Översvämning

Ibland så känner jag hur spänningarna i min kropp byggs upp allt mer och då finns det bara två saker som kan släppa på dom. Det ena är massage. Ofta får jag då mer ont direkt efter, om än på ett annat sätt, men det går över efter en dag eller två. Ser jag inte till att få massage så händer det som hände igår, det svämmar över bokstavligen och tårarna börjar spruta. Ibland så hjälper inte massagen heller. Dagen efter är jag helt slut, men känslan av lätthet dyker ändå upp. Spänningarna i kroppen släpper och efter det kommer energin.

Det hela är som ett oväder, man känner att det närmar sig, det byggs upp och allt blir allt svårare att hantera. Stresskänsligheten minskar, känsligheten ökar och allt blir svårt att hantera. Ända tills det smäller till, rejält. Men när tårarna är slut, är även den uppdämda energin slut och jag känner mig lite som fågel Fenix som stiger upp ur askan. Ny, stark och återigen beredd att ge mig in verkligheten

Efteråt kan jag inte riktigt säga vad det var som förde mig dit. Oftast är det många små saker. Den här gången var det fullspäckat schema, försök att flytta saker, eller försök att lämna till kollegor utan framgång, för att minska den egna arbetsbelastningen, några jobbsaker som jag helst hade sluppit, vetskap om många tjänsteresor de närmaste veckorna, mycket med fritiden, en minitonåring på fem år, orättvisa… Det är kanske inte konstigt trots allt att det svämmar över tillslut om man inte lyckas släppa på trycket på annat vis

Annonser

Varm

Den där varma känslan fortsatte idag när jag höll utbildning på samma företag som i tisdags, men en av deras Göteborgskontor. När jag står där, med ett material som jag till stora delar har satt ihop helt själv, helt ifrån kundens önskemål, inom ett område som står mig så nära, som jag verkligen brinner för, och känner hur kursdeltagarna även denna gång lyssnar, deltar aktivt, men framförallt tar till sig det jag säger. När jag känner hur de ser mig och det jag kan, som tydligt visar att de gillar mig som föreläsare… Självkänslan växer, jag växer! För sjutton, jag kan ju det här! Nej, jag inte bara kan, jag är riktigt duktig på detta! Och jag blir så glad, så stolt! Stolt över mig själv och jag klappar mig själv på axeln och känner mig väldigt osvensk när jag tyst viskar för mig själv det jag tänker:

”Jag är grym! Jag är skitgrym!”

Och jag känner att jag hittat hem.

Igår la jag in en text på LinkedIn om hur mycket jag tycker om mitt jobb och det var efter att jag suttit med en kund och planerat in några utbildningstillfällen som jag ska hålla under månaden på några av deras anläggningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och mitt i allt så säger hon:

”Just det, i Malmö kommer R, en kille som tillhör verksamhet i X vara med på utbildningen! När vi två pratade om den så frågade han vem det var som skulle hålla i den här utbildningen och jag svarade att det var du så blev han jätteglad och sa att när han var på utbildningen Y och du var kursledare var du skitbra!”

Sådant här får mig att bli så varm om hjärtat! Jag håller rätt många utbildningar och jag kommer ihåg långt ifrån alla kursdeltagare jag haft, men just R kommer jag ihåg som en väldigt varm och härlig person. Och att höra att han minns även mig gör mig så glad! Inte för att han är just en ”han” utan just för att han kommer ihåg mig som en bra kursledare. Och det är just dessa positiva kontakter med kunder, där kunden kommer med positiv feedback på det jag gör som gör att jag tycker så mycket om mitt jobb. När jag håller utbildning vill jag ge mitt allt. Att höra att det uppskattas är guld.

Precis lika varm i hjärtat blev jag i förra veckan när jag höll utbildning ute hos en annan kund. Just den här utbildningen hade jag redan hållt en gång tidigare innan sommaren och det hade varit katastrof. Folk kom och gick hela dagen. Som minst hade jag en kursdeltagare som satt med mig när jag försökte hålla utbildningen, som mest hade jag sex styckna deltagare. Inget fungerade och att hålla vettig utbildning blev verkligen ur svårt. Så när jag skulle hålla i tillfälle två så var jag förberedd på något liknande. Och det började inte då bra. Av tio deltagare kom sex och de kom 5-10 min efter utsatt tid. En börjar med att säga att hen inte kan vara med hela dagen då hen har ett viktigt möte då. Men så kommer jag igång. Deltagarna sitter där de ska, och vi får till en bra diskussion om ämnet som jag utbildar i. Och när det är dags att starta upp igen efter lunch kommer hen fram och säger att hen inte alla måste gå på något möte. Hen har bokat om mötet för att kunna vara med på hela utbildningen…

Så när höstdeppigheten kommer smygande, när jag är urless på kunder och folk i allmänhet, då ska jag försöka plocka fram dessa minnen och låta dom tränga in i mig och fokusera på det som är bra. Jag ska minnas det och sen ska jag vara riktigt osvensk, slå mig på brösten och säga att jag är grym.

Projektledaren

Känns det igen?

Matsedel

Hade jag varit barn så skulle jag inte heller varit så förtjust i dagens lunch. Man kan ju undra hur den luktade?

Shopping

Jag har vid två, tre tillfällen gått till Åhléns och fått hjälp med att uppdatera min garderob med hjälp av en personal shopper. Problemet med det, som jag ser det som är att det kostar en del, vilket jag i och för sig förstår, men är för snål för att betala, men även deras miniköpgräns. Jag vill inte behöva känna mig tvingad till att köpa för 9000kr om jag inte skulle råka hitta något.

Jag har funderat på att testa Lindex motsvarighet, då den möjligheten har i alla fall tidigare, funnits inne i Göteborg, men dragit mig för även det.

Så i slutet/mitten av förra veckan så var jag inne på Zalando och kollade lite på byxor när jag såg att de erbjöd tjänsten personal shopper och bestämde mig för att testa. Jag fick sammanställa lite information om mig själv, vad jag var ute efter, min storlek etc. och även skicka med några bilder på mig. Plus stilar som jag gillade. Den personal shopper som jag blev tilldelad efter att jag skickat in den första informationen till, ställde några kompletterande frågor och så kom hon med förslag på två outfits. Idag fick jag ett sms om att jag hade ett paket att hämta, vilket jag också gjorde efter jobbet. Väl hemma provade jag allt jag fått skickat till mig, och lämnade samtidigt feedback på det jag hade fått. Nu har jag plockat ihop det jag vill skicka tillbaka och det som jag vill byta ut. Så nu väntar den på att få bli lämnad till posten. Så, avd tyckte jag då? Lägg märke till att jag skriver detta helt på vad jag tycker och helt utan några rabatter och/eller bonusar och liknande kopplade till säljaren! Så helt på egen våg så säger jag att jag rekommenderar alla att testa! Smidigt och enkelt, jobbiga är nu bara att betala fakturan.

Min nöjdhet med det hela är i stora delar bra, även om jag i vissa fall inte var helt nöjd med förslagen. Jag skickade tillbaka sju av tolv möjliga plagg. Synd bara att detta kommer att bidra till att allt fler köper via nätet

Good enough

Såg Uppdrag gransknings reportageserie Sjukt stressad och kände igen mig i vissa saker som tjejerna i serien beskrev. Som den där tröttheten som gör att man bara vill sätta sig ner och storgråta tills man blir en blöt fläck. Jag funderade även på den värk jag periodvis har och som jag trott hänger ihop med min ämnesomsättning om den kanske, i alla fall delvis, har med stress att göra? Eller kan det vara så att det är det omvända och att mina problem med ämnesomsättningen påverkar mina stressnivåer? Eller så är det som jag trott att mina perioder med extrem trötthet inte har något med stress att göra utan är helt kopplad till ämnesomsättning och kanske även andra orsaker som läkarna inte lyckats finna (vilket inte är så konstigt då de inte velat göra några vidare undersökningar).

