Du vill fortfarande inte arbeta på ett företag?”

Min kund som jag varit mycket hos sedan september ställde än en gång frågan. Jag blev varm, glad och lättad. Svaret var inte svår att hitta. Nej, jag vill fortsätta jobba som konsult. Jobbet ger mig så mycket. Visst, det kostar mycket. Det tär att behöva tänka på sälja. Det tär att inte veta vad man ska göra om några månader. Kommer jag ha att göra? Vad kommer jag att göra? Kommer det vara mycket resor? Många olika kunder? Eller bara någon kund på nära håll? Det sliter att behöva resa så mycket. Och att hela tiden behöva prestera på topp. Samtidigt så vill jag ha variationen. Nej, jag behöver den. Och jag får den snabba feedback som jag också behöver. Eller i alla fall den positiva feedback jag får. Den bygger upp mig. Det är den som fått mig att än en gång börja tro på mig själv. Samtidigt så kan den snabba feedbacken vara förödande de gånger den inte är 100% positiv. En sådan har legat och malt för mig sedan mitten av förra veckan, och med det har osäkerheten vuxit. Mina känselspröt har verkligen varit överkänsliga och jag har därmed tolkat allt jag sett och hört, och då har tolkningen kanske inte varit alltid så positiva och fördelaktiga. Och kanske inte heller rätt. Att då få bekräftelsen som jag fick idag, med frågan om jag fortfarande inte var intresserad av att börja jobba hos dom gjorde gott. Särskilt som vissa av mina tolkningar av olika saker som hade samband med kunden kanske inte hade varit så fördelaktiga för mig.

Jag inser att min självkänsla är i bott och att jag behöver jobba med den. Men hur gör man? Jag har läst böcker om det men inte kunnat ta till mig och få in det i min verklighet. Jag måste helt enkelt hitta en väg, en lösning. För på sikt mår jag inte bra av att trycka ner mig själv så här

Annonser

Jag är på en två dagars utbildning för att bli mer pedagogisk och få lära mig att bli bättre på att lära ut och nå fram till mina kursdeltagare. Det är lite småläskigt, jag är ju van vid att stå framför andra och hålla i utbildning men numera är det ovant, och därmed även läskigt att för en gångs skull delta vid en utbildning. Jag får med mig en hel del matnyttigt, även om jag samtidigt inser att mycket kunskap i detta har jag redan förvärvat sedan tidigare i olika sammanhang. Kroppsspråk läste jag tex några böcker om för ett antal år sedan. Anpassa budskapet efter åhörarna är en annan sådan sak som jag lärt mig när jag läst kurser i presentationsteknik osv. Vissa saker som vi har fått med oss har jag inte riktigt kunnat ta till mig och hålla med om, men jag ska absolut ta och testa det ändå redan i nästa vecka när jag ska hålla i en utbildning.

Vi hade fått i uppgift innan kursen att tänka ut ett ämne som vi skulle hålla en kortare utbildning om och som vi sedan fick avsluta dagen med. Jag var näst sist ut. Jag fick en del saker med mig att fundera på och utveckla, men jag kunde inte låta bli att bli lite stolt när kursledaren efter mitt genomförande frågade om de andra hade lärt sig något från mitt genomförande vad det gällde presentationsteknik. Det värmde gott, då jag valde att ta det som något positivt, att jag hade något som de andra kunde lära sig av. Sedan så fick jag som sagt var lite grejer att fundera på till morgondagens pass, och det är ju bra, det är ju därför jag ville gå den här kursen! Jag vill ju bli bättre. Mina kursutvärderingar brukar vara rätt bra överlag, men jag vill kunna nå ut till fler! Jag vill skapa intryck. Få åhörarna att minnas mig och mitt budskap som något positivt. Något viktigt. Jag vill ha fler kommentarer som den jag fick häromveckan då en kursdeltagare som efter att under kort tidsperiod ha gått inte en, utan två av mina kurser berättade att han i vanliga fall inte tyckte om att sitta i skolbänken, men när han efter första kursen hade fått frågan om han kunde tänka sig att gå ytterligare en kurs hade han omgående sagt ja. Eller som den där kursdeltagaren som efter en heldags seminarie skrev i sin utvärdering att hon var imponerad av att ha kunnat hålla sitt intresse uppe en hel dag, som dessutom var en fredag, trots att ämnet i sig kanske egentligen inte var så spännande. Det är ju just det jag vill uppnå. Skapa intryck. Fånga intresset. Behålla intresset. Få andra att känna samma engagemang för ämnet som jag gör. Eller i alla fall att de inte ska känna att det är ett ytterligare måste bland alla andra måsten, utan något som är kul.

