Tankar en kväll med tillbakablickar

Den senaste veckan har jag, trots att det fortfarande är en vecka kvar av semestern, haft en del kontakt med folk på jobbet. Leasingtiden för min tjänstebil går ut och jag fick valet att välja mellan en sprillans nu Audi, BMW, Volvo, Volkswagen eller Toyota eller överta en kollegas Passat GTE då denne kollega slutade nu vi månadsskiftet. Kriterierna för en ny bil var max 120g koldioxid och max 8 basbelopp. Efter noga överläggande med A valde jag att ta över Passaten. I helgen ska jag byta bil och för första gången någonsin lever jag upp till de ”ska” som jag satte upp för mig själv för länge, länge sedan vad det gällde bil:

  1. Det ska vara en miljöbil (det lyckades jag pricka in med min nuvarande tjänstebil, men inte med min privata bil som jag hade innan tjänstebilen)
  2. Den ska inte vara någon typisk ”tjejbil”. Min första bil var en cab. En Nissan Micra. I den fanns till och med en krok för handväskor… Min nuvarande är lite bättre, men känns ändå lite som en tjejbil, en Toyota Auris. Och tjejig kändes även färgen som dessutom är nummer 3 på min lista på vad min bil absolut inte skulle vara/vara utrustad med, nämligen
  3. Bilen skulle inte vara röd. Det var både cabben och Aurisen.
  4. Jag skulle bara köpa bil om jag måste ha bil. Och visst känns det vettigt att ha bil om man jobbar som konsult, reser mycket i tjänsten och har många kunder bortåt 10-20 mil bort? Visst, de kollegor som inte har bil har möjlighet att använda sig av en extern bilpool, alternativt åka med allmänna kommunikationsmedel, men då vi bor en bit utanför Göteborg så skulle det bli alltför tidskrävande och omständigt att behöva ta mig in till stan med pendeltåget om jag behövde poolbil. Dessutom så fungerar den väldigt bristfälligt med dålig kommunikation om eventuella förseningar, vilket är en dålig kombination när man har barn som behöver lämnas:hämtas från sin förskola. Jag har dessutom räknat med att även injagar lyckades tajma tåget exakt så skulle det ta minst 20 minuter mer med tåget att ta mig från dörr till dörr varje morgon och eftermiddag, än vad det tar med bil. Då kan man tänka hur mycket tid det skulle bli när det blir förseningar av olika slag, eller om jag precis missar en avgång. Visst, bilar är jobbiga och det är många som kör på vägarna på morgnar och eftermiddagar, men likväl, det brukar vara det smidigaste alternativet.
  • Apropå något annat, min hjärna hade på något vis fått för sig att det var i slutet av augusti som våra frysta embryon hade nått slutet av sin förvaringstid, men så var inte fallet. Det är ju först i början av oktober! Inte för att det ska spela någon egentlig roll, A är fast besluten. Men hoppet tändes, det betyder ju att jag har lite, lite mer tid på att hoppas på att A ändrar sig! Fast det är ju klart, sannolikheten är större att jag skulle vinna femtio miljoner…
  • Satt ikväll och läste en del i bloggen om hur det var då för fem år sedan. Jag minns inte att det var så jobbigt. Eller att jag mådde dåligt. Och att jag tydligen mådde ännu sämre när jag var gravid med E… När jag läser det jag skrev då blir jag tacksam för den här bloggen, och möjligheten att gå tillbaka och se vad som rörde sig i mitt huvud då. Och hur det var. Och jag inser att vissa avseenden har jag ändrat mig. Då såg jag graviditeten som något som var tvungen att genomlidas för att få det jag ville ha, ett barn. Graviditet och de första månaderna med bebis var ett nödvändigt ont. En liten nyfödd var just bara en liten nyfödd. Nu är det annorlunda. Jag drömmer om graviditet och jag drömmer om den lilla, lilla pyttelilla nyfödda bebisen. Ser jag små bebisar ute på stan så krymper mitt hjärta ihop och längtan kramar den hårt. Samma sak med gravidmagar.
  • De gamla inläggen får mig även att inse en annan sak, kanske hade de där personerna på Företaget i alla fall delvis rätt? Jag mådde ju tydligen inte bra under de tre månader som jag jobbade som konsult innan jag började på Företaget. Saker var inte optimala med en kund som ville att jag skulle leverera något som var blått och kantigt, men som inte kunde/ville ge mig några som helst hintar om vad det blåa och kantiga kunde vara, fast de exakt visste vad det var de ville ha (obs! Detta var en metafor så ingen missuppfattar det hela). Jag hade kollegor som också visste vad det var, men som inte hjälpte mig, trots att jag frågade om lite guidning både en och två gånger.
  • En annan sak jag reflekterade över var min saknad efter min älskade pappa. I år blir det 14 år sedan han gick bort och jag önskar så att han hade fått träffa mina två flickor. Mina två älskade barn, hans yngsta barnbarn.
  • Annonser

