På senare tid har jag känt nedstämdheten komma allt mer, liksom olusten. Stresskänsligheten har varit obefintlig och humöret inte att leka med. Allt vände igår på det mest konstiga sättet. Magsjuka. I och med första kräkningen så återkom energin på något konstigt vänster. Det kändes som om någon hade tagit bort en mörk ridå från mitt sinne. Som om solen kom fram, med besked, efter att under längre tid gömt sig bakom tjocka, åskvädersmoln. Jag skrattade lite för mig själv när tanken ”pånyttfödelse” och ”Fågel Fenix” dök upp i tankarna, men det är lite så som det känns. Och jag är tacksam.

Sedan så är ju magsjuka aldrig kul. Men allt är relativt. Efter mina graviditeter och de dunderförkylningar som jag brukar få så kan jag ärligt säga att måste jag välja mellan dunderförkylning och magsjuka väljer jag det sistnämnda. Trots att jag inte kunnat behålla något på nästan ett dygn. Magsjukan går oftast ändå snabbt över, förkylning kan hålla på länge. Och en magsjuka på någon dag vs en graviditet som är som enda magsjuka genom hela graviditeten… Och ändå hade jag, som bekant, velat uppleva det en sista gång.

Så sant som det är sagt. Allt är relativt.

Annonser

Nästa steg

Det har nu gått ett tag sedan våra små i frysen tinades upp och min sista möjlighet att en sista gång få vara gravid och en sista gång vara med om en födsel och äran att få ge liv. I och med det har även de starkaste känslorna lagt sig, även om de inte gjort det helt. Jag som egentligen aldrig direkt varit så värst intresserad av riktigt små bebisar känner numera hur hjärtat dras samman. Samtidigt kommer ett vemod och kramar min själ. Det är något som jag aldrig får uppleva igen.

Förhoppningsvis kommer jag en dag få barnbarn, men det är ju inte samma sak.

Jag ser andra på jobbet komma med sina växande magar. Jag ser hur deras graviditeter syns allt mer och tillslut kommer bebisen. Jag blir så glad för deras skull. Samtidigt kommer som sagt var vemoden. Och sorgen. Det där kommer jag aldrig få uppleva igen

Sorgen, smärtan – så stor igenkänningsfaktor

https://www.expressen.se/kronikorer/jenny-stromstedt/ibland-orkar-jag-inte-halsa-pa-for-att-jag-maste-ga-darifran/

Vad är det som gör att jag hamnar i konflikt med kollegor som mår dåligt och att de genom detta får mig att må dåligt? På Företaget hade vi den där kollegan som vikarierade för mig under min föräldraledighet och som sedan tyckte att jag var en av de elakaste människorna hon någonsin hade träffat och som upplevde att jag var en person som strider mot allt det jag står för (och som min chef sedan utnyttjade det hela och fick mig att knäckas totalt). Nu är det en tjej på mitt nuvarande jobb. Det spelar ingen som helst roll vad jag gör, det blir ändå bara fel. Allt övertolkas och förstoras. Allt i kombination med ett projekt som varit en riktigt tuff sak som dragit ut på tiden (rejält) och en kund som det varit mycket problem med. Detta är ett projekt som från start blev fel vid offerering och som jag som projektledare verkligen fått kämpa med i motvind. Ett sandkorn som växt till kanske inte en öken men i varje fall en enorm öde sandstrand i ett skyfall. Jag har idag jobbat min första dag på två veckor. Officiellt alltså. Jag började med att för två veckor sedan helt tappa rösten och få över 39 graders feber som däckade mig totalt. Dum som jag är kunde jag inte låta bli att kolla jobbmailen och det slutade med några timmars jobb, konflikt och för min del mängder av tårar. Förra veckan hade jag tänkt vara föräldraledig i och med att det var höstlov, men pga att jag veckan innan inte jobbat något så var jag tvungen att gå in och jobba på måndagen, trots envis hemsk hosta och heshet (alla tog långa omvägar runt mig). Jag var inne på kontoret en sväng men åkte och jobbade hemifrån. När jag var på kontoret passade jag på att prata med min chef, och senare under veckan så fick jag veta att jag inte behövde tänka mer på det där projektet.

Idag var jag åter på jobbet så pratade jag med min chef och hon stöttade mig till fullo. Under min frånvaro hade hon pratat med den andre tjejens närmaste chef och han hade i sin tur reagerat på situationen och erbjudit sig ta ett snack med tjejen. Saken är ju den att alla vet att hon inte mår bra, och det är ju också anledningen till att jag försökt hantera henne varligt. Men det har ju inte hjälpt, kanske till och med tvärtom. Nu har jag fått bekräftat för mig att jag inte gjort några fel, och att jag måste förstå att även om någon mår dåligt så får man inte bete sig hur som helst och att jag inte ska behöva acceptera vad som helst. Jag tar helt enkelt på mig för mycket och ursäktar andras dåliga beteende för mycket, vilket jag inte ska behöva. Och min chef sa även att om jag känner minsta lilla olust att gå till jobbet pga en kollega så måste jag säga till och så får min chef och den här personens chef ta och hantera det. För jag ska inte behöva må dåligt. För enligt min chef har jag inte gjort något fel. Inte mer än att jag ursäktar andras dåliga beteende på deras dåliga mående. För det är inte ok att bete sig hur som helst även om man mår dåligt. På en arbetsplats ska inte någon annan behöva bli lidande bara för att man själv mår dåligt. Och det är ju sant. Så ska det vara. Samtidigt som jag ser den andra sidan av psykisk ohälsa. Mår man dåligt blir man ”kantig”. Dels så får man lite som skygglappar och därmed begränsad sikt på verkligheten. Dessutom så gör det att man blir känslig och gärna övertolkar saker och ting. Kantigheten gör också att man kanske inte alltid har det bästa bemötandet gentemot din omgivning. Att bli illa bemött får de flesta människors skyddsmurar att resas och man blir gärna ”kantig” tillbaka (man bemöter så som man själv blir bemött). Detta får den som inte mår bra att må ännu sämre med följden att dennes beteende blir än mer kantig och än mer svårhanterlig för omgivningen, som i sin tur reagerar och… dvs det blir moment 22.

Vargen kommer

Allt som oftast så kan man höra om saker som folk har gjort för att få så många ”likes” som möjligt och i samband med flera av dessa så funderar jag på hur folk egentligen är funtade. Det är så tragiskt med vissa som gör vad som helst för att få den där klappen på huvudet som en ”like” på sätt och vis är. Visst förstår jag att man vill ha uppmärksamhet och att andra ska reagera på det man gör, men samtidigt så tycks många inte ha några som helst spärrar. Som inte tycks ha någon som helst sunt förnuft och saknar förmåga att tänka längre än vad näsan räcker. Ta tex de som ska ta selfie tillsammans med farliga djur, på extrema platser etc och har otur och skadar dig allvarligt eller till och med dör. Eller som ett antal folk gjort, nu senast i Norge, där några killar skulle ”skämta till det” och filmade när de låtsades lämna en bomb på McDonalds. Det blev kaos. Och killarna riskerar att hamna i fängelse. Hur kul är det på en skämtskala? 0? På skämsskala som går upp till 10 är det en 15, tycker jag

Nyväckt passion

När jag gick i sjuan väcktes min passion för något som jag tror var första gången. Det var en stark passion som kom att påverka mitt liv under många år. Min passion? Innebandy.

Under flera år levde jag innebandy. När jag höll på mest tränade jag upp till fem dagar i veckan vara söndagar brukade det bli en dubbelträning, dvs 2×1:45 minuter. Till det kom matcher som jag spelade, matcher som jag kollade på och matcher där jag var funktionär. Hallen blev mitt andra hem. Innebandyn var helt enkelt mitt liv och var väl det i sammanlagt runt sju år. Slutet kom rätt abrupt. Det hade nog varit på gång länge, men nät tränarna krävde att jag skulle träna trots dunderförkylning fick jag nog och slutade. Det var många år som jag inte kunde åka i närheten av en idrottshall eller i dom trakterna där flera av våra matcher brukade vara, utan att få värsta adrenalinpåslaget.

