Tankar en kväll med tillbakablickar

Den senaste veckan har jag, trots att det fortfarande är en vecka kvar av semestern, haft en del kontakt med folk på jobbet. Leasingtiden för min tjänstebil går ut och jag fick valet att välja mellan en sprillans nu Audi, BMW, Volvo, Volkswagen eller Toyota eller överta en kollegas Passat GTE då denne kollega slutade nu vi månadsskiftet. Kriterierna för en ny bil var max 120g koldioxid och max 8 basbelopp. Efter noga överläggande med A valde jag att ta över Passaten. I helgen ska jag byta bil och för första gången någonsin lever jag upp till de ”ska” som jag satte upp för mig själv för länge, länge sedan vad det gällde bil:

  1. Det ska vara en miljöbil (det lyckades jag pricka in med min nuvarande tjänstebil, men inte med min privata bil som jag hade innan tjänstebilen)
  2. Den ska inte vara någon typisk ”tjejbil”. Min första bil var en cab. En Nissan Micra. I den fanns till och med en krok för handväskor… Min nuvarande är lite bättre, men känns ändå lite som en tjejbil, en Toyota Auris. Och tjejig kändes även färgen som dessutom är nummer 3 på min lista på vad min bil absolut inte skulle vara/vara utrustad med, nämligen
  3. Bilen skulle inte vara röd. Det var både cabben och Aurisen.
  4. Jag skulle bara köpa bil om jag måste ha bil. Och visst känns det vettigt att ha bil om man jobbar som konsult, reser mycket i tjänsten och har många kunder bortåt 10-20 mil bort? Visst, de kollegor som inte har bil har möjlighet att använda sig av en extern bilpool, alternativt åka med allmänna kommunikationsmedel, men då vi bor en bit utanför Göteborg så skulle det bli alltför tidskrävande och omständigt att behöva ta mig in till stan med pendeltåget om jag behövde poolbil. Dessutom så fungerar den väldigt bristfälligt med dålig kommunikation om eventuella förseningar, vilket är en dålig kombination när man har barn som behöver lämnas:hämtas från sin förskola. Jag har dessutom räknat med att även injagar lyckades tajma tåget exakt så skulle det ta minst 20 minuter mer med tåget att ta mig från dörr till dörr varje morgon och eftermiddag, än vad det tar med bil. Då kan man tänka hur mycket tid det skulle bli när det blir förseningar av olika slag, eller om jag precis missar en avgång. Visst, bilar är jobbiga och det är många som kör på vägarna på morgnar och eftermiddagar, men likväl, det brukar vara det smidigaste alternativet.
  • Apropå något annat, min hjärna hade på något vis fått för sig att det var i slutet av augusti som våra frysta embryon hade nått slutet av sin förvaringstid, men så var inte fallet. Det är ju först i början av oktober! Inte för att det ska spela någon egentlig roll, A är fast besluten. Men hoppet tändes, det betyder ju att jag har lite, lite mer tid på att hoppas på att A ändrar sig! Fast det är ju klart, sannolikheten är större att jag skulle vinna femtio miljoner…
  • Satt ikväll och läste en del i bloggen om hur det var då för fem år sedan. Jag minns inte att det var så jobbigt. Eller att jag mådde dåligt. Och att jag tydligen mådde ännu sämre när jag var gravid med E… När jag läser det jag skrev då blir jag tacksam för den här bloggen, och möjligheten att gå tillbaka och se vad som rörde sig i mitt huvud då. Och hur det var. Och jag inser att vissa avseenden har jag ändrat mig. Då såg jag graviditeten som något som var tvungen att genomlidas för att få det jag ville ha, ett barn. Graviditet och de första månaderna med bebis var ett nödvändigt ont. En liten nyfödd var just bara en liten nyfödd. Nu är det annorlunda. Jag drömmer om graviditet och jag drömmer om den lilla, lilla pyttelilla nyfödda bebisen. Ser jag små bebisar ute på stan så krymper mitt hjärta ihop och längtan kramar den hårt. Samma sak med gravidmagar.
  • De gamla inläggen får mig även att inse en annan sak, kanske hade de där personerna på Företaget i alla fall delvis rätt? Jag mådde ju tydligen inte bra under de tre månader som jag jobbade som konsult innan jag började på Företaget. Saker var inte optimala med en kund som ville att jag skulle leverera något som var blått och kantigt, men som inte kunde/ville ge mig några som helst hintar om vad det blåa och kantiga kunde vara, fast de exakt visste vad det var de ville ha (obs! Detta var en metafor så ingen missuppfattar det hela). Jag hade kollegor som också visste vad det var, men som inte hjälpte mig, trots att jag frågade om lite guidning både en och två gånger.
  • En annan sak jag reflekterade över var min saknad efter min älskade pappa. I år blir det 14 år sedan han gick bort och jag önskar så att han hade fått träffa mina två flickor. Mina två älskade barn, hans yngsta barnbarn.
  • Annonser

    Tomhet

    Inför veckan i Grekland hade jag beslutat mig för att göra ett sista försök att få med A på båten gällande ett sista försök till ett tredje barn. Känslan för hur jag känner för tillfället är rätt talande för hur framgångsrikt det blev. Tomhet. Sorg. Ilska. Uppgivenhet. Han står orubblig. Det blir inga fler försök. Jag är egentligen inte förvånad men det känns likväl jobbigt för det. Jag vet att jag borde vara tacksam för de två barn jag har, och det är jag, men längtan… Vad gör man med den? Förtränga, stoppa undan, ignorera? Om det vore så enkelt! Tänk om det vore som att slå på en lampknapp, ON/OFF.

    ON: ”Nu är det passande, nu vill jag ha barn!”.

    OFF: ”Nu är det inte lämpligt att vilja ha (fler) barn, nu stänger vi av känslorna och längtan!”

    Tänk vad skönt livet vore då! Så enkelt!

    ON: ”Idag ska jag bara vara glad och positiv!

    ON: ”Nu ska jag inte älta något”

    ON: ”Idag är jag energisk”

    ON: ”Nu ska jag inte bli arg”