    Idag tog jag upp min längtan med A. Jag tror inte att han riktigt förstår hur stark den är och hur den får mig att må. Men för honom är det ett klart ”NEJ”. Och egentligen så förstår jag honom, men min känslorna ignorerar det. Jag har nog egentligen inte accepterat det, även om jag vet att så är fallet. Och jag försöker acceptera det, försöker hitta andra saker att ”hänga upp mig på”, försöker distrahera mig. Men det är svårt. Hur får man bort den första tanken som slår en när telefonens väckarklocka sätter igång på morgonen och den första tanken borde vara ”stäng av”? Hur får man bort den där dova smärtan i mage och hjärta när man ser gravidmagar och bebisar och till och med bilder på bebisar? Jag har till och med funderat på att ta bort de bebisbilder som står framme på våra tjejer, allt för att stilla suget.

    Jag har bett om ett försök. Ett endaste. Så mycket mer hinner vi ju ändå inte med. Men som väntat blev det ett nej.

    Påminnelsen

    Jag visste så väl att den skulle komma, ändå känns det tungt. Nu blir det än mer klart att snart är min tid där jag kan få barn över. I brevlådan idag låg ett brev från kliniken

    Fast det är klart, jag är ju inte så stark psykiskt och med tanke på mina up and downs är det väl egentligen bra att A inte vill ha fler barn, även om det inte alltid känns så.

    Dagens sanning

    Jag vet att jag beklagar mig i mesta laget. Men ett av mina motton i livet är denna:


    Jag lyckas inte alltid hålla mig till det, det är jag ytterst medveten om. Men jag försöker. Och den som känner mig vet om att jag har historiskt verkligen försökt leva efter det. Och jag lovar att jag ska fortsätta försöka. 

    Åldersgräns 

    Idag har vi i Sverige en åldersgräns för IVF, som är omdebatterad och som många har åsikter om. Jag har haft olika synpunkter om det. Numera tycker jag på ett sätt att det ska vara en bedömning som läkaren gör utifrån det aktuella paret, precis så som det  nämns i länken ovan. Samtidigt så tycker jag att det är bra med en gräns av två orsaker. Det blir lättare lika för alla, oberoende på vilken läkare som tar beslutet, dels så är det bra att man sätter gränser för när samhället ska ta resurser till just den här typen av vård. I den bästa av världar så skulle det finnas pengar till all sjukvård som behövs, tyvärr så ser inte verkligheten ut så. Vården idag har inte på något vis tillräckliga resurser. Det är långa köer överallt, det är svårt att få tid till läkare. Det råder personalbrist. De som jobbar inom vården har i regel katastroflåga löner i förhållande till det jobb de utför. Och dessutom under de förhållanden som råder. Samtidigt med detta så finns det en hel del sjukvård och andra mediciner som många sjuka skulle kunna få och som skulle göra dom friska(/-re) men som de inte får pga att den vården är så dyr. Det finns vård som dödssjuka inte får av samma anledning. Med det i bakhuvudet så är det svårt för mig att motivera att släppa på aktuella regler rörande IVF. Samtidigt så är det inte heller så självklart med tanke på vilken psykisk ohälsa ofrivillig barnlöshet kan leda till, och även det kostar ju samhället en hel del. Så frågan är egentligen, ska det finnas gränser och i så fall var ligger den gränsen? Vad tycker du?

    Ett sista desperat försök att få sin vilja igenom 

    Även om jag numera är 40+ och även om mina äggreserver redan för några år sedan var låga så märks det så enormt väl när ägglossning börjar närma sig. Då kommer tankarna på bebis som ett brev på posten. Med råge. Liksom sexlusten. Jag behöver inte kolla efter i kalendern eller räkna dagar, jag känner det i mina känslor och i min kropp. Är det kanske kroppens sista vädjan om att försöka att ytterligare sprida mina gener trots att tiden verkligen börjar rinna ifrån? Men det spelar ingen roll. Förnuftet vinner. Hormoner och kroppen förlorar. Det blir inte fler försök. Det blir inte fler barn. Punkt slut. 

    Pod att rekommendera 

    Jag blev tipsad om en pod om graviditet och förlossning, som jag gärna vill tipsa vidare om. Den hittar man på divanen.nu 

    Det är en journalist och en psykolog som har den. Hittills har de bara sänt ett avsnitt men personligen så tycker jag att den kändes lovande och jag vill gärna höra mer.
    OBS! Kan tillägga att jag inte har blivit köpt eller så, detta är verkligen min åsikt 😉

    När vi gav oss in i ivf-världen så blev det att jag sökte efter information om det hela, men även efter likasinnade. Detta ledde mig till olika forum och flera andra bloggar. Jag har lärt känna många tjejer som har delat min längtan, några har jag träffat, för andra är jag bara ett okänt alias i forumet eller en okänd följare av bloggen. Jag har följt dessa tjejer i med, och motgång. Jag har delat deras glädje och jag har delat deras sorg. Och just nu sitter jag med en klump i halsen och med tårarna som hotar att svämma över på grund av ett just sådant öde. 

