkar och snedtak i taket på vårt rum på översta våningen (=3 våningen, dvs två trappor upp)

20130719-210805.jpg

Och ett jättefint och fräscht badrum

20130719-211027.jpg

Hotellet är familjeägt och har, om jag inte har helt fel, 11 rum. Vårat är nog ett av de största med en bädsoffa där E får sova (om det inte blir så att hon i vanlig ordning hamnar i vår säng…)

Imorgon, 6:40 går vårt flyg hemåt och hemma i Sverige är vi någon gång efter 9.

Stor kram

Vill jag ge en speciell person som just nu inte mår så bra! Hur du än beslutar att göra så ska du veta att du är stark, oavsett! Du har redan klarat av så mycket! Jag tror att jag tidigt i denna blogg har haft med en dikt som handlar om styrka. Jag tror att det är Marie Fredriksson som skrev den, men jag är inte helt säker. Jag ska kolla upp det när jag är åter hemma. Men i den står det något om att man är inte stark förrän man vågar att vara svag ibland.

Just nu har du det jobbigt, men du ska se att det kommer en vändning! Jag hoppas och verkligen tror det!

En stor kram till dig!

En ytterligare dag i Italien

Idag vaknade vi till ytterligare en disig morgon. A hade åkt iväg med bror och far till andra sidan sjön där de hade hyrt en segelbåt.

20130717-182802.jpg

Jag, E och svärmor tog oss en sovmorgon. Under frukosten, som vi än en gång åt på den mysiga altanen så trängde solens strålar undan diset och vi insåg att vi skulle få ytterligare en fin dag. Och varm. En dag som vi mestadels har tagit det lugnt, besökt en lekplats, gått en promenad i byn, suttit på uteservering, suttit på svärföräldrarnas uteplats

20130717-183118.jpg

och så har E fått äta glass hela två gånger idag. Och än är inte dagen slut… Och så har vi tittat på änderna och deras ungar, eller som E tyckte, ”skolbarnen och fröknarna” för de större ungarna, och ”dagisbarnen med de mindre ungarna” för de riktigt små dunbollarna

20130717-183323.jpg

Nu är det en heldag kvar och på fredag ska vi köra åter till Bergamo där vi kommer att tillbringa sista natten på ett hotell nära flygplatsen så att vi ska orka ta oss till flygplatsen redan i ottan för att vara hemma i Sverige lagom till frukost…

Och just det ja. Det här är en väldigt lugn och mysig liten by/stad men det händer i alla fall lite här. Idag efter frukosten så upptäckte E när hon tittade ut från vårt fönster att det stod en ambulans utanför. När jag tittade såg jag en polisbil parkerad bredvid den. En stund senare hade den åkt iväg. Ytterligare en stund senare så kom det en ny polisbil och ut ur den hoppade det ut två kvinnliga poliser som sprang in i trappuppgången mitt emot vårt hotell. Vad som hade hänt har vi ingen aning om, men E tyckte det var väldigt spännande. En stund. Men när det inte hände något på ett tag så gav hon upp och satte igång och lekte med sina leksaker

20130717-184632.jpg

Gardasjön

Här kommer en liten hälsning från ett varmt och skönt Italien

20130716-191215.jpg
Den här vyn får vi stå ut med till frukost 😉

20130716-191311.jpg
Ett litet apelsinträd

20130716-191334.jpg
Så här kan man pryda sin mur om man har en sådan

20130716-191519.jpg
E spanar in all spännande pasta

20130716-191555.jpg

20130716-191611.jpg
E är glad över att vi hittade en rolig lekplats. De andra tog en promenad och kollade på båtarna men vi stannade kvar och lekte lite

20130716-191706.jpg

Och nu ska vi ut och äta middag och fira 70 åringen

I startgropen

Väskorna är packade och står klara för att bli utburna till bilen. Magarna är mätta efter dagens lunch av pastasallad. Passen är checkade (och A har införskaffat en tillfällig sådan då han kollade sin för sent, den hade gått ut och den nya hade inte hunnit bli färdig). Nu är det bara att invänta en liten stund innan det är dags att åka. Italien och Gardasjön, nu kommer vi!

Och just det ja, jag fick för mig att testa med ägglossningstest idag. Ägglossningen verkar komma som beräknat. Undrar om vi ska lyckas få till något med tanke på att vi har en 3 åring på rummet? Eller skulle det kanske kunna ske mirakel att det fortfarande finns någon glad och frisk och pigg spermie efter senaste sexet när ägget lossar (om någon gör det, man kan ju aldrig veta) och att även ägget är friskt och fint och att de hittar varandra, möts och blir ett. När man tänker så, då förstår man varför det kan ta tid att lyckas få bebis…

20130715-122926.jpg

Dagen i bilder

Idag borde vi kanske ha stannat hemma och packa väskorna inför nästa veckas resa och pysslat med lekstugan, men istället åkte vi till Borås djurpark där vi hade bestämt att träffa E:s bästa kompis och hennes familj.

