Bra jämförelse

Jag hittade denna chat i Sydsvenskan med Aleksander Giwercman, chef för Reproduktionsmedicinskt centrum, RMC, och Leif Bungum, gynekolog och chef för assisterade befruktningar vid centret som handlade om medicinska aspekter av barnlöshet och generellt om fertilitetsbehandlingar. Ett av svaren tyckte jag var så enormt bra:

20130430-132133.jpg
Eller vad tycker du?

Att trampa i uppförsbacke

Jag är nyss hemkommen från ett cykelpass. Det första på veckor. Jag har bara inte orkat eller klarat av att träna något under nästan hela behandlingen. Jag gjorde ett pass mitt i men sedan blev det inget, förrän nu. Jag fasade för hur det skulle gå med tanke på att jag svettas som en gris i Sahara och kroppen är allmänt ur lag. Till min förvåning var det nog det bästa passet någonsin! Kanske mår jag inte så hemskt ändå, utan jag bara inbillar mig? Eller är det avsaknaden av träning på ett tag som gjorde att det gick så bra? Själv tror jag att den största bidragande orsaken till att det gick så bra var musiken. Det var mycket gamla gudingar. Men även någon ny som jag inte kände igen. Gemensamt med dom alla var att jag ville nynna med. Och det har jag insett, är det en låt sol jag kan sjunga/nynna med i så går det oerhört mycket lättare att trampa på i ”uppförsbackarna”.

Fördelen med uppförsbackar är att det alltid, förr eller senare kommer en nedförsbacke. Och det borde det väl bli även med mitt liv…?

Ruvardag 11

Jag drömde inatt att mensen kom. Att jag gick på toa och att det var en massa blod i trosan. Jag vaknad och var tvungen att gå och kolla. Det var inget där.

Senare under natten vaknade jag av att det kändes precis som om mensen verkligen startade. Den här gången gick jag aldrig upp. Jag hade redan tagit på mig binda. När jag nyss gick upp gick jag och kollade om det verkligen var så. Det var det inte.

Nu återstår att se om mensen kommer eller inte. Det känns verkligen som om den skulle komma när som helst. Samtidigt, när jag var gravid med E så kände jag precis likadant, att mensen skulle komma vilken sekund som helst. Det gjorde den aldrig då. Den kom först drygt ett år senare… Så för mig har, tro det eller ej, den här känslan väckt ett visst hopp. Just för att känslan av mens är så stark. Mycket starkare än vid vanlig mens. Samtidigt som blod när jag är på toa inte skulle förvåna mig. Den som lever får se, helt enkelt

20130430-081053.jpg
Ett väldigt negativt test

Dagens symptom:
Illamående (kändes särskilt när jag tränade)
Huvudvärk
Ömmande bröst (rackarns vad det kändes att min BH inte var stabil nog under träningen!)
Lätt nedstämdhet
Svettningar

Plötsligt kom den

Jag var iväg till svärföräldrarna efter lunch för att hämta E. På vägen stannade jag vid ICA Maxi i Sisjön och köpte kaffekapslar till vår kaffemaskin (superbare alternativ, om än inte miljövänlig sådan, om man har gäster som dricker kaffe och man själv inte gör det) och samtidigt passade jag på att köpa med mig fika. Efter många om och men köpte jag kärleksmums då det är något som E verkligen älskar (näst efter rosa donuts). Just dessa från Maxis egna bageri är grymt goda, men idag växte det i munnen på mig och jag kunde verkligen inte äta upp det. Och sedan dess har illamåendet verkligen kommit och gått.

När vi kom hem la vi oss framför tv:n för att vila lite samtidigt som vi kollade på Lego Star Wars film. Eller nåja, jag sov lite medan E tog det lugnt och låg bredvid mig och såg på filmen. Nu mår jag lite bättre men illamåendet är kvar där i bakgrunden och gör sig påmind. Nu är ju illamåendet ett typiskt graviditetstecken, men med tanke på mitt negativa test så tror ju inte jag på att illamåendet beror på graviditet. Är nivåerna av hcg för lågt i blodet för att synas på test, då lär det även vara för lågt för att ge några symptom. Så jag antar att illamåendet snarare beror på antingen att jag håller på att bli sjuk eller på progesteronet. Eller att mensen är på G.

Åååh, vad jag önskar att jag är gravid!

Biverkningar och att testa

Satt och läste i andra tjejers IVF-bloggar och insåg rätt snart att hur jag mår just nu med stor sannolikhet beror på det progesteron jag tar i form av tabletter vid namn Lutinus. Detta kunde jag hitta på FASS om dess biverkningar:

Följande vanliga biverkningar drabbar mellan 1 och 10 av 100 användare:
Huvudvärk
Spänd buk (svullen buk)
Buksmärta
Illamående
Livmoderkramper

Yrsel
Sömnlöshet
Diarré
Förstoppning
Urtikaria (allergiska hudutslag)
Hudutslag
Vaginala rubbningar (t ex obehag, brännande känsla, flytning, torrhet och blödning i slidan)
Svampinfektion i slidan
Bröstrubbningar (t ex smärtor i brösten, svullna och ömma bröst)
Klåda i underlivet
Perifert ödem (svullnad på grund av vätskeansamling)

