Ibland blir det inte som man hoppats och då gäller det att antingen acceptera det, eller försöka tänka om på nytt. Så blev det för mig den här veckan.
Jag hade en idé om en utbildning som legat och grott inom mig några år. En idé som växt sig större och större och som jag verkligen trodde på. En idé som var lite annorlunda med sättet att tänka då idén lite kort gick ut på att slå ihop två saker som man historiskt brukar skilja på, men som jag såg likheterna och såg vinsterna i att slå ihop dom. Det var ett nytt, och annorlunda sätt att se på frågorna men som ändå kändes så rätt, då när man väl ser på saken ur den nya vinkeln så kan i alla fall inte jag se varför man skilt på dessa två. Jag trodde på idén särskilt som jag hade gjort en ordentligt marknadsanalys och konstaterat att både tankesättet fanns det några utbildningar på ute på marknaden, men ingen som hanterade likheterna. Jag brann verkligen för idén och såg hur vi kunde sälja utbildningen på ett bra sätt. Jag var så förväntansfull och glad när beskedet kom att det hade blivit godkänt att utveckla den nya kursen. Särskilt som flera kollegor hade nämnt hur bra idén var. Det var ett nytänk, ett bra sådant.
Från början så var det sagt att jag skulle bli kursansvarig för den nya kursen och kursledare tillsammans med en kollega då ingen visade intresse. Antalet kurstillfällen beslutades och vi var på väg att dela upp de tre tillfällena mellan oss och påbörja arbetet när det dök upp två personer till. De ville också vara med. Ju fler personer, desto fler idéer och fler bollplank, tänkte jag. Men sen vet jag inte vad som hände. De som tidigare inte varit så intresserade ville absolut få vara kursledare för projektet. Då de sitter på Göteborgskontoret, precis som jag så kändes det givet att en av oss skulle få ge med sig om kursledarskapet. Kandidaterna var:
Jag: Den nya kursen skulle utgå från min idé. Jag är kursledare på två andra kurser som jag även är ansvarig för. Jag älskar hålla utbildningar och har fått bra omdömen från mina kursdeltagare. Jag tycker det kan vara skönt att åka bort från familjen en natt eller två, få bo på hotell och få lite egentid
”Minna”: Kursledare för sex andra kurser, men inte ansvarig för någon numera efter en längre stressrelaterad sjukfrånvaro. Hon har tagit fram flera av de gamla kurserna i kursutbudet. Sjukdomen säger hon beror på att hon hade för många utbildningar på flera olika orter under en för lång period och att den dåvarande chefen inte tog in någon som kunde hålla utbildningar. (Jag anställdes och var under inlärning för att klara kvalitetsfilmen som företaget hade för nya kursledare när Minna blev sjuk. Då hade jag jobbat två månader och var kvalificerad att hålla två av utbildningarna). Hon har även avsagt sig att hålla några företagsinterna utbildningar då de stressar henne för mycket, och hon vill inte ha några utbildningar på annan ort då resor blir för jobbigt (samtidigt som hon blir sur när kommande terminen planeras och jag planerar in att hon enbart får hålla utbildningar i Göteborg).
”Lina”: Har aldrig hållt utbildning och har flera gånger sagt till mig att hon inte vill hålla några då hon ”inte vill bli bedömd” på det sätt som man blir som kursledare. Hon har, precis som jag, barn. Hon vill dock inte ha några övernattningar eller dagsresor där hon kommer hem sent. Hon har dock väldigt lite att göra och vi andra får hela tiden höra att vi måste dela med oss om vi har jobb som hon kan få göra, även om inte heller vi har full beläggning.
Gissa vilka det blev som slutligen blev kursledare? Låt oss säga så här: jag blev det inte. Då jag inte skulle vara kursledare kände jag att jag inte heller kunde vara ansvarig för kursen. Men jag ska ändå vara med och ta fram och utveckla kursen. Som nu verkar bli något som helt skiljer sig från min vision.
Jag gjorde självmant ett val att ta steget bort. I min värld såg jag att någon av de två andra skulle tagit ett steg tillbaka, men icke. Jag hade kunnat ta diskussionen med de två, men jag kände att jag orkade bara inte ta risken att någon kände sig trampad på tårna och bli stött, så jag valde medvetet att ta det steget. Även om det blev något av en antiklimax och en stor besvikelse så känns det på ett sätt skönt. Nu är det inte jag som måste driva på. Och nu gör det inte lika mycket att min vision inte blev som jag ville. Nu hoppas jag till och med att de kommer att styra utbildningen till att bli något helt annat än min vision. För gör de det så finns det fortfarande möjlighet att jag en dag får en ny möjlighet att utveckla en utbildning mer så som jag har byggt upp det i mina tankar.
Men jag ska vara ärlig och erkänna att det grämer mig. Det var min idé. Jag brann för idén.
Samtidigt så värmer lite av de reaktioner som jag mötts av från andra kollegor på jobbet som hört hur det blev.