    Det är fan inte rätt att ett litet barn ska förlora sin mamma! Det är inte rätt att en ung man ska förlora sin fru! Det är fanimej inte rätt att en ung kvinna, en fru och mamma, ska bli sjuk, få lida något så kolossalt och dö! Det är inte rätt! Det är inte rätt på något vis! 

    Trots att jag inte är troende så ber jag, jag ber Gud, jag ber Allah, Moder Jord och allt däremellan att denna lilla familj ska få en bra sista tid tillsammans. Jag ber att denna tjej ska slippa ha ont, att hon ska orka vara med nära och kära. Att hon orkat njuta av all kärlek och att de tillsammans kan ta tillvara varenda sekund de har kvar tillsammans. Varenda millisekund. 

    Jag hade en dröm

    Inatt drömde jag att jag svimmade och fick åka ambulans till sjukhuset. Där kunde de inte hitta något fel på mig. Däremot så var läkaren sur på mig och skällde ut mig för att jag inte tog det lugnare och för att jag inte hade sagt något. Jag fattade ingenting. Då sa läkaren:

    Du måste ju berätta om för oss att du är gravid i fjärde månaden! Och med tvillingar dessutom!

    När jag vaknade så kändes drömmen så verklig att jag var tvungen att samla mig en stund innan jag kunde komma fram till att det bara var en dröm. Men jag var först tvungen att påminna mig om följande:

    1) Jag har spiral
    2) mina ägg är dåliga liksom A:s spermier
    3) För att bli gravid så måste man ha sex ( om man inte gör det kliniskt vill säga), det har vi knappt haft. Jag känner mig så obekväm med min kropp och all sexlust är som bortblåst

    IVF och statistik

    När jag höll på och googlade om något helt annat så råkade jag snubbla över denna artikel med statistik över de svenska IVF- klinikerna och deras resultat. Kanske kan den hjälpa någon i sitt val vart de ska vända sig om man funderar på att ge sig in i IVF- karusellen?

    Blinka lilla stjärna

    Igår när jag låg och försökte somna kom jag på vad jag sjöng i bilen den där dagen när Lilla Stjärnan fick komma tillbaka till mig och placerades i min livmoder. Melodi, Blinka lilla stjärna

    Fastna Lilla Stjärna där, där du i min livmoder är
    Hur jag undrar vem du är,
    Men du är mig så jättekär
    Fäst dig lilla Stjärna där, där du i min livmoder är.

    Fastna lilla Stjärna där, där du i min livmoder är
    Fäst dig och så väx dig stor
    Jag vill ju så gärna bli din mor
    Fäst dig lilla Stjärna där,
    Du är oss alla så jätte kär

    Det verkar ju som Lilla Stjärnan lyssnade 🙂

    En tanke till de ofrivilligt barnlösa

    I en av de trådar på Familjeliv, som jag vistats i en hel del de senaste åren, är det just nu en liten epidemi av plus. Det är en tråd där alla har kämpat länge och nu har den funnits så länge att flera av tjejerna har kommit till det stadium där man tar till IVF. Det har varit några misslyckades sådana under hösten, men nu tycks det ha vänt, de senaste dagarna är det två tjejer som har fått positiva graviditetstest efter sina IVF-försök. Jag blir självklart jätteglad för deras skull, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på de andra goa tjejerna som fortfarande längtar, drömmer och sörjer. Längtar och drömmer om ett barn, sörjer för att det inte vill sig för dom. Ni tjejer som läser det här, ni ska veta att jag tänker på er och att jag hoppas av hela mitt hjärta att även ni ska få känna det magiska i ett plus men även det underbara i att bli förälder! Och ni som redan har barn, jag önskar så att ni kunde återigen få upptäcka glädjen i inse att ens barn ska få ett syskon! Jag önskar så att jag kunde göra något för er!

    Samtal med kliniken

    Så, nu har jag ringt kliniken och lämnat besked om att vi har fått ett positivt test. Samtidigt passade vi på att boka in ultraljud så att de kan kolla upp så att Stjärnan sitter på rätt ställe. Så den 13 november ska vi få se den lilla Stjärnan blinka. Och jag konstaterar att det var ju bra att vi inte valde ett ultraljud till inskrivningen på mödravården, då det besöket är ju bara en vecka senare. Visst är det kul att se det lilla livet, men som det känns nu så behövs det inte en massa ultraljud i onödan. Det känns som att det räcker med de ultraljud som vi vet om redan nu kommer bli, dvs nu på kliniken, sedan vid KUB:en och slutligen vid rutinultraljudet. Skulle det bli något på vägen så är det ju självklart att fler ultraljud är välkomna, men jag tror att allt kommer att gå bra

    Testdag

    Jag hade ju tänkt ta ett digitalt idag förutom testet från kliniken, men jag orkade aldrig ta mig till ett apotek igår så det fick räcka ned klinikens test. Fast inte ens där var det någon tvekan, teststrecket var klart och tydligt redan innan urinen hade hunnit komma till det ställe där kontrollstrecket skulle dyka upp.

