”Maramina, du vet väl att det inte är bra att vara överviktig? Man kan få diabetes!”

”Du vet väl att det är bra att motionera? Annars kan man få diabetes!”

”Det är bra att han motionerar då han har samma kroppsform som sin pappa, och han har ju diabetes”

Ja, jag vet att man har ökad risk för diabetes om man är överviktig. Jag vet att motion är bra, inte bara förebyggande mot diabetes. Jag vet att jag är överviktig (ok, fet). Men jag blir inte smalare av att höra tjat om detta hela tiden! Jag förstår att du är orolig, att du oroar dig för mycket olika saker, men det finns andra sätt att hjälpa. Tycker du att en person är för överviktig och du oroar dig för dennes hälsa pga vikten, bjud inte på en massa onyttigheter i form av glass, godis och kakor.

Och dessutom, hade någon av mina försök att gå ner i vikt fungerat, utan ökade symptom på min låga ämnesomsättning i form av bl.a. håravfall, extremt torr hud, enorms trötthet, ledvärk och allmän orkeslöshet hade jag garanterat orkat äta strikt och träna strikt. Men med alla symptom utan någon som helst antydan om att nå mitt mål med minsta lilla viktnedgång… Ja, inte har det motiverat mig direkt att fortsätta! Det är ju inte upp jag vill nå! Inte heller har det handlat om ökad muskelmassa då kläderna samtidigt blivit allt mindre…

Det jag gör är att försöka leva i alla fall något sånär hälsosamt med onyttigheter som godis och kakor enbart på helgerna och då försöka hålla rimliga nivåer, försöka få in vardagsmotionen, försöka minska stressen i vardagen och försöka tänka positivt, försöka tänka framåt.

Och du, kunde jag så skulle jag gärna göra det enda som jag sett har hjälpt mig att, i alla fall tillfälligt, gå ner i vikt. Bli gravid.

Annonser

När frisören själv får bestämma

Min favoritfrisör flyttade hem till England i början av året, och har lämnat ett tomrum. Förra frisören jag testade var i fegaste laget och tyckte uppenbarligen att det var jobbigt att få mer eller mindre fria händer. I måndags testade jag därför en annan. Hon jublade när hon fick höra att hon fick göra vad hon ville med färgen, men var ändå lite försiktig när hon kom och visade färgkartorna. Resultatet blev en ”aningens” mer färgstark än färgkartorna, kan jag tillägga.

Så here I come! Varning för tant på 40+ som tydligen har någon medelålderskris 😬😁

Mobbning, kränkning och trakasserier

Det är skrämmande, men samtidigt tragiskt på ett komiskt vis hur folk idag allt mer kör med att de blivit kränkta. Folk blir kränkta för allt.

Några som verkligen känner sig kränkta är rökarna som från och med nya lagen som började gälla nu, inte längre får röka på t.ex. uteserveringar. Vilket ramaskri det har varit! Och oj vad de känner sig särbehandlade och utmobbade! Eller som en grupp i Malmö som denna notis berättar om:

Stackarna! Det finns inte utrymme för dom längre i samhället! Eller? Vad sägs om att gå lite längre bort? För det är ju faktist så att det är många som inte får gå var som helst och saker får inte göras överallt. Tänk på de stackars nudisterna, de får ju inte gå nakna på stan över huvudtaget! Och hundägaren får inte gå med sin hund in på restauranger hur som helst. Den som vill dricka sin 75:a får inte göra det var som helst. Eller…

Känner att det finns så många lösa trådar i mitt liv som trasslar in sig i varandra och som gör att saker och ting blir svåra att reda ut. Ser man rent objektivt så har jag det rätt bra, nej, jag har det riktigt bra egentligen, men ändå…

Barnen är inne i en jobbig period just nu. Lillasyster testar gränserna konstant och växlar mellan solsken, retsticka och ett monster blixtsnabbt. E retar sig på allt Lillasyster säger och gör, eller inte säger eller gör.

Skuldkänslorna för mamma hänger med hela tiden. Ett tag ringde mamma mig flera gånger om dagen. Och jag ser hur hon allt mer glömmer saker och allt mer försvinner in i demensens värld och jag känner att jag borde finnas där mer för henne, ringa henne oftare, prata mer med henne osv. men det är svårt att föra ett vettigt samtal med en dement person som inte kan skilja på dåtid, nutid och fantasi och som tappar ord och som inte är intresserad av mitt liv och det som rör sig runt mig.

Sen har vi ju A:s pappa och hans hälsa… Demens, förstorad prostata som de pga hans hälsotillstånd inte vill/kan utreda mera, hjärtat som inte svarade senaste behandlingen… Vetskapen att med all den hälsoproblem som han har så kommer han nog inte finnas kvar så länge till. Och så har vi A:s mamma som självklart mår jättedåligt pga detta.

Sen har vi A som inte visar något utåt, men allt detta lär ju påverka honom också. Och han har ju dessutom rätt mycket med jobbet. Vi var iväg en vecka till Kroatien och varje kväll plockade han fram sin jobbdator och jobbade en stund. Han försvinner in i audioböckernas värld, när han inte jobbar, samtidigt som han städar och plockar och ändå är vårt hus ett enda kaos.

Och så har vi jobbet där jag haft väldigt mycket ett tag och nu när det lugnar ner sig så kommer känslan av att jag vill vidare, till något annat, men vad? Jag vill slippa sälja, vill slippa bli bedömd och hela tiden behöva prestera topp och behöva tänka på debiteringsgrad och kundnöjdhet. Men vad vill jag istället? För ett par veckor sedan så kontaktade en rekryterar mig rörande en global manager-tjänst inom mitt område. De hade velat träffa mig i onsdags, men då var vi i Kroatien så det gick ju inte för mig. Jag ställer ju inte liksom in en familjeresa för en intervjus skull. Tur var väl det då de tydligen inte var så intresserade ändå, då på måndagen (dvs två dagar innan de skulle velat träffa mig) ringde och sa att de hade träffat några kandidater som de tänkte gå vidare med. Men lika bra var väl det. Det hade varit superkul att få jobba globalt igen och en högre befattning hade varit utmanande, men samtidigt, tjänsten var på ett företag som finns ca 8 mil bort så det hade blivit lång resväg varje dag. Och en global tjänst skulle inneburit mycket resor utomlands. Och med A:s jobb skulle det varit svårt att få ihop det med barnen, så det skulle ändå inte varit rätt i tiden för mig. Men frågan är, vad vill jag?

Jag vet inte om det är all stress som varit på senare tid, eller om det är åren som börjar ta ut sin rätt och jag börjar få de första tecknen på förklimakteriet eller om det var ”helt naturligt” men senaste mensen var så konstig. Den skulle kommit fyra dagar innan vi åkte till Kroatien. Det gjorde den inte. Nu har jag ju så länge jag kan minnas haft 28 +/- 3 dagarscykler så det var ju inte så konstigt att den inte hade börjat när vi åkte iväg, men den skulle ju komma! Trodde jag, ja. Dag 39 kom den och var enormt seg i starten innan den blev normal. Visst, det var ju skönt att slippa ha mens under hela resans gång, men ändå. Tankarna hann ju börja snurra… Hade jag varit hemma hade jag nog tagit en sväng till apoteket innan den till slut började.

Resan ja. Den var underbar! Avkoppling, sol, bad, slippa alla måsten, slippa stelheten i kroppen och framförallt nöjda barn, nöjd man, en kropp som orkade så till den milda grad att jag trots nivåskillnaderna knappt såg åt hissens håll även om A tog den, vilket en dag gav resultatet 37 våningar och över 14000 steg på mobilens stegräknare, och då hade jag ändå inte haft telefonen med mig hela tiden. Men så kon vi hem och kroppen blev återigen trött, stel och började värka. Hur mycket sitter i huvudet och hur mycket i kroppen? Jag har mina aningar…

Den krånglande mensen och den senaste tidens jobbigheter har fått mig att än mer se hur rätt det var att låta de där sista frysta embryona kasseras (eller gå till forskning). En bebis nu skulle tagit död på mig. Samtidigt så kan jag känna en viss sorg över att det aldrig blev ett tredje barn

Tajming

Jag fattar inte hur min kropp alltid lyckas tajma in mensen så att den kommer i samband med att vi åker på vår årliga Medelhavscharter! När vi bokade resan insåg jag glatt när jag räknade på det, att jag skulle ha avklarat mensen den månaden. Men med några förflyttningar på några dagar varje månad så inser jag nu att den kommer att vara mer tajmad än någonsin. Trodde ett tag att den skulle bara vara några dagar i början av resan, men efter att ha väntat på mensen nu ett tag utan minsta lilla tecken att den är på väg, så inser jag att jag kommer att ha det under hela redan. Visst, det spelar väl egentligen inte någon jätteroll, men jag tycker att det är så jobbigt hygienmässigt när man är utomlands, oavsett vilket mensskydd jag väljer. Allt sådant är ju så mycket enklare i hemmets trygga vrå!

