ÄNTLIGEN!

E har sedan hon var liten haft problem med pollenallergi. Ögonen svullnar upp, hon blöder lätt näsblod, näsan rinner, hon får nässelutslag, hon blir trött… Jag har vid upprepade tillfällen sökt hjälp för detta och varje gång har vi fått höra att vi får nöja oss med de mediciner som finns receptfritt på apoteket. Vi har bytt läkarmottagning, men utan resultat, vi har inte fått hjälp.

Det E tycker är jobbigast är när folk stirrar och när folk frågar.

I år trodde vi att hon hade klarat sig lindrigt då björken är det hon har reagerat som kraftigast på, så när björkpollenet började lägga sig drog vi en lättnads suck, allergi kan ju växa bort! Men så i slutet av förra veckan kom hon hem från skolan och var helt svullen runt ögonen. Utslagen hade nu dykt upp och näsan levde ett eget liv. Helgen var jobbig för henne och sömnen blev störd. Igår kände jag att jag måste göra något och såg då att läkaren vi träffade för två år sedan hade lediga tider idag så jag bokade en tid. Nya blodprover togs, men nu fick hon även medicin utskrivet. Clearityn fick hon nu börja ta dubbel dos av och så fick hon både nässpray och ögondroppar utskrivna. Är det så att hon fortsätter att reagera kraftigt på gräs kommer hon till hösten få, om hon vill det själv, äta Grazak, som ökar immunförsvarets tolerans mot gräspollen och Itulazax som är Grazaks motsvarighet men mot björkpollen. Den sistnämnda är egentligen godkänd för vuxna men med tanke på E:s situation så sa läkaren att hon kunde tänka sig att E skulle kunna ta det. Personligen känner jag mig lite tudelad att låta E ta en medicin som egentligen inte är godkänd för barn utan enbart för vuxna, men samtidigt så känner jag ett så stort förtroende för denne läkare så jag vet inte. Tänk om det blir något knas där? E är stor nog att ta beslut om hon vill vaccinera sig eller inte, men hon är inte gammal nog att ta ett sådant beslut över en medicin som inte är helt testad på barn. Samtidigt så har ju den mot gräspollen funnits länge och den är ju ok för barn från fem år.

Mitt liv

Just nu känner jag av det som en bekant till mig kallar för Corona-depression. Jag borde vara glad och nöjd men just nu är det svårt att fokusera på det positiva. För att försöka lyfta upp det positiva i livet så försöker jag för tillfället även hitta något roligt eller positivt i allt som sker under dagen. Som igår så började jag dagen med att ”min” uppfödare hämtade sex av kaninungarna. Det blev en helt annan, mer avslappnad stämning i kaningården när det inte längre var 15 kaniner som trängdes vid maten.

Mamma/moster Mini tillsammans med Randy, Billy och Beata. Skorpans öra syns bakom Beata

Strax innan uppfödaren kom så höll jag på och städade i burarna och när jag lämnade det jag tömt i buren på komposten så passerade jag denna skönhet

Det var flera från början, men när jag hämtat mobilen för att fotografera så hade de två andra slingrat iväg

Kopparödlor är bra, de äter bland annat sniglar och sniglar har vi gott om!

Senare så åkte jag iväg och handlade. På vägen så mötte jag en mås som tyckte att min bil såg lite tråkig ut så den bestämde sig för att sprutlackera hela bilen

Förra helgen köpte jag en växthus del till pallkragar och skulle montera ihop den igår. Det var inte det lättaste då hälften av bitarna saknades. Så nu ligger de där ute i trädgården och ser ut som värsta plockepinn

Jag påbörjade i alla fall något!

Senare så hittade jag denna lilla skönhet i hallen. Den ville jag inte behålla så den fick, precis som kaninungarna flytta. Ok, den flyttade inte till någon uppfödare med däremot till skogen

På kvällen ville barnen bada i badkaret. Det hela avslutades med att E ville få slingor gjorda med färginpackning som köpts hos frisören. Hon kunde inte bestämma sig för vilken färg det skulle vara så det fick bli både blå, lila och rosa

Jag tyckte att det blev riktigt häftigt även om det var en hemmagjord färgning. Färgen är helt borta efter några veckor
Dagen avslutade med lite grillat. Det blev grillad lax med grillad paprika, sparris och lök, färskpotatis och så aioli till det. Och ett glas vitt till oss vuxna. Efterrätt blev det också med grillad ananas med vit choklad. Barnen gillar inte det så de grillade Ahlgrens grill-bilar istället

Ett litet hjärta

Ett litet kaninhjärta hade slutat slå när jag kom ut till kaninerna. Lilla Dumbledore var fortfarande varm, men jag tror att det snarare var av syskonens kroppsvärme än att det hade hänt nyligen. Lilla söta Dumbledore. Jag försökte göra det jag kunde men det var inte tillräckligt. Lilla söta Dumbledore som blev 38dagar gammal men var lika stor som hennes syskon var när de var fyra veckor gamla. Lilla söta Dumbledore. Jag vill gråta, men vill inte och försöker hindra dom att falla. Min lilla fina skrutta som vi trodde var kille visade sig vara tjej. Som verkade tycka om sin lilla storlek då hon då enkelt kunde krypa in under alla de andra och på så vis komma åt allt gott när sådant serverades, istället som de andra klättra på varandra. Lilla söta Dumbledore som trivdes bäst när hon fick vara nära, nära någon annan.

Jag skulle kunna sitta i timmar

…ute hos kaninerna och helst mysa, men även kolla på de små liven när de utforskar världen.

De har varit utanför boet vid något tillfälle innan, men idag, 15 dagar gamla, så sprang dom alla från den första kullen ut och in ur bolådan och två av dom utforskade även resten av buren.
För någon dag sedan
Inte så gammal
Idag, 12 dagar gamla, hade även ungarna i kull 2 öppnat ögonen

De växer och utvecklas så sanslöst snabbt!

Söka jobb?

Allt mer känns det som om det börjar bli dags för mig att byta jobb, men frågan är till vad? Inspektör på Arbetsmiljöverket har jag velat länge, men nu när de har rekryterat så har jag känt mig tveksam. Jag skickade dock in en ansökan och hade en kort intervju med rekryteraren via Teams i veckan, men jag vet inte riktigt.

Såg även att en av mina favoritkunder hade en tjänst ute, men även om jag verkligen trivts där och de har tidigare erbjudit mig jobb så känner jag mig tveksam, framförallt då de ligger ute på Hisingen och de problem det skulle innebära med resorna till och från jobbet. Det räcker liksom med att en i familjen jobbar där ute. Kanske om även Lillasyster var äldre så att man inte behövde hämta och lämna, men nu…

Ytterligare en av mina kunder har en tjänst ute. Även de ligger på Hisingen, men jag har för många år sedan jobbat hos dom, och är nu konsult där, och ser att det inte finns något intresse från min sida att ens söka. Kulturen är inte den rätta för mig, men jag skulle inte heller avråda någon att söka.

Jag har även sett några andra lediga tjänster i området men känner mig allmänt tveksam. Mest intressant kändes nog en tjänst på ett företag som jag har en f d kollega som jobbar på. Eller det är nog flera f d kollegor som jobbar där, men det är framförallt en person som jag har lite kontakt med. Vi jobbade tillsammans på det företag som jag precis nämnde att jag inte vill söka deras lediga tjänst hos, och vi blev samtidigt uppsagda pga arbetsbrist då vår avdelning lades ner. Vi sökte både nytt jobb och jag sökte först ett jobb som jag kom på intervju på, men som jag vid intervjun kände passade honom bättre och då tipsade jag om honom. Han hade då ännu inte sökt, men skickade ansökan efteråt, blev kallad till intervju och fick därefter jobbet. Och det jobbet har han än idag. Företaget verkar bra och jag känner att det kunde var kul att jobba där, vilket jag kände även då, men samtidigt så kommer mitt dåliga självförtroende. Tänk om han säger något negativt om mig och att jag inte skulle bli kallad till intervju ens? Men varför skulle han det? Att jag inte blev kallad till intervju kan ju bero på helt annat! Och dessutom, vad är det som säger att jag inte skulle bli kallad? Jag är ju duktig på det jag gör! Jag vet ju egentligen mitt eget värde! I alla fall i vanliga fall! Men vad är det som gör att jag funderar på att söka? Jag vet inte. Ansökningstiden går ut i dagarna, vi får se vad jag beslutar mig för. Söka kan man ju alltid. Det är inget som säger att jag blir kallad till intervju. Inte är det heller något som säger att jag skulle gå vidare efter en första, eller bli erbjuden jobbet, för den delen! Och skulle det trots allt bli så, så är det ju inget som säger att jag måste tacka ja om jag blir erbjuden ett jobb! Jag har ju liksom mitt på det torra som det är nu!

