Skrämmande okunskap

Man kan inte låta bli att bli mörkrädd över folks okunskap ibland, som i detta fall i Glasberga. Jag hoppas att de som har dessa åsikter och är rädda och osäkra för dessa ”hemska” personer som har rätt till LSS går på den där informationsträffen och förhoppningsvis lär sig något. Och jag kan inte göra annat än tycka synd om dom. Självklart så tycker jag synd om dom som en dag kommer att få flytta till boendet, modet nu blir ett boende, men främst tycker jag synd om de protesterande boende i området. Jag tycker inte synd om dom för att de ska få nya grannar i form av ett LSS-boende. Nej, jag tycker synd om dom för deras okunskap. Samtidigt så kan jag förstå deras rädsla. Jag var också rädd för de personer som bodde i det område som låg bara 500-700 meter från vårt hus och som var som var en institution för personer med psykiska och fysiska handikapp.

Jag gick väl i mellanstadiet när man la ner alla dessa större institutioner och de boende fick flytta till mindre boenden och slapp institutionsboendet. Området blev istället en flyktingförlägning och det skrämde mig ännu mer. Inte från början, men efter att ha blivit förföljd några gånger och efter att som 13-14 åring bli tillfrågad vid ett antal tillfällen av manliga flyktingar om hur mycket man kostade så var jag rädd… Inte för dem jag lärde känna, men för dem som inte tycktes ha någon sund kvinnosyn över huvudtaget.

Och personer med särskilda behov… Idag är jag inte ett dugg rädd för dom. De har ofta sin egna väldigt speciella charm. En charm som det inte går att låta bli att falla för. Och jag kan inte låta bli att med värme minnas den sommar jag fick äran att arbeta på ett dagcenter tillsammans med några personer med autism och deras handledare. Och idag är jag som sagt var inte ett dugg rädd för dom. Rädd är jag däremot fortfarande för okunskap, och det det kan föda. Och jag är fortfarande än idag rädd för män med ”fel” blick, män med fel syn på kvinnor. Och dessa män är av olika nationalitet, har olika hårfärg och ögonfärg, olika utseende. Det är svenskar, européer, asiater, afrikaner, amerikaner… De finns överallt. Men tack och liv har jag inte träffat så jätte många fler efter mina upplevelser hemma i min barndomsstad.

”Nya hårda regler från 1 september”

Så skärps kraven på arbetslösa” och ”Nya hårda regler från 1 september” kan man läsa i Aftonbladet.När jag läser det hela så blir skillnaden att man måste lämna in en skriftlig rapport på vad man har gjort för att få jobb. Personligen måste jag säga att jag tycker inte att kraven blir så värst mycket hårdare mot vad det är idag då man en gång i månaden ska vara i kontakt med Arbetsförmedlingen och då berätta vad man har gjort och vilka jobb man har sökt.

Med tanke på att jag har varit arbetslös ett tag nu (sedan mars) så har jag haft en del att göra med olika handläggare på Arbetsförmedlingen och de regler som finns. Vid något tillfälle har jag irriterat mig på personen ifråga som jag varit i kontakt med. Som den gången då handläggaren ansåg att jag skulle söka jobb inom ett bredare område än den jag sökte inom. Då hade jag varit på flera intervjuer den månaden och jag hade inte ens hunnit nämna samtliga jobb som jag sökt under den gångs månaden, när han tyckte ”att det räckte för det får inte plats med fler”. Eller nu senast när jag skulle få en by handlingsplan trots att jag hade fått ett jobb. Enligt den handlingsplanen skulle jag fortsätta söka jobb och gå på intervjuer. Och lite skrattretande var det när jag fick ge arbetsförmedlaren/handläggaren tips om vad denne skulle söka för utbildningar… Fast inget slår ju den arbetsförmedlare som jag träffade för många år sedan när jag fortfarande pluggade. Jag pluggade då i Kalmar och hade inte lyckats få något sommarjobb. Då föreslog kvinnan ifråga att jag skulle söka jobb som servitris ute på Öland, och det var ju en bra idé! Tills vi började kolla vilka servitris och nattklubbsjobb som fanns lediga. Alla var kvälls/nattjänster och man skulle inte sluta jobba förrän efter det att sista bussen hade gått till Kalmar. Då tyckte hon att jag skulle skaffa boende på Öland över sommaren. Jag protesterade, Öland är ju fylld av turister på sommaren och att hitta billigt boende där då… Dessutom hade jag ju min lägenhet i Kalmar som jag hade hyra på. Då kom hon med den mest briljanta idén av alla:

Du kan ju tälta!”

