Det känns som om det inte var så länge sedan jag sörjde över att jag inte skulle få några fler barn. Nu har jag under några dagar däremot varit orolig för att jag är gravid och i samband med det känt panik. Tänk att det kan bli så stor skillnad på så kort tid! Men nu vet jag ju att sannolikheten är mindre än en nanopartikel inne i Friends Arena med tanke på att jag fortfarande har spiral, att jag för sex år sedan hade så dåliga förutsättningar att bli gravid pga manlig och kvinnlig orsak att vi valde att görs ivf som lyckades först på andra försöket, så när sunda förnuftet kopplas in försvinner oron snabbt som snabbtågen i Japan. Anledningen att tanken ens har kommit upp är att min hjärna har fått för sig att jag är gravid. Det är jag knappast, men hjärnan skickar ut signaler som säger att jag är det. Jag känner mig mentalt helt enkelt gravid. Kanske började allt häromnatten när jag vaknade av att jag var illamående. Det var kvar på morgonen när veckarklockan ringde, men försvann fram emot lunch. Sedan efter det har jag under några timmar varje förmiddag känt mig illamående. Ett graviditetstest bekräftade det hjärnan redan egentligen visst, det är nog bara magkatarr som orsakar illamåendet, och den i sin tur orsakas av den stress jag känner gällande jobbet. För stress är det gott om. Trots att jag lämnat ifrån mig mitt stora projekt till en kollega pga tidsbrist så är det knappt att min näsa hinner sniffa luft ovanför vattenytan. Jag springer och springer och springer och jag hinner ändå inte med allt.
Kategori: Livet
Överallt skrivs och pratas det om Coronaviruset. På jobbet så råds alla som vistats i de länder och områden där viruset brett ut sig, jobba hemifrån i två veckor. Viruset breder ut sig och rubrikerna är stora, feta och svarta. Men är det något som vi behöver vara oroliga över?
Ser man på den information som t.ex. Folkhälsomyndigheten så får det i alla fall mig att bli lugn. Allt tyder på att det i slutändan är som en vanlig vinterförkylning och det är även så som symptomen blir. För de allra flesta. Just ny tycks det vara på 1-2% enligt WHO och den tidigare nämnda myndigheten. 1-2 % anses vara relativt lågt. Att det är fler som blir sjuka nu än vid en normal säsongsförkylning beror på att det saknas naturligt skydd mot det då ingen varit sjuk i det tidigare. Visst, det kan orsaka allvarligare luftvägssjukdomar (läs lunginflammation) än vad många vanliga förkylningar kanske brukar orsaka, men för en i övrigt frisk person så är det inte så farligt. Värre är det med de som har någon sjukdom i bakgrunden som minskar deras immunsystem.
Så med det sagt, är jag orolig? Svar – NEJ!
Det känns som om jag springer och springer och springer och ändå är jag för långsam. Än en gång har det blivit alldeles för mycket för mig att göra, och allt jag haft har ökat lavinartat i mängd. Trots att jag har hojtat till och fått ta bort ett av mina arbetsuppgifter. Men det är ju så att det tar lite tid till överlämning innan jag är helt fri från det som tar tid. Det gäller bara att hålla så långt!
Jag tror att jag hanterar det rätt bra ändå. Jag har ju sagt ifrån om att jag inte mäktar med, att jag drunknar i arbete. Jag har tagit initiativ till att lämna över, jag har även lämnat förslag på vem som skulle kunna ta över uppgifter från mig efter att först ha kollat med personen ifråga. Och jag försöker prioritera att bara springa på de viktigaste bollarna. Men stundvis känner jag hur jag bara drunknar. Drunknar av alla krav, måsten och förväntningar. Oftast hjälper det då att andas.
Andas in (1, 2, 3), håll andan (1, 2, 3, 4), andas ut (1, 2, 3)
Tyvärr är det så att det dyker ju upp en massa nya akut grejer hela tiden. Som idag så var jag ute hos en kund som jag är uthyrd till två dagar i veckan. Jag satt i möten hela eftermiddagen men när dessa var slut skulle jag ta bussen in till Göteborg och sen till centralen för att ta tåget till Stockholm. När jag står där och väntar på bussen så ser jag att jag hade missat ett samtal från vår kursadministratör under mitt sista möte. Jag ringer upp. Det visar sig att kursen som jag ska resa till och hålla på torsdagen i Stockholm har fått flera avhopp av kursdeltagare då de har blivit sjuka. Kvar har jag bara två kursdeltagare. Kursen kommer att gå back. Rejält. Min resa kostar, liksom hotell, restid, min tid som jag lägger på förberedelse och tiden jag lägger på att hålla utbildningen. Det går av förståeliga skäl inte ihop sig med bara två betalande deltagare! Så beslutet lämnas till mig, köra eller ställa in. Jag väljer att ställa in. Administratören ska ringa kursdeltagarna och berätta det. Fem minuter senare ringer administratören tillbaka till mig. Den ena kursdeltagaren sitter redan på tåget på väg mot Stockholm. Nytt beslut, vi kör. Tack och lov satt jag på bussen och hade därför inte hunnit avboka hotell eller tåg! Hade hon ringt en halv minut senare hade jag hunnit trycka på knappen och tåget hade varit avbokad..
Så nu sitter jag här, på ett hotell i Stockholm och försöker fundera på hur jag gör en bra utbildning för två personer med ett material med diskussioner och övningar som kräver fler deltagare. Och det utan att lägga alltför mycket tid på det, för att därmed försöka hålla nere omkostnaderna. Samtidigt vill jag inte skänka bort min tid heller och inte redovisa den tid jag lägger ner!
Och så har det varit mycket nu! Saker som faller ner från himlen. Och så att min fulla hjärna missar saker så att jag måste lösa akuta problem på annat vis. Som imorse när jag åkte till jobbet och glömde plånboken hemma. Tack och lov upptäckte jag det när jag kom till kunden! Tack och lov hade A inte hunnit åka hemifrån då, och tack och lov så ligger min kund mer eller mindre på vägen från oss till hans jobb!
Eller som med lunchen. Kunden jag är hos har ingen restaurang direkt i närheten utan den närmaste ligger ca 6-700 m bort. Därför har de så att man kan beställa mat från en restaurang som sedan får levererad till sig. Beställningen ska göras senast 9:30. Jag påbörjar min beställning två gånger. Både gångerna bryts jag av kollegor som vill diskutera något. Både gångerna missar jag skicka iväg beställningen. Så där stod jag, utan lunch. Jag hade inte tid att gå och hämta maten och även hinna äta upp den på min lunchrast då jag hade planerat in dagen på minuten så att jag skulle hinna jobba de åtta timmar som kunden betalar för mig per dag, och ändå hinna med tåget. Så det blev till att länsa fruktkorgarna och bälga vatten och te för att klara resten av eftermiddagen.
Tänk om det hade varit nog där med blixtnedslag! Åh, nej! På tåget så får jag v en tillfällighet veta att den innebandymatch som E:s lag skulle spela på lördagen hade blivit flyttad tre timmar och fått en annan hall då kommunen behövde lokalen till annat.