Samtidigt så har jag ju egentligen inte så farligt stressigt i mitt liv. Jag är ju bra på att säga ifrån och sätta stopp när det blir för mycket. Jag kan lämna saker ifrån mig även om jag vet att man skulle kunna göra det bättre, det går alltid att slipa lite till. Jag har sorterat i mitt liv och prioriterar utifrån de förutsättningar som vi har med två barn, våra jobb och barnens aktiviteter. Jag har även sänkt min kravställning mycket. Innan fick ingen komma innanför mina dörrar om inte allt var tipptopp. Så är det absolut inte idag.

Dessutom, när man hör om personer som är utarbetade/stressade så har de ofta problem med sömnen, vilket jag inte har. Jag har inga problem att somna på kvällen, även om jag trots trötthet ibland har svårt att komma i säng. Kommer jag bara i ang brukar jag somna rätt fort och så sover jag hela natten, drömmer en del, men ofta är det inte om något särskilt. Inte mer suspekt än vad drömmar brukar vara.

Däremot så är det så mycket annat som skulle kunna tyda på det. Som tröttheten jag nämnde tidigare. Eller min brist på tålamod och temperament. Men dessa kan ju vara kopplade till min taskiga kondition. Träning utöver vardagsmotion har jag svårt att få till i min vardag, barnen och jobbet tar den tiden på dygnet som jag skulle kunna fokusera på det. Och min röriga hjärna och stundvis dåliga minne är en annan sak som skulle kunna bero på stress. Fast det är klart, jag har ju alltid haft svårt att minnas namn.

Samtidigt så vet jag ju att jag periodvis är skörare. Men det har ju inte främst orsakats av stress utan att saker jag varit med kommer tillbaka. Då kommer den där lilla osäkra flickan fram, och börjar tvivla.

Nej, tänker jag efter så är det nog mer så att jag är lite av en hypokondriker. Och visst är det så att jag ibland lyckats ta för mig för mycket, men då jag kan säga ifrån, då jag kan prioritera etc så minkar sannolikheten för att det ska kunna gå för långt. Och det är väl det som är så viktigt, att veta att det är något som kan drabba alla. Men det gäller att vara medveten om det, att vara uppmärksam och kunna sätta gränser. Och kunna prioritera. Men framförallt, ge sig själv tid till återhämtning

Jag måste minnas

Satt på jobbet och försökte anpassa mitt cv till ett jobb hos kund och kollade därför på gamla arbetsbetyg. De dagar när jag är nere, när självförtroendet sviktar gällande mig inom mitt expertisområde och som kollega och medarbetare så måste jag glömma vad den där chefen på Företaget sa till mig. Jag är inte sådan som hon sa att jag var. Att man inte kan lita på mig. Att jag inte levererar. Jag är i alla fall inte sådan i normala fall. Kanske just under den anställningen, även om jag (egentligen) inte tror att så är fallet. Men inte i vanliga fall. Och var jag det då så bör man fundera på varför det var så när jag jobbade just på Företaget? Varför inte på andra jobb som jag haft. Som tex jobbet innan där det i arbetsbetyget bland annat går att utläsa följande

Jag kan. Jag är duktig. Jag levererar. Så säger även mina kunder till mig idag. Och mina kollegor. Och min. Så om det skulle vara sant det hon sa då, att om någon sa något positivt om mig till mig så skulle jag inte tro på det, för det sa dom för sin egen vinnings skull. Och frågan är, vad har alla de som sagt och säger positivt i dessa fall att vinna? Inget. Absolut inget.

Hycklaren, att inte leva som man lär

På senare tid har jag varit bra på att råda andra att ta hjälp av någon, att vända sig till en psykolog, kurator, parterapeut eller till någon av de föreningar som är för personer som genomgår något liknande. Samtidigt så inser jag hur svårt det är, jag gör ju inte det själv när jag behöver. Jag försöker rida ut stormen själv. Och även om sunda förnuftet säger en sak när det handlar om andra så är det inte så lätt att lyssna till det när det gäller en själv. Hur kommer det sig? Vad beror det på?

Osäkerhet

Jag vet att jag är väldigt osäker av mig, samtidigt som jag även vet att stundvis så är jag otroligt självsäker och har stark tilltro. Men minsta lilla så bryts det starka ner och kvar finns endast osäkerhet och oro.

Jag har alltid känt mig annorlunda och ytterst sällan känt mig som en i gänget, snarare lite av en outsider som aldrig riktigt hör hemma. Inte ens i min egna familj som jag växte upp i. Visst har jag upplevt acceptans och även att folk har visat mig tilltro och förtroende och då har jag känt mig stark, om än för en liten stund. Men så har det kommit någon som visat det motsatta och all styrka är som bortblåst och jag är en liten osäker flicka igen. En liten flicka som söker efter acceptans, godkännande och uppskattning. En som vill vara alla till lags för att de ska tycka om en.

Genom åren har mina behov av att vara mig själv samtidigt ökat, vilket givetvis har lett till inre konflikter. Jag är inte lika mycket till lags utan kan idag säga ifrån när jag anser att något är väldigt fel. Samtidigt som jag försöker acceptera att alla andra inte tycker likadant. Vi är olika. Och just därför är det ju självklart att man inte kan vara omtyckt av alla. Oavsett hur mycket man än vill. Hur mycket jag än vill. Och egentligen, vad spelar det egentligen för roll om alla inte gillar mig? Tydligen stor roll för mitt ego. Men ska man vara ärlig, inte alls stor roll. Inte ett dugg. Det är bara så jobbigt att känna en annan persons negativa inställning mot en. Jag vill ju bara bli accepterad.

Lycklig gammelmoster

Efter tre dagar med två små godingar på 11 månader respektive 3 år och deras föräldrar så är den här tanten trött men lycklig. Det är ju så mysigt med dessa små, särskilt som de är små solsken som förgyller ens vardag.

Tillsammans i kön på Liseberg

Sommar, sommar, sommar

De senaste dagarnas värme har varit sanslös! Jag vill dock inte klaga, det är ju underbart att semestern inte regnar bort med behov av rejäla och varma kläder! Sedan så finns det ju många saker man kan göra för att svalka sig, som tex åka och bada, även om det inte är någon av mina favoritsysslor i vanliga fall. Men det svalkar ju gott! Vårt hus ligger helt i lä från östliga vindar vilket gör att det har varit helt vindstilla hos oss, genom att ta sig någonstans där vinden kommer åt lite mer så har det även känts som om det varit svalare. Men det är ju inget som jag fått med A på… Och knappt barnen. Eller bad skulle nog barnen inte varit nödbedda på, men då E går på antibiotika pga misstänkt urinvägsinflammation så har bad inte varit någon bra idé.

E:s uvi ja… På kvällen till fredagen fick hon allt mer symptom och till slut sprang hon var 5-10 min på toa och kissade ”taggtråd”. På fredagen fick vi tid till vårdcentralen till kl 10:20. Ca. De sa det redan i telefonen. Vi skulle vara där tidigare för att lämna urinprov. Så vi var där vid tio och fick veta att det skulle dröja innan vi skulle få träffa läkare, men urinprovet kunde vi lämna till labbet. Mer än en timme senare fick vi träffa sjuksköterska som sa att det skulle dröja, men hon visste inte hur länge, då de hade fått flera mer akuta fall emellan. Hon sa även att stickan hade inte visat på bakterier men de skulle göra en odling, men att det var förhöjda värden av proteiner och vita blodkroppar, så något var det ju. Så vi gick och väntade. Och vi väntade. Och vi väntade. Och vi väntade. Tillslut gick jag och frågade och då blev det fart! På något vis hade de ”tappat” bort oss! Och vi fick träffa läkare. Som bad om ursäkt men som även bannade mig för att jag inte hade frågat tidigare. Jag vet inte, om någon säger att jag ska vänta, att det kommer att ta tid så gör jag just det, väntar. Eller? Gör jag fel? Kanske borde man springa och fråga stup i kvarten om väntan är slut eller om de glömt bort en?

Nu mår E i alla fall bättre, så det är ju bra!

I veckan hade vi besök av min bästa kompis och hennes familj. Det var fyra mysiga dagar där barnen lekte och hade det mysigt och kul och vi vuxna hade det trevligt med gott sällskap. Det är ju så synd att de bor så långt borta! Nu träffar vi dom alltför sällan! Saknar dom redan! Under veckan blev det mysiga grillningar, bad i havet, ridning för barnen och massa annat kul. Att umgås med dessa vänner är oslagbart! Även om det ofta lämnar en del att fundera på

”Maramina, du vet väl att det inte är bra att vara överviktig? Man kan få diabetes!”