När E ville testa innebandy i våras blev jag glad (och då hade jag inte tjatat på henne utan det vag hennes kompis mamma som undrade om hon ville följa med någon gång). När det visade sig att hon tyckte om det blev jag ännu gladare. Och när klubben nu i början av hösten informerade oss föräldrar att fler föräldrar behövde engagera sig och bli tränare för annars skulle innebandyn gör flickor födda -10/11 få läggas ner pga tränarbrist så blev jag sugen. Och när E kom skuttande och frågade upphetsat om jag inte kunde bli tränare, ”jag som tom varit målvakt”, som hon sa, så försvann mina sista tvivel.

Nu har det gått två träningar sedan dess och jag känner hur jag lever upp. Hittar energi. Och än en gång upplever passionen. Bara jag inte dödar E:s.

Jag har nu under en period mått betydligt bättre än vad jag gjorde för ett tag sedan. Det kändes som om jag började landa i saker och ting. Men så dök en gammal surdeg på jobbet upp och rörde till allt. Och till det avsaknad av information vilket medförde att jag inte hade någon aning om varför vissa saker gjordes av vissa personer på ett visst sätt, trots att jag tydligen skulle vara projektledare. Och till surdegen tillhör även en besvärlig kund. Och en kollega som jag inte vågar ge någon kritik då denne är väldigt lättstött. Visst, personen har haft det jobbigt, lider av depression osv vilket förklarar beteendet, men det är också det som gör att jag inte vågar. Men även om allt detta sliter och tär så skulle jag nog klarat av att hantera det om jag inte varit så trött.

Ända sedan jag fick min hörselskada har det varit tröttande för mig att vistas i stimmiga lokaler längre stunder. I tisdags förra veckan åkte jag och några kollegor upp till Stockholm för att gå på introduktion för nyanställda. Företaget ville inte betala hotell, och de bokade även biljetterna. Så vi åkte upp med tåget som går strax innan 6 och kom hem med tåget som anländer till Göteborg 22:30. Detta innebar att skulle jag tagit pendeltåget in till stationen hade jag fått gå hemifrån runt 4:30-4:40. Nu tog jag bilen istället och kunde sova till 4:30 och åka hemifrån 4:15. Och hemma var jag runt 23:00-23:30. Trots att jag jobbade halvdag och hemifrån under onsdagen var dagen rent utsagt urjobbig. Torsdag kom jag till jobbet, fortfarande helt slut, höll dagens utbildning, om än med bra resultat om man ser på kursutvärderingarna, trots att jag strax innan bröt ut i gråt inför en kollega som jag hade tänkt trösta (så denne fick trösta mig…) och även fredag var jag kräkfärdigt trött, trots ytterligare en dag då jag inte lyckades få ihop en full arbetsdag. Igår bröt jag ihop av trötthet, igen, trots sovmorgon. Först idag började jag känns mig mer på benen igen.

Jag hade trott att allt detta, inklusive vissa symptom som är typiska när min ämnesomsättning krånglar (bla matthet, ledvärk, torrhud, håravfall etc), plus allt mer problem med mellanblödningar och denna månad en sex dagar sen mems trodde på just ämnesomsättningen, eller att jag helt enkelt börjat min resa in i klimakteriet på riktigt. Efter provtagning för 1,5 veckor sedan och läkarbesök i veckan visade det sig att det i varje fall inte var ämnesomsättningen då dom värdena låg på topp. Så i fredags var jag och tog en massa andra prover, även om läkaren trodde att allt kanske berodde på jobbet, men även om det varit jobbigt en tid med allt nytt, och allt, så tvivlar jag. Det känns inte som om det skulle kunna vara det. Vad det skulle kunna vara om det inte är det..? Vet inte! Jag vet att många symptom är som de, men ändå. Det känns trots allt inte som om det skulle vara det. Bidra? Visst, men inte helt och hållet. Och proverna? De visade ingenting. Så nu är frågan, hur går jag vidare nu?

Visst får jag stundvis energi, som i söndags när jag för första gången började med min nyväckta passion (om än i annan format än vad det var förr, mer om det vid annat tillfälle) men när den energin försvinner så blir jag om möjligt än mer urlakad. Både måndag och tisdag gick jag tex och la mig vid nio, helt färdig.

Så frågan är, vad gör jag nu?

Det gick bra

Förra veckans utbildningar gick bra, riktigt bra till och med! Jag fick rätt bra omdömen i kursutvärderingarna och rösten höll, även om jag natten till torsdagen trodde att jag inte skulle få sova något alls pga hostan. Men med många bensträckare för deltagarna (hostattacker för min del) så gick det riktigt bra och på torsdagskvällen, på tåget, på vägen hem kände jag mig pigg, om än hostig. Ja, jag kände mig till och med piggare än kanske någon annan gång förut efter en endags utbildning. I vanliga fall så brukar jag vara helt dränerad på energi efteråt, men inte denna gång.

Jag hade innan varit lite orolig för att behöva ställa in den årliga kräftskivan som var inplanerad på lördagen, men med torsdagens energi på topp togs beslutet att den skulle bli av. Visst, jag skulle troligtvis inte kunna starta upp några snapsvisor och med högsta sannolikhet inte kunna sjunga med, men bjuda på mat och vara social, det borde jag väl kunna?

Till vår förskräckelse höll det på att bli en kräftskiva nästan helt utan kräftor. A hade när han beställde kräftorna beställt kräftor så att det skulle vara lagom till 13 personer, men den som tog beställningen hade tydligen inte riktigt koll för han hade lagt in en beställning på 2 kg totalt, dvs ca 150g kräftor/person. När vi hämtade kräftorna insåg vi snabbt att 2 kg var alldeles för lite och att fiskdisken redan hade slut på kräftor, de hade inga fler att sälja. Som tur var så hade fiskbilen som står utanför affären kräftor. De hade totalt 3,5 kg kvar varav 3 kg var extra stora (och extra dyra…). Men det fick bli dom och vi kunde nöjda åka hem. Det var ju precis så mycket vi behövde då man brukar säga att har man en massa tillbehör i form av paj, sallad, bröd till så är 400-500g kräftor/person lagom, och det var ju det det blev i slutändan när vi länsat fiskbilen! Ibland måste man ha tur!

När vi ändå var iväg och handlade gjorde jag ett besök på apoteket för att kolla om de hade något annat mot min hals som jag inte redan hade, och till min glädje hade de en smärtstillande halsspray som verkligen gjorde susen för min sjuka hals. Så när gästerna kom tyckte de att det inte hördes något på mig att jag var förkyld, jag hade inga (eller kanske nästan inga) hostattacker på kvällen, och jag kunde sjunga!

Kvällen blev mycket trevlig, om jag får säga det själv. Men, synden straffar sig. När gästerna åkt och det var dags för att krypa ner i sängen gjorde halsen ont. Rejält ont. Varken halstabletter eller smärtstillande hjälpte och jag hade svårt att somna, även om jag slutligen lyckades. På söndagen var det samma sak. Måndag sjukskrev jag mig och stannade hemma. Vilan gjorde gott och på eftermiddagen kändes det som en normal halsont, men när familjen kom hem och det inte gick att vara tyst längre så kom smärtan tillbaka. Så idag blir det ytterligare en dag hemma, förutom ett kundbesök i eftermiddag. Sen får vi se.

Jag måste erkänna att jag stundvis funderat på om jag borde kontakta vårdcentralen pga smärtan. Men sen låter jag bli för det är ju ändå så att hostan nästan helt är borta och det som är kvar är min hals och mina stämband som inte fått vila, och vila är nog det enda som hjälper

Försökte idag få tag på någon ersättare, eller medhjälpare till utbildningarna, men utan framgång. Det ska mycket till att jag ska säga ”tyvärr, jag tror inte jag fixar det, kan jag få hjälp”, men nu gjorde jag det i alla fall. Men, som sagt var, utan resultat. Efter storshopping på apoteket så ligger jag nu på hotellet och funderar på att gå och lägga mig. Klockan är halv åtta. Men, det sägs ju att sömn kan göra underverk, så håll tummarna!