Den senaste veckan har #metoo exploderat över världen och så även debatten och jag tror inte någon har förblivit oberörd. Det väcker känslor. Och tankar. Så även hos mig. Så här kommer några av mina.

Det lyfts upp i media kända personer som har gått över gränsen och vara beteende på inget sätt är ok. Det jag reagerar här är 

  1. Varför lyfta upp allt detta i media? Varför peka ut enskilda personer? Jag ser inte syftet med det hela
  2.  Särskilt inte om det har varit känt av många. Där många har stått bredvid och låtit det ske utan att reagera, utan att säga stopp. Där många har stått nere bredvid, sett, hört och låtit det fortgå. Kanske till och med skrattat med åt ”skämten”. Men inte sagt något. Vad säger det om dessa personer? Särskilt om de inte har stått i beroendeställning till den som har haft detta kränkande beteende? Jag ser det lite som ett tonårsgäng där man trissar varandra till att hela tiden gå ett steg längre, allt för att vara ”störst”, ”bäst”, ”roligast”. Där det är någon som inte ser var gränsen går, och därmed passerar den. Och de andra lattjar med, men med en obehagskänsla i magen. För att varje gång som detta händer, för varje gång som gränsen passeras så flyttas gränsen en bit, steg för steg. I det fallet är det inte ens fel att gränsen passeras. De andra är minst lika delaktiga i det då de inte säger något. För att de tiger. Och detta gäller oavsett om det handlar om sexuella trakasserier och övergrepp eller andra händelser som tex andra trakasserier/övergrepp och andra brottsliga handlingar. Låter man något sådant fortgå och man säger inget, ja, då är man i mina ögon precis lika skyldig som den som utför handlingen. 
  3. Varför är det egentligen en sådan fokus på sexuella handlingar? Ja, jag tycker att det är bra att det lyfts upp hur fel det är i samhället när var och varannan blir sexuellt trakasserad på ett eller annat vis. Det är jättebra! Men varför hör man inte om de fall där kvinnor har trakasserat män?  Eller finns dom inte? Eller är det så att det fortfarande idag är ok att kvinnor ”tar för sig”? Det jag saknar i den här debatten är alla de andra handlingar som inte kan klassas inom området ”sexuellt”, men som likväl är nervärderande, kränkande och förtryckande. I min värld så är alla trakasserier och kränkningar precis lika fel, oavsett om de är av sexuell karaktär, eller inte.  Något som inte borde få excistera. Och om man ser att någon utsätts för detta så är det ens för-de skyldighet att försöka sätta stopp för det. Jag tror på kulturens kraft. Kulturen går att ändra. Kulturen sitter i huvudet hos de som finns i den. Det som finns i huvudet på någon kan ändra på. Det tar tid, men det går. Om en ensam person försöker ändra, så går det inte lika lätt, men det går. Man kan lära gamla hindrar att sitta, det tar troligtvis bara längre tid
  4. Jag såg denna och reagerade över att ”sexuellt ofredad” används i kolumnen. Sexuellt ofredad blir man (i min värld) av någon som vet vad sex och lust är. Jag tror inte att en fyraåring vet det. Eller vad sex är. Jag tror inte mina barn, 3 och 7 år gamla vet vad varken ”sexuellt ofredande” eller ”sex” är. Jag tror inte att de är unika. Snarare tvärtom. Och vet de inte vad det är, kan de då utföra sådana handlingar? Däremot så kan de begå handlingar som inte är ok av andra skäl. Handlingar som de förhoppningsvis har lärt sig inte är ok. Som att säga dumma saker till någon. Eller om någon. Eller göra dumma saker. Som att slåss. Eller bitas. Eller puttas. Saker som de lärt sig allt eftersom i sina liv att det inte är ok. Men däremot handlingar som kan uppfattas vara av sexuell art vet de inget av. Tror jag. Hoppas jag. Jag försöker lära dom att deras kropp är deras. Att ingen annan får bestämma över dom. Eller deras kroppar. Eller lite fel är det ju där. Vi föräldrar bestämmer ju ibland över dom. Och deras kroppar. Som när de inte vill borsta tänderna eller håret. Eller när de inte vill torka sig ordentligt efter att ha gjort nummer två. Eller inte vill duscha fast de luktar skunk, gammal svett och sur mjölk och är leriga från topp till tå. Då går vi in och lägger in vårt veto. Eller som när Lillasyster brände sig på spisen och vi tvingade henne hålla handen under svalt/kallt vatten och därefter la på brännskadegele fast hon inte ville. Eller… Så ibland går vi över gränsen för vad de tycker är ok, men vi ser att det är för deras bästa. Vilket leder mig till
  5. Hur vet man vad som är ok och vad som inte är ok? Hur vet man vart gränsen går? Att ta på någons rumpa kan vara ok (men är nödvändigtvis inte det, beroende på hur msn könner varandra och hur mottagaren tar det) om man har ett förhållande på något vis. Att ta på en främmande persons rumpa är i de flesta fall inte ok. Att ta på någons bröst, samma sak. Men att ta på någon annan i övrigt? Det beror på. Det beror på så mycket olika saker.  Om det är två personer som är intresserade av varandra så är det ok. Och ibland kan det vara så olika. Som när jag gick på högstadiet så hade jag en lärare i matte som inte hade riktigt samma behov av personligt utrymme som många andra har. Jag minns med obehag hur den här läraren kunde komma och stryka en över armen och fråga hur det gick. Eller hur nära läraren stod en när man fick hjälp. Hur svårt det var att lyssna på det som sades då obehaget var så stort. Av detta skulle man kunna tro att det handlade om något sexuellt, men jag tror inte det. För i så fall skulle det varit det gentemot klassens samtliga elever av både könen. Jag tror inte att läraren ifråga var medveten om vilket obehag detta medförde hos alla elever. Och i och med att ingen sa något… Men vem skulle kunnat göra det? 


