Idag hade vi besök av några vänner som vi inte träffat på länge. Med hög sannolikhet kommer det även dröja länge tills vi ses nästa gång då de har hyrt ut sitt hus för ett år för att själva flytta till hans föräldrars hus som ligger uppe i Norrland. Anledningen till flytten är att de vill lite komma ur ekorrhjulet, hitta glädjen i livet och komma fram till vad de egentligen vill, samtidigt som de vill få mer tid med barnen. På ett sätt avundas jag dom. Just nu känner jag lite av ett antiklimax. Eller är det tristess? Jag känner nämligen också att jag vill mer. Men vad är detta ”mer”? Jag vet inte. Jag vet att jag vill inte göra exakt det dom gör. Men kanske starta om på nytt på något vis? Är det kanske det som allt egentligen handlar om för mig? Är det det och inte barnlängtan jag känner? 

Tanken känns inte helt uppåt väggarna. Tvärtom. Mina tankar går ju ibland (rätt ofta faktist) till att köpa en tomt och bygga hus. Fast jag egentligen inte önskar mig ett dyft det vad det innebär med kontakt med hantverkare, ta jobbiga beslut, saker som krånglar etc. Eller att köpa ett nytt hus och sälja det vi har. 

Än mer troligt känns det när jag stundvis känner avundsjuka gentemot min kollega som tagit tjänsteledigt ett år för att plugga. Och gentemot kollegan som byter kontor. Och kollegan som gifte sig nyligen…

Ser man på det så, är det enkelt att se en gemensam nämnare. Alla dessa är saker som medför förändring. Saker som de ser fram emot, saker som de gör för att komma närmare sina drömmar. Allt detta innebär ändring av ens liv. Men samtidigt… Vad är det jag egentligen vill? Är jag bara uttråkad på mitt liv som det är idag, eller vad? 40 årskris? Jag vet inte! Jag önskar att jag visste! Det enda jag vet är bara att jag vill något mer. Men vad? Jag har ju det egentligen väldigt, väldigt bra med en underbar man och två barn, hus, jobb som jag trivs med etc. Men det är något som får mig att drömma om mer. Men vad är detta ”mer”?

Det känns stundvis som om jag drunknar i jobb och måsten. Varenda helg fram till semestern är bokade, om än med roliga saker. Det är allt från Stockholmsweekend med A och Phantom of the Opera (utan barn) till Rhodos, träffa finaste vännen och student. Jobbmässigt är det också full rulle fram till semestern. Jag är mer än fullbelagd och stundvis kan jag inte fatta hur jag ska hinna med allt jag lovat att jag ska hinna med. 

Idag var jag med hos min främsta kund och deltog vid en myndighetsinspektion. Jag har varit konsult hos dom just för att det vid en inspektion hade konstaterats brister. Inför dagens inspektion fick jag försöka peppa kunden. De hade inte åtgärdat alla de brister som myndigheten hade konstaterat, men de hade i alla fall kommit långt. Visst, myndigheterna skulle inte bli helt nöjda, men jag gissade på att de skulle komma tillbaka fram emot vintern. Döm om min förvåning, och kundens glädje när inspektionen avslutas med ett konstaterande av att företaget har gjort mycket och åstadkommit mycket och att myndigheten nöjer sig för den här gången! Och gissa om jag blev glad när myndighetsrepresentanterna tryckte på att företaget skulle vara ”riktigt nöjda med konsulternas insats” 😊 De nämnde även att den utbildning som jag höll på företaget vid några tillfällen tidigare i år verkade vara  bra. Jag tog verkligen åt mig och kände mig så glad och tillfreds! Jag är inte så pjåkig! Jag är rätt bra på det jag gör! Visst, ibland blir det svackor och ibland presterar jag inte så bra som kunden önskade sig, men i det stora hela, jag är kompetent och jag vet vad jag håller på med! Gissa om jag känner mig nöjd och stolt över mig själv! Och genast känns allt jobb jag lagt ner som ingenting. Det var verkligen värt sitt slit! Och så skäms jag lite samtidigt. Jag skäms för att jag önskar att min förre chef plus några andra på mitt gamla jobb, de som inte tyckte att jag gjorde något bra jobb, kunde få veta hur bra jag lyckas nu. Och jag kan inte låta bli att fundera på vad var det där på det företaget som gjorde att jag inte gjorde något bra jobb, att jag ansågs (av vissa) vara inkompetent men att så många andra tycker tvärtom? Att både tidigare kollegor och arbetsgivare anser annorlunda? Att nuvarande kollegor, arbetsgivare och kunder anser annorlunda? Att de faktist tycker att jag är både kunnig, kompetent och pedagogisk? Det är frågan… Hur blev jag sådan? 
Jag kan helt enkelt inte sluta älta