Följande biverkningar har rapporterats efter att läkemedlet marknadsförts. Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data):
Utmattning
Kräkning
Allergiska reaktioner

Men även
Var särskilt försiktig och tala omedelbart om för läkaren om du drabbas av något av dessa symtom under behandling eller några dagar efter sista dosen:
smärtor i vaderna eller bröstkorgen, plötslig andfåddhet eller upphostning av blod, vilket kan tyda på proppar i benen, hjärtat eller lungorna
svår huvudvärk eller kräkningar, yrsel, matthet eller förändringar av syn eller tal, svaghet eller domning i en arm eller ett ben, vilket kan tyda på proppar i hjärnan eller ögonen
förvärrade depressionssymtom

Och deprimerad kan man ju lugnt säga att jag känt mig! Men är det tillräckligt för att kontakta kliniken? Nej, jag tror att jag avvaktar med den saken lite till.

För övrigt så är det ruvardag 10 idag om man räknar dagen för återinförandet som dag 0. På många håll har jag sett att många börjar testa idag men även att många kan på ruvardag 10 ana ett svagt streck på graviditetstest. För mig är det testdag först på onsdag nästa vecka, men det där verkar skilja väldigt mellan olika kliniker. Skulle detta räknas som en ”normal” cykel och äggplockningsdagen sågs som dagen för ägglossning så borde mensen komma runt onsdag. Nu kan ju intag av progesteron göra att mensen även kommer senare. Så det är som med allt annat, man får vänta och se. På NYU Fertility Centers hemsida så kan man hitta denna tabell

20130429-090821.jpg

En av tjejerna vars bloggar jag läst lite i hade gjort en egen liten undersökning på när ett minus blivit ett plus vid IVF genom att kolla i bloggar och då hade hon fått fram detta

20130429-091128.jpg

Tyvärr så glömde jag spara adressen till hennes blogg så jag kan inte hänvisa till min källa 😦

Så, hur står det till med mig då? Dessa symptom har jag:

Lätt illamående till och från och minskad aptit
Ofta ont i huvudet
Nedstämd/deprimerad
Mensvärk
Ömma bröst
Plötsliga svettningar (hade det när jag sprayade men inte i så mycket som nu och så har jag inte haft det sedan jag slutade med sprayen, förrän nu när det började i helgen)
Viktuppgång

Tydligen är viktuppgång väldigt vanlig biverkning av alla hormoner man får i sig.

Och testoman som jag är så testade jag nu på morgonen. Inte en tillstymmelse till streck

20130429-092339.jpg

En röjardag

E ska sova över hos sin farmor och farfar i natt så vi var iväg och lämnade henne hos dom redan vid lunchtid. Sedan har resterande del av söndagen ägnats åt till att röja både ute och inne. Medan A bytte däck på min bil så rensade jag rabatter. Senare fick jag hjälp av honom med det. Vi är fortfarande inte klara, men det kändes ändå som om det var tillräckligt med jobb vi gjort som det var. Ute vill säga. Vad A har gjort sedan vi kom in har jag inte riktigt koll på men själv så har jag byggt upp garderobsinredningen i den nybyggda garderoben i gästrummet och sedan fyllt den med sängkläder och handdukar. Så nu ska jag slippa ha allt detta i ”mitt” rum, ståendes i några lådor, så som vi har haft alltför länge. Skönt värre!

Just nu mår jag bättre men jag mår helt klart inte bra psykiskt just nu. Det är inte bara det där med jobb som tär utan just nu tvivlar jag även på A. Och tyvärr på hans känslor. Just nu vet jag över huvudtaget inte vart jag har honom. Vad tycker han? Vad tänker han? Hur ser han på saker och ting? Hur mår han?

Jag försöker prata med honom, fråga honom, men jag får inget vettigt ur honom. Jag får snarare ingenting ur honom. Kanske inbillar jag mig allt? Kanske är allt bara hormonellt för mig? Jag blir ju varje månad innan mens nere och orolig, kanske är det det som spökar? Men samtidigt, jag är så trött på att hela tiden var den som tar initiativet till saker och ting. Jag är trött på att planera allt. Jag är trött på att vara den som driver på att saker blir gjorda. Trött på att vara den som ”ser” vad det är som ska göras och sedan ge instruktioner. Som sedan inte följs. Jag är helt enkelt bara så trött! Och jag vet inte vad som verkligen är så, och vad det är som jag inbillar mig. Och klokare blir jag ju inte när han inget säger. Så det är rätt tungt nu, tycker jag. Jag är trött på att inte veta något om någonting. Och jag måste säga att jag är så glad att jag har E för just nu är det hon som gör att jag fortsätter att driva mitt liv framåt. Att jag inte bara sätter mig ner och skiter i allt och hoppas att någon annan löser allt åt en.

Svettigt

Det är vad det har varit sedan någon gång i natt. Jag svettas i mängder. Undrar om det är så att jag hade något skit i kroppen och som gjort att jag mått lite halvdant och som nu är på väg att försvinna ur kroppen? Eller kan det vara mensen som är på H, då brukar jag ju också svettas en massa men inte så här!