I och med att det är klämdag så var jag ledig och både tjejerna hade kompisar på besök. De små ville baka så då gjorde vi helt enkelt choklad cupcakes.

Själva muffinsen gjorde vi enligt följande recept:

100 g mjöl

1 msk bakpulver

1 tsk vaniljsocker

En nypa salt

175 g strösocker

100 g choklad, mörk

225 g smör

4 vispade ägg

Blanda ihop de torra ingredienserna. Smält choklad och smör och rör ned chokladblandningen i mjölblandningen. Rör ner de vispade äggen försiktigt (precis så att allt blandats). Skeda upp smeten i formar och grädda 20-25 min i 200 grader.

Medan de kallnade gjorde jag frosting genom att vispa 2 dl grädde fast. Detta blandade jag med 125 g smält, men avsvalnad choklad (blandade både mörk och ljus) och 200 g Philadelphia ost.

Sen fick tjejerna gå lösa med choklad och strössel

När jag gick i åttan fick jag praoa på ett äldreboende. Där var det en kvinna som var dement. En dag så ville hon veta när hästen och vagnen skulle komma för hon skulle ju åka in till stan. När jag flera timmar senare gick in till henne så var hon irriterad då det tog sådan tid. Detta skrämde mig, det var ju rätt läskigt att uppleva för någon som aldrig hört talas om demens.

För många år sedan så jobbade jag en sommar på ett demensboende. Nu förstod jag hur hemsk sjukdomen är och önskade att ingen i min närhet skulle drabbas av denna sjukdom. Ett antal år senare fick vi inom loppet av bara några få månader besked om att både min mamma och A:s pappa, G led av demens. G misstänktes ha ”vanlig” demens, dvs Alzheimer som många känner till. Mammas form av demens, Lewy body demens är en ovanligare, om än fortfarande en rätt vanlig form av demens som ca 10-15 % av demensfallen beror på.

Mamma har de typiska symptomen för Lewy body, dvs hallucinationer och skakningar. Nu har symptomen som man mer förknippar med demens blivit allt tydligare, dvs glömskan och förvirringen. Som idag, hon ringde till mig när jag var på väg till jobbet. Hon hade inte koll på att klockan var sju på morgonen och hon oroade sig över sitt jobb, som hon förövrigt pensionerade sig från för mer än 15-17 år sedan. Det var så stökigt, tyckte hon och hon oroade sig för leveranserna (hon jobbade en gång i tiden på en fabrik som montör). Sedan så oroade hon sig över att hon inte lyckats handla mat. Jag försökte förklara för henne att hon inte behövde mat i kylen, det fanns ju en matsal på boendet där hon kunde få mat men hon verkade inte förstå riktigt.

I förra veckan så ringde hon och var ledsen och orolig för att ”det skulle gå som för så många andra”. Jag försökte få svar på vad det innebar och tillslut så förstod jag att hon var orolig för att pappa skulle träffa någon annan. När jag påminde om att han är död, hämtade hon sig snabbt för att en kort stund senare vara ledsen och ångerfull ”över att hon hade lämnat honom”. Ytterligare en stund senare tyckte hon att det var jobbigt att han var död, och var ledsen för det och att det skulle bli jobbigt att behöva berätta för min syster att pappa är död.

Att stå bredvid och se hur snabbt hon nu försämras är läskigt och bygger på en stor sorg i bröstet. Min mamma börjar allt mer försvinna och det är svårt att hantera.

Trött, trött, trött

Borde egentligen sova då det är det jag behöver mest, men tänkte att om jag skriver lite så kanske jag kan komma ner aningens i varv och därmed få en bättre sömn.

Den senaste veckan, eller kanske veckorna har jobbmässigt varit tuffa. Det har varit alldeles för mycket, helt enkelt. I förra veckan hade jag jobbat 40 timmar redan på onsdagen… Hinner jag andas så står det still i huvudet och jag ser inte alla måsten så istället så springer jag på. Det känns… Lite lugnare kommer det förhoppningsvis kännas efter morgondagens utbildning som jag ska hålla. På engelska. Känner mig inte alls bekväm med det. Det kommer fortsatt vara mycket ett tag till men nu är det ju inte långt till semestern. Nästa vecka och veckan efter är korta veckor tack vare klämdagarna. Veckan efter blir en fyradagars arbetsvecka då jag på fredagen är ledig då vi har bokat en resa till Rabac i Kroatien. Jisses Amalia vad skönt det kommer bli! Sedan är det bara två veckor kvar innan jag går på min riktiga semester. Längtar! Vila, återhämtning… Jag vet vad jag hoppas drömma om i natt 😉

Sedan så får vi hoppas att jag inte behöver uppleva något mer liknande detta igen

Jag skulle backa då jag fick möte och det var smalt och den andra bilen inte ville backa. Högre bak åkte ner i diket och snabbt gjorde så även höger fram. Tack och lov skadades inget!

Har känt mycket upp och ner gällande mitt jobb senaste tiden. Idag var det en upp. Jag höll utbildning och vid första bensträckaren säger en av kursdeltagarna:

”Det märks att du kan det här! Det märks att du har gjort det förr!”

Det skulle kunna vara negativt men sättet som det sades på tolkade jag inte negativt, tvärtom och jag blev glad och stolt. Ja, men faktist! Jag vet ju! Jag kan det här! Jag vet vad det är jag håller på med!

Är jag onödigt kinkig?

I den konsultverksamhet som jag jobbar i så jobbar vi oftast i korta projekt och det är vi själva som säljer in våra tjänster. Jag har under våren fått en del förfrågningar från såväl gamla kunder, så som nya, mycket tack vare mitt aktiva säljarbete. Säljarbete som jag verkligen inte tycker om att hålla på med, men som jag ser är ett nödvändigt ont om jag ska ha något att göra. Plus att det är en av alla de arbetsuppgifter vi konsulter har i verksamheten.

Jag har en kollega som inte lyckats få så mycket uppdrag. Det hen gör är sådant som andra sålt in och som hen fått ta över. Vår chef har upprepade gånger sagt att vi ska tänka på kollegan om vi kan få in hen i våra projekt. Problemet, som jag ser det som, är att hen inte gör alltför många knop med att försöka sälja eller kontakta gamla eller eventuella kunder. Hen har själv sagt till mig att det ”är jobbigt” och inget hen vill hålla på med. När jag har velat lämna över uppdrag, eller om det kommer förfrågningar från andra kollegor om det är någon som kan ta ett uppdrag som det kommit kundförfrågan på, så har hen ofta någon ursäkt till att inte kunna ta det. Det enda hen tagit på sig är uppdrag som är inom ett mycket begränsat område. Hen har alltså väldigt svårt att röra sig minsta lilla utanför sin komfortzon

För ett tag sedan fick vi i uppdrag att ta fram en ny utbildning som vi kan erbjuda våra kunder. Jag skickade vidare detta till andra kollegor, inklusive personen ovan. De enda förslag som kom in var ett som en annan kollega kom med och ett som jag kom med. Vi fick godkänt på att ta fram en kombination av dessa två. Som kursledare ska mina två kollegor, nämnda ovan vara och ansvarig för kursen den här kollegan. Jag, en av dom som tagit fram ett förslag kommer inte vara delaktig alls, vilket gör mig aningens bitter. Kollegan som jag berättat om ovan har ingen erfarenhet av att hålla utbildningar, eller ta fram några. Och som vid ett flertal tillfällen sagt att hen inte vill hålla i utbildningar. Jag ser att detta blir en bra möjlighet för hen att komma in i detta. Det har även sagts att hen, för att kunna hålla en utbildning måste ha varit med och hållt annan utbildning vid minst två tillfällen. Sen några veckor tillbaka så är det bestämt att hen ska vara med vid ett tillfälle som jag ska hålla i om några veckor. Idag hörde hen av sig och informerade om att hen inte skulle kunna vara med vid hela kurstillfället då hen skulle på ett möte då. Ett internt sådant. Med två kollegor som också är rätt flexibla och om ett ämne som inte är fullt lika brådskande och aktuellt som den här utbildningen. Följden blir att jag blir grymt frustrerad. Jag får inte ta fram eller hålla i utbildningen som jag är den av oss kollegor som har mest kunskap inom. En utbildning inom ett ämne som jag brinner för. En utbildning som jag gjort en hel del arbete på i form av konkurentanalyser, marknadsföringstexter (något som jag inte heller är så värst förtjust) etc. Och så kommer hen som inte verkar bry sig ett skvatt. Som inte gör några ärliga försök till att göra något för att förbättra sim beläggning, som inte har några kunskaper inom området och som det tycks vara ok för att vara petig med sina uppdrag med.