Ett knytte

Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

Lättnad som förlamar

Jag har funderat så mycket på varför jag mår som jag gör. Hjärnan känns absolut som den är med, men den enorma trötthet jag gått med nu en längre tid och som inte kunde förklaras med min hypotyreos har fått mig att tvivla. Kanske har A rätt, kanske håller jag trots allt på att bli utbränd? Men så under veckan som varit har några händelser fått mig att tvivla på det än en gång. 

Det är kanske hjärnan och kroppen som reagerar men inte på det negativa med mitt nuvarande jobb utan att jag äntligen börjar hitta tillbaka till mig själv? Att jag håller på att hitta tillbaka till den tilltro jag en gång hade på mig? Att mitt självförtroende nu har fått växa och att jag nu allt mer har kunnat lämna det vissa personer på mitt förra jobb fick mig att tro om mig själv är något som jag kan lämna bakom mig? Och att den oro som jag känt med mamma och hennes demens har hjälpt till att förstärka den vågskål på livets våg som innehåller krav, otillrcklighet, skuldkänslor och andra tyngande saker och känslor. 

På mitt förra jobb lyckades några få personer få mig att tvivla på mig själv, både på  den person jag är och det jag kan. Några ytterst få personer fick mig att tvivla på alla och att misstro alla. En person sa till mig att jag inte skulle lita på någon, och den här personen lyckades. Jag märker nu att jag idag inte litar på någon från den tiden. Eller jo, några har jag träffat på lunch, och liknande, efter att jag slutade där och dom känner jag nu att jag litar på dom. Jag tror inte att de skulle velat träffa mig nu efteråt om de inte hade tyckt i alla fall lite om mig. Men de övriga… Personer som jag inte träffat av en eller annan anledning.

På mitt gamla jobb fick jag höra att jag inte gjorde något bra jobb. Att man inte kunde lita på mig och att jag inte levererade. Och även om det inte sades rakt ut så fick jag antydningar om att jag helt enkelt inte visste vad det var jag höll på med och inte kunde mitt område. Detta har skapat kaos i min hjärna då jag på tidigare arbetsplatser alltid fått höra från såväl kollegor som chefer att jag är duktig och kompetent. Jag har fått höra att mig kan man lita på och att jag levererar och att jag levererar i tid. 

Som konsult så måste man kunna det man gör. Som konsult så måste man absolut leverera och även leverera i tid. Jag tyckte själv att jag gjorde allt detta i mitt förra jobb men från några få fick jag höra annat och de lyckades få mig att tro på dom. Kanske var det så hos dom? Men frågan är vad som är så väldigt speciellt med dom som gjorde att jag inte levererade eller kunde något som jag kunnat och gjort både före och efter? För nu vet jag att jag gör allt detta. Jag leverar. Jag levererar i tid och jag för det på ett bra sätt. Mina kollegor har sagt många gånger hur glada de är att ha mig där. Men framförallt, mina kunder är nöjda med mig. Och just några kommentarer som jag fått under den gångs veckan har stärkt mig. Bland annat från en kund som jag hade kontakt med redan i mitt förra jobb. En kund som känner min förra chef. En kund som i veckan skrev att jag var ett riktigt proffs på det jag gör. Det fick mina ögon att tåras. Och när jag berättade för en kollega brast det totalt och tårarna bara forsade. Det var en sådan lättnad! Det var som en revansch! Samtidigt som det här hände kändes det som om något lättade inom mig, samtidigt som kroppen blev än tröttare. Det var som om den hade gått och spänt sig så länge, kämpat länge och när bördan lättar så inser man hur trött man är. 

