Min syster tyckte jag hade en stor mage. Jag förstår ingenting…

20131231-203753.jpg

😉

Annonser

Avslut

Sitter här med E på tåget på väg hem efter ett besök hos fina syster på sjukhuset. E blev lite tyst och försynt när vi kom dit, men moster var ju sig inte riktigt lik…

20131231-150339.jpg

Nu sitter vi som sagt var på tåget på väg hem mot Göteborg. Det blir till att vara inne i stan en stund tills GP: s fyrverkerier sätter igång. A möter oss där och efteråt åker vi hem och har lite mys med lite god mat och allmänt mys, tackar av det här väldigt händelserika året, som jag nog kommer att minnas som ett av de mest känslofyllda åren hittills i mitt liv, fyllda av storg sorg, enorm oro, dåliga besked men framförallt, att alla dessa negativa saker har vänt och nu känns framtiden verkligen ljus och fylld med hopp.

En koncis sammanfattning av 2013:

Dålig spermiekvalitet. Låg AMH. Arbetslöshet. IVF. Hormoner. Jobbintervju. Annan sökande fått jobbet. Jobberbjudande. Behandlingshem för systerson. Ny på jobbet. Inte trivas på jobbet. Många nya bekantskaper. Ensam med E när A var på tjänsteresa i 18 dagar. Feberfrossa, ensam med E. Jobbintervju. IVF. Mamma får en propp i ögat. Jobberbjudande igen. Kval. Säga upp sig. Plus. Ny på jobbet. Illamående. Ångest. Ny ”mansförkylning”, lagom till jul. Julfirande kantad av förkylning och illamående. Syster får propp. Nyår. Ett nytt år, nya förhoppningar och tro på att allt kommer att bli jättebra.

Gott nytt år önskar jag er alla! Hoppas 2014 blir året fylld av glädje och massa skoj och LYCKA!

Undran

Jag står här lite i valet och kvalet. Jag skulle vilja åka och hälsa på min syster på sjukhuset. Mamma sa att hon sov mestadels, men att hon hade nämnt att hon såg fram emot mitt och E:s besök och att hon såg fram emot det.

Jag vill inte ringa och väcka henne, så jag har sms:at både henne och hennes sambo och frågat om hon vill och orkar ta emot besök, vilka besökstider det är på avdelningen och vilken avdelning det är. Ingen av dom har svarat. Mamma tyckte att jag kunde åka dit ändå, och berättade avdelningsnummer och besökstider. Men nu vet jag inte riktigt… Min syster brukar vara lättstött och har kort stubin. Och jag känner att jag vill inte köpa tågbiljetter/bussbiljetten för upp till 600kr, beroende på vilket alternativ jag väljer, komma till sjukhuset och så blir hon sur för att jag/vi kommer. Men nu är ju risken istället för att hon blir sur för att jag/vi inte kommer. Så nu vet jag inte alls hur jag ska göra

Gnällspikens klagan

Idag är det en ”sån” dag då jag bara vill dra täcket över huvudet och gå i ide. Jag är trött, trött, trött. Egentligen borde jag vara pigg och glad. Jag har ju varit piggare egentligen idag då förkylningen har sakteliga börjat släppa sitt grepp. Min syster mår bättre. Men jag är sur, tvär och less på allt och alla. Jag är less på folk som inte svarar på sms, fastän jag vet att de har läst och de endast behöver svara ja eller nej. Jag är less på att vid varje måltid känna hur illamåendet växer för varje tugga jag tar. Jag är less att vid varje måltid köra samma tjaffs om maten med E (”Jag vill fortsätta leka!”, ”Jag vill inte ha potatis/pasta/ris”, fastän hon i vanliga fall älskar dessa, ”Jag vill inte ha mat!”, ”Jag är inte hungrig”, fastän hon två minuter tidigare har varit och gnällt över att Jon var just hungrig osv osv). Jag är trött på att laga maten, jag är trött på duka undan, jag är trött på hushållssysslor, jag är trött på allt. Nu låter det som om jag får göra allt här hemma. Det är tyvärr långt ifrån sanningen. A är den som på senaste tiden har gjort det mesta utom matlagningen. Förutom att han dessutom orkar/hinner ge E uppmärksamhet större delen av dagen och leka/busa/vara tillsammans med henne. Medan jag bara är. Men ändå är jag så trött. Trött på allt och alla. Och jag vill bara gå i ide. Så var god och väck mig inte förrän om typ 6-18 månader. Som tidigast.