    Till råga på allt så har jag ägglossningskänningar. I vanlig ordning, precis som jag alltid har ca två veckor efter senaste mensstart. Varför måste jag ha det nu när jag tydligen är för gammal för att få barn? Med tanke på att jag hade lågt AMH redan för fem år sedan så borde, skulle man i alla fall kunna tro, det vara minimalt idag. Ja, tom obefintligt. Och min fertilitet lika med noll. Men samtidigt, regelbunden mens, betyder det att kanske, kanske finns det något litet hopp kvar? Ett minimalt, men ändå ett hopp? Det sjuka i det hela är att jag, samtidigt som jag försöker hitta ”lösningar” till att få göra ett sista försök inte vill tvinga honom till något som han inte vill. ”Lösningarna” är många:Ultimatum. Det som talar emot är att jag inte har något bra alternativ till ett försök till. Lämna? Att lämna A är en sak, men jag har ju två barn till att ta hänsyn till. Och att lämna skulle inte egentligen medföra att jag automatiskt skulle kunna bli gravid. Och dessutom, ensamstående trebarnsmorsa… Nej, det är inget alternativ. Förfalska hans namnunderskrift och göra ett försök. Hmm, det skulle kunna vara en lösning, men om det lyckades, hur skulle jag förklara det med tanke på att jag direkt efter att Lillasyster föddes så satte jag in spiral då jag vid det laget inte kunde tänka mig fler barn. Fick näst intill panik vid bara tanken. Men det var då det. Just vad det gäller spiralen så är det också en sak som känns så fel. Varför ha något som idag strider mot mina innersta önskningar? Som tar bort de sista möjliga chanserna att min längtan stillas? Jag har haft mina funderingar på att helt enkelt ställa A mot väggen. Vill han vara hundra procent säker på att det inte blir fler barn så får han se till att skydda sig mot det. Men på något sätt bär det mig emot. Frågan är varför? Just nu är det ju egentligen det motsatta. Jag får fortsätta älta det hela ett tag till. Kanske gör jag det sistnämnda. Då blir det helt och hållet hans beslut. Och skulle det bli kondom, får han ta det, inte jag. Och jag slipper ha något främmande i min kropp bara för att förhindra något som han vill förhindra, och jag vill det motsatta. Och skulle han anse att sannolikheten är så liten att det inte behövs, ja, då får jag hoppas att det osannolika händer ändå, trots allt… Trots att jag är gammal. Trots att han inte vill. Trots att vi egentligen borde vara nöjda, både två. Trots att sannolikheten är så gott som obefintlig att det skulle ske. Men är det rätt? Har jag rätten att dumpa det ansvaret på honom? Och vad skulle ett sådant agerande kunna leda till? Vågar jag ta den risken? Frågan är helt enkelt, vilket val, oavsett efterföljande konsekvenser skulle jag ha lättast att leva med? Vilket val skulle jag, om det sedan visade sig vara ett felaktigt, vara den jag ångrade minst?

    Idag tog jag upp min längtan med A. Jag tror inte att han riktigt förstår hur stark den är och hur den får mig att må. Men för honom är det ett klart ”NEJ”. Och egentligen så förstår jag honom, men min känslorna ignorerar det. Jag har nog egentligen inte accepterat det, även om jag vet att så är fallet. Och jag försöker acceptera det, försöker hitta andra saker att ”hänga upp mig på”, försöker distrahera mig. Men det är svårt. Hur får man bort den första tanken som slår en när telefonens väckarklocka sätter igång på morgonen och den första tanken borde vara ”stäng av”? Hur får man bort den där dova smärtan i mage och hjärta när man ser gravidmagar och bebisar och till och med bilder på bebisar? Jag har till och med funderat på att ta bort de bebisbilder som står framme på våra tjejer, allt för att stilla suget.

    Jag har bett om ett försök. Ett endaste. Så mycket mer hinner vi ju ändå inte med. Men som väntat blev det ett nej.

    Provtagning, hörseltest och mående

    Idag var det dags för besök på mödravårdscentralen i byn för cellprov. Inget speciellt med det egentligen om det inte hade varit att jag fick beskedet att resultaten från den skulle jag få på posten om 4-5 månader. Alltså, varför skicka några överhuvudtaget? Och går det inte att lösa på något annat vis? Typ inloggning på mina sidor på http://www.1177.se eller något? Tidigare var det att fick man inget besked så var det ok. 

    Idag fick även E gå på undersökning. Under vårens besök hos skolsköterskan upptäcktes det att hon inte hörde några frekvenser på höger öra. Trots två provtillfällen så fick hon samma resultat och därför hade hon fått en remiss till ytterligare provtagning. Denna gång på Mölndals sjukhus. Till vår glädje var det inga fel på hörseln och hon som testade trodde inte att vi skulle få träffa någon läkare heller. Och varför ta upp en massa tid från hårt belastade läkare om det tydligen inte behövs? 

    De senaste dagarna har jag gått och funderat på hur jag ska göra med mina fötter. Mina besvär med hälsporre har kommit tillbaka och jag har stundvis rätt jobbiga smärtor pga det. Det påverkar mig och mitt jobb mycket och jag tror det även påverkar min sömn. Många dagar så har jag mest ont när jag börjar gå efter att ha varit stilla en stund, eller som förrförra veckan när jag stod upp en hel dag då jag höll i en utbildning. Men allra värst har det varit måndagskvällarna när jag och E kommit hem från hennes ridskola. Vi vuxna får stundvis springa bredvid och hålla i hästen medan barnen och hästarna travar och galopperar. Trots bra skor och mina specialformgjutna iläggssulor kommer smärtan som ett brev på posten och landar som en käftsmäll. Varje steg är en plåga och jag kan inte låta bli att kvida för varje steg jag tar. Det är alltså inte helt optimalt… 

    Så i förra veckan när jag kontaktade vårdcentralen för att de skulle skriva ut nytt recept på mina Levaxin (mot mina problem med ämnesomsättningen, hypotyreos) så tog jag upp det med dom. 

    ”Det får du ta med sjukgymnastiken”

    Jag fick ett telefonnummer som jag ringde, talade in ett meddelande på telefonsvararen och.., Inget. Har försökt få tag på dom flera gånger, men icke. Så nu funderar jag på att gå privat istället. Men det är ju så fasligt dyrt! Och jag har ju inte tid/möjlighet att gå och träffa någon då jag har kunder inbokade hela resterande del av september. Och även i oktober. Samtidigt, ska jag gå med dom här smärtorna..? Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Hur jag ska agera. 

    Nu när jag ändå håller på och gnäller och tråkar på om hälsa så kan jag väl allmänt ta om mitt mående. Jag är stundvis enormt trött. Som idag, efter alla besök inom sjukvården, åkte jag en sväng till jobbet. E var med mig. På vägen hem hade jag jätteproblem med att hålla mig vaken. Det känns inte helt normalt. Inte för ”vanlig” trötthet. Kanske har det med de rester av förkylning som jag fortfarande dras med? Samtidigt med den känner jag hela tiden en viss nivå av sorg och nedstämdhet. Samtidigt som jag kan vara väldigt glad, positiv och energisk känns det som om det hela något är något som tynger mig. Jag vet inte riktigt vad. Tristess? Kan vara då jag söker efter ”stora” händelser. Jag känner en önskan/längtan på trygghet. Det har jag ju. Det känner jag även för så mycket annat ”som kan skapa förändring”. Som flytt. Annat jobb (jag som älskar livet som konsult). Och så klart, barn. Den längtan finns fortfarande kvar

    Vill ha

    För några veckor sedan när A och jag var i Stockholm för att se Phantom of the Opera så var vi på kvällen ute på stan och strosade. Då vi passerade Knulp på Kungsgatan så föll jag direkt för dessa skönheter 


    Inte förrän nu har jag gått in på deras hemsida för att kolla och än en gång så började mitt hjärta klappa fortare när jag såg skorna. Jag älskar modellen! Jag älskar färgerna! Och på de blommiga älskar jag blommorna! Hade jag inte haft sådana problemfötter som är supersvåra att hitta passande skor till hade jag genast beställt, men nu är det ju som det är och istället får jag drömma om att inom kort få komma till Stockholm så att jag kan gå in och prova skor. 