Dunderförkyld. Hostan skakar hela kroppen, stämbanden raspar. Imorgon ska jag upp till Stockholm och hålla utbildning i två dagar. Hur ska detta gå? Kommer rösten hålla? På lördag har vi bjudit hem lite vänner för kräftskiva. Jag kan inte låta bli att fundera på hur detta ska gå… Så nu proppar jag mig full med alla möjliga huskurer, mediciner från apoteket och försöker tänka positiva tankar och tänka bort förkylningen. Håll tummarna för att det lyckas!

Tillökning

I familjen. För visst kan man kalla husdjur, även om de bor utomhus för familj? Igår fick vi tillökning i kaningården. En söt dam på 1,5 år kom med sina två (!) burar och flyttade hem till oss efter att hennes kompis blivit uppäten av en grävling (!). De förra ägarna kallade henne för Lilla Svart då hon var liten och svart när de köpte henne. Idag är hon inte svart och hon är betydligt större än hennes nuvarande grannar

Myspys

Idag kom min gamla ”roomie” på besök på vårt nya kontor tillsammans med sin lilla åttaveckor gamla son. En efter en ville kollegorna hålla honom och han lät sig bli hållen. Sist ut var jag. Jag hade skojat innan om att fick jag hålla honom skulle jag inte lämna ifrån mig honom. Så blev det nästan. Han låg där och småslumrade, knorrade lite, spottade ur nappen, jag stoppade in den och så pratade vi om livet medan mamman fikade i lugn och ro och fick möjlighet att tanka lite vuxentid. Så mamman var nöjd. Bebisen var nöjd, men nöjdast var jag som fick så mycket bebismys. Den enda som inte är riktigt lika nöjd är min inte så vältränade arm, men det är det värt😁

Förändring

Näpp, nu får det vara nog! Från och med söndag och fram till vår sena kräftskiva i mitten av september blir det totalstopp på allt onödigt så som godis, glass och kakor (även om jag inte äter några mängder av det nu heller), mindre fett och mer grönsaker och frukt (minimala mängder kolhydrater fungerar inte på mig, jag mår inte bra av det) och mer motion. Jag är rädd för att det som vid tidigare tillfällen då jag testat lägga om kosten kommer innebära att min ämnesomsättning löper amok och börjar samla energi i de redan välfyllda depåerna, men jag måste göra något! Vågen börjar närma sig 90 kg och det är inte ok! Så jag testar med det sättet som jag åt vid mina graviditeter, små mängder mat, men tätt mellan gångerna. Mängder av frukt åt jag då också. Och så om jag lägger in motion på det hela så om jag inte går ner (och inte upp heller) så får det förhoppningsvis mig att må bättre. Nu kör vi ett test! Förhoppningsvis hjälper det mig att fokusera annorlunda och jag kan bli av med min barnlängtan. Det vore bra, jag känner mig gammal nu med min 42-års dag som närmar sig

Inkluderande eller exkluderande

I veckan hände det en sak som hängt kvar i bakhuvudet sedan dess. En sak som jag tänkt på en del.

Vi var ett gäng som satt vid lunchen vid samma bord och då vi var flera som hade barn så gled diskussionen in på ämnet barn efter att flera andra ämnen hade avklarats. Efter en stund utbrast en av tjejerna vid bordet att nu tänkte hon minsann gå då hon blev exkluderad från samtalet då hon inte hade några barn och samtalsämnet byttes. Just då tänkte jag inte så mycket på det, och jag har många gånger tidigare tänkt att visst måste det vara jobbigt med allt barnsnack för den som inte har, oavsett om man vill ha, eller ej men senare, mycket senare så började tankarna snurra. Jag tror inte att det berodde på att hon hade sagt ifrån, utan snarare på sättet hon gjorde det på, att hon uttryckligen sa att vi borde ta hänsyn och helt sluta prata om barn för att inte exkludera någon.

Jag förstår att hon kanske tyckte att det var jobbigt att inte kunna delta i samtalet, men ändå. Sex av åtta vid bordet hade barn och man kan ju inte komma ifrån att barnen är en stor del av ens liv och då blir det lätt att man pratar om det. Precis som vem som helst som pratar om andra saker som tar stor plats i deras liv, så som intressen, husprojekt, böcker de läst, tv-program de sett etc. Och det är ju så att det finns nog inget ämne som alla alltid kan känna sig hundra procentigt delaktiga vid.

Nu kan jag gissa att i just detta fallet så kan det vara jobbigt för att hon kanske längtar efter barn (30-plussare som någon gång nämnt det och som är singel) men det har även varit vid andra tillfällen som hon uttryckt att hon känner sig exkluderad när andra ämnen diskuterats som inte hon är så intresserad av. Som en gång var ämnet hus och trädgård.

Så det som jag funderat på är när det är ok att säga att man känner sig utanför, och när det inte är det. Personligen så är det troligtvis inget som jag skulle säga om det vore ett enstaka tillfälle och endast en kortare stund, så som en fika eller lunch på jobbet och om det även hade diskuterats andra saker och de andra inte medvetet exkluderade mig. Däremot skulle jag nog försöka vända samtalet till något som jag är intresserad av, alternativt fokusera på att bli klar och gå därifrån. Jag brukar inte reagera nämnvärt vid sådana situationer. Men frågan är om man ska det? Som tex en annan dag när det diskuterades fåglar då flera vid bordet var fågelintresserade. Själv kan jag skillnad på gråsparv och skata, men inte mycket mer än så. Eller en annan dag diskuterades det fotboll och en tredje golf. Jag är inte intresserad av något av ämnena, men jag försökte bidra till samtalet ändå, och när jag inte kände att det gav mig mer så drack jag ur min kopp och så gick jag därifrån. Utan att egentligen känna mig exkluderad som den här kollegan tydligen gjorde.

Så nu är frågan, vad är egentligen rätt och fel? Ska man alltid säkerställa att diskussionsämnet är något som alla kan känna sig delaktiga i eller är det ok att ibland prata om något som bara några få känner till och har intresse av?

Snart är jobbveckan slut och så känner även jag mig. Det gråa vädret har smittat av sig till mitt humör (eller så är det nog snarare så att mitt humör skulle vara så här oavsett väder men att vädret inte bidrar direkt till ett muntrare jag). Jag förmodar att jag är mitt inne i en existentiell kris. Vem är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg?

Som person har jag åldersångest. Fyller 42 i november. Medelåldern knackar på dörren. Timglaset är inne på de sista kornen gällande barn. Men sen då? Vad gör man sedan? Vad strövar man efter sedan? Vad är man värd när man inte ens kan få barn? Jag VET att man är värd lika mycket, och jag ser ju inte ner på kvinnor som är infertila eller äldre kvinnor, det är bara jag och min självkänsla som är så dålig att jag inte kan se något syfte med mig. A tycks ju älska mig ändå, och det är väl ändå det viktigaste? Men den där känslan av att det är något som saknas i mitt liv… En sista pusselbit för att kunna gå över till nästa del av pusslet som kallas ”livet”. Men det är ju det; smärtan, önskan, saknaden… Att se kollegans gravidmage (även om jag blir pirrig av glädje när jag tänker på henne), eller bilden på den andre kollegans lille bebis som föddes tidigare i somras. Eller den tredje kollegans barn som var på besök på jobbet idag. Jag gläds över att se och träffa dessa, samtidigt som det smärtar. Längtan klämmer runt hjärtat och det gör ont. Det är nära, men för mig är det precis utom räckhåll.

Sedan är det ju det där med jobbet. Tidigare var det så lagom, vi var 15 personer på vårt kontor, ca 55 totalt i hela Sverige. Numera är vi ca 45 bara på min avdelning. Sedan kommer alla andra avdelningar. Och alla andra kontor i Sverige. Och i resten av världen. Jag trivs bäst i att vara i en mindre verksamhet där man känner folk på ett helt annat sätt än vad det blir i en större grupp. Jag vill jobba i en mindre skala.

