Tankar

På mitt jobb är det många, fler än på de flesta andra arbetsplatser, som är väldigt miljömedvetna. De allra flesta tränar en hel del och är allmänt väldigt hälsomedvetna (även om onyttigheter smiter ner emellanåt också). Allt detta finns det som sagt var en hög medvetenhet om. Allt det fysiska. Något som jag dock saknar är medvetenheten om det mjukare bitarna. Om vad som gäller människans mjukare del. Och denna okunskap och intresse tror jag det allmänt i samhället finns en stor okunskap inom, och som jag tror är en bidragande orsak till dagens allt mer ökande sjukskrivningar orsakade av stress och andra psykosociala orsaker, både privat och i arbetslivet.

Idag så ”ska” man vara ständigt nåbar. Oavsett vad. Vi är alla så viktiga och är sådana nyckelpersoner att vi inte kan koppla av under kvällar och helger och stänga av tekniken, och för att inte tala om några veckors semester! Vi ska vars tillgängliga, för såväl kolleger som kunder. Vi måste kolla våra mail. Vi måste ha våra jobbmobiler på. Utifall-att-om. Det är oftast inte så att arbetsgivaren har krävt det. Det behöver inte ens vara att arbetsgivaren har antytt något sådant, men ändå så sitter man där, kollar sina mail, svarar på de där samtalen… Och även om telefonen inte plingat till kollar man den, man kan ju ha missat något! 
Men ärligt, hur många människor är så enormt viktiga? Hur många människor är så oumbärliga? Hur många måste verkligen vara ständigt tillgängliga, ständigt uppkopplade? Hur många saker måste åtgärdas på en gång och inte kan vänta till nästkommande arbetsdag? Och hur många saker av dessa viktiga saker kan man inte låta någon annan ta ansvar för medan man själv är ledig/har semester/samlar ny energi? Jag tror att dessa saker är ytterst ytterst få. Och personer som har dessa jobb är en ynka bråkdel av alla dom som tror att de har ett så viktigt jobb att de är totalt oumbärliga. 

En gång pratade jag om dessa frågor med en person som jobbade i ett internationellt företag. Hen ansåg att i och med att hen jobbade med forskning och utveckling så var det av yttersta vikt att vara tillgänglig för kollegerna runtomkring i världen. När jag undrade om dessa kollegor hade samla förväntningar tillbaka fick jag en frågande blick tillbaka. Personen funderade en stund och svarade ”ja”. Men ärligt, är det verkligen så? Är det inte bara så att vi skämmer bort varandra med att vara ständigt tillgängliga? Jag menar, ta bara för 15-20 år sedan. Ja, kanske till och med kortare än så, 10 år sedan. Innan mobilernas tid. Visst klarade sig företag även utan att alla var ständigt nåbara? Varför skulle de inte göra det idag? Kan det kanske vara så att det, i alla fall delvis, beror på att vi alla vill känna oss viktiga och behövda? Att genom att vara ständigt tillgänglig, svara på mail så snart de dimpt ner i maillådan vill visa hur fantastiska och kompetenta vi är? Fast egentligen så biter vi oss själva i svansen. Bränner ljuset i både ändarna.

I slutet av juni, strax innan jag gick på semester enades jag och min chef över hur jag skulle göra med mobil och mail när jag gick på min ledighet. Jag skulle inte behöva ha koll på dom. Tyvärr har inte alla samma bild av hur det ska vara. Några kollegor hade försökt få tag på mig trots att de visste att jag var på semester. Ingen av dom hade något viktigt som inte kunde vänta eller som de inte kunde lösa själva. Undrar hur de ser på mig nu när jag inte var tillgänglig? Kanske tänker de så som några av mina närmaste kollegor (inklusive chef) sa till mig när jag ansåg att jag inte skulle behöva ha på/med mig min jobbmobil när jag var på semester. De visste mitt privata nummer, liksom vakten på företaget. Skulle det vara något akut så skulle de få tag på mig. Men det var tydligen inte tillräckligt. De skulle minsann se till att de var tillgängliga ”för de ville minsann göra ett bra jobb!”