Kaninungar – 3 dagar

Idag så är det tre dagar sedan de små föddes och de växer så att det knakar! Mer och mer börjar de likna ”riktiga” kaniner och nu har de även börjat låta lite också

Hur söta är de inte? Men fula ändå…

Imorse när jag var ute för att kolla till dom så blev jag förvånad då Mini hade fullt upp med att boa i det andra ”huset” som de fått tillgång till. Jag trodde ju att det var hennes ungar som föddes för några dagar sedan så vad var detta??? Hade jag antagit fel? Var hon skendräktig? Eller var hon dräktig? Hon hade ju smalnat av och blivit allmänt mer sig själv igen. Och nu höll hon på att boa och hade inte tid att komma och äta. Eller jo, hon hämtade lite av gräset jag bjöd på men det sprang hon direkt in i boet med.

Mini kikar ut, munnen full med päls med boet bakom sig

Några timmar senare var vi ute igen och hon hade lugnat sig, men betedde sig allmänt konstigt. Eller konstigt, hon tvättade sig på ett sätt som jag inte sett förut. Av någon anledning gick jag och kollade till boet när Mini gått ut ur buren och till min förvåning så låg det kaninungar där! Det hade jag inte räknat med. Det här boet är mycket svårare att se in i, men jag tror att det är sex styckna, är lite osäker. Första gången jag kollade så kändes de lite kalla så jag kände att jag var tvungen att kolla till dom ytterligare en gång lite senare och då verkade de ha fått upp värmen. De var väl helt enkelt helt nyfödda och hade hunnit bli lite kalla innan de kommit varandra riktigt nära så att de kunde hålla värmen tillsammans.

Nu har jag bara låtit kaninerna vara i fred. Mini verkade lite stressad så nu har jag sagt även till barnen att ta det lugnt den närmaste tiden i närheten av kaninerna. Jag ska kolla till dom dagligen för att se att alla verkar må bra, men i övrigt så ska jag bara låta dom vara.

Nu känns det mest ofattbart. Där ute har vi (typ) 15 kaniner! Två gamlingar, två nyblivna mammor, fem 3 dagars och så troligtvis sex styckna helt nyfödda. Hur sjutton ska jag hitta bra hem till alla dessa små?! Tur att uppfödaren sagt att hon kan ta emot några om jag inte hittar hem till dom!

Kaniner – inget aprilskämt

Imorse hade det i ena ”boet” dykt upp en massa vit päls och väl nerbäddad där i låg det små kaninungar. Jag ville inte rota alltför mycket, men tror att de är tre till antalet. Så Mini har blivit mamma för första gången i sitt liv och Elektra har blivit mormor. Så nu får vi hålla tummar och tår att alla överlever och att Electras bebisar också föds snart.

Där, under all vitgrå päls ligger bebisarna

Surkarten i farten igen

Kan kan ibland (läs ”just nu ofta”) fundera på om jag är alltför snarstucken av mig. Jag har helt enkelt inte tålamod med krångel eller folk. Ta ett exempel ett:

En person som jag känner är väldigt bra på att uttrycka sina antirasistiska syn på världen och att alla människors lika värde. Allt gott där om det ändå vore så väl. Tydligen så är det bara de som tycker och tänker som hon som är ok, resten kan man tydligen bete sig precis som man vill med. Och det gör hon. Att håna, peka finger och allmänt uttrycka sig nedsättande mot folk är tydligen ok så länge som hon gör det och det är mot folk som inte ser på saker och ting exakt så som hon gör. Som ex så hånade hon nu nyligen på Facebook de människor som är rädda och oroliga för allt som rör Corona och dess påverkan i världen.

”Sluta fåna er, det är väl inget att få panik för! Jag är minsann i riskgruppen pga mina sjukdomar, och jag är minsann inte orolig!”

Typ så i alla fall. Nej, hon är inte orolig och har inte panik, men det är tämligen naturligt att oroa sig för att bli riktigt dålig. Corona är något delvis nytt som vi idag inte riktigt kan hantera och det har drabbat världen precis lika plötsligt och oväntat som om ett utomjordiskt hade landat på vår gräsmatta. Myndigheternas budskap, blandat med vad man kan se, läsa och höra i media är skrämmande. Människor dör, människor blir väldigt väldigt sjuka. Människor blir permitterade och folk blir avskedade. Arbetslösheten beräknas skjuta i höjden. Städer har satts i karantän, sjukhus har svämmar över av patienter och vårdpersonal gör på knäna. Ingen anledning till panik… Vad är då skillnaden mot att bli totalt hysterisk när man ser en spindel i Sverige? Eller att inte ens våga se flygplan i sin rädsla för att få se eller själv vara med om en flygkrasch? Ganska stor, kan jag tycka. Särskilt om man jämför med den svenska spindeln. Den ena kan man dö av, sannolikheten är, kan jag tro, vara betydligt mindre att man dör av det andra vara mindre än minimal.

En annan sak som gör mig irriterad är den avdelning på mitt jobb som står för utbildningarna. På den avdelningen finns det sju personer. Jag vet inte riktigt vad de gör i det stora hela mer än beslutar om kursutbudet, sköter det administrativa runt kurserna och beslutar rutiner etc rörande utbildningar. Själva utvecklingen av befintliga och nya utbildningar ansvarar konsulter i övriga delen av företaget för. Vad det gäller intäkterna från alla utbildningar så delas dessa 50/50 mellan konsultens avdelning och utbildningsavdelningen. Den tid som konsulten sätter på att ta fram/utveckla/genomföra utbildningen bekostas av konsultens avdelning. Rättvist? Nej, det tycker jag inte! Särskilt som det är Utbildning som bestämmer när en kurs ska genomföras eller ej. Som tidigare i år när de beslutade att jag skulle genomföra en utbildning uppe i Stockholm, trots att vi skulle gå back på den då vi bara hade två kursdeltagare då tre hade blivit sjuka precis innan utbildningen. Så konsulten (i detta fall jag) fick åka upp till Stockholm och bo en natt på hotell för att hålla utbildningen. Inkomsten på den var 12000 efter skatt. Dessa 12000 kr skulle räcka till en hel dags utbildning och min timlön, inklusive alla övriga kostnader som arbetsgivaren har för mig. Plus resor och hotell och så restiden, inte att förglömma! Betala lokal för utbildningen och så lunch och fika på det. Och så min tid för förberedelse och efterarbete på det. Och så den tid och de kostnader som är för att sköta allt det administrativa runt kursen! För mig är det enkel matematik att det inte går ihop sig. Men det är klart, det gör ju det för den avdelningen medan min fick ta alla kostnader…

Eller som nu, i dessa tider när IRL-utbildningar ställs in och vi ska köra dom digitalt istället. Jag ska hålla en sådan på onsdag i nästa vecka. Beslutet togs för en och en halv vecka sedan. Jag arbetade om materialet så att den kunde köras digitalt i den män jag kunde och bad om hjälp med de delar som jag kände jag hade svårare att få ihop. Dom delarna bad jag vår expert på digitalt lärande och även blended learning om hjälp med, då det är sagt att hen ska kan hjälpa till. Den enda hjälp jag fick var en lista på verktyg som de hade hittat i en blogg på nätet och så kommentaren

Du kan ju kolla om något här kan vara till hjälp”

Tack för hjälpen, liksom!

