Det var visst inte så illa

Jag har, som jag nog redan innan skrivit, lämnat bebislängtan bakom mig. Jag har accepterat faktum och gått vidare även om det finns en lite sorg i att det aldrig blev ett tredje barn, men det känns som om mitt hjärta ändå gått vidare. Men då åldern är som den är och åren ändå tickar på och mamma var yngre än vad jag är nu när hon gick in i övergångsåldern så har jag egentligen gått och väntat på att även jag ska hamna där. Och med tanke på mitt tämligen låga AMH när vi gjorde utredningen så borde väl det i alla fall, så här sex år senare, vara på väldigt lågt? För att slippa tänka mer på det så tog jag helt enkelt och beställde Werlabs fertilitetspaket.

Igår, på mensdag tre åkte jag till det laboratorium som jag hade bestämt skulle få ta proverna och lämnade några provrör för dem att utreda. De första resultaten fick jag redan inom en timme efter provtagningen, resten idag. Jag måste säga att jag blev imponerad av hur snabba de var!

Resultaten då? Blodbristproverna var alla inom referensvärdena. Immunförsvar och blodets koagulationsförmåga likaså. Under rubriken Sköldkörtel visade det sig att även de var inom referensvärdena men värdet för TSH förvånade mig då de var högre än jag brukar. Det låg på 1,7 mIE/L och jag brukar må bäst när jag ligger på under 1,0. Inte konstigt att jag varit tröttare och mer frusen än vad som känns normalt? Slutligen hormoner. Enligt det som stod i journalen var även de ”inom referensvärdet” och var tydligen helt ”normalt för någon i min ålder”. Det förvånade mig verkligen! Fast det är klart, jag är ju ändå 42 och 42-åringar brukar inte vara så superfertila och det har jag ju helt klart inte varit på länge. Men ändå, värdena överlag förvånade mig, ”inom referensvärdet”. Och inte var de heller supernära referensvärdenas gränser. På mig? Hallå??? Jag hade ju tänkt mig få det bekräftat att det inte finns någon som helst möjlighet för mig att bli gravid igen!

De hormoner som tagits prov på var:

  • FSH som låg på 5,0 IE/L, referensvärde under follikelfasen (första fasen av menscykeln) är 2,5-10 IE/L. Som information för FSH finns att läsa: ”Analys av FSH görs vid misstanke om nedsatt funktion i äggstockar, i samband med infertilitetsutredningar och vid utebliven menstruation för att nämna de vanligaste. Nivåerna måste alltid relateras till var i menscykeln man befinner sig. Vi rekommenderar provtagning runt dag 3 i menscykeln. Så mina äggstockar verkar inte ha någon ”nedsatt funktion”!
  • LH (S-Lutropin) 149 pmol/L med referensvärdet under follikelfasen ligger på 70-530 pmol/L.
  • S-Prolaktin 162 mlE/L med referensvärdet 70-350 mlE/L.
  • S-AMH låg på 0,7 µg/L för sex år sedan vid vår utredning. Jag var säker på att den skulle ligga betydligt lägre än så nu. Det gjorde det inte utan det låg på detsamma.
  • Så tydligen, enligt dessa testvärden är jag fortfarande fertil, även om det är så mycket mer än bara mina hormoner och blodvärden som påverkar det hela. Eller som det även stod i journalen:
  • Kvinnliga könshormoner varierar i nivå beroende på när i menstruationscykeln du tagit provet. Dina värden ligger sannolikt helt normalt i förhållande till din ålder och stämmer överens med prov taget i follikelfas, var god se referensvärden nedan. Din senaste menstruations första dag är dessvärre inte angiven. För en mer individuell bedömning, var vänlig ta kontakt med din gynekolog. Om du tar dessa prover som ett led i en graviditetsönskan är det av värde att veta att dessa provsvar bara ger svar på hormonnivåerna i kroppen och om dessa ger en förutsättning för graviditet. I en fertilitetsutredning bör man även ta ställning till fler faktorer, till exempel livmoderns anatomiska förutsättningar för att bära ett barn och jag rekommenderar att du tar kontakt med gynekolog eller IVF-klinik för vidare frågor om det finns en graviditetsönskan.
  • Annonser