Jag önskade jag hade möjlighet till häst. Eller bättre sagt möjlighet att hålla på med hästar. Det gör jag ju redan idag, men det är ju med barnen. Jag skulle vilja ha möjlighet till själv med häst. För hästar ger mig en sån ro inom mig. De får mig att må bra, känna mig tillfreds. De utmanar mig. De hjälper mig att fokusera på annat än de mörka tankar och grubblerier som har en benägenhet att dyka upp när man minst anar det. Att vistas med en häst ger mig harmoni

Jag hade kommit in i gruppen som var, blivit accepterad för den jag är. Nu är det en ny grupp jag måste komma in i, bli accepterad av och det får oron att växa i magen och bröstet på mig. Tänk om det blir som på Företaget? Att allt blir fel? Att jag inte anses vara kompetent? Inte kunna leverera? Hur går jag vidare då? KAN jag ens gå vidare då?

Höst

Nu har verkligen hösten kommit! Inte nog med att vardagen är här med jobb, förskola och fritids (skolan börjar på måndag för E), nu visar även vädergudarna att det är höst. Himlen har öppnat sig och regnet det bara öser ner, allt är bara grått, trist och tråkigt. Och grått är även mitt humör. Jag försöker rycka upp mig, men lyckas bara korta stunder. Som ikväll när barnen rotade fram gamla fotoalbum och när vi tittade på bilderna dök minne efter minne upp. Det var glada saker från när jag var liten, från min uppväxt, förfester i gymnasiet och efter det, min 21-årsfest, men även minnen som gjorde ont, som bilder på pappa, det blad som togs fram till hans minnesstund…

Men nu mår jag i alla fall lite bättre. Men jobbmotivationen är lika med noll. Det enda roliga på jobbet just nu är kollegan som är gravid i vecka 21 efter flera års försök. Samtidigt så ger det en påminnelse om att jag har gjort mitt vad det gäller den biten, och det i sin tur försämrar mitt humör. Jag borde bara vara tacksam för det jag har

Lycka

…är när man är 8 år och killen man är kär i sedan 5 år tillbaks kommer för att leka med en och har med sig en teckning

Nedräkning

Semestern börjar närma sig sitt slut och jag känner hur magen knyter sig vid tanken på att börja jobba igen. De flesta tycks anse sig klara med sol och värmen och säger sig längta till hösten, men jag vill ha lite till. Lite mer tid tillsammans med familjen. Lite värme och sol till. Lite ledighet till. Inte jobb, inte riktigt än! Bara lite, lite till!

Egentligen så tror jag inte att det är jobbet i sig som är problemet, nej, det är nog snarare osäkerheten med allt och hur det kommer att bli. Osäkerheten med att vara en del av ett helt annat företag. Osäkerheten med alla nya kollegor. Och kravet på att behöva lära känna alla, lära mig nätverka med dom och göra mig ett namn (med positiva kopplingar) så att de hjälper en till att få beläggning. Osäkerheten med hur företaget kommer att ställa sig till olika saker som rör mitt jobb och min tjänst. Osäkerheten med ny chef (från första september). Ja, all den osäkerhet som ett nytt jobb medför, med undantag av att det i grund och botten inte är helt ett nytt jobb och förändringarna är inte gjorda på mitt initiativ. Och med osäkerheten kommer tankarna på företaget som varit min storkund det senaste året och deras erbjudande. Det verkar som tjänsten fortfarande är tillgänglig, tänk om… Men samtidigt, det skulle innebära viss jour, och det känner jag mig inte positiv till. Och verksamheten i sig är ju väldigt slimmad vilket innebär mycket stress. Samtidigt så skulle jag ju veta vad det är jag ger mig in på… Innerst inne vet jag att det är en dum idé. En mycket dum idé. Inom kort skulle jag vara uttråkad och på jakt efter något annat.

Nä, ge mig mer ledighet! Mer tid med familjen! Mer tid för mig själv! Mer tid för att ta dagen som det kommer, utan stress, oro och bara möjlighet att bara vara. Snälla, bara lite till!?

Tankar om allt och inget

Det är kväll och tankarna snurrar runt om allt och inget. Tänker på kollegan som har en stor barnlängtan, men som inte lyckas hitta någon att försöka få barn med. Som även har funderat på att försöka på egen hand.

Jag tänker på den där artikeln som en psykolog i min bekantskapskrets delade på Facebook. Läs gärna den och berätta vad ni anser om det som skrivs. Försökte sätta mig in i den danska rapport som artikeln hänvisade till, men min trötta hjärna slog knut alltför snart och jag insåg att det var lika bra att ge upp. Jag tror absolut att barn som hjälper till hemma på sikt får det bättre än barn som blir helt curlade. Jag tror på att en kombination av fullständigt stöd och mycket hjälp men med vissa ställda krav är den bästa kombinationen. Men så är jag också av den gamla skolan…

Vidare så tänker jag på att om lite mer än om en vecka så börjar allvaret igen och jag känner en viss oro. Allt är ju så nytt, och det är ju inte på mitt initiativ, vilket gör det svårare. Hur kommer det att bli med ny chef och massor av nya kollegor? Hur blir det med de kollegor som jag redan har? Hur blir det med framtida uppdrag? Hur blir det med kick-offer och studieresor som jag ska på med jobbet? Så många frågor, så mycket att fundera på och oroa sig för i onödan. I förväg.

Mina tankar rör, som så ofta, på min längtan efter en bebis. Hur konstigt det är att jag, som haft så jobbiga graviditeter och jobbig första tid med bebis ändå önskar att jag kunde få en till. Hur konstigt det är att jag förträngt så mycket av det jobbiga! För visst är jag medveten om att det var jobbigt, men när jag läser mina gamla inlägg så slås jag av hur dåligt jag mådde! Jag kan inte minnas att det var SÅ jobbigt! Samtidigt så förstår jag ju att A inte vill vara med om det en gång till…

Mina tankar rör sig runt de böcker jag läst i sommar. Nedan några av dom.

Ursäkta att de är åt fel håll, jag är alltför trött, och lat, för att göra något åt det, trots att det är lätt fixat. Om någon i Göteborgsområdet är intresserad av att ta över någon eller några av dessa, hojta till. Eller om någon annan vill ta dom, men då får mottagaren stå för portot.

Mina tankar går även till det ursnabba bytet av tjänstebil som jag gjort. Hade innan en Toyota Auris el-hybrid som nu var dags att byta ut. Jag hade att välja på en ny bil som fick kosta max 8 basbelopp och släppa ut max 120g CO2 eller ta över en Passat GTE (laddhybrid) för ett år. Jag valde det sistnämnda trots att bilen måste in på recond med tanke på att den kollega som jag fick överta bilen ifrån har haft hund i bilen och både A och E är allergiska… Och trots recond vet man aldrig om bilen kommer bli ok med tanke på allergi. Men med denna bil får jag mer bil för pengarna, det är mindre förmånsvärde och A tyckte, trots sin allergi, att jag skulle ta den. Jag fick veta detta för två veckor sedan. I måndags fick jag kravet att jag måste ta beslutet under dagen… Idag fick jag nycklarna och nu står det en bil på vår uppfart och laddar.

Mina tankar går även till hur saker och ting skulle bli om vi, A och jag, av någon anledning en dag separerade. Jag inser att med de huslån vi har, den värdeökning som varit sedan vi köpte huset och med de löner vi har så skulle det åtminstone fungera, även om det skulle bli betydligt tuffare ekonomiskt än vad det är idag. Det är rätt bra en har det! Och det skulle inte vara helt omöjligt att få tag på ett nytt boende om det skulle krävas. Samtidigt så vet jag ju att vi på sätt och vis har skjutit oss i foten. Det skulle vara svårt att ändra det sätt vi lever på, det skulle bli betydligt fler val. Och jag inser att skulle vi (läs ”jag”) vilja sadla om och byta karriär skulle det innebära stora förändringar i det liv vi lever om jag inte sadlade om till något med liknande lön som jag har idag. Inte för att det känns som om vi skulle separera (även om vi verkligen kommit in ett vardagslunk med tanke på att vi ändå varit ihop i 18 år och bott ihop 13. Däremot så måste jag ju erkänna att jag någon gång ibland funderat på om jag verkligen vill fortsätta jobba inom det område som jag idag jobbar med fram tills pension.

