Frågan är i dagens lättkränkta samhälle

…vem som gör fel här? I artikeln finns det alltför lite information men att tvinga någon om att be om ursäkt inför klassen är i mitt tycke inte att kränka någon. Att inte hålla tider tycker jag är ohyfs och hyfs är något som föräldrar ska lära sina barn. Liksom att hålla tider. Att ständigt komma för sent och tycka att det är ok är respektlöst. I detta fall är det respektlöst gentemot läraren som ska försöka lära barnen det de enligt läroplanen ska lära sig, och det är respektlöst gentemot de övriga barnen som har kommit i tid och som hunnit sätta sig och samla sig. Är barnet omotiverad till att gå till skolan, får man försöka motivera barnet, inte ursäkta att hen inte vill gå i skolan och att det därmed är ok att komma lite som man själv vill. Visst, det var ”bara” tre minuter, men i så fall, hur långt efter utsatt tid är det ok att komma utan att det kan anses vara fel? Sedan så är det, tycker jag, föräldrarnas fulla ansvar att se till att barnet är på skolan på utsatt tid. Handlar det om att inte hålla tider till lektioner efter raster så är det forfarande föräldrarnas ansvar att försöka uppfostra barnen till att visa respekt och komma i tid. Gör man det är det inga som helst problem med att barnet får be om ursäkt inför de som hen inte har respekterat. Jag minns själv hur jag en gång i ettan missade att rasten var slut och kom in sent till lektionen. Jag fick be om ursäkt inför klassen, för jag kom ju ändå in mitt Ibsen startade lektionen och störde både läraren och mina klasskompisar. Visst var det pinsamt och jobbigt, men jag lärde mig något av det. Efter lektionen pratade min lärare med mig och jag fick förklara mig, samtidigt som läraren hjälpte mig att inte känna mig så miserabel längre samtidigt som jag lärde mig att förstå varför man ska hålla utsatta tider. Jag fick en lärdom.

Sedan tycker jag att det där med att ta i handen inte är ett problem. Tvärtom, kroppskontakt är bra, och att ta i hand visar respekt, dels från barnets sida gentemot läraren, dels från läraren gentemot barnet. Att se på den man hälsar på är också något som jag ser som allmänna hyfs som alla ska känna till, och hålla sig till. Det som kan diskuteras är hur barnet ”tvingats” att kolla läraren i ögonen när de hälsade. Är det med en lätt ”styrning” med handen på hakan, är det en sak, men är det med våld och hårda nypor är det en annan sak.

Sedan så är det även en helt annan sak om barnet ifråga har specialbehov och har diagnoser. Men frågan är då, som jag ställer mig, hur mycket special är det ok att behandla vissa individer, till bekostnad av de övriga inblandade? Jag tycker att det är jättebra att man idag försöker integrera barn med specialbehov med normalfungerande barn, men inte till vilken kostnad som helst. Blir resurserna för de övriga barnen lidande är det inte ok. Inte heller om det påverkar de övriga barnens utbildning negativt. I den bästa av världar ska inte ett barns skolresultat påverkas negativt av klasskompisarna och deras behov. Alla barn ska ha rätt att få blomma utifrån sin potential, och det oavsett om man har svårt för sig i skolan eller helt tvärtom, har väldigt lätt för sig och kanske behöver lite extra studiero.

Det är inte länge sedan som jag var en blöt fläck. Jag saknade all tro på mig själv, som privatperson och i mitt arbete. Jag tvivlade på allt och alla. Jag tvivlade på allt det jag trodde hade varit sant, och jag tvivlade på även det jag inte trott på. Tvivlen var min ständiga följeslagare. Men främst tvivlade jag på mig själv och mina kunskaper.

Nu har det gått tre år och visst finns det stunder då jag fortfarande tvivlar. Men nu, den senaste tiden har jag känt hur jag för mig själv, i jobbet, har gått från klarhet till klarhet. Jag har tagit hem stora anbud, och i motiveringen från kunden har det förekommit uttryck som ”energi” och ”nytänk”. Mina befintliga kunder har, när de frågat om att få konsultstöd varit noga med att de vill ha mig, annars så får det vara. Jag har även vunnit så pass många uppdrag att jag har kunnat dela vidare till andra kollegor. När jag hållt utbildning har responsen varit god, jag har fått till en bra kommunikation med kursdeltagarna, och i kursutvärderingarna har det nämnts ord som ”inspirerande”, ”kunnig”, ”engagerande”. Jag tar till mig och jag växer. Jag blir stolt över mig själv. Jag kan! Jag är rätt bra ändå!

Det är då som det blir så jobbigt när det inte uppmärksammas. När man börjar misstänka att man blivit orättvist behandlad. När man frågar så så märks det att det blir obekvämt för den tillfrågade och man får sin fråga tillbaka om än omformulerad. När man ställer frågan på nytt och vill ha ett förtydligande så uteblir svaret tills man ställer frågan på nytt, och det i ett Mail där även den högsta chefen är cc:ad. När man då får ett svar som säger att man håller på att jobba med det, att jag ska ha tålamod så tänker man att ett svar kanske är nära. När jag frågar hur länge jag ska ha tålamod, då jag redan för mer än ett år sedan lyfte upp frågan, uteblir svaret.

Vid det läget, då växer irritationen och missnöjet. Jag har uttryckligen sagt, och skrivit hur mycket det påverkar mig att inte få svar. Att det får min arbetsglädje och arbetslust att försvinna. Det är inte roligt längre! Varför ska jag ens försöka när jag inte ens kan få svar? Men tydligen så är det väldigt svårt att få fram ett svar. Och jag kan inte låta bli att fundera på varför det är så svårt? Är det för att fel har begåtts? För är det så att allt är ett missförstånd från min sida, ja, då borde det ju inte vara så svårt att reda ut det. Eller är det så att det är som jag tror, att olika personer har behandlats olika, men att det finns en orsak till det, kan jag ta även det. Men att inte svara… Ibland kan tystheten säga mer än tusen ord. Och tystheten, den driver mig till att inte acceptera en situation som jag inte mår bra av. Jag tänker inte tillåta mig att må dåligt om det är något jag kan göra något. Så nu gör jag något. Jag kontaktar facket som får hjälpa mig att söka svar. Och jag söker andra jobb.

Good enough

Såg Uppdrag gransknings reportageserie Sjukt stressad och kände igen mig i vissa saker som tjejerna i serien beskrev. Som den där tröttheten som gör att man bara vill sätta sig ner och storgråta tills man blir en blöt fläck. Jag funderade även på den värk jag periodvis har och som jag trott hänger ihop med min ämnesomsättning om den kanske, i alla fall delvis, har med stress att göra? Eller kan det vara så att det är det omvända och att mina problem med ämnesomsättningen påverkar mina stressnivåer? Eller så är det som jag trott att mina perioder med extrem trötthet inte har något med stress att göra utan är helt kopplad till ämnesomsättning och kanske även andra orsaker som läkarna inte lyckats finna (vilket inte är så konstigt då de inte velat göra några vidare undersökningar).

Samtidigt så har jag ju egentligen inte så farligt stressigt i mitt liv. Jag är ju bra på att säga ifrån och sätta stopp när det blir för mycket. Jag kan lämna saker ifrån mig även om jag vet att man skulle kunna göra det bättre, det går alltid att slipa lite till. Jag har sorterat i mitt liv och prioriterar utifrån de förutsättningar som vi har med två barn, våra jobb och barnens aktiviteter. Jag har även sänkt min kravställning mycket. Innan fick ingen komma innanför mina dörrar om inte allt var tipptopp. Så är det absolut inte idag.

Dessutom, när man hör om personer som är utarbetade/stressade så har de ofta problem med sömnen, vilket jag inte har. Jag har inga problem att somna på kvällen, även om jag trots trötthet ibland har svårt att komma i säng. Kommer jag bara i ang brukar jag somna rätt fort och så sover jag hela natten, drömmer en del, men ofta är det inte om något särskilt. Inte mer suspekt än vad drömmar brukar vara.

Däremot så är det så mycket annat som skulle kunna tyda på det. Som tröttheten jag nämnde tidigare. Eller min brist på tålamod och temperament. Men dessa kan ju vara kopplade till min taskiga kondition. Träning utöver vardagsmotion har jag svårt att få till i min vardag, barnen och jobbet tar den tiden på dygnet som jag skulle kunna fokusera på det. Och min röriga hjärna och stundvis dåliga minne är en annan sak som skulle kunna bero på stress. Fast det är klart, jag har ju alltid haft svårt att minnas namn.

Samtidigt så vet jag ju att jag periodvis är skörare. Men det har ju inte främst orsakats av stress utan att saker jag varit med kommer tillbaka. Då kommer den där lilla osäkra flickan fram, och börjar tvivla.

Nej, tänker jag efter så är det nog mer så att jag är lite av en hypokondriker. Och visst är det så att jag ibland lyckats ta för mig för mycket, men då jag kan säga ifrån, då jag kan prioritera etc så minkar sannolikheten för att det ska kunna gå för långt. Och det är väl det som är så viktigt, att veta att det är något som kan drabba alla. Men det gäller att vara medveten om det, att vara uppmärksam och kunna sätta gränser. Och kunna prioritera. Men framförallt, ge sig själv tid till återhämtning

Livet som blev och inte blev. Men livet som blir då?

Känner att det finns så många lösa trådar i mitt liv som trasslar in sig i varandra och som gör att saker och ting blir svåra att reda ut. Ser man rent objektivt så har jag det rätt bra, nej, jag har det riktigt bra egentligen, men ändå…

Barnen är inne i en jobbig period just nu. Lillasyster testar gränserna konstant och växlar mellan solsken, retsticka och ett monster blixtsnabbt. E retar sig på allt Lillasyster säger och gör, eller inte säger eller gör.

Skuldkänslorna för mamma hänger med hela tiden. Ett tag ringde mamma mig flera gånger om dagen. Och jag ser hur hon allt mer glömmer saker och allt mer försvinner in i demensens värld och jag känner att jag borde finnas där mer för henne, ringa henne oftare, prata mer med henne osv. men det är svårt att föra ett vettigt samtal med en dement person som inte kan skilja på dåtid, nutid och fantasi och som tappar ord och som inte är intresserad av mitt liv och det som rör sig runt mig.

Sen har vi ju A:s pappa och hans hälsa… Demens, förstorad prostata som de pga hans hälsotillstånd inte vill/kan utreda mera, hjärtat som inte svarade senaste behandlingen… Vetskapen att med all den hälsoproblem som han har så kommer han nog inte finnas kvar så länge till. Och så har vi A:s mamma som självklart mår jättedåligt pga detta.

Sen har vi A som inte visar något utåt, men allt detta lär ju påverka honom också. Och han har ju dessutom rätt mycket med jobbet. Vi var iväg en vecka till Kroatien och varje kväll plockade han fram sin jobbdator och jobbade en stund. Han försvinner in i audioböckernas värld, när han inte jobbar, samtidigt som han städar och plockar och ändå är vårt hus ett enda kaos.

Och så har vi jobbet där jag haft väldigt mycket ett tag och nu när det lugnar ner sig så kommer känslan av att jag vill vidare, till något annat, men vad? Jag vill slippa sälja, vill slippa bli bedömd och hela tiden behöva prestera topp och behöva tänka på debiteringsgrad och kundnöjdhet. Men vad vill jag istället? För ett par veckor sedan så kontaktade en rekryterar mig rörande en global manager-tjänst inom mitt område. De hade velat träffa mig i onsdags, men då var vi i Kroatien så det gick ju inte för mig. Jag ställer ju inte liksom in en familjeresa för en intervjus skull. Tur var väl det då de tydligen inte var så intresserade ändå, då på måndagen (dvs två dagar innan de skulle velat träffa mig) ringde och sa att de hade träffat några kandidater som de tänkte gå vidare med. Men lika bra var väl det. Det hade varit superkul att få jobba globalt igen och en högre befattning hade varit utmanande, men samtidigt, tjänsten var på ett företag som finns ca 8 mil bort så det hade blivit lång resväg varje dag. Och en global tjänst skulle inneburit mycket resor utomlands. Och med A:s jobb skulle det varit svårt att få ihop det med barnen, så det skulle ändå inte varit rätt i tiden för mig. Men frågan är, vad vill jag?

Jag vet inte om det är all stress som varit på senare tid, eller om det är åren som börjar ta ut sin rätt och jag börjar få de första tecknen på förklimakteriet eller om det var ”helt naturligt” men senaste mensen var så konstig. Den skulle kommit fyra dagar innan vi åkte till Kroatien. Det gjorde den inte. Nu har jag ju så länge jag kan minnas haft 28 +/- 3 dagarscykler så det var ju inte så konstigt att den inte hade börjat när vi åkte iväg, men den skulle ju komma! Trodde jag, ja. Dag 39 kom den och var enormt seg i starten innan den blev normal. Visst, det var ju skönt att slippa ha mens under hela resans gång, men ändå. Tankarna hann ju börja snurra… Hade jag varit hemma hade jag nog tagit en sväng till apoteket innan den till slut började.