Mer tankar och funderingar finns angående detta. Betydligt fler. Men jag nöjer mig med det. För idag i alla fall. Jag är rätt trött och sliten och börjar känna att mina tankar börjar bli alltför röriga för att fortsätta just nu

Verkar något vara för bra

…för att vara sant, så är det oftast det. Ofta så förknippas det uttrycket med erbjudanden och inköp, men det stämmer även på människor. Jag har sett det på så många olika håll. Som nu senast, nyligen, fick vi veta att ett par i min släkt som alltid har varit det sötaste och raraste paret någonsin, ska gå skilda vägar. Allt ska vara i vänskap och de säger att de fortfarande älskar varandra, men numera är det enbart som vänner. 

Jag och A pratade om det i helgen och han ställde frågan om det bara var så att det var vi som var bekväma som fortsatte att leva ihop år efter år. Jag vet inte. Visst har tanken farit genom huvudet någon gång om separation, men i slutändan har jag ändå kommit fram till att trots att jag tvivlar på det mesta i mitt liv så finns det två saker som jag inte vill byta ut. Det är mitt jobb och det är min man. För trots att allt inte är som livet på en pinne så ger dessa två saker mycket av det jag behöver. De ger mer än vad det kostar. Och vad det gäller honom… Ja, han är inte så tokig ändå! Frågan är hur det är för honom? Fortsätter han att leva tillsammans med mig av bekvämlighet? För trots att han säger något så har det väckt en oro hos mig

