Du vill fortfarande inte arbeta på ett företag?”

Min kund som jag varit mycket hos sedan september ställde än en gång frågan. Jag blev varm, glad och lättad. Svaret var inte svår att hitta. Nej, jag vill fortsätta jobba som konsult. Jobbet ger mig så mycket. Visst, det kostar mycket. Det tär att behöva tänka på sälja. Det tär att inte veta vad man ska göra om några månader. Kommer jag ha att göra? Vad kommer jag att göra? Kommer det vara mycket resor? Många olika kunder? Eller bara någon kund på nära håll? Det sliter att behöva resa så mycket. Och att hela tiden behöva prestera på topp. Samtidigt så vill jag ha variationen. Nej, jag behöver den. Och jag får den snabba feedback som jag också behöver. Eller i alla fall den positiva feedback jag får. Den bygger upp mig. Det är den som fått mig att än en gång börja tro på mig själv. Samtidigt så kan den snabba feedbacken vara förödande de gånger den inte är 100% positiv. En sådan har legat och malt för mig sedan mitten av förra veckan, och med det har osäkerheten vuxit. Mina känselspröt har verkligen varit överkänsliga och jag har därmed tolkat allt jag sett och hört, och då har tolkningen kanske inte varit alltid så positiva och fördelaktiga. Och kanske inte heller rätt. Att då få bekräftelsen som jag fick idag, med frågan om jag fortfarande inte var intresserad av att börja jobba hos dom gjorde gott. Särskilt som vissa av mina tolkningar av olika saker som hade samband med kunden kanske inte hade varit så fördelaktiga för mig.

Jag inser att min självkänsla är i bott och att jag behöver jobba med den. Men hur gör man? Jag har läst böcker om det men inte kunnat ta till mig och få in det i min verklighet. Jag måste helt enkelt hitta en väg, en lösning. För på sikt mår jag inte bra av att trycka ner mig själv så här

Annonser

Avsaknad av minnen

Pratade med min yngsta syster häromdagen. Mycket handlade om mamma. Hon ringer och pratar med mamma dagligen och jag sa att jag tyvärr inte pratar så ofta för på dagarna kan jag inte då jag jobbar och på kvällen hinner det bli så pass sent innan det har hunnit bli lugnt nog hemma för att jag ska få möjlighet, och då är jag rädd för att hon redan har gått och lagt sig för kvällen. Sedan när jag väl ringer så är det svårt då jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Det händer egentligen inte så mycket i mitt/våra liv. Då föreslog syrran att jag skulle ta upp gamla minnen. Det brukar hon göra och det som har varit brukar vara enklare för mamma att koppla till än det som är nu. Efter det här samtalet så har jag funderat mycket på det. Gamla minnen. Visst har jag en hel del minnen men det är svårt att ta upp något särskilt. Mins systrar har alltid sagt att jag var en morsgris, men varför kan jag då inte komma på något sådant? Något som jag kan ta upp? Något som är positivt att minnas tillbaka på?

Jag har minnen på hur jag ligger uppkrupen bredvid pappa i soffan och tittar på tv. Det var Dallas, Falcon Crest, V… Jag minns tryggheten, värmen, pappas lukt. Jag minns hur jag började spela innebandy och pappa fick mig att få kontakt med det lag som blev ”mitt”, även efter att jag efter ett antal år bytte till ett annat. Jag minns hur pappa följde med mig till min första skoldag när vi hade flyttat och jag skulle börja en ny skola. Jag minns mig och pappa i en mängd olika situationer, men jag kommer inte på några med mamma. Varför är det så? Gjorde hon aldrig saker med mig? Eller vad är det? Visst, handlade det om tillfällen då man kunde hamna i kontakt med svensktalande så var det alltid pappa som följde med, då mamma alltid varit så osäker på sin svenska. Men det var inte alltid pappa följde med heller. Jag vet inte varför. Jag har inte något svar på det. Jag vet att jag saknade det. Särskilt när ”alla” andras föräldrar var med.

Kanske beror det på mammas psykiska sjukdom? Hon låg ju inlagd på psyket några gånger när jag gick i mellanstadiet. Mina systrar var bra på att kontrollera mig och få mig att vara som de ville att jag skulle vara genom att påminna mig om att jag måste tänka på mamma.

Tänk på vad mamma skulle säga!

