Kaos men ändå bra

Efter att ha börjat veckan med en tjänsteresa till vår östliga grannland så skulle jag idag åter vara på kontoret. Jag hade lagt upp planen så bra och tänkt förbereda fredagens utbildning liksom den jag ska hålla måndag-tisdag nästa vecka. Men redan i måndags kväll när jag och min kollega, projektledaren för projektet som jag reste för, åt middag kände jag hur mina planer ruckades. Hon skulle gå på semester på fredagen, dvs imorgon och skulle vara tillbaka den 3 juli. Jag går på semester då och kommer vara ledig i sex veckor så någon diskussion rörande rapporten från vårt besök skulle vi inte kunna ha och vi skulle verkligen få sköta respektives del helt separat och på varsitt håll och vid olika tillfällen. 

Så igår blev jag än mer stressad när hon förklarade att hon mer eller mindre förväntade sig att jag skulle göra reseräkningen och rapportera in all tid under dagen. Men visst skulle jag nog kunna hinna med det under dagen!

Gissa om min stressnivå steg när jag förstod att E:s skolavslutning skulle vara idag och att det förväntades att jag skulle vara med…  Men jag måste säga att det var en rar skolavslutning!

När jag väl kom till jobbet, tre timmar senare än vad jag hade planerat så sprutade stresshormonerna ur öronen på mig. Inte blev det bättre av att jag dessutom skulle hinna med ett skypemöte med en kund som hade gått till vår VD och beklagat sig över mitt jobb jag håller på och utför åt dom (utan att jag hade fått förklara situationen något. När jag förklarat så var både min chef och VD:n tydliga med att jag inte hade gjort något fel men tydligen hade inte kunden fått, eller tagit till sig informationen). Men innan mötet tänkte jag göra reseräkningarna. Gissa hur jag reagerade när jag inte kunde hitta hotellkvittona som tillsammans låg en bit över 300 Euro! Då kom jag på att jag hade ju betalt med kreditkortet jag fått vis jobbet och att man med BankID kan kolla sina köp på kortfirmans hemsida. Självklart hade inte hotellutläggen kommit in än. Där och då kände jag att nu skiter jag i allt och så gick jag till ett annat rum och jobbade en stund med annat innan jag kopplade upp mig till mötet. 

När mötet var avklarat så hade pulsen gått ner något och till min glädje hittade jag de förlorade kvittona. De hade legat på mitt skrivbord hela tiden. 

Sedan skulle jag göra reseräkningarna, självklart så strulade det med dom med, men jag hade redan gjort upp en ny tidsplanering med mina andra måsten så jag kände mig ändå rätt lugn. Jag tänkee bl.a. jobba i helgen för att hinna med allt. Särskilt som jag dessutom hade missat att ett återkommande jobbjag har var tvungen att ordnas senast måndag. 

Innan jag åkte hem så hann jag och min chef även ha ett lönesamtal. Den gick bra, jag fick mer än medel och så fick jag beslutet på min önskan om att få en tjänstebil. Den hade beviljats så det ser jag absolut som en extra löneförmån även om jag får betala runt 2000 kr för det. Men då ingår ju allt bränsle. Eller beror på, det är en supermiljöbil jag får så den el jag laddar hemma får jag betala för men jag kan, om jag är först på laddstationerna på jobbet, ladda batterierna gratis där.  Vi får se om det blir en lättare begagnad (efter någon av dom som slutat) eller sprillans ny. Jag skulle dock få besked innan semestern. 