Jag tänker även på svärföräldrarnas segelbåt som inte tycks bli såld. Det är köparens marknad och de flesta vill ha en ny(-are) motor båt. Lustigt nog med tanke på att allt fler har allt mer miljötänk och önskan om att vistas mer i naturen.

Jag tänker på hur stora mina barn plötsligt har blivit

Jag tänker på hur bra den här bloggen har fungerat som en ventil genom åren

Och nu så tänker jag på att det är dags att sluta fundera, ta tag i verkligheterna och nuet och krypa till kojs.

Tankar en kväll med tillbakablickar

Den senaste veckan har jag, trots att det fortfarande är en vecka kvar av semestern, haft en del kontakt med folk på jobbet. Leasingtiden för min tjänstebil går ut och jag fick valet att välja mellan en sprillans nu Audi, BMW, Volvo, Volkswagen eller Toyota eller överta en kollegas Passat GTE då denne kollega slutade nu vi månadsskiftet. Kriterierna för en ny bil var max 120g koldioxid och max 8 basbelopp. Efter noga överläggande med A valde jag att ta över Passaten. I helgen ska jag byta bil och för första gången någonsin lever jag upp till de ”ska” som jag satte upp för mig själv för länge, länge sedan vad det gällde bil:

1. Det ska vara en miljöbil (det lyckades jag pricka in med min nuvarande tjänstebil, men inte med min privata bil som jag hade innan tjänstebilen)
2. Den ska inte vara någon typisk ”tjejbil”. Min första bil var en cab. En Nissan Micra. I den fanns till och med en krok för handväskor… Min nuvarande är lite bättre, men känns ändå lite som en tjejbil, en Toyota Auris. Och tjejig kändes även färgen som dessutom är nummer 3 på min lista på vad min bil absolut inte skulle vara/vara utrustad med, nämligen
3. Bilen skulle inte vara röd. Det var både cabben och Aurisen.
4. Jag skulle bara köpa bil om jag måste ha bil. Och visst känns det vettigt att ha bil om man jobbar som konsult, reser mycket i tjänsten och har många kunder bortåt 10-20 mil bort? Visst, de kollegor som inte har bil har möjlighet att använda sig av en extern bilpool, alternativt åka med allmänna kommunikationsmedel, men då vi bor en bit utanför Göteborg så skulle det bli alltför tidskrävande och omständigt att behöva ta mig in till stan med pendeltåget om jag behövde poolbil. Dessutom så fungerar den väldigt bristfälligt med dålig kommunikation om eventuella förseningar, vilket är en dålig kombination när man har barn som behöver lämnas:hämtas från sin förskola. Jag har dessutom räknat med att även injagar lyckades tajma tåget exakt så skulle det ta minst 20 minuter mer med tåget att ta mig från dörr till dörr varje morgon och eftermiddag, än vad det tar med bil. Då kan man tänka hur mycket tid det skulle bli när det blir förseningar av olika slag, eller om jag precis missar en avgång. Visst, bilar är jobbiga och det är många som kör på vägarna på morgnar och eftermiddagar, men likväl, det brukar vara det smidigaste alternativet.

Apropå något annat, min hjärna hade på något vis fått för sig att det var i slutet av augusti som våra frysta embryon hade nått slutet av sin förvaringstid, men så var inte fallet. Det är ju först i början av oktober! Inte för att det ska spela någon egentlig roll, A är fast besluten. Men hoppet tändes, det betyder ju att jag har lite, lite mer tid på att hoppas på att A ändrar sig! Fast det är ju klart, sannolikheten är större att jag skulle vinna femtio miljoner…

Satt ikväll och läste en del i bloggen om hur det var då för fem år sedan. Jag minns inte att det var så jobbigt. Eller att jag mådde så dåligt. Och att jag tydligen mådde ännu sämre när jag var gravid med E… När jag läser det jag skrev då blir jag tacksam för den här bloggen, och möjligheten att gå tillbaka och se vad som rörde sig i mitt huvud då. Och hur det var. Och jag inser att vissa avseenden har jag ändrat mig. Då såg jag graviditeten som något som var tvungen att genomlidas för att få det jag ville ha, ett barn. Graviditet och de första månaderna med bebis var ett nödvändigt ont. En liten nyfödd var just bara en liten nyfödd. Nu är det annorlunda. Jag drömmer om graviditet och jag drömmer om den lilla, lilla pyttelilla nyfödda bebisen. Ser jag små bebisar ute på stan så krymper mitt hjärta ihop och längtan kramar den hårt. Samma sak med gravidmagar.

De gamla inläggen får mig även att inse en annan sak, kanske hade de där personerna på Företaget i alla fall delvis rätt? Jag mådde ju tydligen inte bra under de tre månader som jag jobbade som konsult innan jag började på Företaget. Saker var inte optimala med en kund som ville att jag skulle leverera något som var blått och kantigt, men som inte kunde/ville ge mig några som helst hintar om vad det blåa och kantiga kunde vara, fast de exakt visste vad det var de ville ha (obs! Detta var en metafor så ingen missuppfattar det hela). Jag hade kollegor som också visste vad det var, men som inte hjälpte mig, trots att jag frågade om lite guidning både en och två gånger.

En annan sak jag reflekterade över var min saknad efter min älskade pappa. I år blir det 14 år sedan han gick bort och jag önskar så att han hade fått träffa mina två flickor. Mina två älskade barn, hans yngsta barnbarn.

Hela familjen med

…på noterna utom den som i slutänden är den enda som kan göra det avgörande beslutet, A. Utan hans medgivande så kasseras (eller används vid forskning) de återstående embryon om en dryga månad. Tjejerna har frågat (utan min påverkan, kan tilläggas) om vi inte skulle kunna få en bebis, och särskilt efter att ha vistats på en liten tjejs dop. På dopet kryllade det av små bebisar, men framförallt den lilla tjejen som döptes charmade mina tjejer. Jaa du, tänk om vi också kunde få en liten en…! Det är bara att konstatera att A är en tråkboll!

Jag måste dock berömma honom för hans ihärdighet att neka till fler försök. Det ÄR jobbigt med barn ibland! Mina graviditeter har varit ganska jobbiga. Det är stundvis jobbigt med två barn, och att då ha tre… Och för att inte tala om känslan av otillräcklighet som kommer när mer än ett barn åt gången kräver uppmärksamhet! Sedan så ÄR det, måste erkännas, skönt att slippa blöjbyten och långa vaknätter med otröstlig bebis, mjölkstockningar etc. Det ÄR absolut skönt att få tid att mer än två sekunder i taget kunna göra något som man själv vill, utan att bli störd hela tiden. Som att läsa! Vet inte riktigt hur många böcker jag lyckats ta mig igenom de tre veckor som jag haft semester. Sådant var inte ens att tänka på för inte alltför länge sedan.

Semester ja. Tre veckor är avklarade, två återstår. En (minst) blir hemma och upp till sju dagar blir i Sunne på släktgården. Kan erkänna att jag än så länge inte känner mig färdig för jobb, långt ifrån. Vi får se hur det känns när det närmar sig!

Semester. Äntligen! Jag och barnen har hyrt en stuga på Mellbystrand och imorgon när A jobbat sista dagen innan semestern kommer han också hit. Jag inser att mina planer för veckan här inte blev som jag hade föreställt mig, även om jag inte har någon klar bild av vad jag hade föreställt mig överhuvudtaget. Först när vi steg in i stugan kändes allt bra, men snart började jag upptäcka allt mer som inte kändes så bra. Det började med att jag insåg att det luktade gammal ingrodd cigarettrök. Och sedan hittade barnen gammal utsmetad tuggummi i sängen. Och när jag skulle ta ett glas vatten insåg jag att jag behövde diska allt innan det användes. Och sen upptäckte jag dammet i taket. Och det bruna vattnet i vattenkokaren. Och… Plötsligt kändes inte allt så bra och jag ville bara packa ihop allt och åka hem.