Tänk dig för, tänk på hur mamma skulle reagera om hon visste!

Tänk på mamma, tänk på mamma, tänk på mamma…

Kan det vara detta som gör att jag känner ett så stort avstånd till henne? Jag älskar henne, på mitt lilla vis, men avståndet är enormt. Det har aldrig varit naturligt för mig att berätta saker för henne. Har det varit något så har jag dolt det för henne. Eller försökt linda in det i bomull. Jag har alltid varit rädd för hennes reaktion. Inte att hon skulle bli arg utan för att hon skulle bli ledsen och att jag skulle bli tvungen att trösta henne fast jag själv inte orkat. Som när jag och mitt ex separerade efter nästan sex års förhållande. Jag tänkte då först bo hos mina föräldrar, men när mamma tog det hårdare än vad jag gjorde så flyttade jag redan efter ett par dagar till min äldsta syster och hennes två barn, trots att vi aldrig någonsin haft något gemensamt… Där bodde jag tills jag fick tag på en egen lägenhet. Och så har det ”alltid” varit. Jag har ”tänkt på mamma”, tagit hand om mamma, på mitt lilla sätt. Och avståndet mellan oss har blivit bara större och större. Och idag vet jag inte vad jag ska prata om när jag pratar med henne. Men jag skulle vilja att jag visste. Är det för att jag älskar henne och vill ha det där mor-/dotterförhållandet som många andra har, eller är det för att jag än en gång tänker på mamma, försöker ta hand om mamma?

Några dagars magsjuka av lite lättare variant (allt är ju relativt, de flesta av mina magsjukor är i lättaste laget då jag har graviditeterna och åtta månaders illamående och kräkningar gånger två i bagaget) har fått mig att (än en gång) analysera min kropp. Så matt. Så trött. Så lealös. Orkar ingenting. Och så börjar tankarna snurra. Kanske är det inte magsjuka ändå? Ingen annan i familjen tycktes bli smittad… Kanske är tröttheten bara ett tecken på något annat? Tex utbrändhet? Fast jag tror ju innerst inne inte…. Men det har ju varit mycket i höst… Och… Sedan sansar jag mig. Några veckors förkylning följt av en magsjuka där jag knappt ätit något, inte konstigt att jag inte orkar och är matt!

Ibland när jag får veta något om någon så skapar det en enorm oro i min kropp. Det känns som om all världens energi ansamlas och väntar på att brista ut som värsta vulkanutbrottet. Senast jag kände så var när ett par som jag alltid sett som världens gulligaste gick ut med att de skulle skiljas. De var, enligt eget utsago fortfarande bästa vänner, men det var också allt. Den där oron, rastlösheten växte inom mig och jag visste inte var jag skulle göra av med den. Jag visste inte heller egentligen varför den uppstod.

Nu har det hänt igen. Fick idag veta det glädjande beskedet att en släkting var gravid och beräknades föda fram emot våren. Först blev jag bara glad, men nu, några timmar senare… Jag är trött, så trött att ögonen nästan går i kors, men energin gör att sömn känns långt borta. Energins orsak kan jag dock gissa mig till de här gången då det i mitt huvud ekar

de ska ha barn…”

Min livmoder känns tom. Längtan efter att känna ett liv röra sig i mig… Saknaden efter känslan av den närhet som man enbart kan få med en bebis, och då särskilt vid amning… I just detta fall kan jag inte säga att jag är direkt avundsjuk. Snarare så känner jag glädje för dom. Det var inte så länge sen hon skilde sig från sin ex-man. Hon är bara ett år yngre mig, och jag fyllde ju 41 idag. Vi blir ju inte yngre, det är nu, eller aldrig. Samtidigt växer sig min längtan allt större. Jag tycker inte att jag är avundsjuk. Det är ju bara det att jag vill ju också. Redan innan kände jag den där längtan. Och sorgen över att det inte blir fler. Två är ju egentligen alldeles lagom. Samtidigt, hon är ju nästan som jag i ålder. Och hon har ju två redan sedan innan. Så vad är egentligen skillnaden? Vi är två helt olika personer. Hon har träffat en ny. Jag lever med samma person som jag träffade för snart 17 och ett halvt år sedan. Jag förmodar att hennes nye ville ha barn redan från början. Det vill inte min. Det vi har är jag rädd om och vill inte förlora. Samtidigt så saknar jag spänningen, känslorna och allt det andra i att vara nykär. Eller gravid. Eller med en nyfödd bebis. Eller…

Varför kan jag bara inte vara nöjd?