Allting har en ände

…så även semestern. En vecka kvar av ledighet. En vecka då vi hade planerat in bl.a. Oslo och därefter Nordens Ark, men som nu tycks bli avbokat och istället i förkylningens tecken. Först började Lillasyster med sina hostningar, sedan kom jag och nu idag vaknade E med feber. A är också lite småhostig. Hostan är en sådan där rejäl rethosta och två kvällar har Lillasyster vaknat och hostat tills hon kräkts upp en massa slem. I mitt fall kommer hostattackerna närsomhelst under dagen. Just nu ligger jag i soffan helt utslagen efter en sådan. Skillnaden mellan mina och Lillasysters attacker är att jag hostar och kräs mer. Det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och det känns som om jag aldrig kommer kunna sluta. Uppåt värre, alltså… Och kul avslut på den här ledigheten…

Fyra semesterveckor är slut och denna och nästa vecka ska jag använda upp de sista föräldradagarna på den högre nivån. Jag insåg när jag skulle lägga mig igår att jag hade glömt att skicka in min ansökan till Försäkringskassan så det var bara att göra det. När jag var klar så hade klockan passerat 3 minuter över midnatt. Jag la mig ner än en gång för att sova när jag började fundera på hur många dagar som det egentligen var som vi hade kvar på våra tjejer så jag loggade in igen och såg att min ansökan hade blivit godkänd. Snacka om snabb behandlingstid! 😊

Vad det gäller återstående dagar så insåg jag snabbt att vi kommer att bränna inne en hel mängd. Olika regler gäller för barnen och på E måste vi använda upp dagarna innan hon gått ut ettan i juni nästa år. I Lillasysters fall kan vi spara dagar tills hon är äldre än så men vi får bara spara 96 dagar efter hennes 4 årsdag. Det innebär att om vi inte vill låta några dagar över huvudtaget brinna inne så  har vi bortåt 120 dagar att ta ut det närmaste året. För att lyckas med det så finns det så blir det till att vi både går ner i tid eller att vi tar långledigt vid alla loven. I och med att E nu börjar första klass så blir det ju inte lika lätt att ta och åka iväg hur som helst, eller få någon längre ledighet. Och då A inte verkar så värst intresserad av att ta alltför många av ”chipsdagarna”  och framförallt inte gå ner i tid så återstår att jag gör det. Eller att vi låter dagarna bara försvinna. Nu återstår att se vilket det blir

Kanske inte riktigt, men nästan…

…så att jag känner igen mig i denna debattartikel. Stundvis i varje fall. Samtidigt som jag känner lättnad över att det inte är så hela tiden. Bara stundvis. Det kan nog vara så att det är Lillasysters ålder som gör att det är enklare. En teori som jag grundar på att jag stundvis i år t.o.m. har känt en lättnad över hur bra allt har varit just där och då, stunder när mina två lekt tillsammans i frid och harmoni och i glädje. Stunder av rena ”halleluja-moments”. Visst är det skönt när barnen blir lite äldre och klarar sig, i alla fall under korta stunder själva!

Förra veckan var vi i Värmland med lite släkt, den här veckan har fortsatt med det sociala livet då bästa vännerna från Eskilstuna har varit på besök. De kom igår förmiddag och åker imorgon. Så många gånger som jag önskat att de bodde betydligt närmare! Från början var det två vilsna själar som nyinflyttade i en ny stad lärde känna varandra och blev vänner. Sedan gick tiden och så småningom blev även deras respektive vänner. Och idag finns det barn och även dessa är vänner och leker så himla bra tillsammans alla fyra! Det är ju så underbart! Önskar bara att vi kunde ses oftare, umgås mer..!

Sommarlov, gräset är så grönt..