Eh, näe. Men jag sa inte direkt nej utan frågade istället först om hon skulle kunnat tänka sug att tälta en sommar bara för att kunna jobba. Det kunde hon inte. Då gav jag henne förslaget att inte förvänta sug att någon annan ville göra det heller. Jag kan väl tillägga att bara några dagar senare fick jag napp på en av de ansökningar jag hade gjort och snart började jag mitt sommarjobb som ”lokalvårdare”.

Höga krav på arbetslösa tycker jag är helt rätt. Ok, jag tycker inte att man som småbarnsförälder ska tvingas till att söka jobb i hela Sverige. Inte i alla fall under den första tiden som arbetslös. Kanske på längre sikt. Vad det skulle vara vet jag inte riktigt. Kanske om man har varit arbetslös mer än ett år eller så. Och om man inte har kommit på alltför många intervjuer och om man söker enbart inom ett smalt område. Däremot så anser jag att man måste då istället bredda sitt sökområde i form av yrken.

Jag tycker inte heller att det är ok att man låter folk som söker enbart ett fåtal jobb per månad fortsätta göra det månad efter månad. Eller som nu senast när jag var på Atbetsförmedlingen fick jag höra en diskussion mellan en sökande och en förmedlare. Den sökande, en kille som tydligen hade gått ut gymnasiet nu i våras, hade sökt ett jobb. Det var dom byggare som håller på och bygga en affär nu som öppnar i oktober inte så långt bort från oss. Detta var i Kållered. Andra jobb hade han inte sökt då ”de låg så långt bort”. Förmedlaren kollade och hittade då flera liknande jobb i både Göteborg och Lungsbacka och föreslog att han skulle söka, men fick då svaret

”Jag vill inte sitta på buss eller tåg mer än max 30 minuter per dag!”

Tydligen var det ett giltig orsak till att inte söka bredare då handläggaren svarade

”Du borde kanske ta och söka liiiite bredare”

Så, jag anser att hårdare regler behövs, även om jag inte kan se hur de nya reglerna nu ska vara hårdare. Att skriva borde väl de flesta klara av. Frågan är om någon kommer att följa upp det som skrivits?

Det här med fertilitet

Många gånger har jag funderat på det här med fertilitet men framförallt infertilitet och hur vanligt det är. Eller ovanligt? Jag vet att det är något som det inte talas så mycket om och det är få som är öppna med det för sin omgivning (inklusive jag själv till viss grad) så mörkertalet är nog stort och betydligt fler än man tror kan mycket väl ha dessa problem. Frågan är egentligen om jag känner extremt många eller är det bara så att jag är, och har länge varit ytterst lyhörd för det? Jag vet inte. Hur som så känner jag många som har haft/har det svårare att få barn.

På senare tid har jag i olika trådar lärt känna andra tjejer som också har svårt att få det efterlängtade pluset, så dessa kommer inte att räknas upp men i mitt övriga liv så finns det flera som jag vet/jag gissar har haft problem.

Går man till mitt senaste jobb så vet jag att två av de manliga kollegerna har tillsammans med sina fruar fått ta till IVF. Den ena har idag en dotter i tonåren som blev till vid den 13:e IVF:en och den andre har tre barn varav ett tvillingar. Då hade jag i slutet 4 manliga kollegor. En av de två återstående kollegorna vet jag var beräknad att bli pappa strax efter det att E var beräknad att komma, men vid deras RUL upptäcktes något och de var tvungna att avbryta allt. Först två år senare fick de sin son.

I slutet hade jag två kvinnliga kollegor. Den ena är strax över 50 och har inga egna barn, den andra strax över 40 och hon har inte heller några barn. Hur det är med den äldre vet jag inte riktigt, men den äldre är riktigt barnkär och hon har alltid sina syskonbarn som skärmbild på datorn, så där finns i alla fall ingen barnhat…

På jobbet innan dess så vet jag inte riktigt, men jag har mina aningar om särskilt en tjej. Däremot på jobbet innan dess så vet jag två personer som inte haft det lätt, min chef och min närmaste kollega. Chefen försökte länge med sitt ex, utan att lyckas och sedan gick de skilda vägar. Efter en längre tids försökande med sin nya fick de till slut i december förra året sin efterlängtade lilla bebis. Kollegan i sin tur fick bli fosterföräldrar till tre syskon.