Som tur var så gjorde jag inte det.

Stugan är fortfarande inte tipptopp. Men med sådan där rumsspray som ska ta bort lukter (snarare dölja) och ständigt öppna dörrar är lukten inte så illa längre. Och den porslin och köksredskap som vi använder noggrant diskad (och inköp av en del engångs muggar, bestick mm), städning av det värsta delarna av stugan och med två, till största delen, harmonisks tjejer så har vi det rätt bra. E vägrar bada i havet, men det finns en utomhusbassäng som man kan gå till. Den var i och för sig iskall när vi var där häromdagen, betydligt kallare än vad havet har känts, men ändå. Vi har nära till både pool, strand och mataffär. Det blir mycket promenader. Men vi har det bra. Vi tar det rätt lugnt, och jag känner hur både jag och barnen blir mer harmoniska, går ner i varv och mår bra. Vi gör inte så mycket särskilt. Idag var det ett undantag då vi åkte på sälsafari. Barnen älskade det, särskilt att få åka snabbt med ribb-båt. Vi har varit i stugan betydligt mer än jag hade trott att vi skulle vara.

Barnen har lekt enormt mycket tillsammans. Det har varit harmoni. Och det betyder att även jag har kunnat gå ner i varv. Och läsa. Det var länge sedan jag verkligen hade tid, och ro att läsa. Jag har redan hunnit läsa ut TRE böcker!!! Det är helt sanslöst! Än bättre känns det när jag har gjort ett deal med barnen och de har nu haft i uppgift att duka fram, och duka av minst två gånger om dagen. Jag har även sänkt kraven på maten, vilket har inneburit mindre tid i köket och mer tid att finna lugnet och även göra saker som jag uppskattar betydligt mer. Och som barnen uppskattar mer. Jag menar, varför anstränga sig jättemycket med mat när de ändå helst äter korv, pasta och andra typiska barnrätter. Med ett minimalt kylskåp kan man ju ändå inte ha så mycket i förvar!

Semester!

Och efter två glas vin till middagen så kryper jag till kojs redan strax innan nio. Nu kan jag slappna av, fem veckors semester framför mig och barnen har kommit hem efter att i fem dagar ha varit iväg med sin farmor och farfar. Så jag saknat dom! 👨‍👩‍👧‍👧

Tidningsrubriker och grävare

Istället för att tillsammans med en grävare kolla på husets dränering då vi har fuktskada i källaren (och förhoppningsvis få några offerter) så läste jag dagens GP. Det här får mig att fundera på vart världen är på väg.

I min värld är inte det kränkning. Långt ifrån! Visst, om läraren hade hållt fast utan orsak, eller hållt barnet jätte länge i ett hårt grepp eller om han hade sagt en massa nervärderande saker, men nu… Nej, det är inte kränkning i min värld. Hade det varit mitt barn som gjort något liknande och en lärare (eller annan vuxen) gjort samma som den aktuella läraren gjorde och barnet hade kommit hem och beklagat sig, skulle jag ifrågasatt mitt barns agerande, inte läraren. Men det är jag det

En annan sak som jag reagerade på var denna:

Alltså, jag gillar getter och yoga men i kombination…? Jag kan bara skratta! Yoga kan man göra föresten med de flesta djur.

För fyra år sedan var jag trött, men lycklig. Efter lång tids väntan var hon här, Lillasyster. Vattnet hade gått dagen innan när jag stod i tvättstugan och hängde tvätt. Värkarna hade kommit tidigare samma dag, men de hade inte varit så mycket att prata om. Som omföderska blev rekommenderad igångsättning. Bara ett par timmar efter att jag hade fått värkstimulerande var hon här. Så liten. Så fin. Så älskad.

Idag, fyra år senare är huset tyst och tomt. Helgen firades det med både barnkalas på lördagen och vuxenkalas på söndagen. Och idag fick hon chokladboll med ljus och svenska flaggan på sängen, plus paket och sång, förstås. Idag så åkte hon och storasyster iväg med farmor och farfar till Värmland där de ska vara till fredag. Och vi är barnfria. Det är skönt, men jisses vad tomt det känns! Jag saknar dom ju! Samtidigt så är det skönt med att slippa måsten med hämtning och lämning och mat och allt vad det nu är. Jag är fortfarande inte pigg efter förra veckans vad det nu var. Jag är så enormt trött. Mina kollegor påpekar att jag inte ser helt pigg ut, även om jag nu mår bättre. Idag var jag hos kund på förmiddagen och åkte hem efteråt för att jobba hemifrån. I bilen hem kände jag hur jag blev allt tröttare och tröttare. Hemma åt jag lite lunch och tog det lugnt en liten stund innan jag satte mig för att jobba. Och när jag satt där kände jag hur jag bara blev tröttare och tröttare och till slut kände jag att jag bara inte orkade mer. Då ögonen inte ville hålla dig öppna så beslutade jag mig för att sova lite. När klockan ringde en halvtimme senare kände jag mig piggare men fortfarande inte pigg. Men jag orkade i alla fall jobba lite till så att jag i alla fall kunde få nästan en full dag. Men jag är så himla trött! Funderar på att kolla med vårdcentralen imorgon för att se om jag får komma in för att kolla mitt TSH. Kanske den är det som orsakar det hela, min ämnesomsättning? Det vore ju en enkel förklaring till att jag mår som jag gör! Men samtidigt, jag är kanske bara inbillningssjuk? Det är kanske psyket som sörjer för det som kunde varit?

Skengravid

Visst är det underbart när kroppen beter sig och känns precis som om man vore gravid, fast man helt garanterat inte är det! Visst är det underbart att känna så när man önskar att man vore det och vet att det inte heller kommer att hända.

Jag trodde jag hade kommit längre

Kroppen är spänd som en fiolsträng. Axlarna dras upp mot öronen. Pulsen skjuter iväg. Hela min kropp är beredd för för flykt. Och jag inser hur skadad jag fortfarande är.

Nyligen blev företaget jag jobbar på uppköpt av ett annat, mycket större internationellt dito. Mina kollegor var lyriska. Jag var skeptisk. Stundvis kände jag panik vid tanken. Jag hade en förklaring, men nu har jag börjat tvivla på den förklaringen. I varje fall så är den förklaringen inte den enda.

I och med uppköpet så blev det bestämt att alla från mitt kontor skulle flytta in i det nya företagets lokaler. Flytten gick samma dag som vi åkte på vår semester i Grekland. Så idag blir det min första dag på nya kontoret, med alla nya (och ja, även gamla) kollegor. Visst har jag träffat flera av de nya kollegorna igen. Men ändå. Det är ju även en ny chef efter omorganisationen som det hela har lett till. Det är som att komma som nyanställd till sitt nya jobb. Och för mig… Rädslan bubblar i mig och jag inser hur mycket jag fortfarande är påverkad av det som varit. Jag trodde att dessa två år som konsult har fått mig att bli starkare, men jag inser att så inte riktigt är fallet. På sätt och vis är jag där jag var för två år sedan när jag lämnade Företaget. Visst har jag haft mina aningar, men jag har inte insett innan hur påverkad jag var. Är. Ärligt talat, just nu mår jag verkligen skit. Inatt sov jag som en kratta, och det var inte bara för att vi under tidig natt fick en ytterligare i vår säng och att jag fick springa ett antal gånger till det andra barnet. Igår var det jättesvårt att somna, men det är kanske inte så konstigt, jag var ju skräckslagen som en kanin på flykt från ett rovdjur. Rädslan fick mig att grubbla. Och gråta. Gråta som ett litet barn.

Nej, jag har inte återhämtat mig från det som varit, trots att det snart gått två år. Långt ifrån. Nu måste jag hitta en väg att komma vidare, för så här kan det ju inte fortsätta. Så här kan jag inte ha det. Visst, när den här dagen är över så kommer jag troligtvis vara betydligt mer avslappnad. Men nästa gång det blir stora förändringar, vad händer då?