Sommarlov, solen lyser skönt! 

Nu har inte solen varit så synlig och det har inte varit jättevarmt, men jag klagar inte! 

Tiden går fort. Jag är redan inne på andra veckan, av sex semesterveckor. A jobbar även denna innan även han får ”sommarlov” som Lillasyster säger.

 Hittills har jag/vi lyckats fördriva tiden rätt bra. Det började med att E hade sin bästa kompis hos sig medan kompisens föräldrar jobbade två dagar i förra veckan. Tjejerna fungerar så väldigt bra tillsammans så det brukar vara så att jag knappt ser dom annat än till måltiderna. Denna gång fick även Lillasyster vara med stora delar av dagarna, vilket gjorde att jag plötsligt kunde både städa, tvätta och få tid över att läsa bok eller göra något annat som jag kände för, och inte bara måste! Underbart! 

En annan dag så tog jag och mina tjejer tåget för att hälsa på henne på hennes boende. Jag har inte hunnit åka och hälsa på henne där efter hennes flytt så det var trevligt! Då vi först skulle ta oss till stationen hemma hos oss och frpn stationen till henne och så hem igen så hade tjejerna med sig spring-/sparkcyklar och så vagn till Lillasyster. En vagn som knappt användes annat än till min ryggsäck och så en liten stund på väg till mamma då Lillasyster blev trött och så småningom somnade i vagnen. Hon som inte sovit middag hemma på ett bra tag nu. Hon var dock rätt trött och barnen, särskilt Lillasyster tyckte allt var konstigt. Nytt boende, nya möbler, inga leksaker kvar så som hon hade tidigare till barnbarnen, mormor kom inte ihåg så mycket svenska… När vi skulle gå och den portkodade ytterdörren hade gått i lås bakom oss så stod lilla mamma på andra sidan och såg så ledsen och övergiven ut. Men när barnen kastade slängkyssar till henne sken hon upp och jag fick en glimt av den mormor hon varit. Älskade mamma..! Så mycket känslor det är med henne! Så lite ork och förståelse från min sida! Så många ledsna och sorgsna känslor… Men samtidigt, kärlek. Hon är ju ändå min lilla mamma! Och jag vill bara gråta! Varför har det blivit så här? Varför känner jag som jag gör? 

På väg till tåget

En dag så var jag och en av de underbara tjejer som jag en gång för länge sedan lärde känna i en tråd på Familjeliv, där vi alla hade försökt en längre tid få barn, iväg på SPA på Arken SPA. Först en eftermiddag fylld av avslappnande SPA och som avslutning på dagen en smaskig grillningen. Tack söta J för ditt sällskap! Och tack för att du lyssnade på allt mitt gnällande och ältande! 

Igår så var jag och tjejerna på familjeteater i Byxorna på Gunneboslott. Vi har en tradition E och jag att gå på denna varje år. Det är barn och ungdomar som spelar under sommaren under några veckor. Förra året blev jag sjuk, men i år så var vi alla friska och så fick även Lillasyster följa med. Superkul! Är du trakterna och har tid över så åk gärna och kolla på teatern, det är några föreställningar kvar!

Slutligen så har jag äntligen slutfört (nästintill) den Bambi som jag målade i E:s rum när hon var liten. Numera är rummet Lillasyster och senaste året har hon ofta pratat om hur fin hon tycker att Bambi är, vad snäll mamma är som målat den åt henne och att hon även skulle vilja få en Pippi på väggen. Det skulle inte vara någon tavla utan målad på väggen, precis som Bambi. Nu är ingen av dom helt 100% klart men så här har de i alla fall utvecklats de senaste dagarna

Bambi som han sett ut de senaste 6 åren och så är Pippi på väg

Lillasyster känner efter om färgen har torkat. Det hade den

Pippi i närbild med inga konturer ännu ifyllda

Och nu ser de tillsammans ut så här

Visst är det fantastiskt!

