Semester. Äntligen! Jag och barnen har hyrt en stuga på Mellbystrand och imorgon när A jobbat sista dagen innan semestern kommer han också hit. Jag inser att mina planer för veckan här inte blev som jag hade föreställt mig, även om jag inte har någon klar bild av vad jag hade föreställt mig överhuvudtaget. Först när vi steg in i stugan kändes allt bra, men snart började jag upptäcka allt mer som inte kändes så bra. Det började med att jag insåg att det luktade gammal ingrodd cigarettrök. Och sedan hittade barnen gammal utsmetad tuggummi i sängen. Och när jag skulle ta ett glas vatten insåg jag att jag behövde diska allt innan det användes. Och sen upptäckte jag dammet i taket. Och det bruna vattnet i vattenkokaren. Och… Plötsligt kändes inte allt så bra och jag ville bara packa ihop allt och åka hem.

Som tur var så gjorde jag inte det.

Stugan är fortfarande inte tipptopp. Men med sådan där rumsspray som ska ta bort lukter (snarare dölja) och ständigt öppna dörrar är lukten inte så illa längre. Och den porslin och köksredskap som vi använder noggrant diskad (och inköp av en del engångs muggar, bestick mm), städning av det värsta delarna av stugan och med två, till största delen, harmonisks tjejer så har vi det rätt bra. E vägrar bada i havet, men det finns en utomhusbassäng som man kan gå till. Den var i och för sig iskall när vi var där häromdagen, betydligt kallare än vad havet har känts, men ändå. Vi har nära till både pool, strand och mataffär. Det blir mycket promenader. Men vi har det bra. Vi tar det rätt lugnt, och jag känner hur både jag och barnen blir mer harmoniska, går ner i varv och mår bra. Vi gör inte så mycket särskilt. Idag var det ett undantag då vi åkte på sälsafari. Barnen älskade det, särskilt att få åka snabbt med ribb-båt. Vi har varit i stugan betydligt mer än jag hade trott att vi skulle vara.

Barnen har lekt enormt mycket tillsammans. Det har varit harmoni. Och det betyder att även jag har kunnat gå ner i varv. Och läsa. Det var länge sedan jag verkligen hade tid, och ro att läsa. Jag har redan hunnit läsa ut TRE böcker!!! Det är helt sanslöst! Än bättre känns det när jag har gjort ett deal med barnen och de har nu haft i uppgift att duka fram, och duka av minst två gånger om dagen. Jag har även sänkt kraven på maten, vilket har inneburit mindre tid i köket och mer tid att finna lugnet och även göra saker som jag uppskattar betydligt mer. Och som barnen uppskattar mer. Jag menar, varför anstränga sig jättemycket med mat när de ändå helst äter korv, pasta och andra typiska barnrätter. Med ett minimalt kylskåp kan man ju ändå inte ha så mycket i förvar!

Annonser

Semester!

Och efter två glas vin till middagen så kryper jag till kojs redan strax innan nio. Nu kan jag slappna av, fem veckors semester framför mig och barnen har kommit hem efter att i fem dagar ha varit iväg med sin farmor och farfar. Så jag saknat dom! 👨‍👩‍👧‍👧

Tidningsrubriker och grävare

Istället för att tillsammans med en grävare kolla på husets dränering då vi har fuktskada i källaren (och förhoppningsvis få några offerter) så läste jag dagens GP. Det här får mig att fundera på vart världen är på väg.

I min värld är inte det kränkning. Långt ifrån! Visst, om läraren hade hållt fast utan orsak, eller hållt barnet jätte länge i ett hårt grepp eller om han hade sagt en massa nervärderande saker, men nu… Nej, det är inte kränkning i min värld. Hade det varit mitt barn som gjort något liknande och en lärare (eller annan vuxen) gjort samma som den aktuella läraren gjorde och barnet hade kommit hem och beklagat sig, skulle jag ifrågasatt mitt barns agerande, inte läraren. Men det är jag det

En annan sak som jag reagerade på var denna:

Alltså, jag gillar getter och yoga men i kombination…? Jag kan bara skratta! Yoga kan man göra föresten med de flesta djur.