Idag så ringde min syster mig. Mamma hade varit och kollat på ett serviceboende och blivit erbjuden en plats som hon nu ska tacka ja till! Och än en gång så kändes det som något lättade, samtidigt som kroppen blev tyngre och tröttare. En stund senare, i duschen kom tårarna. Hulkandes stod jag där i duschen tills tårarna minskade. Det blev så verkligt med mammas sjukdom. Visst blir man påmind när man pratar med henne men annars har jag kunnat förtränga det till stor del. Samtidigt så har oron funnits där. Oron för vart hennes hallucinationer kan föra henne och vad de kan leda till. Oron för vad folk pratar om henne. Oron för hur hon mår. Jag vet ju att de med hennes typ av demens är de som kostar statistiskt vården mest pengar och det är dom som har sämst livskvalitet. Hon får flytta till sitt nya boende redan i mitten av maj! Och då får hon det så bra. Hon får hjälp med det hon behöver. Hon får personer som kan förstå henne även när hon glömmer bort svenskan. Hon får en större lägenhet än vad hon har nu och hon får en egen uteplats. Och hon flyttar dit helt av fri vilja. Och allt detta känns som en lättnad. Samtidigt så känner jag hur jag håller på att gå sönder. Att jag inte håller ihop längre. Att jag bitit ihop så länge och nu kan jag släppa och slappna av. Och det är nog det som gör att jag mår som jag gör. Jag har hållt ihop så länge och nu kan jag börja slappna av

Kärlek när det är som svårast

Jag slås av den solidaritet och kärlek som svenska folket visar i detta nu! Det som hänt är fasansfullt och helt totalt förkastligt och jag sörjer med alla som drabbats. Det finns inget som ursäktar en handling som denna! 
Samtidigt så känner jag glädje och stolthet för det svenska folket som kommer fram. Det svenska folket öppnar sina famnar för varandra, hjälper den som är i nöd, man gör vad man kan. Låt oss fortsätta med det! Låt inte de som gjort detta få vinna! Jag tror inte att deras huvudmål egentligen var att döda några. Jag tror deras huvudmål var att skapa skräck, hat och ilska. Allt det som skapar osämja. För vilket vapen är bättre än den som bryter något sönder inifrån? Vad är bättre på att bryta sönder människor än just dessa känslor? Inget.

http://www.expressen.se/ledare/sanna-rayman/glom-inte-omheten-vi-kande-denna-terrordag/ 

Oups!

Jag har, som jag tidigare nämnt varit väldigt trött på sistone. Jag har trott att det är ämnesomsättningen som spökar så i måndags var jag på provtagning. Ämnesomsättningen är ok. Socker likaså. Och järn. Däremot hade jag förhöjda värden av trombocyter. Det är inget ovanligt och behöver inte betyda något men jag ska i alla fall in och ta nya prover om ca två veckor. 

Men något är det som gör att jag är så extremt trött! Kanske är det någon av infektion eller virus? Något är det i varje fall för varje dag så blir jag tröttare och tröttare. I vanliga fall så står jag mest upp när jag jobbar, men det har blivit allt mer att jag sitter ner. Men så igår så tänkte jag att jag måste ju stå upp mer, det är ju så mycket bättre för mig och kroppen. Det hela slutade med att jag satte mig ner igen efter en stund. Jag vet inte riktigt vad som hände, om jag somnade eller något, men plötsligt upptäckte jag att mitt vänstra ben vek sig och jag höll på att ramla. Med tanke på tröttheten så känns det troligt att det var just att jag somnade. Andra alternativ som jag kan tänka mig var blodtrycksfall, men blodtrycket ska vara bra. Eller att jag svimmade av en millisekund. Men det kändes inte heller rätt. Så vi säger helt enkelt att jag somnade. Oavsett så är det inte ok. Något måste vara fel. Frågan är vad, och vad kan jag göra åt det? 

Alla dessa måsten

Vem är det egentligen som sätter upp alla dessa måsten? Sedan jag började mitt nuvarande jobb har det blivit än mer tydligt hur många måsten som det finns och hur lite tid det finns att ägna sig dom. Särskilt då när det blir så som det har varit ett tag nu med mycket tjänsteresor med övernattning. När jag kommer hem ägnar jag hellre min tid till familjen än till städning, tvättning, trädgårdsskötsel etc. Frågan är hur man ska prioritera? 