Resan ja. Den var underbar! Avkoppling, sol, bad, slippa alla måsten, slippa stelheten i kroppen och framförallt nöjda barn, nöjd man, en kropp som orkade så till den milda grad att jag trots nivåskillnaderna knappt såg åt hissens håll även om A tog den, vilket en dag gav resultatet 37 våningar och över 14000 steg på mobilens stegräknare, och då hade jag ändå inte haft telefonen med mig hela tiden. Men så kon vi hem och kroppen blev återigen trött, stel och började värka. Hur mycket sitter i huvudet och hur mycket i kroppen? Jag har mina aningar…

Den krånglande mensen och den senaste tidens jobbigheter har fått mig att än mer se hur rätt det var att låta de där sista frysta embryona kasseras (eller gå till forskning). En bebis nu skulle tagit död på mig. Samtidigt så kan jag känna en viss sorg över att det aldrig blev ett tredje barn

Är jag onödigt kinkig?

I den konsultverksamhet som jag jobbar i så jobbar vi oftast i korta projekt och det är vi själva som säljer in våra tjänster. Jag har under våren fått en del förfrågningar från såväl gamla kunder, så som nya, mycket tack vare mitt aktiva säljarbete. Säljarbete som jag verkligen inte tycker om att hålla på med, men som jag ser är ett nödvändigt ont om jag ska ha något att göra. Plus att det är en av alla de arbetsuppgifter vi konsulter har i verksamheten.

Jag har en kollega som inte lyckats få så mycket uppdrag. Det hen gör är sådant som andra sålt in och som hen fått ta över. Vår chef har upprepade gånger sagt att vi ska tänka på kollegan om vi kan få in hen i våra projekt. Problemet, som jag ser det som, är att hen inte gör alltför många knop med att försöka sälja eller kontakta gamla eller eventuella kunder. Hen har själv sagt till mig att det ”är jobbigt” och inget hen vill hålla på med. När jag har velat lämna över uppdrag, eller om det kommer förfrågningar från andra kollegor om det är någon som kan ta ett uppdrag som det kommit kundförfrågan på, så har hen ofta någon ursäkt till att inte kunna ta det. Det enda hen tagit på sig är uppdrag som är inom ett mycket begränsat område. Hen har alltså väldigt svårt att röra sig minsta lilla utanför sin komfortzon

För ett tag sedan fick vi i uppdrag att ta fram en ny utbildning som vi kan erbjuda våra kunder. Jag skickade vidare detta till andra kollegor, inklusive personen ovan. De enda förslag som kom in var ett som en annan kollega kom med och ett som jag kom med. Vi fick godkänt på att ta fram en kombination av dessa två. Som kursledare ska mina två kollegor, nämnda ovan vara och ansvarig för kursen den här kollegan. Jag, en av dom som tagit fram ett förslag kommer inte vara delaktig alls, vilket gör mig aningens bitter. Kollegan som jag berättat om ovan har ingen erfarenhet av att hålla utbildningar, eller ta fram några. Och som vid ett flertal tillfällen sagt att hen inte vill hålla i utbildningar. Jag ser att detta blir en bra möjlighet för hen att komma in i detta. Det har även sagts att hen, för att kunna hålla en utbildning måste ha varit med och hållt annan utbildning vid minst två tillfällen. Sen några veckor tillbaka så är det bestämt att hen ska vara med vid ett tillfälle som jag ska hålla i om några veckor. Idag hörde hen av sig och informerade om att hen inte skulle kunna vara med vid hela kurstillfället då hen skulle på ett möte då. Ett internt sådant. Med två kollegor som också är rätt flexibla och om ett ämne som inte är fullt lika brådskande och aktuellt som den här utbildningen. Följden blir att jag blir grymt frustrerad. Jag får inte ta fram eller hålla i utbildningen som jag är den av oss kollegor som har mest kunskap inom. En utbildning inom ett ämne som jag brinner för. En utbildning som jag gjort en hel del arbete på i form av konkurentanalyser, marknadsföringstexter (något som jag inte heller är så värst förtjust) etc. Och så kommer hen som inte verkar bry sig ett skvatt. Som inte gör några ärliga försök till att göra något för att förbättra sim beläggning, som inte har några kunskaper inom området och som det tycks vara ok för att vara petig med sina uppdrag med.

Kanske borde jag också bli petig? Kanske är det jag som är snål och missunnsam? Det är ju synd om kollegan som inte har så hög beläggning? Kanske borde jag dela med mig av fler av mina uppdrag, även dom med mina gamla kunder och även där kunden specifikt har velat ha mig? För kollegan är ju duktig, om än med klen självförtroende och på många sätt junior även om hens titel är senior konsult

Ibland blir det inte som man hoppats och då gäller det att antingen acceptera det, eller försöka tänka om på nytt. Så blev det för mig den här veckan.

Jag hade en idé om en utbildning som legat och grott inom mig några år. En idé som växt sig större och större och som jag verkligen trodde på. En idé som var lite annorlunda med sättet att tänka då idén lite kort gick ut på att slå ihop två saker som man historiskt brukar skilja på, men som jag såg likheterna och såg vinsterna i att slå ihop dom. Det var ett nytt, och annorlunda sätt att se på frågorna men som ändå kändes så rätt, då när man väl ser på saken ur den nya vinkeln så kan i alla fall inte jag se varför man skilt på dessa två. Jag trodde på idén särskilt som jag hade gjort en ordentligt marknadsanalys och konstaterat att både tankesättet fanns det några utbildningar på ute på marknaden, men ingen som hanterade likheterna. Jag brann verkligen för idén och såg hur vi kunde sälja utbildningen på ett bra sätt. Jag var så förväntansfull och glad när beskedet kom att det hade blivit godkänt att utveckla den nya kursen. Särskilt som flera kollegor hade nämnt hur bra idén var. Det var ett nytänk, ett bra sådant.

Från början så var det sagt att jag skulle bli kursansvarig för den nya kursen och kursledare tillsammans med en kollega då ingen visade intresse. Antalet kurstillfällen beslutades och vi var på väg att dela upp de tre tillfällena mellan oss och påbörja arbetet när det dök upp två personer till. De ville också vara med. Ju fler personer, desto fler idéer och fler bollplank, tänkte jag. Men sen vet jag inte vad som hände. De som tidigare inte varit så intresserade ville absolut få vara kursledare för projektet. Då de sitter på Göteborgskontoret, precis som jag så kändes det givet att en av oss skulle få ge med sig om kursledarskapet. Kandidaterna var:

Jag: Den nya kursen skulle utgå från min idé. Jag är kursledare på två andra kurser som jag även är ansvarig för. Jag älskar hålla utbildningar och har fått bra omdömen från mina kursdeltagare. Jag tycker det kan vara skönt att åka bort från familjen en natt eller två, få bo på hotell och få lite egentid

Minna”: Kursledare för sex andra kurser, men inte ansvarig för någon numera efter en längre stressrelaterad sjukfrånvaro. Hon har tagit fram flera av de gamla kurserna i kursutbudet. Sjukdomen säger hon beror på att hon hade för många utbildningar på flera olika orter under en för lång period och att den dåvarande chefen inte tog in någon som kunde hålla utbildningar. (Jag anställdes och var under inlärning för att klara kvalitetsfilmen som företaget hade för nya kursledare när Minna blev sjuk. Då hade jag jobbat två månader och var kvalificerad att hålla två av utbildningarna). Hon har även avsagt sig att hålla några företagsinterna utbildningar då de stressar henne för mycket, och hon vill inte ha några utbildningar på annan ort då resor blir för jobbigt (samtidigt som hon blir sur när kommande terminen planeras och jag planerar in att hon enbart får hålla utbildningar i Göteborg).

”Lina”: Har aldrig hållt utbildning och har flera gånger sagt till mig att hon inte vill hålla några då hon ”inte vill bli bedömd” på det sätt som man blir som kursledare. Hon har, precis som jag, barn. Hon vill dock inte ha några övernattningar eller dagsresor där hon kommer hem sent. Hon har dock väldigt lite att göra och vi andra får hela tiden höra att vi måste dela med oss om vi har jobb som hon kan få göra, även om inte heller vi har full beläggning.

Gissa vilka det blev som slutligen blev kursledare? Låt oss säga så här: jag blev det inte. Då jag inte skulle vara kursledare kände jag att jag inte heller kunde vara ansvarig för kursen. Men jag ska ändå vara med och ta fram och utveckla kursen. Som nu verkar bli något som helt skiljer sig från min vision.

Jag gjorde självmant ett val att ta steget bort. I min värld såg jag att någon av de två andra skulle tagit ett steg tillbaka, men icke. Jag hade kunnat ta diskussionen med de två, men jag kände att jag orkade bara inte ta risken att någon kände sig trampad på tårna och bli stött, så jag valde medvetet att ta det steget. Även om det blev något av en antiklimax och en stor besvikelse så känns det på ett sätt skönt. Nu är det inte jag som måste driva på. Och nu gör det inte lika mycket att min vision inte blev som jag ville. Nu hoppas jag till och med att de kommer att styra utbildningen till att bli något helt annat än min vision. För gör de det så finns det fortfarande möjlighet att jag en dag får en ny möjlighet att utveckla en utbildning mer så som jag har byggt upp det i mina tankar.

Men jag ska vara ärlig och erkänna att det grämer mig. Det var min idé. Jag brann för idén.

Samtidigt så värmer lite av de reaktioner som jag mötts av från andra kollegor på jobbet som hört hur det blev.

Vår? Sommar? Allergi!

För något år sedan fick E sin första allergiska reaktion när hon var ute och lekte med förskolan. Ögonen svullnade upp och hon såg rent ut sagt förskräcklig ut när jag kom för att hämta henne, men då det la sig snabbt tänkte vi inte mer på det. Något år senare var A med henne till vårdcentralen för ett återbesök efter en öroninflammation och när läkaren kom in i rummet trodde denne att de var där för allergi, inte öronen. Det togs lite blodprover och med hjälp av dessa konstaterades det rätt snabbt att hon var allergisk mot Björk, gråbo och katt. Förra året var allergin riktigt jobbig för henne och tillslut så försökte vi få hjälp med att få starkare allergimedicin än de receptfria på apoteket, men utan att ha träffat henne så fick vi ingen hjälp. Inte ens när hon allt mer fick värmeutslag i armveck, knäveck, nacke, hals och bröstkorg och som spred sig allt mer och hon såg mer eller mindre pestsjuk ut. Till slut fick vi tid hos barnläkaren Ezter Fabian som tog ett gäng fler prover. Dessa visade kraftig allergi mot framförallt Björk, och värmeutslagen trodde hon till stor grad hade uppstår pga allergin som gjorde att E:s immunsystem jobbade för högtryck. Men nu hade det värsta börjat lägga sig och vi sa att vi skulle avvakta med att det kom vaccin mot björkpolllenallergi i tablettform som förhoppningsvis skulle komma inom kort. Tyvärr har den ännu inte blivit godkänd. Och E:s allergi är värre än någonsin. Vi ska sätta in pollen filter i våra samtliga ventilationsuttag, vi byter lakan i hennes säng dagligen, hon får skölja ur håret innan sängdags och därefter sätta upp det, hon tar antihistamin, kortisonnässpray och ögondroppar och de dagar jag inte har möten eller kundmöten har jag fått lov av min chef att jobba hemifrån på eftermiddagarna så att E ska kunna gå hem tidigare från fritids och därmed orka med skolan. Och nu tycks hon, peppar peppar i alla fall vara aningens piggare och jämnare i humöret. Och hon är inte riktigt fullt lika mörk under ögonen och påsarna under ögonen är mindre. Tack och lov!

Det gör så ont i mammahjärtat att se hur jobbigt det är för henne! Och hur svårt det är för henne att acceptera att hon måste ta sina mediciner och att hon inte till fullo kan göra allt det hon vill! Men ska jag vara ärlig, just nu är det nog jobbigast för mig med den oro som jag känner. Tänk om det blir ännu värre? Tänk om några barn på skolan/fritids börjar reta henne för hur hon ser ut nu pga allergin! Eller…!?

Det var visst inte så illa

Jag har, som jag nog redan innan skrivit, lämnat bebislängtan bakom mig. Jag har accepterat faktum och gått vidare även om det finns en lite sorg i att det aldrig blev ett tredje barn, men det känns som om mitt hjärta ändå gått vidare. Men då åldern är som den är och åren ändå tickar på och mamma var yngre än vad jag är nu när hon gick in i övergångsåldern så har jag egentligen gått och väntat på att även jag ska hamna där. Och med tanke på mitt tämligen låga AMH när vi gjorde utredningen så borde väl det i alla fall, så här sex år senare, vara på väldigt lågt? För att slippa tänka mer på det så tog jag helt enkelt och beställde Werlabs fertilitetspaket.

Igår, på mensdag tre åkte jag till det laboratorium som jag hade bestämt skulle få ta proverna och lämnade några provrör för dem att utreda. De första resultaten fick jag redan inom en timme efter provtagningen, resten idag. Jag måste säga att jag blev imponerad av hur snabba de var!