Tomhet

Inför veckan i Grekland hade jag beslutat mig för att göra ett sista försök att få med A på båten gällande ett sista försök till ett tredje barn. Känslan för hur jag känner för tillfället är rätt talande för hur framgångsrikt det blev. Tomhet. Sorg. Ilska. Uppgivenhet. Han står orubblig. Det blir inga fler försök. Jag är egentligen inte förvånad men det känns likväl jobbigt för det. Jag vet att jag borde vara tacksam för de två barn jag har, och det är jag, men längtan… Vad gör man med den? Förtränga, stoppa undan, ignorera? Om det vore så enkelt! Tänk om det vore som att slå på en lampknapp, ON/OFF.

ON: ”Nu är det passande, nu vill jag ha barn!”.

OFF: ”Nu är det inte lämpligt att vilja ha (fler) barn, nu stänger vi av känslorna och längtan!”

Tänk vad skönt livet vore då! Så enkelt!

ON: ”Idag ska jag bara vara glad och positiv!

ON: ”Nu ska jag inte älta något”

ON: ”Idag är jag energisk”

ON: ”Nu ska jag inte bli arg”

Till råga på allt så har jag ägglossningskänningar. I vanlig ordning, precis som jag alltid har ca två veckor efter senaste mensstart. Varför måste jag ha det nu när jag tydligen är för gammal för att få barn? Med tanke på att jag hade lågt AMH redan för fem år sedan så borde, skulle man i alla fall kunna tro, det vara minimalt idag. Ja, tom obefintligt. Och min fertilitet lika med noll. Men samtidigt, regelbunden mens, betyder det att kanske, kanske finns det något litet hopp kvar? Ett minimalt, men ändå ett hopp? Det sjuka i det hela är att jag, samtidigt som jag försöker hitta ”lösningar” till att få göra ett sista försök inte vill tvinga honom till något som han inte vill. ”Lösningarna” är många:Ultimatum. Det som talar emot är att jag inte har något bra alternativ till ett försök till. Lämna? Att lämna A är en sak, men jag har ju två barn till att ta hänsyn till. Och att lämna skulle inte egentligen medföra att jag automatiskt skulle kunna bli gravid. Och dessutom, ensamstående trebarnsmorsa… Nej, det är inget alternativ. Förfalska hans namnunderskrift och göra ett försök. Hmm, det skulle kunna vara en lösning, men om det lyckades, hur skulle jag förklara det med tanke på att jag direkt efter att Lillasyster föddes så satte jag in spiral då jag vid det laget inte kunde tänka mig fler barn. Fick näst intill panik vid bara tanken. Men det var då det. Just vad det gäller spiralen så är det också en sak som känns så fel. Varför ha något som idag strider mot mina innersta önskningar? Som tar bort de sista möjliga chanserna att min längtan stillas? Jag har haft mina funderingar på att helt enkelt ställa A mot väggen. Vill han vara hundra procent säker på att det inte blir fler barn så får han se till att skydda sig mot det. Men på något sätt bär det mig emot. Frågan är varför? Just nu är det ju egentligen det motsatta. Jag får fortsätta älta det hela ett tag till. Kanske gör jag det sistnämnda. Då blir det helt och hållet hans beslut. Och skulle det bli kondom, får han ta det, inte jag. Och jag slipper ha något främmande i min kropp bara för att förhindra något som han vill förhindra, och jag vill det motsatta. Och skulle han anse att sannolikheten är så liten att det inte behövs, ja, då får jag hoppas att det osannolika händer ändå, trots allt… Trots att jag är gammal. Trots att han inte vill. Trots att vi egentligen borde vara nöjda, både två. Trots att sannolikheten är så gott som obefintlig att det skulle ske. Men är det rätt? Har jag rätten att dumpa det ansvaret på honom? Och vad skulle ett sådant agerande kunna leda till? Vågar jag ta den risken? Frågan är helt enkelt, vilket val, oavsett efterföljande konsekvenser skulle jag ha lättast att leva med? Vilket val skulle jag, om det sedan visade sig vara ett felaktigt, vara den jag ångrade minst?

Flyg din Kos

I fredag åkte vi till Kos, på fredag, dvs midsommarafton (=imorgon) är det dags för hemresa. Innan vi åkte var det varmt och skönt hemma, denna vecka har det varit kallt och regnigt. Här regnade det med skurar under första dagen, men med varma temperaturer var det underbart att bada ändå. Sedan dess har värmen hållit i sig, dvs 23-28 grader, dygnet runt, och mestadels sol. Underbart!

I vanlig ordning är det charter och all inclusive. Denna var väl ok, men helt klart den sämsta hittills. Det kändes som om den där lilla tanken på barnen saknades, att mycket låg kvar på de vuxnas ”nöjen”, dvs alkohol. På Rhodos tex där vi var förra året fanns det popcorn som snacks. Det fanns frukt, smörgåsar och andra lämpliga mellanmål för såväl stora som små. Här? En av tre barn erbjöd glass. Och stundvis hade de kakor, men de gick åt på en gång så det var bara korta perioder som det var möjligt att få. De två övriga barerna erbjöd enbart dryck, och då främst sådana med alkohol. På såväl Kreta som på Rhodos hade restaurangen olika teman varje kväll, så var inte faller här. Maten var rätt lik från dag till dag. Och jämfört med de andra så känns inte denna resa lika prisvärd. Men i övrigt så har det varit en trevlig vecka och det har varit underbart att få koppla bort alla måsten, jobbet, matlagning, städ och tvätt, fuktskadade tvättstugor, rapporter och allt vad det nu är, och bara fått vara med familjen och ha det bra

Smultronställen

Att resa i jobbet har sina för- och nackdelar. En av fördelarna är att lyckas man ta sig utanför hotellet efter arbetsdagens slut kan man hitta smultronställen där man minst anar det. I veckan var jag i Landskrona. Andra kvällen tog jag mig en promenad runt citadellen. Jag blev helt såld! Visst, solnedgången var fin och tog lite andan ur mig, men det som fick mig att falla pladask var koloniområdet. Så pittoreskt, så idylliskt, så otroligt sagolikt! Tyvärr lyckades jag inte få till så många bra kort, men här är i alla fall några halvbra med mobilkamera på utsikten ut mot havet och även ett par av de underbara små sagohusen och trädgårdarna

Pepp?

Snarare motsatsen. Någon har skakat den. Min dator blev nersprutad fastän jag höll flaskan en bit ifrån datorn, när jag skulle öppna flaskan. Mina byxor är genomvåta. Jag är sur. Och orolig, har jag en fungerande dator imorgon när jag ska hålla utbildning?

Sitter och läser Expressen och kan inte låta bli få igång hjärnverkstaden med följande artiklar:

Väntar sitt 21:a barn

Hur hinner de både få vuxentid dagligen och en dejt i månaden? Och vem tar hand om barnen? Känner de att de har möjlighet att ge någon kvalitetstid med något av sina barn någon gång? Det känns lite svårt att tro. Jag skulle sakna det, både som förälder men framförallt som barn. Och så pratas det om stora barngrupper! Då är det i alla fall fler vuxna än bara två… Och så:

Lever de på chips???

De äter ju en påse var/dag med undantag av den allra minsta. Undrar om chipsen räknas in i deras matbudget?