Höstlov

Den här veckan har jag föräldraledigt för att vara hemma med tjejerna och njuta av höstlov. E har inte riktigt kunnat bestämma sig om hon hellre hade varit på fritids eller inte men Lillasyster verkar vara tillfreds med att ha fått så mycket tid med sin mamma. Den enorma trötthet hon visat den senaste tiden är borta, bråk, gnäll och trots har minskat radikalt och det är en glad, energisk och busig tjej som visat sig de sista dagarna. Och jag har själv fått betydligt mer energi. Hösten har varit hektisk och min kalender visar att det lär knappast bli mindre under de veckor som är kvar till årsskiftet. Jag har helt klart tagit på mig lite väl mycket… Jag får helt klart lära mig att planera bättre framöver. 

I vilket fall så är det höstlovsledigt just nu. Eller helt ledigt har det ju inte varit, jag har varit tvungen att jobba lite och lär få jobba mer för att hinna med. Men ändå. Ledigare än vanligt i alla fall. Om vi gjort något särskilt? Egentligen inte. Eller jo, lite. I måndags var E:s bästa kompis från förskoletiden här då fritids hade studiedag. På söndagen hade vi varit med henne och hennes mamma på Liseberg som har Halloween-öppet. 


På tisdagen åkte vi och hämtade mamma för att tillsammans med henne åka och hälsa på min yngsta syster som bor ute på landet och har en massa djur, hönor bland annat. 


Tjejerna var i sitt esse. Särskilt när de fick mata hönorna med spagetti. 

Själv så blev jag aningens skakad av hur mamma åldrats. Hon har allt svårare att röra sig, hennes skakningar har blivit ständiga och i hög grad och allmänt är hon gammal och trött. Det gör ont att se henne åldras. Det gör ont att känna att jag inte har något att säga henne. Min finska räcker ofta inte till. Hon klarar inte längre av svenskan över huvudtaget. Och det som händer i mitt liv är inte så mycket att prata om. Inte för att de egentligen händer något.
Igår åkte vi till vår favorit-second hand och så åkte vi tåget hem då A var tvungen att åka på ett jobbmöte. Lillasyster var superenergisk och var jätteduktig med att gå själv hela vägen hem från tåget. Jag förmodar att kombinationen gummistövlar, regnställ och mängder av vattenpölar som hon fick hoppa och springa i bidrog till hennes glädje och energi… 

Idag så har även A varit ledig och vi har bland annat hunnit med en härlig skogspromenad i det härliga höstvädret. Det blev en riktig energiboost inför gråare och regnigare dagar!

Vad vi gör resterande del av veckan återstår att se. Förhoppningsvis något som gör att dagens härliga känsla hänger kvar ett tag till. 

Och vad ska ni göra?

Nästa vecka är det höstlov på skolorna och jag har tänkt vara ledig hela veckan med tjejerna. Hösten har varit intensiv och jag känner verkligen hur mycket jag behöver det här. Och jag märker hur mycket barnen behöver det. Särskilt Lillasyster har varit väldigt trött och väldigt jobbig i allmänhet plus otroligt mammig. Treårstrotsen är jobbig för oss alla, men trots allt är det nog värst för henne själv. A ska också vara ledig, men troligtvis inte mer än torsdag och fredag, vilket får mig att känna mig besviken då vi från början hade sagt att vi skulle vara lediga hela familjen. Sedan skulle han bara jobba måndagen eller tisdagen för att sedan bli både måndagen och tisdagen. Och igår så fick jag veta att han hade svårt att vara ledig på onsdagen. En anledning till att vi sagt att vi skulle vara lediga var att vi ville passa på och utnyttja föräldradagar innan de brinner inne under nästa år. Fast redan när vi pratade om det så verkade A inte så värst brydd om att dagar skulle brinna inne, vilket det i och för sig kommer att göra oavsett om han är ledig dessa dagar eller ej. Och det stör mig. Det stör mig att han inte tycks bry sig så mycket om tjejerna. Att jobbet är viktigast. Som idag, efter att han för första gången sedan Lillasyster var en liten, liten plutt var lämningen imorse jobbig för honom. Hon grät och var ledsen och var allmänt inte på humör. Under dagen på förskolan hade allt varit bra, men när jag hämtade henne… Jag har aldrig varit på maken! Stackars lilla barn, jag kände inte igen henne! Och jag insåg att hon nog skulle må bra av att stanna hemma resten av veckan. För A var det den naturligaste sak i världen att vi skulle fråga farmor om hjälp. För mig var det inte lika naturligt. Särskilt som både hon och farfar har blivit så pass dåliga de senaste gångerna som de varit sjuka, och om det är något sådant som Lillasyster är på väg att få… Samtidigt så har jag så sjukt mycket jag måste få avklarat – en deadline, fakturering och annat fix för att jag ska kunna vara ledig nästa vecka, ta fram sammanlagt tre dagars utbildningsmaterial… Jag vill göra allt för att få allt det här avklarat och lämnat bakom mig för att på så vis verkligen kunna vara ledig nästa vecka. Men då kan jag ju inte stanna hemma med vab. Och han… 