Denna helg så skulle vi behöva:

  • Vårstäda i trädgården med klippning av äppelträd, buskar, häck etc. Och plantera de penséer jag köpt
  • Storstäda inne. Det ser ut som ett bombnedslag i huset
  • Köpa ny ryggsäck till E. Hennes gamla ryggsäcks dragkedja har gått sönder och jag är inte kompis nog med symaskinen för att kunna fixa den. Visst, man kan lämna in den någonstans, men jag gissar att det är inte heller helt gratis. 
  • Köpa glas. Vi börjar få ont om glas och det råder stor brist på dom för jämnan 
  • Jag skulle behöva förbereda tisdagens utbildning som är långt ifrån klar 
  • Bestämma vilken ytterdörr och garagedörr som vi ska byta till
  • Jag skulle vilja planera för att fixa till baksidan av huset med grusgång etc.
  • Fixat hos kaninerna 
  • Etc


Hittills i helgen har jag:

  • Varit med Lillasyster på Bolltrix
  • Varit med Lillasyster och låtit henne rida för första gången. Först var hon rädd (likaså hennes kompis A som var med) men snart övervanns rädslan och ingen av barnen ville stiga av och åka hem när det väl var dags😍. 
  • Varit hos grannen på våffelfika (smaskens!)
  • Kört E till hennes simskola
  • Bakat pizza

A i sin tur har hunnit städa lite i huset, men samtidigt, ärligt, vad gör det egentligen att huset är en enda röra, jag har tillbringat mycket tid med mina barn och (om än inte lika mycket) min man? Vi lever bara en gång. Jag föredrar kvalitetstid med familjen före att ha helt tipp topp hemma 

Sanslöst!

Blev tipsad om denna sida där man kan se vart ens pengar går. Inkluderar man 20% skatt på det jag (i snitt) konsumerar går nästan 3/4 av min lön till olika skatter! Jag tycker att vi har ett rätt bra system med vård och omsorg och liknande, men jag kan onekligen säga att det vore väldigt intressant att veta hur mycket effekt dessa 3/4 gör och hur mycket bara rinner ut i sanden på olika sätt?

Uppgiven föredragshållare 

Sitter på tåget hem och reflekterar över utbildningen jag hållt nu i två dagar. 

Inte någon av de nyaste och modernaste tågen jag åkt med

Igår kändes det bra. Idag kändes det inte fullt lika bra. Och när jag läste kursutvärderingarna blev jag lite nedstämd. Min prestation bedömdes inte så bra som jag hade hoppats. Men så började jag fundera och läste motiveringarna än en gång. 

”Inte anpassad till vår verksamhet”

”Inte så många exempel från vår verksamhet”

”Många tunga bilder som föredragshållaren läste innantill på”

”Mycket om lagstiftning, det kan vi själva läsa oss till”

Och så tänkte jag på förutsättningarna jag fått, på uppdraget och så själva utbildningen. Och hur jag enligt min uppfattning gjorde. 

Utbildningen skulle vara en tredagars utbildning varav de två första skulle vara mer allmänna om vad lagstiftningen säger. Dessa två dagar skulle jag hålla i, med undantag av en kort stund på ca 15-30 minuter då en företagsrepresentant visar deltagarna var på deras intranät de kan hitta det företagsspecifika informationen. Denne går inte in i något av dessa material utan bara ”här finns det”. Den tredje dagen håller den nämnda företagsrepresentanten i och då är det utifrån verksamheten. Detta betyder att jag, enligt beställning från kunden, inte ska gå in på deras rutiner eller dylikt. Däremot så tycker jag (i min enfald) att jag så gott det nu går får in deras verksamhet då alla övningar vi har och alla diskussioner som hålls görs utifrån deltagarnas vardag och verksamhet. Det är tex frågeställningar som de får diskutera hur de hanterar hos dom. Frågan är hur jag ska kunna anpassa det ytterligare? Jag ver inte! Det är inte helt enkelt! Lagstiftningen är ju skriven som den är och jag har ju sållat bort allt det som inte berör deras verksamhet (plus en del som berör deras verksamhet). 

Lagstiftningen som jag har med är anpassad till den lagstiftning som de berörs av, varken mer eller mindre.  Och det är ju så, lagstiftning är tungt. Frågan är hur man skulle kunna få det mer lättsmält? Jag försöker hålla det så övergripligt som det bara är möjligt. Jag går inte in på några detaljer i paragrafer eller så. Syftet är ju att de ska känna till lagstiftningen övergripligt. Detaljerna får de vid behov själva ta reda på. 