Resultaten då? Blodbristproverna var alla inom referensvärdena. Immunförsvar och blodets koagulationsförmåga likaså. Under rubriken Sköldkörtel visade det sig att även de var inom referensvärdena men värdet för TSH förvånade mig då de var högre än jag brukar. Det låg på 1,7 mIE/L och jag brukar må bäst när jag ligger på under 1,0. Inte konstigt att jag varit tröttare och mer frusen än vad som känns normalt? Slutligen hormoner. Enligt det som stod i journalen var även de ”inom referensvärdet” och var tydligen helt ”normalt för någon i min ålder”. Det förvånade mig verkligen! Fast det är klart, jag är ju ändå 42 och 42-åringar brukar inte vara så superfertila och det har jag ju helt klart inte varit på länge. Men ändå, värdena överlag förvånade mig, ”inom referensvärdet”. Och inte var de heller supernära referensvärdenas gränser. På mig? Hallå??? Jag hade ju tänkt mig få det bekräftat att det inte finns någon som helst möjlighet för mig att bli gravid igen!

De hormoner som tagits prov på var:

  • FSH som låg på 5,0 IE/L, referensvärde under follikelfasen (första fasen av menscykeln) är 2,5-10 IE/L. Som information för FSH finns att läsa: ”Analys av FSH görs vid misstanke om nedsatt funktion i äggstockar, i samband med infertilitetsutredningar och vid utebliven menstruation för att nämna de vanligaste. Nivåerna måste alltid relateras till var i menscykeln man befinner sig. Vi rekommenderar provtagning runt dag 3 i menscykeln. Så mina äggstockar verkar inte ha någon ”nedsatt funktion”!
  • LH (S-Lutropin) 149 pmol/L med referensvärdet under follikelfasen ligger på 70-530 pmol/L.
  • S-Prolaktin 162 mlE/L med referensvärdet 70-350 mlE/L.
  • S-AMH låg på 0,7 µg/L för sex år sedan vid vår utredning. Jag var säker på att den skulle ligga betydligt lägre än så nu. Det gjorde det inte utan det låg på detsamma.
  • Så tydligen, enligt dessa testvärden är jag fortfarande fertil, även om det är så mycket mer än bara mina hormoner och blodvärden som påverkar det hela. Eller som det även stod i journalen:
  • Kvinnliga könshormoner varierar i nivå beroende på när i menstruationscykeln du tagit provet. Dina värden ligger sannolikt helt normalt i förhållande till din ålder och stämmer överens med prov taget i follikelfas, var god se referensvärden nedan. Din senaste menstruations första dag är dessvärre inte angiven. För en mer individuell bedömning, var vänlig ta kontakt med din gynekolog. Om du tar dessa prover som ett led i en graviditetsönskan är det av värde att veta att dessa provsvar bara ger svar på hormonnivåerna i kroppen och om dessa ger en förutsättning för graviditet. I en fertilitetsutredning bör man även ta ställning till fler faktorer, till exempel livmoderns anatomiska förutsättningar för att bära ett barn och jag rekommenderar att du tar kontakt med gynekolog eller IVF-klinik för vidare frågor om det finns en graviditetsönskan.
  • När jag fick veta att armen var bruten så trodde jag i min enfald att jag kunde jobba ändå, det kunde jag inte. När jag insåg det så trodde jag att jag skulle kanske kunna jobba en vecka senare. Nu är det en vecka senare och jag oroar mig redan för att jag inte ska ha läkt tillräckligt och att jag fortfarande ska ha för ont för att kunna jobba. Svullnaden har lagt sig till stor del, men smärtan… Idag så har smärtan varit värre än tidigare. Jag vet inte vad jag gjort, kanske börjat använda den för mycket och för tidigt? Just nu känner jag mig beredd att ringa sjukhuset och fråga om det. Har det inte blivit bättre tills på onsdag får jag ta och ringa, imorgon får det bara vara att jag tar det ännu lugnare än idag.

    Det är först nu jag börjar ta till mig det som jag läst på olika sidor, då bla socialstyrelsens rekommendationer. Just på deras sida kan man läsa följande:

    …där arbetsbelastningen innefattar manuella arbeten och arbeten där armen måste användas rekommenderas sjukskrivning 12 veckor på heltid.

    12 veckor! Det är ju en evighet! Och

    Vid distal radiusfraktur får patienten svårigheter att lyfta och bära föremål från en plats till en annan och att använda arm och hand. Tillståndet medför nedsatt finmotorik i handen (exempelvis att plocka upp, gripa och hantera föremål), samt svårigheter att skriva på tangentbord eller att skriva för hand

    Jo tack, det har jag ju märkt! Men tänk om det tar tid!? Jag har förstått att många har ont i månader efteråt! Och där börjar mina katastroftankar växa och orosmolnen hopar sig. Försöker intala mig att jag oroar mig i onödan, försöker tänka i mer optimistiska banor men smärtorna gör det svårt. Jag tar ett djupt andetag, och fokuserar… Försöker tänka positivt, så som jag gjort tidigare. Som att det hade ju varit värre att bryta benet. Och jag slapp ju operation! Och tänk om detta hade hänt i somras när det var så varmt, att gå med gips då… Om det luktar illa nu, hur hade det inte luktat då! Eller tänk om det hade varit båtbenet som jag bröt!? Då hade det tagit ännu längre tid! Tänk vilken tur att min bil är automat, nu kan jag transportera mig betydligt bättre än vad jag hade gjort än med allmänna kommunikationer med allt vad det innebär. Och jag har ju en bra jacka som jag både kan få på mig (även om jag inte kan få ut den gipsade armen helt) och knäppa, och behöver förhör inte gå ut i det Göteborgska vädret med vänster arm i jackärmen och resten av jackan hängandes över höger axel då man inte får på sig jackan på annat vis. Och jag försöket tänka positivt i övrigt. Det är klart jag läker! Det är klart jag kan börja jobba om tre veckor! Tre veckor är ju långt bort, mycket hinner hända tills dess! Det är klart! Allt är ju relativt, saker kunde varit betydligt värre. Om bara värken kunde lätta istället för att förvärras så som det gjort idag och igår…

    Sjukskriven

    Jag försökte tre dagar i förra veckan och jag försökte idag igen. Men när jag kom till handfrakturenheten idag för återbesök för min skadade arm fick frågan hur det var så var det bara att erkänna att det inte går. Så gipset ska vara kvar tre veckor till och sjukskrivning på 100% i minst fyra veckor. Bruten handled på den dominerande armen och skrivbordsarbete är tydligen ingen bra kombo.

    Nu får jag bara hoppas att det inte blir några men. Tydligen är brottet på gränsen om man ska göra mer än bara stabilisera med gipsskena, men både på akuten och vid dagens besök kom läkarna (flera rådgjorde vid både besöken) fram till att skena skulle räcka. Läste att komplikationer är vanliga. Håll tummarna för att jag är en av dom som slipper. Även om viss oro finns så är jag optimist och ser framför mig hur jag om några veckor är som om inget har hänt. Naivt? Vet inte. Men just nu tänker jag att detta är ju bara en liten skitsak. Snart är jag bra. Snart har jag inte ont längre. Snart är jag mjuk och rörlig igen. Snart. Och tills dess får jag försöka göra det bästa av det

    Och så; tips på bra aktiviteter tas emot tacksamt

    Hälsningar enhänte Maramina som skriver pekfingervals med ”fel” hand

    En väg till barn

    Den tid som vi försökte oss på att få ett syskon till E lärde jag känna flera andra tjejer som också bar en längtan efter bebis. Flera av oss fick till slut barn, om än kanske på lite olika sätt. Jag såg tidigt att jag och A inte var ensamma om att kämpa, men ändå såg jag hur många det var som ändå kände sig ensamma i det, då barnlängtan är något som det inte direkt pratas så mycket om. Frågan är egentligen varför det är så? Personligen tror jag att skam är involverad. Jag tror att många skäms för att erkänna att det är ett fel på en, och då särskilt ett fel som kan kopplas direkt till sex. Egentligen så finns det ju inget att skämmas för, orsaker till ofrivillig barnlöshet är precis som flintskallighet eller diabetes eller vilken annan fysisk åkomma som helst. Men det känns inte så. Därför tycker jag att det är viktigt att informera sin omgivning om att det där med att bli gravid kan vara lätt, men det kan även vara exakt det motsatta. Och just därför vill jag lyfta upp det när det skrivs om det i media. Och senaste artikeln jag sett om det är denna

    Sjukskriven

    Jag försökte tre dagar i förra veckan och jag försökte idag igen. Men när jag kom till handfrakturenheten idag för återbesök för min skadade arm fick frågan hur det var så var det bara att erkänna att det inte går. Så gipset ska vara kvar tre veckor till och sjukskrivning på 100% i minst fyra veckor. Bruten handled på den dominerande armen och skrivbordsarbete är tydligen ingen bra kombo.

    Nu får jag bara hoppas att det inte blir några men. Tydligen är brottet på gränsen om man ska göra mer än bara stabilisera med gipsskena, men både på akuten och vid dagens besök kom läkarna (flera rådgjorde vid både besöken) fram till att skena skulle räcka. Läste att komplikationer är vanliga. Håll tummarna för att jag är en av dom som slipper. Även om viss oro finns så är jag optimist och ser framför mig hur jag om några veckor är som om inget har hänt. Naivt? Vet inte. Men just nu tänker jag att detta är ju bara en liten skitsak. Snart är jag bra. Snart har jag inte ont längre. Snart är jag mjuk och rörlig igen. Snart. Och tills dess får jag försöka göra det bästa av det

    Och så; tips på bra aktiviteter tas emot tacksamt

    Hälsningar enhänte Maramina som skriver pekfingervals med ”fel” hand

    På senare tid har jag känt nedstämdheten komma allt mer, liksom olusten. Stresskänsligheten har varit obefintlig och humöret inte att leka med. Allt vände igår på det mest konstiga sättet. Magsjuka. I och med första kräkningen så återkom energin på något konstigt vänster. Det kändes som om någon hade tagit bort en mörk ridå från mitt sinne. Som om solen kom fram, med besked, efter att under längre tid gömt sig bakom tjocka, åskvädersmoln. Jag skrattade lite för mig själv när tanken ”pånyttfödelse” och ”Fågel Fenix” dök upp i tankarna, men det är lite så som det känns. Och jag är tacksam.

    Sedan så är ju magsjuka aldrig kul. Men allt är relativt. Efter mina graviditeter och de dunderförkylningar som jag brukar få så kan jag ärligt säga att måste jag välja mellan dunderförkylning och magsjuka väljer jag det sistnämnda. Trots att jag inte kunnat behålla något på nästan ett dygn. Magsjukan går oftast ändå snabbt över, förkylning kan hålla på länge. Och en magsjuka på någon dag vs en graviditet som är som enda magsjuka genom hela graviditeten… Och ändå hade jag, som bekant, velat uppleva det en sista gång.

    Så sant som det är sagt. Allt är relativt.

    Vad är det som gör att jag hamnar i konflikt med kollegor som mår dåligt och att de genom detta får mig att må dåligt? På Företaget hade vi den där kollegan som vikarierade för mig under min föräldraledighet och som sedan tyckte att jag var en av de elakaste människorna hon någonsin hade träffat och som upplevde att jag var en person som strider mot allt det jag står för (och som min chef sedan utnyttjade det hela och fick mig att knäckas totalt). Nu är det en tjej på mitt nuvarande jobb. Det spelar ingen som helst roll vad jag gör, det blir ändå bara fel. Allt övertolkas och förstoras. Allt i kombination med ett projekt som varit en riktigt tuff sak som dragit ut på tiden (rejält) och en kund som det varit mycket problem med. Detta är ett projekt som från start blev fel vid offerering och som jag som projektledare verkligen fått kämpa med i motvind. Ett sandkorn som växt till kanske inte en öken men i varje fall en enorm öde sandstrand i ett skyfall. Jag har idag jobbat min första dag på två veckor. Officiellt alltså. Jag började med att för två veckor sedan helt tappa rösten och få över 39 graders feber som däckade mig totalt. Dum som jag är kunde jag inte låta bli att kolla jobbmailen och det slutade med några timmars jobb, konflikt och för min del mängder av tårar. Förra veckan hade jag tänkt vara föräldraledig i och med att det var höstlov, men pga att jag veckan innan inte jobbat något så var jag tvungen att gå in och jobba på måndagen, trots envis hemsk hosta och heshet (alla tog långa omvägar runt mig). Jag var inne på kontoret en sväng men åkte och jobbade hemifrån. När jag var på kontoret passade jag på att prata med min chef, och senare under veckan så fick jag veta att jag inte behövde tänka mer på det där projektet.

