Provtagning, hörseltest och mående

Idag var det dags för besök på mödravårdscentralen i byn för cellprov. Inget speciellt med det egentligen om det inte hade varit att jag fick beskedet att resultaten från den skulle jag få på posten om 4-5 månader. Alltså, varför skicka några överhuvudtaget? Och går det inte att lösa på något annat vis? Typ inloggning på mina sidor på http://www.1177.se eller något? Tidigare var det att fick man inget besked så var det ok. 

Idag fick även E gå på undersökning. Under vårens besök hos skolsköterskan upptäcktes det att hon inte hörde några frekvenser på höger öra. Trots två provtillfällen så fick hon samma resultat och därför hade hon fått en remiss till ytterligare provtagning. Denna gång på Mölndals sjukhus. Till vår glädje var det inga fel på hörseln och hon som testade trodde inte att vi skulle få träffa någon läkare heller. Och varför ta upp en massa tid från hårt belastade läkare om det tydligen inte behövs? 

De senaste dagarna har jag gått och funderat på hur jag ska göra med mina fötter. Mina besvär med hälsporre har kommit tillbaka och jag har stundvis rätt jobbiga smärtor pga det. Det påverkar mig och mitt jobb mycket och jag tror det även påverkar min sömn. Många dagar så har jag mest ont när jag börjar gå efter att ha varit stilla en stund, eller som förrförra veckan när jag stod upp en hel dag då jag höll i en utbildning. Men allra värst har det varit måndagskvällarna när jag och E kommit hem från hennes ridskola. Vi vuxna får stundvis springa bredvid och hålla i hästen medan barnen och hästarna travar och galopperar. Trots bra skor och mina specialformgjutna iläggssulor kommer smärtan som ett brev på posten och landar som en käftsmäll. Varje steg är en plåga och jag kan inte låta bli att kvida för varje steg jag tar. Det är alltså inte helt optimalt… 

Så i förra veckan när jag kontaktade vårdcentralen för att de skulle skriva ut nytt recept på mina Levaxin (mot mina problem med ämnesomsättningen, hypotyreos) så tog jag upp det med dom. 

”Det får du ta med sjukgymnastiken”

Jag fick ett telefonnummer som jag ringde, talade in ett meddelande på telefonsvararen och.., Inget. Har försökt få tag på dom flera gånger, men icke. Så nu funderar jag på att gå privat istället. Men det är ju så fasligt dyrt! Och jag har ju inte tid/möjlighet att gå och träffa någon då jag har kunder inbokade hela resterande del av september. Och även i oktober. Samtidigt, ska jag gå med dom här smärtorna..? Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Hur jag ska agera. 

Nu när jag ändå håller på och gnäller och tråkar på om hälsa så kan jag väl allmänt ta om mitt mående. Jag är stundvis enormt trött. Som idag, efter alla besök inom sjukvården, åkte jag en sväng till jobbet. E var med mig. På vägen hem hade jag jätteproblem med att hålla mig vaken. Det känns inte helt normalt. Inte för ”vanlig” trötthet. Kanske har det med de rester av förkylning som jag fortfarande dras med? Samtidigt med den känner jag hela tiden en viss nivå av sorg och nedstämdhet. Samtidigt som jag kan vara väldigt glad, positiv och energisk känns det som om det hela något är något som tynger mig. Jag vet inte riktigt vad. Tristess? Kan vara då jag söker efter ”stora” händelser. Jag känner en önskan/längtan på trygghet. Det har jag ju. Det känner jag även för så mycket annat ”som kan skapa förändring”. Som flytt. Annat jobb (jag som älskar livet som konsult). Och så klart, barn. Den längtan finns fortfarande kvar

Annonser

Vill ha

För några veckor sedan när A och jag var i Stockholm för att se Phantom of the Opera så var vi på kvällen ute på stan och strosade. Då vi passerade Knulp på Kungsgatan så föll jag direkt för dessa skönheter 


Inte förrän nu har jag gått in på deras hemsida för att kolla och än en gång så började mitt hjärta klappa fortare när jag såg skorna. Jag älskar modellen! Jag älskar färgerna! Och på de blommiga älskar jag blommorna! Hade jag inte haft sådana problemfötter som är supersvåra att hitta passande skor till hade jag genast beställt, men nu är det ju som det är och istället får jag drömma om att inom kort få komma till Stockholm så att jag kan gå in och prova skor. 

Ett sista desperat försök att få sin vilja igenom 

Även om jag numera är 40+ och även om mina äggreserver redan för några år sedan var låga så märks det så enormt väl när ägglossning börjar närma sig. Då kommer tankarna på bebis som ett brev på posten. Med råge. Liksom sexlusten. Jag behöver inte kolla efter i kalendern eller räkna dagar, jag känner det i mina känslor och i min kropp. Är det kanske kroppens sista vädjan om att försöka att ytterligare sprida mina gener trots att tiden verkligen börjar rinna ifrån? Men det spelar ingen roll. Förnuftet vinner. Hormoner och kroppen förlorar. Det blir inte fler försök. Det blir inte fler barn. Punkt slut. 