Så nu blev det plötsligt en massa arbete även privat och jag såg vilan flyga sin kos
När jag satt där på tåget, efter att ha efterfrågat en rutin för hur liknade fall med utbildningar ska hanteras, efter att per Mail ha efterfrågat information om administration av hall-/tidflytten, försökt sätta mig ner och anpassa utbildningsinnehållet efter en uppdatering som den nya kursägaren gjort och insett att den inte följde någon röd tråd och att bilderna i presentationen inte hade gjorts i den mall som vi är ålagda att ha våra presentationer i, och därmed med följden att rubriker, layout etc varierade kraftigt från bild till bild. Efter allt det här så reflekterade jag över hur gnällig och besvärlig jag framstod som. Så nu är det officiellt:
Jag är världen gnällande!
Jag gjorde ett inlägg på LinkedIn för två dagar sedan om en webbinarium som jag ska hålla imorgon, och redan nu har det varit över 800 visningar på den! Coolt!
En sak som är ännu coolare: Min chef från det som jag kallat ”Företaget”, som också är den chef som totalt tryckte ner mig i skorna, som bröt ner mig totalt, är en av de personer som gillat mitt inlägg. Vad hände där liksom? Kan inte låta bli att höra dom där orden jag fick höra så många gånger
Om någon säger något positivt till dig ska du inte tro på det! Det gör hen bara för egen vinnings skull!
Vad vill människan nu i så fall, att gilla ett inlägg är ju för dom flesta ett sätt att visa att inlägget är bra. Eller?!
Oavsett, imorgon är det dags för webbinariumet. Magen knyter sig, jag känner mig kräkfärdig, axlarna drar upp sig, andningen blir kort, hela kroppen förbereder sig för flykt. Innehållet är ju egentligen inget nytt eller revolutionerande, men några kanske tycker att det är en annorlunda vinkling och jag är orolig för reaktionerna. Tänk om folk kommer tycka att jag bara snackar goja? Eller att det inte finns någon röd tråd? Eller att jag inte säger något vettigt alls under den tid som jag ska hålla på? Att de förväntar sig mer?
Hur ska jag kunna sova inatt???
Jag måste börja med att säga att jag allt mer inser hur glad jag är att A satte stopp för fler barn. Jag ser nu hur jag inom bara något år inte längre behöver stressa pga hämtning och hur de två barn jag har blir allt mer fantastiska människor. Jag ser även att jag skulle haft svårt att orka med ett barn till. Stundvis har jag ju svårt att orka med som det är nu…
Hur som, jag satt för första gången på väldigt länge på Familjeliv och såg en tråd som fick mig att haja till. Inte för att jag själv skulle kunna ha nytta av det, utan för så många andra som kämpar. Äggstocks- och livmoderföryngring var inget jag hade hört talas om innan. Och visst, det verkar ju vara omstritt om det fungerar, eller inte, men det verkar ju även samtidigt som många har fått både bättre AMH och FSH med denna behandling.
Nästan tre veckors ledighet är nu slut och imorgon är det jobb som gäller igen. På ett sätt känns det bra, då kanske man äntligen får en känsla av att något görs i alla fall. Och så slipper man lyssna på tjejerna konstanta bråk som ibland byts ut mot gnäll från framförallt den mindre. Jag har försökt få med familjen på att göra saker, men det har mestadels slutat med frustration från min sida och det har inte blivit något av något.
På ett sätt känns det inte bra att gå tillbaka till jobbet. Har två saker framför mig, egentligen är det nog till och med tre eller fyra, som jag inte känner mig bekväm med för fem öre. Men två av dessa är inom en mycket kort tidsram. Jag känner hur det knyter sig i mage och bröst och jag får anstränga mig för att andas som man ska. Djuuupa andetag. Andas iiiiin. Andas uuuut.
Sedan är det ju det allmänna livspusslet. Tack och lov att vi bara har två barn och att de är så stora! Jag hade verkligen inte klarat av en till!
Känner att just nu så skulle jag vilja göra saker som får mig att må bra i själen. Åka bort med familjen. Mysa med A. Utan några måsten och krav. Att leva livet och ta det som det kommer. Men det går ju inte. Livet kan ju inte vara en enda rosa fluff. Men drömma kan man ju! I alla fall så länge man inser att mellan fluffen så är det den gråa vardagen och mest av allt så är det just grå vardag och det är upp till var och en att göra sitt bästa för att liva upp det.
Frågan är vad jag ska göra för att få till lite glimmer över det gråa? 
Efter två veckors sjukskrivning och påfyllning av B- och D-vitaminer som jag tydligen hade brist på så har jag nu åter börjat jobba och då heltid på en gång. Jag låg även (för mig) fel i TSH (ämnesomsättning) men inom referensvärdet så där ville läkaren inte göra något.
Vad det gäller måendet så har jag (som alltid) något att gnälla om. Just nu är det värken som påminner om mensvärk, men som orsakas av spiralen som jag fick insatt igår. Jag vet att jag nu i flera år har känt att jag inte varit bekväm med att ha spiral, och jag har funderat på att skippa preventivmedel helt, då sannolikheten att ett guldägg skulle träffa på en guldspermie är så osannolikt liten, men liten chans finns det ju alltid, och den har jag inte vågat ta. Inte nu när jag känner mig för gammal för att orka med graviditet och bebis igen. Jag har funderat att ta ut spiralen och ta det som det kommer, men inte riktigt kunnat ta det där steget. Nu har jag gått med mina kval hela hösten då spiralen hade funnits där nu i fem år och behövde därför bytas. Flera gånger under hösten har jag haft tid, men bokat om den. Ända tills nu. Och det var med kval jag träffade den där barnmorskan. Men nu är den gamla spiralen utbytt mot en ny. Och jag ångrar mig. Varför ska vi kvinnor behöva stoppa i oss saker som gör att vi blöder? Saker som gör ont att stoppa i sig och som kan förvärra den redan obehagliga, månatliga mensen? När man är i min ålder så rekommenderas egentligen framförallt spiral. Barnmorskan sa att för mig skulle alternativet kunna vara minipiller, men med tanke på att jag har IBS så skulle det skyddet bli verkningslöst om jag fick problem med magen. Eller bättre sagt NÄR jag får problem. Så minipiller var inget alternativ. Särskilt som jag inte heller vill stoppa i mig massa hormoner.
Men nu, med blödningar, molvärk och allmän obehagskänsla i de nedre regionerna så känner jag mig beredd att plocka ut den och skita i allt. Låta A ta hand om skyddet om han nu vill skydda sig, för nu har jag haft den rollen i så många år. Frågan är om jag kan ta det steget? Jag tvivlar
Det finns en djävul på min ena axel som viskar i mitt öra hur jag misslyckats i och med att jag mår som jag gör. På andra axeln sitter Det sunda förnuftet och säger att det är inte alls något misslyckande. Till Det sunda förnuftet lutar sig mot allt jag kan om psykosocial ohälsa och visar där att detta är något som kan drabba vem som helst, att ingen är immun. Tidigare, innan jag blev så här dålig har jag kunnat erkänna att även jag skulle kunna bli dålig och jag har sagt och trott att även jag kunde drabbas. Men varför känns det då nu som ett misslyckande?