Dessutom så rekommenderar de återkommande två verktyg, men dom får vi bara använda gratisversioner av. T.ex. så tycker de att ett verktyg som bland annat interaktivt samlar in svar som deltagarna ger till en fråga ska användas för att digitalisera utbildningen. I gratisversionen kan man ha upp till två frågor per projekt. Lösning på det dilemmat tyckte de var att starta upp flera projekt. Säkert att jag står och fipplar mellan de olika projekten under en webutbildning!

Jag har även varit tydlig med att jag har inte möjlighet att sitta med materialet i alltför hög grad då jag är upptagen med kund hela den här veckan. Likväl så har de nästan dagligen kommit mejl om att nu ska vi göra si för att nästa dag göra precis tvärtom. Som exempel så hade de utsett en person på deras avdelning som skulle tillsammans med mig anpassa materialet. Vi hade en kvarts möte, sen så bollade vi lite idéer via mejl och så hänvisades jag till att med det som var kvar ta med ”experten” inom blended learning, som gav mig en länk till en blogg. Utöver det så var vi (jag och den utsedde på Utbildning) överens om att allt förberedelse och material var klart, men hela tiden kommer de på ändringar och saker som jag måste fixa. Som t.ex. en introduktionsfilm som kursdeltagarna ska få ta del av innan kursen. Den ska jag antingen filma med min dator eller mobil. Ursäkta, men jag tror inte det blir så bra kvalitet på det…

Så, som det ser ut nu så ska jag innan onsdagens utbildningen ha tagit fram en film, gjort ytterligare ändringar i utbildningsmaterialet och använda mig av verktyg som inte direkt är lätthanterliga, och jag vet inte allt, trots att jag har varit (och är imorgon) helt fullbelagd med kund hela den här veckan. Likaså hela tisdagen. Den enda tid som jag inte är schemalagd i möten, vilket är på måndag, behöver jag egentligen lägga på sådant som blivit liggande under veckan, men jag får väl lägga den tiden på de nycker som Utbildning har för sig. Och det har jag varken tid eller lust med.

Sedan på innebandyn… Vi har tidigare haft ett rullande schema för vem som har ansvar för att planera en träning. Innan varje träning så har den ansvariga skickat träningsupplägget till de andra. Det har nu kasserats och ”det blir som det blir”. Jag har ingen koll på vad som hänt de gånger jag inte varit med. Ansvarig har blivit ”som det blir”. Nu på söndag så är det som vanligt. Just nu ser det ut som om jag kommer att få ta träningen själv för att alla andra har plötsligt fått en massa att göra. Och jag beter mig som en liten unge pga det och säger att jag känner mig lite småförkyld så ”vi får se om jag kan ta det”.

Jag vet, jag är inte ett dugg bättre än de jag stör mig på. Och jag vill ha allt ”my way”

Kaniner – ungar på gång? 3

Då jag var och fyllde på vatten hos mina långöron så lyckades jag komma åt och känna som snabbast på hennes mage och till min förvåning var den hård och bullig! Så även om det var som hastigast så är jag nu rätt säker på att hon är dräktig.

Gällande Elektra så är det inte mycket som talar för dräktighet hos henne längre, men jag tror ändå att hon är det. På hennes mage känns det inget, men det är det inte alltid man gör. Så i hennes fall är det bara att vänta

Kaniner – ungar på gång? 4

Då jag var och fyllde på vatten hos mina långöron så lyckades jag komma åt och känna som snabbast på hennes mage och till min förvåning var den hård och bullig! Så även om det var som hastigast så är jag nu rätt säker på att hon är dräktig.

Gällande Elektra så är det inte mycket som talar för dräktighet hos henne längre, men jag tror ändå att hon är det. På hennes mage känns det inget, men det är det inte alltid man gör. Så i hennes fall är det bara att vänta

Utvecklingssamtal

Tidigare i veckan var det utvecklingssamtal för E. Det gick riktigt bra! Hon går ju nu i trean och läraren sa att hon var klar för att börja fyran. Hon hade inga som helst tvivel på att E skulle klara de kommande nationella proven. Jag tror att särskilt E hade behov av att göra det, hon har varit orolig för att hon, som hon sa det själv,

sämst i Sverige”

Men det behövde hon som sagt var inte oroa sig för.

Även jag hade utvecklingssamtal i veckan. Det var med en stor båda jag innan hade suttit och gjort en egenskattning. Hade jag skattat mig själv och det jag gjort under det gångna året för högt? Gjorde jag mig viktigare än vad jag är?

När min chef började prata så blev jag rätt nervös när hon började definiera den klassning som jag hade satt på mig själv.

Mer än vad som förväntats”

”Bra prestationer”

”Levererar”

Och så kom domen. Jag blev helt kall inom bords. Och sen varm. Mina chefer, jag säger ”chefer” då den jag har nu har bara jobbat hos oss i mindre än två månader, har sett mig. De har sett allt jag gjort. Hur jag har gjort det. De har sett mer än vad jag själv har sett. De har uppfattat saker som jag själv inte kände till, eller som jag tvivlat på.

De har ingen egen vinning i att säga det jag nu fick höra, och det jag fick höra… Jag är glad! Jag känner hur de ärr som jag fick på Företaget sved, men minskade i och med detta samtal. De ord jag fått höra innan Företaget, vid andra utvecklingssamtal kom tillbaka till mig, men nu var de till och med starkare, bättre. Plus att de kom med mer.

På Företaget fick jag höra att jag inte levererade, och det jag levererade var undermåligt och inte i tid. Ok, det var från min närmaste chef jag fick höra det, och jag fick höra det motsatta från andra, men det var chefens ord som fastnade. Nu fick jag höra det motsatta. Jag levererar det jag lovat att leverera. Jag gör det bra. Jag levererar i tid. Jag fick även höra att mina kunder uppskattar mig. Att jag är bra på att se vad kunden behöver och ge kunden det, och hålla mig på den nivå som kunden vill ha det på. Att jag är lyhörd. Och uppmärksam. Att jag är bra på att se saker utifrån andras synvinklar. Att jag har hög integritet men är ändå ödmjuk. Att jag är bra på att säga ifrån när något inte fungerar, men att jag ändå är beredd att hitta en lösning som fungerar. Att jag verkligen lever efter verksamhetens värderingar.

Jag minns inte allt, men det var idel positivt. Och jag blev så glad!

Som jag skrev tidigare, det här mötet gjorde att de ärr jag har bleknade en aning, samtidigt som en svart tanke kom upp i mitt huvud:

”Om bara min chef på Företaget hade fått höra det här! Hur skulle hon bemött det?”

Sedan det här samtalet har jag dels gått på små moln, dels så kommer de lite mörkare tankarna. Varför blev det som det blev på Företaget? Vad var mitt bidrag till att det blev som det blev och det slutade som det gjorde? Vad skulle jag kunnat göra annorlunda? Mer än att jag borde lämnat betydligt tidigare, vill säga. Men så försöker jag slå bort dom tankarna, och fokusera på allt positivt. Men de ligger där, i bakhuvudet och lurar. Precis som ett svart åskmoln bakom skogen. Man känner att den är där, men man kan inte se den. Jag vill inte ha dom där! Jag försöker låta bli att tänka på dom, låta dom att komma och förgifta mitt sinne. Jag vill fokusera på det som är bra, det som är viktigt.

Jag

Är

Bra!

Jag

Duger!

Samtalsämnet nummer ett i dessa dagar

En fundering som jag haft nu gällande de tider som är nu med masshysteri i affärerna där folk bunkrar upp och isolerar sig är hur olika vi ser på saker och ting. Det är de som mer eller mindre beter sig som om jorden höll på att gå under och så finns det de som viftar undan det med en klackspark. Jag förmodar att jag ligger någonstans däremellan.