Diverse tankar

Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

  1. Bra reklam 😊
  2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
  3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
  4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
  5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
  6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
  7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid? 

Diverse tankar

Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

  1. Bra reklam 😊
  2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
  3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
  4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
  5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
  6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
  7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid? 

Julen närmar sig med stormsteg och jag försöker i desperation hitta den där riktiga julkänslan som infann sig när jag var liten. Jag förmodar att den aldrig kommer att infinna sig. 

Samtidigt som önskan om att göra mer för att nå den där känslan finns där, så finns även känslan av att inte orka bry sig. Varför stressa? Det är ju egentligen bara för min egen skull jag söker efter den där känslan? 

Julkänslan har i alla fall infunnit sig så sakteliga i vårt hem. Igår var vi och högg oss en gran, idag tog vi in den och klädde den. I lördags kom julgardinerna upp och i söndags gjorde jag lite julgodis. Och fröknäcke. Fröknäcket är för övrigt nästan slut…


Något som jag reflekterar över de senaste dagarna är hur bra jag mår, hur lycklig jag känner mig. Just nu har en stor nöjdhet infunnit sig i själen. Nöjdhet över livet i allmänhet. Känslan av att ha kommit rätt. 

Tyvärr så är den gör nöjdheten inte helt komplett. Den senaste tiden, flera gånger om dagen har den slagit mig, som en stor käftsmäll. Längtan efter ett barn till. Det kommer inte bli några fler försök. Jag förstår inte ens hyr det kommer sig att den där längtan finns där överhuvudtaget! Barnen är inne i varsin jobbig fas (utvecklingsfas?) som flera andra föräldrar som har barn i samma ålder och som jag pratat om säger sig känna igen. De är världens gulligaste och underbaraste barn samtidigt som de stundvis tar död på mig. Jag älskar dom över allt annat på jorden, men de är väldigt krävande för tillfället. Och ärligt talat, jag vill inte börja om från början. Jag ser fram emot när barnen blivit lite äldre och klarar sug själva en stund så att man får möjlighet att fixa alla vardagssysslor i lugn och ro, läsa en bok, eller tidning, ja, bara få göra något i lugn och ro utan att behöva lägga ifrån dig det man håller på med bara för att någon hela tiden vill ha ens uppmärksamhet. Men ändå, på något helt oförklarligt vis så dånar längtan inom mig. Frågan är när den kommer att stillas?

Nyligen var jag magsjuk och till och med illamåendet och kräkningarna ville jag ha, utufall de berodde på graviditet. Det var till och med så att jag önskade att det var så, att de berodde på graviditet och inte magsjuka. Men vad skulle sannolikheten för det varit? Särskilt med tanke på de problem vi har som ledde oss till IVF:ens värld. Och med tanke på den spiral jag har (trots att jag då, för några år sedan sa ”aldrig mer preventivmedel”

Saknad av dem som varit

Det är nu många år sedan pappa gick bort och mina barn fick aldrig träffa honom. Fina, snälla, barnkära pappa… 

En av dagens minnen på Facebook var det här inlägget som jag skrev just den 15 december 2011 då E var 1 år och 9 månader:

”Igår när jag skulle lägga E så sätter hon igång och vinkar upp mot taket. Jag frågar henne vem hon vinkar till. 

”Moffa” svarar hon. 

Jag upprepar frågan några gånger och hon svarar samma sak, ”Moffa”. Jag frågar var morfar är och hon pekar mot taket. 

”Nu vill nog morfar att E ska sova” säger jag till slut. Hon bryr sig inte om mig. 

Efter en stund så säger hon ”Pappa” och jag svarar att han jobbar men kommer hem sen. Då upprepar hon ”Moffa”. Jag svarar att morfar är i himlen. ”Moffa mammas pappa”. När jag bekräftar att morfar var mammas pappa skrattar hon högt och är nöjd med det. 

Ja, vad ska man säga? Då jag inte har pratat om morfar med henne antar jag att familjer och familjeförhållanden och släktskap är något de har pratat om på dagis. Eller så var morfar på besök 🙂 ”

Jag kan inte låta bli att fundera på vad det var som hände då. Var pappa där? Eller var det något som E fantiserade ihop? Och om pappa var där då, vad har han mer sett? Har han träffat Lillasyster? Har hon sett honom? Hur är det med honom? Hur är det efter döden? Vad är efter döden? På ett sätt är jag skeptisk till det som inte går att förklaras, men samtidigt, en del av mig vet inte vad den ska tro. Denna händelse, andra händelser som jag upplevt. De allra flesta är kopplade till pappa. Om det är ”på riktigt”, är det så att barnen är känsligare/mottagligare och att det är något som de flesta förlorar på vägen? Jag hade fler sådana upplevelser tidigare, hur kommer det sig? Om de är på riktigt, varför är det mindre nu? Kan det vara så att vi ”stänger” den kanalen i och med att våra sinnen fylls allt mer med intryck? 