Nyår

Det känns som om alla har värsta planerna inför nyår, utom vi. Visst, vi blev häromdagen inbjudna till några kompisar, lite så där i sista minuten, men vi tackade nej med tanke på min förkylning, att de har en liten, och mamman i familjen är rent ut sagt livrädd för bakterier och virus. Så vår plan är, om vädret tillåter, ta en sväng ner till stan för att kolla på Göteborgs Postens fyrverkeri och så en mysig kväll, bara vi tre, med lite god mat. Fast maten har vi inte bestämt. Jag känner mig just nu rätt trött på matlagning och matplanering och allt vad det nu är. Helst skulle jag vilja sätta mig ner till färdigdukat bord där man fick maten serverad. Typ som på restaurang. Men det är svårt att få till när man som vi har en 3,5 åring som också behöver mat, och som med hög sannolikhet skulle vantrivas att vara på restaurang en hel kväll… Jag får helt enkelt tänka på hur mysigt det kommer bli på fredag när E sover över hos sin farmor och farfar medan A och jag åker ner till Falkenbergs strandbad och checkar in. På kvällen väntar en fin-middag så det kommer nog bli riktigt mysigt! Det är ju så fint där!

Helgen därpå blir det också hotell för oss, men då blir det för hela familjen… Vi ska nämligen till Stockholm på en familjesammankomst. För en gångs skull tar vi tåget upp, så förhoppningsvis så är tågen i tid och resan blir inte alltför jobbig. Annars så är min erfarenhet av tåg att de alltid är sena… Under de 19 månader som jag veckopendlade till Mälardalen på grund av jobbet så gick SJ ut med att över 92 % (eller något liknande) av deras tåg var i tid. Av alla de tåg jag åkte med så var det väl snarare så att 98% av tågen INTE var i tid…

Hur ser era nyårsplaner ut?

Framsteg

Det är med stor lättnad jag idag fått veta att det går åt rätt håll för min starka, envisa syster! Igår hade de sagt att hon skulle få lite mat att tugga på idag, för att på så vis förhoppningsvis få igång sväljrelexen som hon hade förlorat. Och till allas glädje så visade det sig gå bra och hon har idag till och med kunnat äta lite gröt! JIPPPIIIII! Och som om det inte vore nog, yrseln har lagt sig något och hon hade varit uppe och gått några steg med hjälp av rullator. Idag skulle hennes barn äntligen få komma och hälsa på, vilket jag tror är bra för dom alla…

Visst, hon har en lång väg att gå, men hon har i alla fall tagit de första stegen!

Oro

Ikväll går mina tankar till en av mina systrar och hennes familj, samtidigt som oron ligger och tynger inom mig. Hon har under en tid varit sjukskriven av olika skäl och på senare tid har hon vid några tillfällen fått åka in med blåljus på grund av enorma smärtor som de trott var njursten. Inatt var det dags igen att åka in med blåljus. Den här gången var det inte magsmärtor utan enorm huvudvärk, ensidig ansiktsförlamning och enorm yrsel. CT visar varken på tumör eller stroke, men tydligen har hon bara blivit värre så hon blir nu liggandes på sjukhuset ett tag. Med pappas bortgång i hjärntumör i ”färskt” minne, nu när det tidigare i månaden var 10 år sedan hans bortgång, är det i alla fall en lättnad att det inte var någon tumör i alla fall! De senaste budet är i alla fall att det troligtvis är något fel på balansnerven, och att det hela ser värre ut än vad det egentligen är. Vi får hoppas att det är så!

Värmande ord

Idag när vi var iväg och handlade så sprang jag på en av grannarna. Vi pratade lite om julen, och så berättade jag om graviditeten. Och jag måste säga att hennes reaktion verkligen värmde mitt hjärta!

Dels så gratulerade hon, men hennes fråga, som tydligt kom från hjärtat, hur jag mådde visade en tydlig oro över mitt mående. När jag sa att denna gång också var jobbig, men betydligt bättre än med E, så märkte jag hennes lättnad för min skull. Och sedan sa hon:

”Jag blev alldeles kall och fick rysningar när du berättade att du var gravid, för jag vet ju hur du mådde sist!”

Och jag vet att hon vet, och att hon förstår. Hon har själv haft det jobbigt. När hon väntade sonen var hon sjukskriven flera veckor på grund av just illamående och kräkningar.

När vi skiljdes åt sa hon:

”Jag är imponerad av dig, att du vågar genomgå det igen! Du ÄR stark! Och jag är SÅ glad över att du mår mycket bättre den här gången!”

Och även om många i min omgivning tycks förstå, så har av någon anledning få personers ord värmt mig så som hennes gjorde.

Det sätter sina spår

När jag väntade E så led jag av hyperemesis gravidarum. Det gjorde att jag under mycket kort tid gick ner mycket då jag inte kunde behålla något, inte ens vanligt vatten. Egentligen borde jag nog blivit inlagd för dropp, men dum som jag var så vägrade jag åka in oavsett hur A bönade, bad och hotade. Den här viktnedgången höll i sig hela graviditeten och två dagar innan hon kom vägde jag bara två kilo mer än innan graviditeten. Då hade jag ändå samlat på mig en massa vätska. Så snart efter födseln rasade kilona och inom en vecka var jag 17-18 lättare.