När man tänker efter, det är rätt fantastiskt! Tänk så mycket vi lyckats med och fortsätter att lyckas med!

http://www.gp.se/livsstil/karim-zendegani-mitt-första-möte-med-jante-1.4391347

Första kalaset

Lillasyster hade sitt första barnkalas idag. Vi hade bjudit in ”de stora” barnen från förskoleavdelningen som nu skulle flytta till storbarnsavdelningen, sammanlagt fem barn. Tre av dom kom tillsammans med sina mammor. 

Under veckan har jag följt vädret spänt. Hela veckan har de lovat mulet och regn. Ett tag hade de t.o.m. lovat mycket regn. Igår när jag kollade hade de ändrat till enbart regn på kvällen men mulet. Och ca 17 grader som varmast. När jag vaknade idag såg jag genom persiennerna att solen sken. Glädje! När jag kollade på vädret på mobilen blev jag än gladare 

Men än bättre blev det! Solen sken hela dagen från en klarblå himmel. Termometern steg helt klart över de utlovade 23 graderna. Och kalaset? Den blev lyckad. Fiskdamm, fika ute i det sköna vädret, lite hinderbana och så fri lek i gungorna, studsmattan och lekstugan. Och så en skatt bestående av vattenpistoler och choklad pengar. Och Lillasyster? Hon var supernöjd när kalaset var över och kompisarna hade åkt. Eller som hon sa 

”Trevligaste dagen!”

Kaos men ändå bra

Efter att ha börjat veckan med en tjänsteresa till vår östliga grannland så skulle jag idag åter vara på kontoret. Jag hade lagt upp planen så bra och tänkt förbereda fredagens utbildning liksom den jag ska hålla måndag-tisdag nästa vecka. Men redan i måndags kväll när jag och min kollega, projektledaren för projektet som jag reste för, åt middag kände jag hur mina planer ruckades. Hon skulle gå på semester på fredagen, dvs imorgon och skulle vara tillbaka den 3 juli. Jag går på semester då och kommer vara ledig i sex veckor så någon diskussion rörande rapporten från vårt besök skulle vi inte kunna ha och vi skulle verkligen få sköta respektives del helt separat och på varsitt håll och vid olika tillfällen. 

Så igår blev jag än mer stressad när hon förklarade att hon mer eller mindre förväntade sig att jag skulle göra reseräkningen och rapportera in all tid under dagen. Men visst skulle jag nog kunna hinna med det under dagen!

Gissa om min stressnivå steg när jag förstod att E:s skolavslutning skulle vara idag och att det förväntades att jag skulle vara med…  Men jag måste säga att det var en rar skolavslutning!

När jag väl kom till jobbet, tre timmar senare än vad jag hade planerat så sprutade stresshormonerna ur öronen på mig. Inte blev det bättre av att jag dessutom skulle hinna med ett skypemöte med en kund som hade gått till vår VD och beklagat sig över mitt jobb jag håller på och utför åt dom (utan att jag hade fått förklara situationen något. När jag förklarat så var både min chef och VD:n tydliga med att jag inte hade gjort något fel men tydligen hade inte kunden fått, eller tagit till sig informationen). Men innan mötet tänkte jag göra reseräkningarna. Gissa hur jag reagerade när jag inte kunde hitta hotellkvittona som tillsammans låg en bit över 300 Euro! Då kom jag på att jag hade ju betalt med kreditkortet jag fått vis jobbet och att man med BankID kan kolla sina köp på kortfirmans hemsida. Självklart hade inte hotellutläggen kommit in än. Där och då kände jag att nu skiter jag i allt och så gick jag till ett annat rum och jobbade en stund med annat innan jag kopplade upp mig till mötet. 

När mötet var avklarat så hade pulsen gått ner något och till min glädje hittade jag de förlorade kvittona. De hade legat på mitt skrivbord hela tiden. 