    Idag var jag åter på jobbet så pratade jag med min chef och hon stöttade mig till fullo. Under min frånvaro hade hon pratat med den andre tjejens närmaste chef och han hade i sin tur reagerat på situationen och erbjudit sig ta ett snack med tjejen. Saken är ju den att alla vet att hon inte mår bra, och det är ju också anledningen till att jag försökt hantera henne varligt. Men det har ju inte hjälpt, kanske till och med tvärtom. Nu har jag fått bekräftat för mig att jag inte gjort några fel, och att jag måste förstå att även om någon mår dåligt så får man inte bete sig hur som helst och att jag inte ska behöva acceptera vad som helst. Jag tar helt enkelt på mig för mycket och ursäktar andras dåliga beteende för mycket, vilket jag inte ska behöva. Och min chef sa även att om jag känner minsta lilla olust att gå till jobbet pga en kollega så måste jag säga till och så får min chef och den här personens chef ta och hantera det. För jag ska inte behöva må dåligt. För enligt min chef har jag inte gjort något fel. Inte mer än att jag ursäktar andras dåliga beteende på deras dåliga mående. För det är inte ok att bete sig hur som helst även om man mår dåligt. På en arbetsplats ska inte någon annan behöva bli lidande bara för att man själv mår dåligt. Och det är ju sant. Så ska det vara. Samtidigt som jag ser den andra sidan av psykisk ohälsa. Mår man dåligt blir man ”kantig”. Dels så får man lite som skygglappar och därmed begränsad sikt på verkligheten. Dessutom så gör det att man blir känslig och gärna övertolkar saker och ting. Kantigheten gör också att man kanske inte alltid har det bästa bemötandet gentemot din omgivning. Att bli illa bemött får de flesta människors skyddsmurar att resas och man blir gärna ”kantig” tillbaka (man bemöter så som man själv blir bemött). Detta får den som inte mår bra att må ännu sämre med följden att dennes beteende blir än mer kantig och än mer svårhanterlig för omgivningen, som i sin tur reagerar och… dvs det blir moment 22.

    Jag har nu under en period mått betydligt bättre än vad jag gjorde för ett tag sedan. Det kändes som om jag började landa i saker och ting. Men så dök en gammal surdeg på jobbet upp och rörde till allt. Och till det avsaknad av information vilket medförde att jag inte hade någon aning om varför vissa saker gjordes av vissa personer på ett visst sätt, trots att jag tydligen skulle vara projektledare. Och till surdegen tillhör även en besvärlig kund. Och en kollega som jag inte vågar ge någon kritik då denne är väldigt lättstött. Visst, personen har haft det jobbigt, lider av depression osv vilket förklarar beteendet, men det är också det som gör att jag inte vågar. Men även om allt detta sliter och tär så skulle jag nog klarat av att hantera det om jag inte varit så trött.

    Ända sedan jag fick min hörselskada har det varit tröttande för mig att vistas i stimmiga lokaler längre stunder. I tisdags förra veckan åkte jag och några kollegor upp till Stockholm för att gå på introduktion för nyanställda. Företaget ville inte betala hotell, och de bokade även biljetterna. Så vi åkte upp med tåget som går strax innan 6 och kom hem med tåget som anländer till Göteborg 22:30. Detta innebar att skulle jag tagit pendeltåget in till stationen hade jag fått gå hemifrån runt 4:30-4:40. Nu tog jag bilen istället och kunde sova till 4:30 och åka hemifrån 4:15. Och hemma var jag runt 23:00-23:30. Trots att jag jobbade halvdag och hemifrån under onsdagen var dagen rent utsagt urjobbig. Torsdag kom jag till jobbet, fortfarande helt slut, höll dagens utbildning, om än med bra resultat om man ser på kursutvärderingarna, trots att jag strax innan bröt ut i gråt inför en kollega som jag hade tänkt trösta (så denne fick trösta mig…) och även fredag var jag kräkfärdigt trött, trots ytterligare en dag då jag inte lyckades få ihop en full arbetsdag. Igår bröt jag ihop av trötthet, igen, trots sovmorgon. Först idag började jag känns mig mer på benen igen.

    Jag hade trott att allt detta, inklusive vissa symptom som är typiska när min ämnesomsättning krånglar (bla matthet, ledvärk, torrhud, håravfall etc), plus allt mer problem med mellanblödningar och denna månad en sex dagar sen mems trodde på just ämnesomsättningen, eller att jag helt enkelt börjat min resa in i klimakteriet på riktigt. Efter provtagning för 1,5 veckor sedan och läkarbesök i veckan visade det sig att det i varje fall inte var ämnesomsättningen då dom värdena låg på topp. Så i fredags var jag och tog en massa andra prover, även om läkaren trodde att allt kanske berodde på jobbet, men även om det varit jobbigt en tid med allt nytt, och allt, så tvivlar jag. Det känns inte som om det skulle kunna vara det. Vad det skulle kunna vara om det inte är det..? Vet inte! Jag vet att många symptom är som de, men ändå. Det känns trots allt inte som om det skulle vara det. Bidra? Visst, men inte helt och hållet. Och proverna? De visade ingenting. Så nu är frågan, hur går jag vidare nu?

    Visst får jag stundvis energi, som i söndags när jag för första gången började med min nyväckta passion (om än i annan format än vad det var förr, mer om det vid annat tillfälle) men när den energin försvinner så blir jag om möjligt än mer urlakad. Både måndag och tisdag gick jag tex och la mig vid nio, helt färdig.

    Så frågan är, vad gör jag nu?

    En bra chef

    Allt emellanåt så kan man läsa artiklar om vad en bra chef är och vad man förväntar sig av sin chef. Jag har ”alltid” vetat att olika människor har olika förväntningar och olika behov, men det är nog först nu på senare tid som jag insett hur olika behoven ser ut. Chefer som jag sett som bra har andra inte alls varit lika nöjda med, och tvärtom. Se bara chefen som jag hade på ”Företaget”, en av mina kollegor var ju verkligen supernöjd med den chefen medan jag…

    Den chefen som jag sedan gick till när jag bytte jobb var precis vad jag behövde. Han lyssnade på mig när jag behövde prata, agerade när jag behövde att han agerade, men i övrigt så litade han på mig och mina kunskaper och det jobb jag utförde. Han fanns där när jag behövde, men samtidigt lät han mig jobba rätt fritt. Nu på senare tid har jag hört flera som inte varit alls lika nöjda som jag… Precis som när jag och den chefen jobbade ihop som kollegor för många år sedan. Jag var rätt nöjd med den chefen vi hade då, men nu i efterhand har jag förstått att kollegorna inte alla var lika nöjda.

    Nu, i och med alla förändringar på jobbet har jag fått en ny chef igen. Jag har förstått från flera av mina kollegor att de är oroliga då den här chefen inte är bekant med vårt sätt att arbeta, men framförallt är de oroliga för att hen inte har kunskap om vårt expertisområde. Jag i min tur oroar mig inte ett dugg för just den biten. Jag ser inte att min chef ska behöva kunna så mycket om mitt expertisområde. Jag är ju van vid att vara ”experten” inom området. Det var bara på första jobbet efter min examen som min chef hade mer kunskaper inom området än vad jag hade, sedan dess har jag varit anställd för att hjälpa resten av organisationen med frågorna. Inklusive min chef i vissa saker.

    Vi har helt klart olika behov. Nästa gång jag söker jobb så vet jag vad jag kommer att söka hos min chef.

    Det gick bra

    Förra veckans utbildningar gick bra, riktigt bra till och med! Jag fick rätt bra omdömen i kursutvärderingarna och rösten höll, även om jag natten till torsdagen trodde att jag inte skulle få sova något alls pga hostan. Men med många bensträckare för deltagarna (hostattacker för min del) så gick det riktigt bra och på torsdagskvällen, på tåget, på vägen hem kände jag mig pigg, om än hostig. Ja, jag kände mig till och med piggare än kanske någon annan gång förut efter en endags utbildning. I vanliga fall så brukar jag vara helt dränerad på energi efteråt, men inte denna gång.

    Jag hade innan varit lite orolig för att behöva ställa in den årliga kräftskivan som var inplanerad på lördagen, men med torsdagens energi på topp togs beslutet att den skulle bli av. Visst, jag skulle troligtvis inte kunna starta upp några snapsvisor och med högsta sannolikhet inte kunna sjunga med, men bjuda på mat och vara social, det borde jag väl kunna?

    Till vår förskräckelse höll det på att bli en kräftskiva nästan helt utan kräftor. A hade när han beställde kräftorna beställt kräftor så att det skulle vara lagom till 13 personer, men den som tog beställningen hade tydligen inte riktigt koll för han hade lagt in en beställning på 2 kg totalt, dvs ca 150g kräftor/person. När vi hämtade kräftorna insåg vi snabbt att 2 kg var alldeles för lite och att fiskdisken redan hade slut på kräftor, de hade inga fler att sälja. Som tur var så hade fiskbilen som står utanför affären kräftor. De hade totalt 3,5 kg kvar varav 3 kg var extra stora (och extra dyra…). Men det fick bli dom och vi kunde nöjda åka hem. Det var ju precis så mycket vi behövde då man brukar säga att har man en massa tillbehör i form av paj, sallad, bröd till så är 400-500g kräftor/person lagom, och det var ju det det blev i slutändan när vi länsat fiskbilen! Ibland måste man ha tur!

    När vi ändå var iväg och handlade gjorde jag ett besök på apoteket för att kolla om de hade något annat mot min hals som jag inte redan hade, och till min glädje hade de en smärtstillande halsspray som verkligen gjorde susen för min sjuka hals. Så när gästerna kom tyckte de att det inte hördes något på mig att jag var förkyld, jag hade inga (eller kanske nästan inga) hostattacker på kvällen, och jag kunde sjunga!

    Kvällen blev mycket trevlig, om jag får säga det själv. Men, synden straffar sig. När gästerna åkt och det var dags för att krypa ner i sängen gjorde halsen ont. Rejält ont. Varken halstabletter eller smärtstillande hjälpte och jag hade svårt att somna, även om jag slutligen lyckades. På söndagen var det samma sak. Måndag sjukskrev jag mig och stannade hemma. Vilan gjorde gott och på eftermiddagen kändes det som en normal halsont, men när familjen kom hem och det inte gick att vara tyst längre så kom smärtan tillbaka. Så idag blir det ytterligare en dag hemma, förutom ett kundbesök i eftermiddag. Sen får vi se.

    Jag måste erkänna att jag stundvis funderat på om jag borde kontakta vårdcentralen pga smärtan. Men sen låter jag bli för det är ju ändå så att hostan nästan helt är borta och det som är kvar är min hals och mina stämband som inte fått vila, och vila är nog det enda som hjälper

    Inkluderande eller exkluderande

    I veckan hände det en sak som hängt kvar i bakhuvudet sedan dess. En sak som jag tänkt på en del.

    Vi var ett gäng som satt vid lunchen vid samma bord och då vi var flera som hade barn så gled diskussionen in på ämnet barn efter att flera andra ämnen hade avklarats. Efter en stund utbrast en av tjejerna vid bordet att nu tänkte hon minsann gå då hon blev exkluderad från samtalet då hon inte hade några barn och samtalsämnet byttes. Just då tänkte jag inte så mycket på det, och jag har många gånger tidigare tänkt att visst måste det vara jobbigt med allt barnsnack för den som inte har, oavsett om man vill ha, eller ej men senare, mycket senare så började tankarna snurra. Jag tror inte att det berodde på att hon hade sagt ifrån, utan snarare på sättet hon gjorde det på, att hon uttryckligen sa att vi borde ta hänsyn och helt sluta prata om barn för att inte exkludera någon.

    Jag förstår att hon kanske tyckte att det var jobbigt att inte kunna delta i samtalet, men ändå. Sex av åtta vid bordet hade barn och man kan ju inte komma ifrån att barnen är en stor del av ens liv och då blir det lätt att man pratar om det. Precis som vem som helst som pratar om andra saker som tar stor plats i deras liv, så som intressen, husprojekt, böcker de läst, tv-program de sett etc. Och det är ju så att det finns nog inget ämne som alla alltid kan känna sig hundra procentigt delaktiga vid.

    Nu kan jag gissa att i just detta fallet så kan det vara jobbigt för att hon kanske längtar efter barn (30-plussare som någon gång nämnt det och som är singel) men det har även varit vid andra tillfällen som hon uttryckt att hon känner sig exkluderad när andra ämnen diskuterats som inte hon är så intresserad av. Som en gång var ämnet hus och trädgård.

    Så det som jag funderat på är när det är ok att säga att man känner sig utanför, och när det inte är det. Personligen så är det troligtvis inget som jag skulle säga om det vore ett enstaka tillfälle och endast en kortare stund, så som en fika eller lunch på jobbet och om det även hade diskuterats andra saker och de andra inte medvetet exkluderade mig. Däremot skulle jag nog försöka vända samtalet till något som jag är intresserad av, alternativt fokusera på att bli klar och gå därifrån. Jag brukar inte reagera nämnvärt vid sådana situationer. Men frågan är om man ska det? Som tex en annan dag när det diskuterades fåglar då flera vid bordet var fågelintresserade. Själv kan jag skillnad på gråsparv och skata, men inte mycket mer än så. Eller en annan dag diskuterades det fotboll och en tredje golf. Jag är inte intresserad av något av ämnena, men jag försökte bidra till samtalet ändå, och när jag inte kände att det gav mig mer så drack jag ur min kopp och så gick jag därifrån. Utan att egentligen känna mig exkluderad som den här kollegan tydligen gjorde.