Den här gången har jag, som bekant, inte mått lika illa och därmed har viktnedgången inte heller varit lika stor. Visst har jag gått ner, men inte alls lika mycket. I dagsläget väger jag fyra kilo mindre än innan. På ett sätt känns det bra. Det känns bra att inte ha behövt bli lika dålig igen som då. Dessutom så är det ju bättre för bebisen. Samtidigt så känns det jobbigt att det inte är mer, och just den biten vet jag med mig är helt idiotisk att känna! Jag är helt enkelt rädd för viktuppgången. Jag har komplex för min mage som redan är så pass stor. Visst, den förnuftiga delen av min hjärna säger att det är så det brukar vara, har man varit gravid tidigare så är det vanligt att magen även kommer tidigare. Men jag har verkligen svårt att acceptera det. Samtidigt som magen ger mig ångest så är jag ju så enormt glad och stolt över den, egentligen. Den är ju så enormt efterlängtad! Eller bättre sagt, det lilla livet i den är efterlängtad. Mer efterlängtad än vad orden räcker till.

Jag har verkligen funderat på dessa känslor. På ett sätt tror jag att graviditeten med E spelar en roll här, och de känslor som fanns då. Då syftar jag på de känslor som uppstod i och med att min kollega och hans fru, som var beräknade en vecka efter oss, var tvungna att avbryta sin graviditet efter rutinultraljudet. Varje dag, varje gång han såg min mage så såg jag smärtan i hans ögon, och den där växande magen var jag en påminnelse om vad de hade förlorat. Och jag var orsaken till det…

Känslorna är som sagt var verkligen tudelade. Och jag försöker verkligen jobba med det. Men det är inte lätt.

20131227-145847.jpg

20131227-145858.jpg
Ett par bilder på den ångestorsakande, men ack så älskade magen

På väg hem

Och kissepaus tillsammans med halva Sverige på Rasta i för dagen soliga Grums

20131226-123218.jpg

Det kommer verkligen bli skönt att komma hem! Bestämma måltidstiderna själv, och så kan jag slappna av och kräkas och då förhoppningsvis slippa den här ständiga illamåendet. Som det är nu så håller jag emot för att inte låta alltför mycket när det är ”dags” vilket gör att jag inte lyckas kräkas ordentligt, med slutresultatet att jag fortsätter att må illa 😦

Tillägg en bit senare: Jag hade visst fel, halva Sverige var på Rasta i Grums, andra halvan på Mc Donalds i Säffle. Vi gick in men vände igen när köerna fyllde hela lokalen. Det får bli Drive Thrue istället, även om det tar tid det med….

20131226-131148.jpg

Otacksamhet

Så här i jultider så uppmärksammas jag om och om igen över folks otacksamhet i allmänhet. Inte så att alla är otacksamma, men att så många är det…

Först så är det på jobbet. Har ens arbetsgivare en tradition att varken bjuda på julmat/julbord eller ge julklapp till sina anställda så gnälls det över att arbetsgivaren är snål och inte kam bjuda/ge något över huvudtaget. Spela roll om företaget står på gränsen till konkurs, något måste de ju bjussa på!

Får man en julklapp av arbetsgivaren så är det alltid någon som är missnöjd över det man får och så gnälls det över det. Det spelar ingen roll om det så är en bok eller ett presentkort där mottagaren själv får välja mellan flera olika saker, alltid är det någon som inte är nöjd och måste få gnälla.

Får man jultallrik så gnälls det över att det ”bara” var jultallrik och inte julbord. Och att jultallriken ”bara” innehöll så få saker.

Blir man bjuden på julbord så finns det alltid någon som gnäller över något med den. Antingen så var det för dåligt utbud, eller så smakade det inte bra, eller så var det på fel dag eller tid eller på fel plats eller… Och så fortsätter det.

Sedan kommer julen och julfirandet med nära och kära, och med den julklapparna. Och i samma veva som julklapparna öppnats så svämmar Familjeliv och andra forum över av alla trådar där folk är besvikna över julklapparna de fått. En är besviken över biobiljetterna denne fått, en annan över halsbandet, en tredje för presentkortet på ett fint SPA och en fjärde för något helt annat. Och mitt i det här kan jag inte låta bli att undra när blev vi så bortskämda? När blev vi så otacksamma? Är det ändå inte fantastiskt att man ändå får något? Att det är någon som tycker om en och i alla fall gör ett försök att ge något? Ok, alla är inte lika duktiga på att hitta på något speciellt, något väl genomtänkt, men likväl, de gör ett försök och de ger en i alla fall något. Och är det så att man vet med sig att ens nära och kära är dåliga på att ge det man önskar sig, varför inte helt enkelt föreslå att man inte byter julklappar med varandra? Eller varför inte själv köpa sig det man vill ha, slå in det i ett paket som man lägger under granen, och om inte annat skriva att det är från Tomten? Vad som helst utom att ställa till en scen och riva upp himmel och jord för något så värdsligt som en julklapp.