Det är i alla fall tur att jag inte gick på det där kalaset igår. Det hade varit jobbigt om lilla bebisen skulle smittats av mig bara för att jag var sugen på att gå på barnkalas… Men det hade varit kul att få träffa goda vänner

Dagens fråga

I eftermiddag är vi bjudna på kalas. Efter lunchen så lade sig hela familjen för att sova middag. Vi glömde sätta klockan men det gjorde inte så mycket för ett tag senare så vaknade jag av att jag hade börjat klöka. Så jag sprang till toaletten och fortsatte, men det kom inget. Sedan gick det över. Förutom att jag hostade en hel del, vilket jag alltid gör efter något liknande. Jag mår nu jätte bra och jag vet inte vad som hände. Satte jag i halsen i sömnen eller är jag magsjuk eller vad? Och vågar vi nu gå på kalaset? Särskilt som det är en liten, liten bebis där? Jag vet inte!

Ruvardag 7

Idag har det gått en vecka sedan jag fick tillbaka det lilla befruktade fröet. Idag ringde de från kliniken och frågade om hur jag mådde. Och tja, vad ska man säga om den saken? Om man bortser från fortsatt depp orsakad av min arbetslöshet så är det rätt ok. Jag känner mig som sagt var nästan som mig själv igen. Lutinus som jag tar för att öka chanserna att behålla embryot gör att brösten ömmar och är tunga och bröstvårtorna är ständigt styva. De som ytterst sällan i vanliga fall kan bli styva. Nu vet jag ju inte om detta orsakas av medicinen men dessa saker kom ungefär samtidigt som jag började ta vaginatorerna och dessa har jag tagit sedan äggplock. Och så har jag mer eller mindre ända sedan i måndags haft lätt värk i magtrakten och som påminner om mensvärk. Men annars så har det inte varit så mycket.

Så, så nu vet den som är nyfiken på hur jag mår precis hur jag mår. Om det nu är någon som undrar

Alla frågar

Ursäkta att jag är sur och otacksam för alla goda råd som folk kommer med. Jag orkar bara inte svara varenda kotte på deras fråga om jag frågar arbetsgivarna om vad det är vad jag föll på. Självklart gör jag det! I de allra flesta fall får jag inget vettigt svar. Men när jag får svar så är det sådana som är svåra för mig att göra något åt. Som tex på ett jobb var den personen som fick jobbet utbildad arbetsmiljöingenjör. Jag har dom kunskaperna och erfarenheten till mycket stora delar. Men jag har inget papper från någon högskola eller universitet som säger det. Visst, jag skulle kunna läsa till det, men hur jag skulle rent ekonomiskt och praktiskt gå tillväga vet jag inte då jag har inte många veckor kvar att ta ut studiemedel och detta kan man inte läsa till här på västkusten så jag skulle bli tvungen att studera och bo på annan ort.

På ett konsultföretag ingick det att sälja. Jag har inte så mycket kontakter inom den branschen företaget är verksam inom, vilket den vinnande kandidaten hade

På ett jobb så hade den vinnande kandidaten bott och jobbat utomlands. Jag har bara jobbat globalt, dock inte bott i något annat land.

Och så fortsätter det. Och vad kan jag göra åt dessa saker? I dessa fall förstår jag företagens val. En enda gång där jag har fått en förklaring till varför jag inte fick jobbet var när jag fick veta att de som satt högst upp i organisationen, engelsmän för övrigt, inte trodde att jag skulle klara av att hantera 15 (eller var det 17?) enheter med 3-20 anställda per ställe i Norden. Och då var mitt senaste jobb ett globalt sådant med betydligt mer ansvar och med över 50 enheter och med upp till 6-700 anställda på de större enheterna! Dessutom är ju finskan mitt modersmål så kommunikationen med finländarna borde det inte blivit några som helst problem med. Fast i det fallet tyckte ju inte engelsmännen att den andre kandidaten som fightades om jobbet och som svenska ledningen hade tagit fram var duglig heller så jobbet lades ut än en gång.

Sedan så kan jag säga att jag är villig att göra mycket för att få ett jobb. Jag menar, jag veckopendlade ju under 1,5 år för att jag inte lyckades få jobb på närmare håll. Och då fick jag en lön som var enormt lågt, ja, till och med lägre än vad A-kassan skulle varit! Men att göra samma sak nu när man har småbarn är inte riktigt lika lätt…

Pessimistens klagan

Jag känner bara en tomhet. Vad gör jag nu? Jag har en person som numera fungerar lite dom en mentor för mig. Så här skrev han i ett mail till mig:

”Jo, jag kan inte tänka mig att så många andra inom området är mer meriterade och bättre lämpade till flera av de jobb du sökt och då lär det väl hänga på presentationen (att ge de vad de vil ha och lite till men inget av det de inte vill ha!).

X var väl lite mer av ett långskott i vilket fall.”