Sedan skulle jag göra reseräkningarna, självklart så strulade det med dom med, men jag hade redan gjort upp en ny tidsplanering med mina andra måsten så jag kände mig ändå rätt lugn. Jag tänkee bl.a. jobba i helgen för att hinna med allt. Särskilt som jag dessutom hade missat att ett återkommande jobbjag har var tvungen att ordnas senast måndag. 

Innan jag åkte hem så hann jag och min chef även ha ett lönesamtal. Den gick bra, jag fick mer än medel och så fick jag beslutet på min önskan om att få en tjänstebil. Den hade beviljats så det ser jag absolut som en extra löneförmån även om jag får betala runt 2000 kr för det. Men då ingår ju allt bränsle. Eller beror på, det är en supermiljöbil jag får så den el jag laddar hemma får jag betala för men jag kan, om jag är först på laddstationerna på jobbet, ladda batterierna gratis där.  Vi får se om det blir en lättare begagnad (efter någon av dom som slutat) eller sprillans ny. Jag skulle dock få besked innan semestern. 

Så, i slutändan, det var en rätt ok dag. Man kan nästan säga att min dag har varit som vädret, skiftande men ändå känns det som det har varit bra

Studentfirande och troll

Det är ”bara” lördag men jag är helt inställd på att det är söndag – underbart att få en extra helgdag! Igår var jag och tjejerna lediga från jobb/skola/förskola för att kunna åka ner till Blekinge och min systerdotters studentfirande. Efter mycket slit var hon nu slutligen klar med sin utbildning. Så lycklig, så nöjd, så stolt! 
Även lilla mamma hade fått komma och delta vid firandet. Min äldsta systerdotter hade hämtat mamma från hennes boende tidigt på morgonen, kört de många timmarna, deltog vid firandet för att på kvällen åter köra hem mamma/mormor och så slutligen hem till sig 4 mil ytterligare längre bort. Studenten var så glad över deras närvaro, och jag tror de också var det. Jag och barnen hade, mot alla odds, med tanke på Sweden Rock festival, lyckats få hotellrum på First Hotel i Olofström så vi kom hem först idag. A hade fått stanna hemma då han är beordrad övertid två dagar i veckan, varav den ena är på lördagar. Tur var väl det, annars hade vi nog inte haft någonstans att sova och jag tycker inte en dagsresa med barnen skulle känts ok. 

Studentfirandet blev jättemysigt. Trots att det den senaste tiden hade hotats om regn så ändrades det hela ju närmare dagen kom och det slutade med en vackert solig dag och en behaglig temperatur på strax över 20 grader. Firandet var hemma hos min syster vilket var kul då de nyligen flyttat in i huset. Trädgården var helt fantastisk med ”strandtomt” som gick ända ner till en å. Den var enormt lummig (och lite igenvuxen) och byggd i etager och jag kunde inte mer än älska det! Dock skulle jag med hög sannolikhet inte ens kollat åt huset med tanke på dess skick… Den är verkligen i behov av totalrenovering! Men det är också precis vad de sökte efter så för dom är det ju rätt! Jag i min tur kunde i alla fall se potentialen i den, men jag skulle aldrig gett mig in i ett så stort projekt!

Vad det gäller hotellet så var det fräscht. Lite dyrt kanske med tanke på att det kostade strax över 1400kr/natten men helt ok. Det som jag hade önskat mig var ett lite större frukostutbud. Men så har jag ju också ätit ett antal hotellfrukostar i mitt liv så jag har väl blivit lite kinkig. Frallorna var helt nybakade och jättegoda! 

Innan vi checkade ut gick vi till den lekplats som låg i närheten. Där fick tjejerna leka av sig lite innan vi checkade ut och började köra norröver för att på hemvägen åka via Gekås. Lekplatsen var stor och det fanns en massa kul saker för barnen, för att inte tala om Trollstigen! Har ni vägarna förbi Olofström och har barn så är det ett bra ställe att ta sig en paus på!