Hösten har varit jobbig, även om jag inte jobbat mycket mer än i snitt 40 timmar i veckan. Men det har varit mycket ändå. Det har varit många resor, saker som kommit med kort varsel och även om jag på sätt och vis varit förberedd så har de vuxit och blivit större än beräknat. Egentligen är det inget som jag inte kan hantera men tillsammans med en trötthet jag känt och som jag inte tagit itu med har det byggts upp och blivit för mycket och nu har kroppen sagt ifrån. Tack och lov så har jag valt att ta itu med det istället för att följa min instinkt att blunda och fortsätta som jag gjort. Det är där Det sunda förnuftet har kommit in och fått mig att inse att fortsätter jag så riskerar jag bli än sämre. Nu kan jag förhoppningsvis bli fit for fight igen lagom tills sjukskrivningen tar slut den 20:e. Det är vad jag har trott men även om det inte gått så många dagar än så har jag börjat tvivla. Visst, jag mår bättre, men till ”bra” känns det rätt långt. Tröttheten är lika intensiv som innan. Om inte värre. Tårarna är inte lika nära längre, men de kommer lätt. Och idag har orken inte varit på topp och med en femåring som är i värsta femårsperioden och med barnens förväntningar på en bra farsdag har det varit lite slitsamt. Men jag tuffar på. Jag märker ju att A också börjar bli sliten. Vi behöver både orka. Vi behöver både få energi, frågan är hur?
Vi hade tre hårbollar, tidigare i höstas försvann en och två var kvar. Numera är de fyra. 
Idag fick jag träffa läkare pga mina besvär. Misstanken nu är att kombinationen en ganska jobbig höst och sviter från förkylningen, som även påverkat min ämnesomsättning är orsaken till att jag mår som jag gör, så nu är jag sjukskriven i två veckor. Just kombon förkylning och ämnesomsättning är något som kom när jag själv insåg att jag mått tidigare efter segdragna förkylningar. Många i min omgivning har inte tagit den kopplingen men chefen jag har gjorde det och påminde mig om att jag hade ju mått dåligt även förra hösten och att jag redan då sagt att förkylningar tar hårt på mig. Nu får vi se vad alla prover som tagits visar också. Nästa steg är att träffa arbetsterapeut som hjälper mig med stressen och så blir jag sjukskriven i två veckor. Och nu när jag själv inser hur jag haft det tidigare efter förkylningar så ser jag ju också att jag snart kommer att må bättre, allt eftersom kroppen återhämtar sig från förkylningen.
Idag kom tårarna bara som hastigast på morgonen när jag stod i duschen, annars har det gått relativt bra. Men så har det inte heller varit så många stressorer under dagen utan jag har mest på suttit med lurarna på och fokuserat på den granskningsuppgift som jag har. Visst, hjärtklappningen kom igång där ett tag när jag lyckades stänga av den visuella mailnotifieringen men inte ljudet och mailen trillade in och störde mitt fokus. Men så kom jag på att jag kunde ju stänga ner hela musikprogrammet, och det gjorde susning! Eller nåja, jag fick tysta ner även min telefon helt och hållet först, då jag inte lyckades få tyst på dess notifieringar, innan jag fick arbetsro. Med klassisk musik i öronen kom även sinnesro. Frågan är hur jag hanterar saker om det blir lite mer stressiga situationer?
Oron kryper i kroppen på mig. Stressen tynger mitt bröst. Försöker andas djupt men lyckas inte fullt ut. Så många lösa trådar som måste knytas in i väven så att den inte löses upp, tillsammans med en arbetsbelastning som egentligen kanske inte är så tung, men som ändå gör att jag har fullt upp ett bra tag framåt. Samtidigt så vet jag inte om jag vill lämna ifrån mig så många uppdrag till någon av mina konsultkollegor, oron för att stå plötsligt utan något att göra finns ju alltid där. Samtidigt så är det ju det här med att få ihop vardagen med allt vad det innebär av hämtningar och lämningar, en man som har häcken full på sitt jobb, barnens aktiviteter, ett hus som måste underhållas, saker som man vet skulle kunna bli avkopplande som tex trädgårdsskötsel blir en ytterligare ångestfylld sak på ”att-göra-listan” som aldrig hinns med.
Hösten har varit jobbig. Hade allt flutit på som planerat så hade det inte varit några problem. Inte heller om det hade varit några saker som inte gått som planerat, men nu var det så många olika saker som inte gått som planerat och gett en ökad belastning. Och så saker som hänt på jobbet som tagit mig hårt. Jag söker svar men får inga. Får bara höra att jag ska ha tålamod. Hur länge får jag inte svar på. Har inte fått det nu på en månad sedan jag blev ombedd att visa tålamod. Många bäckar små, helt enkelt.
Sedan mitt i allt blev A förkyld och sängliggandes nästan en vecka. Så när först det ena barnet och sen den andre blev sjuk fick jag stanna hemma. Om du testat jobba hemifrån när du vabbar med en febrig och förkyld men väldigt pigg 5 åring så vet du att det är svårt att få så mycket gjort. Sen blev den andra sjuk och då jag började känna hur energin och orken började försvinna för mig så fortsatte jag att vabba tills jag själv en dag kände mig som om jag haft över 40 graders feber utan att varken ha det, eller ha några andra symptom som tex förkylning eller hosta. Det var nästan så att jag började fundera på om jag skulle ha blivit inbillningssjuk. Till min lättnad så kändes inte kroppen som i en febertopp nästa morgon men trött och en röst som försvunnit helt visade att jag inte bara inbillade mig. Tyvärr så var jag dock jagad att börja jobba för tidigt och dessutom hålla utbildning, trots utmattad kropp, heshet och hosta. Sedan bli jagad i ett uppdrag av en kollega från annat kontor, som inte kunde acceptera att jag var sjuk plus en stor deadline i något som jag inte riktigt kände att jag hade koll på, snarare tvärtom. Och nu står jag här. Jag gråter för inget. Tryck över bröstet. Korta ytliga andetag om jag inte koncentrerar mig på att andas. Tröttare än tröttast fast det känns som om jag sover bra. Får jag sova så länge som jag vill så sover jag, som jag alltid gjort, runt 8-10 timmar för att därefter vakna och känna mig utvilad. Tyvärr så håller inte den känslan så länge. Inom en halvtimme, ibland efter ett par timmar, har känslan av utmattning kommit tillbaka. Värk till och från i mina leder. Kort stubin, ingen ork, inget tålamod. Magen krånglar. Frusen. Minsta lilla sak förvärrar mina symptom. Jag mår helt enkelt inte bra. Än så länge tuffar jag på, men frågan är om jag klarar så mycket till. Jag har sökt hjälp. Jag ska få hjälp. Jag har dragit i nödbromsen. Det har vidtagits åtgärder men frågan är om det gått för långt. Om jag väntat för länge. Men jag har ju trott att jag skulle fixa det. Det gjorde jag tydligen inte
Alla har vi väl hört talas om ”den galna kattanten”. Skulle A lämna mig så skulle jag nog lätt bli en sådan men som istället för katter har kaniner 😉 Vi har ju haft tre, en försvann tidigare i höstas så kvar har vi två gamlingar på 8 år. Nu har jag lyckats övertala A att ersätta den som försvann. Dock inte med en utan två kaniner… Det är en dvärgvädur på 2 år som ska pensioneras från en uppfödares avel och hennes lilla unge. När ungen blivit 8 veckor så får de flytta hem till oss. Så får jag presenter våra två gamlingar, mina älskade griniga, gamla, hårbollar Linus och Lisa (Linus är den med svarta fläckar och som är lurvigast)
Och så de två som vi får hem näst nästa helg, mamma Citrus (eller Electra) och dottern som troligtvis kommer få heta Mini (Mini är den vita)
Är hon inte bedårande lilla Mini så säg!? 🥰
Hösten har varit tuff med ett fullspäckat schema med små marginaler och många resor. Tröttheten var ett faktum och inte blev det bättre av att jag kände mig orättvist behandlad på jobbet i och med misstänkt olika behandling av mig och några kollegor från arbetsgivarens sida. När jag sökte svar och förklaring fick jag inga, men tydligt var det att det var obehagliga frågor då jag enbart möttes av slingrandet (såväl bildligt som bokstavligt) och dessutom tillslut blev tillsagd att ha tålamod. Hur länge fick jag aldrig veta. Idag tre veckor senare har jag fortfarande inte fått svar. När det blev en massa vab och när jag själv däckades av förkylning så fanns det inget utrymme mer och bägaren rann över. Jag har halkat så enormt mycket efter och igår när jag försökte jobba en stund så blev det för mycket när en kollega ringde upp mig för att fråga om en enkel sak. När vi lagt på luren bröt jag ihop helt.