    Ett sista desperat försök att få sin vilja igenom 

    Även om jag numera är 40+ och även om mina äggreserver redan för några år sedan var låga så märks det så enormt väl när ägglossning börjar närma sig. Då kommer tankarna på bebis som ett brev på posten. Med råge. Liksom sexlusten. Jag behöver inte kolla efter i kalendern eller räkna dagar, jag känner det i mina känslor och i min kropp. Är det kanske kroppens sista vädjan om att försöka att ytterligare sprida mina gener trots att tiden verkligen börjar rinna ifrån? Men det spelar ingen roll. Förnuftet vinner. Hormoner och kroppen förlorar. Det blir inte fler försök. Det blir inte fler barn. Punkt slut. 

    Diverse tankar

    Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

    1. Bra reklam 😊
    2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
    3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
    4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
    5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
    6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
    7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid? 

    Diverse tankar

    Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

    1. Bra reklam 😊
    2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
    3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
    4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
    5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
    6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
    7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid? 

    Julen närmar sig med stormsteg och jag försöker i desperation hitta den där riktiga julkänslan som infann sig när jag var liten. Jag förmodar att den aldrig kommer att infinna sig. 

    Samtidigt som önskan om att göra mer för att nå den där känslan finns där, så finns även känslan av att inte orka bry sig. Varför stressa? Det är ju egentligen bara för min egen skull jag söker efter den där känslan? 

    Julkänslan har i alla fall infunnit sig så sakteliga i vårt hem. Igår var vi och högg oss en gran, idag tog vi in den och klädde den. I lördags kom julgardinerna upp och i söndags gjorde jag lite julgodis. Och fröknäcke. Fröknäcket är för övrigt nästan slut…


    Något som jag reflekterar över de senaste dagarna är hur bra jag mår, hur lycklig jag känner mig. Just nu har en stor nöjdhet infunnit sig i själen. Nöjdhet över livet i allmänhet. Känslan av att ha kommit rätt. 

    Tyvärr så är den gör nöjdheten inte helt komplett. Den senaste tiden, flera gånger om dagen har den slagit mig, som en stor käftsmäll. Längtan efter ett barn till. Det kommer inte bli några fler försök. Jag förstår inte ens hyr det kommer sig att den där längtan finns där överhuvudtaget! Barnen är inne i varsin jobbig fas (utvecklingsfas?) som flera andra föräldrar som har barn i samma ålder och som jag pratat om säger sig känna igen. De är världens gulligaste och underbaraste barn samtidigt som de stundvis tar död på mig. Jag älskar dom över allt annat på jorden, men de är väldigt krävande för tillfället. Och ärligt talat, jag vill inte börja om från början. Jag ser fram emot när barnen blivit lite äldre och klarar sug själva en stund så att man får möjlighet att fixa alla vardagssysslor i lugn och ro, läsa en bok, eller tidning, ja, bara få göra något i lugn och ro utan att behöva lägga ifrån dig det man håller på med bara för att någon hela tiden vill ha ens uppmärksamhet. Men ändå, på något helt oförklarligt vis så dånar längtan inom mig. Frågan är när den kommer att stillas?

    Nyligen var jag magsjuk och till och med illamåendet och kräkningarna ville jag ha, utufall de berodde på graviditet. Det var till och med så att jag önskade att det var så, att de berodde på graviditet och inte magsjuka. Men vad skulle sannolikheten för det varit? Särskilt med tanke på de problem vi har som ledde oss till IVF:ens värld. Och med tanke på den spiral jag har (trots att jag då, för några år sedan sa ”aldrig mer preventivmedel”

    Saknad av dem som varit

    Det är nu många år sedan pappa gick bort och mina barn fick aldrig träffa honom. Fina, snälla, barnkära pappa… 

    En av dagens minnen på Facebook var det här inlägget som jag skrev just den 15 december 2011 då E var 1 år och 9 månader:

    ”Igår när jag skulle lägga E så sätter hon igång och vinkar upp mot taket. Jag frågar henne vem hon vinkar till. 

    ”Moffa” svarar hon. 

    Jag upprepar frågan några gånger och hon svarar samma sak, ”Moffa”. Jag frågar var morfar är och hon pekar mot taket. 

    ”Nu vill nog morfar att E ska sova” säger jag till slut. Hon bryr sig inte om mig. 

    Efter en stund så säger hon ”Pappa” och jag svarar att han jobbar men kommer hem sen. Då upprepar hon ”Moffa”. Jag svarar att morfar är i himlen. ”Moffa mammas pappa”. När jag bekräftar att morfar var mammas pappa skrattar hon högt och är nöjd med det. 

    Ja, vad ska man säga? Då jag inte har pratat om morfar med henne antar jag att familjer och familjeförhållanden och släktskap är något de har pratat om på dagis. Eller så var morfar på besök 🙂 ”

    Jag kan inte låta bli att fundera på vad det var som hände då. Var pappa där? Eller var det något som E fantiserade ihop? Och om pappa var där då, vad har han mer sett? Har han träffat Lillasyster? Har hon sett honom? Hur är det med honom? Hur är det efter döden? Vad är efter döden? På ett sätt är jag skeptisk till det som inte går att förklaras, men samtidigt, en del av mig vet inte vad den ska tro. Denna händelse, andra händelser som jag upplevt. De allra flesta är kopplade till pappa. Om det är ”på riktigt”, är det så att barnen är känsligare/mottagligare och att det är något som de flesta förlorar på vägen? Jag hade fler sådana upplevelser tidigare, hur kommer det sig? Om de är på riktigt, varför är det mindre nu? Kan det vara så att vi ”stänger” den kanalen i och med att våra sinnen fylls allt mer med intryck? 

    Det går perioder då jag inte tänker på honom på länge, men senaste veckorna har jag tänkt på honom desto mer. Plötsligt har min saknad vuxit sig större igen. Kanske har detta att göra med det andra som snurrat runt i min hjärna den senaste tiden? Tankarna på att jag vill något mer. Mer med mitt liv. Men vad betyder det? Vad är det? Är detta min 40-årskris? Att fundera på livet och det som varit och det som är. Fundera på valen jag gjort hittills i mitt liv. Valen som jag står inför och valen som kommer att komma. Jag funderar på saker jag gjort, saker som jag kommer att göra och saker jag borde göra och saker som jag vill göra. Och för att inte tala om saker som jag skulle vilja men som förnuftet säger absolut nej till. 

    Är detta min medelålderskris? Hur länge kommer den pågå? Vart kommer den leda mig? 

    Tankar och funderingar

    Så sakteliga börjar november närma sig och med den paniken och förväntan. Förväntan inför vår resa till Florida, paniken för följderna av den samma. För samtidigt som det är ”sakteliga” så är det i ett naffs och i och med att ”ett naffs” går fort betyder det att vi snart åker, och så snart vi åker så betyder det att december är nära. Och med december är alla besluten om jul och allt annat som är förknippat med jul så som var vi ska fira det, om och i så fall hur vi ska vara lediga, alla förberedelser inför julen (som jag ändå gillar och ser fram emot), införskaffandet av julklappar… Och så allt jobbrelaterat. I december, innan jul kommer jag hålla i fyra olika utbildningar. En finns det färdig material till, övriga finns det en del material till men jag måste bygga upp strukturen i dessa och företagsanpassade dom. En utbildning är på en dag. En är på två och den tredje är på tre. Den på tre dagar ska jag genomföra två gånger under december. Den är en sådan utbildning som jag behöver ta fram. Det är relativt långt till december, men inte så långt jobbmässigt i och med att jag inte är på jobbet på nästan 2,5 veckor i november… Och sedan så är det ju allt som behöver fixas innan vi åker. Fixa med posten, fixa kaninvakt (gissar på att det blir kaninpensionat trots att det är så dyrt), fixa med ESTA osv osv. 