Jag har fått tips och råd på hur/vad jag ska göra, men jag känner just nu ingen mening med det. Just nu kan jag inte göra det på ett objektivt vis. Kanske om några dagar. Just nu är jag bara så less. Så uppgiven. Så totalt loss. Det enda jag kan känna och tänka är att jag är inte och kommer aldrig vara bra nog. Det kommer alltid finnas någon som är bättre än jag. Och jag får vara den eviga tvåan. Optimist? Jag? Absolut inte just nu. I alla fall vad det gäller det här med jobbsök. Eller lyckad IVF. Inte den här gången. Även om jag analyserar allt. Fast konstigt vore väl det annars…

Strax efter det att jag hade fått beskedet idag så bröt jag ihop. När E upptäckte det så ko hon och satte sig i mitt knä och frågade varför jag var ledsen. Jag vill verkligen inte utsätta henne för detta, men vad gör man när tårarna bara sprutar och hon letar upp en? Hur som, vad svarar man som vuxen på det? Jag svarade i alla fall som det var, att mamma var ledsen för att mamma hade fått veta att hon inte hade fått ett jobb hon hade hoppats få. Hon undrade lite varför jag ville ha ett jobb och jag försökte svara så gott jag kunde för att det skulle bli begripbart för henne. Då pussade hon och kramade mig än en gång och sa bestämt:

”Du kommer att få ett jobb till sommaren!”

Detta är något hon påstått ett tag nu. Jag hoppas så att hon har rätt. Men varför skulle hon ha det?

För övrigt så har jag allmänt nerverna utanpå kroppen. Tårarna började rinna när jag såg vinnaren i Hela England bakar korades… Bölig? Jag? Inte jag inte! 😉

Djupa tankar om föräldraskap

Jag har så många gånger funderat på det här med föräldraskap och vad en bra förälder egentligen är. Ofta när man läser runt på olika forum, som till exempel Familjeliv så är det många som är snabba på att döma ut andras föräldrakvalitéer på grund av att de inte gör eller att de gör saker som inte hör till normen. Något som jag ser ofta händer när dessa trådar dyker upp är att det ofta blir vilda diskussioner med parter från både sidorna och det slutar ofta i en sandlåda där både sidorna har degraderat sig själva till en femårings nivå. Exempel på sådana heta ämnen som ständigt dyker upp är amning, samsovning, fördelning av föräldraledighet, lämna ifrån sig barnet/bebisen till den andre föräldern och könsneutrala kläder. Vill man starta en tråd som det blir diskussion i och med en massa pajkastning, ja, då är ett av dessa ämnen jättebra att skriva om!

Skulle jag tro på dessa trådar så skulle jag tro att jag är en av världens sämsta mammor. Detta då jag bara var hemma på heltid med E i sex månader, jobbade en dag i veckan en månad och sedan började jag jobba heltid. Och ve och fasa, jag lät A vara hemma i nio månader och ännu värre, vi skolade in E när hon ”bara” var 17 månader gammal, och det trots att vi hade föräldradagar kvar plus att vi vår ekonomi skulle tillåtit oss att låta en av oss vara hemma längre. Eller att vi gick ner i arbetstid… Att kombinera våra tjänster med deltid var svårt är inget som spelar någon roll. Minst en av föräldrarna ska vara hemma länge med barnen! Helst då mamman, för annars är hon ingen bra mamma. Så är det bara enligt de som skriker högst i denna fråga

En annan orsak till min kandidatpost som världens sämsta mamma är att jag inte bara talat gott om min graviditet och förlossning. Jag borde ju vara tacksam att jag fått uppleva detta, att gå här och gnälla! Det vet väl alla att det kan bli en del komplikationer under en graviditet!

Sedan så ska vi inte glömma att jag dessutom bara delammade E och detta under enbart sex månader! Fy på mig! Oavsett orsak! Vadå, lite tänder, mjölkstockningar och brist på mjölk är väl ingen ursäkt!? Eller att den mjölken som kom var klumpig och ibland även röd-rosa av blod som orsakades av mjölkstockningarna.

Och ve och fasa, för mig var det inte naturligt att samsova! Och vi försökte tidigt lära E att sova i egen säng, om än i vårt sovrum. Inte för att vi lyckades så värst bra (fast nu har hon sovit ytterligare en natt på raken i sitt rum och sin säng!!!)…

Sedan så får vi ju inte glömma att jag köper s k ”whitetrash”-kläder till E som är typiska tjejkläder med Hello Kitty, hundar, katter, hästar, rosetter och paljetter. Vad då egen smak, en 3 åring kan ju inte ha egen vilja eller egen klädsmak! Eller? Hur kommer det sig då att vissa kläder kan jag bara inte få på E medan andra går desto bättre. Och de som går bättre är överlag just typiska flickkläder, dvs rosa/lila med gulliga tryck på… konstigt! Det måste ju vara jag som påverkar henne till detta. Jag menar, jag är ju en äkta ”rosa tjej” som älskar just dessa tjej-tjejiga uttryck.

Jag kan nog hålla på i evigheter med mina brister som förälder. Men jag föredrar att inte se dom som brister. För mig är de val som jag/vi gjort angående vår uppfostran av E som gör att vi är riktigt bra föräldrar ändå. Varför? Jo, genom våra val visar vi att det är sitt hjärta man ska följa, inte en massa okyckskorpar. Vi går inte alltid den ”accepterade” vägen utan tar våra egna val och vägar. Vi väljer att istället gå fen väg som vi tror är den rätta för just vår familj. Vi väljer att istället för att försöka oss på att uppfostra omvärlden så dom vi tycker är rätt, försöker vi uppfostra E till att tro på dig själv och kunna stå för det hon är. Och detta mot omvärlden, som ibland kan vara då grymt elak. De flesta av E’s kläder är sådana som jag egentligen inte tycker är så värst vackra, men det är dessa kläder som hon gillar. Därmed blir det inte så mycket bråk.