För fyra år sedan var jag trött, men lycklig. Efter lång tids väntan var hon här, Lillasyster. Vattnet hade gått dagen innan när jag stod i tvättstugan och hängde tvätt. Värkarna hade kommit tidigare samma dag, men de hade inte varit så mycket att prata om. Som omföderska blev rekommenderad igångsättning. Bara ett par timmar efter att jag hade fått värkstimulerande var hon här. Så liten. Så fin. Så älskad.

Idag, fyra år senare är huset tyst och tomt. Helgen firades det med både barnkalas på lördagen och vuxenkalas på söndagen. Och idag fick hon chokladboll med ljus och svenska flaggan på sängen, plus paket och sång, förstås. Idag så åkte hon och storasyster iväg med farmor och farfar till Värmland där de ska vara till fredag. Och vi är barnfria. Det är skönt, men jisses vad tomt det känns! Jag saknar dom ju! Samtidigt så är det skönt med att slippa måsten med hämtning och lämning och mat och allt vad det nu är. Jag är fortfarande inte pigg efter förra veckans vad det nu var. Jag är så enormt trött. Mina kollegor påpekar att jag inte ser helt pigg ut, även om jag nu mår bättre. Idag var jag hos kund på förmiddagen och åkte hem efteråt för att jobba hemifrån. I bilen hem kände jag hur jag blev allt tröttare och tröttare. Hemma åt jag lite lunch och tog det lugnt en liten stund innan jag satte mig för att jobba. Och när jag satt där kände jag hur jag bara blev tröttare och tröttare och till slut kände jag att jag bara inte orkade mer. Då ögonen inte ville hålla dig öppna så beslutade jag mig för att sova lite. När klockan ringde en halvtimme senare kände jag mig piggare men fortfarande inte pigg. Men jag orkade i alla fall jobba lite till så att jag i alla fall kunde få nästan en full dag. Men jag är så himla trött! Funderar på att kolla med vårdcentralen imorgon för att se om jag får komma in för att kolla mitt TSH. Kanske den är det som orsakar det hela, min ämnesomsättning? Det vore ju en enkel förklaring till att jag mår som jag gör! Men samtidigt, jag är kanske bara inbillningssjuk? Det är kanske psyket som sörjer för det som kunde varit?

Skengravid

Visst är det underbart när kroppen beter sig och känns precis som om man vore gravid, fast man helt garanterat inte är det! Visst är det underbart att känna så när man önskar att man vore det och vet att det inte heller kommer att hända.

Jag trodde jag hade kommit längre

Kroppen är spänd som en fiolsträng. Axlarna dras upp mot öronen. Pulsen skjuter iväg. Hela min kropp är beredd för för flykt. Och jag inser hur skadad jag fortfarande är.

Nyligen blev företaget jag jobbar på uppköpt av ett annat, mycket större internationellt dito. Mina kollegor var lyriska. Jag var skeptisk. Stundvis kände jag panik vid tanken. Jag hade en förklaring, men nu har jag börjat tvivla på den förklaringen. I varje fall så är den förklaringen inte den enda.