Idag skulle jag hålla utbildning på annan ort. I bilen på väg dit kände jag hur bröstet drog ihop sig och jag fick fokusera rejält för att få till ordentliga andetag som inte bara nådde övre delen av luftvägarna. Men någonstans där på vägen under den näst intill två timmar långa resan började känslan av ro infinna sig i mitt bröst. Och under utbildningen blev det bara bättre. Jag kom ut på andra sidan, jag lyckades än en gång ta mig genom stormen.
Jag har funderat så många gånger på dessa brake downs. Det kommer perioder där allt bara växer och växer och tillåter jag inte (eller får möjlighet) till att bara koppla bort allt och köra en ”omstart” så kraschar jag. Symptomen liknar i stort de för stress och utbrändhet med skillnaden att jag inte uppfyller flera viktiga kriterier för att få den medicinska bedömningen. Kommer jag bara igenom det hela så kommer känslan av lättnad och allt blir som normalt igen.
Nu har jag, som jag nämnde, i och för sig haft en jobbig period på jobbet. Jag har känt att jag ger och ger, men får inget tillbaka. Det har lett till att jag började kolla lite efter annat och så sökte jag ett jobb. Det var ett jobb via en rekryteringsfirma men i detta fall skulle man vara uthyrd från rekryteringsfirman. Kunden gillade mig och ville ha mig. Men när jag kollade upp det hela visade det sig att jag inte skulle kunna sluta mitt nuvarande jobb om jag inte ville bli av med min personalbil, även om jag skulle fått fortsatt betala för den ytterligare nästan ett år till. Men istället verkar vi ha hittat en annan lösning, jag hyrs ut från min nuvarande arbetsgivare till rekryterings-/bemanningsföretaget som i sin tur hyr ut mig till kunden. Så går allt som planerat kommer jag inom kort ha ett helt nytt jobb och arbetsplats, men min egentliga arbetsgivare förblir densamma.
Det är inte länge sedan som jag var en blöt fläck. Jag saknade all tro på mig själv, som privatperson och i mitt arbete. Jag tvivlade på allt och alla. Jag tvivlade på allt det jag trodde hade varit sant, och jag tvivlade på även det jag inte trott på. Tvivlen var min ständiga följeslagare. Men främst tvivlade jag på mig själv och mina kunskaper.
Nu har det gått tre år och visst finns det stunder då jag fortfarande tvivlar. Men nu, den senaste tiden har jag känt hur jag för mig själv, i jobbet, har gått från klarhet till klarhet. Jag har tagit hem stora anbud, och i motiveringen från kunden har det förekommit uttryck som ”energi” och ”nytänk”. Mina befintliga kunder har, när de frågat om att få konsultstöd varit noga med att de vill ha mig, annars så får det vara. Jag har även vunnit så pass många uppdrag att jag har kunnat dela vidare till andra kollegor. När jag hållt utbildning har responsen varit god, jag har fått till en bra kommunikation med kursdeltagarna, och i kursutvärderingarna har det nämnts ord som ”inspirerande”, ”kunnig”, ”engagerande”. Jag tar till mig och jag växer. Jag blir stolt över mig själv. Jag kan! Jag är rätt bra ändå!
Det är då som det blir så jobbigt när det inte uppmärksammas. När man börjar misstänka att man blivit orättvist behandlad. När man frågar så så märks det att det blir obekvämt för den tillfrågade och man får sin fråga tillbaka om än omformulerad. När man ställer frågan på nytt och vill ha ett förtydligande så uteblir svaret tills man ställer frågan på nytt, och det i ett Mail där även den högsta chefen är cc:ad. När man då får ett svar som säger att man håller på att jobba med det, att jag ska ha tålamod så tänker man att ett svar kanske är nära. När jag frågar hur länge jag ska ha tålamod, då jag redan för mer än ett år sedan lyfte upp frågan, uteblir svaret.
Vid det läget, då växer irritationen och missnöjet. Jag har uttryckligen sagt, och skrivit hur mycket det påverkar mig att inte få svar. Att det får min arbetsglädje och arbetslust att försvinna. Det är inte roligt längre! Varför ska jag ens försöka när jag inte ens kan få svar? Men tydligen så är det väldigt svårt att få fram ett svar. Och jag kan inte låta bli att fundera på varför det är så svårt? Är det för att fel har begåtts? För är det så att allt är ett missförstånd från min sida, ja, då borde det ju inte vara så svårt att reda ut det. Eller är det så att det är som jag tror, att olika personer har behandlats olika, men att det finns en orsak till det, kan jag ta även det. Men att inte svara… Ibland kan tystheten säga mer än tusen ord. Och tystheten, den driver mig till att inte acceptera en situation som jag inte mår bra av. Jag tänker inte tillåta mig att må dåligt om det är något jag kan göra något. Så nu gör jag något. Jag kontaktar facket som får hjälpa mig att söka svar. Och jag söker andra jobb.
September har, som jag nämnt innan, varit jobbig för mig, och denna vecka har det tagit ut sin rätt. Saker på jobbet har varit väldigt tungt, och hade jag inte tankat energi med en Stockholmsövernattning med en av de allra finaste av vänner, och hade jag i söndags inte haft innebandyn vet jag inte var jag hade fått energi ifrån för att överhuvudtaget orka. Tack och lov har det varit några händelser som förgyllt veckan. Som att jag i tisdags fick min nya bil, även om just det här bilbytet inneburit mycket frustration, ilska, uppgivenhet och en mängd andra jobbiga känslor.
Något som jag fasat för var veckans två kundbesök, det ena igår och det andra idag. Både blev så himla lyckade! Och framförallt, jag lämnade supernöjda kunder när jag satte mig i bilen för att åka hem. Bara det har gett mängder med positiv energi, men grädden på moset, och som en perfekt avslutning på veckan var beskedet från en kund där jag drivit anbudsarbetet för, ett arbete som jag lagt mycket tid och engagemang på. De ville köra vidare med oss och som motivering var ”den energi och de innovativa lösningar” som vi hade kommit med. Visst, jag hade några kollegor som stöd, och en kollega hade jag med mig vid förra veckans möte med kunden, men den kollegan var med mer för att hantera det affärsmässiga medan jag fick presentera fram vårt förslag. Och av oss två så var jag den som var energisk och entusiastisk, medan kollegan var mer affärsmässig. Tydligen var det en lyckad kombination och jag har därmed vunnit det största anbudet jag någonsin har lämnat.