”Du vet väl att det är bra att motionera? Annars kan man få diabetes!”

”Det är bra att han motionerar då han har samma kroppsform som sin pappa, och han har ju diabetes”

Ja, jag vet att man har ökad risk för diabetes om man är överviktig. Jag vet att motion är bra, inte bara förebyggande mot diabetes. Jag vet att jag är överviktig (ok, fet). Men jag blir inte smalare av att höra tjat om detta hela tiden! Jag förstår att du är orolig, att du oroar dig för mycket olika saker, men det finns andra sätt att hjälpa. Tycker du att en person är för överviktig och du oroar dig för dennes hälsa pga vikten, bjud inte på en massa onyttigheter i form av glass, godis och kakor.

Och dessutom, hade någon av mina försök att gå ner i vikt fungerat, utan ökade symptom på min låga ämnesomsättning i form av bl.a. håravfall, extremt torr hud, enorms trötthet, ledvärk och allmän orkeslöshet hade jag garanterat orkat äta strikt och träna strikt. Men med alla symptom utan någon som helst antydan om att nå mitt mål med minsta lilla viktnedgång… Ja, inte har det motiverat mig direkt att fortsätta! Det är ju inte upp jag vill nå! Inte heller har det handlat om ökad muskelmassa då kläderna samtidigt blivit allt mindre…

Det jag gör är att försöka leva i alla fall något sånär hälsosamt med onyttigheter som godis och kakor enbart på helgerna och då försöka hålla rimliga nivåer, försöka få in vardagsmotionen, försöka minska stressen i vardagen och försöka tänka positivt, försöka tänka framåt.

Och du, kunde jag så skulle jag gärna göra det enda som jag sett har hjälpt mig att, i alla fall tillfälligt, gå ner i vikt. Bli gravid.

När frisören själv får bestämma

Min favoritfrisör flyttade hem till England i början av året, och har lämnat ett tomrum. Förra frisören jag testade var i fegaste laget och tyckte uppenbarligen att det var jobbigt att få mer eller mindre fria händer. I måndags testade jag därför en annan. Hon jublade när hon fick höra att hon fick göra vad hon ville med färgen, men var ändå lite försiktig när hon kom och visade färgkartorna. Resultatet blev en ”aningens” mer färgstark än färgkartorna, kan jag tillägga.

Så here I come! Varning för tant på 40+ som tydligen har någon medelålderskris 😬😁

När frisören själv får bestämma

Min favoritfrisör flyttade hem till England i början av året, och har lämnat ett tomrum. Förra frisören jag testade var i fegaste laget och tyckte uppenbarligen att det var jobbigt att få mer eller mindre fria händer. I måndags testade jag därför en annan. Hon jublade när hon fick höra att hon fick göra vad hon ville med färgen, men var ändå lite försiktig när hon kom och visade färgkartorna. Resultatet blev en ”aningens” mer färgstark än färgkartorna, kan jag tillägga.

Så here I come! Varning för tant på 40+ som tydligen har någon medelålderskris 😬😁

Mobbning, kränkning och trakasserier

Det är skrämmande, men samtidigt tragiskt på ett komiskt vis hur folk idag allt mer kör med att de blivit kränkta. Folk blir kränkta för allt.

Några som verkligen känner sig kränkta är rökarna som från och med nya lagen som började gälla nu, inte längre får röka på t.ex. uteserveringar. Vilket ramaskri det har varit! Och oj vad de känner sig särbehandlade och utmobbade! Eller som en grupp i Malmö som denna notis berättar om:

Stackarna! Det finns inte utrymme för dom längre i samhället! Eller? Vad sägs om att gå lite längre bort? För det är ju faktist så att det är många som inte får gå var som helst och saker får inte göras överallt. Tänk på de stackars nudisterna, de får ju inte gå nakna på stan över huvudtaget! Och hundägaren får inte gå med sin hund in på restauranger hur som helst. Den som vill dricka sin 75:a får inte göra det var som helst. Eller…

Livet som blev och inte blev. Men livet som blir då?

Känner att det finns så många lösa trådar i mitt liv som trasslar in sig i varandra och som gör att saker och ting blir svåra att reda ut. Ser man rent objektivt så har jag det rätt bra, nej, jag har det riktigt bra egentligen, men ändå…

Barnen är inne i en jobbig period just nu. Lillasyster testar gränserna konstant och växlar mellan solsken, retsticka och ett monster blixtsnabbt. E retar sig på allt Lillasyster säger och gör, eller inte säger eller gör.

Skuldkänslorna för mamma hänger med hela tiden. Ett tag ringde mamma mig flera gånger om dagen. Och jag ser hur hon allt mer glömmer saker och allt mer försvinner in i demensens värld och jag känner att jag borde finnas där mer för henne, ringa henne oftare, prata mer med henne osv. men det är svårt att föra ett vettigt samtal med en dement person som inte kan skilja på dåtid, nutid och fantasi och som tappar ord och som inte är intresserad av mitt liv och det som rör sig runt mig.

Sen har vi ju A:s pappa och hans hälsa… Demens, förstorad prostata som de pga hans hälsotillstånd inte vill/kan utreda mera, hjärtat som inte svarade senaste behandlingen… Vetskapen att med all den hälsoproblem som han har så kommer han nog inte finnas kvar så länge till. Och så har vi A:s mamma som självklart mår jättedåligt pga detta.

Sen har vi A som inte visar något utåt, men allt detta lär ju påverka honom också. Och han har ju dessutom rätt mycket med jobbet. Vi var iväg en vecka till Kroatien och varje kväll plockade han fram sin jobbdator och jobbade en stund. Han försvinner in i audioböckernas värld, när han inte jobbar, samtidigt som han städar och plockar och ändå är vårt hus ett enda kaos.

Och så har vi jobbet där jag haft väldigt mycket ett tag och nu när det lugnar ner sig så kommer känslan av att jag vill vidare, till något annat, men vad? Jag vill slippa sälja, vill slippa bli bedömd och hela tiden behöva prestera topp och behöva tänka på debiteringsgrad och kundnöjdhet. Men vad vill jag istället? För ett par veckor sedan så kontaktade en rekryterar mig rörande en global manager-tjänst inom mitt område. De hade velat träffa mig i onsdags, men då var vi i Kroatien så det gick ju inte för mig. Jag ställer ju inte liksom in en familjeresa för en intervjus skull. Tur var väl det då de tydligen inte var så intresserade ändå, då på måndagen (dvs två dagar innan de skulle velat träffa mig) ringde och sa att de hade träffat några kandidater som de tänkte gå vidare med. Men lika bra var väl det. Det hade varit superkul att få jobba globalt igen och en högre befattning hade varit utmanande, men samtidigt, tjänsten var på ett företag som finns ca 8 mil bort så det hade blivit lång resväg varje dag. Och en global tjänst skulle inneburit mycket resor utomlands. Och med A:s jobb skulle det varit svårt att få ihop det med barnen, så det skulle ändå inte varit rätt i tiden för mig. Men frågan är, vad vill jag?

Jag vet inte om det är all stress som varit på senare tid, eller om det är åren som börjar ta ut sin rätt och jag börjar få de första tecknen på förklimakteriet eller om det var ”helt naturligt” men senaste mensen var så konstig. Den skulle kommit fyra dagar innan vi åkte till Kroatien. Det gjorde den inte. Nu har jag ju så länge jag kan minnas haft 28 +/- 3 dagarscykler så det var ju inte så konstigt att den inte hade börjat när vi åkte iväg, men den skulle ju komma! Trodde jag, ja. Dag 39 kom den och var enormt seg i starten innan den blev normal. Visst, det var ju skönt att slippa ha mens under hela resans gång, men ändå. Tankarna hann ju börja snurra… Hade jag varit hemma hade jag nog tagit en sväng till apoteket innan den till slut började.