    20131024-074037.jpg

    Idag blir det till att ringa kliniken och berätta det hela.

    Och slutligen, jag önskar att alla goa tjejer som jag lärt känna de senaste åren och som också längtar efter ett barn kommer att få ett och det inom kort!

    Varning

    Jag misstänker att det framöver kan komma att bli en del gnäll här. Mycket av gnället beror i så fall på graviditeten. Jag vet att det kan sticka i ögonen på någon som försökt länge, men som inte lyckats. Jag vet då jag har hängt länge nog i olika trådar där man länge försökt få sitt plus, och där träffat dom som det tycker att det är jobbigt när någon som är gravid just gnäller över sina graviditetskrämpor. Eller som någon sa en gång;

    ”Jag skulle ge vad som helst för att få alla krämpor i världen, bara jag fick mitt plus!”

    Vi är olika. Jag har valt att utsätta mig för detta trots att jag vet hur jag mådde sist. Och sist försökte jag hålla allt jobbig inom mig. Sist var det en väldigt lång graviditet. Nu har jag den här bloggen. Min ventil. Och ja, jag kommer att gnälla här, om jag känner att jag behöver det. Men självklart kommer jag även att skriva om positiva känslor och saker som kommer i och med graviditeten. Jag kommer helt enkelt fortsätta att skriva om det som rör sig runt mig, och i mig. Mina tankar, funderingar och känslor. Jag kommer fortsätta att vara jag.

    Dagens gnäll kommer att vara kort, men det rör tre saker:

    Herregud vad trött jag är! Jag är så trött att jag stundvis, när tröttheten varit son värst har känt hur världen har svartnar runt mig. Men så har jag fått perioder av energi och då har jag kunnat tuffa vidare igen.

    En annan sak som stört mig idag, kroppsligt, är min vänstra höft. Det hugger till vid vissa rörelser. Att gå uppför trapporna är inte kul. Att sitta still var jobbigt. Att stå upp och jobba var också jobbigt. Och jag visste inte hur jag skulle vara för att det skulle kännas ok. Väl hemma så kunde jag inte sitta på golvet och leka med E. Som tur var ville hon att veckans fredagsmys skulle vara chokladbollar istället för vårt traditionella popcorn. På så vis kunde jag göra något kul med henne, samtidigt som jag kunde slippa smärtan stundvis.

    Något positivt då? Jo, jag känner mig så enormt glad och tacksam för Lilla Stjärnan. Jag är så lycklig att jag skulle vilja skrika ut det för hela världen. Men jag ska inte göra det. Vi väntar i alla fall till efter den första magiska perioden, det vill säga till efter vecka 12. Men det kommer bli svårt att hålla tyst. Visst, om jag blir lika dålig som sist så kommer de som träffar mig få veta, men i övrigt kommer vi försöka ta det lugnt. Lilla Stjärnan… Om du bara visste hur efterlängtad du är!

    En annan sak som mina tankar kretsat runt under dagen är mödravård. Jag har funderat på vart jag ska vända mig. Ska jag välja den som finns i samhället vi bor i, där jag gick under graviditeten med E? Fast jag är ju inte listad på den vårdcentralen längre. Ska jag istället lista mig på den mödravård som är kopplad till den vårdcentral jag är listad på? Eller ska jag ta någon av klinikerna inne i stan? Om jag väljer inne i stan så har jag närmare från jobbet till mina besök när jag väl ska dit. Men jag vet inte. Jag får se. Såg att den privata mottagning jag funderat på erbjöd ultraljud redan vid inskrivningen om man var villig att betala 200kr extra. Men det känns inte så aktuellt. Jag får ju ett ultraljud, om jag inte minns helt fel, på kliniken som har hjälpt oss att få Lilla Stjärnan. Sedan, i och med att jag är 37 så får vi göra KUB om vi vill det, och då i den undersökningen ingår ett ultraljud. Och vi kommer med hög sannolikhet köra KUB. Vi gjorde det med E, fast då betalade vi själva för det. Så nej, det känns inte som om jag behövde få ett extra ultraljud. Men man har ju tid att ändra sig flera gånger om

    14 dagar efter äggplock

    Och BIM i en normal cykel.