Tråkigt nog så får andra händelser på jobbet mig att tvivla på att jag vill jobba med det vunna projektet. Jag tror inte att jag vill längre, då jag som det är nu, inte kan visa upp varken energi eller arbetsglädje. Saker som hänt gör att jag inte känner att det är värt att lägga ner tid för något då jag, som jag känner, efter några särskilda händelser, inte får den uppskattning som jag anser att jag borde få utifrån dels rättvisa orsaker, men även ignorans och otrevligt bemötande (läs obefintligt bemötande). Dessutom så har jag redan tillräckligt som det är.
Jag är ute efter en kanin till och la ut en efterlysning i en Facebook-grupp där kaniner och andra gnagare och deras tillbehör köps och säljs. Jag skrev ”Viktigt att det är i närheten av Göteborg då vi vill träffa kaninen innan köp”, vilket jag tänkte att det skulle vara inom någon mils omkrets från Göteborg. Svaren jag får är från Årjäng (22 mil), Enköping (42 mil), Norrköping (32 mil), Jönköping (”bara” 15 mil) och Halmstad (12 mil) men den sistnämnda kunde tänka sig åka en bit närmare Göteborg i alla fall… Om dessa är ”i närheten”, vad är då ”långt bort”?
Ibland så känner jag hur spänningarna i min kropp byggs upp allt mer och då finns det bara två saker som kan släppa på dom. Det ena är massage. Ofta får jag då mer ont direkt efter, om än på ett annat sätt, men det går över efter en dag eller två. Ser jag inte till att få massage så händer det som hände igår, det svämmar över bokstavligen och tårarna börjar spruta. Ibland så hjälper inte massagen heller. Dagen efter är jag helt slut, men känslan av lätthet dyker ändå upp. Spänningarna i kroppen släpper och efter det kommer energin.
Det hela är som ett oväder, man känner att det närmar sig, det byggs upp och allt blir allt svårare att hantera. Stresskänsligheten minskar, känsligheten ökar och allt blir svårt att hantera. Ända tills det smäller till, rejält. Men när tårarna är slut, är även den uppdämda energin slut och jag känner mig lite som fågel Fenix som stiger upp ur askan. Ny, stark och återigen beredd att ge mig in verkligheten
Efteråt kan jag inte riktigt säga vad det var som förde mig dit. Oftast är det många små saker. Den här gången var det fullspäckat schema, försök att flytta saker, eller försök att lämna till kollegor utan framgång, för att minska den egna arbetsbelastningen, några jobbsaker som jag helst hade sluppit, vetskap om många tjänsteresor de närmaste veckorna, mycket med fritiden, en minitonåring på fem år, orättvisa… Det är kanske inte konstigt trots allt att det svämmar över tillslut om man inte lyckas släppa på trycket på annat vis
Den där varma känslan fortsatte idag när jag höll utbildning på samma företag som i tisdags, men en av deras Göteborgskontor. När jag står där, med ett material som jag till stora delar har satt ihop helt själv, helt ifrån kundens önskemål, inom ett område som står mig så nära, som jag verkligen brinner för, och känner hur kursdeltagarna även denna gång lyssnar, deltar aktivt, men framförallt tar till sig det jag säger. När jag känner hur de ser mig och det jag kan, som tydligt visar att de gillar mig som föreläsare… Självkänslan växer, jag växer! För sjutton, jag kan ju det här! Nej, jag inte bara kan, jag är riktigt duktig på detta! Och jag blir så glad, så stolt! Stolt över mig själv och jag klappar mig själv på axeln och känner mig väldigt osvensk när jag tyst viskar för mig själv det jag tänker:
”Jag är grym! Jag är skitgrym!”
Och jag känner att jag hittat hem.
Igår la jag in en text på LinkedIn om hur mycket jag tycker om mitt jobb och det var efter att jag suttit med en kund och planerat in några utbildningstillfällen som jag ska hålla under månaden på några av deras anläggningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och mitt i allt så säger hon:
”Just det, i Malmö kommer R, en kille som tillhör verksamhet i X vara med på utbildningen! När vi två pratade om den så frågade han vem det var som skulle hålla i den här utbildningen och jag svarade att det var du så blev han jätteglad och sa att när han var på utbildningen Y och du var kursledare var du skitbra!”
Sådant här får mig att bli så varm om hjärtat! Jag håller rätt många utbildningar och jag kommer ihåg långt ifrån alla kursdeltagare jag haft, men just R kommer jag ihåg som en väldigt varm och härlig person. Och att höra att han minns även mig gör mig så glad! Inte för att han är just en ”han” utan just för att han kommer ihåg mig som en bra kursledare. Och det är just dessa positiva kontakter med kunder, där kunden kommer med positiv feedback på det jag gör som gör att jag tycker så mycket om mitt jobb. När jag håller utbildning vill jag ge mitt allt. Att höra att det uppskattas är guld.
Precis lika varm i hjärtat blev jag i förra veckan när jag höll utbildning ute hos en annan kund. Just den här utbildningen hade jag redan hållt en gång tidigare innan sommaren och det hade varit katastrof. Folk kom och gick hela dagen. Som minst hade jag en kursdeltagare som satt med mig när jag försökte hålla utbildningen, som mest hade jag sex styckna deltagare. Inget fungerade och att hålla vettig utbildning blev verkligen ur svårt. Så när jag skulle hålla i tillfälle två så var jag förberedd på något liknande. Och det började inte då bra. Av tio deltagare kom sex och de kom 5-10 min efter utsatt tid. En börjar med att säga att hen inte kan vara med hela dagen då hen har ett viktigt möte då. Men så kommer jag igång. Deltagarna sitter där de ska, och vi får till en bra diskussion om ämnet som jag utbildar i. Och när det är dags att starta upp igen efter lunch kommer hen fram och säger att hen inte alla måste gå på något möte. Hen har bokat om mötet för att kunna vara med på hela utbildningen…
Så när höstdeppigheten kommer smygande, när jag är urless på kunder och folk i allmänhet, då ska jag försöka plocka fram dessa minnen och låta dom tränga in i mig och fokusera på det som är bra. Jag ska minnas det och sen ska jag vara riktigt osvensk, slå mig på brösten och säga att jag är grym.
Känns det igen?
Hade jag varit barn så skulle jag inte heller varit så förtjust i dagens lunch. Man kan ju undra hur den luktade?
Jag har vid två, tre tillfällen gått till Åhléns och fått hjälp med att uppdatera min garderob med hjälp av en personal shopper. Problemet med det, som jag ser det som är att det kostar en del, vilket jag i och för sig förstår, men är för snål för att betala, men även deras miniköpgräns. Jag vill inte behöva känna mig tvingad till att köpa för 9000kr om jag inte skulle råka hitta något.
Jag har funderat på att testa Lindex motsvarighet, då den möjligheten har i alla fall tidigare, funnits inne i Göteborg, men dragit mig för även det.
Idag fick jag ett sms om att jag hade ett paket att hämta, vilket jag också gjorde efter jobbet.