Så, i slutändan, det var en rätt ok dag. Man kan nästan säga att min dag har varit som vädret, skiftande men ändå känns det som det har varit bra

Studentfirande och troll

Det är ”bara” lördag men jag är helt inställd på att det är söndag – underbart att få en extra helgdag! Igår var jag och tjejerna lediga från jobb/skola/förskola för att kunna åka ner till Blekinge och min systerdotters studentfirande. Efter mycket slit var hon nu slutligen klar med sin utbildning. Så lycklig, så nöjd, så stolt! 
Även lilla mamma hade fått komma och delta vid firandet. Min äldsta systerdotter hade hämtat mamma från hennes boende tidigt på morgonen, kört de många timmarna, deltog vid firandet för att på kvällen åter köra hem mamma/mormor och så slutligen hem till sig 4 mil ytterligare längre bort. Studenten var så glad över deras närvaro, och jag tror de också var det. Jag och barnen hade, mot alla odds, med tanke på Sweden Rock festival, lyckats få hotellrum på First Hotel i Olofström så vi kom hem först idag. A hade fått stanna hemma då han är beordrad övertid två dagar i veckan, varav den ena är på lördagar. Tur var väl det, annars hade vi nog inte haft någonstans att sova och jag tycker inte en dagsresa med barnen skulle känts ok. 

Studentfirandet blev jättemysigt. Trots att det den senaste tiden hade hotats om regn så ändrades det hela ju närmare dagen kom och det slutade med en vackert solig dag och en behaglig temperatur på strax över 20 grader. Firandet var hemma hos min syster vilket var kul då de nyligen flyttat in i huset. Trädgården var helt fantastisk med ”strandtomt” som gick ända ner till en å. Den var enormt lummig (och lite igenvuxen) och byggd i etager och jag kunde inte mer än älska det! Dock skulle jag med hög sannolikhet inte ens kollat åt huset med tanke på dess skick… Den är verkligen i behov av totalrenovering! Men det är också precis vad de sökte efter så för dom är det ju rätt! Jag i min tur kunde i alla fall se potentialen i den, men jag skulle aldrig gett mig in i ett så stort projekt!

Vad det gäller hotellet så var det fräscht. Lite dyrt kanske med tanke på att det kostade strax över 1400kr/natten men helt ok. Det som jag hade önskat mig var ett lite större frukostutbud. Men så har jag ju också ätit ett antal hotellfrukostar i mitt liv så jag har väl blivit lite kinkig. Frallorna var helt nybakade och jättegoda! 

Innan vi checkade ut gick vi till den lekplats som låg i närheten. Där fick tjejerna leka av sig lite innan vi checkade ut och började köra norröver för att på hemvägen åka via Gekås. Lekplatsen var stor och det fanns en massa kul saker för barnen, för att inte tala om Trollstigen! Har ni vägarna förbi Olofström och har barn så är det ett bra ställe att ta sig en paus på! 

Vill ha

För några veckor sedan när A och jag var i Stockholm för att se Phantom of the Opera så var vi på kvällen ute på stan och strosade. Då vi passerade Knulp på Kungsgatan så föll jag direkt för dessa skönheter 

Inte förrän nu har jag gått in på deras hemsida för att kolla och än en gång så började mitt hjärta klappa fortare när jag såg skorna. Jag älskar modellen! Jag älskar färgerna! Och på de blommiga älskar jag blommorna! Hade jag inte haft sådana problemfötter som är supersvåra att hitta passande skor till hade jag genast beställt, men nu är det ju som det är och istället får jag drömma om att inom kort få komma till Stockholm så att jag kan gå in och prova skor. 

Idag hade vi besök av några vänner som vi inte träffat på länge. Med hög sannolikhet kommer det även dröja länge tills vi ses nästa gång då de har hyrt ut sitt hus för ett år för att själva flytta till hans föräldrars hus som ligger uppe i Norrland. Anledningen till flytten är att de vill lite komma ur ekorrhjulet, hitta glädjen i livet och komma fram till vad de egentligen vill, samtidigt som de vill få mer tid med barnen. På ett sätt avundas jag dom. Just nu känner jag lite av ett antiklimax. Eller är det tristess? Jag känner nämligen också att jag vill mer. Men vad är detta ”mer”? Jag vet inte. Jag vet att jag vill inte göra exakt det dom gör. Men kanske starta om på nytt på något vis? Är det kanske det som allt egentligen handlar om för mig? Är det det och inte barnlängtan jag känner? 