Sedan så måste jag erkänna att även jag har blivit besviken på julklappar jag fått, men då gjort mitt bästa för att hålla masken. Bäst minns jag när jag som liten fick en julduk av min farmor och farfar i julklapp. Visst var den fin, något annat kan jag inte påstå! Det var ju jag som hade köpt den året före till dom och då gett dom den i julklapp… Men trots min ålder, gissningsvis 8-10 år så ställde jag inte till med någon scen, trots att min kusin samma jul fick dyra julklappar och även kontanter av dom. Och jag, jag fick bara den där duken…

Kvällsgnäll

Klockan är inte ens nio och jag har redan gått och lagt mig. Dels så är jag enormt trött, förkylningen och illamåendet som nu är näst intill konstant tröttar, dels då orkar jag inte med att vara social längre, dels klarar jag inte av lukten av kanel och risgrynsgröt och dels så orkar jag inte med A:s mosters välmenta råd och tjat.

”Men ska du inte testa sådana där seaband?”

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag har testat och att det inte fungerar på mig. Nu senast hon tog upp det så fick jag verkligen behärska mig för att inte bli arg. Det känns så hopplöst när jag vet med mig att jag har testat allt jag kan komma på, alla husmorsknep jag hört talas om, och inte hittat något som fungerar helt. Jag har funnit saker som kan hjälpa för stunden. Ibland. Men inte alltid och inte några längre stunder åt gången. Det enda jag har hört talas om och som jag inte har testat är riktig akupunktur, men enda orsaken till att jag inte testat på det är att jag inte har hittat någon som håller på med det, och som dessutom haft tid nu innan jul. Med hennes tjat så känns det som om hon inte tror på mig och mitt illamående. Särskilt som hon tidigare ikväll frågade direkt om jag verkligen mådde illa hela dagarna ”för det brukar ju bara vara morgonillamående”.

Jag är även trött på att höra hennes tjat om andra saker. Som det här med te. Jag har aldrig lärt mig dricka kaffe men däremot så brukar jag dricka te. Men jag tycker inte om te bara sådär utan vill ha mjölk i, för annars så blir det för beskt och det smakar inte gott helt enkelt. Nu sen jag blev gravid tycker jag inte te med mjölk är så gott längre, och utan mjölk är det bara att glömma tedrickandet helt, för det går bara inte. Efter att vid ett antal gånger ha kräkts ganska direkt efter att jag har druckit/ätit yoghurt, mjölk, te med mjölk och andra mjölkprodukter (lite grädde i maten, glass och vissa andra saker går bra men inte i några större mängder)har jag insett att det är lika bra att jag avstår allt sådant. Jag menar, dels så är det inte kul att kräkas och då jag insett sambandet så vill jag inte fortsätta utsätta mig för det, dels så smakar och luktar dessa spyor verkligen spya, vilket de inte gör så mycket annars, vilket gör att jag mår ännu mer illa och kräks ännu mer, så valet var ju inte så svårt. Men hon, mostern håller på och tjatar på mig om att jag ska dricka te när de andra dricker kaffe och te. ”Jag kan ju ta och lära mig att dricka te utan mjölk nu!”. Varför ska jag göra det för? Det finns inget i te som jag måste få i mig och dessutom så om man ska vara sådan så avråds man ju som gravid att dricka några större mängder kaffe eller te pga koffein- och teininnehållet. Och koffein får jag ju i mig med mina Lergigan Comp, så att det räcker…

Det är en del andra saker som hon också tjatar om, saker som hon inte förstår. Jag vet att hon bara vill väl, men det gör det inte mindre jobbigt för mig att lyssna på och behöva besvara och förklara. Sedan vet jag ju inte riktigt hennes och hennes mans bakgrund, men jag vet ju att de inte har några barn och att hon är väldigt barnkär, åtminstone vad det gäller A:s kusiners barn. Så det är ju lätt att tro att hon är en av alla dessa ofrivilligt barnlösa som vi alla numera vet finns runtomkring oss. Och om kvinnor som har barn, men som själva haft drömgraviditeter har svårt att förstå att alla inte mår lika bra genom sina graviditeter, hur ska någon som själv inte varit gravid, eller i alla fall inte fått vara med om en full graviditet, kunna förstå? Kanske om vi stod varandra närmare, om hon träffade mig oftare och kände mig. Då skulle hon kanske bättre förstå och se, men inte som det är nu. Och det är jobbigt. Jag vet ju att hon vill bara väl, men jag känner jag behöver försvara mig hela tiden. Och det är jobbigt. För det är sådan jag är, överkänslig, hormonell gnällkärring som inte orkar eller klarar av så mycket. Och som dessutom känner en enorm rädsla för att någon ska säga ”vad stor hon är redan”. Något som jag har hört sägas när det inte var meningen att jag skulle vara i närheten och höra… Som om jag inte hade ångest för min vikt redan innan