Väl hemma provade jag allt jag fått skickat till mig, och lämnade samtidigt feedback på det jag hade fått. Nu har jag plockat ihop det jag vill skicka tillbaka och det som jag vill byta ut. Så nu väntar den på att få bli lämnad till posten. Så, avd tyckte jag då? Lägg märke till att jag skriver detta helt på vad jag tycker och helt utan några rabatter och/eller bonusar och liknande kopplade till säljaren! Så helt på egen våg så säger jag att jag rekommenderar alla att testa! Smidigt och enkelt, jobbiga är nu bara att betala fakturan.Min nöjdhet med det hela är i stora delar bra, även om jag i vissa fall inte var helt nöjd med förslagen. Jag skickade tillbaka sju av tolv möjliga plagg. Synd bara att detta kommer att bidra till att allt fler köper via nätet
Såg Uppdrag gransknings reportageserie Sjukt stressad och kände igen mig i vissa saker som tjejerna i serien beskrev. Som den där tröttheten som gör att man bara vill sätta sig ner och storgråta tills man blir en blöt fläck. Jag funderade även på den värk jag periodvis har och som jag trott hänger ihop med min ämnesomsättning om den kanske, i alla fall delvis, har med stress att göra? Eller kan det vara så att det är det omvända och att mina problem med ämnesomsättningen påverkar mina stressnivåer? Eller så är det som jag trott att mina perioder med extrem trötthet inte har något med stress att göra utan är helt kopplad till ämnesomsättning och kanske även andra orsaker som läkarna inte lyckats finna (vilket inte är så konstigt då de inte velat göra några vidare undersökningar).
Samtidigt så har jag ju egentligen inte så farligt stressigt i mitt liv. Jag är ju bra på att säga ifrån och sätta stopp när det blir för mycket. Jag kan lämna saker ifrån mig även om jag vet att man skulle kunna göra det bättre, det går alltid att slipa lite till. Jag har sorterat i mitt liv och prioriterar utifrån de förutsättningar som vi har med två barn, våra jobb och barnens aktiviteter. Jag har även sänkt min kravställning mycket. Innan fick ingen komma innanför mina dörrar om inte allt var tipptopp. Så är det absolut inte idag.
Dessutom, när man hör om personer som är utarbetade/stressade så har de ofta problem med sömnen, vilket jag inte har. Jag har inga problem att somna på kvällen, även om jag trots trötthet ibland har svårt att komma i säng. Kommer jag bara i ang brukar jag somna rätt fort och så sover jag hela natten, drömmer en del, men ofta är det inte om något särskilt. Inte mer suspekt än vad drömmar brukar vara.
Däremot så är det så mycket annat som skulle kunna tyda på det. Som tröttheten jag nämnde tidigare. Eller min brist på tålamod och temperament. Men dessa kan ju vara kopplade till min taskiga kondition. Träning utöver vardagsmotion har jag svårt att få till i min vardag, barnen och jobbet tar den tiden på dygnet som jag skulle kunna fokusera på det. Och min röriga hjärna och stundvis dåliga minne är en annan sak som skulle kunna bero på stress. Fast det är klart, jag har ju alltid haft svårt att minnas namn.
Samtidigt så vet jag ju att jag periodvis är skörare. Men det har ju inte främst orsakats av stress utan att saker jag varit med kommer tillbaka. Då kommer den där lilla osäkra flickan fram, och börjar tvivla.
Nej, tänker jag efter så är det nog mer så att jag är lite av en hypokondriker. Och visst är det så att jag ibland lyckats ta för mig för mycket, men då jag kan säga ifrån, då jag kan prioritera etc så minkar sannolikheten för att det ska kunna gå för långt. Och det är väl det som är så viktigt, att veta att det är något som kan drabba alla. Men det gäller att vara medveten om det, att vara uppmärksam och kunna sätta gränser. Och kunna prioritera. Men framförallt, ge sig själv tid till återhämtning
Satt på jobbet och försökte anpassa mitt cv till ett jobb hos kund och kollade därför på gamla arbetsbetyg. De dagar när jag är nere, när självförtroendet sviktar gällande mig inom mitt expertisområde och som kollega och medarbetare så måste jag glömma vad den där chefen på Företaget sa till mig. Jag är inte sådan som hon sa att jag var. Att man inte kan lita på mig. Att jag inte levererar. Jag är i alla fall inte sådan i normala fall. Kanske just under den anställningen, även om jag (egentligen) inte tror att så är fallet. Men inte i vanliga fall. Och var jag det då så bör man fundera på varför det var så när jag jobbade just på Företaget? Varför inte på andra jobb som jag haft. Som tex jobbet innan där det i arbetsbetyget bland annat går att utläsa följande
Jag kan. Jag är duktig. Jag levererar. Så säger även mina kunder till mig idag. Och mina kollegor. Och min. Så om det skulle vara sant det hon sa då, att om någon sa något positivt om mig till mig så skulle jag inte tro på det, för det sa dom för sin egen vinnings skull. Och frågan är, vad har alla de som sagt och säger positivt i dessa fall att vinna? Inget. Absolut inget.
På senare tid har jag varit bra på att råda andra att ta hjälp av någon, att vända sig till en psykolog, kurator, parterapeut eller till någon av de föreningar som är för personer som genomgår något liknande. Samtidigt så inser jag hur svårt det är, jag gör ju inte det själv när jag behöver. Jag försöker rida ut stormen själv. Och även om sunda förnuftet säger en sak när det handlar om andra så är det inte så lätt att lyssna till det när det gäller en själv. Hur kommer det sig? Vad beror det på?
Jag vet att jag är väldigt osäker av mig, samtidigt som jag även vet att stundvis så är jag otroligt självsäker och har stark tilltro. Men minsta lilla så bryts det starka ner och kvar finns endast osäkerhet och oro.
Jag har alltid känt mig annorlunda och ytterst sällan känt mig som en i gänget, snarare lite av en outsider som aldrig riktigt hör hemma. Inte ens i min egna familj som jag växte upp i. Visst har jag upplevt acceptans och även att folk har visat mig tilltro och förtroende och då har jag känt mig stark, om än för en liten stund. Men så har det kommit någon som visat det motsatta och all styrka är som bortblåst och jag är en liten osäker flicka igen. En liten flicka som söker efter acceptans, godkännande och uppskattning. En som vill vara alla till lags för att de ska tycka om en.
Genom åren har mina behov av att vara mig själv samtidigt ökat, vilket givetvis har lett till inre konflikter. Jag är inte lika mycket till lags utan kan idag säga ifrån när jag anser att något är väldigt fel. Samtidigt som jag försöker acceptera att alla andra inte tycker likadant. Vi är olika. Och just därför är det ju självklart att man inte kan vara omtyckt av alla. Oavsett hur mycket man än vill. Hur mycket jag än vill. Och egentligen, vad spelar det egentligen för roll om alla inte gillar mig? Tydligen stor roll för mitt ego. Men ska man vara ärlig, inte alls stor roll. Inte ett dugg. Det är bara så jobbigt att känna en annan persons negativa inställning mot en. Jag vill ju bara bli accepterad.
Efter tre dagar med två små godingar på 11 månader respektive 3 år och deras föräldrar så är den här tanten trött men lycklig. Det är ju så mysigt med dessa små, särskilt som de är små solsken som förgyller ens vardag. 
De senaste dagarnas värme har varit sanslös! Jag vill dock inte klaga, det är ju underbart att semestern inte regnar bort med behov av rejäla och varma kläder! Sedan så finns det ju många saker man kan göra för att svalka sig, som tex åka och bada, även om det inte är någon av mina favoritsysslor i vanliga fall. Men det svalkar ju gott! Vårt hus ligger helt i lä från östliga vindar vilket gör att det har varit helt vindstilla hos oss, genom att ta sig någonstans där vinden kommer åt lite mer så har det även känts som om det varit svalare. Men det är ju inget som jag fått med A på… Och knappt barnen. Eller bad skulle nog barnen inte varit nödbedda på, men då E går på antibiotika pga misstänkt urinvägsinflammation så har bad inte varit någon bra idé.