Resan ja. Den var underbar! Avkoppling, sol, bad, slippa alla måsten, slippa stelheten i kroppen och framförallt nöjda barn, nöjd man, en kropp som orkade så till den milda grad att jag trots nivåskillnaderna knappt såg åt hissens håll även om A tog den, vilket en dag gav resultatet 37 våningar och över 14000 steg på mobilens stegräknare, och då hade jag ändå inte haft telefonen med mig hela tiden. Men så kon vi hem och kroppen blev återigen trött, stel och började värka. Hur mycket sitter i huvudet och hur mycket i kroppen? Jag har mina aningar…

Den krånglande mensen och den senaste tidens jobbigheter har fått mig att än mer se hur rätt det var att låta de där sista frysta embryona kasseras (eller gå till forskning). En bebis nu skulle tagit död på mig. Samtidigt så kan jag känna en viss sorg över att det aldrig blev ett tredje barn

Tajming

Jag fattar inte hur min kropp alltid lyckas tajma in mensen så att den kommer i samband med att vi åker på vår årliga Medelhavscharter! När vi bokade resan insåg jag glatt när jag räknade på det, att jag skulle ha avklarat mensen den månaden. Men med några förflyttningar på några dagar varje månad så inser jag nu att den kommer att vara mer tajmad än någonsin. Trodde ett tag att den skulle bara vara några dagar i början av resan, men efter att ha väntat på mensen nu ett tag utan minsta lilla tecken att den är på väg, så inser jag att jag kommer att ha det under hela redan. Visst, det spelar väl egentligen inte någon jätteroll, men jag tycker att det är så jobbigt hygienmässigt när man är utomlands, oavsett vilket mensskydd jag väljer. Allt sådant är ju så mycket enklare i hemmets trygga vrå!

I och med att det är klämdag så var jag ledig och både tjejerna hade kompisar på besök. De små ville baka så då gjorde vi helt enkelt choklad cupcakes.

Själva muffinsen gjorde vi enligt följande recept:

100 g mjöl

1 msk bakpulver

1 tsk vaniljsocker

En nypa salt

175 g strösocker

100 g choklad, mörk

225 g smör

4 vispade ägg

Blanda ihop de torra ingredienserna. Smält choklad och smör och rör ned chokladblandningen i mjölblandningen. Rör ner de vispade äggen försiktigt (precis så att allt blandats). Skeda upp smeten i formar och grädda 20-25 min i 200 grader.

Medan de kallnade gjorde jag frosting genom att vispa 2 dl grädde fast. Detta blandade jag med 125 g smält, men avsvalnad choklad (blandade både mörk och ljus) och 200 g Philadelphia ost.

Sen fick tjejerna gå lösa med choklad och strössel

När jag gick i åttan fick jag praoa på ett äldreboende. Där var det en kvinna som var dement. En dag så ville hon veta när hästen och vagnen skulle komma för hon skulle ju åka in till stan. När jag flera timmar senare gick in till henne så var hon irriterad då det tog sådan tid. Detta skrämde mig, det var ju rätt läskigt att uppleva för någon som aldrig hört talas om demens.

För många år sedan så jobbade jag en sommar på ett demensboende. Nu förstod jag hur hemsk sjukdomen är och önskade att ingen i min närhet skulle drabbas av denna sjukdom. Ett antal år senare fick vi inom loppet av bara några få månader besked om att både min mamma och A:s pappa, G led av demens. G misstänktes ha ”vanlig” demens, dvs Alzheimer som många känner till. Mammas form av demens, Lewy body demens är en ovanligare, om än fortfarande en rätt vanlig form av demens som ca 10-15 % av demensfallen beror på.

Mamma har de typiska symptomen för Lewy body, dvs hallucinationer och skakningar. Nu har symptomen som man mer förknippar med demens blivit allt tydligare, dvs glömskan och förvirringen. Som idag, hon ringde till mig när jag var på väg till jobbet. Hon hade inte koll på att klockan var sju på morgonen och hon oroade sig över sitt jobb, som hon förövrigt pensionerade sig från för mer än 15-17 år sedan. Det var så stökigt, tyckte hon och hon oroade sig för leveranserna (hon jobbade en gång i tiden på en fabrik som montör). Sedan så oroade hon sig över att hon inte lyckats handla mat. Jag försökte förklara för henne att hon inte behövde mat i kylen, det fanns ju en matsal på boendet där hon kunde få mat men hon verkade inte förstå riktigt.

I förra veckan så ringde hon och var ledsen och orolig för att ”det skulle gå som för så många andra”. Jag försökte få svar på vad det innebar och tillslut så förstod jag att hon var orolig för att pappa skulle träffa någon annan. När jag påminde om att han är död, hämtade hon sig snabbt för att en kort stund senare vara ledsen och ångerfull ”över att hon hade lämnat honom”. Ytterligare en stund senare tyckte hon att det var jobbigt att han var död, och var ledsen för det och att det skulle bli jobbigt att behöva berätta för min syster att pappa är död.

Att stå bredvid och se hur snabbt hon nu försämras är läskigt och bygger på en stor sorg i bröstet. Min mamma börjar allt mer försvinna och det är svårt att hantera.

Trött, trött, trött

Borde egentligen sova då det är det jag behöver mest, men tänkte att om jag skriver lite så kanske jag kan komma ner aningens i varv och därmed få en bättre sömn.

Den senaste veckan, eller kanske veckorna har jobbmässigt varit tuffa. Det har varit alldeles för mycket, helt enkelt. I förra veckan hade jag jobbat 40 timmar redan på onsdagen… Hinner jag andas så står det still i huvudet och jag ser inte alla måsten så istället så springer jag på. Det känns… Lite lugnare kommer det förhoppningsvis kännas efter morgondagens utbildning som jag ska hålla. På engelska. Känner mig inte alls bekväm med det. Det kommer fortsatt vara mycket ett tag till men nu är det ju inte långt till semestern. Nästa vecka och veckan efter är korta veckor tack vare klämdagarna. Veckan efter blir en fyradagars arbetsvecka då jag på fredagen är ledig då vi har bokat en resa till Rabac i Kroatien. Jisses Amalia vad skönt det kommer bli! Sedan är det bara två veckor kvar innan jag går på min riktiga semester. Längtar! Vila, återhämtning… Jag vet vad jag hoppas drömma om i natt 😉

Sedan så får vi hoppas att jag inte behöver uppleva något mer liknande detta igen

Jag skulle backa då jag fick möte och det var smalt och den andra bilen inte ville backa. Högre bak åkte ner i diket och snabbt gjorde så även höger fram. Tack och lov skadades inget!

Har känt mycket upp och ner gällande mitt jobb senaste tiden. Idag var det en upp. Jag höll utbildning och vid första bensträckaren säger en av kursdeltagarna:

”Det märks att du kan det här! Det märks att du har gjort det förr!”

Det skulle kunna vara negativt men sättet som det sades på tolkade jag inte negativt, tvärtom och jag blev glad och stolt. Ja, men faktist! Jag vet ju! Jag kan det här! Jag vet vad det är jag håller på med!

Har känt mycket upp och ner gällande mitt jobb senaste tiden. Idag var det en upp. Jag höll utbildning och vid första bensträckaren säger en av kursdeltagarna:

”Det märks att du kan det här! Det märks att du har gjort det förr!”

Det skulle kunna vara negativt men sättet som det sades på tolkade jag inte negativt, tvärtom och jag blev glad och stolt. Ja, men faktist! Jag vet ju! Jag kan det här! Jag vet vad det är jag håller på med!

Är jag onödigt kinkig?

I den konsultverksamhet som jag jobbar i så jobbar vi oftast i korta projekt och det är vi själva som säljer in våra tjänster. Jag har under våren fått en del förfrågningar från såväl gamla kunder, så som nya, mycket tack vare mitt aktiva säljarbete. Säljarbete som jag verkligen inte tycker om att hålla på med, men som jag ser är ett nödvändigt ont om jag ska ha något att göra. Plus att det är en av alla de arbetsuppgifter vi konsulter har i verksamheten.