Kan jag inte bara få vara? Tack och lov för min underbara svärmor som ändå tycks förstå och vara stöd jag ändå känner hela tiden. Men hon känner ju mig rätt väl vid det här laget…

Julklapp

Det blev en del julklappar även i år. Särskilt till E. Det blev till och med så många att vi la undan en del av hennes till imorgon…

En sak som jag fick av finaste svärmor var tidningen Amelia vänta barn. I den fanns det ett löfte från henne om en shoppingtur i affärer med gravidkläder. Underbart! I tidningen fanns det även en artikel om ofrivillig barnlöshet. Om ett par som först på sitt 17 IVF-försök lyckades få bebis. 17 försök. Jag fattar inte att folk orkar fortsätta försöka! Allt heder åt dom! Jag har ju en fd kollega vars fru och han lyckades på 13 försöket. Ofattbart även det. Att man orkar…

Artikeln i sig kändes väldigt torftig. Kort och ”platt”. Synd, tycker jag! Det är ju så svårt för de som själva inte fått känna på det förstå sig på hur det är att vara ofrivilligt barnlös. Och den här artikeln… Den kändes nästan hjärtlös. Som om någon som inte var intresserad hade skrivit den. Någon dom blivit tvingad att skriva den. Den kändes så som en sportartikel hade känts om en politiskt intresserad journalist med noll intresse av politik hade skrivit en artikel om just politik. Synd, väldigt synd, tycker jag

20131224-194522.jpg

20131224-194534.jpg

Det här med regelbundna mattider

Illamåendet bara fortsätter och fortsätter. Fördelen med att vistas så här som vi gör nu är att jag kräks inte så mycket. Men det beror nog mest på att jag inte kan slappna av helt. Samtidigt så gör ju de uteblivna kräkningarna att jag mår lite så där tjuvttjockt. Att jag aldrig mår riktigt bra. Det ständiga illamåendet har nog även andra orsaker…

En annan sak som jag tycker är jobbigt är att måltiderna inte är då som vi är vana att äta vid. I vanliga fall är jag väldigt noga med att försöka hålla E:s mattider från vardagarna även på helgerna, men nu kan jag inte styra det över huvudtaget. Det är ingen som kan förstå varför man inte kan äta lunch klockan två. Att den blev idag klockan två var för att vissa inte gick upp förrän bortåt klockan elva, halv tolv och åt frukost först då. Vad då att E hade gått upp vid sju och ätit frukost vid åtta, liksom? Hade vi varit hemma hade lunchen serverats runt tolv, halv ett och mellanmål vid tre, halv fyra. Middag klockan sex, halv sju. Visst, man kan äta mellanmål i form av tex frukt, men det är svårt att hålla en treåring på humör med det. Eller hålla graviditetsillamående borta utan regelbundenhet i måltiderna. Och frukt räcker inte så långt när illamåendet väl är ett faktum.

Nu blev det gemensam ”mellanmål” klockan halv fem i form av fika med kakor och bullar, och middag strax innan sju. Då var E övertrött och genomhungrig och ätandet blev det si och så med. Och läggningen blev jobbig. Och mitt illamående så jobbig att jag inte får i mig så mycket som jag skulle behöva.

Nu låter jag jätteotacksam och jag är medveten om det. Och jag skäms för det. Men samtidigt så tycker jag att det är jobbigt. Och jag vet inte heller hur jag skulle kunna lägga upp det för de andra utan att anses vara för krävande eller egoistisk eller allmän surkärring. Så jag får leva med det och försöka göra det bästa av det. Fortsätta äta bananer och äpplen för att hålla hungern och illamåendet i schack. Och även försöka få E att äta frukt för att hon ska orka mellan måltiderna. Och le vackert och försöka orka vara social och trevlig fastän illamåendet ligger och mal där hela tiden.

Så stolt

Jag måste berätta om en kille, en stark kille som har gjort, och fortfarande gör en lång resa. En tuff resa genom livet och som kräver mycket av honom.