E:s uvi ja… På kvällen till fredagen fick hon allt mer symptom och till slut sprang hon var 5-10 min på toa och kissade ”taggtråd”. På fredagen fick vi tid till vårdcentralen till kl 10:20. Ca. De sa det redan i telefonen. Vi skulle vara där tidigare för att lämna urinprov. Så vi var där vid tio och fick veta att det skulle dröja innan vi skulle få träffa läkare, men urinprovet kunde vi lämna till labbet. Mer än en timme senare fick vi träffa sjuksköterska som sa att det skulle dröja, men hon visste inte hur länge, då de hade fått flera mer akuta fall emellan. Hon sa även att stickan hade inte visat på bakterier men de skulle göra en odling, men att det var förhöjda värden av proteiner och vita blodkroppar, så något var det ju. Så vi gick och väntade. Och vi väntade. Och vi väntade. Och vi väntade. Tillslut gick jag och frågade och då blev det fart! På något vis hade de ”tappat” bort oss! Och vi fick träffa läkare. Som bad om ursäkt men som även bannade mig för att jag inte hade frågat tidigare. Jag vet inte, om någon säger att jag ska vänta, att det kommer att ta tid så gör jag just det, väntar. Eller? Gör jag fel? Kanske borde man springa och fråga stup i kvarten om väntan är slut eller om de glömt bort en?
Nu mår E i alla fall bättre, så det är ju bra!
I veckan hade vi besök av min bästa kompis och hennes familj. Det var fyra mysiga dagar där barnen lekte och hade det mysigt och kul och vi vuxna hade det trevligt med gott sällskap. Det är ju så synd att de bor så långt borta! Nu träffar vi dom alltför sällan! Saknar dom redan! Under veckan blev det mysiga grillningar, bad i havet, ridning för barnen och massa annat kul. Att umgås med dessa vänner är oslagbart! Även om det ofta lämnar en del att fundera på
”Maramina, du vet väl att det inte är bra att vara överviktig? Man kan få diabetes!”
”Du vet väl att det är bra att motionera? Annars kan man få diabetes!”
”Det är bra att han motionerar då han har samma kroppsform som sin pappa, och han har ju diabetes”
Ja, jag vet att man har ökad risk för diabetes om man är överviktig. Jag vet att motion är bra, inte bara förebyggande mot diabetes. Jag vet att jag är överviktig (ok, fet). Men jag blir inte smalare av att höra tjat om detta hela tiden! Jag förstår att du är orolig, att du oroar dig för mycket olika saker, men det finns andra sätt att hjälpa. Tycker du att en person är för överviktig och du oroar dig för dennes hälsa pga vikten, bjud inte på en massa onyttigheter i form av glass, godis och kakor.
Och dessutom, hade någon av mina försök att gå ner i vikt fungerat, utan ökade symptom på min låga ämnesomsättning i form av bl.a. håravfall, extremt torr hud, enorms trötthet, ledvärk och allmän orkeslöshet hade jag garanterat orkat äta strikt och träna strikt. Men med alla symptom utan någon som helst antydan om att nå mitt mål med minsta lilla viktnedgång… Ja, inte har det motiverat mig direkt att fortsätta! Det är ju inte upp jag vill nå! Inte heller har det handlat om ökad muskelmassa då kläderna samtidigt blivit allt mindre…
Det jag gör är att försöka leva i alla fall något sånär hälsosamt med onyttigheter som godis och kakor enbart på helgerna och då försöka hålla rimliga nivåer, försöka få in vardagsmotionen, försöka minska stressen i vardagen och försöka tänka positivt, försöka tänka framåt.
Och du, kunde jag så skulle jag gärna göra det enda som jag sett har hjälpt mig att, i alla fall tillfälligt, gå ner i vikt. Bli gravid.
Min favoritfrisör flyttade hem till England i början av året, och har lämnat ett tomrum. Förra frisören jag testade var i fegaste laget och tyckte uppenbarligen att det var jobbigt att få mer eller mindre fria händer. I måndags testade jag därför en annan. Hon jublade när hon fick höra att hon fick göra vad hon ville med färgen, men var ändå lite försiktig när hon kom och visade färgkartorna. Resultatet blev en ”aningens” mer färgstark än färgkartorna, kan jag tillägga. 
Så here I come! Varning för tant på 40+ som tydligen har någon medelålderskris 😬😁
Min favoritfrisör flyttade hem till England i början av året, och har lämnat ett tomrum. Förra frisören jag testade var i fegaste laget och tyckte uppenbarligen att det var jobbigt att få mer eller mindre fria händer. I måndags testade jag därför en annan. Hon jublade när hon fick höra att hon fick göra vad hon ville med färgen, men var ändå lite försiktig när hon kom och visade färgkartorna. Resultatet blev en ”aningens” mer färgstark än färgkartorna, kan jag tillägga.
Så here I come! Varning för tant på 40+ som tydligen har någon medelålderskris 😬😁
Det är skrämmande, men samtidigt tragiskt på ett komiskt vis hur folk idag allt mer kör med att de blivit kränkta. Folk blir kränkta för allt.
Några som verkligen känner sig kränkta är rökarna som från och med nya lagen som började gälla nu, inte längre får röka på t.ex. uteserveringar. Vilket ramaskri det har varit! Och oj vad de känner sig särbehandlade och utmobbade! Eller som en grupp i Malmö som denna notis berättar om:
Stackarna! Det finns inte utrymme för dom längre i samhället! Eller? Vad sägs om att gå lite längre bort? För det är ju faktist så att det är många som inte får gå var som helst och saker får inte göras överallt. Tänk på de stackars nudisterna, de får ju inte gå nakna på stan över huvudtaget! Och hundägaren får inte gå med sin hund in på restauranger hur som helst. Den som vill dricka sin 75:a får inte göra det var som helst. Eller…
Känner att det finns så många lösa trådar i mitt liv som trasslar in sig i varandra och som gör att saker och ting blir svåra att reda ut. Ser man rent objektivt så har jag det rätt bra, nej, jag har det riktigt bra egentligen, men ändå…
Barnen är inne i en jobbig period just nu. Lillasyster testar gränserna konstant och växlar mellan solsken, retsticka och ett monster blixtsnabbt. E retar sig på allt Lillasyster säger och gör, eller inte säger eller gör.
Skuldkänslorna för mamma hänger med hela tiden. Ett tag ringde mamma mig flera gånger om dagen. Och jag ser hur hon allt mer glömmer saker och allt mer försvinner in i demensens värld och jag känner att jag borde finnas där mer för henne, ringa henne oftare, prata mer med henne osv. men det är svårt att föra ett vettigt samtal med en dement person som inte kan skilja på dåtid, nutid och fantasi och som tappar ord och som inte är intresserad av mitt liv och det som rör sig runt mig.
Sen har vi ju A:s pappa och hans hälsa… Demens, förstorad prostata som de pga hans hälsotillstånd inte vill/kan utreda mera, hjärtat som inte svarade senaste behandlingen… Vetskapen att med all den hälsoproblem som han har så kommer han nog inte finnas kvar så länge till. Och så har vi A:s mamma som självklart mår jättedåligt pga detta.