Jag har en kollega som inte lyckats få så mycket uppdrag. Det hen gör är sådant som andra sålt in och som hen fått ta över. Vår chef har upprepade gånger sagt att vi ska tänka på kollegan om vi kan få in hen i våra projekt. Problemet, som jag ser det som, är att hen inte gör alltför många knop med att försöka sälja eller kontakta gamla eller eventuella kunder. Hen har själv sagt till mig att det ”är jobbigt” och inget hen vill hålla på med. När jag har velat lämna över uppdrag, eller om det kommer förfrågningar från andra kollegor om det är någon som kan ta ett uppdrag som det kommit kundförfrågan på, så har hen ofta någon ursäkt till att inte kunna ta det. Det enda hen tagit på sig är uppdrag som är inom ett mycket begränsat område. Hen har alltså väldigt svårt att röra sig minsta lilla utanför sin komfortzon

För ett tag sedan fick vi i uppdrag att ta fram en ny utbildning som vi kan erbjuda våra kunder. Jag skickade vidare detta till andra kollegor, inklusive personen ovan. De enda förslag som kom in var ett som en annan kollega kom med och ett som jag kom med. Vi fick godkänt på att ta fram en kombination av dessa två. Som kursledare ska mina två kollegor, nämnda ovan vara och ansvarig för kursen den här kollegan. Jag, en av dom som tagit fram ett förslag kommer inte vara delaktig alls, vilket gör mig aningens bitter. Kollegan som jag berättat om ovan har ingen erfarenhet av att hålla utbildningar, eller ta fram några. Och som vid ett flertal tillfällen sagt att hen inte vill hålla i utbildningar. Jag ser att detta blir en bra möjlighet för hen att komma in i detta. Det har även sagts att hen, för att kunna hålla en utbildning måste ha varit med och hållt annan utbildning vid minst två tillfällen. Sen några veckor tillbaka så är det bestämt att hen ska vara med vid ett tillfälle som jag ska hålla i om några veckor. Idag hörde hen av sig och informerade om att hen inte skulle kunna vara med vid hela kurstillfället då hen skulle på ett möte då. Ett internt sådant. Med två kollegor som också är rätt flexibla och om ett ämne som inte är fullt lika brådskande och aktuellt som den här utbildningen. Följden blir att jag blir grymt frustrerad. Jag får inte ta fram eller hålla i utbildningen som jag är den av oss kollegor som har mest kunskap inom. En utbildning inom ett ämne som jag brinner för. En utbildning som jag gjort en hel del arbete på i form av konkurentanalyser, marknadsföringstexter (något som jag inte heller är så värst förtjust) etc. Och så kommer hen som inte verkar bry sig ett skvatt. Som inte gör några ärliga försök till att göra något för att förbättra sim beläggning, som inte har några kunskaper inom området och som det tycks vara ok för att vara petig med sina uppdrag med.

Kanske borde jag också bli petig? Kanske är det jag som är snål och missunnsam? Det är ju synd om kollegan som inte har så hög beläggning? Kanske borde jag dela med mig av fler av mina uppdrag, även dom med mina gamla kunder och även där kunden specifikt har velat ha mig? För kollegan är ju duktig, om än med klen självförtroende och på många sätt junior även om hens titel är senior konsult

På senare tid har jag känt mig pigg och positiv och energisk och… Men idag… Trött. Däven och allmänt nedstämd. Orkeslös. De där negativa tankarna har bytt ut de optimistiska, de som fick mig att känna mig bra. Kompetent. Duktig. Kunnig. Men så, plötsligt så slår det mig. De där orden som min chef på Företaget sa till mig, om och om igen: ”Säger någon något gott till dig ska du inte tro på det, det säger dom bara för egen vinnings skull”. Orden som fick mig att tvivla på mig själv. På mig som yrkesperson. Kunde jag verkligen mitt jobb? Hade allt gott jag hört tidigare från kollegor och chefer inte stämt?

Men så lyckades jag byta jobb. Bli konsult. En f d kollega anställde mig. Mina kunder gillade mig. De jag utbildade gillade mig. Flera kollegor gillade mig. Men osäkerheten kommer ibland ändå. Så även nu. Men så insåg jag en sak. En mycket viktig sak. Företaget som jag jobbade på innan Företaget hörde av sig tidigare i vintras. De ville hyra in mig på löpande basis. De ville ha mig. De hörde av sig till min privata mail, inte till officiella jobbmailen. Och nu är jag hos dom, på timmar. De lyssnar på mig. De har förtroende för mig. De litar på mig. De tror på mig och min kompetens.

Kanske hade chefen på Företaget delvis rätt. Men mestadels var det bara bullshit. Och det som inte var bullshit, kanske fanns det en orsak till det? Varför hon sa och gjorde så som hon gjorde lär jag aldrig få svar på. Men jag hoppas att jag nu är mogen för att gå vidare. Lämna det bakom mig. Och jag önskar att ingen ska behöva utsättas för detsamma som jag utsattes för. Att ingen ska behöva bli så nedbruten som jag blev

Imorgon blir det 8 år sedan gifte vi oss. Inget frieri, ingen förlovning, utan mer rakt på. Vi två, E, hans föräldrar och min mamma och vigselförättaren. Föräldrarna visste inget förrän en kvart, tjugo minuter innan vigselförättaren skulle komma. Inte så mycket på grund av kärlek, vi behöver inga ringar för att veta att det är vi två, mer för det juridiska. Om något skulle hända någon av oss. Vi hade ju barn, hus och jag har en rabiat syster som mer än gärna hade gjort hans liv surt om det hände nig något, allt för egen vinning. Men ändå. Det finns ingen som kan jag kan reta mig på som han. Ingen som kan få mig att bli så förbannad som han. Men han är min trygghet. Min värme. Min klippa. Min kärlek. Min man. Jag hoppas att han alltid kommer förbli det. 8 år som gifta blir det imorgon, 19 år tillsammans. Hoppas det blir många, många år till!

Tips för ”egentid” med barn

Är att se till att barnen får besök av kompisar som de leker bra med, lite godis och popcorn (om det är helg) och så får du som vuxen möjlighet att göra det du känner för (om än med ett halvt öra/öga på barnen om de är lite yngre). Jag satte även på tv:n så det hjälpte också till när flera timmars lek började bli uttröttande.

Medan jag är med barnen så tittar deras pappor på hockeyn och ”lånebarnens” mamma är iväg på egna äventyr tillsammans med några vänner. Så: fyra nöjda barn, fyra nöjda föräldrar. Kan det bli bättre?☺️

Ibland blir det inte som man hoppats och då gäller det att antingen acceptera det, eller försöka tänka om på nytt. Så blev det för mig den här veckan.

Jag hade en idé om en utbildning som legat och grott inom mig några år. En idé som växt sig större och större och som jag verkligen trodde på. En idé som var lite annorlunda med sättet att tänka då idén lite kort gick ut på att slå ihop två saker som man historiskt brukar skilja på, men som jag såg likheterna och såg vinsterna i att slå ihop dom. Det var ett nytt, och annorlunda sätt att se på frågorna men som ändå kändes så rätt, då när man väl ser på saken ur den nya vinkeln så kan i alla fall inte jag se varför man skilt på dessa två. Jag trodde på idén särskilt som jag hade gjort en ordentligt marknadsanalys och konstaterat att både tankesättet fanns det några utbildningar på ute på marknaden, men ingen som hanterade likheterna. Jag brann verkligen för idén och såg hur vi kunde sälja utbildningen på ett bra sätt. Jag var så förväntansfull och glad när beskedet kom att det hade blivit godkänt att utveckla den nya kursen. Särskilt som flera kollegor hade nämnt hur bra idén var. Det var ett nytänk, ett bra sådant.