    I november så fyller jag även år. Tanten blir 40. På senare tid har jag känt visst sug på att fixa en rejäl fest, men samtidigt så vet jag att det inte blir av. Jag orkar inte fixa allt själv. Och jag hinner inte. Och dessutom, jag vet inte riktigt vilka jag skulle bjuda. Jag umgås ju med rätt många, folk som jag tex går och äter  lunch med men sedan så blir det inte mycket mer än så.  Samtidigt så är det inte så många som jag är nära och umgås tätt med. Det är svårt att få ihop vardagspusslet och än svårare att få ihop det sociala livet. Dessutom så bor ju flera av dom som jag skulle vilja fira min födelsedag med många tiotal mil härifrån. Och slutligen, jag är ju inte hemma när jag fyller år. Jag är ju på andra sidan Atlanten… Visst kan man fira senare, men jag vet inte. Jag är så tudelad. Det roligaste är ju oftast att fixa inför. Samtidigt så kräver det mycket tid och ork, något som jag har brist på för tillfället. Så det här med kalas får nog vara. Ibland är det bara att inse sina begränsningar.

    Inse sina begränsningar ja… På senare tid har längtan efter ett tredje barn vuxit sig allt starkare. Hjärtat skriker efter en till. Samtidigt så inser jag ju vilken idioti det vore för oss. Det är stundvis redan idag jobbigt med två barn, att då ha en tredje… Allt blir så mycket krångligare och med omständigt, boende, bil, resor, vardagen i allmänhet, ja, hela alltet. Så det lär inte bli några fler. Det får vara bra nu! Jag misstänker att det hela egentligen handlar om något annat. Om tristess. Medelålderskris. 

    Glädjebesked

    Jag är så glad så att jag håller på och spricka. En av mina äldsta vänner, som jag tyvärr har alltför lite kontakt med, ska inom kort åka till Kina för att hämta hem en lillebror till killen de har sedan tidigare! Jag gläds med alla som vill få barn och som får bli föräldrar oavsett om de blir föräldrar naturligt, via medicinsk hjälp, donation, adoption eller vad det nu kan vara. Allt är inte riktigt klart än men allt tyder på att de kommer få fira jul hemma i Sverige som en tvåbarnsfamilj. Vilken underbar julklapp för dom alla!

    Ja eller nej – KVAL!

    Jag har ju berättat om min och E:s nya intresse, hästar och ridning. I våras provade hon på Shettisridning vid några tillfällen och där finns det en häst som från första stund blev hennes favorit, Smulan. Smulan är en äldre dam med lite egenheter, men enormt söt. Nu har hennes ägare bestämt att Smulan av olika anledningar inte ska vara med på Shettisridningen längre. När E fick höra det så sa hon genast att i så fall ville hon inte fortsätta med det heller, för var Smulan inte med, ja, då ville inte hon göra det något mer. Och det är helt och hållet hennes beslut. 

    Det som leder till mina kval är att Smulans ägare nu frågade mig om E ville bli medryttare till Smulan. Det skulle vara en dag i veckan till en mycket rimlig summa och med tanke på vad E tycker om henne… Men så är det ju det där med tiden. E har redan idag två aktiviteter i veckan, ridskola och dans. I och med A:s allergi (och bristande intresse av djur) så är det jag som får ta allt vad det gäller djur (som om jag hade något emot djur…). Inte mig emot, men det blir snabbt mycket. Och hon är ju som sagt var bara 5. Två aktiviteter är nästan en för mycket och att då skaffa en till… Samtidigt så är det ju en aktivitet som hon och jag skulle ha tillsammans. En aktivitet som vi både gillade. Och som jag ser ger henne flera möjligheter just vad det gäller personlig utveckling, men ändå.!

    Jag har redan tackat nej, men har ångrat det flera gånger om. Förnuftet säger nej, men hjärtat…

      
    I och för sig inte Smulan, men ändå bild på shettisar

    Dröm

    Jag drömde inatt att jag var på en restaurang. Jag behövde göra ”nummer 2” och hittade en lite avlägsen toalett. När jag går in där så hör jag att vattnet rinner någonstans. Jag ser att en kran är på. Under kranen ligger en bebis, alldeles blöt. Helt stilla. Jag vet inte om den lever eller är död. Jag tar upp den. Ska jag göra första hjälpen eller inte? Ska jag springa ut och påkalla hjälp? Behöver den första hjälpen? Jag tar upp bebisen, håller den lite upp och ner… Och där vaknar jag….

    Det är tur

    Det är konstigt egentligen… Jag känner att det är tur att jag är så pass gammal, att saker och ting är som de är och för att jag har lite sunt förnuft. För hade det inte varit så skulle jag allvarligt funderat på att försöka få A med på noterna. Hade det inte varit för allt det skulle jag velat ha ett barn till. Nu är saker och ting som det är och därför är det skönt att veta att oavsett hur mycket hjärtat säger JA så blir det inga fler barn. För oss är det ingen bra idé. För mig är det ingen bra idé. Och därför känns det trots allt bra. Och istället för att drömma mig bort om en trea, så gläds jag över de bebisar som kommer att födas i min närhet framöver. Kollegans bebis. Kompisarnas bebisar. Bebisar som ”råkat” bli till och bebisar som är mer än planerade. Bebisar som inneburit lång, turbulent och kostsam väg att gå för att få bli som en fullkomlig familj. Jag gläds med er!
    Och trots min groende längtan så är jag ändå nöjd. Nöjd att jag inte började tidigare. Nöjd att det blev så långt mellan de två. Nöjd men framförallt stolt över mina älskade flickor!

    Ja, jag skulle vilja

    Ja, jag skulle vilja ha ett barn till. Jag har ju redan innan sagt att jag skulle vilja vara med om en förlossning till. Nu känner jag att jag absolut skulle kunna tänka mig att gå igenom en graviditet och en bebistid till. Men nu får det räcka. ”There is no sense” till att försöka sig på en tredje. Jag börjar känna mig för gammal för att ha småbarn. Med Lillasyster är det ok, men ett till… Och att ha två blöjbarn, det skulle vara alltför jobbigt! Dessutom skulle det kräva så mycket ändringar, ny bil(-ar), ny vagn, bygga om här hemma… Och jag känner ju redan nu ibland att jag inte räcker till för de två vi har. Att då skaffa en till… Det vore inte rättvist, varken mot bebisen eller de vi redan har. En sådan handling skulle vara helt och hållet egoistisk, och det kan jag inte vara. Nej, det får räcka nu! Så nu håller jag på för glatta livet att göra mig av med bebissaker. Några har jag hunnit sälja. Andra är ute nu och andra kommer att läggas ut. Förhoppningsvis blir A gladare då han tjatar om att det är trångt i källaren. Nu blir det en massa ledigt utrymme som vi kan fylla med… Ja, vad ska vi fylla den med? Hans lego kanske? 😉

