Snart, mycket snart

4 dagar till, sedan är det semester. 4 veckor med familjen, förhoppningsvis med en massa skratt, glädje och mys. Och förhoppningsvis någon sovmorgon. Förhoppningsvis blir det inte så mycket gap och skrik från den stora när hon inte får som hon vill. Förhoppningsvis blir det inte så mycket gap och skrik från den lilla när hon inte får som hon vill. Gap och skrik är det mycket av numera, det vill jag slippa. Jag klarar inte av det och tappar humöret och så blir A arg på mig och så slutar det med att alla är arga och sura. Inte direkt vad man önskar sig när man vill ha en mysig semester tillsammans!

Just nu står jag i valet och kvalet hur jag gör med kaninerna när vi åker till Värmland en vecka. Ska jag lämna dom på kaninpensionat eller tror jag att det räcker att någon kollar till dom några gånger under veckan? Jag vet inte. Det lutar åt pensionat, då kaninvakten är så pass upptagen. Men då får jag åka rätt långt med kaninerna och det är ju inte direkt gratis. Jag får se, jag får ta och besluta mig under morgondagen. 

Annonser

Trött jag blir!

Just nu, den senaste tiden är det mycket jag blir/har blivit  trött på. Så nu kommer en lista. En lista full med gnäll så att jag när jag gnällt färdig kan bli glad och positiv igen. Så, jag är trött på:

  • Mamma och hennes envishet att prata finska hela tiden. Till mig. Till barnen. De förstår inte finska. Lillasyster tycker tom att det är lite läskigt, verkar det som. När mamma någon gång emellanåt pratar svenska gillar Lillasyster sin mormor, men i övrigt så är det oroligt. Och för att inte tala om hur otrevligt det är gentemot A som inte kan finska!
  • Mamma och hur hon bara ser och bryr sig om Lillasyster. E bryr hon sig nästan inte alls om. 
  • Minitonåren. Eller vad det nu är E har drabbats av. Vi har fått värsta drama queen här hemma. Inte har det varit bättre nu heller när hennes mormor bara ägnat sig åt Lillasyster
  • Att jag inte kan hitta den försvunna nyckeln till bilen jag sålde
  • Falska människor 
  • Min kropp. I och med graviditeten gick jag ner 8 kg. 8 kg som jag lyckats hålla. Tills vi åkte till Grekland. All inclusive och  buffé var ingen bra kombination. Det gav +2 kg på vågen. Sedan vi kom hem har jag minskat mängden på mina portioner och undvikit onyttigheter.  Till vilken nytta när vågen visar +4 kg??? Alltså, vad f*****n? 4 d****a kilo! Ok om jag hade rört mig mer, eller mindre än tidigare, men så är inte fallet. Hade jag kunnat skylla på muskler hade det ju varit underbart!  Den enda skillnaden är att jag har ätit sallad till lunch. Varje dag. Innan åt jag ”vanlig” mat. Hur sjutton ska jag kunna gå ner i vikt???
  • Att jag blir äldre. Jag vet att jag har lovat mig själv att inte få åldersnoja, nu kommer den ändå smygande. Om ett år fyller jag 40. Tänk, 40! Det känns så gammalt! Mycket äldre än ”30-någonting”! Mycket mer än 39 som jag blir om några månader. Jag räds för att bli gammal. Och jag räds för att hamna i klimakteriet. Pratade med mamma om det. Vet inte hur vi kom in på det då jag aldrig brukar prata om sådant med henne. Mamma var 36 när hon fick mig. Hennes mens hade alltid innan det varit extremt regelbunden. Hon visste näst intill på timman när den skulle komma. Men inte efter att jag hade fötts. Då kunde det dröja månader emellan. Och ibland blödde hon i veckor. När hon var 41 fick hon sin sista mens

Och sist men inte minst

  • Jag blir så trött på listor!

Barn, föräldrar och deras samspel

Lillasyster har precis somnat och jag sitter återigen hemma efter en helg med A:s släkt på släktgården i Värmland. Det är skönt att åter vara hemma igen och ”bara andas”, det blir så intensivt när alla ses så (även om flera saknades). Det är ju ändå rätt mycket folk som var där. Och barn. Och det blir lätt bullrigt och stökigt. Och mysigt. Men även lite för mycket ibland. 

Alla barnen och föräldrarna fick mig att börja fundera på barn, uppfostran och allt däromkring. Jag känner ett sug efter att än en gång ge mig in i bebisverkstan. Frågan är varför. Jag vill fortfarande inte vara gravid igen, åtta månaders ”magsjuka” är inget jag vill ha! Inte heller de där andra jobbiga delarna av en graviditet. Inte heller känner jag att jag skulle orka med ett barn till. Redan nu känner jag att det kan bli lite väl mycket av det goda när en av de två vi har(eller ännu värre, både barnen) är trött och gnällig. Att då ha ytterligare en… Och bebistiden…. Jag är, som jag sagt innan, ingen bebismorsa!

Frågan är som sagt vad är det jag längtar efter? Spänningen i bebisverkstan? För viss spänning är det ju, även om det är en jobbig väntan när mensen fortsätter att dyka upp månad efter månad.  De mysiga delarna, för det finns ju även sådana, av graviditeten? Förlossningen? Den med Lillasyster var ju så enormt häftig! Och bebistiden har ju också sina guldklimpar även om den är enormt jobbig. Och amningen, när den fungerar. Jag saknar den totala känsla av harmoni när det fungerar. Myset. Tänk att jag tillslut fått uppleva den! Men, två barn får räcka. De jobbiga sakerna överväger. Jag måste se till att inte glömma bort dom!

En annan sak jag har funderat på är uppfostran. Vad som är rätt och vad som är fel. Om olika teorier om det hela. 