    Så nu är frågan, vad är egentligen rätt och fel? Ska man alltid säkerställa att diskussionsämnet är något som alla kan känna sig delaktiga i eller är det ok att ibland prata om något som bara några få känner till och har intresse av?

    Nedräkning

    Semestern börjar närma sig sitt slut och jag känner hur magen knyter sig vid tanken på att börja jobba igen. De flesta tycks anse sig klara med sol och värmen och säger sig längta till hösten, men jag vill ha lite till. Lite mer tid tillsammans med familjen. Lite värme och sol till. Lite ledighet till. Inte jobb, inte riktigt än! Bara lite, lite till!

    Egentligen så tror jag inte att det är jobbet i sig som är problemet, nej, det är nog snarare osäkerheten med allt och hur det kommer att bli. Osäkerheten med att vara en del av ett helt annat företag. Osäkerheten med alla nya kollegor. Och kravet på att behöva lära känna alla, lära mig nätverka med dom och göra mig ett namn (med positiva kopplingar) så att de hjälper en till att få beläggning. Osäkerheten med hur företaget kommer att ställa sig till olika saker som rör mitt jobb och min tjänst. Osäkerheten med ny chef (från första september). Ja, all den osäkerhet som ett nytt jobb medför, med undantag av att det i grund och botten inte är helt ett nytt jobb och förändringarna är inte gjorda på mitt initiativ. Och med osäkerheten kommer tankarna på företaget som varit min storkund det senaste året och deras erbjudande. Det verkar som tjänsten fortfarande är tillgänglig, tänk om… Men samtidigt, det skulle innebära viss jour, och det känner jag mig inte positiv till. Och verksamheten i sig är ju väldigt slimmad vilket innebär mycket stress. Samtidigt så skulle jag ju veta vad det är jag ger mig in på… Innerst inne vet jag att det är en dum idé. En mycket dum idé. Inom kort skulle jag vara uttråkad och på jakt efter något annat.

    Nä, ge mig mer ledighet! Mer tid med familjen! Mer tid för mig själv! Mer tid för att ta dagen som det kommer, utan stress, oro och bara möjlighet att bara vara. Snälla, bara lite till!?

    Tankar om allt och inget

    Det är kväll och tankarna snurrar runt om allt och inget. Tänker på kollegan som har en stor barnlängtan, men som inte lyckas hitta någon att försöka få barn med. Som även har funderat på att försöka på egen hand.

    Jag tänker på den där artikeln som en psykolog i min bekantskapskrets delade på Facebook. Läs gärna den och berätta vad ni anser om det som skrivs. Försökte sätta mig in i den danska rapport som artikeln hänvisade till, men min trötta hjärna slog knut alltför snart och jag insåg att det var lika bra att ge upp. Jag tror absolut att barn som hjälper till hemma på sikt får det bättre än barn som blir helt curlade. Jag tror på att en kombination av fullständigt stöd och mycket hjälp men med vissa ställda krav är den bästa kombinationen. Men så är jag också av den gamla skolan…

    Vidare så tänker jag på att om lite mer än om en vecka så börjar allvaret igen och jag känner en viss oro. Allt är ju så nytt, och det är ju inte på mitt initiativ, vilket gör det svårare. Hur kommer det att bli med ny chef och massor av nya kollegor? Hur blir det med de kollegor som jag redan har? Hur blir det med framtida uppdrag? Hur blir det med kick-offer och studieresor som jag ska på med jobbet? Så många frågor, så mycket att fundera på och oroa sig för i onödan. I förväg.

    Mina tankar rör, som så ofta, på min längtan efter en bebis. Hur konstigt det är att jag, som haft så jobbiga graviditeter och jobbig första tid med bebis ändå önskar att jag kunde få en till. Hur konstigt det är att jag förträngt så mycket av det jobbiga! För visst är jag medveten om att det var jobbigt, men när jag läser mina gamla inlägg så slås jag av hur dåligt jag mådde! Jag kan inte minnas att det var SÅ jobbigt! Samtidigt så förstår jag ju att A inte vill vara med om det en gång till…

    Mina tankar rör sig runt de böcker jag läst i sommar. Nedan några av dom.

    Ursäkta att de är åt fel håll, jag är alltför trött, och lat, för att göra något åt det, trots att det är lätt fixat. Om någon i Göteborgsområdet är intresserad av att ta över någon eller några av dessa, hojta till. Eller om någon annan vill ta dom, men då får mottagaren stå för portot.

    Mina tankar går även till det ursnabba bytet av tjänstebil som jag gjort. Hade innan en Toyota Auris el-hybrid som nu var dags att byta ut. Jag hade att välja på en ny bil som fick kosta max 8 basbelopp och släppa ut max 120g CO2 eller ta över en Passat GTE (laddhybrid) för ett år. Jag valde det sistnämnda trots att bilen måste in på recond med tanke på att den kollega som jag fick överta bilen ifrån har haft hund i bilen och både A och E är allergiska… Och trots recond vet man aldrig om bilen kommer bli ok med tanke på allergi. Men med denna bil får jag mer bil för pengarna, det är mindre förmånsvärde och A tyckte, trots sin allergi, att jag skulle ta den. Jag fick veta detta för två veckor sedan. I måndags fick jag kravet att jag måste ta beslutet under dagen… Idag fick jag nycklarna och nu står det en bil på vår uppfart och laddar.

    Mina tankar går även till hur saker och ting skulle bli om vi, A och jag, av någon anledning en dag separerade. Jag inser att med de huslån vi har, den värdeökning som varit sedan vi köpte huset och med de löner vi har så skulle det åtminstone fungera, även om det skulle bli betydligt tuffare ekonomiskt än vad det är idag. Det är rätt bra en har det! Och det skulle inte vara helt omöjligt att få tag på ett nytt boende om det skulle krävas. Samtidigt så vet jag ju att vi på sätt och vis har skjutit oss i foten. Det skulle vara svårt att ändra det sätt vi lever på, det skulle bli betydligt fler val. Och jag inser att skulle vi (läs ”jag”) vilja sadla om och byta karriär skulle det innebära stora förändringar i det liv vi lever om jag inte sadlade om till något med liknande lön som jag har idag. Inte för att det känns som om vi skulle separera (även om vi verkligen kommit in ett vardagslunk med tanke på att vi ändå varit ihop i 18 år och bott ihop 13. Däremot så måste jag ju erkänna att jag någon gång ibland funderat på om jag verkligen vill fortsätta jobba inom det område som jag idag jobbar med fram tills pension.

    Jag tänker även på svärföräldrarnas segelbåt som inte tycks bli såld. Det är köparens marknad och de flesta vill ha en ny(-are) motor båt. Lustigt nog med tanke på att allt fler har allt mer miljötänk och önskan om att vistas mer i naturen.

    Jag tänker på hur stora mina barn plötsligt har blivit

    Jag tänker på hur bra den här bloggen har fungerat som en ventil genom åren

    Och nu så tänker jag på att det är dags att sluta fundera, ta tag i verkligheterna och nuet och krypa till kojs.

    Tankar en kväll med tillbakablickar

    Den senaste veckan har jag, trots att det fortfarande är en vecka kvar av semestern, haft en del kontakt med folk på jobbet. Leasingtiden för min tjänstebil går ut och jag fick valet att välja mellan en sprillans nu Audi, BMW, Volvo, Volkswagen eller Toyota eller överta en kollegas Passat GTE då denne kollega slutade nu vi månadsskiftet. Kriterierna för en ny bil var max 120g koldioxid och max 8 basbelopp. Efter noga överläggande med A valde jag att ta över Passaten. I helgen ska jag byta bil och för första gången någonsin lever jag upp till de ”ska” som jag satte upp för mig själv för länge, länge sedan vad det gällde bil:

    1. Det ska vara en miljöbil (det lyckades jag pricka in med min nuvarande tjänstebil, men inte med min privata bil som jag hade innan tjänstebilen)
    2. Den ska inte vara någon typisk ”tjejbil”. Min första bil var en cab. En Nissan Micra. I den fanns till och med en krok för handväskor… Min nuvarande är lite bättre, men känns ändå lite som en tjejbil, en Toyota Auris. Och tjejig kändes även färgen som dessutom är nummer 3 på min lista på vad min bil absolut inte skulle vara/vara utrustad med, nämligen
    3. Bilen skulle inte vara röd. Det var både cabben och Aurisen.
    4. Jag skulle bara köpa bil om jag måste ha bil. Och visst känns det vettigt att ha bil om man jobbar som konsult, reser mycket i tjänsten och har många kunder bortåt 10-20 mil bort? Visst, de kollegor som inte har bil har möjlighet att använda sig av en extern bilpool, alternativt åka med allmänna kommunikationsmedel, men då vi bor en bit utanför Göteborg så skulle det bli alltför tidskrävande och omständigt att behöva ta mig in till stan med pendeltåget om jag behövde poolbil. Dessutom så fungerar den väldigt bristfälligt med dålig kommunikation om eventuella förseningar, vilket är en dålig kombination när man har barn som behöver lämnas:hämtas från sin förskola. Jag har dessutom räknat med att även injagar lyckades tajma tåget exakt så skulle det ta minst 20 minuter mer med tåget att ta mig från dörr till dörr varje morgon och eftermiddag, än vad det tar med bil. Då kan man tänka hur mycket tid det skulle bli när det blir förseningar av olika slag, eller om jag precis missar en avgång. Visst, bilar är jobbiga och det är många som kör på vägarna på morgnar och eftermiddagar, men likväl, det brukar vara det smidigaste alternativet.
  • Apropå något annat, min hjärna hade på något vis fått för sig att det var i slutet av augusti som våra frysta embryon hade nått slutet av sin förvaringstid, men så var inte fallet. Det är ju först i början av oktober! Inte för att det ska spela någon egentlig roll, A är fast besluten. Men hoppet tändes, det betyder ju att jag har lite, lite mer tid på att hoppas på att A ändrar sig! Fast det är ju klart, sannolikheten är större att jag skulle vinna femtio miljoner…
  • Satt ikväll och läste en del i bloggen om hur det var då för fem år sedan. Jag minns inte att det var så jobbigt. Eller att jag mådde dåligt. Och att jag tydligen mådde ännu sämre när jag var gravid med E… När jag läser det jag skrev då blir jag tacksam för den här bloggen, och möjligheten att gå tillbaka och se vad som rörde sig i mitt huvud då. Och hur det var. Och jag inser att vissa avseenden har jag ändrat mig. Då såg jag graviditeten som något som var tvungen att genomlidas för att få det jag ville ha, ett barn. Graviditet och de första månaderna med bebis var ett nödvändigt ont. En liten nyfödd var just bara en liten nyfödd. Nu är det annorlunda. Jag drömmer om graviditet och jag drömmer om den lilla, lilla pyttelilla nyfödda bebisen. Ser jag små bebisar ute på stan så krymper mitt hjärta ihop och längtan kramar den hårt. Samma sak med gravidmagar.
  • De gamla inläggen får mig även att inse en annan sak, kanske hade de där personerna på Företaget i alla fall delvis rätt? Jag mådde ju tydligen inte bra under de tre månader som jag jobbade som konsult innan jag började på Företaget. Saker var inte optimala med en kund som ville att jag skulle leverera något som var blått och kantigt, men som inte kunde/ville ge mig några som helst hintar om vad det blåa och kantiga kunde vara, fast de exakt visste vad det var de ville ha (obs! Detta var en metafor så ingen missuppfattar det hela). Jag hade kollegor som också visste vad det var, men som inte hjälpte mig, trots att jag frågade om lite guidning både en och två gånger.
  • En annan sak jag reflekterade över var min saknad efter min älskade pappa. I år blir det 14 år sedan han gick bort och jag önskar så att han hade fått träffa mina två flickor. Mina två älskade barn, hans yngsta barnbarn.
  • Jag trodde jag hade kommit längre

    Kroppen är spänd som en fiolsträng. Axlarna dras upp mot öronen. Pulsen skjuter iväg. Hela min kropp är beredd för för flykt. Och jag inser hur skadad jag fortfarande är.

    Nyligen blev företaget jag jobbar på uppköpt av ett annat, mycket större internationellt dito. Mina kollegor var lyriska. Jag var skeptisk. Stundvis kände jag panik vid tanken. Jag hade en förklaring, men nu har jag börjat tvivla på den förklaringen. I varje fall så är den förklaringen inte den enda.

    I och med uppköpet så blev det bestämt att alla från mitt kontor skulle flytta in i det nya företagets lokaler. Flytten gick samma dag som vi åkte på vår semester i Grekland. Så idag blir det min första dag på nya kontoret, med alla nya (och ja, även gamla) kollegor. Visst har jag träffat flera av de nya kollegorna igen. Men ändå. Det är ju även en ny chef efter omorganisationen som det hela har lett till. Det är som att komma som nyanställd till sitt nya jobb. Och för mig… Rädslan bubblar i mig och jag inser hur mycket jag fortfarande är påverkad av det som varit. Jag trodde att dessa två år som konsult har fått mig att bli starkare, men jag inser att så inte riktigt är fallet. På sätt och vis är jag där jag var för två år sedan när jag lämnade Företaget. Visst har jag haft mina aningar, men jag har inte insett innan hur påverkad jag var. Är. Ärligt talat, just nu mår jag verkligen skit. Inatt sov jag som en kratta, och det var inte bara för att vi under tidig natt fick en ytterligare i vår säng och att jag fick springa ett antal gånger till det andra barnet. Igår var det jättesvårt att somna, men det är kanske inte så konstigt, jag var ju skräckslagen som en kanin på flykt från ett rovdjur. Rädslan fick mig att grubbla. Och gråta. Gråta som ett litet barn.