Sen har vi A som inte visar något utåt, men allt detta lär ju påverka honom också. Och han har ju dessutom rätt mycket med jobbet. Vi var iväg en vecka till Kroatien och varje kväll plockade han fram sin jobbdator och jobbade en stund. Han försvinner in i audioböckernas värld, när han inte jobbar, samtidigt som han städar och plockar och ändå är vårt hus ett enda kaos.
Och så har vi jobbet där jag haft väldigt mycket ett tag och nu när det lugnar ner sig så kommer känslan av att jag vill vidare, till något annat, men vad? Jag vill slippa sälja, vill slippa bli bedömd och hela tiden behöva prestera topp och behöva tänka på debiteringsgrad och kundnöjdhet. Men vad vill jag istället? För ett par veckor sedan så kontaktade en rekryterar mig rörande en global manager-tjänst inom mitt område. De hade velat träffa mig i onsdags, men då var vi i Kroatien så det gick ju inte för mig. Jag ställer ju inte liksom in en familjeresa för en intervjus skull. Tur var väl det då de tydligen inte var så intresserade ändå, då på måndagen (dvs två dagar innan de skulle velat träffa mig) ringde och sa att de hade träffat några kandidater som de tänkte gå vidare med. Men lika bra var väl det. Det hade varit superkul att få jobba globalt igen och en högre befattning hade varit utmanande, men samtidigt, tjänsten var på ett företag som finns ca 8 mil bort så det hade blivit lång resväg varje dag. Och en global tjänst skulle inneburit mycket resor utomlands. Och med A:s jobb skulle det varit svårt att få ihop det med barnen, så det skulle ändå inte varit rätt i tiden för mig. Men frågan är, vad vill jag?
Jag vet inte om det är all stress som varit på senare tid, eller om det är åren som börjar ta ut sin rätt och jag börjar få de första tecknen på förklimakteriet eller om det var ”helt naturligt” men senaste mensen var så konstig. Den skulle kommit fyra dagar innan vi åkte till Kroatien. Det gjorde den inte. Nu har jag ju så länge jag kan minnas haft 28 +/- 3 dagarscykler så det var ju inte så konstigt att den inte hade börjat när vi åkte iväg, men den skulle ju komma! Trodde jag, ja. Dag 39 kom den och var enormt seg i starten innan den blev normal. Visst, det var ju skönt att slippa ha mens under hela resans gång, men ändå. Tankarna hann ju börja snurra… Hade jag varit hemma hade jag nog tagit en sväng till apoteket innan den till slut började.
Resan ja. Den var underbar! Avkoppling, sol, bad, slippa alla måsten, slippa stelheten i kroppen och framförallt nöjda barn, nöjd man, en kropp som orkade så till den milda grad att jag trots nivåskillnaderna knappt såg åt hissens håll även om A tog den, vilket en dag gav resultatet 37 våningar och över 14000 steg på mobilens stegräknare, och då hade jag ändå inte haft telefonen med mig hela tiden. Men så kon vi hem och kroppen blev återigen trött, stel och började värka. Hur mycket sitter i huvudet och hur mycket i kroppen? Jag har mina aningar…
Den krånglande mensen och den senaste tidens jobbigheter har fått mig att än mer se hur rätt det var att låta de där sista frysta embryona kasseras (eller gå till forskning). En bebis nu skulle tagit död på mig. Samtidigt så kan jag känna en viss sorg över att det aldrig blev ett tredje barn
Jag fattar inte hur min kropp alltid lyckas tajma in mensen så att den kommer i samband med att vi åker på vår årliga Medelhavscharter! När vi bokade resan insåg jag glatt när jag räknade på det, att jag skulle ha avklarat mensen den månaden. Men med några förflyttningar på några dagar varje månad så inser jag nu att den kommer att vara mer tajmad än någonsin. Trodde ett tag att den skulle bara vara några dagar i början av resan, men efter att ha väntat på mensen nu ett tag utan minsta lilla tecken att den är på väg, så inser jag att jag kommer att ha det under hela redan. Visst, det spelar väl egentligen inte någon jätteroll, men jag tycker att det är så jobbigt hygienmässigt när man är utomlands, oavsett vilket mensskydd jag väljer. Allt sådant är ju så mycket enklare i hemmets trygga vrå!
I och med att det är klämdag så var jag ledig och både tjejerna hade kompisar på besök. De små ville baka så då gjorde vi helt enkelt choklad cupcakes.
Själva muffinsen gjorde vi enligt följande recept:
100 g mjöl
1 msk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
En nypa salt
175 g strösocker
100 g choklad, mörk
225 g smör
4 vispade ägg
Blanda ihop de torra ingredienserna. Smält choklad och smör och rör ned chokladblandningen i mjölblandningen. Rör ner de vispade äggen försiktigt (precis så att allt blandats). Skeda upp smeten i formar och grädda 20-25 min i 200 grader.
Medan de kallnade gjorde jag frosting genom att vispa 2 dl grädde fast. Detta blandade jag med 125 g smält, men avsvalnad choklad (blandade både mörk och ljus) och 200 g Philadelphia ost.
Sen fick tjejerna gå lösa med choklad och strössel
När jag gick i åttan fick jag praoa på ett äldreboende. Där var det en kvinna som var dement. En dag så ville hon veta när hästen och vagnen skulle komma för hon skulle ju åka in till stan. När jag flera timmar senare gick in till henne så var hon irriterad då det tog sådan tid. Detta skrämde mig, det var ju rätt läskigt att uppleva för någon som aldrig hört talas om demens.
För många år sedan så jobbade jag en sommar på ett demensboende. Nu förstod jag hur hemsk sjukdomen är och önskade att ingen i min närhet skulle drabbas av denna sjukdom. Ett antal år senare fick vi inom loppet av bara några få månader besked om att både min mamma och A:s pappa, G led av demens. G misstänktes ha ”vanlig” demens, dvs Alzheimer som många känner till. Mammas form av demens, Lewy body demens är en ovanligare, om än fortfarande en rätt vanlig form av demens som ca 10-15 % av demensfallen beror på.
Mamma har de typiska symptomen för Lewy body, dvs hallucinationer och skakningar. Nu har symptomen som man mer förknippar med demens blivit allt tydligare, dvs glömskan och förvirringen. Som idag, hon ringde till mig när jag var på väg till jobbet. Hon hade inte koll på att klockan var sju på morgonen och hon oroade sig över sitt jobb, som hon förövrigt pensionerade sig från för mer än 15-17 år sedan. Det var så stökigt, tyckte hon och hon oroade sig för leveranserna (hon jobbade en gång i tiden på en fabrik som montör). Sedan så oroade hon sig över att hon inte lyckats handla mat. Jag försökte förklara för henne att hon inte behövde mat i kylen, det fanns ju en matsal på boendet där hon kunde få mat men hon verkade inte förstå riktigt.
I förra veckan så ringde hon och var ledsen och orolig för att ”det skulle gå som för så många andra”. Jag försökte få svar på vad det innebar och tillslut så förstod jag att hon var orolig för att pappa skulle träffa någon annan. När jag påminde om att han är död, hämtade hon sig snabbt för att en kort stund senare vara ledsen och ångerfull ”över att hon hade lämnat honom”. Ytterligare en stund senare tyckte hon att det var jobbigt att han var död, och var ledsen för det och att det skulle bli jobbigt att behöva berätta för min syster att pappa är död.
Att stå bredvid och se hur snabbt hon nu försämras är läskigt och bygger på en stor sorg i bröstet. Min mamma börjar allt mer försvinna och det är svårt att hantera.