20130714-180815.jpg

De hade lovat lite regn för dagen, så vi blev glatt överraskade när väderprognosen ändrades under dagen och molnen försvann från himlen och den underbara solen kom fram och sken på oss hela dagen.

Det var två nöjda 3 åringar och två par trötta föräldrar (plus lille söte M, lillebrodern i den andra familjen, och som nu är 8 månader och världens snällaste och sötaste!) som på eftermiddagen satte sig i bilarna för att åka hemåt.

Sötast under dagen, utom Lillebrodern då, var nog antingen den lilla elefantungen eller den stackars lilla griskultingen som hade smitit utanför staketet och som inte kunde förstå hur han skulle komma in till de andra grisarna igen

20130714-181339.jpg

20130714-181403.jpg

20130714-185642.jpg

20130714-185654.jpg

Barnvagnstest

När man är gravid så är det mycket som måste införskaffas. En sådan sak är barnvagn. I dagens GP så har de testat några olika och där var vinnaren Mondial Duo Combi Classic Chrome från Emmaljunga. När vi väntade E så föll slutligen vårt val på en av Emmaljungas andra vagnar, City Cross. Och visst, den är inte lika high tech som Bugaboo tex utan är mer av den klassiska snittet men vi har varit enormt nöjda med den! Och till skillnad från vänner som haft andra vagnar så har vi inte bytt vagn. Och ser man på testen så är testets Emmaljunga, som enligt mig, till utseendet är väldigt lik City Cross, med två fasta hjul den som inte bara vinner testet i stort utan det är även den som vinner kategorin ”Körning och hanterbarhet”.

20130713-144121.jpg

20130713-144213.jpg

En växande känsla

För varje dag som går blir känslan av att gå miste om något allt större. En känsla som hör ihop med att jag dag för dag kommer närmare den dag som min nästa mens är beräknad. Den dag som är samma dag som jag skulle börjat med sprutorna för nästa IVF-försök. Och jag känner sorg. Saknad. Tomhet. Jag hade ju verkligen trott på att det skulle gå den här gången. Men nu blev det ingen gång. Inte förrän om ett halvår och då vet jag inte om det kommer att kännas lika positivt.

Det vore ju underbart om det ändå kunde lyckas på naturlig väg istället med tanke på hur positiv jag känner mig i min inställning just nu. Skulle det, mot alla odds gå vägen den här gången så kommer det att bli

20130712-223006.jpg

Hyperemesis gravidarum

Den som har läst bakåt i min blogg har nog förstått att jag inte hade en helt enkel graviditet när jag väntade E. Det var flera saker som var jobbiga, men det som hängde med genom hela graviditeten var kräkningarna och illamåendet. De sista månaderna tyckte jag inte var så jobbiga då jag kräktes i regel ju bara 1-2 ggr/dag och det var ju inget i förhållande mot vad det hade varit tidigare under graviditeten! Jag visste det inte riktigt då, men jag vet det idag att detta har ett medicinskt namn och att diagnosen heter hyperemesis gravidarum, och att jag led av detta tillstånd.

Trots tillståndet så försökte jag leva ett så normalt liv som möjligt. Ok, jag var tvungen att berätta om graviditeten mycket tidigt då min viktminskning och mitt illamående gick inte att dölja och inte heller att jag då och då var tvungen att springa iväg till toaletten plötsligt och hastigt för att kräkas. Så det hände väl vid några tillfällen att jag sprang iväg mitt i möten. Jobbigast var nog när man hade telefon eller videomöten…

Hur som, trots att jag tycker att graviditeten var jobbig, och trots att min omgivning ibland fick påminna mig om att det är inte så värst vanligt att må då dåligt som jag gjorde, att inte alla andra gjorde det (eller som en kollega sa till mig när jag berättade om min avundsjuka efter min första gravidyogaklass på de andra medlemmarna som tycktes dansa fram på små rosa moln med sina graviditeter, ”Du, du vet väl att de flesta som går på sådant har inte alltför mycket krämpor, och du kommer väl ihåg att din BM tycker att du egentligen borde sjukskrivas, åtminstone på deltid?”), så var det nog ändå inte så farligt ändå. Särskilt om man läser och jämför med den här tjejen…

Grubbleri grubblera

Syster och tonårssysterdotter åkte hem till sig idag och bara mamma är kvar. Imorgon åker även hon hem till sitt vilket blir skönt. Jag kan inte hjälpa men jag orkar bara inte med henne! Det var med tungt hjärta och en klump i magen som jag fick ta och fråga henne om hon inte kunde komma i september och hjälpa mig med E när A åker till Kina med sitt jobb i 18 dagar. I vanlig fall brukar ju svärföräldrarna hjälpa till men nu ska de själva iväg i en vecka, tre dagar efter det att A har åkt. Så under den veckan behöver jag hjälp om jag inte antingen låter E vara maratondagar på dagis, eller om jag inte börjar mitt nya jobb med att be om kortare dagar under den perioden. Jag bävar för detta, men jag ser ingen annan fungerande lösning heller… Jag måste klara det på något vis!