    Illamåendet kommer och går, men det är inte så farligt. Ok, vid några tillfällen har jag börjat fundera på om det är dags att gå till närmaste toa, men det har gått över när jag har tryckt på en viss punkt på handleden, den som seaband trycker på. Jag har inte ställt mig och letat efter de seaband som jag köpte när jag väntade E, men jag borde kanske göra det. Postafen köpte jag igår när jag hade vägarna förbi ett apotek, men jag har inte tagit någon än.

    I övrigt så känner jag inte så mycket. Eller jo, jag är rätt trött, men det beror snarare på jobbsituationen än något annat. Och då har jag även fått allt mer ont i vänster höft. Jag hade ju lite problem med foglossning senast, men det här är alldeles för tidigt för att det ska vara det. Jag antar att jag bara har sovit konstigt, eller något.

    Snällaste JZ skickade ju mig några överblivna test i början av veckan och jag har ju satt in bilder på dem jag har tagit. Idag tog jag den sista och samtidigt passade jag på att testa med CB med veckoindikator. Bara för att. Jag vet att det är tråkigt med att se en gravid ta test efter test och få dessa upptryckta i nyllet, men jag är som sagt var testoman av stora mått. Och som sagt var, detta blir den sista gången jag kommer få göra detta, nu kommer det inte bli fler barn, så jag passar på. Inte för att jag oroar mig, nej, jag känner mig som sagt var trygg i att Lilla Stjärnan kommit för att stanna, utan för att jag kan. Och jag kan inte få nog av att se det där plusset. Hur som, här är bilderna

    20131018-065357.jpg

    Längst till vänster har vi dagens bild

    20131018-065435.jpg

    Det känns fantastiskt att få så här starkt på BIM med tanke på att med E så fick jag svagaste svagt, något som jag trodde var ett spökstreck, två dagar före BIM.

    Oro över oro

    Huvudvärken dunkar i huvudet på mig. Jag har sovit uruselt. Allt på grund av jobbet skulle jag gissa. Jag har ju sagt upp mig men min chef vill som jag nämnde igår prata med mig. Jag tror det kommer att bli jobbigt och jag ser verkligen inte fram emot det. Önskar så att tiden kunde spolas framåt så att jag hade det där samtalet avklarat. Att jag hade gjort mina veckor på det här jobbet och att jag hade börjat på det nya. Att jag bara kom ifrån…

    Jag börjar nu också oroa mig för all oro jag känner. Det låter kanske fånigt att oroa sig över din oro. Men oron över att bli dålig av graviditeten och oron med jobbet gör att jag även börjar oroa mig för att all oro ska få min kropp att stöta bort Lilla Stjärnan. Att all oro blir för mycket för den. Jag kan i alla fall konstatera, mitt liv, så som den har sett ut i höst är ett bra exempel på att stress och oro inte förhindrar graviditet. För gravid har jag ju uppenbarligen lyckats bli trotts att mitt liv varit överhopad av jobb, intervjuer, IVF, en bortrest man och själv behövt rodda allt hemma och trots att jag inte mått så bra med jobbet. Nu hoppas jag bara att Lilla Stjärnan vill stanna, och att min kropp låter Lilla Stjärnan få stanna hos mig. Och att jag kunde minska ner på all oro och stress

    Jag vill, jag vill, jag vill…

    Jag vill så gärna testa igen och se om det där strecket från imorse var något annat än att Lilla Stjärnan redan börjat göra väsen av sig, eller om det verkligen är sant att vi skulle ha lyckats… Men nu har jag inga test hemma. Fina JZ har lovat skicka tester hon inte fått användning för Men även om jag skulle få dom på posten imorgon ska jag försöka låta bli att testa och vänta till onsdag. Fast det är klart, det vore kul att få se en stegring… Men nu ska jag hålla mig sansad och inte springa iväg hur som helst i min testarmani. Jag känner mig dock väldigt lugn inombords. Jag tror mycket på det. Samtidigt vill jag inte tro, för jag vill inte bli besviken. Jag vet av erfarenhet att jag inte deppar ihop helt, att jag snart går vidare, men likväl, jag vill inte bygga några falska förhoppningar.

    Symptommässigt är det likadant som innan. Jag har känningar i magen på samma sätt som jag haft sedan äggplocket, även om det självklart inte är lika smärtsamt eller intensivt längre. Men den senaste veckan har nog varit oförändrad i intensivitet och hur det känns. Det jag känner kan likväl bara vara mensvärk. Eller inbillningsvärk.

    Ruvardag 6

    Nu är det sex dagar kvar sedan läkaren förde in den lilla Stjärnan åter till mig. Det börjar nu kännas att det är mycket känslor upp och ner, liksom ett hopp som verkligen går upp och ner. Igår kände jag mig positiv, idag känner jag mig ”tom” och idag känner jag inte alltför mycket hopp. Visst, jag har haft ännu en natt fylld av mardrömmar, och jag har ju läst att vissa kan få det väldigt tidigt i graviditet, även om det aldrig brukar dyka upp i listorna över tidiga symptom. I mitt fall är det nog snarare jobbfrågorna som spökar. Inatt var det till och med en av mina kollegor som var en del av det hemska i mardrömmen… Nåväl, det är bara att vänta och se. Det ska väl ge med sig så småningom hur det ligger till, om den lilla stjärnan har lyckats mysa in sig och börjat växa eller om det inte var meningen att vi skulle få någon junibebis.

