Avslut

Sitter här med E på tåget på väg hem efter ett besök hos fina syster på sjukhuset. E blev lite tyst och försynt när vi kom dit, men moster var ju sig inte riktigt lik…

20131231-150339.jpg

Nu sitter vi som sagt var på tåget på väg hem mot Göteborg. Det blir till att vara inne i stan en stund tills GP: s fyrverkerier sätter igång. A möter oss där och efteråt åker vi hem och har lite mys med lite god mat och allmänt mys, tackar av det här väldigt händelserika året, som jag nog kommer att minnas som ett av de mest känslofyllda åren hittills i mitt liv, fyllda av storg sorg, enorm oro, dåliga besked men framförallt, att alla dessa negativa saker har vänt och nu känns framtiden verkligen ljus och fylld med hopp.

En koncis sammanfattning av 2013:

Dålig spermiekvalitet. Låg AMH. Arbetslöshet. IVF. Hormoner. Jobbintervju. Annan sökande fått jobbet. Jobberbjudande. Behandlingshem för systerson. Ny på jobbet. Inte trivas på jobbet. Många nya bekantskaper. Ensam med E när A var på tjänsteresa i 18 dagar. Feberfrossa, ensam med E. Jobbintervju. IVF. Mamma får en propp i ögat. Jobberbjudande igen. Kval. Säga upp sig. Plus. Ny på jobbet. Illamående. Ångest. Ny ”mansförkylning”, lagom till jul. Julfirande kantad av förkylning och illamående. Syster får propp. Nyår. Ett nytt år, nya förhoppningar och tro på att allt kommer att bli jättebra.

Gott nytt år önskar jag er alla! Hoppas 2014 blir året fylld av glädje och massa skoj och LYCKA!

Undran

Jag står här lite i valet och kvalet. Jag skulle vilja åka och hälsa på min syster på sjukhuset. Mamma sa att hon sov mestadels, men att hon hade nämnt att hon såg fram emot mitt och E:s besök och att hon såg fram emot det.

Jag vill inte ringa och väcka henne, så jag har sms:at både henne och hennes sambo och frågat om hon vill och orkar ta emot besök, vilka besökstider det är på avdelningen och vilken avdelning det är. Ingen av dom har svarat. Mamma tyckte att jag kunde åka dit ändå, och berättade avdelningsnummer och besökstider. Men nu vet jag inte riktigt… Min syster brukar vara lättstött och har kort stubin. Och jag känner att jag vill inte köpa tågbiljetter/bussbiljetten för upp till 600kr, beroende på vilket alternativ jag väljer, komma till sjukhuset och så blir hon sur för att jag/vi kommer. Men nu är ju risken istället för att hon blir sur för att jag/vi inte kommer. Så nu vet jag inte alls hur jag ska göra

Gnällspikens klagan

Idag är det en ”sån” dag då jag bara vill dra täcket över huvudet och gå i ide. Jag är trött, trött, trött. Egentligen borde jag vara pigg och glad. Jag har ju varit piggare egentligen idag då förkylningen har sakteliga börjat släppa sitt grepp. Min syster mår bättre. Men jag är sur, tvär och less på allt och alla. Jag är less på folk som inte svarar på sms, fastän jag vet att de har läst och de endast behöver svara ja eller nej. Jag är less på att vid varje måltid känna hur illamåendet växer för varje tugga jag tar. Jag är less att vid varje måltid köra samma tjaffs om maten med E (”Jag vill fortsätta leka!”, ”Jag vill inte ha potatis/pasta/ris”, fastän hon i vanliga fall älskar dessa, ”Jag vill inte ha mat!”, ”Jag är inte hungrig”, fastän hon två minuter tidigare har varit och gnällt över att Jon var just hungrig osv osv). Jag är trött på att laga maten, jag är trött på duka undan, jag är trött på hushållssysslor, jag är trött på allt. Nu låter det som om jag får göra allt här hemma. Det är tyvärr långt ifrån sanningen. A är den som på senaste tiden har gjort det mesta utom matlagningen. Förutom att han dessutom orkar/hinner ge E uppmärksamhet större delen av dagen och leka/busa/vara tillsammans med henne. Medan jag bara är. Men ändå är jag så trött. Trött på allt och alla. Och jag vill bara gå i ide. Så var god och väck mig inte förrän om typ 6-18 månader. Som tidigast.

Nyår

Det känns som om alla har värsta planerna inför nyår, utom vi. Visst, vi blev häromdagen inbjudna till några kompisar, lite så där i sista minuten, men vi tackade nej med tanke på min förkylning, att de har en liten, och mamman i familjen är rent ut sagt livrädd för bakterier och virus. Så vår plan är, om vädret tillåter, ta en sväng ner till stan för att kolla på Göteborgs Postens fyrverkeri och så en mysig kväll, bara vi tre, med lite god mat. Fast maten har vi inte bestämt. Jag känner mig just nu rätt trött på matlagning och matplanering och allt vad det nu är. Helst skulle jag vilja sätta mig ner till färdigdukat bord där man fick maten serverad. Typ som på restaurang. Men det är svårt att få till när man som vi har en 3,5 åring som också behöver mat, och som med hög sannolikhet skulle vantrivas att vara på restaurang en hel kväll… Jag får helt enkelt tänka på hur mysigt det kommer bli på fredag när E sover över hos sin farmor och farfar medan A och jag åker ner till Falkenbergs strandbad och checkar in. På kvällen väntar en fin-middag så det kommer nog bli riktigt mysigt! Det är ju så fint där!