Det hela är en väldigt lång historia. En historia som egentligen på ett sätt började långt innan han själv föddes. Men egentligen så spelar det ingen som helst roll just nu när jag skriver detta, varför det blev som det blev. För nu blev det så. Och jag tror nog inte att det är så många av dom som verkligen känner honom, som har sett hur hans liv har varit, egentligen tycker att det är så konstigt att det blev som det blev. Men det gör det inte desto mer tragiskt.

Den här kille blev mer och mer vilsen i världen. Han kände sig mer och mer ensam. Och sviken. För många var det som svek honom när han behövde det som mest. Men det var inte heller alltid han kunde se det. Eller var det så att han inte ville se det? Hur som helst, det blev värre och värre. Han hamnade längre och längre ner i avgrunden. Han var så långt nere att vi, i hans närhet, som stått bredvid, velat hjälpa, men stått maktlösa inför det som vi såg ske, trodde att slutet var nära. Det var så, att jag, hans moster, var rädd varje gång telefonen ringde. Rädd för att få det där beskedet vi alla visste var nära, ett besked vi inte ville få….

Men den här killen, när han var där, allra längst ner i avgrunden, insåg att han nu hade kommit till ett väldigt avgörande vägskäl. Han kunde välja att fortsätta på den väg han gått de senaste åren, en väg som mycket snart skulle nå sitt ände, eller ta den andra vägen. Den tuffa, långa, hårda vägen. Vägen tillbaka till livet. Han visste att detta var hans sista chans att välja livet. Han valde livet. Men för att kunna få komma in på denna väg var han tvungen att slåss, hävda sin rätt, kräva, böna, kriga… Han behövde hjälp för att få komma in på denna väg. Han gjorde det. Och till slut lyckades han. Han fick hjälp. Till slut var det någon som kunde hjälpa, som såg honom. Som hörde honom. Som hjälpte honom att komma in på den smala stig som var hans sista räddning. Som gav honom rätten att få den riktiga hjälp som han behövde. Och han fick hjälp. Hjälp som förändrat så mycket.

Idag så behöver han fortfarande hjälp. Men han har kommit så enormt långt! Jag har tyvärr inte själv träffat honom, men jag har pratat med honom IRL. Och jag älskar honom! Jag är så förbannat djävla stolt över den här killen som vuxit upp till en man! En man som jag verkligen tror på! En man som jag vet kan komma långt, bara han hittar sin rätta väg. Den vägen lär inte vara enkel och avgrunden lär dyka upp på vägen, inte en, eller två gånger, utan många gånger, men jag tror på honom. Han kan. Han klarar det! Han är stark. Så enormt stark! Och jag älskar honom, oavsett vad! Och än en gång tänker jag på Marie Frerikssons dikt Att vara stark

Gårdagen på resande fot var visst mer slitsamt än jag först trodde. Jag sov idag till halv nio (tack vare att finaste svärmor tog E när hon vaknade redan innan sju). Nu är klockan knappt över elva och jag känner mig återigen färdig för sängen. Förkylning, resa, vara social och vara gravid kan vara en slitsam kombination.

Blinka lilla stjärna

Igår när jag låg och försökte somna kom jag på vad jag sjöng i bilen den där dagen när Lilla Stjärnan fick komma tillbaka till mig och placerades i min livmoder. Melodi, Blinka lilla stjärna

Fastna Lilla Stjärna där, där du i min livmoder är
Hur jag undrar vem du är,
Men du är mig så jättekär
Fäst dig lilla Stjärna där, där du i min livmoder är.

Fastna lilla Stjärna där, där du i min livmoder är
Fäst dig och så väx dig stor
Jag vill ju så gärna bli din mor
Fäst dig lilla Stjärna där,
Du är oss alla så jätte kär

Det verkar ju som Lilla Stjärnan lyssnade 🙂

På väg

Igår mådde jag bättre så då hanns det med en del. Dels en sväng ut för att tillsammans med E leta efter julklapp till A. Vi hittade inget. Sedan när vi kom hem så bakade jag och E bullar och så gjorde jag julgodis till E. Genom att smälta vanlig mjölkchoklad, hälla upp det i silikonformar och så stoppa i chokladlinser fick vi julgodis som även E tycker om. Slutligen, när E somnat, blev det julklappsinslagning och packning. Klockan hann bli över elva när jag slutligen gav upp och stupade i säng med värsta illamåendet.

Idag blev det till att packa det sista, stuva in allt i bilen och så börja köra norröver. Vanligtvis så kör A men han var trött, jag var pigg så det blev jag som fick agera chaufför. Efter två timmars resa blev det stopp hos mamma. Hon förstod aldrig filmen jag hade gjort. Och hennes reaktion över bebisen uteblev nästan helt. Jag vet inte riktigt varför. Men konstigt kändes det i alla fall.