Från början så var det sagt att jag skulle bli kursansvarig för den nya kursen och kursledare tillsammans med en kollega då ingen visade intresse. Antalet kurstillfällen beslutades och vi var på väg att dela upp de tre tillfällena mellan oss och påbörja arbetet när det dök upp två personer till. De ville också vara med. Ju fler personer, desto fler idéer och fler bollplank, tänkte jag. Men sen vet jag inte vad som hände. De som tidigare inte varit så intresserade ville absolut få vara kursledare för projektet. Då de sitter på Göteborgskontoret, precis som jag så kändes det givet att en av oss skulle få ge med sig om kursledarskapet. Kandidaterna var:

Jag: Den nya kursen skulle utgå från min idé. Jag är kursledare på två andra kurser som jag även är ansvarig för. Jag älskar hålla utbildningar och har fått bra omdömen från mina kursdeltagare. Jag tycker det kan vara skönt att åka bort från familjen en natt eller två, få bo på hotell och få lite egentid

”Minna”: Kursledare för sex andra kurser, men inte ansvarig för någon numera efter en längre stressrelaterad sjukfrånvaro. Hon har tagit fram flera av de gamla kurserna i kursutbudet. Sjukdomen säger hon beror på att hon hade för många utbildningar på flera olika orter under en för lång period och att den dåvarande chefen inte tog in någon som kunde hålla utbildningar. (Jag anställdes och var under inlärning för att klara kvalitetsfilmen som företaget hade för nya kursledare när Minna blev sjuk. Då hade jag jobbat två månader och var kvalificerad att hålla två av utbildningarna). Hon har även avsagt sig att hålla några företagsinterna utbildningar då de stressar henne för mycket, och hon vill inte ha några utbildningar på annan ort då resor blir för jobbigt (samtidigt som hon blir sur när kommande terminen planeras och jag planerar in att hon enbart får hålla utbildningar i Göteborg).

”Lina”: Har aldrig hållt utbildning och har flera gånger sagt till mig att hon inte vill hålla några då hon ”inte vill bli bedömd” på det sätt som man blir som kursledare. Hon har, precis som jag, barn. Hon vill dock inte ha några övernattningar eller dagsresor där hon kommer hem sent. Hon har dock väldigt lite att göra och vi andra får hela tiden höra att vi måste dela med oss om vi har jobb som hon kan få göra, även om inte heller vi har full beläggning.

Gissa vilka det blev som slutligen blev kursledare? Låt oss säga så här: jag blev det inte. Då jag inte skulle vara kursledare kände jag att jag inte heller kunde vara ansvarig för kursen. Men jag ska ändå vara med och ta fram och utveckla kursen. Som nu verkar bli något som helt skiljer sig från min vision.

Jag gjorde självmant ett val att ta steget bort. I min värld såg jag att någon av de två andra skulle tagit ett steg tillbaka, men icke. Jag hade kunnat ta diskussionen med de två, men jag kände att jag orkade bara inte ta risken att någon kände sig trampad på tårna och bli stött, så jag valde medvetet att ta det steget. Även om det blev något av en antiklimax och en stor besvikelse så känns det på ett sätt skönt. Nu är det inte jag som måste driva på. Och nu gör det inte lika mycket att min vision inte blev som jag ville. Nu hoppas jag till och med att de kommer att styra utbildningen till att bli något helt annat än min vision. För gör de det så finns det fortfarande möjlighet att jag en dag får en ny möjlighet att utveckla en utbildning mer så som jag har byggt upp det i mina tankar.

Men jag ska vara ärlig och erkänna att det grämer mig. Det var min idé. Jag brann för idén.

Samtidigt så värmer lite av de reaktioner som jag mötts av från andra kollegor på jobbet som hört hur det blev.

Vår? Sommar? Allergi!

För något år sedan fick E sin första allergiska reaktion när hon var ute och lekte med förskolan. Ögonen svullnade upp och hon såg rent ut sagt förskräcklig ut när jag kom för att hämta henne, men då det la sig snabbt tänkte vi inte mer på det. Något år senare var A med henne till vårdcentralen för ett återbesök efter en öroninflammation och när läkaren kom in i rummet trodde denne att de var där för allergi, inte öronen. Det togs lite blodprover och med hjälp av dessa konstaterades det rätt snabbt att hon var allergisk mot Björk, gråbo och katt. Förra året var allergin riktigt jobbig för henne och tillslut så försökte vi få hjälp med att få starkare allergimedicin än de receptfria på apoteket, men utan att ha träffat henne så fick vi ingen hjälp. Inte ens när hon allt mer fick värmeutslag i armveck, knäveck, nacke, hals och bröstkorg och som spred sig allt mer och hon såg mer eller mindre pestsjuk ut. Till slut fick vi tid hos barnläkaren Ezter Fabian som tog ett gäng fler prover. Dessa visade kraftig allergi mot framförallt Björk, och värmeutslagen trodde hon till stor grad hade uppstår pga allergin som gjorde att E:s immunsystem jobbade för högtryck. Men nu hade det värsta börjat lägga sig och vi sa att vi skulle avvakta med att det kom vaccin mot björkpolllenallergi i tablettform som förhoppningsvis skulle komma inom kort. Tyvärr har den ännu inte blivit godkänd. Och E:s allergi är värre än någonsin. Vi ska sätta in pollen filter i våra samtliga ventilationsuttag, vi byter lakan i hennes säng dagligen, hon får skölja ur håret innan sängdags och därefter sätta upp det, hon tar antihistamin, kortisonnässpray och ögondroppar och de dagar jag inte har möten eller kundmöten har jag fått lov av min chef att jobba hemifrån på eftermiddagarna så att E ska kunna gå hem tidigare från fritids och därmed orka med skolan. Och nu tycks hon, peppar peppar i alla fall vara aningens piggare och jämnare i humöret. Och hon är inte riktigt fullt lika mörk under ögonen och påsarna under ögonen är mindre. Tack och lov!

Det gör så ont i mammahjärtat att se hur jobbigt det är för henne! Och hur svårt det är för henne att acceptera att hon måste ta sina mediciner och att hon inte till fullo kan göra allt det hon vill! Men ska jag vara ärlig, just nu är det nog jobbigast för mig med den oro som jag känner. Tänk om det blir ännu värre? Tänk om några barn på skolan/fritids börjar reta henne för hur hon ser ut nu pga allergin! Eller…!?

Min lilla stora tjej

E har alltid haft svårt att somna, men för ett par år sedan lyckades vi lära henne att somna själv och för det mesta går det bra, även om det kan ta tid. Mycket tid. En sak som kan fungera är att låta henne springa ett par varv i huset för att på så vis dels tömma energin ur kroppen, dels få henne att sluta tänka en stund och på så vis få till en omstart av att gå till sängs. Om det inte fungerar så finns det en sak som fungerar 99,9% av fallen. Jag sjunger Byssan lull och redan under första meningarna märker jag hur hon varvar ner och blir trött och börjar glida in i sömnen. Oftast hinner hon inte somna helt, men när jag är klar kan jag lämna henne och veta att inom en kort stund har hon somnat. Tänk att något som hon fått med sig från att hon var ett litet knytte fungerar så bra så här nio år senare! Även om det inte fungerade så bra då…

Lite om allt och inget

Nu var det ett tag sedan jag var iväg på tjänsteresa men nu är jag i alla fall iväg till Skåne-land med en övernattning. Jag måste säga att jag blir så glad när jag checkar in på ett hotellrum och det står ett litet fruktfat (med macaronis) och väntar på mig!

Även om det bara hade varit frukt hade jag blivit glad för det är ju det där lilla extra som gör det! Nu vet jag ju att fatet finns där då jag även har bokat rum i konferensdelen imorgon, men ändå! Det är det lilla som gör skillnaden! Skulle jag åka hit privat ökar ju sannolikheten att jag väljer det här hotellet också då mitt intryck av dom är så gott.

Annars så är det lite väl lugnt på jobbet. På ett sätt är det skönt, min vanliga vårtrötthet har anlänt. Samtidigt så är det stressande att som konsult känna att man inte lyckas få ihop så många timmar att debitera kund. Jag har interna utvecklingsprojekt som jag kan sysselsätta mig med, men just nu är det hög fokus på att debitera så även om jag inte blir så lätt sysslolös så lyckas jag inte dra in så mycket pengar som jag skulle behöva.