    Gnäll i kubik

    Det känns just nu som om jag vistas i ett vakuum. Dagarna går och jag lyckas inte få något vettigt gjort. Jag har en del saker som jag skulle vilja/behöver göra men jag lyckas inte planera in dom. Mycket är pga barnen. Jag måste ju anpassa mig efter E:s dagisdagar. Och med Lillasysters sovtider om jag vet att det jag vill göra stör sovandet. Trots ihärdigt tränande så går det fortfarande inte att lämna henne till farmor utan att det blir panik hos lillfröken. Det går för det mesta bra at vara med farmor om jag är i samma rum, och ibland går det bra kortare stunder att jag går ut, men det går absolut inte några längre stunder. Som mest är det nog 10-15 minuter men i regel är det betydligt kortare tid än så. Tack och lov så går det bra att A har henne. Men han är också den ende. Jag har som sagt var saker jag skulle vilja göra men som jag inte lyckas boka in. Det är frisörbesök (håret ser ut som värsta, sunkiga råttboet), tandläkarbesök, lunchdate med en fd kollega som jag lovade i höstas att höra mig av till, plus några andra vänner som jag skulle vilja lunchdata med, shoppa och förnya garderoben inför jobbstart (kroppen har ändrat form och inget sitter bra, eller ens ok för mig) osv. Det sociala livet känns som obefintligt. Visst, finaste vännen var ju på besök i måndags, men hon bor ju mer än 40 mil bort så henne träffar jag ju inte alltför ofta. Jag träffar ju även de andra 15-timmarsföräldrarna på dagis som jag allt emellanåt fastnar med på vägen, men det är just på vägen man fastnar/umgås. Och nu när jag snart ändå börjar jobba blir det ju svårare att hinna med. Vännerna känns som om de bara försvinner allt längre bort, vi har troligen växt ifrån varandra, och jag har tröttnat på att alltid vara den som hör av sig och föreslår saker. Så flera är de vänner som jag nu har ”gett upp”. Jag har insett att de jag umgås mest med är svärmor. Visst, jag har nog världens bästa svärmor, men ändå… Sedan så är jag ju rätt mycket med E och hennes kompisar. Kul att vistas mest med 4-6 åringar…

    Visst, man skulle ju kunna gå på öppna förskolan, men det har aldrig riktigt varit min grej. Jag känner mig enormt bortkommen där. Och dessutom, när den lokala öppna förskolan har öppet och har småbarnsöppet är det precis när Lillasyster har sin sovperiod.

    Jag borde även försöka boka in en tid med min chef. Jag skulle vilja få till ett möte där vi diskuterade lite om min tillbakagång och där jag kunde få ett litet hum om vad som hänt under min frånvaro. Samtidigt så är det ju oroliga tider och det har lagts varsel så frågan är hur mycket det är som man vet nu om hur det kommer att vara när jag kommer tillbaka, och frågan är om jag kommer att ha något jobb att komma tillbaka till överhuvudtaget. Det återstår att se. Jag vill vara steget före ifall jag skulle vara en av dom som berörs av varslet och har därför kollat lite efter annat, men just nu är det verkligen tomt på lediga jobb inom mitt område. Kanske borde jag ge mig ut och nätverka med mina kontakter, men som sagt var, det är inte det lättaste med en liten bebis. Allt blir så mycket bökigare då…

    Inte konstigt kanske att man längtar bort ibland..?

    Jag får be om ursäkt för denna negativa, gnälliga och röriga inlägg. Mycket snurrar i huvudet, tröttheten är enorm och jag har svårt att fokusera pga trötthet. Och då blir det också som det blir med skrivandet. Nu blir det i alla fall sängen för mig

    Visst går det

    I förrgår så hände det, A gick med på, om än fortsatt motvilligt att jag skaffade kanin. Så nu är de här. Ett 3 årigt syskonpar som är helt gudomliga. De har bott utomhus hela sitt liv och det kommer de få fortsätta med, med tanke på A:s allergi.

    Den förra ägaren sa att honan skulle vara lite sur och mest sitta och sura och hannen mer framåt. Jag tycker att det är precis tvärtom.

    /home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b96/40873917/files/2014/12/img_7276.jpg

    /home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b96/40873917/files/2014/12/img_7278.jpg

    Käre Tomten

    Nu vet jag att julen är över men jag skickar dig ändå en önskelista. Kanske kan du hjälpa mig att uppfylla i alla fall någon av önskningarna under nästa år? Jag har inte rangordnat överhuvudtaget utan det är bara att ta den som den är. Så här kommer min lista på några saker som jag önskar mig:

    1. Två kaniner med stor utebur
    2. En resa nu innan jag börjar jobba igen. Gärna någonstans där det är varmt och gott, men även någonstans i fjällen fungerar bra
    3. Att min återgång till arbetet går bra och att jag kommer att trivas som fisken i vattnet
    4. Att några vi känner gifter sig under året som kommer och bjuder oss på bröllop
    5. Renovering av vårt sovrum
    6. Renovering av vårt tv-rum
    7. En spa-vistelse
    8. Ett biobesök med tillhörande restaurangbesök
    9. Att jag hittar en köpare till min bil som för tillfället står i garaget, avställd

    Och så självklart, viktigaste av allt, att jag och de jag håller kär och tycker om ska hålla oss friska och krya.

    Och Tomten, om jag får så vill jag lämna en önskning till. Det är för en väns vägnar. En vän och hennes mans. Jag önskar att deras motgångar nu ska vara slut och att de innan nästa år är slut ska ha fått det de så länge har längtat och drömt om. Kan du hjälpa dom att få det? Snälla?

    Jag vill så gärna

    När jag var ung levde jag för innebandyn. Stor del av min fritid ägnades åt denna sport. Tränade jag inte så spelade jag match. Eller kollade på en match. Eller var funktionär på ett eller annat sätt. Men så slutade jag abrupt i samband med att jag började plugga på annan ort. Det är nu 17 år sen…

    Nu är innebandy-VM i stan och den längtan jag har känt pyra i mig kokar. Jag vill gå och se! Jag som i vanliga fall är totalt ointresserad av sport… Nu vill jag. Men jag vill inte gå själv så det lär inte bli något. Men jag vill!

    Ingen som vill följa med? 😉

    Tankar om längtan

    Under de år som vi har längtat och försökt oss på att få till ett syskon till E har det blivit att jag läst och diskuterat i olika trådar på olika forum. Något som dyker upp mer eller mindre i alla trådar som rör ofrivillig barnlöshet är den där enorma längtan som nästan tär sönder en. En längtan som hos några kan bli det som tar över allt annat, ja, till och med utvecklas till en djup depression som man behöver hjälp med att komma ifrån. Jag är glad att jag aldrig hamnade där.