Och dessutom, vi försöker uppfostra E till att vara accepterande och inte döma andra. Det som fungerar för en själv behöver nödvändigtvis inte fungera för någon annan. Det är så sant som Nordman sjöng:

”…Har du inte levt mitt liv, vet du i ingenting!….”

Och så länge man gör sitt bästa så anser i alla fall jag att man kan se det som att man i alla fall, även om man kanske inte är världens bästa förälder, så är man i alla fall på god väg

Positiva tester

Just det ja! Glömde skriva tidigare att från och med nu så är alla positiva graviditetstester just positiva på grund av graviditet och inte på grund av ägglossningssprutan. Hormonerna jag stoppat i mig tycks nu vara ute ur systemet.

20130424-181348.jpg
Magkänslan säger att det inte har lyckats den här gången. Skulle magkänslan ha rätt så är det rätt ok ändå. Visst, jag ser ju inte fram emot att gå igenom den där proceduren igen. Men efter våra tre försöka kan vi verkligen säga att vi i alla fall har försökt. Och även om man inte kan lyckas om man inte försöker så känns det rätt ok att ha ett ände på försökandet. Jag jobbar bäst när jag har en deadline. Nu har jag det.

Det rinner…

…pengar ur min plånbok, känns det som. Under tiden som E var på dagis så var jag och fick håret fixat, köpte mig en jättesöt tröja som jag tyckte satt fint på mig (tänkte tex under kavajen vid nästa jobbintervju, när nu den kan bli) och så fick det bli två set underkläder. Change, min favorit bland underklädesbutiker har en drive på att köpa två set för priset av 1, så jag tog och passade på. Jag har den senaste tiden känt att brösten sitter lite väl långt ner, men med gamla bh:ar med för bred bystomfång är det lättare att förstå orsaken. Så nu har jag tydligen 75G alternativt 75F istället för 80G som jag hade innan

20130424-155246.jpg

Gullunge!

Idag när vi var på Freeport och E satt och åt sina pannkakor och jag satt med min sallad så frågade hon:

”Mamma, varför har du ingen annan familj än en död pappa?”

Jag förklarade att jag visst hade en familj och inte bara en pappa som var död. Hon var min familj. Och min man, hennes papppa. Min mamma, hennes mormor levde ju också! Och så hade jag ju tre systrar! Förvånat undrade hon vilka som var mina systrar och jag räknade upp dom. Då kom hon på att hon hade ju en massa kusiner också och så fick vi räkna upp dom också.

På kvällen när A kom hem så bad hon snällt att han skulle leka med henne. Svaret var klockrent och fick mig att känna mig rätt hemsk:

”För att jag inte ska bråka med mamma!”

Och vet ni, det blev ingen bråk alls på hela kvällen utan istället blev det en mysig, gosig och fridfull avslut på dagen. Precis ett sådant avslut som ibland känns endast finns idylliska familjen i någon Hollywoodfilm.

Ändring

Gårdagen började jobbigt, men slutade bra. Allt mer kände jag mig som mig själv vilket är underbart! Så efter besöket på Bushuset så var både jag och E pigga och glada så trots det mulna vädret så bestämde vi oss för att grilla. Så det blev till att testa senaste inneflugan, kyckling på burk. För den som inte vet vad det är så trär man en kyckling över en burk med öl (halvfull) och så låter man detta grillas på indirekt värme på grillen 1-2 timmar. Jag måste säga att det hela blev oväntat gott! Till det serverade jag ljummen pastasallad smaksatt med fuskpesto (hade varken pinjenötter eller parmesanost), salami, fetaost, körsbärstomater och slutligen lite blandad grönsallad. E som precis som de flesta andra barn inte tycker om att få sin mat blandad fick naturell pasta och grönsakerna för sig. Och så blev hela familjen mätta och belåtna.

Under tiden som kycklingen stod på grillen så passde jag på att ta bort lite döda växter ur rabatterna och så satte jag upp ett nät runt den rabatt där jag har lite tulpaner. Jag tror ju inte att det kommer att fungera, men jag hoppas att det kan hålla de usla tulpantjuvarna rådjuren borta från tulpanerna.

I en annan rabatt där jag vet att det finns massa blomsterlökar som rådjuren inte ska bry sig om hittade jag inga andra blomster än denna lilla söta tussilago

20130423-071411.jpg

Inatt så vaknade jag till av att det plötsligt högg till i magen på mig. Lika snabbt som det kom försvann det. Automatiskt tänkte jag att det var mitt lilla embryo som fäste. Vi får väl se om det skulle kunna vara så… Idag vet jag i alla fall om dens ”syskon”, de övriga embryona vuxit som de ska och om de får bosätta sig i frysen…

Kompisar

Vid lunch sa E:
”Jag ska vara snäll och inte bråka!”

”Vad bra! Men varför ska du vara snäll för?”

”För att pappa inte är hemma!”

