Bilder

Idag fyller bilder en stor del av vår vardag. Bilder är lätta att ta med dagens mobiler och bilder väcker många tankar och funderingar. Och känslor. Vi har en fotosamling uppsatta på några tavlorhyllor som för mig är så betydelsefulla. Det är bilder på tjejerna från dels strax innan Lillasyster föddes och jag och E var hos fotograf på gravidfotografering, dels när Lillasyster var född och besökte fotografen då. Dessa bilder är mig så kära, dessa bilder är på det dyrbaraste jag har. Och på det finaste. Och de väcker så många känslor. Kärlek. Stolthet. Ömhet. Och sorg. Sorg över att det inte kommer bli någon mer bebis för mig. Jag får vänta på att tjejerna blir vuxna och förhoppningsvis får barn. Sorgen slåss där i bröstet på mig med min kärlek till dessa två underbara varelser och jag vill bara krama dom, ha dom nära.

Jag måste hitta en bra och skicklig fotograf för att få till nya bilder på dom två! Snart!

Med dagens mobiler är det så smidigt med att kunna ta kort. Tyvärr så blir de, i alla fall för mig, ofta bara liggandes, vilket är synd. De väcker ju som sagt var tankar och känslor av alla de slag. Och ofta så tar i alla fall jag en bild bara för att det jag ser väcker sådana känslor hos mig som får mig att önska att jag kunde få föreviga stunden. Som idag, när jag och Lillasyster gick för att möta E halvvägs när hon kom hem från skolan

Som sagt var, bilder väcker tankar, känslor. Bilder de berör. Och här kommer nu några bilder från min mobil så att fler än bara jag ska se dom. Förhoppningsvis så får de i alla fall någons känslor och tankar att vakna

De tre musketörerna, kompisar från förskoletiden som fortfarande, nästan två år senare tycker om varandraVackra Värmland i vinterskrudEn av hästarna jag ridit på några gånger! Jag vill ut och rida igen! Tyvärr så känner jag mig inte helt bekväm i hästägarens sällskap så jag letar efter någon annan som jag kan rida hos Lilla söta Lisa Kanin ute på skogspromenadNorgeGreklandpHärligt!En liten och så en ännu mindreMmm, en riktig sommartårta!Finns det något så rogivande och mysigt som hönors kluckande??? Jag tror inte det!

Annonser

Kvällspromenad

Ikväll tog hela familjen en promenad runt den lilla mossen som finns i ”vår” skog. Det var grått, men trevligt att se skogen så sakteliga vakna för våren.

Jag vet

Det börjar bli tjatigt, men längtan brinner verkligen i mig. Om och om igen, dagligen, flera gånger om dagen så kommer de ovälkomna tankarna. Hur blir man av med dom? Hur går man vidare? Just nu känns det som om jag fastnat i tankarna, i längtan. Jag ser på barnen och inser hur stora de har blivit, längtan växer. Jag ser bilder på barnen när de var mindre, längtan växer. Jag ser kollegornas gravidmagar växa för varje vecka som går, längtan växer. Jag ser bebisar på stan, samma där. Jag ser mindre barn på stan, längtan den bara ökar! Lillasyster leker mamma, pappa, barn med sinadockor, min livmoder ekar. A visar mig ömhet, det ekar tomt i mig av längtan. Jag läser i tidningen allt ståhej med Svenska Akademin, min hjärna gör någon konstig vändning och jag tänker på barn och längtan den bara ökar. Oavsett vad jag gör är det detsamma. Längtan bara växer och växer. Jag vill bara bli av med den! Det kommer inte bli några fler! Snälla hjärna och kropp, acceptera det! DET BLIR INGA FLER BARN!

Insikt

Under långa perioder tror jag att jag mer eller mindre har blivit den jag var innan den jobbiga perioden på Företaget, men så kommer den, tvivlen. Jag tvivlar på mig själv, den jag är, det jag kan, det jag gör. Jag tvivlar på allt som har med mig att göra. Jag vill kunna gå vidare, lämna det bakom mig, men det är inte enkelt. Nu började det med tankar på personer från den tiden. Funderingar på om de verkligen var så trevliga som jag trodde då, eller om de helt enkelt visade en falsk fasad gentemot mig. Sedan kom tvivlen gentemot mina kollegor. Men framförallt gentemot min storkund som jag för tillfället vistas hos flera dagar i veckan. Deras behov av hjälp minskar fram emot sommaren och det har fått min hjärna börja bygga upp tvivel. Duger inte det jag gör? Levererar jag inte tillräckligt? Tycker det inte om mig? Men så släpper det när något händer. Det kan vara att en annan kund är nöjd med det jag gjort för dom, eller som idag när en av ”kollegorna” hos storkunden undrade varför jag inte sökte den tjänst som de hade ute. Det visade ju i alla fall att just den personen kanske ändå gillar det jag gör. Och mig. Men nu, på kvällen när jag är trött, så smyger sig tvivlen på mig. De borde ju då gilla mig! Eller…? Tänk om frågan ställdes av oro för att jag ska söka tjänsten? Jag vet instinktivt hur idiotiskt onödig den tanken är, men den kommer, smygande. Och jag kan inte låta bli att undra om jag någonsin kommer att återhämta mig helt