    En annan sak som brukar dyka upp i dessa trådar är om längtan och sorgen över den ofrivilliga barnlösheten är större hos den som aldrig har barn, eller om även den med sekundär barnlöshet kan känna samma sorg och längtan. Jag tror att det inte handlar om att om man har barn sedan tidigare eller ej, utan att det handlar om hur man är som person. Jag har under dessa år ute på olika forum lärt känna så många sekundärt barnlösa som sörjer och längtar precis lika mycket som en som inte har några barn sedan tidigare. Personer som säger att ”bara jag gick ett barn till..!”. Jag tror att sorgen kommer oavsett antalet barn om man bara fått längtan, och särskilt om man trott att man kommer att få det där barnet. Och så kommer det inte. Tiden går, graviditeten uteblir. Och sorgen, och med den längtan, och värken, den växer.

    Det är dock en sak som jag inte förstår hos vissa av dom som är sekundärt barnlösa. Något som jag först häromdagen blev uppmärksammad om. Det kan vara så att det handlar om en tillfällighet, men i en tråd som berör ämnet sekundär ofrivillig barnlöshet så var det flera som fortfarande hade en massa bebissakerna ståendes framme, tex spjälsäng, trots att det var både en och två och tre år sedan deras minsta slutade använda dem! Jag kan helt enkelt inte förstå varför? Tar inte allt detta en massa onödig plats? Och är det inte enormt jobbigt att se dessa saker och ständigt bli påmind om sin längtan? År efter år? Jag vet att alla är olika, och för mig har det varit självklart att lägga undan saker allt eftersom E har vuxit ifrån dom. Vissa saker har jag gett bort, andra sålt och andra har hamnat nere i källaren. Och än idag så har jag inte plockat fram alltför mycket inför bebisens ankomst. Visst, bebisens rum är nu rensad, och spjälsängen står där. Dock obäddad, utan madrass. Tänkte ta och tvätta madrassöverdraget någon dag. Men det är ingen brådska, det är inte tänkt att bebisen ska sova där till en början, utan i vårt sovrum, i en babycrib (en minispjälsäng). Men den ligger fortfarande i sin förpackning nere i källaren. Lite kläder har jag inhandlat. De ligger i en låda tillsammans med det lilla som vi har kvar från E. De ska också tvättas någon gång framöver. Och skötbordet står fortfarande i källaren. Så det är inte mycket i den del av huset där vi vistas i som tyder på att vi väntar tillökning. Men samtidigt, det som behöver fixas är ju inte så jobbiga saker. Och jag vet inte, men själv känner jag att det känns dumt att ha dom framme och samla damm. Är det inte bättre att bebis får allt rent och fräscht när den väl kommer? Och kläder, varför köpa mängder av sådant nu till full pris, förhoppningsvis så kan man hitta saker sedan på sommarrean. Ok, jag kommer kanske inte att orka gå i affärer så mycket, men jag har ju en pappa till mina barn också och även en svärmor som jag tror mer än gärna hjälper till att gå och leta efter det som saknas till hennes yngsta barnbarn. Och kanske sista barnbarn.

    Tur att vi alla är olika! För tänk om alla vore som jag, vad skulle jag då ha att fundera på? 😉

    Jag skulle vilja

    Jag känner allt mer att jag skulle vilja planera in något kul att se fram emot (förutom Lilla Stjärnans ankomst). Visst det finns en del saker här under våren, så som Rock Of Ages senare den här månaden, en tur till finaste vännen med familj i Eskilstuna vid Valborg och AW med gamla kollegerna imorgon. Men likväl, jag känner mig inte helt nöjd och tillfredsställd. Jag vill något mer. Även om min ork inte riktigt räcker till så vill jag ha fler saker att se fram emot. Fler saker att se fram emot, men vad? Spa? Någon hotellövernattning? Anlita några hantverkare och få något fixat? Fixa häck till trädgården? Planera in någon resa till nästa vinter? Någon som vill komma med tips och förslag? Vanligtvis så här års börjar ju semesterplanering vara påbörjad och kanske tom kommit en bit. I år blir ju sommaren lite speciell och kommer nog mestadels inte bestå av något som planerats in långt i förväg. Men innan dess? Eller något till hösten/vintern? Jag vet inte. Men jag skulle bra gärna vilja ha något…

    Jag önskar

    Jag önskar att jag kunde kräkas tyst och diskret. Det kan jag inte. Har nog aldrig kunnat. Jag vet inte om det är mentalt eller om det är kroppen som spjärnar emot det äckliga, eller vad det är, men tyst gör jag det inte. Jag önskar verkligen att jag kunde! Då skulle man kunna vara betydligt diskretare med hur jag mår. Det skulle göra det enklare när man är ute bland folk!

    Men min allra främsta önskan just nu är att jag slapp kräkas över huvudtaget. Och att jag slapp må illa. Tröttheten kan jag leva med. Liksom att jag blir andfådd för minsta lilla. Och yrselattackerna. Allt det kan jag lev med. Men just illamåendet och kräkningarna är väldigt jobbiga för mig. Och efteråt vill jag bara gråta. Det är som om min kropp sviker mig. Det är som om min kropp säger till mig att det där med barn, det är egentligen inget för mig. Visst, andras barn. Men egna och allt vad det innebär med graviditet och allt… Jag har tänkt många gånger under dessa år som vi har kämpat för ett syskon till E, kanske är det så? Att det är därför det tog sådan tid? Att min kropp helt enkelt inte borde vara gravid? Att min kropp inte är menad att föra mina gener vidare? Är det därför en graviditet, när jag väl lyckas komma så långt, blir så jobbig för mig?

    Om man bortser från graviditet och barnlängtan, så har jag några andra saker som jag också önskar mig. Detta är (förutom hälsa och välmående för mig och mina nära och kära, så klart) få vårt andra badrum fixat liksom toaletterna, få ordning på baksidan av trädgården, få en häck planterad så att tomten inte längre kan misstas för allmänning, en ny bil (tvåsitsig cab blir lite väl litet om man ska ha två barn), ny garagedörr och ytterdörrar och då slutligen en resa någonstans där det är varmt och skönt och man kan ta det lugnt och bara vara. Och när jag tänker så, så är det, förutom just det här med illamåendet, just materiella ting jag önskar mig, och det är då jag inser hur enormt bra jag har det!

    Ett barn till varje pris?

    Under åren som har gått så har jag läst så många gånger om par som så gärna vill ha barn att det blir viktigare än allt annat, ja, att de tappar bort allt de har haft, allt i strävan efter att få det där efterlängtade plusset.

    Jag har förmånen att min bebislängtan aldrig har påverkat mina känslor för min man. Sexlusten har funnits där och kommit tillsammans med ägglossningen. Visst, jag hat legat där och tänkt

    Snälla, befrukta mig!”

    Jag har även känt en viss ångest om vi inte kunnat få till det en månad av en eller annan orsak, men det har aldrig blivit så viktigt att det känts som en jättekatastrof. Inte heller att sexet har blivit ett ”måste”, och det är jag enormt tacksam för.

    Just för att jag själv aldrig har upplevt det enorma tvånget och ångesten så har jag funderat på hur det är och hur man tänker när det har gått så långt att man känner att allt, precis allt kretsar runt jakten på ett plus. När det tar över allt annat och man till och med själv inser att förhållandet knakar och man börjar ana att det kanske inte håller så länge till. Handlar allt om en så stor fixering att man inte vill/vågar göra annat än att fortsätta försöka? Att man hellre riskerar det förhållande, den kärlek till sin partner som man en gång hade, allt i strävan efter ett barn?