Tanken känns inte helt uppåt väggarna. Tvärtom. Mina tankar går ju ibland (rätt ofta faktist) till att köpa en tomt och bygga hus. Fast jag egentligen inte önskar mig ett dyft det vad det innebär med kontakt med hantverkare, ta jobbiga beslut, saker som krånglar etc. Eller att köpa ett nytt hus och sälja det vi har. 

Än mer troligt känns det när jag stundvis känner avundsjuka gentemot min kollega som tagit tjänsteledigt ett år för att plugga. Och gentemot kollegan som byter kontor. Och kollegan som gifte sig nyligen…

Ser man på det så, är det enkelt att se en gemensam nämnare. Alla dessa är saker som medför förändring. Saker som de ser fram emot, saker som de gör för att komma närmare sina drömmar. Allt detta innebär ändring av ens liv. Men samtidigt… Vad är det jag egentligen vill? Är jag bara uttråkad på mitt liv som det är idag, eller vad? 40 årskris? Jag vet inte! Jag önskar att jag visste! Det enda jag vet är bara att jag vill något mer. Men vad? Jag har ju det egentligen väldigt, väldigt bra med en underbar man och två barn, hus, jobb som jag trivs med etc. Men det är något som får mig att drömma om mer. Men vad är detta ”mer”?

En veckas vistelse på Rhodos börjar närma sig sitt slut och som vanligt känns det som om en vecka är någon dag för kort. Vi har haft fantastiskt väder (med undantag av en regnig förmiddag som snabbt gick över till solig medelhavs-maj-värme-och-sol), ätit god mat och bara allmänt haft det gott. Visst, vädret har tydligen varit rätt ok även hemma, men här har vi verkligen kopplat bort allt vad jobb heter, vilket är svårt att göra helt lediga dagar hemma, och istället bara rått om varandra. Underbart! Och välbehövligt! 

Imorgon bär det åter hem igen. 
Några saker som jag noterat under denna vecka: 

1. Jag behöver verkligen gå ner i vikt. Jag har alldeles för många kilon som inte är hälsosamma för mig! Samtidigt så förvånad jag över hur få det är som inte bär på trivselkilon utan är mer eller mindre mulliga
2. Jag förstår inte varför man har ett fönster ut från toa/badrum till ett annat rum. Idé med det? Och framförallt inte in till ett sovrum! Det spelar ingen roll hur mycket mörkläggningsgardiner man har ut från rummet om persiennerna släpper igenom (oavsett hur de är vinklade) igenom en massa ljus
3. Lillasyster är en riktig partypingla…
4. Jag gillar grekland! Hade gärna stannat ett tag till!

Val

Någonting som det är mycket och starka känslor över är amningens vara eller ickevara. När E var liten så hade jag ständiga känningar av mjölkstockning och fick aldrig att mjölken räcka vilket fick mig att känns mig otillräcklig och som en dålig mamma. Så redan när vi började prata om ett barn till så började jag fundera på det där med amning och när Lillasyster väl var född hade jag sedan en tid tillbaka bestämt att jag skulle försöka amma, och jag skulle försöka så länge A var hemma, vilket var rätt länge då han först tog sina 10 pappadagar och därefter tog semester och annan inarbetad tid. Fungerade det inte helt felfritt när han började jobba skulle jag helt enkelt ge upp. Jag hade förpliktelser gentemot både bebisen och E, och det var inte att amma till varje pris. 

Igår fick jag reda på att en väns sambo hade börjat fundera på att separera och hade till och med bokat in sig på en visning.  Det kom som en blixt från klar himmel, både för mig och min vän. Senast jag träffade dom, vilket inte var så länge sedan, så pratade de om bröllop. Och min vän sa att de senast i förrgår hade pratat om saker de skulle göra framöver. Så hennes besked kom verkligen som en blixt från klar himmel! 

Summan av kardemumman är att hon var på väg att bränna ut sig totalt. Småbarnsföräldrar som de är så blir det ju inte så mycket sömn på nätterna. Särskilt som hon ammar deras minsting. Till det så kom en del påfrestande saker som de har i sitt liv. Det är helt enkelt några saker som slukar energi och så en störd nattsömn på det gör att hon aldrig får vila och återhämta sig helt. Han försöker avlasta på kvällar och morgnar, men det är inte tillräckligt. 