    Nej, jag har inte återhämtat mig från det som varit, trots att det snart gått två år. Långt ifrån. Nu måste jag hitta en väg att komma vidare, för så här kan det ju inte fortsätta. Så här kan jag inte ha det. Visst, när den här dagen är över så kommer jag troligtvis vara betydligt mer avslappnad. Men nästa gång det blir stora förändringar, vad händer då?

    Tomhet

    Inför veckan i Grekland hade jag beslutat mig för att göra ett sista försök att få med A på båten gällande ett sista försök till ett tredje barn. Känslan för hur jag känner för tillfället är rätt talande för hur framgångsrikt det blev. Tomhet. Sorg. Ilska. Uppgivenhet. Han står orubblig. Det blir inga fler försök. Jag är egentligen inte förvånad men det känns likväl jobbigt för det. Jag vet att jag borde vara tacksam för de två barn jag har, och det är jag, men längtan… Vad gör man med den? Förtränga, stoppa undan, ignorera? Om det vore så enkelt! Tänk om det vore som att slå på en lampknapp, ON/OFF.

    ON: ”Nu är det passande, nu vill jag ha barn!”.

    OFF: ”Nu är det inte lämpligt att vilja ha (fler) barn, nu stänger vi av känslorna och längtan!”

    Tänk vad skönt livet vore då! Så enkelt!

    ON: ”Idag ska jag bara vara glad och positiv!

    ON: ”Nu ska jag inte älta något”

    ON: ”Idag är jag energisk”

    ON: ”Nu ska jag inte bli arg”

    Till råga på allt så har jag ägglossningskänningar. I vanlig ordning, precis som jag alltid har ca två veckor efter senaste mensstart. Varför måste jag ha det nu när jag tydligen är för gammal för att få barn? Med tanke på att jag hade lågt AMH redan för fem år sedan så borde, skulle man i alla fall kunna tro, det vara minimalt idag. Ja, tom obefintligt. Och min fertilitet lika med noll. Men samtidigt, regelbunden mens, betyder det att kanske, kanske finns det något litet hopp kvar? Ett minimalt, men ändå ett hopp? Det sjuka i det hela är att jag, samtidigt som jag försöker hitta ”lösningar” till att få göra ett sista försök inte vill tvinga honom till något som han inte vill. ”Lösningarna” är många:Ultimatum. Det som talar emot är att jag inte har något bra alternativ till ett försök till. Lämna? Att lämna A är en sak, men jag har ju två barn till att ta hänsyn till. Och att lämna skulle inte egentligen medföra att jag automatiskt skulle kunna bli gravid. Och dessutom, ensamstående trebarnsmorsa… Nej, det är inget alternativ. Förfalska hans namnunderskrift och göra ett försök. Hmm, det skulle kunna vara en lösning, men om det lyckades, hur skulle jag förklara det med tanke på att jag direkt efter att Lillasyster föddes så satte jag in spiral då jag vid det laget inte kunde tänka mig fler barn. Fick näst intill panik vid bara tanken. Men det var då det. Just vad det gäller spiralen så är det också en sak som känns så fel. Varför ha något som idag strider mot mina innersta önskningar? Som tar bort de sista möjliga chanserna att min längtan stillas? Jag har haft mina funderingar på att helt enkelt ställa A mot väggen. Vill han vara hundra procent säker på att det inte blir fler barn så får han se till att skydda sig mot det. Men på något sätt bär det mig emot. Frågan är varför? Just nu är det ju egentligen det motsatta. Jag får fortsätta älta det hela ett tag till. Kanske gör jag det sistnämnda. Då blir det helt och hållet hans beslut. Och skulle det bli kondom, får han ta det, inte jag. Och jag slipper ha något främmande i min kropp bara för att förhindra något som han vill förhindra, och jag vill det motsatta. Och skulle han anse att sannolikheten är så liten att det inte behövs, ja, då får jag hoppas att det osannolika händer ändå, trots allt… Trots att jag är gammal. Trots att han inte vill. Trots att vi egentligen borde vara nöjda, både två. Trots att sannolikheten är så gott som obefintlig att det skulle ske. Men är det rätt? Har jag rätten att dumpa det ansvaret på honom? Och vad skulle ett sådant agerande kunna leda till? Vågar jag ta den risken? Frågan är helt enkelt, vilket val, oavsett efterföljande konsekvenser skulle jag ha lättast att leva med? Vilket val skulle jag, om det sedan visade sig vara ett felaktigt, vara den jag ångrade minst?

    Flyg din Kos

    I fredag åkte vi till Kos, på fredag, dvs midsommarafton (=imorgon) är det dags för hemresa. Innan vi åkte var det varmt och skönt hemma, denna vecka har det varit kallt och regnigt. Här regnade det med skurar under första dagen, men med varma temperaturer var det underbart att bada ändå. Sedan dess har värmen hållit i sig, dvs 23-28 grader, dygnet runt, och mestadels sol. Underbart!

    I vanlig ordning är det charter och all inclusive. Denna var väl ok, men helt klart den sämsta hittills. Det kändes som om den där lilla tanken på barnen saknades, att mycket låg kvar på de vuxnas ”nöjen”, dvs alkohol. På Rhodos tex där vi var förra året fanns det popcorn som snacks. Det fanns frukt, smörgåsar och andra lämpliga mellanmål för såväl stora som små. Här? En av tre barn erbjöd glass. Och stundvis hade de kakor, men de gick åt på en gång så det var bara korta perioder som det var möjligt att få. De två övriga barerna erbjöd enbart dryck, och då främst sådana med alkohol. På såväl Kreta som på Rhodos hade restaurangen olika teman varje kväll, så var inte faller här. Maten var rätt lik från dag till dag. Och jämfört med de andra så känns inte denna resa lika prisvärd. Men i övrigt så har det varit en trevlig vecka och det har varit underbart att få koppla bort alla måsten, jobbet, matlagning, städ och tvätt, fuktskadade tvättstugor, rapporter och allt vad det nu är, och bara fått vara med familjen och ha det bra

    Idag tog jag upp min längtan med A. Jag tror inte att han riktigt förstår hur stark den är och hur den får mig att må. Men för honom är det ett klart ”NEJ”. Och egentligen så förstår jag honom, men min känslorna ignorerar det. Jag har nog egentligen inte accepterat det, även om jag vet att så är fallet. Och jag försöker acceptera det, försöker hitta andra saker att ”hänga upp mig på”, försöker distrahera mig. Men det är svårt. Hur får man bort den första tanken som slår en när telefonens väckarklocka sätter igång på morgonen och den första tanken borde vara ”stäng av”? Hur får man bort den där dova smärtan i mage och hjärta när man ser gravidmagar och bebisar och till och med bilder på bebisar? Jag har till och med funderat på att ta bort de bebisbilder som står framme på våra tjejer, allt för att stilla suget.

    Jag har bett om ett försök. Ett endaste. Så mycket mer hinner vi ju ändå inte med. Men som väntat blev det ett nej.

    Längtan har varit lugnare ett tag nu, men det där brevet i kombination med mens har blåst upp den igen. Jag ser ett samband där längtan växer sig starkare just vid och efter mens för att däremellan bli lite lugnare. Men nu… Tankarna far runt. Hur ska jag få A att ändra sig? Tänk om vi ändå bara kunde göra ett försök? Ett endaste ynka? Vad är sannolikheten att det lyckades? Och skulle det inte vara lättare att gå vidare om vi i alla fall hade försökt och inte bara kastat bort alla tre? Men samtidigt, för varje försök skulle vi ”kasta bort” 16 000 kr, dvs den summa som en återföring kostar på vår klinik. För den summan kan man göra rätt mycket annat kul. Eller ”måsten”. Och vi är ju ändå rätt gamla. JAG är gammal. Och trött. Och saknar tålamod och ork med det som är. Varför ska det vara så f*at svårt att bara gå vidare? Att acceptera och lämna det bakom sig? Varför fortsätter jag bara att älta? Hur gör man för att sluta? Det är så lätt att säga, så enormt svårt att göra

    Påminnelsen

    Jag visste så väl att den skulle komma, ändå känns det tungt. Nu blir det än mer klart att snart är min tid där jag kan få barn över. I brevlådan idag låg ett brev från kliniken

    Fast det är klart, jag är ju inte så stark psykiskt och med tanke på mina up and downs är det väl egentligen bra att A inte vill ha fler barn, även om det inte alltid känns så.

    Oro

    Nyligen fick vi på mitt jobb veta att vi hade blivit uppköpta. VD: n var jättenöjd. Mina kollegor verkade supernöjda. Ja, rent av lyriska. På pappret ser det bra ut. Vi ingår numera i en global koncern vilket väcker mängder av möjligheter. De köpte oss framförallt då vi erbjuder två tjänster som de inte har i sitt utbud. Min oro ligger dels i dessa två tjänster. Nu när de har fått in dom, vad är det som säger att de inte kommer sätta sitt namn på dom och så fort när deras ”ursprungliga” personal lärt sig det inte gör sig av med ”överflödig” personal, dvs oss? Min andra oro är skillnaderna i hur vi arbetar. De jobbar mycket med ram-avtal och mycket inom uppbyggnad av samhället. Vi har mycket småkunder och småjobb. Jag stortrivs med upplägget som vi haft det, snabba jobb, snabba resultat och snabba utvärderingar. Ville jag jobba med större projekt och hålla på med samma sak dagarna i ända så skulle jag hellre vara fastanställd någonstans än jobba som konsult hos dom. Som anställd har man möjlighet att påverka betydligt mer än vad man har som konsult, även om man har ett avtal som löper på flera år.

    Kanske är min oro obefogad. Jag vet inte. Jag vet bara att jag ska försöka låta bli att döma innan jag vet något. Nu har jag bara mina egna spekulationer om värsta tänkbara. Men det kan likaväl bli jättebra. Jag ska inte säga något ogenomtänkt nu, och framförallt inte göra något nu. Det enda jag kommer att göra är att avvakta och se. Det kan ju bli hur bra som helst! Önskar jag kunde släppa oron…

    Bilder

    Idag fyller bilder en stor del av vår vardag. Bilder är lätta att ta med dagens mobiler och bilder väcker många tankar och funderingar. Och känslor. Vi har en fotosamling uppsatta på några tavlorhyllor som för mig är så betydelsefulla. Det är bilder på tjejerna från dels strax innan Lillasyster föddes och jag och E var hos fotograf på gravidfotografering, dels när Lillasyster var född och besökte fotografen då. Dessa bilder är mig så kära, dessa bilder är på det dyrbaraste jag har. Och på det finaste. Och de väcker så många känslor. Kärlek. Stolthet. Ömhet. Och sorg. Sorg över att det inte kommer bli någon mer bebis för mig. Jag får vänta på att tjejerna blir vuxna och förhoppningsvis får barn. Sorgen slåss där i bröstet på mig med min kärlek till dessa två underbara varelser och jag vill bara krama dom, ha dom nära.

    Jag måste hitta en bra och skicklig fotograf för att få till nya bilder på dom två! Snart!

    Med dagens mobiler är det så smidigt med att kunna ta kort. Tyvärr så blir de, i alla fall för mig, ofta bara liggandes, vilket är synd. De väcker ju som sagt var tankar och känslor av alla de slag. Och ofta så tar i alla fall jag en bild bara för att det jag ser väcker sådana känslor hos mig som får mig att önska att jag kunde få föreviga stunden. Som idag, när jag och Lillasyster gick för att möta E halvvägs när hon kom hem från skolan

    Som sagt var, bilder väcker tankar, känslor. Bilder de berör. Och här kommer nu några bilder från min mobil så att fler än bara jag ska se dom. Förhoppningsvis så får de i alla fall någons känslor och tankar att vakna

    De tre musketörerna, kompisar från förskoletiden som fortfarande, nästan två år senare tycker om varandraVackra Värmland i vinterskrudEn av hästarna jag ridit på några gånger! Jag vill ut och rida igen! Tyvärr så känner jag mig inte helt bekväm i hästägarens sällskap så jag letar efter någon annan som jag kan rida hos Lilla söta Lisa Kanin ute på skogspromenadNorgeGreklandpHärligt!En liten och så en ännu mindreMmm, en riktig sommartårta!Finns det något så rogivande och mysigt som hönors kluckande??? Jag tror inte det!

    Gårdagens personlighetstest

    Gick in och tittade lite närmare på testet jag gjorde igår och upptäckte att man kunde gå in och kolla närmare på det, och att man kunde få svaret på svenska. Nu kommer ju svaren från de svar jag angett till de olika påståenden, så där har min verklighetstolkning varit och påverkat. Nu vet jag ju att ofta så stämmer inte ens egna tolkning med omgivningens tolkning av ”verkligheten” varför jag egentligen skulle vilja göra ett test som stillade min nyfikenhet över hur andra ser på mig och vilka personlighetsdrag de ser hos mig?