De närmaste dagarna känns rätt späckade. Imorgon så ska vi redan på morgonen köra mamma till hennes tåg och senare på dagen ska vi till grannen för att gå på 3 års kalas och även för att kika på den lille nyfödda lillebrodern som kom under midsommarveckan. På fredag ska jag hämta mina skoinlägg på förmiddagen och på eftermiddagen ska jag på anställningsintervju (!). Jag tyckte att det var så länge sedan sist så det kunde kanske liva upp tillvaron 😉 På lördag blir det en sväng till Borås djurpark med E:s bästa kompis med familj och på söndag ska vi till svärföräldrarna och det är då svärfar får veta om sin present, resan till Gardasjön. Och på måndag så åker vi! Det ska bli skönt att komma iväg. Samtidigt så oroar jag mig lite för att det inte ska bli så kul för E. A, hans pappa och hans bror ska ut och segla ett par dagar på Gardasjön. Vad jag, E och svärmor hittar på då återstår att se. Hotellet har ingen pool och vad jag har förstått så är vattnet i sjön rätt kallt då det är smältvatten från fjällshöjderna. Men jag oroar mig nog i onödan.

För övrigt så är jag allmänt väldigt ”sugen” numera. Kanske är det sommaren. Kanske är det att vi inte riktigt haft möjlighet att ”få till det” pga släkten, men jag kan inte minnas när jag kände mig så här senast! Visst, jag brukar få mer sug när ÄL närmar sig, men inte så här! Kanske är det den period av total avsaknad av sexuell lust som gör att allt kommer på en gång nu istället? Tyvärr så har även bebislängtan också ökat och jag kan inte låta bli att få en positiv känsla i magen. Och tanken som dyker upp, kan jag inte skjuta undan:

”Tänk om vi lyckas få till en bebis i Italien…”

En känsla som jag inte kan slå i från mig. Fastän jag vill. Och även om det skulle vara mindre lämpligt att bli gravid just nu så är jag glad för att vi har sagt att vi inte ska köra med skydd, för med denna starka känsla så skulle jag inte kunnat använda det ändå. Även om jag vet att sannolikheten för att lyckas är minimal…

Müsli tillbehör

…i form av osaltade nötter och mandlar, solrosfrön och linfrön, torkade bär så som blåbär och tranbär, och två resväskor med mått anpassade efter Ryanairs handbagagekrav var det som inhandlades vid dagens impulsbesök på Gekås i Ullared tillsammans med syster yster, systerdotter och den ömme modern/mormodern. Och så lite kläder och leksaker till E, stackarn har ju varken kläder eller leksaker. Eller hur det nu var med saken 😉 Hur som så slutade notan på drygt 1600kr. Det är inte klokt vad snabbt det springer iväg!

För den skvallerintresserade så hade VD-Boris varit och handlat på Sko-Boo och så gick han in på lagret via ingången borta vid leksakerna. Jag gissar att hela intresseklubben antecknade detta nu!

I övrigt så har det inte hunnits med så mycket mer idag. Hemma blev det grillning. Igen. Idag serverades det kyckling på burk och det blev succé, verkade det som. Även de grillade mashmallowsen efter middagen var populära. Fast min kära systerdotter var typisk tonårstjej och tyckte inte om dagens mat. Jo, godiset men inte det övriga. Men så gillade hon inte heller gårdagens mat. Det är tur att vi åt när vi var iväg idag på dagen, för annars hade hon fått vara väldigt hungrig!

20130709-233256.jpg
E är verkligen sin fars dotter. Här spanar hon in Star Warslego

På hemväg

Efter några sköna, men samtidigt rätt tråkiga dagar i Värmland är vi nu på väg hemåt. A som tillbringat mer eller mindre samtliga sina sommarlov under sin uppväxt där på gården hade nog gärna stannat kvar ett tag till, men E som redan varit där ett tag längtade hem ”Till min soffa” (som hon sa) och jag längtade allmänt hem. Dessutom så måste A in och jobba några dagar, trots att han har semester, nu i veckan. Sedan så kommer syster yster N och systerdotter Z och hälsar på några dagar, så nu vill vi hem!

I vanliga fall åker vi väster om Vänern, men nu tog vi vägen via mamma, som bor i Mariestad, och plockade upp henne.