Och det har faktiskt inte varit så mycket bråk. Så vi åkte till Bushuset och lekte av oss lite

20130422-151746.jpg

Vad skönt

…det är att få sova en hel natt i sträck! Nu får vi hoppas att det inte blir alltför många bråk med Lilla Fröken Trots. Hittills idag har vi hunnit med två. Eller är det tre? Den första var för att jag inte gjorde så som hon hade tänkt sig i vår lek. Nästa var för att jag skulle gå och fixa frukost och det tredje var för att det var dags för att sätta sig och äta frukost.

Sköna söndag

…eller hur är det man brukar säga? Jag kan inte direkt påstå att det det helt har varit skönt. E har än en gång kommit till oss mitt i natten och denna gång med kommentaren:

”Jag tänker aaaalltid sova hos er!”

Jag lovar, de orden känns inte alltid så roliga att höra, särskilt som det är femtioelfte natten på raken som barnet ifråga hamnar hos en mitt i natten och som dessutom ligger och knökar och bökar och puttas och sparkas i sömnen natten igenom…. Vi vet verkligen inte vad vi ska göra för att komma ifrån det här och hur vi ska få henne att sova hela natten i din egna säng! Visst, en dag kommer hon inte vilja sova där, men samtidigt, en hel natts sömn, de få gånger det sker, är som himmelriket! Den som inte testat på att inte få en hel natts sömn på väldigt länge vet inte hur utmattad man blir till slut. Någon som har några bra råd och tips på hur vi ska göra här?

Förmiddagen ägnade jag i alla fall åt att städa och fixa med ”mitt” rum som förutom mina pysselsaker även inkluderar en av våra gästsängar. Min tanke var att nästa gång E kommer till oss kan jag gå och lägga mig där istället för i hennes säng (alldeles för kort juniorsäng) alternativt soffan, så som det blev inatt. Under den tid som jag höll på med detta så var A och E ute i skogen och lekte.

När de kom hem visade det sig att vi inte hade någonting snabblagat och enkelt att fixa till lunch. Visst, vi hade en massa mat men inget som passade på A:s önskemål om att det skulle vara något ”enklare” då vi skulle äta tidig middag hos hans föräldrar. När mina matförslag inte dög så blev jag arg och lämnade beslutet till honom. Det var ändå han som hade planerat den inköpslista vi hade igår med föreslagna måltider. Men tji fick jag. Då blev det liv på E som tyckte att A skulle leka med henne och inte fixa någon mat och så blev det ett himla liv, Då tog tröttheten ut din rätt och jag bröt ihop. Och även om humöret stabiliserade sig en aning så har den inte varit någon vidare resterande del av dagen

Jag har känt mig så enormt låg och allmänt börjat fundera på att läkaren i höstas som skrev ut antidepressiva åt mig och mina smärtor kanske hade rätt, att det är det som är lösningen på allt. Eller är det bara så att jag letar efter lätta lösningar på saker och ting? Eller är det kanske helt naturligt att känna så här när man är i den situation som jag är i? För trots allt, just nu känns inte mitt liv så värst uppiggande. Jag borde vara glad och tacksam. Men just nu är jag inte det.

Jag borde vara glad och tacksam för att vi har en underbar liten tjej som ger oss så mycket glädje
Jag borde vara glad och tacksam för att jag i och med min arbetslöshet nu får mer tid att vara tillsammans med henne
Jag borde vara glad och tacksam för att vi trots allt har ett boende och en ekonomi som gör att vi sitter rätt tryggt även om jag är arbetslös
Jag borde vara glad och tacksam för att jag får komma på så många intervjuer i mitt jobbsökande
Jag borde vara glad och tacksam för att såväl jag som min familj är friska
Jag borde vara glad och tacksam för att jag trots allt har det bra och att våren är här.

Men jag kan inte glädjas till fullo.
Jag är trött på att inte få sova en hel natt.
Jag är trött på E:s ständiga utbrott och humörsvängningar
Jag är trött på att leka med Starwarslego
Jag är trött på att inte ha ett jobb
Jag är trött på att känna en viss oro över ekonomin, även om jag innerst inne vet att vi fixar det
Jag är trött på att i mitt jobbsökande alltid bara lyckas nästan in till mål, men aldrig lyckas må ända fram.
Jag är trött på att känna, även om det inte är någon som säger det till mig, att det är jag som måste ta hand om all markservice här hemma
Och jag är trött på att ständigt gå omkring med dessa skuldkänslor.
Skuldkänslor för att jag inte är så glad och tacksam som jag borde. För jag borde ju ändå vara glad och tacksam. Jag borde ju verkligen det

Och trots att dagen slutat bra, med god och trevlig middag hos svärföräldrarna så känner jag mig inte glad. Eller tacksam.