    Jag är så innerligt glad och tacksam för att det aldrig har gått så långt för mig. Jag är glad och tacksam för att jag har haft orkat att ta ett steg bakåt emellanåt, allt för att inte gå under på vägen. Och jag är glad och tacksam för att jag, när jag ändå började känna att försökandet tog över allt i våra liv, kunde ta ett steg bakåt och sätta en gräns. En gräns som sa att hit min inte längre skulle vi lyckas. Lyckades vi inte fram till den vägskäl som jag, med stöd från A hade valt, så skulle vi ge upp drömmen om ytterligare ett barn helt. Nu behövde vi inte komma fram till vägskälet. Redan en bit ifrån den kom vi in på vägen som leder oss till ett andra barn. Och det är jag så enormt tacksam för

    Men samtidigt, jag vill kunna förstå. Förstå den här skillnaden mellan mig och mitt sätt att tänka och agera, och de som inte kan sätta den där gränsen. Är det så att min längtan och önskan inte är lika stark? Personligen så tror jag inte det. Jag tror på att min längtan har varit, och är precis lika stark som någon annans. Enda skillnaden är att jag har ett annorlunda sätt att hantera det på

    Så snälla, hjälp mig att förstå.

    Middag och nervositet

    Trött. Nervös. Rastlös. Matt.

    Detta är hur jag känner mig just nu. Allt på en och samma gång. Snart, om bara några dagar, hoppas jag på att avslappningen kommer av sig själv till mig.

    Just nu är det mycket nervositet inför morgondagens ultraljud. Kommer jag att få veta något mer om det där som eventuellt är en polyp? Och vad innebär det i så fall? Jag är jätterädd för operation! Men samtidigt, är det en polyp, eller något ännu värre så är ju operation det som måste göras för att få bort det och för att i alla fall inte det ska orsaka förhinder i bebisverkstaden. Samtidigt så är ju även en operation ett hinder…

    Och tänk om detta försök avbryts här och att detta räknad som ett försök! Jag menar, vi har ju ändå betalt en massa pengar för detta! Och att då ha flera blåsor och kanske även fina ägg i dessa och så blir det inget… Blir det så så lär jag ju verkligen känna att min kropp verkligen försöker säga mig hur olämplig jag är som mamma

    Idag har det varit, precis så som det varit på sistone, en stressig dag. A fyller hela 39 och hans föräldrar skulle komma på middag. Självklart var det olycka på motorvägen, vilket stoppade upp trafiken. Självklart blev det sent med maten. E var alldeles övertrött när vi väl hade ätit.

    Vad som serverades? Fisksoppa med aioli och vitlöksbröd och så ett glad vitt till de som ville de och inte skulle köra bil, och så till efterrätt kaffe/te och favoriten Frölundatårta. Mitt tips till alla är: har ni inte testat Frölundatårtan som säljs på Frölunda Torm på David Bagare så gör det när ni har vägarna förbi!

    20131001-210057.jpg

    Och nervös, det är jag inför den intervju jag ska på nu på torsdag

    En liten, liten önskan

    Kan inte någon god fe komma och svinga sitt trollspö och så var hela huset städad och fin? Och kanske, kanske att jag även slapp den hör tröttheten? Tröttheten som känns från topp till tå. Och så önskar jag ju självklart vissa andra saker också men just nu nöjer jag mig med den lilla önskningen med ett städat hus.

    Ofrivilliga barnlöshetens käftar

    Det är med stor sorg som jag idag fick ett mycket ledsamt besked från min vän som jag nyligen berättade om. Mina tankar är hos er och jag önskar att jag visste vad jag kunde göra för er! Du vet vart jag finns om du behöver någon att prata med, gråta hos, eller skrika av dig på.

    I helgen har det varit mycket socialsamvaro för mig och E. I fredags åkte vi till mamma där vi sov över, på lördagsmorgonen kom fina syster förbi, sedan åkte jag och E vidare, med ett stopp hos äldsta systerdottern och hennes familj, för att därifrån åka vidare till bästa kompisens sons namngivningsceremoni.

    20130922-221046.jpg Fotograf: E 3,5 åt

    Efter detta kalas åkte vi till min gamla kollega som vi sov över hos. Och så idag åkte vi till bästa kompisen där vi nu ska sova över för att imorgon åka hemåt igen. Jag måste klämma in här att det är underbart att vara ledig imorgon också från jobbet, men jag känner redan oro i magen för att gå till jobbet på tisdag…

    Gårdagskvällen fick jag till stor del fungera som lyssnare åt min värdinna/före detta kollega. Hon har inte haft något lätt liv, och hon är ingen lätt människa och hon har det inte lätt nu så det var mycket hon hade att prata om. En sådan sak var hennes barnlöshet och orsaken till det. Efter en våldtäkt förstördes hennes äggledare och hon kunde inte få barn naturlig väg. Hon och hennes man gjorde fyra IVF-försök innan de gav upp. Så efter vissa omständigheter blev det så att hon och hennes man blev tillfrågade om de inte kunde låta några barn vars mamma inte kunde ta hand om dom, få bo hos dom. Det kunde det. Och det gjorde de tills de blev vuxna nig gör att flytta hemifrån. Då kan det tilläggas att den yngsta var endast tre år när barnen fick komma till min kollega och hennes man. Så för min kollega blev dessa barn hennes barn, trots att de hade sin riktiga mamma i livet och i periferin. Men det har aldrig varit någon lätt väg att gå. Och med facit i handen så kan jag inte låta bli att fundera på om detta verkligen var den bästa vägen för samtliga parter? Och varför kan vissa få barn hur lätt som helst, medan andra får gå långa slingriga vägar, fyllda av motgångar och uppförsbackar och ändå hamna i ensamhet i slutändan? Varför är livet så orättvist? Och hur mycket ska en människa behöva klara av egentligen?

    Barnlängtan

    Jag har många gånger mötts av åsikten att då jag redan har barn så kan inte min längtan vara lika stark som hos den som inga barn har. Hur ser andra på det? Själv så tror jag att det är något individuellt. Och att längtan är som så många andra känslor inte jämförbara. Som kärlek, man kan känna kärlek till sin partner, till sitt barn, sina föräldrar men i inget fall är känslorna 100% det samma. Eller för att inte tala om sorg! Även det är något vi alla hanterar olika, och att vi även hanterar våra sorger på olika vis från gång till gång.

    Nu har jag i och för sig redan gått in i ett stadie där jag mer och mer har accepterat att vi inte kommer att få fler barn. Min längtan, min sorg är inte mindre för det! Jag har bara nått acceptans. Men det är som många har svårt att se skillnaden. Men så är jag också en sådan person att jag försöker se framåt från de förutsättningar jag har just där jag är för tillfället. Jag försöker till en viss gräns men sedan ser jag framåt och försöker göra det bästa av situationen. Jag försöker hitta andra ljuspunkter i mitt liv. Det är så jag hanterade pappas sjukdom och död. Det är så jag hanterade/hanterar min plötsliga ensidiga dövhet. Det är så jag hanterar att vi inte tycks få några fler barn. Och jag är rätt säker på att det är så jag skulle hanterat om vi inte ens hade lyckats med att få ett barn. Det är den rätta vägen för mig, andra har sina sätt att hantera svårigheterna i sina liv.