Kanske borde jag också bli petig? Kanske är det jag som är snål och missunnsam? Det är ju synd om kollegan som inte har så hög beläggning? Kanske borde jag dela med mig av fler av mina uppdrag, även dom med mina gamla kunder och även där kunden specifikt har velat ha mig? För kollegan är ju duktig, om än med klen självförtroende och på många sätt junior även om hens titel är senior konsult

På senare tid har jag känt mig pigg och positiv och energisk och… Men idag… Trött. Däven och allmänt nedstämd. Orkeslös. De där negativa tankarna har bytt ut de optimistiska, de som fick mig att känna mig bra. Kompetent. Duktig. Kunnig. Men så, plötsligt så slår det mig. De där orden som min chef på Företaget sa till mig, om och om igen: ”Säger någon något gott till dig ska du inte tro på det, det säger dom bara för egen vinnings skull”. Orden som fick mig att tvivla på mig själv. På mig som yrkesperson. Kunde jag verkligen mitt jobb? Hade allt gott jag hört tidigare från kollegor och chefer inte stämt?

Men så lyckades jag byta jobb. Bli konsult. En f d kollega anställde mig. Mina kunder gillade mig. De jag utbildade gillade mig. Flera kollegor gillade mig. Men osäkerheten kommer ibland ändå. Så även nu. Men så insåg jag en sak. En mycket viktig sak. Företaget som jag jobbade på innan Företaget hörde av sig tidigare i vintras. De ville hyra in mig på löpande basis. De ville ha mig. De hörde av sig till min privata mail, inte till officiella jobbmailen. Och nu är jag hos dom, på timmar. De lyssnar på mig. De har förtroende för mig. De litar på mig. De tror på mig och min kompetens.

Kanske hade chefen på Företaget delvis rätt. Men mestadels var det bara bullshit. Och det som inte var bullshit, kanske fanns det en orsak till det? Varför hon sa och gjorde så som hon gjorde lär jag aldrig få svar på. Men jag hoppas att jag nu är mogen för att gå vidare. Lämna det bakom mig. Och jag önskar att ingen ska behöva utsättas för detsamma som jag utsattes för. Att ingen ska behöva bli så nedbruten som jag blev

8

Imorgon blir det 8 år sedan gifte vi oss. Inget frieri, ingen förlovning, utan mer rakt på. Vi två, E, hans föräldrar och min mamma och vigselförättaren. Föräldrarna visste inget förrän en kvart, tjugo minuter innan vigselförättaren skulle komma. Inte så mycket på grund av kärlek, vi behöver inga ringar för att veta att det är vi två, mer för det juridiska. Om något skulle hända någon av oss. Vi hade ju barn, hus och jag har en rabiat syster som mer än gärna hade gjort hans liv surt om det hände nig något, allt för egen vinning. Men ändå. Det finns ingen som kan jag kan reta mig på som han. Ingen som kan få mig att bli så förbannad som han. Men han är min trygghet. Min värme. Min klippa. Min kärlek. Min man. Jag hoppas att han alltid kommer förbli det. 8 år som gifta blir det imorgon, 19 år tillsammans. Hoppas det blir många, många år till!

Tips för ”egentid” med barn

Är att se till att barnen får besök av kompisar som de leker bra med, lite godis och popcorn (om det är helg) och så får du som vuxen möjlighet att göra det du känner för (om än med ett halvt öra/öga på barnen om de är lite yngre). Jag satte även på tv:n så det hjälpte också till när flera timmars lek började bli uttröttande.

Medan jag är med barnen så tittar deras pappor på hockeyn och ”lånebarnens” mamma är iväg på egna äventyr tillsammans med några vänner. Så: fyra nöjda barn, fyra nöjda föräldrar. Kan det bli bättre?☺️

Ibland blir det inte som man hoppats och då gäller det att antingen acceptera det, eller försöka tänka om på nytt. Så blev det för mig den här veckan.

Jag hade en idé om en utbildning som legat och grott inom mig några år. En idé som växt sig större och större och som jag verkligen trodde på. En idé som var lite annorlunda med sättet att tänka då idén lite kort gick ut på att slå ihop två saker som man historiskt brukar skilja på, men som jag såg likheterna och såg vinsterna i att slå ihop dom. Det var ett nytt, och annorlunda sätt att se på frågorna men som ändå kändes så rätt, då när man väl ser på saken ur den nya vinkeln så kan i alla fall inte jag se varför man skilt på dessa två. Jag trodde på idén särskilt som jag hade gjort en ordentligt marknadsanalys och konstaterat att både tankesättet fanns det några utbildningar på ute på marknaden, men ingen som hanterade likheterna. Jag brann verkligen för idén och såg hur vi kunde sälja utbildningen på ett bra sätt. Jag var så förväntansfull och glad när beskedet kom att det hade blivit godkänt att utveckla den nya kursen. Särskilt som flera kollegor hade nämnt hur bra idén var. Det var ett nytänk, ett bra sådant.

Från början så var det sagt att jag skulle bli kursansvarig för den nya kursen och kursledare tillsammans med en kollega då ingen visade intresse. Antalet kurstillfällen beslutades och vi var på väg att dela upp de tre tillfällena mellan oss och påbörja arbetet när det dök upp två personer till. De ville också vara med. Ju fler personer, desto fler idéer och fler bollplank, tänkte jag. Men sen vet jag inte vad som hände. De som tidigare inte varit så intresserade ville absolut få vara kursledare för projektet. Då de sitter på Göteborgskontoret, precis som jag så kändes det givet att en av oss skulle få ge med sig om kursledarskapet. Kandidaterna var:

Jag: Den nya kursen skulle utgå från min idé. Jag är kursledare på två andra kurser som jag även är ansvarig för. Jag älskar hålla utbildningar och har fått bra omdömen från mina kursdeltagare. Jag tycker det kan vara skönt att åka bort från familjen en natt eller två, få bo på hotell och få lite egentid

”Minna”: Kursledare för sex andra kurser, men inte ansvarig för någon numera efter en längre stressrelaterad sjukfrånvaro. Hon har tagit fram flera av de gamla kurserna i kursutbudet. Sjukdomen säger hon beror på att hon hade för många utbildningar på flera olika orter under en för lång period och att den dåvarande chefen inte tog in någon som kunde hålla utbildningar. (Jag anställdes och var under inlärning för att klara kvalitetsfilmen som företaget hade för nya kursledare när Minna blev sjuk. Då hade jag jobbat två månader och var kvalificerad att hålla två av utbildningarna). Hon har även avsagt sig att hålla några företagsinterna utbildningar då de stressar henne för mycket, och hon vill inte ha några utbildningar på annan ort då resor blir för jobbigt (samtidigt som hon blir sur när kommande terminen planeras och jag planerar in att hon enbart får hålla utbildningar i Göteborg).

”Lina”: Har aldrig hållt utbildning och har flera gånger sagt till mig att hon inte vill hålla några då hon ”inte vill bli bedömd” på det sätt som man blir som kursledare. Hon har, precis som jag, barn. Hon vill dock inte ha några övernattningar eller dagsresor där hon kommer hem sent. Hon har dock väldigt lite att göra och vi andra får hela tiden höra att vi måste dela med oss om vi har jobb som hon kan få göra, även om inte heller vi har full beläggning.

Gissa vilka det blev som slutligen blev kursledare? Låt oss säga så här: jag blev det inte. Då jag inte skulle vara kursledare kände jag att jag inte heller kunde vara ansvarig för kursen. Men jag ska ändå vara med och ta fram och utveckla kursen. Som nu verkar bli något som helt skiljer sig från min vision.

Jag gjorde självmant ett val att ta steget bort. I min värld såg jag att någon av de två andra skulle tagit ett steg tillbaka, men icke. Jag hade kunnat ta diskussionen med de två, men jag kände att jag orkade bara inte ta risken att någon kände sig trampad på tårna och bli stött, så jag valde medvetet att ta det steget. Även om det blev något av en antiklimax och en stor besvikelse så känns det på ett sätt skönt. Nu är det inte jag som måste driva på. Och nu gör det inte lika mycket att min vision inte blev som jag ville. Nu hoppas jag till och med att de kommer att styra utbildningen till att bli något helt annat än min vision. För gör de det så finns det fortfarande möjlighet att jag en dag får en ny möjlighet att utveckla en utbildning mer så som jag har byggt upp det i mina tankar.

Men jag ska vara ärlig och erkänna att det grämer mig. Det var min idé. Jag brann för idén.

Samtidigt så värmer lite av de reaktioner som jag mötts av från andra kollegor på jobbet som hört hur det blev.

Vår? Sommar? Allergi!