Filmen skickade jag även till mina tre systrar och min vuxna systerdotter. Systerdottern ringde genast och grattade. Det gjorde även den yngsta systern. Äldsta systern gratulerade oss när vi kom dit (även hon bor på vägen till vårt julfirande och vi hade sedan tidigare planerat att stanna där på fika). Mellersta gratulerade via Facebook. Det var också mellersta som jag kände var svårast att berätta för då hon har haft det svårt att få barn och hon är glad för det barn hon till slut fick efter ett antal missfall och utomkveds. Det var även henne det var jobbigt att berätta för när vi väntade E. Men nu är det som sagt var officiellt.

Besöket hos mamma blev som sagt var lite tryckt. Jag vet inte varför. Misstänker att det kan vara så att mamma blev sur för att vi inte berättat tidigare. Eller något. Men när vi gick ut och åt och under besöket så sades det inte mycket. Jag försökte prata på lite, men det gick inget vidare. Till och med E verkade besvärad och hämmad. Så äldsta systern, eller Moster T som E kallar henne, och hennes reaktion och även systerdotterns och yngsta dotterns reaktioner kändes bra.

Nu sitter vi återigen i bilen och kör den sista biten. Om en dryg timme är vi äntligen framme. Jag har en känsla av att det efter middagen, som ska stå klar när vi kommer, så blir jag nog inte så långvarigt uppe. Jag är nu rätt trött och känner att sängen lockar. Förkylningen har ännu inte riktigt släppt taget och en hel dag på resande fot är uttröttande även om man inte är förkyld. Eller gravid och illamående.

Sömniga tankar

All sömn var tydligen precis vad jag behövde och som pricken över i:et lite pizzasallad och jag känner mig nu helt normal! Visst, lite förkyld, men inget nämnvärt och en mage som känns uppblåst som en sprängfylld luftballong modell större, men inget, peppar peppar, illamående! Livet är helt enkelt helt underbart! Så det tycks kunna bli en jul med svärföräldrarna, A:s bror och deras tyska faster med man uppe i släktgården trots allt! Jag måste erkänna att jag har aldrig trivts så där värst bra där men då både A och E älskar att vara där, och en vistelse där innebär en massa avlastning så kommer det att med hög sannolikhet bli bra. Och med tanke på graviditeten och min förkylning blir det än mer legitimt att emellanåt dra sig undan och stänga in sig på vårt rum med en bok, eller mobilen. Och för behöver jag inte störa mig över oredan hemma, även om den lär vara kvar när vi kommer hem. Men då har vi förhoppningsvis mer ork och tid att göra något åt det.

En annan sak som känns domen lättnad är att vi idag fick räkningen på badrumsjobbet. Så nu är den betald och ur världen, och när vi kollar på vår återstående ekonomi så ser det ok ut. Vi har fortfarande en del buffert kvar, och med sex månader kvar till förväntad minskad inkomst så hinner vi bygga upp sparkontot ytterligare. Och det trots att vi håller på och planerar byte av min bil. Det lutar åt att A tar ut en leasingbil från jobbet. Då slipper vi dessutom trängselskatten på den bilen. Nackdelen med att ta via hans jobb är att det blir en bil av ett märke som jag inte är så förtjust i, men då det är mest förmånligt så får jag helt enkelt acceptera det. Min bil börjar bli alltför gammal och jag tycker det är viktigt att kunna lita på att bilen fungerar som den ska när man behöver den. Dessutom, en tvåsitsig bil är inte riktigt lämpad för en förare, en barnstol och ett babyskydd…

Vecka 14

Text lånad från www.1177.se

De flesta börjar nu få en liten mage. Om man tidigare har fött barn blir magen oftast större betydligt tidigare. Det beror på att livmodern kan bli mer framåttippad efter den första graviditeten och magmusklerna mer uttänjda.

Fostret har blivit sju till åtta centimeter långt, mätt från huvud till stjärt. Det har fått händer och fötter, fingrar och tår. Huden är tunn och genomskinlig, och täckt av små tunna hårstrån. Små hudflagor från barnet finns i fostervattnet.

Fostret kan röra sig i vattnet nu, och även göra sväljrörelser. Rörelserna är inte viljestyrda ännu. Hos pojkfoster utvecklas prostatakörteln och sädesblåsan.

Välbehövt

Sedan jag gick och lade mig för att sova i onsdags kväll och fram tills nu har jag sovit sammanlagt bortåt 24 timmar. Och det känns som om jag kommer att sova ytterligare en del innan det har hunnit bli lördag… Hoppas nu att all sömn gör susen och att jag mår tillräckligt bra inom kort för att vi ska kunna åka till vårt julfirande i Värmland. Det känns ganska förhoppningsfullt. Men jag kan inte låta bli att fråga mig om detta bara beror på förkylningen eller om förkylningen och tröttheten beror på att jag inte sjukskrivit mig, åtminstone deltid, tidigare?