    Vad som händer

    fertilitetsguiden.com kan man läsa vad som sker dag för dag för en tredagars liten ”stjärna”:

    One The embryo continues to grow and develop, turning from a 6-8 cell embryo into a morula
    Two The cells of the morula continue to divide, developing into a blastocyst
    Three The blastocyst begins to hatch out of its shell
    Four The blastocyst continues to hatch out of its shell and begins to attach itself to the uterus
    Five The blastocyst attaches deeper into the uterine lining, beginning implantation
    Six Implantation continues
    Seven Implantation is complete, cells that will eventually become the placenta and fetus have begun to develop
    Eight Human chorionic gonadotropin (hCG) starts to enter the blood stream
    Nine Fetal development continues and hCG continues to be secreted
    Ten Fetal development continues and hCG continues to be secreted
    Eleven Levels of hCG are now high enough to detect a pregnancy

    Så enligt detta så håller den lilla stjärnan på att inplantera sig för fullt. Du är så välkommen så att göra det lilla vännen!

    Inbillningssjukan börjar smyga sig på

    Nu har jag sakteliga börjat inbilla mig saker med min kropp. Inbillning lär det ju vara med tanke på att det fortfarande är för tidigt att få symptom. Och oavsett om man vill det eller ej så blir det gärna så att man går och känner efter lite extra nu. Och just nu är det mycket fokus på min mage. Jag misstänker att det börjar bli dags att fundera på om jag ska ta och beställa hem några billiga test, men frågan är som vanligt, från vilken av alla dessa butiker som finns på nätet? Testlagret? Bästpåtest? Billigatester? Eller något annat ställe. Tips?

    Sicken dag

    I morse, strax innan kursen, så ringde telefonen. Det var från företaget som jag träffade i onsdags. De ville erbjuda mig jobb!

    Några timmar senare ringde det igen. Den här gången var det det rekryteraren för det företag som jag träffade i torsdags, de ville ha mina referenser och göra ett personlighetstest.

    Och så slutligen, alldeles nyss ringde kliniken. Nu har vi tre fina embryon i frysen!

    Sicken dag!

    Imorgon=vetskapens dag?

    Imorgon hoppas jag på två olika besked, dels hur det har gått med de fyra återstående äggen, dels hur det har gått med det där jobbet. Nervös väntan kan man minst säga!

    Vad jag själv tror då? Om man tar jobbfrågan först så kändes det nästan FÖR bra igår, så jag har goda förhoppningar. Samtidigt, de gånger jag har känt att det har gått bra på en intervju så har det i regel gått åt skogen.

    Vad det gäller mina ägg, jag har en känsla av 1 eller 2 styckna. Men inte ens där kan jag säga något säkert. Men ändå, det här lugnet jag känner… Jag vet att jag under graviditeten (och innan den) gick omkring med en känsla av lugn och harmoni, precis så som jag gör idag

    Att testa

    Jag har fått frågor om när jag tänker börja testa, och jag har svarat att jag inte vet. För det är just vad jag inte gör. Jag vet ju att jag är en testoman av stora mått, men samtidigt så känner jag inte, åtminstone just nu, något jättebehov av att testa. Samtidigt så vet man ju aldrig när det behovet kommer så för att handla i förebyggande syfte, och för att slippa tvivla på om det är orgalutran-sprutan som sitter i, eller om den ”lilla stjärnan” (läkaren kallade ägget för det) som fäst sig och växer och frodas och bildar hcg så tog jag ett test idag. Då det ikväll är 7 dagar sedan sprutan (ruvardag 5) så kan den ju ha gått ut ur kroppen, men det är för tidigt för Stjärnan att göra sig påmind. Men tydligen har inte sprutan gått ut ur kroppen än då jag kan se ett svagt streck på testet. Så om någon dag får jag väl testa igen, jag vill ju ha mitt blanka test så att jag vet att allt från och med det är Lilla Stjärnan som tindrar. Nu har jag bara ett billigt test kvar så frågan är om jag ska beställa hem några, och i då fall hur många och av vilket märke? Eller tror jag att jag kommer kunna hålla mig från testandet i överflöd och nöja mig med att köpa någon/några från Apotekets urval? Helst hade jag velat ha Doc Morris tester, men jag tror att dessa apotek har bytt namn, åtminstone ”vår” har gjort det och sedan dess har de inte haft dom testerna inne. Inte för att jag orkat fråga, men ändå. Jag kan ju även åka in till stan och kolla på Apoteket där som tidigare var Doc Morris, men jag vet inte… Ja ja, vi får se. Jag får avvakta just nu i alla fall på att sprutan går ur kroppen