Går man ännu längre tillbaka i tiden så har jag en tjej som jag delade lägenhet med under min första högskoletid. Efter flera missfall och utomkveds rekommenderade läkarna henne att inte försöka längta då hennes och eventuell bebis hälsa kunde inte garanteras. Så idag har hon och hennes man en underbar liten adoptivson.

Kollar man på närmare håll, inom släkten så finns det fall även där. Min mellersta syster har en dotter även om hon alltid har velat ha flera barn. Hon har helt enkelt inte kunnat få fler.

Sedan har vi min faster som har ungefär samma situation som min syster. Hon har dock i alla fall fått ett barn även hon, i detta fall en son

Kollar man i A:s släkt så har hans mostrar antytt för mig att två av kusinerna, både tjejer, har haft det svårt att få barn. Nu väntar de både sitt andra barn i höst…

Jag tror säkert att det finns fler exempel som jag inte räknat med, eller tänkr på här och nu. Frågan är om det är så hör vanligt eller är det jag som bara råkar känna så här många personer med problem?

Konsten att göra av med pengar

Inatt kom mensen. Idag skulle jag ha satt igång med sprutorna. Om jag inte hade börjat jobba om två veckor. Beslutet är mitt, helt och hållet mitt, men likväl så känner jag lite sorg över att inte göra det. Fast inte så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Idag har det faktiskt känts bättre än vad det gjort allmänt den senaste tiden när jag har tänkt på det. Jag antar att det är just för att det från och med idag är för sent för den här cykeln. Nästa cykel är troligtvis också körd med tanke på A:s kommande resa. Åh, vad jag önskar att jag kunde följa med till Kina! Hade jag varit arbetslös hade jag troligtvis ha följt med och gjort av med en massa pengar. Nu stannar jag istället hemma och tjänar pengar 😉

Att stanna hemma och tjäna pengar är nog en väldigt bra idé med tanke på att det är några stora utgifter som vi har planerat framför oss. Dels så vill vi fixa till lilla badrummet. Den stora fixades till när jag väntade E och avslutades när jag låg på BB. Nu har golvbrunnen i det andra badrummet rostat sönder så nu är det dags att fixa även den. Så nu ska vi ut och kolla efter allt till det.

En annan utgift är att vi vill fixa till baksidan av huset, lägga grusgång och så. Detta behöver ju inte bli så fasligt dyrt men kräver en del arbete för att det ska bli bra med tanke på att det är lerjord där. Dessutom så måste vi ha en ny vedbod dit också.

Vidare så måste skorstenen lagas. Och garagdörrarna bytas ut liksom ytterdörren.

Och så skulle jag vilja byta ut min bil.

Och slutligen så drömmer vi om att få åka till Nya Zeeland en vacker dag. Det sistnämnda är nog det som kommer att ske sist. Badrummet har vi sagt att vi ska få fixat nu i höst. Likaså skorstenen. Och plantering av häck. Det blir nog tillräckligt många projekt det med tanke på mitt nya jobb och att A kommer vara bortrest i nästan tre veckor. Bilen blir nog utbytt efter årsskiftet. Då blir det nog att A tar ut en tjänstebil. Ok, då blir det av ett märke som inte tillhör mina favoriter, men det är ju rätt förmånligt! Så våra pengar kommer att rulla på rätt bra framöver, har jag en känsla av. Och då är det ju bra att en annan har ett jobb och att räntorna är låga.

En skrämmande värld

Idag när jag satt och läste GP så slogs jag av tanken

Vad är det som händer egentligen?”