För något år sedan fick E sin första allergiska reaktion när hon var ute och lekte med förskolan. Ögonen svullnade upp och hon såg rent ut sagt förskräcklig ut när jag kom för att hämta henne, men då det la sig snabbt tänkte vi inte mer på det. Något år senare var A med henne till vårdcentralen för ett återbesök efter en öroninflammation och när läkaren kom in i rummet trodde denne att de var där för allergi, inte öronen. Det togs lite blodprover och med hjälp av dessa konstaterades det rätt snabbt att hon var allergisk mot Björk, gråbo och katt. Förra året var allergin riktigt jobbig för henne och tillslut så försökte vi få hjälp med att få starkare allergimedicin än de receptfria på apoteket, men utan att ha träffat henne så fick vi ingen hjälp. Inte ens när hon allt mer fick värmeutslag i armveck, knäveck, nacke, hals och bröstkorg och som spred sig allt mer och hon såg mer eller mindre pestsjuk ut. Till slut fick vi tid hos barnläkaren Ezter Fabian som tog ett gäng fler prover. Dessa visade kraftig allergi mot framförallt Björk, och värmeutslagen trodde hon till stor grad hade uppstår pga allergin som gjorde att E:s immunsystem jobbade för högtryck. Men nu hade det värsta börjat lägga sig och vi sa att vi skulle avvakta med att det kom vaccin mot björkpolllenallergi i tablettform som förhoppningsvis skulle komma inom kort. Tyvärr har den ännu inte blivit godkänd. Och E:s allergi är värre än någonsin. Vi ska sätta in pollen filter i våra samtliga ventilationsuttag, vi byter lakan i hennes säng dagligen, hon får skölja ur håret innan sängdags och därefter sätta upp det, hon tar antihistamin, kortisonnässpray och ögondroppar och de dagar jag inte har möten eller kundmöten har jag fått lov av min chef att jobba hemifrån på eftermiddagarna så att E ska kunna gå hem tidigare från fritids och därmed orka med skolan. Och nu tycks hon, peppar peppar i alla fall vara aningens piggare och jämnare i humöret. Och hon är inte riktigt fullt lika mörk under ögonen och påsarna under ögonen är mindre. Tack och lov!

Det gör så ont i mammahjärtat att se hur jobbigt det är för henne! Och hur svårt det är för henne att acceptera att hon måste ta sina mediciner och att hon inte till fullo kan göra allt det hon vill! Men ska jag vara ärlig, just nu är det nog jobbigast för mig med den oro som jag känner. Tänk om det blir ännu värre? Tänk om några barn på skolan/fritids börjar reta henne för hur hon ser ut nu pga allergin! Eller…!?

Min lilla stora tjej

E har alltid haft svårt att somna, men för ett par år sedan lyckades vi lära henne att somna själv och för det mesta går det bra, även om det kan ta tid. Mycket tid. En sak som kan fungera är att låta henne springa ett par varv i huset för att på så vis dels tömma energin ur kroppen, dels få henne att sluta tänka en stund och på så vis få till en omstart av att gå till sängs. Om det inte fungerar så finns det en sak som fungerar 99,9% av fallen. Jag sjunger Byssan lull och redan under första meningarna märker jag hur hon varvar ner och blir trött och börjar glida in i sömnen. Oftast hinner hon inte somna helt, men när jag är klar kan jag lämna henne och veta att inom en kort stund har hon somnat. Tänk att något som hon fått med sig från att hon var ett litet knytte fungerar så bra så här nio år senare! Även om det inte fungerade så bra då…

Lite om allt och inget

Nu var det ett tag sedan jag var iväg på tjänsteresa men nu är jag i alla fall iväg till Skåne-land med en övernattning. Jag måste säga att jag blir så glad när jag checkar in på ett hotellrum och det står ett litet fruktfat (med macaronis) och väntar på mig!

Även om det bara hade varit frukt hade jag blivit glad för det är ju det där lilla extra som gör det! Nu vet jag ju att fatet finns där då jag även har bokat rum i konferensdelen imorgon, men ändå! Det är det lilla som gör skillnaden! Skulle jag åka hit privat ökar ju sannolikheten att jag väljer det här hotellet också då mitt intryck av dom är så gott.

Annars så är det lite väl lugnt på jobbet. På ett sätt är det skönt, min vanliga vårtrötthet har anlänt. Samtidigt så är det stressande att som konsult känna att man inte lyckas få ihop så många timmar att debitera kund. Jag har interna utvecklingsprojekt som jag kan sysselsätta mig med, men just nu är det hög fokus på att debitera så även om jag inte blir så lätt sysslolös så lyckas jag inte dra in så mycket pengar som jag skulle behöva.

Har allt mer börjat fundera på att söka annat. Mycket beroende på kraven på att debitera. Tidigare hade jag ju hög beläggning, men då var jag ju egentligen själv inom mitt område och hade att göra flera månader framåt. Nu har jag två kollegor till (en är ny, den andre är tillbaka från en långtidssjukskrivning) så det är kanske inte konstigt att det blir mer krav på att sälja. Personligen så tycker jag att jag gör ett rätt gott jobb där med tanke på att jag sedan september står för ca 42% av alla offerter och de flesta av dom har jag skrivit sedan jag kom tillbaka efter min sjukskrivning. 😁Kan tillägga att vi är 11 personer på avdelningen, om jag inte räknat fel. Ok, flera av dom är mindre projekt, men ändå! Mina säljaktiviteter har burit frukt! Och flera av dom har jag även fått accept på. Som den här veckan så skickade jag en offert med mycket hög timpenning och fick idag accept på. Då jag har lite mer att göra kom jag och min chef fram till att den ena av mina kollegor skulle få ta det uppdraget, särskilt som jag inte har någon som helst erfarenhet från ämnesområdet. Lite frustrerad blev jag när kollegan, som tidigare idag hörde av sig till mig och undrade om jag hade något jag kunde dela med mig av då hon inte hade något att göra, svarade att hon skulle ta och kontakta kunden imorgon. Men, det är egentligen inte mitt problem. Jag skrev offerten så jag har gjort mitt, nu är det hennes projekt och hennes problem. Och hennes problem att leverera innan påsk, så som kunden blivit lovad. Hinner hon inte, ja, den diskussionen får hon ta med kunden då hon inte satt igång med projektet så snart hon kunnat.

Varför känner jag skuldkänslor för detta? Jag vill bara låta det vara, men istället så känner jag stress för risken att leveransen inte hinns med enligt vad som utlovats. Samtidigt så känner jag skuld för att ha lovat en kund något och att jag nu har lämnat över till en kollega som inte försöker uppfylla det som lovats. Jag vill ju att mina kunder ska bli nöjda, oavsett om det är jag som utför jobbet, eller inte.

I helgen hade E sin 9 årskalas för tjejerna i klassen. Jag hade beställt ett agentäventyr från spyco.se. Jag var sanslöst nervös och orolig för hur det skulle bli, men det blev succé! Tjejerna kunde inte fatta hur jag lyckats få till film och hur det kom sig att agentchefen kunde ringa upp dom efter avslutat uppdrag. 😁Så funderar ni på kalas, kolla på deras hemsida, jag kan rekommendera dom!

Slutligen, blev lite glad idag. Jag har alltid sett yngre ut än vad jag är, men på senare år har utseendet börjat hinna ikapp min ålder. Tills idag. Hade möte med en ny kollega på det lokala kontoret och hon frågade rätt tidigt hur gammal jag var, egentligen. Jag bad henne gissa och hon svarade att hon tyckte att jag såg ut att vara 26 men det tyckte hon inte riktigt stämde med tanke på vad jag gör i mitt jobb och de ansvarsområden jag har. Hon blev rätt paff när hon fick veta att jag är 16 år äldre än vad hon hade gissat 😊 Kanske var det gårdagens (skitdyra) frisörbesök som gett mig en mer ungdomlig lyster? 🤔För i så fall var det värt det. Kanske. Min gamla frisör flyttade ju hem till England, och jag tyckte verkligen hon var grymt duktig. Dessutom var hon billig. Dyraste jag betalat hos henne var 800 kr billigare än det jag betalde igår. Och då var det betydligt mindre jobb som gjordes igår än vad den gamla frisören brukade göra.

Ibland kommer det tillbaka, det som hände. Oftast så kan jag se på det och inte bli så påverkad, ibland så påverkar det desto mer. Ibland så kan jag se det grymma i det och ibland så är jag helt enkelt inte stark nog och känslorna tar över och jag tror nästan på det som sades. Men inte riktigt. Idag är jag starkare än då, och i mitt bakhuvud finns det en röst som intygar mig hur fel det var. Det sunda förnuftet säger det, jag vet det, men det gör ont. Det gör så ont och de känslor som då väcktes bullrar upp ur mig och tar över det sunda förnuftet. Känslorna av förvirring, vad var sanningen? Min upplevelse var ju min, och den måste ju vara sann! Eller? Inbillade jag allt? Såg verkligheten verkligen ut som jag uppfattade den som? Eller såg jag en spegelvärld? Hon såg ju exakt det samma, fast att hon var den utsatta. Jag såg ju att det hon sa var det hon hade sett och uppfattat. Det var hennes verklighet. Men hur är det möjligt när våra verkligheter var raka motsatsen till varandra?

Idag kom det där andra till mig, som en rejäl käftsmäll. Om och om igen har hjärnan spelat upp samma ord. Det sunda förnuftet säger hur grymma de är, och på ett sätt så ser jag ju hur fel de är. Att de inte stämmer. Men likväl, de fortsätter att eka. Minnet spelar upp det om och om igen, precis så som jag fick höra dom om och om igen. Då, från början, kunde jag slå ifrån mig dom men hör man något många gånger så bygger det upp hos hjärnan en tro på att det är sant. På ett sätt så vet jag ju att det inte är så, på ett sätt så kommer det där lilla ordet upp. Det är ju inte sant. ”Eller?”