    När jag fick veta att armen var bruten så trodde jag i min enfald att jag kunde jobba ändå, det kunde jag inte. När jag insåg det så trodde jag att jag skulle kanske kunna jobba en vecka senare. Nu är det en vecka senare och jag oroar mig redan för att jag inte ska ha läkt tillräckligt och att jag fortfarande ska ha för ont för att kunna jobba. Svullnaden har lagt sig till stor del, men smärtan… Idag så har smärtan varit värre än tidigare. Jag vet inte vad jag gjort, kanske börjat använda den för mycket och för tidigt? Just nu känner jag mig beredd att ringa sjukhuset och fråga om det. Har det inte blivit bättre tills på onsdag får jag ta och ringa, imorgon får det bara vara att jag tar det ännu lugnare än idag.

    Det är först nu jag börjar ta till mig det som jag läst på olika sidor, då bla socialstyrelsens rekommendationer. Just på deras sida kan man läsa följande:

    …där arbetsbelastningen innefattar manuella arbeten och arbeten där armen måste användas rekommenderas sjukskrivning 12 veckor på heltid.

    12 veckor! Det är ju en evighet! Och

    Vid distal radiusfraktur får patienten svårigheter att lyfta och bära föremål från en plats till en annan och att använda arm och hand. Tillståndet medför nedsatt finmotorik i handen (exempelvis att plocka upp, gripa och hantera föremål), samt svårigheter att skriva på tangentbord eller att skriva för hand

    Jo tack, det har jag ju märkt! Men tänk om det tar tid!? Jag har förstått att många har ont i månader efteråt! Och där börjar mina katastroftankar växa och orosmolnen hopar sig. Försöker intala mig att jag oroar mig i onödan, försöker tänka i mer optimistiska banor men smärtorna gör det svårt. Jag tar ett djupt andetag, och fokuserar… Försöker tänka positivt, så som jag gjort tidigare. Som att det hade ju varit värre att bryta benet. Och jag slapp ju operation! Och tänk om detta hade hänt i somras när det var så varmt, att gå med gips då… Om det luktar illa nu, hur hade det inte luktat då! Eller tänk om det hade varit båtbenet som jag bröt!? Då hade det tagit ännu längre tid! Tänk vilken tur att min bil är automat, nu kan jag transportera mig betydligt bättre än vad jag hade gjort än med allmänna kommunikationer med allt vad det innebär. Och jag har ju en bra jacka som jag både kan få på mig (även om jag inte kan få ut den gipsade armen helt) och knäppa, och behöver förhör inte gå ut i det Göteborgska vädret med vänster arm i jackärmen och resten av jackan hängandes över höger axel då man inte får på sig jackan på annat vis. Och jag försöket tänka positivt i övrigt. Det är klart jag läker! Det är klart jag kan börja jobba om tre veckor! Tre veckor är ju långt bort, mycket hinner hända tills dess! Det är klart! Allt är ju relativt, saker kunde varit betydligt värre. Om bara värken kunde lätta istället för att förvärras så som det gjort idag och igår…

    Sjukskriven

    Jag försökte tre dagar i förra veckan och jag försökte idag igen. Men när jag kom till handfrakturenheten idag för återbesök för min skadade arm fick frågan hur det var så var det bara att erkänna att det inte går. Så gipset ska vara kvar tre veckor till och sjukskrivning på 100% i minst fyra veckor. Bruten handled på den dominerande armen och skrivbordsarbete är tydligen ingen bra kombo.