Den senaste tiden har det varit flera fall där en främmande person har försökt, men tack och lov, i de allra flesta fall, i alla fall de kända fallen misslyckats, ta ett barn. Vad är det som händer i Sverige egentligen? Och vad är det dessa människor hade tänkt sig göra sedan med dessa barnen? Och vad är det för människor som gör så? Och så kan jag inte låta bli att tänka hur en annan skulle reagera om någon försökte ta E, och än värre, om denne någon även lyckades med det..! Och där slutar min hjärna att fungera. Jag vill inte tänka längre. Jag kan inte tänka längre. Och det är väl lika bra. En sådan händelse skulle vara så totalt fruktansvärd sak som jag inte önskar någon ska behöva erfara. Likväl så händer det tydligen även i vårt ”trygga” Sverige. Idag i GP skrevs det om två sådana händelser, i både fallen misslyckades gärningsmannen. Tack gode Gud!

20130730-174247.jpg

20130730-174329.jpg

Överraskning

I morse ringde telefonen:

”Hej! Detta är från blomsterhandeln! Vi har ett blombud till dig och ville kolla om någon var hemma i eftermiddag när vi levererar blommorna!”

Min nyfikenhet växte sig stor. Vem kunde ha skickat blommor till mig? Jag fyller ju inte år eller så!

När jag kom hem efter en trevlig lunch så hade A tagit emot blommorna. De visade sig vara från finaste kompisen som ville tacka för förra veckans boende när de var och hälsade på hos oss. Finaste vännen, inte hade hon behövt! Det var ju så underbart att få rå om dom lite!

20130730-143535.jpg

Ökande nervositet

Ligger här i min säng och hör hur E springer fram och tillbaka utanför. Åh, vad det är skönt att få sova i egen säng!

Nervositeten inför nya jobbet växer sig allt starkare för varje dag som går. Visst, jag är duktig och jag kan mycket, jag har ju för sjutton varit experten inom dessa frågor på en global avdelning! Men nu är det ju inte så enkelt längre. Nu är det ju verkligen så att jag kommer att förväntas vara expert. Jag kommer nu att vara ute hos kund och där verkligen förväntas kunna det här! Där ska jag vara kunnigare än deras egna ansvariga inom området! Och kunden… Det är ju en väldigt stor kund, om man säger så…

Just nu är tomheten över det uteblivna IVF-försöket större än någonsin. Mensen borde vara här imorgon och jag skulle ha börjat med sprutorna i samma veva. Men nu blir det inte så, som bekant. Så den där mensvärken jag känner är en ständig påminnelse av vad som inte blir. Och efter förra veckans mys med en urgullig 6 månaders känns det tomt. Väldigt tomt. Jag önskar så att vi kunde fått köra det här försöker nu i alla fall utan att störa starten på nya jobbet! Sista hade nog varit enklare att vänta på, tror jag. Så känns det i alla fall. Fast om man tänker lite längre så är det nästan som om det inte var meningen att vi skulle få göra det där försöket förrän efter årsskiftet. Först att mensen där i juni kom mindre än ett dygn efter det att man fick börja för att hinna innan klinikens semesterstängning. Och så nu, om vi körde på nu skulle äggplock bli samma vecka eller veckan efter det att jag började på nya jobbet. Och skulle det ha lyckats vid något av försöken hade risken varit stor att de 18 dagar i september då A är i Kina skulle blivit väldigt jobbiga för mig att klara av. Särskilt den veckan som min backup, svärföräldrarna är i Toscana på semester. Jag fasar för det redan nu, men hur hade det inte varit om jag dessutom hade varit trött och illamående???

I sagornas värld

Idag är vi inne på vår andra dag på Astrid Lindgrens Värld. En värld fylld av sagor och spännande historier/föreställningar för både stora och små. Det man skulle kunna klaga på är volymen på vissa av föreställningarna. Eller som igår, på den Pippiföreställning som vi var på så var snittljudet runt 84-85 decibel, men toppnoteringen låg på över 100, dvs lika högt ljud som från en motorsåg! Och hur många är det som inte har hörselskydd när de kör motorsåg? Inte konstigt att flera av de mindre barnen höll för öronen…

20130728-122356.jpgBilden är tagen idag för att visa hur det ser ut

Här lite fler bilder

20130728-123017.jpgPippi i farten

20130728-123056.jpg
Husförhör i Katthult

20130728-123158.jpg
Ronja Rövardotter

20130728-123238.jpg
Karlsson på taket

Och vädret? Några droppar, mulet och

20130728-130338.jpg

Från saga till verklighet

Sitter här utanför vår campingstuga efter en dag på Astrid Lindgrens värld. Ett nöjt litet barn ligger och sover, A sitter och läser i en bok, barnskratten tystnar allt eftersom och lugnet börjar lägga sig över stället medan en liten igelkott rulltar runt bland våra grannar och hoppas på att hitta lite mat. Imorgon blir det en ny dag med Pippi, Emil, Ronja och de andra figurerna i Astrid Lindgrens sagor. Sedan bär det av hemåt igen och känslan av att hösten snart är här igen.