20130421-202800.jpg

Nöjd

..,och belåten är jag. Efter en mycket trevlig kväll med jättemysiga tjejer i en avslappnad atmosfär med god mat (dock lite väl torr kyckling och en väldigt virrig servitris) så är jag hemma igen hos min lilla familj. Jag kände mig lite vilse där på vägen då de vanliga vägarna var avstängda på grund av vägbygge, men nu är jag i alla fall hemma i egna soffan, med A bredvid mig. Och så sniffar jag på whiskyångorna som kommer från hans glas. Mmm, vad det luktar gott! Men nu blir det inget drucket på ett tag. I vanliga fall dricker jag ytterst sällan, men ibland blir det något litet. Jag brukar inte heller låta bli att dricka i vanliga fall mellan ägglossning och beräknad icke mens, men den här gången vet jag ju att jag hade i alla fall ett litet, litet embryo i mig och då känns det genast annorlunda… Så nu får jag nöja mig med att bara sniffa på det som står på bordet, en gammal, rökig whisky. Och vi får hoppas att jag får anledning nu till att inte ens kunna ta det där glaset med vin som jag tar kanske en gång i månaden/varannan månad..,

Jag tog inga bilder på tjejerna jag träffade och inte heller på middagen, men däremot så passade jag på att knäppa lite taskiga, mörka nattbilder på anläggningen när jag hade tackat för mig och var på väg till bilen

20130420-225804.jpg

20130420-225821.jpg

Ändrade planer

Idag hade jag och några andra tjejer tänkt checka in på Arken för lite mys, trevligt sällskap, bad och god mat. På grund av äggplocket och medföljande infektionsrisk var jag tvungen att avboka det hela. Utom middagen. Den tänkte jag delta vid, vilket känns rätt nervöst. Nu har ju de andra hunnit snacka ihop sig en massa (vi har aldrig träffats IRL innan, utom jag och JZ, en av mina trognaste bloggföljare och även den som kommenterat mest) och så kommer jag in, lite på en bananskal, flera timmar senare. Men jag tror och hoppas att det kommer att gå bra. Och jag tror och hoppas att tjejerna är nöjda med valet av plats då det är jag som kom med förslaget att åka dit. Så, om ni läser detta tjejer, vi ses om ett tag!

Ont

Sömnen har verkligen varit si sådär inatt. Jag har haft mer ont i magen (överansträngning igår?) och så har det varit allmänt oroliga drömmar. E har också sovit oroligt så jag har även vaknat pga det. Nu har i alla fall värken släppt och jag hoppas att den håller sig borta. Jag tycker att det räcker nu! Jag antar att det får bli till att sova middag idag om jag ska orka… Det känns jobbigt det där, jag brukar ju inte behöva sova middag i vanliga fall men numera blir det till att göra det titt som tätt! Fast det är klart, min kropp har ju inte varit som ”i normala fall” de senaste veckorna…

Nojjig

Jag har varit lugn ända fram tills ett tag efter återinförandet. Då kom tankarna:

”Tänk om jag rör mig för mycket?”
”Tänk om den lilla början till liv åker ut ur mig för att jag står upp? Om jag rör mig?”

Och så när jag på toa upptäckte att det kommit en massa klet kom tanken:

”Tänk om den ligger där???”
Fånigt? Jajjemen! Konstigt? Absolut inte utan snarare helt förståeligt. Tycker jag i alla fall.

Och så för den som undrar hur det är med återinförandet så finns det en bra beskrivning här med en film där det hela genomförs. Så trevlig filmkväll på er, gott folk!

Som väntat

Jag har ju nu gått ett tag och väntat på besked om det där jobbet med en massa resor och som jag var en av två slutkandidater. Då beskedet har dragit ut på tiden har jag antagit att jag återigen har snubblat på mållinjen. Mycket riktigt. När jag satt där på kliniken och väntade på att få komma in och få min lilla plutt så ringde de från rekryteringsfirman och meddelade att jobbet gått till annan sökande. Så då var den saken också ur världen och jag står fortfarande utan arbete.

Någon som vet någon som behöver en riktigt duktig ingenjör med mycket bra kunskaper inom miljö, arbetsmiljö och kvalitet och med de allra bästa referenser? Ok, hon är mitt inne i IVF-svängen men det kommer inte bli några problem för en eventuell arbetsgivare. Barnet kommer även ha en pappa, nämligen…

Nyfiken?

Är det någon som är nyfiken på hur det har gått???

Jag kom till kliniken i god tid innan min utsatta tid som var satt till efter deras stängningstid. Jag skulle verkligen inte behövt stressa då de var försenade, en läkare och en embryolog var nämligen sjuka.

Till slut fick jag i alla fall komma in. Samtliga fem ägg ”levde” än men det var bara en som vuxit till sig ordentligt så den skulle jag få insatt. De övriga skulle odlas till måndag/tisdag för att sedan eventuellt frysas. Så på tisdag får vi veta om vi fått några ägg till frysen. Men jag är glad för detta lilla frö. Jag hade ju inte vågat hoppas på mer…

Så om 18 dagar så är det testdag. Fast jag har en känsla av att det kommer att testas redan innan dess 😉
Jag har ju hört/läst att man har hormoner kvar i kroppen kroppen efter sprutorna så ett graviditetstest för tidigt kan ge felaktigt svar. Så för att få se ett starkt positivt test som jag visste var positivt utan att jag var gravid så doppade jag en av Testlagrets billiga stickor i lite kiss idag. Till min förvåning var strecket inte alls stark. Så det kan bli!

Att ta ut något i förskott

Återinförandet av befruktat ägg var ju satt till lunchtid imorgon från början, men sedan så ringde de på eftermiddagen och ändrade tiden till sen eftermiddag. Lunchtid hade passat mig betydligt bättre då E har ju sitt dagis fram till 14, men nu var jag ju tvungen att få tag på någon som kan vara med henne när jag är på kliniken. Tur att man har världens bästa svärföräldrar som kan ställa upp!