En av dagens stora nyheter var det höjda barnbidraget. Visst, det är ju bra att en inkomst som varit oförändrad sedan 2005, men ändå… Var det verkligen nödvändig? För flertalet familjer spelar inte dessa 200kr så stor roll. Egentligen inte de 1050kr heller. Sedan har vi ju de familjer som 200kr betyder mycket för, och för att inte tala om 1050. Visst är jag glad för dessa extra kronor som vi får, men ändå kan jag inte låta bli att känna att det är en onödig utgift för samhället som istället kunde läggas på annat som gör mer nytta för barn, som tex sjukvård, skolor och utbildning, fritidsverksamhet etc. Och att de familjer som verkligen behöver hjälp verkligen får det. Men det är ju det, alla behöver inte det! 

På nyheterna idag så frågade reportern om barnbidraget täckte de kostnader som ett barn gav upphov till och mitt svar är 

Självklart inte!

Kanske till en början, om man bortser från inkomstbortfall och dylikt, men på sikt? Nej, det är jag rätt säker på. Och det är inte syftet heller. Frågan är bara, vad är syftet? Någon som vet?

Trött. Sitter och räknar fram och tillbaka. Vill hitta så många timmar som möjligt åt ett håll, och så många timmar som möjligt åt ett annat. Två helt skilda håll. Vet inte egentligen vad jag själv vill. Räknar. Räknar om och räknar om än en gång. Vill få till det, men ändå inte. Borde gå och lägga mig, ögonen känns nästan som om de går i kors, men jag har inte riktigt ro i kroppen. Vill hitta lösning på detta. Hur jag än vänder och vrider så blir det inte bra, i bästa fall blir det i alla fall inte uselt i något avseende. 

Att vara konsult är inte alltid så lätt. Jag jobbar mycket i korta uppdrag. Min kompetens är mycket eftertraktad (vilket på ett sätt gör att jag egentligen borde ha bättre betalt) och därför så behöver jag inte sälja mina tjänster så värst mycket då jag ändå får så mycket uppdrag så att jag är mer eller mindre fullbokad 2-3 månader framåt. Samtidigt så får vi konsulter ständigt höra att vi måste sälja även om vi är helt fullbokade. Kan vi inte själva ta uppdragen så finns det kapacitet på de andra kontoren, eller till och med i vissa fall på det egna kontoret, som kan ta det. Och det stämmer väl. I de flesta andras fall men inte hos oss som jobbar inom mitt specialistområde. Vi som jobbar med dessa frågor är alla lika fulltecknade. Nu när jag fått förfrågan om att vara ute på ett större uppdrag en längre tid hos en kund och försöker frigöra tid så finns det ingen som kan ta över det som finns inplanerat. Men ändå förväntas jag klara av att lösa den omöjliga ekvationen. 

I fredags hade vi månadsmöte och än en gång kom frågan upp, vi måste sälja även om vi är fullbokade. När jag tog upp min ämnesområdes problematik om att vi är för få för att kunna dela med oss av våra jobb då vi är alla så bokade så fick jag bara svaret att det finns kedig kapacitet. Ja men var? Varför finns det inte någon ledig kapacitet att hitta till uppdrag som jag har att dela med mig av när jag efterfrågar det i så fall? Jag vet ju att det inte handlar om ovilja att hitta kapaciteten utan svaret är helt enkelt att det finns ingen. Varför kan de inte bara erkänna och säga att nu är det som det är, just det här området är det fullt på och vi har inte möjlighet att sälja, eller ta emot jobb inom det just nu? 