Visst kan jag fortfarande idag känna känslan av att vara osynlig, att vara utstött när minnet av när jag med en kompis var i affären, vi var kanske 10-12 år gamla och vi sprang på några av killarna i klassen och de hälsade. Men inte på mig. Bara på min kompis.

”Hej Hanna!”

Men inget ”hej Maramina”. Trots att killarna var våra bådas klasskompisar. Men känslorna från då är inte i närheten av vad den där chefen jag hade många år sen fick mig att känna när jag om och om igen fick förklarat:

”Du ska inte tro på vad folk säger. Säger någon något positivt till dig ska du inte tro på det. Det stämmer inte! Ingen säger något positivt till dig annat än för egen vinnings skull. Däremot, om någon säger något negativt till dig ska du ta till dig det. Du ska gå till ditt rum och så ska du begrunda det du hört och sedan ska du fundera på vad du kan och ska göra åt det. För det måste du ändra på!”

När jag ser på det så här i efterhand ser jag ju hur sjukt det är. Frågan är vad som ligger bakom dessa ord? Var den som sa dessa or medveten om vad hen sa? Ärligt talat så tror jag att hen var det. Min hjärna kan inte för allt i världen tro att orden sades i all välmening. För ingen människa kan väl gå omkring och ha en så svart bild på verkligheten, eller?

Jag är inget jättefin av Melodifestivalen. Eller dansband. Eller typiska dansbandslåtar. Eller av Arvingarna. Eller låten som de tävlade med i årets upplaga av Melodifestivalen. Men ändå…

Jag brukar lyssna på Mix Megapol Morgongänget när jag åker till jobbet på morgnarna. Tycker dels att de har roliga inslag, men framförallt så har de väldigt aktuell trafikinformation (tack vare att lyssnarna får ringa in och informera). Hur som, imorse hade de besök av Arvingarna som kort sjöng/spelade en liten snutt ur sin melodifestivallåt I do. I låten sjunger de ”du gör mig lycklig”, och banne mig, låten har fått mig att stråla och vara energisk hela dagen! Eller hade jag känt mig så här energisk och positiv även om jag inte hade hört den? Jag kanske känner mig som jag gör TROTS låten!?

Om du är nyfiken på låten så finns den här, dels från Morgongänget, dels från mellot: https://www.facebook.com/204785856202818/posts/2568504486497598/

https://m.youtube.com/watch?v=XcXNVsNgdwg

---

Är i Stockholm med jobbet och har bokat ett hotell som ligger rätt centralt. På vägen från kontoret till hotellet så slås jag av det myller av folk som rör sig på Drottninggatan. Människor som stressar fram med tom blick, händerna fulla med kassar, på väg till, på väg från nya ”fynd”. Vill ha mer, ska ha mer! Skyltfönstren skiner upp deras ansikten, lockar till ännu fler inköp. Kontona som precis har fyllts på med en ny lön töms nästan lika snabbt som överföringen från arbetsgivaren till arbetstagarnas genomfördes. En kort sekund känner jag lockelsen gripa tag i mig. Jag vill också jaga! Jag vill också komma hem med ett byte! Och allra helst ett byte som bekräftar mig och som jag kan visa upp stolt. Men så inser jag vad jag tänker, hur jag känner och jag sansar mig. Det blev inget besök i affärerna idag. Istället för att lockas in och lätta min plånbok så känner jag en lätt illamående över köphetsen.

Det var visst inte så illa

Jag har, som jag nog redan innan skrivit, lämnat bebislängtan bakom mig. Jag har accepterat faktum och gått vidare även om det finns en lite sorg i att det aldrig blev ett tredje barn, men det känns som om mitt hjärta ändå gått vidare. Men då åldern är som den är och åren ändå tickar på och mamma var yngre än vad jag är nu när hon gick in i övergångsåldern så har jag egentligen gått och väntat på att även jag ska hamna där. Och med tanke på mitt tämligen låga AMH när vi gjorde utredningen så borde väl det i alla fall, så här sex år senare, vara på väldigt lågt? För att slippa tänka mer på det så tog jag helt enkelt och beställde Werlabs fertilitetspaket.

Igår, på mensdag tre åkte jag till det laboratorium som jag hade bestämt skulle få ta proverna och lämnade några provrör för dem att utreda. De första resultaten fick jag redan inom en timme efter provtagningen, resten idag. Jag måste säga att jag blev imponerad av hur snabba de var!

Resultaten då? Blodbristproverna var alla inom referensvärdena. Immunförsvar och blodets koagulationsförmåga likaså. Under rubriken Sköldkörtel visade det sig att även de var inom referensvärdena men värdet för TSH förvånade mig då de var högre än jag brukar. Det låg på 1,7 mIE/L och jag brukar må bäst när jag ligger på under 1,0. Inte konstigt att jag varit tröttare och mer frusen än vad som känns normalt? Slutligen hormoner. Enligt det som stod i journalen var även de ”inom referensvärdet” och var tydligen helt ”normalt för någon i min ålder”. Det förvånade mig verkligen! Fast det är klart, jag är ju ändå 42 och 42-åringar brukar inte vara så superfertila och det har jag ju helt klart inte varit på länge. Men ändå, värdena överlag förvånade mig, ”inom referensvärdet”. Och inte var de heller supernära referensvärdenas gränser. På mig? Hallå??? Jag hade ju tänkt mig få det bekräftat att det inte finns någon som helst möjlighet för mig att bli gravid igen!

De hormoner som tagits prov på var:

• FSH som låg på 5,0 IE/L, referensvärde under follikelfasen (första fasen av menscykeln) är 2,5-10 IE/L. Som information för FSH finns att läsa: ”Analys av FSH görs vid misstanke om nedsatt funktion i äggstockar, i samband med infertilitetsutredningar och vid utebliven menstruation för att nämna de vanligaste. Nivåerna måste alltid relateras till var i menscykeln man befinner sig. Vi rekommenderar provtagning runt dag 3 i menscykeln.” Så mina äggstockar verkar inte ha någon ”nedsatt funktion”!
• LH (S-Lutropin) 149 pmol/L med referensvärdet under follikelfasen ligger på 70-530 pmol/L.
• S-Prolaktin 162 mlE/L med referensvärdet 70-350 mlE/L.
• S-AMH låg på 0,7 µg/L för sex år sedan vid vår utredning. Jag var säker på att den skulle ligga betydligt lägre än så nu. Det gjorde det inte utan det låg på detsamma.

Så tydligen, enligt dessa testvärden är jag fortfarande fertil, även om det är så mycket mer än bara mina hormoner och blodvärden som påverkar det hela. Eller som det även stod i journalen:

”Kvinnliga könshormoner varierar i nivå beroende på när i menstruationscykeln du tagit provet. Dina värden ligger sannolikt helt normalt i förhållande till din ålder och stämmer överens med prov taget i follikelfas, var god se referensvärden nedan. Din senaste menstruations första dag är dessvärre inte angiven. För en mer individuell bedömning, var vänlig ta kontakt med din gynekolog. Om du tar dessa prover som ett led i en graviditetsönskan är det av värde att veta att dessa provsvar bara ger svar på hormonnivåerna i kroppen och om dessa ger en förutsättning för graviditet. I en fertilitetsutredning bör man även ta ställning till fler faktorer, till exempel livmoderns anatomiska förutsättningar för att bära ett barn och jag rekommenderar att du tar kontakt med gynekolog eller IVF-klinik för vidare frågor om det finns en graviditetsönskan.”

När jag fick veta att armen var bruten så trodde jag i min enfald att jag kunde jobba ändå, det kunde jag inte. När jag insåg det så trodde jag att jag skulle kanske kunna jobba en vecka senare. Nu är det en vecka senare och jag oroar mig redan för att jag inte ska ha läkt tillräckligt och att jag fortfarande ska ha för ont för att kunna jobba. Svullnaden har lagt sig till stor del, men smärtan… Idag så har smärtan varit värre än tidigare. Jag vet inte vad jag gjort, kanske börjat använda den för mycket och för tidigt? Just nu känner jag mig beredd att ringa sjukhuset och fråga om det. Har det inte blivit bättre tills på onsdag får jag ta och ringa, imorgon får det bara vara att jag tar det ännu lugnare än idag.

Det är först nu jag börjar ta till mig det som jag läst på olika sidor, då bla socialstyrelsens rekommendationer. Just på deras sida kan man läsa följande:

…där arbetsbelastningen innefattar manuella arbeten och arbeten där armen måste användas rekommenderas sjukskrivning 12 veckor på heltid.