Den andra artikeln jag reagerade på var denna om Liseberg

Jag vet egentligen ingenting om familjen ifråga. Och jag kan verkligen inte låta bli att tycka synd om barnet ifråga som har en lungsjukdom, eller familjen som troligtvis har fått anpassa sitt liv en hel del på grund av detta. Men. Det kommer alltid ett ”men”. Även om jag har relativt friska barn så brukar jag kolla upp vädret innan jag åker iväg nästan 20 mil för att gå på nöjespark, zoo, eller vad det nu kan vara. Att det skulle vara varmt i torsdags i Göteborg var knappt någon nyhet. Hade jag haft en tripp inplanerad det datumet så hade jag nog, med tanke på senaste veckornas väder, funderat både en och två gånger på min resa, och trots att mina barn är friska, om det verkligen var värt det med tanke på att destinationen är inget vattenland (även om man kan bli blöt där). Slutligen, när det är riktigt varmt så gör inte en tröja någon större skillnad för kroppen, annat än om den är svart (och därmed tar åt sig solenergi mer än en ljus) och sitter väldigt tight då luft isolerar. Tänk tex på beduinerna med sina många lager kläder ute i öknen. Vill man ha ett effektivt sätt att svalka av sig på, kör med det gamla tricket vid hög feber, dvs blöta trasor. Och extra effektivt ska det vara, har jag för mig, på de platser där pulsen känns som mest. Och de delar av kroppen som är viktigast att värma när det är riktigt kallt, dvs händer, fötter och huvud.

Att jag aldrig lär mig!

Jag kan tycka att kaffe luktar så sanslöst gott, men smaken… Jag har försökt, utan framgång, lära mig att gilla kaffe. Efter en riktig brakmiddag KAN det smaka ok med någon klunk sötad cappuccino och några få sorters iskaffe kan jag till och med bli sugen på, även om jag inte kan sträcka mig till att det smakar just gott. Idag var jag så enormt trött efter flera nätters dålig sömn och sena kvällar (delvis pga värmen) och några timmar på en stimmig strand med barnen (och den stress det blir av att själv vaka över två barn som ville vara på varsitt håll i vattnet). Jag var så trött att ögonen gick i kors och jag kände mig allmänt totalt ofokuserad, så jag drack en iskaffe. Det var ingen idé. Absolut ingen bra idé! Nu har klockan passerat midnatt och jag känner mig övertrött men uppe i varv. Att sova känns som en omöjlighet. Att jag aldrig lär mig att jag inte ska dricka kaffe på eftermiddagen! Det blir en lång dag imorgon…

A kommer äntligen hem imorgon från den tjänsteresa som han åkte på i måndags. Jag måste erkänna att jag saknar honom! Visst har det gått bra med allt, även om jag inte riktigt har lyckats få ihop mina timmar på jobbet. Min flex har minskat rejält, vilket känns jobbigt, men ännu jobbigare hade det varit om jag inte hade flexat och barnen hade fått vara på förskola och fritids under tiden som jag är på jobbet och åker till/från jobbet. Jag gissar på att det handlar om bortåt 50 timmar i veckan (40 timmar + lunch á 40 min + resor till/från jobbet och som varierar på mellan 40 och 60 min/dag en vanlig vardag utan några särskilda trafikhinder)

Under A:s frånvaro har min längtan, som vanligt, snurrat mycket i huvudet på mig. Den har inte vikt sig, däremot så har jag börjat komma vidare i processen. Acceptansen är närmare, men sorgen är större. Sorgen får mig att allmänt tappa lusten för det mesta. Jobbet, familjen, barnen… Jag skulle vilja ta upp det en sista gång med A, men jag tror inte att jag verkligen kommer att göra det.

Bästa morsan…

…hämtar barnen plus en kompis till Lillasyster redan vid tre, åker till leklandet Buslandet där vi är de enda besökarna. Barnen är glada för att bli hämtade tidigare och för att mamma hittar på något med dom. Mamman är nöjd med glada barn. Samtidigt som hon kan sitta och jobba i lugn och ro 😁

Jag sitter i bilen, på väg hem från jobbet. Telefonen ringer.

”Hej! Detta är X från äldreboendet Y. Din mamma är dålig. Hon har haft svårt att andas och haft kramper. Ambulansen är på väg och hon ska åka in till sjukhuset. Kan du åka till akuten och ta emot henne?”

Hjärtat fryser till is. Mamma!? Men det är ju 2,5 timmars resa till orten där mamma bor! Och barnen då? A åkte iväg på tjänsteresa imorse, är på flygplanet på väg till andra sidan av jordklotet, och…

”Jag är ju i Göteborg! Jag bor i Göteborg! Jag kan inte komma till akuten!”

”Men någon anhörig måste till akuten! Du måste dit!”

Jag försöker förklara, men pratar för döva öron. Rösten i andra änden upprepar gång på gång att en anhörig måste dit. De har försökt få tag på min syster som bor i närheten men inte lyckats få tag på henne. Jag lovar att göra mitt bästa. Jag lovar försöka få tag på min syster. Eller min andra syster, T. Fast de två systrarna är ju bittra ovänner. Eller så ringer jag min faster som bor bara 5 mil därifrån, jämfört med mina 25. Jag lovar ordna något. Försöker ringa systern, lyckas inte. Någon minut senare är jag hemma, försöker ringa min syster igen. Hon svarar inte. Men så ringer hon tillbaka. Jag berättar. Hon vet redan. De hade lyckats få tag på henne från boendet. Hon säger att hon har svårighet att ta sig till sjukhuset. Sedan hon fick sin stroke för ett antal år sedan hon inte köra så hon måste ta färdtjänst och hon vet inte om hon lyckas få tag på någon sådan. Jag erbjuder henne betala vanlig taxi, men ”det är lika svårt som färdtjänst att få tag på och tar lika lång tid”. Hon säger att hon ska ta färdtjänst.

En liten stund senare ringer hon igen. Hennes sambo ska köra henne, ”fast han är hemma och är sjuk”. Jag erbjuder mig att försöka få tag på äldsta systern, T, och fråga om hon kan åka in. Hon vill absolut inte att jag gör det.

”T skulle bara riva hela stället och göra allt värre”

Jag kontaktade T och även den näst äldsta systern, N och informerade dom om vad som hänt. Den yngsta blev, som väntat, lite sur för det. Men det får vara hennes problem .

Nu, ett antal timmar senare är jag färdig för sängen. Mamma mår bättre men får stanna kvar på sjukhuset över natten. Och i och med att värsta oron släppte släppte också spänningarna och det blev lättare att andas. Samtidigt kom skuldkänslorna. Och tankarna. Gjorde jag fel som inte åkte? Vilken dålig dotter jag är!

Idag tog jag upp min längtan med A. Jag tror inte att han riktigt förstår hur stark den är och hur den får mig att må. Men för honom är det ett klart ”NEJ”. Och egentligen så förstår jag honom, men min känslorna ignorerar det. Jag har nog egentligen inte accepterat det, även om jag vet att så är fallet. Och jag försöker acceptera det, försöker hitta andra saker att ”hänga upp mig på”, försöker distrahera mig. Men det är svårt. Hur får man bort den första tanken som slår en när telefonens väckarklocka sätter igång på morgonen och den första tanken borde vara ”stäng av”? Hur får man bort den där dova smärtan i mage och hjärta när man ser gravidmagar och bebisar och till och med bilder på bebisar? Jag har till och med funderat på att ta bort de bebisbilder som står framme på våra tjejer, allt för att stilla suget.

Jag har bett om ett försök. Ett endaste. Så mycket mer hinner vi ju ändå inte med. Men som väntat blev det ett nej.

Längtan har varit lugnare ett tag nu, men det där brevet i kombination med mens har blåst upp den igen. Jag ser ett samband där längtan växer sig starkare just vid och efter mens för att däremellan bli lite lugnare. Men nu… Tankarna far runt. Hur ska jag få A att ändra sig? Tänk om vi ändå bara kunde göra ett försök? Ett endaste ynka? Vad är sannolikheten att det lyckades? Och skulle det inte vara lättare att gå vidare om vi i alla fall hade försökt och inte bara kastat bort alla tre? Men samtidigt, för varje försök skulle vi ”kasta bort” 16 000 kr, dvs den summa som en återföring kostar på vår klinik. För den summan kan man göra rätt mycket annat kul. Eller ”måsten”. Och vi är ju ändå rätt gamla. JAG är gammal. Och trött. Och saknar tålamod och ork med det som är. Varför ska det vara så f*at svårt att bara gå vidare? Att acceptera och lämna det bakom sig? Varför fortsätter jag bara att älta? Hur gör man för att sluta? Det är så lätt att säga, så enormt svårt att göra