Jag bad min chef om hjälp med detta i fredags. Jag blev bara ombedd att återkomma med det jag kan erbjuda. Det är inte mycket. Mina bokningar är som de är. Får jag inte hjälp med avlastning av dom så kan jag inte göra så mycket. Särskilt som jag blivit ombedd att behålla luckor för eventuella plötsligt inkomna jobb. Jag ska alltså behålla allt jag har redan nu, helst egentligen ha mindre än vad jag har nu då jag redan har för mycket uppdrag inbokat för att hinna göra det andra jag har som måste göras (sälja, kundvård av befintliga kunder, utveckling av det vi säljer osv osv). Samtidigt så ska jag frigöra tid för den här kunden, utan att få någon hjälp med hur jag ska frigöra eller vad jag ska prioritera bort. Samtidigt som jag ska ha luckor så att jag kan ta andra korta jobb som eventuellt skulle komma in. Och jag, jag fattar ingenting. Stresshormonerna skjuter i höjden. Jag vet inte vad jag ska göra. Eller hur. Och jag vill bara gräva ner mig. Känner hur nedstämdheten som legat och lurat, som jag hagt känningar av ett tag, blir värre. Inte tillräckligt för att jag ska söka hjälp. Men så pass att jag börjar bli orolig och börjar fundera på hur dåligt man ska må innan man söker hjälp. Jag har även börjat fundera på om jag trots allt verkligen är rätt här i livet, om jag trots allt inte skulle börja söka annat jobb. Men hela tiden kommer jag tillbaka till samma svar. I grund och botten gillar jag mitt jobb. Nej, jag älskar mitt jobb! Det är slitsamt. Mycket slitsamt till och med emmelanåt. Och jag kan verkligen inte komma på vad jag skulle vilja göra istället. Vad som skulle kunna få mig att känna samma tillfredställelse, samma känsla av att vara ”rätt” som jag så ofta känner, trots allt. 

Frågan är helt enkelt, när vet man? När vet man att man ska man ge upp? När man ska söka hjäl? Var ska man söka hjälp? Vad gör man? Vad vill jag? Hur klara jag av det utan att rasa? När? Vad? Hur?

Och till det så kommer alla de andra tankarna, funderingarna, grubblerierna som jag haft. Familjen. A:s och mitt förhållande. Dom där tre i frysen. Bebistankar. Längtan. Känslan av tomhet. Känslan av otillräcklighet gentemot barnen, och mot A. Och mig själv. Ångesten över min vikt och bristen på tid. Att inte hinna med något. Det ständigt dåliga samvetet då jag inte hinner, eller orkar vara mer med barnen än vad jag är. Känslan av otillräcklighet. Det dåliga samvetet för att jag inte har mer och oftare kontakt med mamma. Och… 

Jag är alltför negativ! Det här går inte! Jag måste vända tankarna! Men hur? Hur gör man? Hur får man bort alla ovälkomna tankar och funderingar?

Provtagning, hörseltest och mående

Idag var det dags för besök på mödravårdscentralen i byn för cellprov. Inget speciellt med det egentligen om det inte hade varit att jag fick beskedet att resultaten från den skulle jag få på posten om 4-5 månader. Alltså, varför skicka några överhuvudtaget? Och går det inte att lösa på något annat vis? Typ inloggning på mina sidor på http://www.1177.se eller något? Tidigare var det att fick man inget besked så var det ok. 

Idag fick även E gå på undersökning. Under vårens besök hos skolsköterskan upptäcktes det att hon inte hörde några frekvenser på höger öra. Trots två provtillfällen så fick hon samma resultat och därför hade hon fått en remiss till ytterligare provtagning. Denna gång på Mölndals sjukhus. Till vår glädje var det inga fel på hörseln och hon som testade trodde inte att vi skulle få träffa någon läkare heller. Och varför ta upp en massa tid från hårt belastade läkare om det tydligen inte behövs? 

De senaste dagarna har jag gått och funderat på hur jag ska göra med mina fötter. Mina besvär med hälsporre har kommit tillbaka och jag har stundvis rätt jobbiga smärtor pga det. Det påverkar mig och mitt jobb mycket och jag tror det även påverkar min sömn. Många dagar så har jag mest ont när jag börjar gå efter att ha varit stilla en stund, eller som förrförra veckan när jag stod upp en hel dag då jag höll i en utbildning. Men allra värst har det varit måndagskvällarna när jag och E kommit hem från hennes ridskola. Vi vuxna får stundvis springa bredvid och hålla i hästen medan barnen och hästarna travar och galopperar. Trots bra skor och mina specialformgjutna iläggssulor kommer smärtan som ett brev på posten och landar som en käftsmäll. Varje steg är en plåga och jag kan inte låta bli att kvida för varje steg jag tar. Det är alltså inte helt optimalt… 

Så i förra veckan när jag kontaktade vårdcentralen för att de skulle skriva ut nytt recept på mina Levaxin (mot mina problem med ämnesomsättningen, hypotyreos) så tog jag upp det med dom. 