Besegrad

Det är bara för mig att erkänna mig besegrad. Varje jul brukar jag vara dunderförkyld och jag har verkligen försökt stå emot, men idag insåg jag att det bara var att acceptera faktum och ringa och sjukanmäla mig. Det bar mig verkligen emot då jag skulle fått delta i ett jättespännande möte idag, men men… En fördel med förkylningen är att min kropp orkar bara hålla på med en krämpa åt gången, men istället så är det alltid något som inte är bra. Detta gör att illamåendet nu har varit aningens bättre och de två senaste dagarna har jag bara kräkts en gång per dag. 😉

Nä, nu ska jag krypa ner i sängen, men innan dess så ska jag även skriva ett separat inlägg med avslöjandet vilka som får en julklapp av mig

3 klappar 4 personer

Ingen mer som är intresserad av klapparna? För att snabba på och för att de som får en julklapp ska hinna få den till jul, du som anmält ditt intresse, maila din adress till maraminasvarld@gmail.com

Har du ännu inte anmält ditt intresse för att få en julklapp från mig? Det är fortfarande inte för sent. Du kan göra det än idag! Kommentera eller skicka din adress till ovan nämnda mailadress (gärna både och!). Jag lovar att inte lämna några kontaktuppgifter vidare!

Tidningar

Jag hade inte tänkt köpa någon tidning men med den påträngande känslan av att vilja träna, även om kroppen säger ifrån, så kunde jag inte motstå denna. Tyvärr så hann jag aldrig slå upp den idag, men förhoppningsvis blir det lite tid och ork över imorgon för när jag ser på den nu så känns det som om det kunde finnas mera av intresse i den

20131217-220638.jpg

Fortsatt lycka

E har fortsatt visa sin lycka över att få bli stora syster. Det roliga är att hon pratar inte om det så mycket förrän hon ser mig. Jag antar att min uppenbarelse påminner henne om vad som finns i min mage. På dagis hade hon inte sagt något förrän hon fick syn på mig när jag hämtade henne nu på eftermiddagen. Då utbrast hon:

”Jag ska bli storasyster i sommar!

Lilla Pluttan! Vad jag älskar henne och vad glad jag blir av att hon är så förväntansfull! Men jag har en känsla av att hon kommer att tycka att tiden kommer att gå långsamt tills det är sommar och bebisen kommer ut…

För övrigt så vet jag inte om det stämmer, men jag upplever det lite som en babyboom bland de bloggar jag följer och i flera av de trådar på olika forum som jag vistats i under de senaste åren. Det känns som om det är väldigt många som fått sina efterlängtade plus på senare tid, men självklart hoppas jag på fler!

Slutligen så måste jag konstatera att även om vi fortfarande inte köpt gran eller städat eller bakat eller på annat vis gjort det juligt så är det i alla fall en tradition som jag håller fast vid:

Dunderförkylning lagom till jul!

Frågor

E tycker det är så spännande att titta på bilder från när hon var liten och bland dessa bilder har vi även bilderna från hennes ultraljud. Idag när vi kom hem så visade jag henne dagens bild på Lilla Stjärnan och frågade henne om hon visste vad det var. Det gjorde hon inte. Då försökte jag påminna henne om de liknande bilderna i hennes fotoalbum.

Varför ligger jag i mammas mage där för?

Jag förklarade att det inte var hon utan en annan bebis och att den bebisen låg nu i mammas mage och att det var den bebisen som gjorde att jag kräktes så mycket. Hon reagerade inte så mycket nämnvärt över det. Först. Men efter ett tag började funderingarna ploppa upp.

Vet du, jag tror att bebisen sparkar så mycket och att det är därför du kräks, mamma!

När min lillasyster kommer ska jag ta hand om den! (här fick vi gå in och förklara att det även kunde bli en lillebror. Det var svårare att smälta, än själva bebisbeskedet, men det gick tillslut)

em>Jag ska lära min lillasyster eller lillebror att stå på händerna!
Och hoppa! Och äta med kniv och gaffel! Och…

Till sommar får jag bebisen i present, istället för att få den på våren!

Bebisen kommer få leka med H! (H=min bästa kompis son som fyller ett i januari och som tyvärr bor alltför långt bort och som vi träffar alltför sällan)

Jag ska berätta för S imorgon på dagis att jag ska bli storasyster i sommar!

Men tänk om det är TVÅ bebisar!

Om bebisen spiller mjölk eller välling på golvet så ska jag torka upp det!

När jag var liten bebis, hade jag någon storasyster då?

Många tankar och funderingar. Jag tror visst att hon blev lite glad…

🙂