Samtidigt med detta så hade jag velat planera in något särskilt för nästa vecka. Jag hade velat åka iväg på en övernattning eller något, men jag tycks vara den enda i familjen som vill det. Vi (/jag) hade tidigare pratat om att åka till Stockholm och/eller Eskilstuna, men nu blir det inget. Jag vet ju inte ens hur han kommer att jobba! Dessutom så vill ju E aldrig åka iväg någonstans… Och frågar jag nu A om vi ska hitta på något så är det enda han pratar om är städning av källare. Jippieyey vad roligt. Ett i-landsproblem, jag vet. Men ändå. Sommaren var inte så upplyftande. Hösten har varit tung och stressig och kommer att fortsätta vara det fram till jul. Och jag har verkligen försökt få till något som livar upp den gråa vardagen, men icke. Ingen respons. Inget intresse. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. 

Den senaste veckan har #metoo exploderat över världen och så även debatten och jag tror inte någon har förblivit oberörd. Det väcker känslor. Och tankar. Så även hos mig. Så här kommer några av mina.

Det lyfts upp i media kända personer som har gått över gränsen och vara beteende på inget sätt är ok. Det jag reagerar här är 

  1. Varför lyfta upp allt detta i media? Varför peka ut enskilda personer? Jag ser inte syftet med det hela
  2.  Särskilt inte om det har varit känt av många. Där många har stått bredvid och låtit det ske utan att reagera, utan att säga stopp. Där många har stått nere bredvid, sett, hört och låtit det fortgå. Kanske till och med skrattat med åt ”skämten”. Men inte sagt något. Vad säger det om dessa personer? Särskilt om de inte har stått i beroendeställning till den som har haft detta kränkande beteende? Jag ser det lite som ett tonårsgäng där man trissar varandra till att hela tiden gå ett steg längre, allt för att vara ”störst”, ”bäst”, ”roligast”. Där det är någon som inte ser var gränsen går, och därmed passerar den. Och de andra lattjar med, men med en obehagskänsla i magen. För att varje gång som detta händer, för varje gång som gränsen passeras så flyttas gränsen en bit, steg för steg. I det fallet är det inte ens fel att gränsen passeras. De andra är minst lika delaktiga i det då de inte säger något. För att de tiger. Och detta gäller oavsett om det handlar om sexuella trakasserier och övergrepp eller andra händelser som tex andra trakasserier/övergrepp och andra brottsliga handlingar. Låter man något sådant fortgå och man säger inget, ja, då är man i mina ögon precis lika skyldig som den som utför handlingen. 
  3. Varför är det egentligen en sådan fokus på sexuella handlingar? Ja, jag tycker att det är bra att det lyfts upp hur fel det är i samhället när var och varannan blir sexuellt trakasserad på ett eller annat vis. Det är jättebra! Men varför hör man inte om de fall där kvinnor har trakasserat män?  Eller finns dom inte? Eller är det så att det fortfarande idag är ok att kvinnor ”tar för sig”? Det jag saknar i den här debatten är alla de andra handlingar som inte kan klassas inom området ”sexuellt”, men som likväl är nervärderande, kränkande och förtryckande. I min värld så är alla trakasserier och kränkningar precis lika fel, oavsett om de är av sexuell karaktär, eller inte.  Något som inte borde få excistera. Och om man ser att någon utsätts för detta så är det ens för-de skyldighet att försöka sätta stopp för det. Jag tror på kulturens kraft. Kulturen går att ändra. Kulturen sitter i huvudet hos de som finns i den. Det som finns i huvudet på någon kan ändra på. Det tar tid, men det går. Om en ensam person försöker ändra, så går det inte lika lätt, men det går. Man kan lära gamla hindrar att sitta, det tar troligtvis bara längre tid