”Det får du ta med sjukgymnastiken”

Jag fick ett telefonnummer som jag ringde, talade in ett meddelande på telefonsvararen och.., Inget. Har försökt få tag på dom flera gånger, men icke. Så nu funderar jag på att gå privat istället. Men det är ju så fasligt dyrt! Och jag har ju inte tid/möjlighet att gå och träffa någon då jag har kunder inbokade hela resterande del av september. Och även i oktober. Samtidigt, ska jag gå med dom här smärtorna..? Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Hur jag ska agera. 

Nu när jag ändå håller på och gnäller och tråkar på om hälsa så kan jag väl allmänt ta om mitt mående. Jag är stundvis enormt trött. Som idag, efter alla besök inom sjukvården, åkte jag en sväng till jobbet. E var med mig. På vägen hem hade jag jätteproblem med att hålla mig vaken. Det känns inte helt normalt. Inte för ”vanlig” trötthet. Kanske har det med de rester av förkylning som jag fortfarande dras med? Samtidigt med den känner jag hela tiden en viss nivå av sorg och nedstämdhet. Samtidigt som jag kan vara väldigt glad, positiv och energisk känns det som om det hela något är något som tynger mig. Jag vet inte riktigt vad. Tristess? Kan vara då jag söker efter ”stora” händelser. Jag känner en önskan/längtan på trygghet. Det har jag ju. Det känner jag även för så mycket annat ”som kan skapa förändring”. Som flytt. Annat jobb (jag som älskar livet som konsult). Och så klart, barn. Den längtan finns fortfarande kvar

Dagens sanning

Jag vet att jag beklagar mig i mesta laget. Men ett av mina motton i livet är denna:


Jag lyckas inte alltid hålla mig till det, det är jag ytterst medveten om. Men jag försöker. Och den som känner mig vet om att jag har historiskt verkligen försökt leva efter det. Och jag lovar att jag ska fortsätta försöka. 

Med anledning av förra inlägget: undrar hur det egentligen kommer sig att jag varje år blir förkyld just nu? Är det för att alla samlas igen och många människor umgås tätt ihop med varandra? Att vi vistas mer inomhus, mindre utomhus? Att vissa personer alltid går omkring med olika virus men aldrig själva blir sjuka men när jag kommer i kontakt med dom så pallar mitt immunsystem inte av det och förkylningen är ett faktum? Jag vet inte. Det enda jag vet är att det är en tradition jag gott kan skippa. 

Nu har rösten i alla fall återvänt, om än i en s k whiskey-variant. Genast kommer tankarna om att jag kanske trots allt skulle ha jobbat idag. Att jag borde inte stanna hemma imorgon. Och så vidare. Det sunda förnuftet säger mig att jag visst gjorde rätt i att stanna hemma. Ett planeringsmöte med en kund som skulle varit dagens och veckans första sak enligt min kalender är svår att genomföra om man inte får fram ett ljud över läpparna. Att jag dessutom efter att ha lämnat barnen på fritids och förskolan kröp ner i säng och sov i nästan tre timmar tyder även det på något. Att jag trots all sömn är helt färdig nu och ögonen går i kors på mig tyder ju också på något. Men likväl så känns det som om jag egentligen borde jobba imorgon. Och då inte bara det jag hade tänkt göra hemifrån utan åka ut till kunden och påbörja det jobb  där som jag egentligen skulle påbörjat idag. Men nu är kunden meddelad att jag inte kommer imorgon så jag stannar hemma imorgon med. Men sen lär det bli jobb enligt planerna. Jag har inte samvete att stanna hemma längre. Innerst inne vet jag ju hur dumt det är att känna så här, men jag känner vad jag känner. 