Har allt mer börjat fundera på att söka annat. Mycket beroende på kraven på att debitera. Tidigare hade jag ju hög beläggning, men då var jag ju egentligen själv inom mitt område och hade att göra flera månader framåt. Nu har jag två kollegor till (en är ny, den andre är tillbaka från en långtidssjukskrivning) så det är kanske inte konstigt att det blir mer krav på att sälja. Personligen så tycker jag att jag gör ett rätt gott jobb där med tanke på att jag sedan september står för ca 42% av alla offerter och de flesta av dom har jag skrivit sedan jag kom tillbaka efter min sjukskrivning. 😁Kan tillägga att vi är 11 personer på avdelningen, om jag inte räknat fel. Ok, flera av dom är mindre projekt, men ändå! Mina säljaktiviteter har burit frukt! Och flera av dom har jag även fått accept på. Som den här veckan så skickade jag en offert med mycket hög timpenning och fick idag accept på. Då jag har lite mer att göra kom jag och min chef fram till att den ena av mina kollegor skulle få ta det uppdraget, särskilt som jag inte har någon som helst erfarenhet från ämnesområdet. Lite frustrerad blev jag när kollegan, som tidigare idag hörde av sig till mig och undrade om jag hade något jag kunde dela med mig av då hon inte hade något att göra, svarade att hon skulle ta och kontakta kunden imorgon. Men, det är egentligen inte mitt problem. Jag skrev offerten så jag har gjort mitt, nu är det hennes projekt och hennes problem. Och hennes problem att leverera innan påsk, så som kunden blivit lovad. Hinner hon inte, ja, den diskussionen får hon ta med kunden då hon inte satt igång med projektet så snart hon kunnat.

Varför känner jag skuldkänslor för detta? Jag vill bara låta det vara, men istället så känner jag stress för risken att leveransen inte hinns med enligt vad som utlovats. Samtidigt så känner jag skuld för att ha lovat en kund något och att jag nu har lämnat över till en kollega som inte försöker uppfylla det som lovats. Jag vill ju att mina kunder ska bli nöjda, oavsett om det är jag som utför jobbet, eller inte.

I helgen hade E sin 9 årskalas för tjejerna i klassen. Jag hade beställt ett agentäventyr från spyco.se. Jag var sanslöst nervös och orolig för hur det skulle bli, men det blev succé! Tjejerna kunde inte fatta hur jag lyckats få till film och hur det kom sig att agentchefen kunde ringa upp dom efter avslutat uppdrag. 😁Så funderar ni på kalas, kolla på deras hemsida, jag kan rekommendera dom!

Slutligen, blev lite glad idag. Jag har alltid sett yngre ut än vad jag är, men på senare år har utseendet börjat hinna ikapp min ålder. Tills idag. Hade möte med en ny kollega på det lokala kontoret och hon frågade rätt tidigt hur gammal jag var, egentligen. Jag bad henne gissa och hon svarade att hon tyckte att jag såg ut att vara 26 men det tyckte hon inte riktigt stämde med tanke på vad jag gör i mitt jobb och de ansvarsområden jag har. Hon blev rätt paff när hon fick veta att jag är 16 år äldre än vad hon hade gissat 😊 Kanske var det gårdagens (skitdyra) frisörbesök som gett mig en mer ungdomlig lyster? 🤔För i så fall var det värt det. Kanske. Min gamla frisör flyttade ju hem till England, och jag tyckte verkligen hon var grymt duktig. Dessutom var hon billig. Dyraste jag betalat hos henne var 800 kr billigare än det jag betalde igår. Och då var det betydligt mindre jobb som gjordes igår än vad den gamla frisören brukade göra.

Ibland kommer det tillbaka, det som hände. Oftast så kan jag se på det och inte bli så påverkad, ibland så påverkar det desto mer. Ibland så kan jag se det grymma i det och ibland så är jag helt enkelt inte stark nog och känslorna tar över och jag tror nästan på det som sades. Men inte riktigt. Idag är jag starkare än då, och i mitt bakhuvud finns det en röst som intygar mig hur fel det var. Det sunda förnuftet säger det, jag vet det, men det gör ont. Det gör så ont och de känslor som då väcktes bullrar upp ur mig och tar över det sunda förnuftet. Känslorna av förvirring, vad var sanningen? Min upplevelse var ju min, och den måste ju vara sann! Eller? Inbillade jag allt? Såg verkligheten verkligen ut som jag uppfattade den som? Eller såg jag en spegelvärld? Hon såg ju exakt det samma, fast att hon var den utsatta. Jag såg ju att det hon sa var det hon hade sett och uppfattat. Det var hennes verklighet. Men hur är det möjligt när våra verkligheter var raka motsatsen till varandra?

Idag kom det där andra till mig, som en rejäl käftsmäll. Om och om igen har hjärnan spelat upp samma ord. Det sunda förnuftet säger hur grymma de är, och på ett sätt så ser jag ju hur fel de är. Att de inte stämmer. Men likväl, de fortsätter att eka. Minnet spelar upp det om och om igen, precis så som jag fick höra dom om och om igen. Då, från början, kunde jag slå ifrån mig dom men hör man något många gånger så bygger det upp hos hjärnan en tro på att det är sant. På ett sätt så vet jag ju att det inte är så, på ett sätt så kommer det där lilla ordet upp. Det är ju inte sant. ”Eller?”

Visst kan jag fortfarande idag känna känslan av att vara osynlig, att vara utstött när minnet av när jag med en kompis var i affären, vi var kanske 10-12 år gamla och vi sprang på några av killarna i klassen och de hälsade. Men inte på mig. Bara på min kompis.

”Hej Hanna!”

Men inget ”hej Maramina”. Trots att killarna var våra bådas klasskompisar. Men känslorna från då är inte i närheten av vad den där chefen jag hade många år sen fick mig att känna när jag om och om igen fick förklarat:

”Du ska inte tro på vad folk säger. Säger någon något positivt till dig ska du inte tro på det. Det stämmer inte! Ingen säger något positivt till dig annat än för egen vinnings skull. Däremot, om någon säger något negativt till dig ska du ta till dig det. Du ska gå till ditt rum och så ska du begrunda det du hört och sedan ska du fundera på vad du kan och ska göra åt det. För det måste du ändra på!”

När jag ser på det så här i efterhand ser jag ju hur sjukt det är. Frågan är vad som ligger bakom dessa ord? Var den som sa dessa or medveten om vad hen sa? Ärligt talat så tror jag att hen var det. Min hjärna kan inte för allt i världen tro att orden sades i all välmening. För ingen människa kan väl gå omkring och ha en så svart bild på verkligheten, eller?

Jag är inget jättefin av Melodifestivalen. Eller dansband. Eller typiska dansbandslåtar. Eller av Arvingarna. Eller låten som de tävlade med i årets upplaga av Melodifestivalen. Men ändå…

Jag brukar lyssna på Mix Megapol Morgongänget när jag åker till jobbet på morgnarna. Tycker dels att de har roliga inslag, men framförallt så har de väldigt aktuell trafikinformation (tack vare att lyssnarna får ringa in och informera). Hur som, imorse hade de besök av Arvingarna som kort sjöng/spelade en liten snutt ur sin melodifestivallåt I do. I låten sjunger de ”du gör mig lycklig”, och banne mig, låten har fått mig att stråla och vara energisk hela dagen! Eller hade jag känt mig så här energisk och positiv även om jag inte hade hört den? Jag kanske känner mig som jag gör TROTS låten!?

Om du är nyfiken på låten så finns den här, dels från Morgongänget, dels från mellot: https://www.facebook.com/204785856202818/posts/2568504486497598/

https://m.youtube.com/watch?v=XcXNVsNgdwg

---

Är i Stockholm med jobbet och har bokat ett hotell som ligger rätt centralt. På vägen från kontoret till hotellet så slås jag av det myller av folk som rör sig på Drottninggatan. Människor som stressar fram med tom blick, händerna fulla med kassar, på väg till, på väg från nya ”fynd”. Vill ha mer, ska ha mer! Skyltfönstren skiner upp deras ansikten, lockar till ännu fler inköp. Kontona som precis har fyllts på med en ny lön töms nästan lika snabbt som överföringen från arbetsgivaren till arbetstagarnas genomfördes. En kort sekund känner jag lockelsen gripa tag i mig. Jag vill också jaga! Jag vill också komma hem med ett byte! Och allra helst ett byte som bekräftar mig och som jag kan visa upp stolt. Men så inser jag vad jag tänker, hur jag känner och jag sansar mig. Det blev inget besök i affärerna idag. Istället för att lockas in och lätta min plånbok så känner jag en lätt illamående över köphetsen.