”Exempel från deras verksamhet”.Som sagt. Jag är en extern konsult. Jag är inte inne i deras verksamhet och jobbar och kan då av förklarliga skäl inte komma med några exempel från deras verksamhet. Inte annat än de exempel som jag fått höra under tidigare kurstillfällen, och dessa har jag försökt köra i den mån jag kan. Exemplen är det dom som kommer med i övningar och i gruppdiskussioner. Minst 1/3 av min tid ägnas åt detta, diskussioner utifrån deras verksamhet och övningar utifrån den verksamhet som de bedriver. Dessutom så vet de ju att det kommer att fokuseras på det interna arbetet mer under den tredje dagen. Jag vet inte hur jag skulle kunna utveckla det vidare? Vad kan jag göra mer? Jag vet inte! Tips tas tacksamt emot!

Och just det, ”Mycket om lagstiftning, det kan vi själva läsa oss till”. Jo, det är klart de kan. Men har de gjort det? Och hur är det med alla diskussioner och övningar som varit under de två dagarna och som de själva varit med och jobbat med utifrån deras verksamhet? Skulle de kunnat läsa sig till det med? Och om det nu är så, hur kommer det sig att de diskuterade saker så livligt (med varandra) om allt redan var självklart? Ärligt, jag förstår inte!

Jag vet att jag måste ta till mig kritiken, vilket jag också gör. Men ärligt, jag vet inte vad jag ska göra för att slippa liknande kritik efter framtida utbildningar. Jag vill så gärna bli bättre! Jag vill utvecklas! Men jag vet inte hur?

Hotelltankar

Än en gång sitter jag på ett hotell någonstans i Sverige och försöker fördriva tiden. Hotellets wi-fi är långsamt och nerladdning/streaming är inte att tänka på. Ingen av de två böcker jag har med mig känns lockande. Jag hittar inget kul på tv. Jag funderar på att ta ytterligare en promenad (den tredje efter dagens avslutade arbete) men inser att det får räcka. Särskilt som jag är en riktig lantlolla och fegis som tycker att det är obehagligt att själv ge sig ut i mörkret. 

När jag är ute på mina tjänsteresor brukar jag mestadels köpa en sallad eller någon asiatisk take away som jag äter på hotellrummet. Jag gillar helt enkelt inte att gå på restaurang själv. Men ibland så går jag ändå. Idag var en sådan dag. Ett kvarter från hotellet finns det en italiensk restaurang och just idag ville jag bara inte gå tillbaka till hotellet och äta i min ensamhet så jag bestämde mig för att testa. Efter en lång stunds grunnande kom jag fram till att det var pizza jag ville ha. När pizzan väl var på bordet… Mmm. Det var nog något av det godaste jag hade ätit på mycket länge! Den såg kanske inte jätterolig ut, men smaken… Osten, salamin, proscuitton, den färska basilikan, tonatsåsen, den supertunna bottnen… Smakerna gifte sug i munnen och jag njöt av varje tugga. Eller nåja, jag njöt av varje tugga tills jag upptäckte ett svart hårstrå på pizzan och jag insåg med en gång hur mätt jag var. 

Jag har funderat mycket den senaste tiden på hur jag ska fördriva tiden under mina resor. Om jag kör bil så tycker jag om att lyssna på olika dokumentärer från Sveriges radio som jag laddat ner. Åker jag tåg så kollar jag kanske på någon film som jag laddat ner på telefonen. Så även gör jag på hotellet. Ofta blir det även att jag strosar runt i affärer för att fördriva tiden. Tyvärr kan det bli dyrt på sikt om man köper saker hela tiden. Det är ju inte hållbart på något vis! 

En tanke jag haft är att motionera. De flesta hotell har någon slags gym. Mina resor ger världens chans att börja motionera på riktigt. Mina promenader känns som en början. Nu är det ju mer eller mindre vår och vem tycker inte om att gå ut och känna solens löfte om varmare och skönare årstid. 

Hantverk i form av stickning, virkning etc är inget som jag är så värst intresserad av. 

Så frågan är, vad kan jag hitta på istället?