Tankar

På mitt jobb är det många, fler än på de flesta andra arbetsplatser, som är väldigt miljömedvetna. De allra flesta tränar en hel del och är allmänt väldigt hälsomedvetna (även om onyttigheter smiter ner emellanåt också). Allt detta finns det som sagt var en hög medvetenhet om. Allt det fysiska. Något som jag dock saknar är medvetenheten om det mjukare bitarna. Om vad som gäller människans mjukare del. Och denna okunskap och intresse tror jag det allmänt i samhället finns en stor okunskap inom, och som jag tror är en bidragande orsak till dagens allt mer ökande sjukskrivningar orsakade av stress och andra psykosociala orsaker, både privat och i arbetslivet.

Idag så ”ska” man vara ständigt nåbar. Oavsett vad. Vi är alla så viktiga och är sådana nyckelpersoner att vi inte kan koppla av under kvällar och helger och stänga av tekniken, och för att inte tala om några veckors semester! Vi ska vars tillgängliga, för såväl kolleger som kunder. Vi måste kolla våra mail. Vi måste ha våra jobbmobiler på. Utifall-att-om. Det är oftast inte så att arbetsgivaren har krävt det. Det behöver inte ens vara att arbetsgivaren har antytt något sådant, men ändå så sitter man där, kollar sina mail, svarar på de där samtalen… Och även om telefonen inte plingat till kollar man den, man kan ju ha missat något! 
Men ärligt, hur många människor är så enormt viktiga? Hur många människor är så oumbärliga? Hur många måste verkligen vara ständigt tillgängliga, ständigt uppkopplade? Hur många saker måste åtgärdas på en gång och inte kan vänta till nästkommande arbetsdag? Och hur många saker av dessa viktiga saker kan man inte låta någon annan ta ansvar för medan man själv är ledig/har semester/samlar ny energi? Jag tror att dessa saker är ytterst ytterst få. Och personer som har dessa jobb är en ynka bråkdel av alla dom som tror att de har ett så viktigt jobb att de är totalt oumbärliga. 

En gång pratade jag om dessa frågor med en person som jobbade i ett internationellt företag. Hen ansåg att i och med att hen jobbade med forskning och utveckling så var det av yttersta vikt att vara tillgänglig för kollegerna runtomkring i världen. När jag undrade om dessa kollegor hade samla förväntningar tillbaka fick jag en frågande blick tillbaka. Personen funderade en stund och svarade ”ja”. Men ärligt, är det verkligen så? Är det inte bara så att vi skämmer bort varandra med att vara ständigt tillgängliga? Jag menar, ta bara för 15-20 år sedan. Ja, kanske till och med kortare än så, 10 år sedan. Innan mobilernas tid. Visst klarade sig företag även utan att alla var ständigt nåbara? Varför skulle de inte göra det idag? Kan det kanske vara så att det, i alla fall delvis, beror på att vi alla vill känna oss viktiga och behövda? Att genom att vara ständigt tillgänglig, svara på mail så snart de dimpt ner i maillådan vill visa hur fantastiska och kompetenta vi är? Fast egentligen så biter vi oss själva i svansen. Bränner ljuset i både ändarna.

I slutet av juni, strax innan jag gick på semester enades jag och min chef över hur jag skulle göra med mobil och mail när jag gick på min ledighet. Jag skulle inte behöva ha koll på dom. Tyvärr har inte alla samma bild av hur det ska vara. Några kollegor hade försökt få tag på mig trots att de visste att jag var på semester. Ingen av dom hade något viktigt som inte kunde vänta eller som de inte kunde lösa själva. Undrar hur de ser på mig nu när jag inte var tillgänglig? Kanske tänker de så som några av mina närmaste kollegor (inklusive chef) sa till mig när jag ansåg att jag inte skulle behöva ha på/med mig min jobbmobil när jag var på semester. De visste mitt privata nummer, liksom vakten på företaget. Skulle det vara något akut så skulle de få tag på mig. Men det var tydligen inte tillräckligt. De skulle minsann se till att de var tillgängliga ”för de ville minsann göra ett bra jobb!”