Jag har ett exempel. Lillasyster har sedan länge bara kunnat somna för natten om hon har legat på ens arm och man har vaggat (och sjungit) henne till sömns. Nu har jag känt att det är ohållbart att göra så i längden så jag har börjat lägga henne direkt i hennes säng. Det brukar vara så att hon mer eller mindre omgående, oavsett hur trött hon verkar vara, försöker resa sig upp. Då tar jag vänligt men bestämt och lyfter upp henne för att återigen lägga ner henne, samtidigt som jag säger

”Nej, ”Lillasyster”! Nu ska du ligga ner och sova! God natt ”Lillasyster”, sov gott, mamma älskar dig!”

Detta upprepas många gånger men helt utan gråt (varken från hennes eller min sida men däremot viss gnäll), och efter ett tag behöver jag inte mer än säga det så lägger hon sig ner själv utan att jag behöver hjälpa till. Och så ytterligare en stund senare så slappnar hon av och somnar. När jag nämnt detta för andra så har jag någon gång fått höra att så kan man ju inte göra för det är inte bra för barnet utan man ska lyssna på vad barnet vill och genom att gnälla och ställa sig upp visar hon att hon inte vill. Jag fick höra att jag genom mitt agerande kränker barnet och tvingar det till underkastelse vilket kan skada barnet. Jag ser inte hur det skulle kunna skada henne. Jag tror inte att hon förstår sitt eget bästa, det måste jag som förälder visa och guida henne. När hon blir äldre kommer hon få bestämma mer, men inte till vilket pris som helst. Kommer hon tex en vacker dag, som en elev jag hade när jag jobbade i skolans värld, och säger att hon vill bli porrstjärna så kommer jag göra allt jag kan för att få det ur hennes huvud och komma på andra tankar. 

Allmänt så har jag märkt att vi har mer tydliga regler och låter barnen vara med och bestämma betydligt mindre än många i vår omgivning. Särskilt de som är något yngre. Vår sätt att uppfostra liknar mer det sätt som våra vänner som är något äldre har uppfostrat sina barn på. Frågan är vad som är rätt och vad som är fel?

Än mer reflekterade jag över detta om uppfostran i helgen som var. En av mammorna är barnpsykolog och med tanke på hennes personlighet så kan jag tänka mig att hon är en riktigt duktig sådan. Däremot reflekterade jag över hennes… Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det… Lamhet? Hennes barn var högt och lågt och fick de inte som de ville började de gapa, skrika, gråta, kasta saker, fäktas… Både en och två gånger vände hon sig till sin man och frågade förtvivlat vad hon/de skulle göra. Vad det gällde maten så tycktes de både barnen mer eller mindre leva på yoghurt och Kellogs special K. Och så funderade de över varför den ene hade problem med magen… 

Kanske är det så att vi har haft enorm tur med våra barn som (peppar peppar) är förhållandevis lätta att tas med. Kanske har vi haft hjälp av vårt sätt att uppfostra? Jag tror att det sista är starkt bidragande till att vi har så pass harmoniska barn (i alla fall enligt vad vi och vår omgivning tycks uppfatta dom som). Och stundvis så kunde jag hos psykologens barn ana glimten av saknad av tydliga gränser. Vid ett tillfälle blev pappan irriterad på den store och sa till mer på skarpen att nu var det nog, och genast så lugnade sig barnet. Vid något tillfälle när utbrottet höll på gick jag in då föräldrarna inte var där, eller var upptagna på annat håll, och lirkade, men försökte samtidigt vara tydlig, och fick en positiv ändring att ske. Jag lyfte aldrig rösten eller var hotfull utan försökte bara lugnt och stillsamt få barnet på andra tankar. Jag tror att barn behöver en vänlig men bestämd hand, som visar var gränserna går för vad som är ok och vad som inte är ok. Någon som kan hjälpa dom att styra rätt. 

Sommar, sommar, sommar

Med sol, värme, blåst, kyla, moln, kyla, knott, regnskurar, grillning, myggor, busiga barn, sönderskrapade knän, bukett av ängsblommor…

 
  

  

  

  
Imorgon är det dags att packa bilen och åka hem igen. Men snart, om några veckor kommer vi tillbaka till ljuvliga Värmland! 

Ett beslut, en ansökan och lite om semestern

Jag har gått ett tag och funderat på en sak och idag, efter att än en gång ha pratat med A om det så tog jag ett beslut om att köra på. Jag ska chansa, nu får det bära eller brista. Vi får se var det slutar. Kanske blir det inget mer, kanske blir det resultat. Den som lever får se. 

Ikväll så skickade jag in en ansökan om förskoleplats till Lillasyster. Nu återstår det att se om vi får en och om det blir där vi önskar. Tänk att liten snart fyller 1 och att hon nu står i kö för en förskoleplats! Men det är klart, hon börjar bli stor. De senaste dagarna har hon allt oftare börjat ställa sig upp till stående och stått upp, om än väldigt korta stunder, och det helt utan att hålla sig i. Duktiga lilla snuttan!

En annan sak jag gjorde ikväll var att boka hotell och en tur till Kolmården i slutet av juli. Två nätter på hotell i Norrköping blir det. Förrutom det så ska vi tillbringa en vecka på släktgården utanför Sunne och så en tur till Danmark och bo på slott. Och så hoppas jag på fint väder och upprepa förra årets favorit, Örenäs slott. Det är verkligen ett ställe jag varmt rekommenderar!

Kollade även på lite tv ikväll. Det var en dokumentär om bebisens utveckling, Våra två första år. Såg du inte den så kan jag rekommendera att se den på SVT play. Mycket intressant om hur barnet och barnets kropp, hjärna och sinnen fungerar och utvecklas!