Det jag slås av är envisheten med att fortsätta amma. Hon säger själv att det är en orsak till att hon mår som hon gör men hon vill inte sluta med det. Hon vill ge sitt barn det bästa hon kan, dvs bröstmjölk. Och det är det jag slås över, det är det jag förskräcks över. Att man idag är så inpräntad med att modersmjölk är det allra bästa och att det är amning som gäller till varje pris. Jag var ju själv där en gång i tiden. Jag ammade, kände mig otillräcklig, värdelös och totalt misslyckas. Jag mådde skit, men jag ammade. Jag grät, men jag ammade så mycket det bara fick. I efterhand så såg jag det idiotiska i det. Hur bra var det EGENTLIGEN för bebisen att mamman mådde dåligt, hamnade nästan i en depression och allmänt var en dålig mamma? Detta tänker jag även på i min väns frus fall. 

Nu har de i och för sig pratat igenom det hela och tagit till några åtgärder, men amningen är kvar. Den vill hon under inga omständigheter sluta med. Och jag kan inte låta bli att fundera vilket som är bäst för barnet:

1. Amning och att mamman mår dåligt, föräldrarna separerar och familjen splittras. Mamman får inte vila och återhämta sig och orkar tillslut inte ta hand om varken sig själv eller barnen
2. Amningen avslutas, mamman får möjlighet till mer sammanhängande vila och familjen kan förhoppningsvis fortsätta vara tillsammans 

Jag ver ju helt klart vad jag anser vara bäst för alla parter

Det känns stundvis som om jag drunknar i jobb och måsten. Varenda helg fram till semestern är bokade, om än med roliga saker. Det är allt från Stockholmsweekend med A och Phantom of the Opera (utan barn) till Rhodos, träffa finaste vännen och student. Jobbmässigt är det också full rulle fram till semestern. Jag är mer än fullbelagd och stundvis kan jag inte fatta hur jag ska hinna med allt jag lovat att jag ska hinna med. 

Idag var jag med hos min främsta kund och deltog vid en myndighetsinspektion. Jag har varit konsult hos dom just för att det vid en inspektion hade konstaterats brister. Inför dagens inspektion fick jag försöka peppa kunden. De hade inte åtgärdat alla de brister som myndigheten hade konstaterat, men de hade i alla fall kommit långt. Visst, myndigheterna skulle inte bli helt nöjda, men jag gissade på att de skulle komma tillbaka fram emot vintern. Döm om min förvåning, och kundens glädje när inspektionen avslutas med ett konstaterande av att företaget har gjort mycket och åstadkommit mycket och att myndigheten nöjer sig för den här gången! Och gissa om jag blev glad när myndighetsrepresentanterna tryckte på att företaget skulle vara ”riktigt nöjda med konsulternas insats” 😊 De nämnde även att den utbildning som jag höll på företaget vid några tillfällen tidigare i år verkade vara  bra. Jag tog verkligen åt mig och kände mig så glad och tillfreds! Jag är inte så pjåkig! Jag är rätt bra på det jag gör! Visst, ibland blir det svackor och ibland presterar jag inte så bra som kunden önskade sig, men i det stora hela, jag är kompetent och jag vet vad jag håller på med! Gissa om jag känner mig nöjd och stolt över mig själv! Och genast känns allt jobb jag lagt ner som ingenting. Det var verkligen värt sitt slit! Och så skäms jag lite samtidigt. Jag skäms för att jag önskar att min förre chef plus några andra på mitt gamla jobb, de som inte tyckte att jag gjorde något bra jobb, kunde få veta hur bra jag lyckas nu. Och jag kan inte låta bli att fundera på vad var det där på det företaget som gjorde att jag inte gjorde något bra jobb, att jag ansågs (av vissa) vara inkompetent men att så många andra tycker tvärtom? Att både tidigare kollegor och arbetsgivare anser annorlunda? Att nuvarande kollegor, arbetsgivare och kunder anser annorlunda? Att de faktist tycker att jag är både kunnig, kompetent och pedagogisk? Det är frågan… Hur blev jag sådan? 
Jag kan helt enkelt inte sluta älta