    Här kommer i alla fall förklaring på mina 15 starkaste dragen enligt denna test:

    Förlåtelse

    Du förlåter dem som begått oförrätter mot dig. Du ger alltid folk en andra chans. Din vägledande princip är förlåtelse – inte vedergällning.

    Vänlighet

    Du är vänlig och generös mot andra, och du är aldrig för upptagen att göra någon en tjänst. Du gläds åt att utföra goda gärningar åt andra människor även om du inte känner dem så väl.

    Rättvisa

    Att behandla alla lika är en av dina fasta principer. Du låter inte dina personliga känslor inverka på beslut om andra människor. Du ger alla en möjlighet.

    Kärlek

    Du värdesätter nära relationer med andra. Särskilt med dem som återgäldar omtanke och utbyte. De personer som du känner dig mest nära är samma personer som känner sig mest nära dig.

    Eftertänksamhet

    Du är en varsam person och dina val är väl genomtänkta. Du varken säger eller gör saker som du senare kanske får ångra.

    Samarbete, lojalitet och laganda

    Du utmärker dig som deltagare i en grupp. Du är en lojal och engagerad lagkamrat, du gör alltid din del och du arbetar hårt för din grupps framgång.

    Uthållighet

    Du arbetar hårt för att avsluta det du påbörjat. Oavsett projekt, så får du det klart i tid. Du blir inte distraherad när du arbetar, och du får tillfredsställelse av att slutföra uppgifter.

    Omdöme, kritiskt tänkande och öppenhet

    Att tänka igenom saker och ting och granska dem ur alla vinklar är viktiga aspekter av den du är. Du drar inte förhastade slutsatser och förlitar dig enbart på grundliga fakta när du tar dina beslut. Du är kapabel att ändra uppfattning.

    Ledarskap

    Du gör bäst ifrån dig vad gäller ledarskapets uppgifter: uppmuntra en grupp att få saker gjorda och bibehåller harmoni inom gruppen genom att få alla känna sig inkluderande. Du gör ett bra arbete genom att organisera aktiviteter och se till att de genomförs.

    Perspektiv

    Även om du själv inte betraktar dig som vis så anser dina vänner dig vara det. De värdesätter ditt perspektiv på saker och ting och vänder sig till dig för råd. Du har ett sätt att betrakta världen på som både du själv och andra tycker är förnuftig.

    Uppskattning av skönhet och storhet

    Du uppmärksammar och uppskattar skönhet, storhet och/eller skicklig prestation inom livets alla områden, från natur och konst till matematik och vetenskap till vardagsupplevelser.

    Tacksamhet

    Du är medveten om de goda saker som händer dig och du tar dem aldrig för givet. Dina vänner och familjemedlemmar vet att du är en tacksam person eftersom du alltid tar dig tid att uttrycka din tacksamhet.

    Lärande och kunskapstörst

    Du älskar att lära dig nya saker, antingen i en klass eller på egen hand. Du har alltid älskat skolan, att läsa, besöka museum, var som helst och när som helst det ges en möjlighet till att lära sig.

    Anspråkslöshet och ödmjukhet

    Du vill inte stå i rampljuset utan föredrar att låta dina prestationer tala för sig själva. Du betraktar inte dig själv som speciell, och andra erkänner och värdesätter din anspråkslöshet.

    Ett test för mig och avklarat test för E

    Jag tycker ibland att det kan vara kul att göra lite oliks tester så som IQ-tester, personlighetstester etc, även om jag sedan tar resultaten med en nypa salt. Ikväll gjorde jag ett gratis personlighetstest på nätet och fick då dessa personlighetsdrag i topp.

    Det mest intressanta vore veta vad folk i min omgivning skulle säga om mig…

    Och när vi ändå är inne på tester och att klara dessa så tänkte jag berätta att E inte är så liten längre, då hon i veckan klarade av testet att gå hem från fritids själv! Hon har ett tag önskat få gå själv till skolan, men inte vågat skicka henne då jag inte litat på att hon verkligen kommer hem. Men så i veckan har jag och Lillasyster varit sjuka (influensan med förkylning och feber) och istället för att släpa oss iväg till fritids för att hämta henne föreslog jag häromdagen att hon skulle gå hem själv efter att fritids hade varit ute i skogen på eftermiddagen. ”Skogen” i detta fall är skogen som gränsar till vår tomt, vilket innebär att hon då fick gå kanske max 200 meter själv. Då det gick galant fick hon dagen efter gå hela vägen från skolan/fritids själv och även det gick bra. Så nu har jag verkligen en stor tjej!

    RUT och ROT, positivt endast för de rikaste?

    Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet är en av alla motståndare till rutreformen och ska tydligen i en nyligen debatt hävdat att det enbart är de rikaste förorter som utnyttjar detta. Att det är där det utnyttjas mest tror jag på, men inte enbart där. Och ser man till att det har skapat 30 000 nya jobb, främst bland utrikesfödda kvinnor, en grupp som har det svårt att få in på arbetsmarknaden på annat vis så är det kanske inte så hemskt ändå? Nu vet jag att jag blandar äpplen och päron när jag kombinerar såväl ROT som RUT, men ändå. RUT är svårt att få faktiska siffror på hur mina grannar använder men med ROT så kan jag göra en uppskattning. Enligt hitta.se så är medelinkomsten i det område som vi bor i 26 986kr, dvs ungefär vad som även är medelinkomsten i Sverige. Kollar man på de 10 närmaste husen så har 5 under det senaste året tagit in hantverkare. Kanske fler, har inte hundra koll på alla eventuella renoveringar inomhus. Jag har inte heller koll på mina bekantas inkomst men flera par som jag gissar på är medelinkomsttagare utnyttjar RUT. Det är kompisarna som jobbar som vårdbiträde, lärare, förskolepedagog, socionom, fabriksarbetare mm. Och jag kan inte låta bli att tänka på när mamma inte ansågs vara i behov av hemtjänst, men då hon inte klarade av mer än enklare städning själv så anlitade hon en kvinna som kom regelbundet och hjälpte till med städningen. Hade det inte varit för RUT skulle mamma inte haft råd med det med tanke på att hennes låga pension. Så i min värld så är det inte bara de rikaste som går som vinnare med RUT/ROT. Även de som inte är gjorda av pengar har glädje av det. Eller fråga de 30 000 personer som idag har ett jobb att gå till, tack vare den ena av dom, RUT

    Avslutande tankar

    Jag har funderat mycket på hur samhället ser ut idag och hur vi lever våra liv. Det har handlat mycket om den stress som genomsyrar hela vårt samhälle och hur allt ska vara så tipptopp hela tiden. Vi ska vara framgångsrika på jobbet på våra jobb som gärna ska ha ”en mening”, vi ska bo fint, vara välfriserade, vältränade och klä oss individuellt men ändå så att vi blir accepterade. Vi ska leva hälsosamt, men inte gå till överdrift vad det gäller varken träning eller kosthållning. Helst ska man ha någon särskild kosthållning för det är ett tecken på individualitet (även om det aldrig är orsaken till att man valt att hålla sig till den, i alla fall inte den främsta medvetna orsaken), oavsett om det handlar om lchf, GI, antiinflammatorisk kost, vegetarisk, vegansk, 5:2 eller bara ”vanliga” tallriksmodellen. Den främsta orsaken som de flesta valt sin kosthållning har mer ideologisk, och:eller hälsomässig bakgrund, men likväl, otroligt många har någon speciell kosthållning, betydligt fler än för låt oss säga 10-15 år sedan.

    Samtidigt med detta så ska vi vara ständigt lyckliga, livet ska vara lätt och utan motstånd, bara flyta på. Vi ska ha ett rikt socialt liv, vara omtyckta, ha många vänner som vi ska träffa ofta, både som familjer som enskilt. Vi ska ha många intressanta fritidsintressen och vi ska bejaka oss själva, samtidigt som vi ska lyckas ”unna oss det lilla extra” (gärna ofta). De förhållanden vi har ska vara fantastiska hela tiden och helst ska vi för alltid känna oss som nyförälskade. För kommer den gråa vardagen in så förverkligar vi inte oss själva och då är det lika bra att ge upp förhållandet, för man är ju värd bättre.

    Samtidigt med allt detta ska vi ha koll på de senaste artisterna, filmerna och serierna. Är man riktigt ”bra” så har man både Facebook, instagram, LinkedIn och alla andra ”viktiga” sociala konton. Och dessa ska allra helst uppdateras ofta så att man ska kunna få så många ”likes” som möjligt. Några mörka sidor, inte ens skuggiga sidor av sitt liv kan man lägga ut i offentligheten. Men däremot de där ”likes”:en. Vi vill ju ha belöning, våra hjärnor strävar efter belöningar, och uteblir det…

    Fallerar något av dessa, om man inte lyckas få tillräckligt många likes, kommentarer, inte presterar ständigt på topp och förhållandet blir lite av en grå vardag etc så byggs kaoset upp inom en och allt blir jättejobbigt och svårhanterligt.

    Min fundering är, kan detta vara en starkt bidragande orsak till den allt mer ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle? Vi har fullt upp att försöka ge hjärnan olika typer av belöningar hela tiden, belöningar i form av skräck/kärlek/skratt/action i form av filmer och serier. Vi har fullt upp att vara omtyckta, ha fina bostäder och snygga bilar, vältränade och allmänt ”lyckade” så Stevie glömmer bort att fråga oss vad det egentligen är vi behöver. Vi glömmer bort vilan, återhämtningen. Visst, kroppen kanske får det, men inte hjärnan.

    Vad är det som får mig att tänka i dessa banor? Jo, det här med ökad psykisk ohälsa har vuxit lavinartat genom åren. I samband med att sociala medier har vuxit. Och de krav som vi tror att samhället ställer på oss själva, men som egentligen handlar om krav som vi själva ställer på oss själva. Förr i tiden så jobbade vi betydligt längre arbetsdagar än vad vi gör idag. Men då hade vi inte heller lika mycket runtomkring oss. Intrycken våra hjärnor då behövde hantera från en dag var betydligt färre i antal än de intryck de får idag. När bonden plöjde sin åker så plöjde han sin åker. Hans öron fick lyssna på de ljud som plöjningen medförde, plus ljuden från naturen. Han blev inte avbruten stup i kvarten och han hattade inte mellan flera olika arbetsuppgifter. Han plöjde sin åker. Sedan efter det tog han hand om djuren. Eller skötte om sina redskap. Eller… Men han gjorde en, max ett par saker samtidigt. Inte så som många gör idag, jobbar, lyssnar på radio och tänker på det som komma ska, samtidigt som man har full koll på telefonen ifall den skulle plinga till.

    Idag förväntas vi alltid vara nåbara, informationen ska fram, snabbt. Då tog den den tid som det tog. Idag går allt så mycket snabbare. Det blir aldrig tråkigt. Hjärnan matas med intryck, information hela tiden, från alla håll. Information som den sedan försöker sortera och ha koll på. Vad är viktigt? Vad är inte viktigt? Vad behöver noteras för att hålla en vid liv? Vad är det som kan orsaka att man blir uppäten eller förgiftad eller dödad på annat vis om man inte noterar det? Och när hjärnan får allt mer att jobba med så blir vi allt kortare i vår kommunikation, vilket blir att vi dels blir mer lättstötta, dels låter mer sura, tvära och korta i tonen vilket sätter igång signaler hos andra som också är stressade och så är det hjulet igång.

    Jag ser själv att jag är där. Jag ställer höga krav på mig själv. Jag vill att allt ska vara så fantastiskt hela tiden. Huset ska vara tipptopp. Likaså mitt och A:s förhållande. Barnen ska vara snälla och uppfostrade och duktiga. Fritiden ska helst fyllas av roliga saker osv.