Överallt pratas det om Corona och besluten om hur man ska agera skiljer sig radikalt beroende på var man är. Som på företaget som jag jobbar på så är den generella regeln att vi följer myndigheternas rekommendationer, men ändå har i alla fall ett businessområde bestämt att de, så långt det är möjligt, arbetar hemifrån. Hur kan en del av verksamheten ta sådana beslut när det har sagt att det enbart är det svenska bolaget som kan ta och bestämma det?

Man har även beslutat att vi ska själva inte gå på utbildningar och alla interna utbildningar ställs in/flyttas. Däremot våra öppna utbildningar som vem som helst kan anmäla sig till, dom ska vi minsann fortsätta köra! Jag anser att det är väldigt mycket dubbelmoral där. Så det är ok att köra dessa utbildningar och tränga ihop ett gäng människor i en liten lokal i en hel dag och i vissa fall även låta kursledaren åka med allmänna kommunikationsmedel, men inte för andra, bara för att företaget tjänar så mycket på det? Allt snack om att vi ska jobba för ett hållbart samhälle och att då vi är en stiftelseägd verksamhet så är inte pengar det viktigaste. Bullshit säger jag! Jag vet att jag är respektlös och inte beter mig som jag borde gentemot min arbetsgivare, men jag blir så himla irriterad! Det är så mycket snack och allt ska vara så himla lullull men när det väl kommer till kritan så är det bara en massa tomt skitsnack! Det pratas om att vi ska vara så hållbara och vi ska tänka på samhället och så vidare, men grunden till det hela, människan och vi som jobbar på företaget, vår hållbarhet är inte mycket värt! Jag har konstaterat det innan och jag konstaterar det än en gång.

Jag tycker att kör man en linje så kör man det rakt över. Antingen så ska t.ex. alla utbildningar ställas in/flyttas, eller ingen. I alla fall de som mer eller mindre är lika. Det är inte bara dom vi tjänar pengar på som ska köras som planerat, det blir en sådan dubbelmoral. Och jag kan ärligt säga att jag kan inte hålla en bra arbetsmiljöutbildning och känna mig stolt över det företag som jag jobbar på, när de värderar de olika utbildningarna så olika. Bara för att den ena kan ge en viss inkomst så ska den köras som beräknat, men inte annars.

En annan sak som jag reflekterade över är när vi satt på jobbet och pratade om viruset. Någon tyckte ett det var för d-ligger att man inte testade alla, för ”då kunde man inte veta om man haft det eller inte”. Men snälla, förklara för mig, vad spelar det för roll om du blivit sjuk av det eller av något annat virus? För mig spelar det absolut ingen roll. Det som spelar en roll är att jag för vård om jag behöver det. Jag frågade den som sa så varför hen ville veta det och fick som svar att då kunde man ju inte veta om man var immun. Nej, det är klart, det vet man ju inte, men man vet inte heller om man haft säsongsinfluensan eller något liknande innan heller. Visst, många fler kommer drabbas, långt fler än va det brukar bli av vanliga säsongsinfluensan, men de allra flesta blir bara lindrigt sjuka. När vi nått flockimmunitet minskar sannolikheten att få det. Visst, de som blir dåliga blir rejält dåliga, men det kan man bli av en ”vanlig” förkylning med. Folk kommer att dö, men det gör det varje år i säsongsinfluensan med. Så varför ska man veta om man haft Corona eller ej? Berätta för mig, för jag kan inte förstå!

Tiden går

För tio år sedan låg jag på förlossningen på Mölndal sjukhus. Klockan 2:22 i natt blir det tio år sedan jag blev mamma för första gången.

Inatt klockan 2:22 blir min finaste E 10 år. En 10 åring som jag älskar mer än något annat. En tjej med sitt långa blonda hår. En tjej som älskar Harry Potter, Minecraft, tomteskum, jul- och påskmust, potatismos med brun köttfärssås, kaniner, innebandy, käpphästar och riktiga hästar. En tjej som är så sanslöst pratglad att man inte hinner höra en bråkdel av det hon säger när hon sätter igång, samtidigt som hon kan vara så himla tyst och försynt när hon är osäker. En tjej som ändå är så stark att hon inte är rädd för att gå sin egen väg, en tjej som vågar

Historia

Det vi upplever idag kommer framtidens barn kunna läsa om i skolböckerna. Våra barn kommer att berätta för sina barn om när Corona drabbade världen, hur länder stängdes, skolor och förskolor stängdes, hur människor bunkrade mat. Det är skrämmande men samtidigt fascinerande.

Idag efter jobbet åkte jag till Frölunda torg för att leta efter present till E som fyller 10 på måndag. Jag har aldrig sett ett köpcentrum så tomt! Desto mer folk var det på ICA Maxi i Sisjön. Men hyllorna gapade tomma. Brödet var helt slut förutom det butiksbakade brödet som man såg att de hade fyllt på med under dagen i och med den stora åtgången. Torrvarorna var helt slut. Rotfrukterna likaså. Hyllorna gapade allmänt tomma och köerna till kassorna var enorma. Kassörskorna såg helt utmattade ut. Jag som innan varit kolugn kände hur även jag ville börja bunkra upp i våra redan fulla kyl, frys och skafferi, men det fanns ju inte mycket att bunkra. Det jag ändå slogs av var hur lugna alla verkade vara.

På vägen valde jag därför att åka via vår (nästan) lokala Willys. Tack och lov! Köerna var inte alls lika långa, det fanns både torrvaror och rotfrukter plus lite bröd. Folk handlade inte alls lika hysteriskt mycket. Visst, brödet var nästintill slut, så även började de konserverade sopporna bli. Men det fanns fortfarande en del kvar. Och folks vagnar såg inte alls lika mycket ut som om folk handlade för jordens undergång. Det jag inte fick därifrån var köttfärs. E har önskat sig potatismos med min ”bruna köttfärssås” till middag på sin födelsedag. Så imorgon måste vi försöka hitta det så att hon åtminstone får det. Kalaset med kompisarna får vi avvakta med, fast det hade vi redan bestämt innan Corona hade påverkat världen så här mycket.

Nu på kvällen kom även nyheten att innebandysäsongen är slut nu, inga fler matcher, cuper eller träningar. Det känns lite sorgligt, men väntat. Det kom så abrupt.

Det är en intressant tid vi lever i. Och skrämmande. Det är med en skräckblandad förtjusning som jag ser på framtiden.

Bebisfeber

Dock inte människobebis utan kaninbebis! Jag har sedan 6 år haft kanin. A är allergisk så de har fått bo ute. Det är de två lurvbollarna Lisa och Linus som är runt 8 år.

Linus till vänster och Lisa till höger

För ett och ett halvt år sedan så gick A med på att jag skulle få köpa en till så att när den ena dog, då de är ju rätt gamla ändå, så skulle den som var kvar slippa bli ensam. Så då köpte jag omplaceringskaninen Lilla Svart

Lilla Svart, som ni ser brun till färgen, och inte svart. Och så större än de andra två, om än inte mycket större

Tyvärr så gick det inte att få ihop dom tre, så Lilla Svart fick bo själv i sin bur.

I höstas försvann hon. Jag vet inte om hon rymde eller om hon blev tagen av ett rovdjur, men borta var hon en dag. Hon hade rymt tidigare, men då hittade vi henne, även om hon var skygg.

Så än en gång fick jag för mig att skaffa en kanin till. Den här gången tyckte A att det var väl lika bra att ta två om den man köpte inte gick ihop med Lisa och Linus och att den i så fall skulle slippa vara själv. Jag var inte svårövertalad, och hem till oss flyttade mamma Elektra med sin unge som vi valde döpa till Mini.