    Nu får jag bara hoppas att det inte blir några men. Tydligen är brottet på gränsen om man ska göra mer än bara stabilisera med gipsskena, men både på akuten och vid dagens besök kom läkarna (flera rådgjorde vid både besöken) fram till att skena skulle räcka. Läste att komplikationer är vanliga. Håll tummarna för att jag är en av dom som slipper. Även om viss oro finns så är jag optimist och ser framför mig hur jag om några veckor är som om inget har hänt. Naivt? Vet inte. Men just nu tänker jag att detta är ju bara en liten skitsak. Snart är jag bra. Snart har jag inte ont längre. Snart är jag mjuk och rörlig igen. Snart. Och tills dess får jag försöka göra det bästa av det

    Och så; tips på bra aktiviteter tas emot tacksamt

    Hälsningar enhänte Maramina som skriver pekfingervals med ”fel” hand

    En väg till barn

    Den tid som vi försökte oss på att få ett syskon till E lärde jag känna flera andra tjejer som också bar en längtan efter bebis. Flera av oss fick till slut barn, om än kanske på lite olika sätt. Jag såg tidigt att jag och A inte var ensamma om att kämpa, men ändå såg jag hur många det var som ändå kände sig ensamma i det, då barnlängtan är något som det inte direkt pratas så mycket om. Frågan är egentligen varför det är så? Personligen tror jag att skam är involverad. Jag tror att många skäms för att erkänna att det är ett fel på en, och då särskilt ett fel som kan kopplas direkt till sex. Egentligen så finns det ju inget att skämmas för, orsaker till ofrivillig barnlöshet är precis som flintskallighet eller diabetes eller vilken annan fysisk åkomma som helst. Men det känns inte så. Därför tycker jag att det är viktigt att informera sin omgivning om att det där med att bli gravid kan vara lätt, men det kan även vara exakt det motsatta. Och just därför vill jag lyfta upp det när det skrivs om det i media. Och senaste artikeln jag sett om det är denna

    Trött

    Onsdag och femte dagen på raken som jag går och lägger mig vid nio. I lördags var jag trött efter flera timmars resa till ett dop och på kvällen restaurangbesök. I söndags var resan hem tröttsam. I måndags satt jag i ett väntrum stor del av dagen och det brukar ju vara tröttsamt. Igår var första dagen på jobbet efter den sköna julledigheten. Och då brukar man ju vara trött. Idag inser jag att starkt bidragande är nog även min arm som jag skadade i lördags precis innan vi åkte hemifrån till dopet. Kraftig stukning av handled. Trodde jag. Tji fick jag. Därav många timmars väntan i väntrummet på akuten för att få armen gipsad. Därav sömnsvårigheter. Därav trötthet. En sådan där trötthet där man bara vill gråta. Som inte blir bättre av att jag jobbar på kontor. Har mer ont nu än i helgen

    Sjukskriven

    Jag försökte tre dagar i förra veckan och jag försökte idag igen. Men när jag kom till handfrakturenheten idag för återbesök för min skadade arm fick frågan hur det var så var det bara att erkänna att det inte går. Så gipset ska vara kvar tre veckor till och sjukskrivning på 100% i minst fyra veckor. Bruten handled på den dominerande armen och skrivbordsarbete är tydligen ingen bra kombo.

    Nu får jag bara hoppas att det inte blir några men. Tydligen är brottet på gränsen om man ska göra mer än bara stabilisera med gipsskena, men både på akuten och vid dagens besök kom läkarna (flera rådgjorde vid både besöken) fram till att skena skulle räcka. Läste att komplikationer är vanliga. Håll tummarna för att jag är en av dom som slipper. Även om viss oro finns så är jag optimist och ser framför mig hur jag om några veckor är som om inget har hänt. Naivt? Vet inte. Men just nu tänker jag att detta är ju bara en liten skitsak. Snart är jag bra. Snart har jag inte ont längre. Snart är jag mjuk och rörlig igen. Snart. Och tills dess får jag försöka göra det bästa av det

    Och så; tips på bra aktiviteter tas emot tacksamt

    Hälsningar enhänte Maramina som skriver pekfingervals med ”fel” hand