12 veckor! Det är ju en evighet! Och

Vid distal radiusfraktur får patienten svårigheter att lyfta och bära föremål från en plats till en annan och att använda arm och hand. Tillståndet medför nedsatt finmotorik i handen (exempelvis att plocka upp, gripa och hantera föremål), samt svårigheter att skriva på tangentbord eller att skriva för hand

Jo tack, det har jag ju märkt! Men tänk om det tar tid!? Jag har förstått att många har ont i månader efteråt! Och där börjar mina katastroftankar växa och orosmolnen hopar sig. Försöker intala mig att jag oroar mig i onödan, försöker tänka i mer optimistiska banor men smärtorna gör det svårt. Jag tar ett djupt andetag, och fokuserar… Försöker tänka positivt, så som jag gjort tidigare. Som att det hade ju varit värre att bryta benet. Och jag slapp ju operation! Och tänk om detta hade hänt i somras när det var så varmt, att gå med gips då… Om det luktar illa nu, hur hade det inte luktat då! Eller tänk om det hade varit båtbenet som jag bröt!? Då hade det tagit ännu längre tid! Tänk vilken tur att min bil är automat, nu kan jag transportera mig betydligt bättre än vad jag hade gjort än med allmänna kommunikationer med allt vad det innebär. Och jag har ju en bra jacka som jag både kan få på mig (även om jag inte kan få ut den gipsade armen helt) och knäppa, och behöver förhör inte gå ut i det Göteborgska vädret med vänster arm i jackärmen och resten av jackan hängandes över höger axel då man inte får på sig jackan på annat vis. Och jag försöket tänka positivt i övrigt. Det är klart jag läker! Det är klart jag kan börja jobba om tre veckor! Tre veckor är ju långt bort, mycket hinner hända tills dess! Det är klart! Allt är ju relativt, saker kunde varit betydligt värre. Om bara värken kunde lätta istället för att förvärras så som det gjort idag och igår…

Sjukskriven

Jag försökte tre dagar i förra veckan och jag försökte idag igen. Men när jag kom till handfrakturenheten idag för återbesök för min skadade arm fick frågan hur det var så var det bara att erkänna att det inte går. Så gipset ska vara kvar tre veckor till och sjukskrivning på 100% i minst fyra veckor. Bruten handled på den dominerande armen och skrivbordsarbete är tydligen ingen bra kombo.

Nu får jag bara hoppas att det inte blir några men. Tydligen är brottet på gränsen om man ska göra mer än bara stabilisera med gipsskena, men både på akuten och vid dagens besök kom läkarna (flera rådgjorde vid både besöken) fram till att skena skulle räcka. Läste att komplikationer är vanliga. Håll tummarna för att jag är en av dom som slipper. Även om viss oro finns så är jag optimist och ser framför mig hur jag om några veckor är som om inget har hänt. Naivt? Vet inte. Men just nu tänker jag att detta är ju bara en liten skitsak. Snart är jag bra. Snart har jag inte ont längre. Snart är jag mjuk och rörlig igen. Snart. Och tills dess får jag försöka göra det bästa av det

Och så; tips på bra aktiviteter tas emot tacksamt

Hälsningar enhänte Maramina som skriver pekfingervals med ”fel” hand

Trött

Onsdag och femte dagen på raken som jag går och lägger mig vid nio. I lördags var jag trött efter flera timmars resa till ett dop och på kvällen restaurangbesök. I söndags var resan hem tröttsam. I måndags satt jag i ett väntrum stor del av dagen och det brukar ju vara tröttsamt. Igår var första dagen på jobbet efter den sköna julledigheten. Och då brukar man ju vara trött. Idag inser jag att starkt bidragande är nog även min arm som jag skadade i lördags precis innan vi åkte hemifrån till dopet. Kraftig stukning av handled. Trodde jag. Tji fick jag. Därav många timmars väntan i väntrummet på akuten för att få armen gipsad. Därav sömnsvårigheter. Därav trötthet. En sådan där trötthet där man bara vill gråta. Som inte blir bättre av att jag jobbar på kontor. Har mer ont nu än i helgen

Sjukskriven

Jag försökte tre dagar i förra veckan och jag försökte idag igen. Men när jag kom till handfrakturenheten idag för återbesök för min skadade arm fick frågan hur det var så var det bara att erkänna att det inte går. Så gipset ska vara kvar tre veckor till och sjukskrivning på 100% i minst fyra veckor. Bruten handled på den dominerande armen och skrivbordsarbete är tydligen ingen bra kombo.

Nu får jag bara hoppas att det inte blir några men. Tydligen är brottet på gränsen om man ska göra mer än bara stabilisera med gipsskena, men både på akuten och vid dagens besök kom läkarna (flera rådgjorde vid både besöken) fram till att skena skulle räcka. Läste att komplikationer är vanliga. Håll tummarna för att jag är en av dom som slipper. Även om viss oro finns så är jag optimist och ser framför mig hur jag om några veckor är som om inget har hänt. Naivt? Vet inte. Men just nu tänker jag att detta är ju bara en liten skitsak. Snart är jag bra. Snart har jag inte ont längre. Snart är jag mjuk och rörlig igen. Snart. Och tills dess får jag försöka göra det bästa av det

Och så; tips på bra aktiviteter tas emot tacksamt

Hälsningar enhänte Maramina som skriver pekfingervals med ”fel” hand

IVF – vanligare än man tror

Och just därför är det så bra när kända personer går ut och berättar om sin väg till graviditet. Den senaste är bloggerskan Kenza Zouiten Subosi, se denna artikel i Expressen. Och jag säger:

GRATTIS! Må allt nu gå vägen! Och tack för att du delar med dig!

Hur kommer det se ut?

Idag blev moderbolaget bakom BR Leksaker och TOYS “R” Us i Norden, förklarade i konkurs och jag kan inte låta bli att fundera på dels ägarna till Lekias (m fl konkurrenter) tankar, dels på varför man inte stängt ner butiker som gått mindre bra redan tidigare, dels på hur leksakshandeln kommer att se ut i framtiden. Toys var kanske inte så utbrett men säg det köpcentrum som inte hade en BR (jo, de som har Lekia). Men allmänt så känns det som BR fanns överallt. Nu är alla, utom 4-5 st, stängda och även de tycks stängas den 31 december. Kommer någon köpa dessa butiker? Eller delar av dom? Kommer det därefter inte finnas nästan några leksaksaffärer kvar över huvudtaget? Mina barn, och min man, älskar att gå i leksaksaffärer. Visst, näthandeln är en stor konkurrent, men är den verkligen så stor? När jag tänker efter så har jag inte beställt en endaste av årets julklappar på nätet. Inte heller födelsedagspresenter, tror jag. Eller jo, en legofigur till A i julklapp bokade jag på BR:s hemsida och hämtade därefter den några timmar senare i en butik nära mig. Så det kan jag väl inte påstå direkt är handla på nätet. Visst, jag kollade på Jollyroom och på några andra sidor men inget går att slå att få klämma och känna på sakerna på riktigt. Jag kollade även efter Legos Harry Potter minifigurer (som kostar 29-39kr i butik), men då får man beställa många för att det ska vara värt med tanke på fraktkostnaderna.

I och med den här konkursen kan jag inte heller låta bli att fundera mer på det här med internethandel. Det sägs ju vara det största hotet mot dagens kedjor och butiker. Men samtidigt, är det så illa?

Jag föredrar att få känna, klämma och prova kläderna i affären. Visst, en del tycker det är så skönt med postorder för då kan man prova i lugn och ro hemma, men det är ingen lösning för mig. Först och främst måste ju paketen i de allra flesta fall hämtas ut från ett postombud. Att behöva stå i en kö som går så oerhört långsamt… Visst, kön i affären kan också vara lång och man behöver vänta på sin tur, men då kan man välja att skita i kläderna. Paket måste man hämta ut. Vill man returnera måste man åter gå tillbaka till postombudet. Än värre om man känner tveksamheter med storleken..! Nej, tacka vet jag riktiga butiker. Där går det snabbt att sortera ut det jag inte är intresserad av och jag slipper bläddrar igenom sida efter sida när jag letar efter något specifikt. Är jag ute efter en kofta går jag in i en affär, och med högsta sannolikhet är jag ute igen inom 5-10 minuter om det inte fanns någon. Men på internet… Jag var tex inne och kollade Boozt rea idag då jag är på jakt efter just kofta. Sida efter sida fick jag bläddra igenom. Var det något jag var intresserad av så var jag tvungen att klicka på den för att kunna få se den ur flera vinklar och få lite mer information. Och trots att jag hade lagt in några filter blev det många sidor att ta sig igenom. Och ingen kofta blev köpt. Visst, utbudet är större, men jag har inte tålamod att sitta och bläddra igenom sida efter sida!

I de flesta webbutiker kostar dessutom frakten en del, även vid retur. Det gör ju tillsammans med köandet hos postombudet att jag drar mig för att returnera något jag köpt. Särskilt om det bara handlar om ett endaste plagg.

Dessutom, när jag sitter och kollar i webbutiken har jag kanske tid att kolla, men sen när plagget väl kommer har jag kanske inte tid, lust eller ork att hålla på och prova kläder. När jag åker till klädaffärer ser gör jag det efter mina planer, och för att jag känner för det och att jag därmed har tagit mig tid att göra det. Och då är jag även inställd på att prova intressanta kläder. Efter att ha klämt och känt på dom, vill säga.