Mamma Elektra är den mörkare och den ljusare är Mini

Jag har under många år önskat ta ungar, men inte kunnat då både Lisa och Lilla Svart var för gamla för att få sin första kull. Så nu när jag hade en som fortfarande var ok att ta på, och en som jag behövde ta en kull på innan hon fyllde 1, om jag alls skulle ta någon kull på henne, så bestämde jag mig, en av honorna skulle jag ta kull på! Men vem? Och hur skulle jag hantera det hela om jag själv inte lyckades bli av med ungarna? Jag vågade inte ta några ungar. Tills jag hade kontakt med Minis och Elektras uppfödare. Jag kunde få låna en Hanne av henne, och om jag inte lyckades bli av med ungarna så kunde hon ta dom. Så nu har Greven flyttat hem till Lillasysters lekstuga tillfälligt. Där bor han nu med både Mini och Elektra. Nu återstår bara att se om det blir några bebisar till nästa månadsskifte…

Den stilige herren Greven

Det är bara onsdag men jag har redan hunnit jobba över bortåt 28-30 timmar. Jag skulle absolut behövt jobba mer, men jag bromsar och sätter stopp. Orken finns inte. Förhoppningsvis gör den det imorgon då jag behöver verkligen bli klar med några saker till fredag.

Trots att jag knappt kan hålla näsan över vattenytan så känner jag att jag är på rätt väg. Jag klappar mig själv på axeln då jag så snart jag insåg att jag hade för mycket så började jag att fundera på vad jag skulle kunna lämna till någon annan, och vem denne någon annan kunde vara i så fall. Jag hittade ett alternativ, föreslog för min teamledaren, efter att ha kollat med den personen jag hade tänkt mig först, och så la jag upp förslaget för uppdragsledaren i det aktuella uppdraget. Nu håller vi på med en överlämning, och den känns verkligen jätte bra även om jag egentligen har mina tvivel på den jag lämnade över till. Jag vet att den hör kollegan är mycket kompetent och mycket väl kan klara det, men det oron i att personen ifråga är en väldigt osäker person. Kommer osäkerheten emellan kan det bli väldigt tokigt. Samtidigt lyckas osäkerheten bli besegrad så kan det bli total framgång och kollegan kommer att växa så mycket..!

Men trots att jag lämnat ifrån mig ett stort uppdrag så drunknar jag. Det jag har kvar jäser och väller över. När en av de få kunder jag har kvar sen frågar om jag inte kan hålla utbildning hos dom i april så inser jag att den delen kan jag inte stå dom till tjänst med, kalendern är alltför full. Då bollar jag med min teamledare och lämnar förslag på en annan person som kan vara lämplig. Denne sitter i Malmö, vilket innebär att kunden i så fall får betala för resa och hotell. Kollegan i Malmö blir nöjd då denne har ganska dålig beläggning, och kunden blir nöjd då de får utbildningen i önskad tid.

Och mitt i allt kollar jag snabbt av min jobbmejl (trots att jag vet att jag inte borde) och ser att min chefs chef har mailat vid 18-tiden. Hon tycker att jag ska ta fram och skicka en massa saker till henne. Helst till imorgon, annars till på fredag. Jag är hos kund imorgon och på torsdag, och höll utbildning 16 mil bort idag. När sjutton ska jag kunna göra det? 🤯Hon ser ju när hon adresserar ett mejl till mig att jag har ett out-of-officemeddelande och hur länge! Det borde hon förresten redan ha sett då hon hade skickat ett annat Mail tidigare idag, så det borde inte kommit som en nyhet… 😡 Då tar jag ett beslut, jag tänker ignorera det mailet och så frågar jag henne på fredag morgon, via Mail, vilket jag ska prioritera, en kundleverans som ska vara inne vid lunch på fredag + ett kundbesök på förmiddagen eller det hon vill ha, som är en intern sak. Jag kommer oavsett behöva jobba de kommande kvällarna med min leverans till kunden , jag tänker inte ta på mig mer! 🤮

Alltså, det är inte ok av en chef att maila efter kontorstid och begära leverans av saker man aldrig nämnt något om till nästkommande dag! Det är inte heller ok att begära att man ska jobba och göra en massa saker när man har lagt in ett out-off-officemeddelande! Särskilt som man inte gör som det står i meddelandet, ”…kommer jag inte ha så stor tillgång till Mail och telefon, så vid brådskande ärenden kan du sms:a mig så ringer jag tillbaka så snart jag kan”.

Ja, jag har pms och är allmänt trotsig! 😉

Tänka sig

Det känns som om det inte var så länge sedan jag sörjde över att jag inte skulle få några fler barn. Nu har jag under några dagar däremot varit orolig för att jag är gravid och i samband med det känt panik. Tänk att det kan bli så stor skillnad på så kort tid! Men nu vet jag ju att sannolikheten är mindre än en nanopartikel inne i Friends Arena med tanke på att jag fortfarande har spiral, att jag för sex år sedan hade så dåliga förutsättningar att bli gravid pga manlig och kvinnlig orsak att vi valde att görs ivf som lyckades först på andra försöket, så när sunda förnuftet kopplas in försvinner oron snabbt som snabbtågen i Japan. Anledningen att tanken ens har kommit upp är att min hjärna har fått för sig att jag är gravid. Det är jag knappast, men hjärnan skickar ut signaler som säger att jag är det. Jag känner mig mentalt helt enkelt gravid. Kanske började allt häromnatten när jag vaknade av att jag var illamående. Det var kvar på morgonen när veckarklockan ringde, men försvann fram emot lunch. Sedan efter det har jag under några timmar varje förmiddag känt mig illamående. Ett graviditetstest bekräftade det hjärnan redan egentligen visst, det är nog bara magkatarr som orsakar illamåendet, och den i sin tur orsakas av den stress jag känner gällande jobbet. För stress är det gott om. Trots att jag lämnat ifrån mig mitt stora projekt till en kollega pga tidsbrist så är det knappt att min näsa hinner sniffa luft ovanför vattenytan. Jag springer och springer och springer och jag hinner ändå inte med allt.

Corona – ska man vara orolig?

Överallt skrivs och pratas det om Coronaviruset. På jobbet så råds alla som vistats i de länder och områden där viruset brett ut sig, jobba hemifrån i två veckor. Viruset breder ut sig och rubrikerna är stora, feta och svarta. Men är det något som vi behöver vara oroliga över?

Ser man på den information som t.ex. Folkhälsomyndigheten så får det i alla fall mig att bli lugn. Allt tyder på att det i slutändan är som en vanlig vinterförkylning och det är även så som symptomen blir. För de allra flesta. Just ny tycks det vara på 1-2% enligt WHO och den tidigare nämnda myndigheten. 1-2 % anses vara relativt lågt. Att det är fler som blir sjuka nu än vid en normal säsongsförkylning beror på att det saknas naturligt skydd mot det då ingen varit sjuk i det tidigare. Visst, det kan orsaka allvarligare luftvägssjukdomar (läs lunginflammation) än vad många vanliga förkylningar kanske brukar orsaka, men för en i övrigt frisk person så är det inte så farligt. Värre är det med de som har någon sjukdom i bakgrunden som minskar deras immunsystem.

Så med det sagt, är jag orolig? Svar – NEJ!

Det snurrande hjulet

Det känns som om jag springer och springer och springer och ändå är jag för långsam. Än en gång har det blivit alldeles för mycket för mig att göra, och allt jag haft har ökat lavinartat i mängd. Trots att jag har hojtat till och fått ta bort ett av mina arbetsuppgifter. Men det är ju så att det tar lite tid till överlämning innan jag är helt fri från det som tar tid. Det gäller bara att hålla så långt!

Jag tror att jag hanterar det rätt bra ändå. Jag har ju sagt ifrån om att jag inte mäktar med, att jag drunknar i arbete. Jag har tagit initiativ till att lämna över, jag har även lämnat förslag på vem som skulle kunna ta över uppgifter från mig efter att först ha kollat med personen ifråga. Och jag försöker prioritera att bara springa på de viktigaste bollarna. Men stundvis känner jag hur jag bara drunknar. Drunknar av alla krav, måsten och förväntningar. Oftast hjälper det då att andas.