20130708-123027.jpg Fabriken vars stora kyl/frys man kan se när man passerar Mariestads södra infart på E20. Där har till och med jag jobbat en gång. Eller nåja, hos en underleverantör till dom 🙂

Så efter en lunchpaus där så sitter vi äntligen i bilen och är på väg hem! WUNDERBAR! På måndag bär det av igen, denna gången till Italien och Gardasjön tillsammans med svärföräldrarna och A:s bror. Fast pappan/farfar vet inte om det än. Det är en överraskningaresa då han fyller 70.

Antik buffé med dopp

Idag har det varit en riktig sådan dag som hör till semester med lite småavkopplande aktiviteter, sol och värme.

Efter en lite längre sovmorgon för både mig och E efter den jobbiga natten (ok, det var ingen lång sovmorgon, men 9 är det längsta hon någonsin har sovit) och lite frukost åkte vi alla på Antikmässan inne i byn. Det var trevligt att gå och kolla, även om allt var väldigt dyrt. Jag såg en massa fina, och även sällsynta Lisa Larson figurer, men dom var det satta lite överpriser på.

Efteråt så åkte vi till en gård där det bjöds på lunch i form av förrättsbuffé, varmrätt och lite kaffe/te på det.

De hade även en konstutställning som vi gick och tittade på innan vi tog stigen ner till sjön. På vägen passade jag på att fota lite med mobilen

20130706-184908.jpg

20130706-184943.jpg

20130706-185016.jpg

20130706-185037.jpg

20130706-185055.jpg

20130706-185118.jpg

20130706-185140.jpg

Sjön och den sköna, varma solen fick oss att bli badsugna så vi åkte ”hem” för att hämta badkläder och sedan åkte vi till en annan badsjö. Detta blev E:s första bad i sjön (tidigare har hon bara vågat doppa tårna, knappt det) och gör mig blev det årets premiär dopp. Eller om man ska vara riktigt ärlig så var det det första doppet på… flera år….

Skräck i natten

Strax efter ett i natt så vaknade jag av ett skrik. Det var E som skrek. Då A på senare tid inte har vaknat av hennes skrik och jag har fått ta det, och då jag märkte att även han hade vaknat så bad jag honom att gå och kolla till henne. Men när han försökte trösta blev skriken värre. Så det var bara för mig att också krypa upp ur sängen. I vanliga fall så brukar hon lugna sig så snart jag kommer, men inte denna gången. Skriken blev till och med värre. Hon sparkade och slogs, hon kastade sig så att hon slog i huvudet (dock aldrig så hårt) och var helt okontaktbar. Jag vet inte hur länge det här pågick, men det kändes som en evighet. Men det måste i alla fall ha varit minst 20 minuter. Jag har tidigare trott att hon haft anfall av nattskräck, men det är först nu vi verkligen kan säga att så är fallet. Och jag måste säga att det var inte kul att se. Och jag förstår hur man förr i tiden, och även än idag, i vissa kulturer tror att det är onda andar som tagit över!

Långt efter det att hon hade lugnat sig och blivit kontaktbar igen var hon uppjagad och först strax efter tre somnade hon om. För den stackarns mamman tog det betydligt längre längre tid…

Livet på landet

Resten av gänget jobbar med allt möjligt, medan jag, som har ont i fötterna pga hälsporre och halux och därför har lite svårt att gå några längre sträckor får ha koll på E och det barn, D, som bor hos grannen här på landet som är dubbelt så gammal som E. Och så leker jag med min telefon och tar lite bilder

20130705-173611.jpg

20130705-173625.jpg

20130705-173640.jpg

20130705-173655.jpg

20130705-173735.jpg

20130705-173747.jpg

20130705-174023.jpg

20130705-174036.jpg

20130705-174046.jpg

20130705-174056.jpg

Slag i magen

Igår kom den där saknaden efter ett syskon till E som ett kraftigt slag i magen. Det var när jag fick höra att A:s kusin skulle få sitt andra barn i höst. Det betyder att två av hans kusiner kommer få bebis i höst. Jag känner inte på något vis avundsjuka mot dom, snarare tvärtom då jag via deras mammor, dylika A:s fastrar, fått antydningar om att både har haft det tufft innan de lyckades få sina första. Och jag vet att i alla fall den ena har fått flera missfall på vägen. Nej, jag känner helt enkelt en sorg över att VI inte lyckats. Och vete gudarna om vi någonsin kommer att lyckas? Visst, vi är glada över det barn vi har, men likväl så är degen stor sorg över att önska en till, men att inte lyckas. Nu är det näst intill två år sedan jag fick spiralen utplockad. Nu är det nästintill två år sedan vi började försöka oss på att få ett syskon till E. Två år, två tidiga missfall… Och ett mycket tungt hjärta

20130705-083847.jpg