Så frågan är, är jag så unik?

Jag måste erkänna att jag älskar julen! På senare år kan jag inte riktigt minnas att den där egentliga julkänslan någonsin dök upp men i år..! Trots att det egentligen inte var så mycket annorlunda mot tidigare. Trots att julaftonsförmiddagen blev stressig, mestadels pga mig som hela tiden kommer på nya saker jag vill fixa, och inte nöjer mig med att sätta mig och vara nöjd med det jag gjort. I vanliga fall kan jag nöja mig med att saker och ting är ”good enough”, men speciella händelser och tillställningar som vi håller i, som jul, fester etc är den förmågan som bortblåst och jag vill bara fixa mer allt eftersom jag betar av mina ”måste-punkter” på min lista.

Men idag… Barnen har (till mestadelen) varit helt fantastiska utan några större diskussioner eller bråk. Tvärtom så har de varit så enormt positiva, glada och förväntansfulla. I väntan på tomtens besök spelades det, för såväl storas som smås del, på tv-spel utom de som lekte gömma nyckel och allt var harmoniskt när jag gick runt och tände ljus (mestadels elljus/batteriljus för säkerhets skull och med tanke på barnen och eventuella bus och yviga gester). Tomten och tomtemor kom, både med skägg (!) och E som såg att det var folk som klätt ut sig slutade ändå inte tro på Tomten, trots att majoriteten i hennes klass inte tror på honom. Det var ju helt enkelt tomtens medhjälpare som var hos oss! Med tomtemor som praktikant. Men egentligen, om man nu ska vara filosofisk. Visst finns tomten? Visst, det inte en tomte som åker till alla barn, men det finns tomte som kommer med julklappar och som är snäll och kompletterar julen! På samma sätt som vi har andra saker, som midsommar, fredagar etc. Vi kallar det för något. Det är en symbol för något. Och så länge någon tror, så länge någon har en tomte så finns tomten. Precis som det finns fredagar.

Och ja, vi har en vit jul trots vår närhet till kusten och Göteborg. Visst, det är inga drivor men den millimeterdjupa snölagret gör världen vit och jag är nöjd. Det blev ingen blöt och slaskig jul i år! Den blev ljus, glad, harmonisk och så klart även vit i dubbel bemärkelse

God Jul

På senare tid har jag känt nedstämdheten komma allt mer, liksom olusten. Stresskänsligheten har varit obefintlig och humöret inte att leka med. Allt vände igår på det mest konstiga sättet. Magsjuka. I och med första kräkningen så återkom energin på något konstigt vänster. Det kändes som om någon hade tagit bort en mörk ridå från mitt sinne. Som om solen kom fram, med besked, efter att under längre tid gömt sig bakom tjocka, åskvädersmoln. Jag skrattade lite för mig själv när tanken ”pånyttfödelse” och ”Fågel Fenix” dök upp i tankarna, men det är lite så som det känns. Och jag är tacksam.

Sedan så är ju magsjuka aldrig kul. Men allt är relativt. Efter mina graviditeter och de dunderförkylningar som jag brukar få så kan jag ärligt säga att måste jag välja mellan dunderförkylning och magsjuka väljer jag det sistnämnda. Trots att jag inte kunnat behålla något på nästan ett dygn. Magsjukan går oftast ändå snabbt över, förkylning kan hålla på länge. Och en magsjuka på någon dag vs en graviditet som är som enda magsjuka genom hela graviditeten… Och ändå hade jag, som bekant, velat uppleva det en sista gång.

Så sant som det är sagt. Allt är relativt.

Nästa steg

Det har nu gått ett tag sedan våra små i frysen tinades upp och min sista möjlighet att en sista gång få vara gravid och en sista gång vara med om en födsel och äran att få ge liv. I och med det har även de starkaste känslorna lagt sig, även om de inte gjort det helt. Jag som egentligen aldrig direkt varit så värst intresserad av riktigt små bebisar känner numera hur hjärtat dras samman. Samtidigt kommer ett vemod och kramar min själ. Det är något som jag aldrig får uppleva igen.

Förhoppningsvis kommer jag en dag få barnbarn, men det är ju inte samma sak.

Jag ser andra på jobbet komma med sina växande magar. Jag ser hur deras graviditeter syns allt mer och tillslut kommer bebisen. Jag blir så glad för deras skull. Samtidigt kommer som sagt var vemoden. Och sorgen. Det där kommer jag aldrig få uppleva igen

Sorgen, smärtan – så stor igenkänningsfaktor

https://www.expressen.se/kronikorer/jenny-stromstedt/ibland-orkar-jag-inte-halsa-pa-for-att-jag-maste-ga-darifran/

Vad är det som gör att jag hamnar i konflikt med kollegor som mår dåligt och att de genom detta får mig att må dåligt? På Företaget hade vi den där kollegan som vikarierade för mig under min föräldraledighet och som sedan tyckte att jag var en av de elakaste människorna hon någonsin hade träffat och som upplevde att jag var en person som strider mot allt det jag står för (och som min chef sedan utnyttjade det hela och fick mig att knäckas totalt). Nu är det en tjej på mitt nuvarande jobb. Det spelar ingen som helst roll vad jag gör, det blir ändå bara fel. Allt övertolkas och förstoras. Allt i kombination med ett projekt som varit en riktigt tuff sak som dragit ut på tiden (rejält) och en kund som det varit mycket problem med. Detta är ett projekt som från start blev fel vid offerering och som jag som projektledare verkligen fått kämpa med i motvind. Ett sandkorn som växt till kanske inte en öken men i varje fall en enorm öde sandstrand i ett skyfall. Jag har idag jobbat min första dag på två veckor. Officiellt alltså. Jag började med att för två veckor sedan helt tappa rösten och få över 39 graders feber som däckade mig totalt. Dum som jag är kunde jag inte låta bli att kolla jobbmailen och det slutade med några timmars jobb, konflikt och för min del mängder av tårar. Förra veckan hade jag tänkt vara föräldraledig i och med att det var höstlov, men pga att jag veckan innan inte jobbat något så var jag tvungen att gå in och jobba på måndagen, trots envis hemsk hosta och heshet (alla tog långa omvägar runt mig). Jag var inne på kontoret en sväng men åkte och jobbade hemifrån. När jag var på kontoret passade jag på att prata med min chef, och senare under veckan så fick jag veta att jag inte behövde tänka mer på det där projektet.

Idag var jag åter på jobbet så pratade jag med min chef och hon stöttade mig till fullo. Under min frånvaro hade hon pratat med den andre tjejens närmaste chef och han hade i sin tur reagerat på situationen och erbjudit sig ta ett snack med tjejen. Saken är ju den att alla vet att hon inte mår bra, och det är ju också anledningen till att jag försökt hantera henne varligt. Men det har ju inte hjälpt, kanske till och med tvärtom. Nu har jag fått bekräftat för mig att jag inte gjort några fel, och att jag måste förstå att även om någon mår dåligt så får man inte bete sig hur som helst och att jag inte ska behöva acceptera vad som helst. Jag tar helt enkelt på mig för mycket och ursäktar andras dåliga beteende för mycket, vilket jag inte ska behöva. Och min chef sa även att om jag känner minsta lilla olust att gå till jobbet pga en kollega så måste jag säga till och så får min chef och den här personens chef ta och hantera det. För jag ska inte behöva må dåligt. För enligt min chef har jag inte gjort något fel. Inte mer än att jag ursäktar andras dåliga beteende på deras dåliga mående. För det är inte ok att bete sig hur som helst även om man mår dåligt. På en arbetsplats ska inte någon annan behöva bli lidande bara för att man själv mår dåligt. Och det är ju sant. Så ska det vara. Samtidigt som jag ser den andra sidan av psykisk ohälsa. Mår man dåligt blir man ”kantig”. Dels så får man lite som skygglappar och därmed begränsad sikt på verkligheten. Dessutom så gör det att man blir känslig och gärna övertolkar saker och ting. Kantigheten gör också att man kanske inte alltid har det bästa bemötandet gentemot din omgivning. Att bli illa bemött får de flesta människors skyddsmurar att resas och man blir gärna ”kantig” tillbaka (man bemöter så som man själv blir bemött). Detta får den som inte mår bra att må ännu sämre med följden att dennes beteende blir än mer kantig och än mer svårhanterlig för omgivningen, som i sin tur reagerar och… dvs det blir moment 22.