Andas in (1, 2, 3), håll andan (1, 2, 3, 4), andas ut (1, 2, 3)

Tyvärr är det så att det dyker ju upp en massa nya akut grejer hela tiden. Som idag så var jag ute hos en kund som jag är uthyrd till två dagar i veckan. Jag satt i möten hela eftermiddagen men när dessa var slut skulle jag ta bussen in till Göteborg och sen till centralen för att ta tåget till Stockholm. När jag står där och väntar på bussen så ser jag att jag hade missat ett samtal från vår kursadministratör under mitt sista möte. Jag ringer upp. Det visar sig att kursen som jag ska resa till och hålla på torsdagen i Stockholm har fått flera avhopp av kursdeltagare då de har blivit sjuka. Kvar har jag bara två kursdeltagare. Kursen kommer att gå back. Rejält. Min resa kostar, liksom hotell, restid, min tid som jag lägger på förberedelse och tiden jag lägger på att hålla utbildningen. Det går av förståeliga skäl inte ihop sig med bara två betalande deltagare! Så beslutet lämnas till mig, köra eller ställa in. Jag väljer att ställa in. Administratören ska ringa kursdeltagarna och berätta det. Fem minuter senare ringer administratören tillbaka till mig. Den ena kursdeltagaren sitter redan på tåget på väg mot Stockholm. Nytt beslut, vi kör. Tack och lov satt jag på bussen och hade därför inte hunnit avboka hotell eller tåg! Hade hon ringt en halv minut senare hade jag hunnit trycka på knappen och tåget hade varit avbokad..

Så nu sitter jag här, på ett hotell i Stockholm och försöker fundera på hur jag gör en bra utbildning för två personer med ett material med diskussioner och övningar som kräver fler deltagare. Och det utan att lägga alltför mycket tid på det, för att därmed försöka hålla nere omkostnaderna. Samtidigt vill jag inte skänka bort min tid heller och inte redovisa den tid jag lägger ner!

Och så har det varit mycket nu! Saker som faller ner från himlen. Och så att min fulla hjärna missar saker så att jag måste lösa akuta problem på annat vis. Som imorse när jag åkte till jobbet och glömde plånboken hemma. Tack och lov upptäckte jag det när jag kom till kunden! Tack och lov hade A inte hunnit åka hemifrån då, och tack och lov så ligger min kund mer eller mindre på vägen från oss till hans jobb!

Eller som med lunchen. Kunden jag är hos har ingen restaurang direkt i närheten utan den närmaste ligger ca 6-700 m bort. Därför har de så att man kan beställa mat från en restaurang som sedan får levererad till sig. Beställningen ska göras senast 9:30. Jag påbörjar min beställning två gånger. Både gångerna bryts jag av kollegor som vill diskutera något. Både gångerna missar jag skicka iväg beställningen. Så där stod jag, utan lunch. Jag hade inte tid att gå och hämta maten och även hinna äta upp den på min lunchrast då jag hade planerat in dagen på minuten så att jag skulle hinna jobba de åtta timmar som kunden betalar för mig per dag, och ändå hinna med tåget. Så det blev till att länsa fruktkorgarna och bälga vatten och te för att klara resten av eftermiddagen.

Tänk om det hade varit nog där med blixtnedslag! Åh, nej! På tåget så får jag v en tillfällighet veta att den innebandymatch som E:s lag skulle spela på lördagen hade blivit flyttad tre timmar och fått en annan hall då kommunen behövde lokalen till annat.

Så nu blev det plötsligt en massa arbete även privat och jag såg vilan flyga sin kos

När jag satt där på tåget, efter att ha efterfrågat en rutin för hur liknade fall med utbildningar ska hanteras, efter att per Mail ha efterfrågat information om administration av hall-/tidflytten, försökt sätta mig ner och anpassa utbildningsinnehållet efter en uppdatering som den nya kursägaren gjort och insett att den inte följde någon röd tråd och att bilderna i presentationen inte hade gjorts i den mall som vi är ålagda att ha våra presentationer i, och därmed med följden att rubriker, layout etc varierade kraftigt från bild till bild. Efter allt det här så reflekterade jag över hur gnällig och besvärlig jag framstod som. Så nu är det officiellt:

Jag är världen gnällande!

Lite coolt ändå

Jag gjorde ett inlägg på LinkedIn för två dagar sedan om en webbinarium som jag ska hålla imorgon, och redan nu har det varit över 800 visningar på den! Coolt!

En sak som är ännu coolare: Min chef från det som jag kallat ”Företaget”, som också är den chef som totalt tryckte ner mig i skorna, som bröt ner mig totalt, är en av de personer som gillat mitt inlägg. Vad hände där liksom? Kan inte låta bli att höra dom där orden jag fick höra så många gånger

Om någon säger något positivt till dig ska du inte tro på det! Det gör hen bara för egen vinnings skull!

Vad vill människan nu i så fall, att gilla ett inlägg är ju för dom flesta ett sätt att visa att inlägget är bra. Eller?!

Oavsett, imorgon är det dags för webbinariumet. Magen knyter sig, jag känner mig kräkfärdig, axlarna drar upp sig, andningen blir kort, hela kroppen förbereder sig för flykt. Innehållet är ju egentligen inget nytt eller revolutionerande, men några kanske tycker att det är en annorlunda vinkling och jag är orolig för reaktionerna. Tänk om folk kommer tycka att jag bara snackar goja? Eller att det inte finns någon röd tråd? Eller att jag inte säger något vettigt alls under den tid som jag ska hålla på? Att de förväntar sig mer?

Hur ska jag kunna sova inatt???

Jag måste börja med att säga att jag allt mer inser hur glad jag är att A satte stopp för fler barn. Jag ser nu hur jag inom bara något år inte längre behöver stressa pga hämtning och hur de två barn jag har blir allt mer fantastiska människor. Jag ser även att jag skulle haft svårt att orka med ett barn till. Stundvis har jag ju svårt att orka med som det är nu…

Hur som, jag satt för första gången på väldigt länge på Familjeliv och såg en tråd som fick mig att haja till. Inte för att jag själv skulle kunna ha nytta av det, utan för så många andra som kämpar. Äggstocks- och livmoderföryngring var inget jag hade hört talas om innan. Och visst, det verkar ju vara omstritt om det fungerar, eller inte, men det verkar ju även samtidigt som många har fått både bättre AMH och FSH med denna behandling.

Nästan tre veckors ledighet är nu slut och imorgon är det jobb som gäller igen. På ett sätt känns det bra, då kanske man äntligen får en känsla av att något görs i alla fall. Och så slipper man lyssna på tjejerna konstanta bråk som ibland byts ut mot gnäll från framförallt den mindre. Jag har försökt få med familjen på att göra saker, men det har mestadels slutat med frustration från min sida och det har inte blivit något av något.

På ett sätt känns det inte bra att gå tillbaka till jobbet. Har två saker framför mig, egentligen är det nog till och med tre eller fyra, som jag inte känner mig bekväm med för fem öre. Men två av dessa är inom en mycket kort tidsram. Jag känner hur det knyter sig i mage och bröst och jag får anstränga mig för att andas som man ska. Djuuupa andetag. Andas iiiiin. Andas uuuut.

Sedan är det ju det allmänna livspusslet. Tack och lov att vi bara har två barn och att de är så stora! Jag hade verkligen inte klarat av en till!

Känner att just nu så skulle jag vilja göra saker som får mig att må bra i själen. Åka bort med familjen. Mysa med A. Utan några måsten och krav. Att leva livet och ta det som det kommer. Men det går ju inte. Livet kan ju inte vara en enda rosa fluff. Men drömma kan man ju! I alla fall så länge man inser att mellan fluffen så är det den gråa vardagen och mest av allt så är det just grå vardag och det är upp till var och en att göra sitt bästa för att liva upp det.

Frågan är vad jag ska göra för att få till lite glimmer över det gråa?

Efter två veckors sjukskrivning och påfyllning av B- och D-vitaminer som jag tydligen hade brist på så har jag nu åter börjat jobba och då heltid på en gång. Jag låg även (för mig) fel i TSH (ämnesomsättning) men inom referensvärdet så där ville läkaren inte göra något.