Hur som, även om jag skrev upp tiden så blev jag fundersam idag då jag kom på att tiden var efter deras öppningstider. Jag hade inte tänkt ringa och kolla om något ägg hade blivit befruktat, men nu när jag var så osäker på tiden så kände jag att jag var tvungen att kolla att tiden jag skrivit ber verkligen var rätt. Jag menar, jag vill ju inte missa den tiden! Och när jag ändå hade kliniken på tråden så passade jag på att fråga hur det hade gått. De hade tagit några ägg som IVF och några ICSI och resultaten från dessa var ungefär lika bra. Allt som allt hade fredagens 11 (?) blåsor gett 14 ägg och av dessa var 5 befruktade!

Något som vi diskuterade igår var hur olika vi och det andra paret blev blev behandlade. Det var i och för sig deras andra försök men ändå. Det kändes som om de fick allmänt bättre behandling än vad vi fick, även om vi absolut inte kan säga att vi blev dåligt behandlade! När jag tog upp det på kvällen så visade sig att A också hade funderat på det. Han tyckte till och med att det kändes som om de på kliniken verkade undra vad vi egentligen gjorde där. Jag hade inte tänkt så innan, men han sådde en orosfrö i mitt huvud och nu när jag fick höra att hela fem ägg var befruktade så börjar jag tvivla allt mer… Tänk om vi skulle lyckats själva ändå? Att vi inte skulle behövt gå igenom det här egentligen? Och att vi i ”onödan” lagt ut alla pengar som det hela ändå kostar? Allt vi gjort är att följa den utredande läkarens rekommendationer. Om vi själva hade fått bestämma hade vi försökt ett tag till, men nu blev vi mer eller mindre pressade att påbörja behandlingen omgående då vi ville ha 3-pack. Om vi hade valt att vänta så hade vi inte fått 3-pack pga mitt låga AMH.

Jag vet att det är fel att ta ut något i förskott. Det kan ju mycket väl vara så att återinfört ägg inte kommer att stanna kvar. Men nu när allt annat gått så bra så har jag fått för mig att även den sista biten kommer att gå vägen. Och just därför borde jag egentligen glädjas. Och det gör jag på sätt och vis. Men samtidigt så kan jag inte låta bli att undra. Och det ger mig skuldkänslor

Jämförelse

För några dagar sedan tyckte jag ju att min mage var lite svullen och lite väl rund mot vad den brukar vara. Minns ni det? Idag tog jag ett par nya bilder. Ser ni någon skillnad?

Bild uppifrån

20130418-102047.jpg

Bild från sidan

Som sagt var, jag har fortfarande en massa kilon jag skulle behöva bli av med, men det är som sagt var inte det enklaste just när man har hypotyreos

20130418-102720.jpg

Trångt värre

Inatt vaknade E igen och var otröstlig. A märkte ingenting av hennes gråt. För det mesta när hon vaknar så, så brukar hon antingen självmant komma till vår säng eller så går hon själv och man behöver inte göra mer än att hjälpa till med att bära kuddar och täcken och gosedjur och allt vad det är. Men inte den här gången. Jag hade så ont i magen att jag kunde inte lyfta upp och bära henne och inte blev kaoset bättre heller av att hon ville ha sitt lejon och att det inte var rätt kudde. Saken är den att kudden låg nere i tvättstugan för torkning. Föregående natt när hon kissade på sig hade hon legat ovanpå kudden och det var den som hade fått det mesta av kisset. Och vad det gäller lejon så har hon inget. Visst, hon hade ett ett kort tag. Ett litet gosedjurslejon som hon hade fått tillsammans i en Happy Meal. Men när hon vid ett tillfälle prompt skulle ha med sig den till dagis så försvann den, trots att den var namnad. Så nu hade jag varken rätt kudde till henne eller det gosedjur hon ville ha. Och hon skrek. Och jag hade ont och kunde inte bära henne. Det hela slutade med att A väcktes och han fick bära lilla fröken Bus och jag tog kudde och täcke.

När mina två älsklingar tillslut hade somnat om låg jag fortfarande vaken och kunde inte somna. Jag var klarvaken, hade ont och så var det en liten tjej som mer låg ovanpå mig än på sängen. Och jag låg väldigt långt ut på kanten. Det var då det självklara dök upp, varför hade jag inte tagit någon Alvedon? Lite Alvedon senare så sov även jag. Fast jag måste säga att barnsängar är inte alltid så breda och långa… Tur att jag endast är strax över 160 cm!

20130418-075248.jpg

Lite tjat

Jag vet att jag har lite svårt att släppa dagens äggplock, men jag var bara tvungen att göra en uppdatering. Under eftermiddagen ökade smärtorna allt mer och visst, jag tänkte på den där tabletten de skickade med mig hem och som jag skulle ta fram emot eftermiddag/kväll men av någon anledning gjorde jag inte det. Och ärligt talat, nu när jag till slut tog den kan jag inte förstå varför jag inte tog den tidigare. Panocod går inte av för hackor när man nyligen har blivit skördad!