  4. Jag såg denna och reagerade över att ”sexuellt ofredad” används i kolumnen. Sexuellt ofredad blir man (i min värld) av någon som vet vad sex och lust är. Jag tror inte att en fyraåring vet det. Eller vad sex är. Jag tror inte mina barn, 3 och 7 år gamla vet vad varken ”sexuellt ofredande” eller ”sex” är. Jag tror inte att de är unika. Snarare tvärtom. Och vet de inte vad det är, kan de då utföra sådana handlingar? Däremot så kan de begå handlingar som inte är ok av andra skäl. Handlingar som de förhoppningsvis har lärt sig inte är ok. Som att säga dumma saker till någon. Eller om någon. Eller göra dumma saker. Som att slåss. Eller bitas. Eller puttas. Saker som de lärt sig allt eftersom i sina liv att det inte är ok. Men däremot handlingar som kan uppfattas vara av sexuell art vet de inget av. Tror jag. Hoppas jag. Jag försöker lära dom att deras kropp är deras. Att ingen annan får bestämma över dom. Eller deras kroppar. Eller lite fel är det ju där. Vi föräldrar bestämmer ju ibland över dom. Och deras kroppar. Som när de inte vill borsta tänderna eller håret. Eller när de inte vill torka sig ordentligt efter att ha gjort nummer två. Eller inte vill duscha fast de luktar skunk, gammal svett och sur mjölk och är leriga från topp till tå. Då går vi in och lägger in vårt veto. Eller som när Lillasyster brände sig på spisen och vi tvingade henne hålla handen under svalt/kallt vatten och därefter la på brännskadegele fast hon inte ville. Eller… Så ibland går vi över gränsen för vad de tycker är ok, men vi ser att det är för deras bästa. Vilket leder mig till
  5. Hur vet man vad som är ok och vad som inte är ok? Hur vet man vart gränsen går? Att ta på någons rumpa kan vara ok (men är nödvändigtvis inte det, beroende på hur msn könner varandra och hur mottagaren tar det) om man har ett förhållande på något vis. Att ta på en främmande persons rumpa är i de flesta fall inte ok. Att ta på någons bröst, samma sak. Men att ta på någon annan i övrigt? Det beror på. Det beror på så mycket olika saker.  Om det är två personer som är intresserade av varandra så är det ok. Och ibland kan det vara så olika. Som när jag gick på högstadiet så hade jag en lärare i matte som inte hade riktigt samma behov av personligt utrymme som många andra har. Jag minns med obehag hur den här läraren kunde komma och stryka en över armen och fråga hur det gick. Eller hur nära läraren stod en när man fick hjälp. Hur svårt det var att lyssna på det som sades då obehaget var så stort. Av detta skulle man kunna tro att det handlade om något sexuellt, men jag tror inte det. För i så fall skulle det varit det gentemot klassens samtliga elever av både könen. Jag tror inte att läraren ifråga var medveten om vilket obehag detta medförde hos alla elever. Och i och med att ingen sa något… Men vem skulle kunnat göra det? 


Mer tankar och funderingar finns angående detta. Betydligt fler. Men jag nöjer mig med det. För idag i alla fall. Jag är rätt trött och sliten och börjar känna att mina tankar börjar bli alltför röriga för att fortsätta just nu

Verkar något vara för bra

…för att vara sant, så är det oftast det. Ofta så förknippas det uttrycket med erbjudanden och inköp, men det stämmer även på människor. Jag har sett det på så många olika håll. Som nu senast, nyligen, fick vi veta att ett par i min släkt som alltid har varit det sötaste och raraste paret någonsin, ska gå skilda vägar. Allt ska vara i vänskap och de säger att de fortfarande älskar varandra, men numera är det enbart som vänner. 