Vad det gäller måendet så har jag (som alltid) något att gnälla om. Just nu är det värken som påminner om mensvärk, men som orsakas av spiralen som jag fick insatt igår. Jag vet att jag nu i flera år har känt att jag inte varit bekväm med att ha spiral, och jag har funderat på att skippa preventivmedel helt, då sannolikheten att ett guldägg skulle träffa på en guldspermie är så osannolikt liten, men liten chans finns det ju alltid, och den har jag inte vågat ta. Inte nu när jag känner mig för gammal för att orka med graviditet och bebis igen. Jag har funderat att ta ut spiralen och ta det som det kommer, men inte riktigt kunnat ta det där steget. Nu har jag gått med mina kval hela hösten då spiralen hade funnits där nu i fem år och behövde därför bytas. Flera gånger under hösten har jag haft tid, men bokat om den. Ända tills nu. Och det var med kval jag träffade den där barnmorskan. Men nu är den gamla spiralen utbytt mot en ny. Och jag ångrar mig. Varför ska vi kvinnor behöva stoppa i oss saker som gör att vi blöder? Saker som gör ont att stoppa i sig och som kan förvärra den redan obehagliga, månatliga mensen? När man är i min ålder så rekommenderas egentligen framförallt spiral. Barnmorskan sa att för mig skulle alternativet kunna vara minipiller, men med tanke på att jag har IBS så skulle det skyddet bli verkningslöst om jag fick problem med magen. Eller bättre sagt NÄR jag får problem. Så minipiller var inget alternativ. Särskilt som jag inte heller vill stoppa i mig massa hormoner.

Men nu, med blödningar, molvärk och allmän obehagskänsla i de nedre regionerna så känner jag mig beredd att plocka ut den och skita i allt. Låta A ta hand om skyddet om han nu vill skydda sig, för nu har jag haft den rollen i så många år. Frågan är om jag kan ta det steget? Jag tvivlar

Misslyckanden

Det finns en djävul på min ena axel som viskar i mitt öra hur jag misslyckats i och med att jag mår som jag gör. På andra axeln sitter Det sunda förnuftet och säger att det är inte alls något misslyckande. Till Det sunda förnuftet lutar sig mot allt jag kan om psykosocial ohälsa och visar där att detta är något som kan drabba vem som helst, att ingen är immun. Tidigare, innan jag blev så här dålig har jag kunnat erkänna att även jag skulle kunna bli dålig och jag har sagt och trott att även jag kunde drabbas. Men varför känns det då nu som ett misslyckande?

Hösten har varit jobbig, även om jag inte jobbat mycket mer än i snitt 40 timmar i veckan. Men det har varit mycket ändå. Det har varit många resor, saker som kommit med kort varsel och även om jag på sätt och vis varit förberedd så har de vuxit och blivit större än beräknat. Egentligen är det inget som jag inte kan hantera men tillsammans med en trötthet jag känt och som jag inte tagit itu med har det byggts upp och blivit för mycket och nu har kroppen sagt ifrån. Tack och lov så har jag valt att ta itu med det istället för att följa min instinkt att blunda och fortsätta som jag gjort. Det är där Det sunda förnuftet har kommit in och fått mig att inse att fortsätter jag så riskerar jag bli än sämre. Nu kan jag förhoppningsvis bli fit for fight igen lagom tills sjukskrivningen tar slut den 20:e. Det är vad jag har trott men även om det inte gått så många dagar än så har jag börjat tvivla. Visst, jag mår bättre, men till ”bra” känns det rätt långt. Tröttheten är lika intensiv som innan. Om inte värre. Tårarna är inte lika nära längre, men de kommer lätt. Och idag har orken inte varit på topp och med en femåring som är i värsta femårsperioden och med barnens förväntningar på en bra farsdag har det varit lite slitsamt. Men jag tuffar på. Jag märker ju att A också börjar bli sliten. Vi behöver både orka. Vi behöver både få energi, frågan är hur?

Vi hade tre hårbollar, tidigare i höstas försvann en och två var kvar. Numera är de fyra.

Mamma Electra 2 år

Lilla Mini 8 veckor

Mys! 🥰

Liten och söt! Och busig!

Läkarbesök

Idag fick jag träffa läkare pga mina besvär. Misstanken nu är att kombinationen en ganska jobbig höst och sviter från förkylningen, som även påverkat min ämnesomsättning är orsaken till att jag mår som jag gör, så nu är jag sjukskriven i två veckor. Just kombon förkylning och ämnesomsättning är något som kom när jag själv insåg att jag mått tidigare efter segdragna förkylningar. Många i min omgivning har inte tagit den kopplingen men chefen jag har gjorde det och påminde mig om att jag hade ju mått dåligt även förra hösten och att jag redan då sagt att förkylningar tar hårt på mig. Nu får vi se vad alla prover som tagits visar också. Nästa steg är att träffa arbetsterapeut som hjälper mig med stressen och så blir jag sjukskriven i två veckor. Och nu när jag själv inser hur jag haft det tidigare efter förkylningar så ser jag ju också att jag snart kommer att må bättre, allt eftersom kroppen återhämtar sig från förkylningen.

Idag kom tårarna bara som hastigast på morgonen när jag stod i duschen, annars har det gått relativt bra. Men så har det inte heller varit så många stressorer under dagen utan jag har mest på suttit med lurarna på och fokuserat på den granskningsuppgift som jag har. Visst, hjärtklappningen kom igång där ett tag när jag lyckades stänga av den visuella mailnotifieringen men inte ljudet och mailen trillade in och störde mitt fokus. Men så kom jag på att jag kunde ju stänga ner hela musikprogrammet, och det gjorde susning! Eller nåja, jag fick tysta ner även min telefon helt och hållet först, då jag inte lyckades få tyst på dess notifieringar, innan jag fick arbetsro. Med klassisk musik i öronen kom även sinnesro. Frågan är hur jag hanterar saker om det blir lite mer stressiga situationer?

Oron kryper i kroppen på mig. Stressen tynger mitt bröst. Försöker andas djupt men lyckas inte fullt ut. Så många lösa trådar som måste knytas in i väven så att den inte löses upp, tillsammans med en arbetsbelastning som egentligen kanske inte är så tung, men som ändå gör att jag har fullt upp ett bra tag framåt. Samtidigt så vet jag inte om jag vill lämna ifrån mig så många uppdrag till någon av mina konsultkollegor, oron för att stå plötsligt utan något att göra finns ju alltid där. Samtidigt så är det ju det här med att få ihop vardagen med allt vad det innebär av hämtningar och lämningar, en man som har häcken full på sitt jobb, barnens aktiviteter, ett hus som måste underhållas, saker som man vet skulle kunna bli avkopplande som tex trädgårdsskötsel blir en ytterligare ångestfylld sak på ”att-göra-listan” som aldrig hinns med.

Hösten har varit jobbig. Hade allt flutit på som planerat så hade det inte varit några problem. Inte heller om det hade varit några saker som inte gått som planerat, men nu var det så många olika saker som inte gått som planerat och gett en ökad belastning. Och så saker som hänt på jobbet som tagit mig hårt. Jag söker svar men får inga. Får bara höra att jag ska ha tålamod. Hur länge får jag inte svar på. Har inte fått det nu på en månad sedan jag blev ombedd att visa tålamod. Många bäckar små, helt enkelt.