Vargen kommer

Allt som oftast så kan man höra om saker som folk har gjort för att få så många ”likes” som möjligt och i samband med flera av dessa så funderar jag på hur folk egentligen är funtade. Det är så tragiskt med vissa som gör vad som helst för att få den där klappen på huvudet som en ”like” på sätt och vis är. Visst förstår jag att man vill ha uppmärksamhet och att andra ska reagera på det man gör, men samtidigt så tycks många inte ha några som helst spärrar. Som inte tycks ha någon som helst sunt förnuft och saknar förmåga att tänka längre än vad näsan räcker. Ta tex de som ska ta selfie tillsammans med farliga djur, på extrema platser etc och har otur och skadar dig allvarligt eller till och med dör. Eller som ett antal folk gjort, nu senast i Norge, där några killar skulle ”skämta till det” och filmade när de låtsades lämna en bomb på McDonalds. Det blev kaos. Och killarna riskerar att hamna i fängelse. Hur kul är det på en skämtskala? 0? På skämsskala som går upp till 10 är det en 15, tycker jag

Nyväckt passion

När jag gick i sjuan väcktes min passion för något som jag tror var första gången. Det var en stark passion som kom att påverka mitt liv under många år. Min passion? Innebandy.

Under flera år levde jag innebandy. När jag höll på mest tränade jag upp till fem dagar i veckan vara söndagar brukade det bli en dubbelträning, dvs 2×1:45 minuter. Till det kom matcher som jag spelade, matcher som jag kollade på och matcher där jag var funktionär. Hallen blev mitt andra hem. Innebandyn var helt enkelt mitt liv och var väl det i sammanlagt runt sju år. Slutet kom rätt abrupt. Det hade nog varit på gång länge, men nät tränarna krävde att jag skulle träna trots dunderförkylning fick jag nog och slutade. Det var många år som jag inte kunde åka i närheten av en idrottshall eller i dom trakterna där flera av våra matcher brukade vara, utan att få värsta adrenalinpåslaget.

När E ville testa innebandy i våras blev jag glad (och då hade jag inte tjatat på henne utan det vag hennes kompis mamma som undrade om hon ville följa med någon gång). När det visade sig att hon tyckte om det blev jag ännu gladare. Och när klubben nu i början av hösten informerade oss föräldrar att fler föräldrar behövde engagera sig och bli tränare för annars skulle innebandyn gör flickor födda -10/11 få läggas ner pga tränarbrist så blev jag sugen. Och när E kom skuttande och frågade upphetsat om jag inte kunde bli tränare, ”jag som tom varit målvakt”, som hon sa, så försvann mina sista tvivel.

Nu har det gått två träningar sedan dess och jag känner hur jag lever upp. Hittar energi. Och än en gång upplever passionen. Bara jag inte dödar E:s.

Jag har nu under en period mått betydligt bättre än vad jag gjorde för ett tag sedan. Det kändes som om jag började landa i saker och ting. Men så dök en gammal surdeg på jobbet upp och rörde till allt. Och till det avsaknad av information vilket medförde att jag inte hade någon aning om varför vissa saker gjordes av vissa personer på ett visst sätt, trots att jag tydligen skulle vara projektledare. Och till surdegen tillhör även en besvärlig kund. Och en kollega som jag inte vågar ge någon kritik då denne är väldigt lättstött. Visst, personen har haft det jobbigt, lider av depression osv vilket förklarar beteendet, men det är också det som gör att jag inte vågar. Men även om allt detta sliter och tär så skulle jag nog klarat av att hantera det om jag inte varit så trött.

Ända sedan jag fick min hörselskada har det varit tröttande för mig att vistas i stimmiga lokaler längre stunder. I tisdags förra veckan åkte jag och några kollegor upp till Stockholm för att gå på introduktion för nyanställda. Företaget ville inte betala hotell, och de bokade även biljetterna. Så vi åkte upp med tåget som går strax innan 6 och kom hem med tåget som anländer till Göteborg 22:30. Detta innebar att skulle jag tagit pendeltåget in till stationen hade jag fått gå hemifrån runt 4:30-4:40. Nu tog jag bilen istället och kunde sova till 4:30 och åka hemifrån 4:15. Och hemma var jag runt 23:00-23:30. Trots att jag jobbade halvdag och hemifrån under onsdagen var dagen rent utsagt urjobbig. Torsdag kom jag till jobbet, fortfarande helt slut, höll dagens utbildning, om än med bra resultat om man ser på kursutvärderingarna, trots att jag strax innan bröt ut i gråt inför en kollega som jag hade tänkt trösta (så denne fick trösta mig…) och även fredag var jag kräkfärdigt trött, trots ytterligare en dag då jag inte lyckades få ihop en full arbetsdag. Igår bröt jag ihop av trötthet, igen, trots sovmorgon. Först idag började jag känns mig mer på benen igen.

Jag hade trott att allt detta, inklusive vissa symptom som är typiska när min ämnesomsättning krånglar (bla matthet, ledvärk, torrhud, håravfall etc), plus allt mer problem med mellanblödningar och denna månad en sex dagar sen mems trodde på just ämnesomsättningen, eller att jag helt enkelt börjat min resa in i klimakteriet på riktigt. Efter provtagning för 1,5 veckor sedan och läkarbesök i veckan visade det sig att det i varje fall inte var ämnesomsättningen då dom värdena låg på topp. Så i fredags var jag och tog en massa andra prover, även om läkaren trodde att allt kanske berodde på jobbet, men även om det varit jobbigt en tid med allt nytt, och allt, så tvivlar jag. Det känns inte som om det skulle kunna vara det. Vad det skulle kunna vara om det inte är det..? Vet inte! Jag vet att många symptom är som de, men ändå. Det känns trots allt inte som om det skulle vara det. Bidra? Visst, men inte helt och hållet. Och proverna? De visade ingenting. Så nu är frågan, hur går jag vidare nu?

Visst får jag stundvis energi, som i söndags när jag för första gången började med min nyväckta passion (om än i annan format än vad det var förr, mer om det vid annat tillfälle) men när den energin försvinner så blir jag om möjligt än mer urlakad. Både måndag och tisdag gick jag tex och la mig vid nio, helt färdig.

Så frågan är, vad gör jag nu?

Det gick bra

Förra veckans utbildningar gick bra, riktigt bra till och med! Jag fick rätt bra omdömen i kursutvärderingarna och rösten höll, även om jag natten till torsdagen trodde att jag inte skulle få sova något alls pga hostan. Men med många bensträckare för deltagarna (hostattacker för min del) så gick det riktigt bra och på torsdagskvällen, på tåget, på vägen hem kände jag mig pigg, om än hostig. Ja, jag kände mig till och med piggare än kanske någon annan gång förut efter en endags utbildning. I vanliga fall så brukar jag vara helt dränerad på energi efteråt, men inte denna gång.

Jag hade innan varit lite orolig för att behöva ställa in den årliga kräftskivan som var inplanerad på lördagen, men med torsdagens energi på topp togs beslutet att den skulle bli av. Visst, jag skulle troligtvis inte kunna starta upp några snapsvisor och med högsta sannolikhet inte kunna sjunga med, men bjuda på mat och vara social, det borde jag väl kunna?

Till vår förskräckelse höll det på att bli en kräftskiva nästan helt utan kräftor. A hade när han beställde kräftorna beställt kräftor så att det skulle vara lagom till 13 personer, men den som tog beställningen hade tydligen inte riktigt koll för han hade lagt in en beställning på 2 kg totalt, dvs ca 150g kräftor/person. När vi hämtade kräftorna insåg vi snabbt att 2 kg var alldeles för lite och att fiskdisken redan hade slut på kräftor, de hade inga fler att sälja. Som tur var så hade fiskbilen som står utanför affären kräftor. De hade totalt 3,5 kg kvar varav 3 kg var extra stora (och extra dyra…). Men det fick bli dom och vi kunde nöjda åka hem. Det var ju precis så mycket vi behövde då man brukar säga att har man en massa tillbehör i form av paj, sallad, bröd till så är 400-500g kräftor/person lagom, och det var ju det det blev i slutändan när vi länsat fiskbilen! Ibland måste man ha tur!

När vi ändå var iväg och handlade gjorde jag ett besök på apoteket för att kolla om de hade något annat mot min hals som jag inte redan hade, och till min glädje hade de en smärtstillande halsspray som verkligen gjorde susen för min sjuka hals. Så när gästerna kom tyckte de att det inte hördes något på mig att jag var förkyld, jag hade inga (eller kanske nästan inga) hostattacker på kvällen, och jag kunde sjunga!

Kvällen blev mycket trevlig, om jag får säga det själv. Men, synden straffar sig. När gästerna åkt och det var dags för att krypa ner i sängen gjorde halsen ont. Rejält ont. Varken halstabletter eller smärtstillande hjälpte och jag hade svårt att somna, även om jag slutligen lyckades. På söndagen var det samma sak. Måndag sjukskrev jag mig och stannade hemma. Vilan gjorde gott och på eftermiddagen kändes det som en normal halsont, men när familjen kom hem och det inte gick att vara tyst längre så kom smärtan tillbaka. Så idag blir det ytterligare en dag hemma, förutom ett kundbesök i eftermiddag. Sen får vi se.

Jag måste erkänna att jag stundvis funderat på om jag borde kontakta vårdcentralen pga smärtan. Men sen låter jag bli för det är ju ändå så att hostan nästan helt är borta och det som är kvar är min hals och mina stämband som inte fått vila, och vila är nog det enda som hjälper