I och med uppköpet så blev det bestämt att alla från mitt kontor skulle flytta in i det nya företagets lokaler. Flytten gick samma dag som vi åkte på vår semester i Grekland. Så idag blir det min första dag på nya kontoret, med alla nya (och ja, även gamla) kollegor. Visst har jag träffat flera av de nya kollegorna igen. Men ändå. Det är ju även en ny chef efter omorganisationen som det hela har lett till. Det är som att komma som nyanställd till sitt nya jobb. Och för mig… Rädslan bubblar i mig och jag inser hur mycket jag fortfarande är påverkad av det som varit. Jag trodde att dessa två år som konsult har fått mig att bli starkare, men jag inser att så inte riktigt är fallet. På sätt och vis är jag där jag var för två år sedan när jag lämnade Företaget. Visst har jag haft mina aningar, men jag har inte insett innan hur påverkad jag var. Är. Ärligt talat, just nu mår jag verkligen skit. Inatt sov jag som en kratta, och det var inte bara för att vi under tidig natt fick en ytterligare i vår säng och att jag fick springa ett antal gånger till det andra barnet. Igår var det jättesvårt att somna, men det är kanske inte så konstigt, jag var ju skräckslagen som en kanin på flykt från ett rovdjur. Rädslan fick mig att grubbla. Och gråta. Gråta som ett litet barn.

Nej, jag har inte återhämtat mig från det som varit, trots att det snart gått två år. Långt ifrån. Nu måste jag hitta en väg att komma vidare, för så här kan det ju inte fortsätta. Så här kan jag inte ha det. Visst, när den här dagen är över så kommer jag troligtvis vara betydligt mer avslappnad. Men nästa gång det blir stora förändringar, vad händer då?

Tomhet

Inför veckan i Grekland hade jag beslutat mig för att göra ett sista försök att få med A på båten gällande ett sista försök till ett tredje barn. Känslan för hur jag känner för tillfället är rätt talande för hur framgångsrikt det blev. Tomhet. Sorg. Ilska. Uppgivenhet. Han står orubblig. Det blir inga fler försök. Jag är egentligen inte förvånad men det känns likväl jobbigt för det. Jag vet att jag borde vara tacksam för de två barn jag har, och det är jag, men längtan… Vad gör man med den? Förtränga, stoppa undan, ignorera? Om det vore så enkelt! Tänk om det vore som att slå på en lampknapp, ON/OFF.

ON: ”Nu är det passande, nu vill jag ha barn!”.

OFF: ”Nu är det inte lämpligt att vilja ha (fler) barn, nu stänger vi av känslorna och längtan!”

Tänk vad skönt livet vore då! Så enkelt!

ON: ”Idag ska jag bara vara glad och positiv!

ON: ”Nu ska jag inte älta något”

ON: ”Idag är jag energisk”

ON: ”Nu ska jag inte bli arg”

Till råga på allt så har jag ägglossningskänningar. I vanlig ordning, precis som jag alltid har ca två veckor efter senaste mensstart. Varför måste jag ha det nu när jag tydligen är för gammal för att få barn? Med tanke på att jag hade lågt AMH redan för fem år sedan så borde, skulle man i alla fall kunna tro, det vara minimalt idag. Ja, tom obefintligt. Och min fertilitet lika med noll. Men samtidigt, regelbunden mens, betyder det att kanske, kanske finns det något litet hopp kvar? Ett minimalt, men ändå ett hopp? Det sjuka i det hela är att jag, samtidigt som jag försöker hitta ”lösningar” till att få göra ett sista försök inte vill tvinga honom till något som han inte vill. ”Lösningarna” är många:Ultimatum. Det som talar emot är att jag inte har något bra alternativ till ett försök till. Lämna? Att lämna A är en sak, men jag har ju två barn till att ta hänsyn till. Och att lämna skulle inte egentligen medföra att jag automatiskt skulle kunna bli gravid. Och dessutom, ensamstående trebarnsmorsa… Nej, det är inget alternativ. Förfalska hans namnunderskrift och göra ett försök. Hmm, det skulle kunna vara en lösning, men om det lyckades, hur skulle jag förklara det med tanke på att jag direkt efter att Lillasyster föddes så satte jag in spiral då jag vid det laget inte kunde tänka mig fler barn. Fick näst intill panik vid bara tanken. Men det var då det. Just vad det gäller spiralen så är det också en sak som känns så fel. Varför ha något som idag strider mot mina innersta önskningar? Som tar bort de sista möjliga chanserna att min längtan stillas? Jag har haft mina funderingar på att helt enkelt ställa A mot väggen. Vill han vara hundra procent säker på att det inte blir fler barn så får han se till att skydda sig mot det. Men på något sätt bär det mig emot. Frågan är varför? Just nu är det ju egentligen det motsatta. Jag får fortsätta älta det hela ett tag till. Kanske gör jag det sistnämnda. Då blir det helt och hållet hans beslut. Och skulle det bli kondom, får han ta det, inte jag. Och jag slipper ha något främmande i min kropp bara för att förhindra något som han vill förhindra, och jag vill det motsatta. Och skulle han anse att sannolikheten är så liten att det inte behövs, ja, då får jag hoppas att det osannolika händer ändå, trots allt… Trots att jag är gammal. Trots att han inte vill. Trots att vi egentligen borde vara nöjda, både två. Trots att sannolikheten är så gott som obefintlig att det skulle ske. Men är det rätt? Har jag rätten att dumpa det ansvaret på honom? Och vad skulle ett sådant agerande kunna leda till? Vågar jag ta den risken? Frågan är helt enkelt, vilket val, oavsett efterföljande konsekvenser skulle jag ha lättast att leva med? Vilket val skulle jag, om det sedan visade sig vara ett felaktigt, vara den jag ångrade minst?