Skidföre

Veckan börjar närma sig sitt slut och därmed även min ledighet. Skolorna har påsklov och vi har passat på att vara hemma med barnen. Eller hemma har vi ju inte varit, utan vi åkte upp till släktgården och passade på att få lite lantluft och så lite tid i backen. E utvecklades väldigt med sitt åkande medan jag mestadels höll uppsikt över lillasyster, åkte pulka med henne mm. Jag har inte åkt utför sedan högstadiet då jag en friluftsdag lyckats övertala mina föräldrar att få följa med på skidresa över dagen. Det gick bra för mig att lära mig åka och min gympalärare ville väl åka lite själv också, men när han lämnade mig så blev barnbacken snabbt väldigt tråkig och den backe som var närmast i svårighetsgrad hade ankarlift, en mackapär som jag aldrig lyckades bemästra… Nu hade jag återigen tänkt göra ett försök, bortåt 25-30 år senare. Jag bokade skidlärare och hyrde utrustning, men fick mycket snart inse att min kropp vägrade samarbeta. Mina problemfötter satte igång att värka och smärtan blev snart ohanterbar och jag fick inse mina begränsningar. Av någon anledning är mina fotleder och mina vader enormt stela, trots försök till stretch av dessa och detta har lett till mina återkommande problem med hälsporre. Vid ridning kan jag få den här smärtan men då är det ju lätt att ta ut fötterna ur stigbyglarna och vicka på foten. Detta är ju inte riktigt lika lätt med pjäxor. Så när jag inte kunde göra det så växte sig smärtan snabbt allt mer och jag fick se mig som besegrad. Lektionen och skidläraren fick E ta istället, vilket hon var väldigt nöjd med.

Underbart väder, bra med snö och tomt i backen

Igår så kom regnet och istället för att stanna som planerat till idag, torsdag, så åkte vi hem. Det var rätt skönt. Lillasyster hade börjat tröttna på att åka skidor och vistas vid backen, och med det tråkiga vädret fanns det inte heller mycket annat att göra.

Så med denna extra dag hemma, utan helgens aktiviteter och utan jobb så hann vi dona och fixa en del hemma. Hur resten av ledigheten ska fördrivas återstår att se. Kanske blir det en sväng till mamma i helgen?

Vad det gäller mina tankar på bebis och bebislängtan så är de värre än någonsin förr. Gissningsvis har det att göra med en känsla av att det är nu eller aldrig. Dels har vi ju min ålder, jag är ju inte ungdom längre. De svenska klinikerna gör inga ivf:er efter 42 fyllda och dit är det ju bara sju månader. Sedan så har de fem åren som ”eskimåer” förvaras (i Sverige) som längst passerat. Dit är det till och med kortare än tills jag fyller 42. Så det är verkligen nu eller aldrig. Fast det blir ju aldrig, jag önskar att jag bara kunde gå vidare med mitt liv nu, med en gång. Jag vet ju! Det finns så mycket som talar emot att vi ska försöka skaffa fler barn. Men, det vill inte min längtan acceptera. Återstår då bara den mest avgörande, A. Han vill inte.

Samtidigt så är jag orolig för att han inte har insett att det verkligen är nu eller aldrig. Tänk om han kommer ett tag efter och säger att han visst skulle kunna tänka sig?! Han har ju inte tagit åt sig av andra saker som jag påpekat (som tex fördelarna med att vara gift gentemot bara sambos när man har barn och hus ihop) förrän någon utomstående sagt något (i det fallet var det hans faster som skickade en artikel om det), så varför skulle han ta till sig det jag säger nu? Det finns mycket jag älskar hos honom men just denna egenskap, att aldrig lyssna, eller ta till sig det jag säger är något som verkligen kan driva mig till vansinne. Och jag tror att om vi någon gång kommer att gå skilda vägar och jag är den som tar initiativet till det, så är det en av de främsta orsakerna. Fast en separation är inget som någon behöver oroa sig för i vårt fall, i alla fall inte på grund av min längtan och hans känsla av att allt är bra som det är.

Den här längtan har fått mig att googla, drömma, fantisera och när jag fick syn på en artikel om att det finns ett lagförslag som ska beslutas i juni (eller var det juli?) om att avskaffa möjligheten att göra bruttolöneavdrag för privat sjukvård, något som just ivf är, blev jag upprörd och kände min ångest över min längtan växa sig monstruös. Visst, vi skulle ha råd att betala helt, men det skulle ju vara underbart att få det lite billigare nu när vi både är berättigade till detta till skillnad mot när vi gjorde våra ivf-försök!

Ja, ja. Spela roll egentligen, det kommer ju ändå inte bli några barn gjorda!