Jag och A pratade om det i helgen och han ställde frågan om det bara var så att det var vi som var bekväma som fortsatte att leva ihop år efter år. Jag vet inte. Visst har tanken farit genom huvudet någon gång om separation, men i slutändan har jag ändå kommit fram till att trots att jag tvivlar på det mesta i mitt liv så finns det två saker som jag inte vill byta ut. Det är mitt jobb och det är min man. För trots att allt inte är som livet på en pinne så ger dessa två saker mycket av det jag behöver. De ger mer än vad det kostar. Och vad det gäller honom… Ja, han är inte så tokig ändå! Frågan är hur det är för honom? Fortsätter han att leva tillsammans med mig av bekvämlighet? För trots att han säger något så har det väckt en oro hos mig

Vad händer?

Inte mycket. Samtidigt som det på ett sätt händer just mycket. Jag börjar allt mer misstänka att jag inte är 20 och att min kropp inte blir yngre. Den börjar protestera på allt fler sätt och den börjar visa att jag inte är någon snärta längre. Den biologiska klockan tickar inte, den slår. Hormonerna löper allt mer amok. Depressiva perioder möter de mer euforiska, perioderna och jag anar  allt mer hur de hänger med i min cykel. För dryga veckan sedan var jag nedstämd, de senaste dagarna har jag haft desto mer energi, ork och livsenergi. I förrgår frågade till och med en kollega hur jag orkade vara så energisk och glad när jag gick omkring och nynnande Kampferdrops ”Jag trodde änglarna fanns”… 
Jobbsituationen för tillfället är rätt tuff. En kollega på ett av de andra kontoren har blivit delvis sjukskriven vilket har medfört att vi övriga som jobbar med frågorna har fått se över våra redan fullbokade kalendrar. Jag som precis hade gjort en total räd med min kalender och mina kunder, lämnat över flera uppdrag och projekt till andra konsulter för att kunna fokusera så mycket tid som möjligt på en kund som helst hade velat ha hjälp på 100% året ut, fick nu göra en ytterligare översyn. Det slutade med att jag insåg att jag var tvungen att avstå E:s önskan om att få ha mig med när hon skulle träffa en öronläkare senare i månaden, då jag måste åka upp till Stockholm för att hålla utbildning då… Den dagen i förra veckan kändes riktigt skit. Jag var arg, besviken och frustrerad. Riktigt enormt frustrerad. Så frustrerad att tom några tårar föll. Jag insåg även då att till viss del berodde det nog på hormonerna. Och nu när mensen är här och jag känner mig mentalt yster som en ko som precis blivit utsläppt från ladugården för första gången efter en mycket lång vinter, så inser jag att detta är inte helt normalt. Eller jo, normalt är det ju.  Det är inget helt ovanligt tecken på förklimakterie/klimakteriet… 😳

Det i sin tur får den biologiska klockan att ljuda än högre. Och det trots att, jag som jag tidigare nämnt, är fullständigt medveten om att jag stundvis idag har svårt varken hinna med, och att orka med att ge de barn jag har idag, det jag vill ge dom. Eller vara den mamma jag önskade vara, för den delen! Att det ska vara så svårt? 

Efter att ha varit iväg en natt på tjänsteresa så var det mysigt imorse att prata med Lillasyster om livet och saker och ting. Då A har varit iväg på tjänsteresa han med så var hans föräldrar här en natt och hjälpte oss med barnen. Så idag så berättade jag för Lillasyster att jag hade saknat henne och Storasyster, och frågade därefter om hon hade saknat mig. Det hade hon inte. Inte det minsta. Vi kunde gärna få åka iväg igen en annan dag! Och då skulle vi gärna stanna borta lång tid. Eller det var till och med en jättelång tid… Snacka om snopet! Jag jade ju inbillat mig att jag skulle ha världens gullegris att kramas med och istället fick jag någon som tyckte att jag kunde åka iväg igen och stanna borta ett tag 🙄

Genomslag 

Jag har tidigare inte riktigt funderat på vilket genomslagskraft som sociala medier kan ha men för dryga veckan sedan la jag in en sak på LinkedIn och nu när jag var inne igen så insåg jag att det jag då hade skrivit hade nått ut till många. Närmare sagt så hade den haft 1001 visningar. Otroligt!


Nu blev jag sugen på att lägga upp mer, jag behöver ”bara” komma på några bra ämnen/artiklar eller annat bra att lägga upp.