Sedan mitt i allt blev A förkyld och sängliggandes nästan en vecka. Så när först det ena barnet och sen den andre blev sjuk fick jag stanna hemma. Om du testat jobba hemifrån när du vabbar med en febrig och förkyld men väldigt pigg 5 åring så vet du att det är svårt att få så mycket gjort. Sen blev den andra sjuk och då jag började känna hur energin och orken började försvinna för mig så fortsatte jag att vabba tills jag själv en dag kände mig som om jag haft över 40 graders feber utan att varken ha det, eller ha några andra symptom som tex förkylning eller hosta. Det var nästan så att jag började fundera på om jag skulle ha blivit inbillningssjuk. Till min lättnad så kändes inte kroppen som i en febertopp nästa morgon men trött och en röst som försvunnit helt visade att jag inte bara inbillade mig. Tyvärr så var jag dock jagad att börja jobba för tidigt och dessutom hålla utbildning, trots utmattad kropp, heshet och hosta. Sedan bli jagad i ett uppdrag av en kollega från annat kontor, som inte kunde acceptera att jag var sjuk plus en stor deadline i något som jag inte riktigt kände att jag hade koll på, snarare tvärtom. Och nu står jag här. Jag gråter för inget. Tryck över bröstet. Korta ytliga andetag om jag inte koncentrerar mig på att andas. Tröttare än tröttast fast det känns som om jag sover bra. Får jag sova så länge som jag vill så sover jag, som jag alltid gjort, runt 8-10 timmar för att därefter vakna och känna mig utvilad. Tyvärr så håller inte den känslan så länge. Inom en halvtimme, ibland efter ett par timmar, har känslan av utmattning kommit tillbaka. Värk till och från i mina leder. Kort stubin, ingen ork, inget tålamod. Magen krånglar. Frusen. Minsta lilla sak förvärrar mina symptom. Jag mår helt enkelt inte bra. Än så länge tuffar jag på, men frågan är om jag klarar så mycket till. Jag har sökt hjälp. Jag ska få hjälp. Jag har dragit i nödbromsen. Det har vidtagits åtgärder men frågan är om det gått för långt. Om jag väntat för länge. Men jag har ju trott att jag skulle fixa det. Det gjorde jag tydligen inte

Den galna kaninvakter

Alla har vi väl hört talas om ”den galna kattanten”. Skulle A lämna mig så skulle jag nog lätt bli en sådan men som istället för katter har kaniner 😉 Vi har ju haft tre, en försvann tidigare i höstas så kvar har vi två gamlingar på 8 år. Nu har jag lyckats övertala A att ersätta den som försvann. Dock inte med en utan två kaniner… Det är en dvärgvädur på 2 år som ska pensioneras från en uppfödares avel och hennes lilla unge. När ungen blivit 8 veckor så får de flytta hem till oss. Så får jag presenter våra två gamlingar, mina älskade griniga, gamla, hårbollar Linus och Lisa (Linus är den med svarta fläckar och som är lurvigast)

Och så de två som vi får hem näst nästa helg, mamma Citrus (eller Electra) och dottern som troligtvis kommer få heta Mini (Mini är den vita)

Är hon inte bedårande lilla Mini så säg!? 🥰

Hösten har varit tuff med ett fullspäckat schema med små marginaler och många resor. Tröttheten var ett faktum och inte blev det bättre av att jag kände mig orättvist behandlad på jobbet i och med misstänkt olika behandling av mig och några kollegor från arbetsgivarens sida. När jag sökte svar och förklaring fick jag inga, men tydligt var det att det var obehagliga frågor då jag enbart möttes av slingrandet (såväl bildligt som bokstavligt) och dessutom tillslut blev tillsagd att ha tålamod. Hur länge fick jag aldrig veta. Idag tre veckor senare har jag fortfarande inte fått svar. När det blev en massa vab och när jag själv däckades av förkylning så fanns det inget utrymme mer och bägaren rann över. Jag har halkat så enormt mycket efter och igår när jag försökte jobba en stund så blev det för mycket när en kollega ringde upp mig för att fråga om en enkel sak. När vi lagt på luren bröt jag ihop helt.

Idag skulle jag hålla utbildning på annan ort. I bilen på väg dit kände jag hur bröstet drog ihop sig och jag fick fokusera rejält för att få till ordentliga andetag som inte bara nådde övre delen av luftvägarna. Men någonstans där på vägen under den näst intill två timmar långa resan började känslan av ro infinna sig i mitt bröst. Och under utbildningen blev det bara bättre. Jag kom ut på andra sidan, jag lyckades än en gång ta mig genom stormen.

Jag har funderat så många gånger på dessa brake downs. Det kommer perioder där allt bara växer och växer och tillåter jag inte (eller får möjlighet) till att bara koppla bort allt och köra en ”omstart” så kraschar jag. Symptomen liknar i stort de för stress och utbrändhet med skillnaden att jag inte uppfyller flera viktiga kriterier för att få den medicinska bedömningen. Kommer jag bara igenom det hela så kommer känslan av lättnad och allt blir som normalt igen.

Nu har jag, som jag nämnde, i och för sig haft en jobbig period på jobbet. Jag har känt att jag ger och ger, men får inget tillbaka. Det har lett till att jag började kolla lite efter annat och så sökte jag ett jobb. Det var ett jobb via en rekryteringsfirma men i detta fall skulle man vara uthyrd från rekryteringsfirman. Kunden gillade mig och ville ha mig. Men när jag kollade upp det hela visade det sig att jag inte skulle kunna sluta mitt nuvarande jobb om jag inte ville bli av med min personalbil, även om jag skulle fått fortsatt betala för den ytterligare nästan ett år till. Men istället verkar vi ha hittat en annan lösning, jag hyrs ut från min nuvarande arbetsgivare till rekryterings-/bemanningsföretaget som i sin tur hyr ut mig till kunden. Så går allt som planerat kommer jag inom kort ha ett helt nytt jobb och arbetsplats, men min egentliga arbetsgivare förblir densamma.

Det är inte länge sedan som jag var en blöt fläck. Jag saknade all tro på mig själv, som privatperson och i mitt arbete. Jag tvivlade på allt och alla. Jag tvivlade på allt det jag trodde hade varit sant, och jag tvivlade på även det jag inte trott på. Tvivlen var min ständiga följeslagare. Men främst tvivlade jag på mig själv och mina kunskaper.

Nu har det gått tre år och visst finns det stunder då jag fortfarande tvivlar. Men nu, den senaste tiden har jag känt hur jag för mig själv, i jobbet, har gått från klarhet till klarhet. Jag har tagit hem stora anbud, och i motiveringen från kunden har det förekommit uttryck som ”energi” och ”nytänk”. Mina befintliga kunder har, när de frågat om att få konsultstöd varit noga med att de vill ha mig, annars så får det vara. Jag har även vunnit så pass många uppdrag att jag har kunnat dela vidare till andra kollegor. När jag hållt utbildning har responsen varit god, jag har fått till en bra kommunikation med kursdeltagarna, och i kursutvärderingarna har det nämnts ord som ”inspirerande”, ”kunnig”, ”engagerande”. Jag tar till mig och jag växer. Jag blir stolt över mig själv. Jag kan! Jag är rätt bra ändå!

Det är då som det blir så jobbigt när det inte uppmärksammas. När man börjar misstänka att man blivit orättvist behandlad. När man frågar så så märks det att det blir obekvämt för den tillfrågade och man får sin fråga tillbaka om än omformulerad. När man ställer frågan på nytt och vill ha ett förtydligande så uteblir svaret tills man ställer frågan på nytt, och det i ett Mail där även den högsta chefen är cc:ad. När man då får ett svar som säger att man håller på att jobba med det, att jag ska ha tålamod så tänker man att ett svar kanske är nära. När jag frågar hur länge jag ska ha tålamod, då jag redan för mer än ett år sedan lyfte upp frågan, uteblir svaret.

Vid det läget, då växer irritationen och missnöjet. Jag har uttryckligen sagt, och skrivit hur mycket det påverkar mig att inte få svar. Att det får min arbetsglädje och arbetslust att försvinna. Det är inte roligt längre! Varför ska jag ens försöka när jag inte ens kan få svar? Men tydligen så är det väldigt svårt att få fram ett svar. Och jag kan inte låta bli att fundera på varför det är så svårt? Är det för att fel har begåtts? För är det så att allt är ett missförstånd från min sida, ja, då borde det ju inte vara så svårt att reda ut det. Eller är det så att det är som jag tror, att olika personer har behandlats olika, men att det finns en orsak till det, kan jag ta även det. Men att inte svara… Ibland kan tystheten säga mer än tusen ord. Och tystheten, den driver mig till att inte acceptera en situation som jag inte mår bra av. Jag tänker inte tillåta mig att må dåligt om det är något jag kan göra något. Så nu gör jag något. Jag kontaktar facket som får hjälpa mig att söka svar. Och jag söker andra jobb.