Det går perioder då jag inte tänker på honom på länge, men senaste veckorna har jag tänkt på honom desto mer. Plötsligt har min saknad vuxit sig större igen. Kanske har detta att göra med det andra som snurrat runt i min hjärna den senaste tiden? Tankarna på att jag vill något mer. Mer med mitt liv. Men vad betyder det? Vad är det? Är detta min 40-årskris? Att fundera på livet och det som varit och det som är. Fundera på valen jag gjort hittills i mitt liv. Valen som jag står inför och valen som kommer att komma. Jag funderar på saker jag gjort, saker som jag kommer att göra och saker jag borde göra och saker som jag vill göra. Och för att inte tala om saker som jag skulle vilja men som förnuftet säger absolut nej till. 

Är detta min medelålderskris? Hur länge kommer den pågå? Vart kommer den leda mig? 

Tankar och funderingar

Så sakteliga börjar november närma sig och med den paniken och förväntan. Förväntan inför vår resa till Florida, paniken för följderna av den samma. För samtidigt som det är ”sakteliga” så är det i ett naffs och i och med att ”ett naffs” går fort betyder det att vi snart åker, och så snart vi åker så betyder det att december är nära. Och med december är alla besluten om jul och allt annat som är förknippat med jul så som var vi ska fira det, om och i så fall hur vi ska vara lediga, alla förberedelser inför julen (som jag ändå gillar och ser fram emot), införskaffandet av julklappar… Och så allt jobbrelaterat. I december, innan jul kommer jag hålla i fyra olika utbildningar. En finns det färdig material till, övriga finns det en del material till men jag måste bygga upp strukturen i dessa och företagsanpassade dom. En utbildning är på en dag. En är på två och den tredje är på tre. Den på tre dagar ska jag genomföra två gånger under december. Den är en sådan utbildning som jag behöver ta fram. Det är relativt långt till december, men inte så långt jobbmässigt i och med att jag inte är på jobbet på nästan 2,5 veckor i november… Och sedan så är det ju allt som behöver fixas innan vi åker. Fixa med posten, fixa kaninvakt (gissar på att det blir kaninpensionat trots att det är så dyrt), fixa med ESTA osv osv. 

I november så fyller jag även år. Tanten blir 40. På senare tid har jag känt visst sug på att fixa en rejäl fest, men samtidigt så vet jag att det inte blir av. Jag orkar inte fixa allt själv. Och jag hinner inte. Och dessutom, jag vet inte riktigt vilka jag skulle bjuda. Jag umgås ju med rätt många, folk som jag tex går och äter  lunch med men sedan så blir det inte mycket mer än så.  Samtidigt så är det inte så många som jag är nära och umgås tätt med. Det är svårt att få ihop vardagspusslet och än svårare att få ihop det sociala livet. Dessutom så bor ju flera av dom som jag skulle vilja fira min födelsedag med många tiotal mil härifrån. Och slutligen, jag är ju inte hemma när jag fyller år. Jag är ju på andra sidan Atlanten… Visst kan man fira senare, men jag vet inte. Jag är så tudelad. Det roligaste är ju oftast att fixa inför. Samtidigt så kräver det mycket tid och ork, något som jag har brist på för tillfället. Så det här med kalas får nog vara. Ibland är det bara att inse sina begränsningar.

Inse sina begränsningar ja… På senare tid har längtan efter ett tredje barn vuxit sig allt starkare. Hjärtat skriker efter en till. Samtidigt så inser jag ju vilken idioti det vore för oss. Det är stundvis redan idag jobbigt med två barn, att då ha en tredje… Allt blir så mycket krångligare och med omständigt, boende, bil, resor, vardagen i allmänhet, ja, hela alltet. Så det lär inte bli några fler. Det får vara bra nu! Jag misstänker att det hela egentligen handlar om något annat. Om tristess. Medelålderskris. 

Glädjebesked

Jag är så glad så att jag håller på och spricka. En av mina äldsta vänner, som jag tyvärr har alltför lite kontakt med, ska inom kort åka till Kina för att hämta hem en lillebror till killen de har sedan tidigare! Jag gläds med alla som vill få barn och som får bli föräldrar oavsett om de blir föräldrar naturligt, via medicinsk hjälp, donation, adoption eller vad det nu kan vara. Allt är inte riktigt klart än men allt tyder på att de kommer få fira jul hemma i Sverige som en tvåbarnsfamilj. Vilken underbar julklapp för dom alla!