Helgen därpå blir det också hotell för oss, men då blir det för hela familjen… Vi ska nämligen till Stockholm på en familjesammankomst. För en gångs skull tar vi tåget upp, så förhoppningsvis så är tågen i tid och resan blir inte alltför jobbig. Annars så är min erfarenhet av tåg att de alltid är sena… Under de 19 månader som jag veckopendlade till Mälardalen på grund av jobbet så gick SJ ut med att över 92 % (eller något liknande) av deras tåg var i tid. Av alla de tåg jag åkte med så var det väl snarare så att 98% av tågen INTE var i tid…

Hur ser era nyårsplaner ut?

Framsteg

Det är med stor lättnad jag idag fått veta att det går åt rätt håll för min starka, envisa syster! Igår hade de sagt att hon skulle få lite mat att tugga på idag, för att på så vis förhoppningsvis få igång sväljrelexen som hon hade förlorat. Och till allas glädje så visade det sig gå bra och hon har idag till och med kunnat äta lite gröt! JIPPPIIIII! Och som om det inte vore nog, yrseln har lagt sig något och hon hade varit uppe och gått några steg med hjälp av rullator. Idag skulle hennes barn äntligen få komma och hälsa på, vilket jag tror är bra för dom alla…

Visst, hon har en lång väg att gå, men hon har i alla fall tagit de första stegen!

Oro

Ikväll går mina tankar till en av mina systrar och hennes familj, samtidigt som oron ligger och tynger inom mig. Hon har under en tid varit sjukskriven av olika skäl och på senare tid har hon vid några tillfällen fått åka in med blåljus på grund av enorma smärtor som de trott var njursten. Inatt var det dags igen att åka in med blåljus. Den här gången var det inte magsmärtor utan enorm huvudvärk, ensidig ansiktsförlamning och enorm yrsel. CT visar varken på tumör eller stroke, men tydligen har hon bara blivit värre så hon blir nu liggandes på sjukhuset ett tag. Med pappas bortgång i hjärntumör i ”färskt” minne, nu när det tidigare i månaden var 10 år sedan hans bortgång, är det i alla fall en lättnad att det inte var någon tumör i alla fall! De senaste budet är i alla fall att det troligtvis är något fel på balansnerven, och att det hela ser värre ut än vad det egentligen är. Vi får hoppas att det är så!

Värmande ord

Idag när vi var iväg och handlade så sprang jag på en av grannarna. Vi pratade lite om julen, och så berättade jag om graviditeten. Och jag måste säga att hennes reaktion verkligen värmde mitt hjärta!

Dels så gratulerade hon, men hennes fråga, som tydligt kom från hjärtat, hur jag mådde visade en tydlig oro över mitt mående. När jag sa att denna gång också var jobbig, men betydligt bättre än med E, så märkte jag hennes lättnad för min skull. Och sedan sa hon:

”Jag blev alldeles kall och fick rysningar när du berättade att du var gravid, för jag vet ju hur du mådde sist!”

Och jag vet att hon vet, och att hon förstår. Hon har själv haft det jobbigt. När hon väntade sonen var hon sjukskriven flera veckor på grund av just illamående och kräkningar.

När vi skiljdes åt sa hon:

”Jag är imponerad av dig, att du vågar genomgå det igen! Du ÄR stark! Och jag är SÅ glad över att du mår mycket bättre den här gången!”

Och även om många i min omgivning tycks förstå, så har av någon anledning få personers ord värmt mig så som hennes gjorde.

Det sätter sina spår

När jag väntade E så led jag av hyperemesis gravidarum. Det gjorde att jag under mycket kort tid gick ner mycket då jag inte kunde behålla något, inte ens vanligt vatten. Egentligen borde jag nog blivit inlagd för dropp, men dum som jag var så vägrade jag åka in oavsett hur A bönade, bad och hotade. Den här viktnedgången höll i sig hela graviditeten och två dagar innan hon kom vägde jag bara två kilo mer än innan graviditeten. Då hade jag ändå samlat på mig en massa vätska. Så snart efter födseln rasade kilona och inom en vecka var jag 17-18 lättare.

Den här gången har jag, som bekant, inte mått lika illa och därmed har viktnedgången inte heller varit lika stor. Visst har jag gått ner, men inte alls lika mycket. I dagsläget väger jag fyra kilo mindre än innan. På ett sätt känns det bra. Det känns bra att inte ha behövt bli lika dålig igen som då. Dessutom så är det ju bättre för bebisen. Samtidigt så känns det jobbigt att det inte är mer, och just den biten vet jag med mig är helt idiotisk att känna! Jag är helt enkelt rädd för viktuppgången. Jag har komplex för min mage som redan är så pass stor. Visst, den förnuftiga delen av min hjärna säger att det är så det brukar vara, har man varit gravid tidigare så är det vanligt att magen även kommer tidigare. Men jag har verkligen svårt att acceptera det. Samtidigt som magen ger mig ångest så är jag ju så enormt glad och stolt över den, egentligen. Den är ju så enormt efterlängtad! Eller bättre sagt, det lilla livet i den är efterlängtad. Mer efterlängtad än vad orden räcker till.

Jag har verkligen funderat på dessa känslor. På ett sätt tror jag att graviditeten med E spelar en roll här, och de känslor som fanns då. Då syftar jag på de känslor som uppstod i och med att min kollega och hans fru, som var beräknade en vecka efter oss, var tvungna att avbryta sin graviditet efter rutinultraljudet. Varje dag, varje gång han såg min mage så såg jag smärtan i hans ögon, och den där växande magen var jag en påminnelse om vad de hade förlorat. Och jag var orsaken till det…

Känslorna är som sagt var verkligen tudelade. Och jag försöker verkligen jobba med det. Men det är inte lätt.

20131227-145847.jpg

20131227-145858.jpg
Ett par bilder på den ångestorsakande, men ack så älskade magen