    20131009-175913.jpg

    En bild

    Jag borde verkligen gå och lägga mig med tanke på hur trött jag är plus att jag har morgondagens första möte redan klockan 7:20 imorgon, men jag lyckas inte komma upp för att gå och borsta tänderna eller sminka av mig. Istället så sitter jag och googlar på det mesta, men mycket km IVF och rosa flytningar och äggets tillväxt blir det. I detta googlande råkade jag hitta denna bild

    20131007-213325.jpg
    på ett ”perfekt” ägg som odlats i 3 dagar, dvs en sådan som jag fick tillbaka idag! Hoppas att länken som är kopplad till bilden fungerar så att den intresserade kan läsa mer detaljerat om detta mirakel

    Jaha?

    Är det så att mina slemhinnor är sköra på grund av alla hormoner och Lutinus, eller hände det något vid återföringen? Jag tror inte att jag någonsin kommer att få ett svar.

    Orsaken till att jag undrar att jag nyss vid mitt toalettbesök fick rosa på pappret…

    Och vinnare är…

    Av fredagens skörd var det totalt 8 mogna ägg. Av dessa fick jag tillbaka ett toppenägg för snart en timme sedan. Kvar finns några som ska fortsätta odlas till torsdag. Klarar sig något tills dess så hamnar den i frysen.

    Och antalet då? Ja, jag kan säga att vi har två vinnare. Både är bekantingar från Familjeliv. Ni två kan antingen inboxa mig där eller skicka ett mail till den mailadress som jag angav när jag startade tävlingen. I mailet skriver ni namn och adress och vilket av armbanden ni önskar. Vill både ha samma så är det slumpen som får avgöra vem som får vilket.

    Och som sagt var, nu undrar ni väl över antalet och vinnarna? Jo, det är Jenso och BaPumba som både gissade på fem befruktade ägg. STORT GRATTIS TILL ER!

    Jag ville bara

    …säga ”God natt!” innan jag slutet mina grå-blå för dagen. Imorgon är det en ny dag med jobb och förhoppningsvis ett besök på kliniken för att få ett litet frö, ett början till liv, återinförd in i mig. Jag har tid först efter lunch, och då jag får jäkta tillbaka till jobbet (trots att jag egentligen skulle vilja stanna kvar på kliniken och inte röra mig ur fläcken i rädsla för att fröet ska åka ut) så återstår det att se när jag uppdaterar här och även utser en vinnare av ett av armbanden. Man får se det som ”inga nyheter=goda nyheter” helt enkelt.

    Och är du sugen på ett av armbanden, glöm inte att skicka din gissning senast klockan 9:00 imorgon bitti!

    Väl mött, God Natt och dröm söta drömmar, för det tänker jag göra. Från och med i morgon eftermiddag är jag förhoppningsvis en ruvare igen

    2 dagar efter äggplock

    Idag har jag mått betydligt bättre i magen – UNDERBART! Fast jag känner ju av den fortfarande. Fast egentligen är det kanske inte så konstigt att man har ont efter något sådant som äggplock med tanke på att någon har stuckit en massa hål inne i en…

    Jag känner mig fortfarande optimistisk inför det hela, även om jag sakteliga har börjat planera saker jag ska göra efter negativt test. Imorgon kommer domen. Och än en gång så måste jag hitta på en ursäkt till varför jag måste åka iväg från jobbet en sväng. Men vad gör man inte!

    Antiklimax och uppdatering

    Idag mår magen bättre även om den verkligen gör sig påmind. Särskilt när jag blir minsta lilla kissenödig. Går jag inte och kissar då så knyter sig hela mellangärdet i kramp. Det hela påminner väldigt mycket om hur det kändes efter min galloperation, fast då var det betydligt värre. Nu hoppas, hoppas, hoppas jag att det på labbet på kliniken händer saker så att allt detta inte är i onödan.

    Vi fick föresten för oss att trotsa våra krämpor (A är dunderförkyld) och åka till Ullared och Gekås. Vi hade sett på deras hemsida att det skulle vara köer, men kamerorna verkade inte fungera så vi kunde inte se hur det såg ut i verkligheten. Det var synd det, för när vi kom fram insåg vi rätt snart hur långa köerna verkligen var… Vi var inte så värst sugna på att stå ute i duggregnet i en kö som sträckte sig några hundra meter. Så shopping på Gekås får det bli en annan gång. Istället åker vi hem, stannar till på Kapp Ahl på vägen och köper vinteroverall till E. Deras overaller brukar vara bra och idag har alla medlemmar 25% rabatt på allt, så det är ju dumt att inte passa på.