A har en vecka kvar av sin semester, E har lika länge kvar av sitt sommarlov innan hon ska börja på storbarnsavdelningen på förskolan. Min stora, lilla tjej… Själv har jag två veckor kvar tills jag börjar jobba. Det ska bli kul, men samtidigt så är det skrämmande. Jag vet ju egentligen att jag kan detta, jag har ju jobbat med frågorna i många år redan och då med betydligt svårare saker/områden/miljöer än den jag ska vara i nu! Samtidigt så kommer osäkerheten krypandes. Tänk om jag tror att jag är bättre än vad jag är? Tänk om jag har missförstått allt? Tänk om, tänk om…

Livets vägar

Jag satt och funderade på det här med att hitta en partner, känslan av att man är mogen för att försöka få barn, giftermål och allt där omkring. Då slog det mig att om saker och ting hade varit annorlunda, om saker inte hade blivit som de blev och om saker var annorlunda så hade det inte varit helt omöjligt att jag skulle haft ett barn som var 10-12 år.

Mitt första förhållande varade i 5,5 år. Jag gick i gymnasiet och min syster A och hennes pojkvän P övertalade mig att följa med dom på det Beachparty som varje år anordnades på en av stadens stränder. Från början hade det varit stadens gymnasieskola som anordnade det, tror jag, men med åren hade det vuxit och blivit vitt känt och folk kom från när och fjärran. Nu hade det efter massiva insatser från kommun, skolan och polisväsendet blivit lite lugnare igen. Hur som, jag följde med syrran och det blev att vi vistades mest med P och hans kompisar. En av hans kompisar, J var riktigt söt och när jag och syrran emellanåt gick iväg från killarna kunde jag inte låta bli att tjata om hur söt han var. Syrran svarade

”Ja, ja, men R, han är väl trevlig!”

Jag vet inte vad som hände, hon lyckades hjärntvätta mig, och några dagar senare så gick jag, samma dag som min skolavslutning var, och fikade med R. Och sedan följde ett förhållande som höll i ganska exakt 5,5 år. På milleniumnatten, efter en tuff höst släppte han bomben

”Du, jag pallar inte längre!”

”Vad är det du inte pallar?”

”Oss”

Då hade vi bott ihop i 1,5 år och trots att vi hade haft det lite tufft under hösten hade tankarna på barn börjat komma smygandes.

Jag insåg rätt snart att jag var lyckligare utan honom än med honom. Han var en svartsjuk, egoistisk morsgris och vars mamma avskydde mig då jag var inte ”fin nog”. Och att i det förhållandet hade jag försökt stötta honom i hans med och motgångar medan jag inte hade fått mycket stöttning från honom när jag hade det jobbigt. Och han hade inte kunnat stötta mig i mina drömmar om att plugga till det jag ville, då dessa utbildningar inte fanns i närområdet.

Jag har i efterhand förstått att han den där sista hösten, den hösten jag hade det väldigt tufft och höll på att gå in i väggen, träffade den tjej på den dykkurs som han gick på och som han inte ville ha med mig på och som han senare gifte sig med (fast jag tror inte det blev något riktigt mellan dom förrän först hösten därpå, men det är en annan historia). Men om han inte hade träffat henne, om vi hade klarat oss igenom den krisen, hade vi då fått barn? Förlovat oss? Gift oss?

När jag tänker på det där så här i efterhand så är jag enormt glad för att det blev som det blev! Och jag insåg det rätt snabbt. Jag minns hur jag satt en fredag på bussen hem till mina föräldrar och tittade ut på naturen som hade börjat grönska så sakteliga i vårsolen och slogs av den lycka och inte frid som jag fylldes av. Och en känsla av frihet. Känslor som jag inte kunde minnas när jag senast hade känt…