Flyg din Kos

I fredag åkte vi till Kos, på fredag, dvs midsommarafton (=imorgon) är det dags för hemresa. Innan vi åkte var det varmt och skönt hemma, denna vecka har det varit kallt och regnigt. Här regnade det med skurar under första dagen, men med varma temperaturer var det underbart att bada ändå. Sedan dess har värmen hållit i sig, dvs 23-28 grader, dygnet runt, och mestadels sol. Underbart!

I vanlig ordning är det charter och all inclusive. Denna var väl ok, men helt klart den sämsta hittills. Det kändes som om den där lilla tanken på barnen saknades, att mycket låg kvar på de vuxnas ”nöjen”, dvs alkohol. På Rhodos tex där vi var förra året fanns det popcorn som snacks. Det fanns frukt, smörgåsar och andra lämpliga mellanmål för såväl stora som små. Här? En av tre barn erbjöd glass. Och stundvis hade de kakor, men de gick åt på en gång så det var bara korta perioder som det var möjligt att få. De två övriga barerna erbjöd enbart dryck, och då främst sådana med alkohol. På såväl Kreta som på Rhodos hade restaurangen olika teman varje kväll, så var inte faller här. Maten var rätt lik från dag till dag. Och jämfört med de andra så känns inte denna resa lika prisvärd. Men i övrigt så har det varit en trevlig vecka och det har varit underbart att få koppla bort alla måsten, jobbet, matlagning, städ och tvätt, fuktskadade tvättstugor, rapporter och allt vad det nu är, och bara fått vara med familjen och ha det bra

Smultronställen

Att resa i jobbet har sina för- och nackdelar. En av fördelarna är att lyckas man ta sig utanför hotellet efter arbetsdagens slut kan man hitta smultronställen där man minst anar det. I veckan var jag i Landskrona. Andra kvällen tog jag mig en promenad runt citadellen. Jag blev helt såld! Visst, solnedgången var fin och tog lite andan ur mig, men det som fick mig att falla pladask var koloniområdet. Så pittoreskt, så idylliskt, så otroligt sagolikt! Tyvärr lyckades jag inte få till så många bra kort, men här är i alla fall några halvbra med mobilkamera på utsikten ut mot havet och även ett par av de underbara små sagohusen och trädgårdarna

Pepp?

Snarare motsatsen. Någon har skakat den. Min dator blev nersprutad fastän jag höll flaskan en bit ifrån datorn, när jag skulle öppna flaskan. Mina byxor är genomvåta. Jag är sur. Och orolig, har jag en fungerande dator imorgon när jag ska hålla utbildning?