Jag har under en period nu känt att den där längtan efter en trea har stillats bara för att plötsligt komma tillbaka som en käftsmäll. Trots att jag idag mår bättre än vad jag gjort på, ja, jag vet inte hur länge, så tryter orken när mina två tjejer sätter igång. Det känns stundvis som om det är bråk jämt. Särskilt Lillasyster håller på och testar gränserna för jämnan, samtidigt som hon är min lilla bebis (enligt henne själv). Jag vet att det hör till, men likväl är det jobbigt. Samtidigt så kommer E och som också har sitt att tampas med. En 7 åring är trots allt inte så stor och kan verkligen i ena stunden vara så liten, så liten och i den andra vara en riktigt stor och redig tjej. Och att hon dessutom är rätt mogen till personligheten också kan göra det än svårare att komma ihåg hennes ringa ålder. Stundvis känns det som om jag skulle gå åt för att jag inte orkar mer bråk och krångel. Jag könner att jag klarar  betydligt mer än vad jag har gjort (bl.a. så bryter jag inte ihop så lätt), men det tar på orken att ha dessa två ”solstrålarna” i luven på varandra för jämnan. Och inte att glömma testandet av gränserna! 

Trots att det stundvis känns som om de kör helt slut på mig, trots att jag verkligen älskar mitt jobb just nu, och trots att den är ytterst svår att kombinera med småbarn, så finns den där. Längtan. ”Tänk om..!” Den är stark, så genomträngande, så enorm. Och vetskapen om att vi inte kommer göra några försök på ett syskon gör ont. Den känns i hjärtat, i magen, ja, den har spridit sig till märg och ben! Och jag vill bara bli av med den!

Ett knytte

Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

A är på skidresa med sitt jobb och jag är själv med barnen. Imorgon kommer mamma. Jag misstänker att det inte kommer att ske så jättemånga gånger till med tanke på hur hon numera mår. Det kommer bli så skönt när hon väl flyttar in på serviceboendet! Hennes nuvarande lägenhet ligger ute till försäljning. Nu är det bara till att hoppas det blir budgivning på den.

Mina känslor rörande barn har ändrats något på senare tid. Visst finns längtan där på ett vis, men främst handlar mina känslor om hur fel det känns att låta de tre fina embryon vi har i frysen gå till spillo. Borde inte även de få en chans? För mig känns de på något sätt som liv. Konstigt nog med tanke på att jag tycker att den abortlagstiftning vi har är bra. Men det handlar ju om den fria viljan? Viljan att göra det man själv anser vara bäst? Samtidigt så inser jag ju att det vore en otjänst gentemot såväl mig själv, A och de två vi har redan. Samtidigt så kunde jag inte låta bli att gå in och kolla hur mycket det skulle kosta med att föra in en av våra eskimåer när jag såg på Benify att mitt jobb erbjöd bruttolöneavdrag på Nordic IVF där de finns förvarade just nu. Trots att vi inte kommer att göra något med dom annat än skänka till forskning. För tre barn gör ju allt så mycket mer omständigt. Bil, bostad, resor. Att börja om med vaknätter, blöjor etc. Nej, även om det är med en viss sorg jag ser mina två bli större så känner jag en glädje och lättnad över det också.  Så även om det inte är aktuellt för mig att att använda den möjligheten så inser jag än en gång  vilken bra arbetsgivare jag har hamnat hos! 

Istället för ytterligare graviditetsförsök och kanske till och med börja om från början med bebis så funderar jag på att börja plugga deltid på distans. Förnuftet säger att jag inte skulle klara av det, samtidigt som jag känner ett sug i att vidareutvecklas, bli bättre på det jag gör, både i teorin men även praktiskt. Så jag har sökt några intressanta kurser, sedan återstår det att se om jag kommer in och därefter om jag tackar ja, eller ej och hur jag då löser det rent praktiskt. Kanske att jag fortsätter jobba heltid och så pluggar utöver det, eller så ber jag om att få gå ner i tid.