    Jag tror att längtan efter ett ytterligare ett barn kan vara minst lika stor som längtan efter ett första barn. Jag tror att min längtan i alla fall är lika stor som min längtan skulle varit om jag inget barn hade

    Ökande nervositet

    Ligger här i min säng och hör hur E springer fram och tillbaka utanför. Åh, vad det är skönt att få sova i egen säng!

    Nervositeten inför nya jobbet växer sig allt starkare för varje dag som går. Visst, jag är duktig och jag kan mycket, jag har ju för sjutton varit experten inom dessa frågor på en global avdelning! Men nu är det ju inte så enkelt längre. Nu är det ju verkligen så att jag kommer att förväntas vara expert. Jag kommer nu att vara ute hos kund och där verkligen förväntas kunna det här! Där ska jag vara kunnigare än deras egna ansvariga inom området! Och kunden… Det är ju en väldigt stor kund, om man säger så…

    Just nu är tomheten över det uteblivna IVF-försöket större än någonsin. Mensen borde vara här imorgon och jag skulle ha börjat med sprutorna i samma veva. Men nu blir det inte så, som bekant. Så den där mensvärken jag känner är en ständig påminnelse av vad som inte blir. Och efter förra veckans mys med en urgullig 6 månaders känns det tomt. Väldigt tomt. Jag önskar så att vi kunde fått köra det här försöker nu i alla fall utan att störa starten på nya jobbet! Sista hade nog varit enklare att vänta på, tror jag. Så känns det i alla fall. Fast om man tänker lite längre så är det nästan som om det inte var meningen att vi skulle få göra det där försöket förrän efter årsskiftet. Först att mensen där i juni kom mindre än ett dygn efter det att man fick börja för att hinna innan klinikens semesterstängning. Och så nu, om vi körde på nu skulle äggplock bli samma vecka eller veckan efter det att jag började på nya jobbet. Och skulle det ha lyckats vid något av försöken hade risken varit stor att de 18 dagar i september då A är i Kina skulle blivit väldigt jobbiga för mig att klara av. Särskilt den veckan som min backup, svärföräldrarna är i Toscana på semester. Jag fasar för det redan nu, men hur hade det inte varit om jag dessutom hade varit trött och illamående???

    Slag i magen

    Igår kom den där saknaden efter ett syskon till E som ett kraftigt slag i magen. Det var när jag fick höra att A:s kusin skulle få sitt andra barn i höst. Det betyder att två av hans kusiner kommer få bebis i höst. Jag känner inte på något vis avundsjuka mot dom, snarare tvärtom då jag via deras mammor, dylika A:s fastrar, fått antydningar om att både har haft det tufft innan de lyckades få sina första. Och jag vet att i alla fall den ena har fått flera missfall på vägen. Nej, jag känner helt enkelt en sorg över att VI inte lyckats. Och vete gudarna om vi någonsin kommer att lyckas? Visst, vi är glada över det barn vi har, men likväl så är degen stor sorg över att önska en till, men att inte lyckas. Nu är det näst intill två år sedan jag fick spiralen utplockad. Nu är det nästintill två år sedan vi började försöka oss på att få ett syskon till E. Två år, två tidiga missfall… Och ett mycket tungt hjärta

    20130705-083847.jpg

    Livets mirakel

    När jag var gravid med E så hade jag en kollega vars fru var beräknad strax efter mig. Jag vet inte riktigt vad som hände, men rutinultraljudet gick inte riktigt som den skulle. Resten av min graviditet så var jag en ständig påminnelse för honom om vad de hade förlorat och sitter man i ett öppet landskap med Norden mer eller mindre bredvid varandra, är det svårt att inte synas och det är svårt att prata utan att höras alltför mycket om någon kommer och frågar.

    Så i maj förra året så fick de ett barn. Barnet kom lite för tidigt men den här gången gick det i alla fall vägen.

    Idag när jag gick in på Facebook kunde jag få se en bild på en liten, liten bebis. De hade nu fått ett andra barn. Jag kunde inte annat än känna glädje för deras skull. Ok, jag vet ju inte riktigt vad de hade gått igenom, men jag hade ju sett hans plågade min och hans plågade ögon när han såg min allt mer växande mage allt eftersom graviditeten fortlöpte. Och bara den smärtan…

    Jag måste erkänna att jag kände inte helt och fullt enbart glädje, utan jag kände även sorg. Sorg över att vi inte lyckats. Sorg över att jag är kvinna och inte man. Hade jag varit man hade det inte vara några som helst problem med att köra på med IVF:en som planerat. Sorg över att ha hamnat i den här situationen. Sorg över att jag vill något som är svårt att förverkliga. Sorg över att jag inte kan lämna det och gå vidare. Sorg över att jag inte kan glädjas över mitt nya jobb.

    Tankar mitt i bebisverkstaden

    Många gånger har jag velat, och försökt, få ner mina tankar om det här med bebisverkstad och bebisdrömmar, men inte riktigt lyckats hitta orden. Men så idag fick jag tips från en gullig tjej jag känner om ett inlägg i en blogg som klockrent sätter ord på det jag har tänkt så många gånger. Det inlägget och den bloggen kan du hitta här

    Typiskt!

    Jag har nu under det senaste året varit sugen på att börja plugga igen och nu under min jobbsökarperiod så har jag insett att jag skulle utöka mina chanser till att få ett jobb om jag fick papper på det som jag numera, efter sju års arbete inom området kan, då det alltför många gånger har blivit så att den som har fått jobbet har varit 100% utbildad till det. Att jag har motsvarande kunskap och erfarenhet spelar tydligen en mindre roll. Sedan så skulle jag ju ljuga om jag sa något annat än att mitt intresse är inom detta område och att kanske kunna bredda mig och fördjupa mig ytterligare inom ämnet vore ju guld! Det är där min jobbpassion är!

    Hur som, jag har som sagt var letat efter utbildningar inom området men endast funnit ett par som hålls alltför långt bort för att det ska kunna fungera med familj och att ha en 3 åring. Att hålla på och veckopendla då är inte riktigt hållbart, särskilt som mitt CSN inte räcker för ett års studier. Så, idag, hittade jag den. Utbildningen. Precis den jag söker. Till råga på allt så är den på deltid. Och på distans. Och den hålls här i Göteborg. Allt är ju super fram tills man kollar på ansökningsdagen. Sista ansökningsdagen var för ynka 12 dagar sedan. 12 d-la fjuttiga dagar! Jag mailade utbildningsanordnaren och hoppas fåfängt, lite smått på mirakel.

    Det tråkiga är att när jag fick veta att jag skulle få hjälp av TRR (Trygghetsrådet) så hade jag hoppats att jag skulle få hjälp med att hitta lösningar mot min arbetslöshet, dvs hitta utbildningar nu när jag berättat vad jag vill och är intresserad av. Eller att Arbetsförmedlingen hade kunnat komma med tipset. Men tydligen inte. De tycks inte ha några som helst kunskaper om mitt arbetsområde och inte heller något intresse av att ta reda på mer för att hjälpa arbetssökande som jag på vägen.

    Sedan så stör det faktum att jag har ju verkligen letat både en och två gånger men ändå inte lyckats snubbla över den här utbildningen förrän nu…