Det var visst inte så illa

Jag har, som jag nog redan innan skrivit, lämnat bebislängtan bakom mig. Jag har accepterat faktum och gått vidare även om det finns en lite sorg i att det aldrig blev ett tredje barn, men det känns som om mitt hjärta ändå gått vidare. Men då åldern är som den är och åren ändå tickar på och mamma var yngre än vad jag är nu när hon gick in i övergångsåldern så har jag egentligen gått och väntat på att även jag ska hamna där. Och med tanke på mitt tämligen låga AMH när vi gjorde utredningen så borde väl det i alla fall, så här sex år senare, vara på väldigt lågt? För att slippa tänka mer på det så tog jag helt enkelt och beställde Werlabs fertilitetspaket.

Igår, på mensdag tre åkte jag till det laboratorium som jag hade bestämt skulle få ta proverna och lämnade några provrör för dem att utreda. De första resultaten fick jag redan inom en timme efter provtagningen, resten idag. Jag måste säga att jag blev imponerad av hur snabba de var!

Resultaten då? Blodbristproverna var alla inom referensvärdena. Immunförsvar och blodets koagulationsförmåga likaså. Under rubriken Sköldkörtel visade det sig att även de var inom referensvärdena men värdet för TSH förvånade mig då de var högre än jag brukar. Det låg på 1,7 mIE/L och jag brukar må bäst när jag ligger på under 1,0. Inte konstigt att jag varit tröttare och mer frusen än vad som känns normalt? Slutligen hormoner. Enligt det som stod i journalen var även de ”inom referensvärdet” och var tydligen helt ”normalt för någon i min ålder”. Det förvånade mig verkligen! Fast det är klart, jag är ju ändå 42 och 42-åringar brukar inte vara så superfertila och det har jag ju helt klart inte varit på länge. Men ändå, värdena överlag förvånade mig, ”inom referensvärdet”. Och inte var de heller supernära referensvärdenas gränser. På mig? Hallå??? Jag hade ju tänkt mig få det bekräftat att det inte finns någon som helst möjlighet för mig att bli gravid igen!

De hormoner som tagits prov på var:

• FSH som låg på 5,0 IE/L, referensvärde under follikelfasen (första fasen av menscykeln) är 2,5-10 IE/L. Som information för FSH finns att läsa: ”Analys av FSH görs vid misstanke om nedsatt funktion i äggstockar, i samband med infertilitetsutredningar och vid utebliven menstruation för att nämna de vanligaste. Nivåerna måste alltid relateras till var i menscykeln man befinner sig. Vi rekommenderar provtagning runt dag 3 i menscykeln.” Så mina äggstockar verkar inte ha någon ”nedsatt funktion”!
• LH (S-Lutropin) 149 pmol/L med referensvärdet under follikelfasen ligger på 70-530 pmol/L.
• S-Prolaktin 162 mlE/L med referensvärdet 70-350 mlE/L.
• S-AMH låg på 0,7 µg/L för sex år sedan vid vår utredning. Jag var säker på att den skulle ligga betydligt lägre än så nu. Det gjorde det inte utan det låg på detsamma.

Så tydligen, enligt dessa testvärden är jag fortfarande fertil, även om det är så mycket mer än bara mina hormoner och blodvärden som påverkar det hela. Eller som det även stod i journalen:

”Kvinnliga könshormoner varierar i nivå beroende på när i menstruationscykeln du tagit provet. Dina värden ligger sannolikt helt normalt i förhållande till din ålder och stämmer överens med prov taget i follikelfas, var god se referensvärden nedan. Din senaste menstruations första dag är dessvärre inte angiven. För en mer individuell bedömning, var vänlig ta kontakt med din gynekolog. Om du tar dessa prover som ett led i en graviditetsönskan är det av värde att veta att dessa provsvar bara ger svar på hormonnivåerna i kroppen och om dessa ger en förutsättning för graviditet. I en fertilitetsutredning bör man även ta ställning till fler faktorer, till exempel livmoderns anatomiska förutsättningar för att bära ett barn och jag rekommenderar att du tar kontakt med gynekolog eller IVF-klinik för vidare frågor om det finns en graviditetsönskan.”

När jag fick veta att armen var bruten så trodde jag i min enfald att jag kunde jobba ändå, det kunde jag inte. När jag insåg det så trodde jag att jag skulle kanske kunna jobba en vecka senare. Nu är det en vecka senare och jag oroar mig redan för att jag inte ska ha läkt tillräckligt och att jag fortfarande ska ha för ont för att kunna jobba. Svullnaden har lagt sig till stor del, men smärtan… Idag så har smärtan varit värre än tidigare. Jag vet inte vad jag gjort, kanske börjat använda den för mycket och för tidigt? Just nu känner jag mig beredd att ringa sjukhuset och fråga om det. Har det inte blivit bättre tills på onsdag får jag ta och ringa, imorgon får det bara vara att jag tar det ännu lugnare än idag.

Det är först nu jag börjar ta till mig det som jag läst på olika sidor, då bla socialstyrelsens rekommendationer. Just på deras sida kan man läsa följande:

…där arbetsbelastningen innefattar manuella arbeten och arbeten där armen måste användas rekommenderas sjukskrivning 12 veckor på heltid.

12 veckor! Det är ju en evighet! Och

Vid distal radiusfraktur får patienten svårigheter att lyfta och bära föremål från en plats till en annan och att använda arm och hand. Tillståndet medför nedsatt finmotorik i handen (exempelvis att plocka upp, gripa och hantera föremål), samt svårigheter att skriva på tangentbord eller att skriva för hand

Jo tack, det har jag ju märkt! Men tänk om det tar tid!? Jag har förstått att många har ont i månader efteråt! Och där börjar mina katastroftankar växa och orosmolnen hopar sig. Försöker intala mig att jag oroar mig i onödan, försöker tänka i mer optimistiska banor men smärtorna gör det svårt. Jag tar ett djupt andetag, och fokuserar… Försöker tänka positivt, så som jag gjort tidigare. Som att det hade ju varit värre att bryta benet. Och jag slapp ju operation! Och tänk om detta hade hänt i somras när det var så varmt, att gå med gips då… Om det luktar illa nu, hur hade det inte luktat då! Eller tänk om det hade varit båtbenet som jag bröt!? Då hade det tagit ännu längre tid! Tänk vilken tur att min bil är automat, nu kan jag transportera mig betydligt bättre än vad jag hade gjort än med allmänna kommunikationer med allt vad det innebär. Och jag har ju en bra jacka som jag både kan få på mig (även om jag inte kan få ut den gipsade armen helt) och knäppa, och behöver förhör inte gå ut i det Göteborgska vädret med vänster arm i jackärmen och resten av jackan hängandes över höger axel då man inte får på sig jackan på annat vis. Och jag försöket tänka positivt i övrigt. Det är klart jag läker! Det är klart jag kan börja jobba om tre veckor! Tre veckor är ju långt bort, mycket hinner hända tills dess! Det är klart! Allt är ju relativt, saker kunde varit betydligt värre. Om bara värken kunde lätta istället för att förvärras så som det gjort idag och igår…

Sjukskriven

Jag försökte tre dagar i förra veckan och jag försökte idag igen. Men när jag kom till handfrakturenheten idag för återbesök för min skadade arm fick frågan hur det var så var det bara att erkänna att det inte går. Så gipset ska vara kvar tre veckor till och sjukskrivning på 100% i minst fyra veckor. Bruten handled på den dominerande armen och skrivbordsarbete är tydligen ingen bra kombo.

Nu får jag bara hoppas att det inte blir några men. Tydligen är brottet på gränsen om man ska göra mer än bara stabilisera med gipsskena, men både på akuten och vid dagens besök kom läkarna (flera rådgjorde vid både besöken) fram till att skena skulle räcka. Läste att komplikationer är vanliga. Håll tummarna för att jag är en av dom som slipper. Även om viss oro finns så är jag optimist och ser framför mig hur jag om några veckor är som om inget har hänt. Naivt? Vet inte. Men just nu tänker jag att detta är ju bara en liten skitsak. Snart är jag bra. Snart har jag inte ont längre. Snart är jag mjuk och rörlig igen. Snart. Och tills dess får jag försöka göra det bästa av det

Och så; tips på bra aktiviteter tas emot tacksamt

Hälsningar enhänte Maramina som skriver pekfingervals med ”fel” hand