    20131005-145257.jpg

    Jag skäms

    Jag skäms för mina egna tankar, men allt oftare på senaste tiden har jag känt en viss ångest för att jah nu får en fin blastocyt på måndag återinförd och som sedan fäster som den ska och blir bebis, men att det samtidigt blir någon eller några till frysen. Vi vill ”bara” ha ett barn till, men att kassera fullt dugliga blastocyter skulle kännas helt fel för mig. Men samtidigt, om vi inte själva vill använda dom så kan vi ju inte ge dom till någon som inte kan få ett själv. Men samtidigt, inte kan man heller frysa in och sedan göra en återföring bara för att man inte vill kassera något som kan bli en människa…

    Och detta funderar jag på, trots att jag inte ens vet om ett endaste av äggen från gårdagens skörd blivit befruktad eller om det ens blir ett endaste återinfört gör att inte tala om att veta om något av dom blir en bebis…

    Ont det gör ont, men det går…

    Rackarns vad ont det gör! Den tablett jag fick på kliniken har nu släppt men som tur är så hade jag fått en till, så nu är det bara att vänta på att den ska börja verka. Jag brukar inte vara så smärtkänslig, och även om jag hade ont sist kan jag inte minnas att jag hade så här ont! Jag kan inte minnas att jag var så här trött heller sist. Har redan hunnit sova middag två gånger och funderar på att gå och lägga mig och blunda en stund igen… Det är skönt att A är hemma och att E föredrar att leka med honom, det skulle krävas bra mycket av mig för att jag skulle orka med annat än stillasittande aktiviteter just nu.

    Jag har inte hört något från företaget som jag träffade i förra veckan, så jag antar att det inte blev något mer där. Då jag inte tror på något mer med företaget ifrån igår så får jag nu försöka ladda mig mentalt för att orka/klara av det jobb jag har. Och dessutom fortsätta ha ögonen öppna och söka om det skulle dyka upp något annat av intresse. Och på sikt även ta upp på jobbet hur jobbigt jag verkligen upplever den jobbiga delen av jobbet är! Fast först måste jag hitta bra formuleringar och skriva upp rent konkret vad som är jobbigt, även om den listan inte är så lätt att konkretisera utan att trampa någon på tårna

    Kliniken ringde

    Kliniken har ringt mig två gånger sedan vi kom hem. Första gången så var det för att flytta återföringen en halvtimme, andra gången för att säga att de hade valt ICSI trots att man tidigare hade sagt att det skulle bli ”vanligt”. Förra gången så testade de med både, då var utgången lika bra för såväl de som själva fick befruktas som för de som fått sin spermie i form av ICSI. Men så visade det sig att antalet spermier idag inte var helt tillfredsställande, även om de verkade vara pigga och friska, så det togs ett beslut om att det trots allt fick bli ICSI.

    Så, det man kan konstatera med detta är att de vitaminer som A åt vid förra försöket, och som han nu inte har tagit, gjorde med viss sannolikhet susen. Och det han åt då var:

    L-arginin
    Zink
    Mitt val man
    Folsyra

    Så detta ska han allt få ta och knapra på om detta nu inte skulle lyckas. Kanske att jag även köper in mer kosttillskott, både till honom och mig, och då kan det vara så att jag följer rekommendationerna här.

    Plockad och klar

    Då är plocket klart. 14 ägg allt som allt. Det gick bra vid själva plocket, men jag har nu betydligt mer ont än sist. Väntar på att läkaren ska komma in. Det var samma som i måndags och hon kollade efter det som var den misstänkta polypen, men idag så syntes det nästan inget. Som det var idag skulle hon inte reagerat över huvudtaget.

    Sömnlös

    Vaknade en halvtimma innan klockan skulle ringa. Kunde inte somna om. Tankarna fot runt i huvudet. Lyssnade på andetagen från de två personer jag älskar mest i hela universum. Är det idag, idag som vår fjärde familjemedlem blir till?

    Svärfar kommer hit lagom tills vi ska åka iväg. Han ska hjälpa oss med att lämna E på förskolan. På så vid slipper vi lämna henne hur tidigt som helst utan hon får komma dit i vanlig tid. Lilla Pluttan min…

    Egentligen skulle svärmor ha hjälpt oss ned detta, men hon ligger hemma nerbäddad. Stackarn har fått en rejäl dunderförkylning. De hade tänkt åka till Stockholm och hälsa på sin andra son, F, i helgen men det fick ställas in. Nu är det andra resan på kort tid som de måste ställa in pga sjukdom. Den här var i och för sig inte så ”speciell” som den förra resan, och hälsoskälen nu var inte lika allvarliga som senast. Då var det en resa till Toscana som ställdes in. Och då var det på grund av svärfars hjärtproblem som de fick stanna hemma. Hoppas att de både snart är krya och starka så att de orkar hitta på en massa skoj igen. Finaste svärmor och Finaste svärfar. Vad skulle vi göra om vi inte hade dom?