    Men så är det ju inte. Ett riktigt normalt liv ser inte ut så. Med ett hus kommer det alltid att finnas saker att göra. Saker som tar både tid och pengar, och har man inte oändlig tillgång på dessa får man prioritera. Med barn i den åldern som våra barn är kan man inte ha en massa intressanta hobbys om man vill ge sina barn så mycket av sin tid som möjligt, med hänsyn till att man samtidigt jobbar heltid. Vissa hobbys kan man göra tillsammans med barnen, men inte andra. Och de man gör, kanske måste anpassas till barnen. Vad det gäller förhållande så kan man inte räkna med att allt är rosamoln efter över 17 år tillsammans. I det stora har vi det bra, kanske behöver vi försöka satsa mer på oss två under året som kommer, och återigen lära oss att prata mer med varandra. Barnen i sin tur är ju helt fantastiska som de är och bråk, krångel och trots hör till deras utveckling, även om det är urjobbigt både för dom och för en annan. Och mitt jobb… På ett sätt älskar jag mitt jobb. Jsg behöver variationen som konsultlivet ger. Och den snabba feedbacken från kunder. Och känslan av att aldrig behöva gå på djupet, att få göra ”sitt” och sedan lämna allt bakom sig. Men samtidigt så strider konsultrollen mot mig som person. Jag är inte någon social talang. Det kräver mycket av mig att ständigt vara social och utåt. Att alltid, hos alla kunder, hela tiden behöva prestera på topp. Det sliter på en. Liksom alla resor, även om jag gillar dom. Men byta jobb? Jag vet inte vad jag skulle göra annars? Var skulle jag kunna hitta samma variation, samma bekräftelse på att jag kanske inte är så dum ändå? Jag vet inte

    Jag brukar inte ha så mycket nyårslöften men för mig blir det nu att försökta sålla. Sålla i alla måsten, sänka kraven och tillåta mig att ha tråkigt. För då får min hjärna vila. Då får den möjlighet till återhämtning. Jag ska även försöka få med A på att vi jobbar med vårt förhållande. Den behöver det. Och tar vi inte hand om den så gör den som julgranen om man glömmer att vattna den, den tappar barren och kvar står då ett naket skelett. Och det har ingen glädje av. Att kasta det nakna skelettet vill jag inte behöva göra. Jag har provat livet med dubbla boenden och det jag lärde mig under dom åren är att jag inte vill utsätta mina barn för det. Mina barn är värda en trygg uppväxt med ett hem, två trygga föräldrar och en trygg och varm uppväxt och detta är mitt mål att uppnå.

    Du vill fortfarande inte arbeta på ett företag?”

    Min kund som jag varit mycket hos sedan september ställde än en gång frågan. Jag blev varm, glad och lättad. Svaret var inte svår att hitta. Nej, jag vill fortsätta jobba som konsult. Jobbet ger mig så mycket. Visst, det kostar mycket. Det tär att behöva tänka på sälja. Det tär att inte veta vad man ska göra om några månader. Kommer jag ha att göra? Vad kommer jag att göra? Kommer det vara mycket resor? Många olika kunder? Eller bara någon kund på nära håll? Det sliter att behöva resa så mycket. Och att hela tiden behöva prestera på topp. Samtidigt så vill jag ha variationen. Nej, jag behöver den. Och jag får den snabba feedback som jag också behöver. Eller i alla fall den positiva feedback jag får. Den bygger upp mig. Det är den som fått mig att än en gång börja tro på mig själv. Samtidigt så kan den snabba feedbacken vara förödande de gånger den inte är 100% positiv. En sådan har legat och malt för mig sedan mitten av förra veckan, och med det har osäkerheten vuxit. Mina känselspröt har verkligen varit överkänsliga och jag har därmed tolkat allt jag sett och hört, och då har tolkningen kanske inte varit alltid så positiva och fördelaktiga. Och kanske inte heller rätt. Att då få bekräftelsen som jag fick idag, med frågan om jag fortfarande inte var intresserad av att börja jobba hos dom gjorde gott. Särskilt som vissa av mina tolkningar av olika saker som hade samband med kunden kanske inte hade varit så fördelaktiga för mig.

    Jag inser att min självkänsla är i bott och att jag behöver jobba med den. Men hur gör man? Jag har läst böcker om det men inte kunnat ta till mig och få in det i min verklighet. Jag måste helt enkelt hitta en väg, en lösning. För på sikt mår jag inte bra av att trycka ner mig själv så här

    Jag är på en två dagars utbildning för att bli mer pedagogisk och få lära mig att bli bättre på att lära ut och nå fram till mina kursdeltagare. Det är lite småläskigt, jag är ju van vid att stå framför andra och hålla i utbildning men numera är det ovant, och därmed även läskigt att för en gångs skull delta vid en utbildning. Jag får med mig en hel del matnyttigt, även om jag samtidigt inser att mycket kunskap i detta har jag redan förvärvat sedan tidigare i olika sammanhang. Kroppsspråk läste jag tex några böcker om för ett antal år sedan. Anpassa budskapet efter åhörarna är en annan sådan sak som jag lärt mig när jag läst kurser i presentationsteknik osv. Vissa saker som vi har fått med oss har jag inte riktigt kunnat ta till mig och hålla med om, men jag ska absolut ta och testa det ändå redan i nästa vecka när jag ska hålla i en utbildning.

    Vi hade fått i uppgift innan kursen att tänka ut ett ämne som vi skulle hålla en kortare utbildning om och som vi sedan fick avsluta dagen med. Jag var näst sist ut. Jag fick en del saker med mig att fundera på och utveckla, men jag kunde inte låta bli att bli lite stolt när kursledaren efter mitt genomförande frågade om de andra hade lärt sig något från mitt genomförande vad det gällde presentationsteknik. Det värmde gott, då jag valde att ta det som något positivt, att jag hade något som de andra kunde lära sig av. Sedan så fick jag som sagt var lite grejer att fundera på till morgondagens pass, och det är ju bra, det är ju därför jag ville gå den här kursen! Jag vill ju bli bättre. Mina kursutvärderingar brukar vara rätt bra överlag, men jag vill kunna nå ut till fler! Jag vill skapa intryck. Få åhörarna att minnas mig och mitt budskap som något positivt. Något viktigt. Jag vill ha fler kommentarer som den jag fick häromveckan då en kursdeltagare som efter att under kort tidsperiod ha gått inte en, utan två av mina kurser berättade att han i vanliga fall inte tyckte om att sitta i skolbänken, men när han efter första kursen hade fått frågan om han kunde tänka sig att gå ytterligare en kurs hade han omgående sagt ja. Eller som den där kursdeltagaren som efter en heldags seminarie skrev i sin utvärdering att hon var imponerad av att ha kunnat hålla sitt intresse uppe en hel dag, som dessutom var en fredag, trots att ämnet i sig kanske egentligen inte var så spännande. Det är ju just det jag vill uppnå. Skapa intryck. Fånga intresset. Behålla intresset. Få andra att känna samma engagemang för ämnet som jag gör. Eller i alla fall att de inte ska känna att det är ett ytterligare måste bland alla andra måsten, utan något som är kul.

    Den senaste veckan har #metoo exploderat över världen och så även debatten och jag tror inte någon har förblivit oberörd. Det väcker känslor. Och tankar. Så även hos mig. Så här kommer några av mina.

    Det lyfts upp i media kända personer som har gått över gränsen och vara beteende på inget sätt är ok. Det jag reagerar här är 

    1. Varför lyfta upp allt detta i media? Varför peka ut enskilda personer? Jag ser inte syftet med det hela
    2.  Särskilt inte om det har varit känt av många. Där många har stått bredvid och låtit det ske utan att reagera, utan att säga stopp. Där många har stått nere bredvid, sett, hört och låtit det fortgå. Kanske till och med skrattat med åt ”skämten”. Men inte sagt något. Vad säger det om dessa personer? Särskilt om de inte har stått i beroendeställning till den som har haft detta kränkande beteende? Jag ser det lite som ett tonårsgäng där man trissar varandra till att hela tiden gå ett steg längre, allt för att vara ”störst”, ”bäst”, ”roligast”. Där det är någon som inte ser var gränsen går, och därmed passerar den. Och de andra lattjar med, men med en obehagskänsla i magen. För att varje gång som detta händer, för varje gång som gränsen passeras så flyttas gränsen en bit, steg för steg. I det fallet är det inte ens fel att gränsen passeras. De andra är minst lika delaktiga i det då de inte säger något. För att de tiger. Och detta gäller oavsett om det handlar om sexuella trakasserier och övergrepp eller andra händelser som tex andra trakasserier/övergrepp och andra brottsliga handlingar. Låter man något sådant fortgå och man säger inget, ja, då är man i mina ögon precis lika skyldig som den som utför handlingen. 
    3. Varför är det egentligen en sådan fokus på sexuella handlingar? Ja, jag tycker att det är bra att det lyfts upp hur fel det är i samhället när var och varannan blir sexuellt trakasserad på ett eller annat vis. Det är jättebra! Men varför hör man inte om de fall där kvinnor har trakasserat män?  Eller finns dom inte? Eller är det så att det fortfarande idag är ok att kvinnor ”tar för sig”? Det jag saknar i den här debatten är alla de andra handlingar som inte kan klassas inom området ”sexuellt”, men som likväl är nervärderande, kränkande och förtryckande. I min värld så är alla trakasserier och kränkningar precis lika fel, oavsett om de är av sexuell karaktär, eller inte.  Något som inte borde få excistera. Och om man ser att någon utsätts för detta så är det ens för-de skyldighet att försöka sätta stopp för det. Jag tror på kulturens kraft. Kulturen går att ändra. Kulturen sitter i huvudet hos de som finns i den. Det som finns i huvudet på någon kan ändra på. Det tar tid, men det går. Om en ensam person försöker ändra, så går det inte lika lätt, men det går. Man kan lära gamla hindrar att sitta, det tar troligtvis bara längre tid
    4. Jag såg denna och reagerade över att ”sexuellt ofredad” används i kolumnen. Sexuellt ofredad blir man (i min värld) av någon som vet vad sex och lust är. Jag tror inte att en fyraåring vet det. Eller vad sex är. Jag tror inte mina barn, 3 och 7 år gamla vet vad varken ”sexuellt ofredande” eller ”sex” är. Jag tror inte att de är unika. Snarare tvärtom. Och vet de inte vad det är, kan de då utföra sådana handlingar? Däremot så kan de begå handlingar som inte är ok av andra skäl. Handlingar som de förhoppningsvis har lärt sig inte är ok. Som att säga dumma saker till någon. Eller om någon. Eller göra dumma saker. Som att slåss. Eller bitas. Eller puttas. Saker som de lärt sig allt eftersom i sina liv att det inte är ok. Men däremot handlingar som kan uppfattas vara av sexuell art vet de inget av. Tror jag. Hoppas jag. Jag försöker lära dom att deras kropp är deras. Att ingen annan får bestämma över dom. Eller deras kroppar. Eller lite fel är det ju där. Vi föräldrar bestämmer ju ibland över dom. Och deras kroppar. Som när de inte vill borsta tänderna eller håret. Eller när de inte vill torka sig ordentligt efter att ha gjort nummer två. Eller inte vill duscha fast de luktar skunk, gammal svett och sur mjölk och är leriga från topp till tå. Då går vi in och lägger in vårt veto. Eller som när Lillasyster brände sig på spisen och vi tvingade henne hålla handen under svalt/kallt vatten och därefter la på brännskadegele fast hon inte ville. Eller… Så ibland går vi över gränsen för vad de tycker är ok, men vi ser att det är för deras bästa. Vilket leder mig till
    5. Hur vet man vad som är ok och vad som inte är ok? Hur vet man vart gränsen går? Att ta på någons rumpa kan vara ok (men är nödvändigtvis inte det, beroende på hur msn könner varandra och hur mottagaren tar det) om man har ett förhållande på något vis. Att ta på en främmande persons rumpa är i de flesta fall inte ok. Att ta på någons bröst, samma sak. Men att ta på någon annan i övrigt? Det beror på. Det beror på så mycket olika saker.  Om det är två personer som är intresserade av varandra så är det ok. Och ibland kan det vara så olika. Som när jag gick på högstadiet så hade jag en lärare i matte som inte hade riktigt samma behov av personligt utrymme som många andra har. Jag minns med obehag hur den här läraren kunde komma och stryka en över armen och fråga hur det gick. Eller hur nära läraren stod en när man fick hjälp. Hur svårt det var att lyssna på det som sades då obehaget var så stort. Av detta skulle man kunna tro att det handlade om något sexuellt, men jag tror inte det. För i så fall skulle det varit det gentemot klassens samtliga elever av både könen. Jag tror inte att läraren ifråga var medveten om vilket obehag detta medförde hos alla elever. Och i och med att ingen sa något… Men vem skulle kunnat göra det? 


    Mer tankar och funderingar finns angående detta. Betydligt fler. Men jag nöjer mig med det. För idag i alla fall. Jag är rätt trött och sliten och börjar känna att mina tankar börjar bli alltför röriga för att fortsätta just nu

    Verkar något vara för bra

    …för att vara sant, så är det oftast det. Ofta så förknippas det uttrycket med erbjudanden och inköp, men det stämmer även på människor. Jag har sett det på så många olika håll. Som nu senast, nyligen, fick vi veta att ett par i min släkt som alltid har varit det sötaste och raraste paret någonsin, ska gå skilda vägar. Allt ska vara i vänskap och de säger att de fortfarande älskar varandra, men numera är det enbart som vänner. 

    Jag och A pratade om det i helgen och han ställde frågan om det bara var så att det var vi som var bekväma som fortsatte att leva ihop år efter år. Jag vet inte. Visst har tanken farit genom huvudet någon gång om separation, men i slutändan har jag ändå kommit fram till att trots att jag tvivlar på det mesta i mitt liv så finns det två saker som jag inte vill byta ut. Det är mitt jobb och det är min man. För trots att allt inte är som livet på en pinne så ger dessa två saker mycket av det jag behöver. De ger mer än vad det kostar. Och vad det gäller honom… Ja, han är inte så tokig ändå! Frågan är hur det är för honom? Fortsätter han att leva tillsammans med mig av bekvämlighet? För trots att han säger något så har det väckt en oro hos mig