Ikväll tog hela familjen en promenad runt den lilla mossen som finns i ”vår” skog. Det var grått, men trevligt att se skogen så sakteliga vakna för våren.
Annonser
Kategori: Livet
Det börjar bli tjatigt, men längtan brinner verkligen i mig. Om och om igen, dagligen, flera gånger om dagen så kommer de ovälkomna tankarna. Hur blir man av med dom? Hur går man vidare? Just nu känns det som om jag fastnat i tankarna, i längtan. Jag ser på barnen och inser hur stora de har blivit, längtan växer. Jag ser bilder på barnen när de var mindre, längtan växer. Jag ser kollegornas gravidmagar växa för varje vecka som går, längtan växer. Jag ser bebisar på stan, samma där. Jag ser mindre barn på stan, längtan den bara ökar! Lillasyster leker mamma, pappa, barn med sinadockor, min livmoder ekar. A visar mig ömhet, det ekar tomt i mig av längtan. Jag läser i tidningen allt ståhej med Svenska Akademin, min hjärna gör någon konstig vändning och jag tänker på barn och längtan den bara ökar. Oavsett vad jag gör är det detsamma. Längtan bara växer och växer. Jag vill bara bli av med den! Det kommer inte bli några fler! Snälla hjärna och kropp, acceptera det! DET BLIR INGA FLER BARN!
Under långa perioder tror jag att jag mer eller mindre har blivit den jag var innan den jobbiga perioden på Företaget, men så kommer den, tvivlen. Jag tvivlar på mig själv, den jag är, det jag kan, det jag gör. Jag tvivlar på allt som har med mig att göra. Jag vill kunna gå vidare, lämna det bakom mig, men det är inte enkelt. Nu började det med tankar på personer från den tiden. Funderingar på om de verkligen var så trevliga som jag trodde då, eller om de helt enkelt visade en falsk fasad gentemot mig. Sedan kom tvivlen gentemot mina kollegor. Men framförallt gentemot min storkund som jag för tillfället vistas hos flera dagar i veckan. Deras behov av hjälp minskar fram emot sommaren och det har fått min hjärna börja bygga upp tvivel. Duger inte det jag gör? Levererar jag inte tillräckligt? Tycker det inte om mig? Men så släpper det när något händer. Det kan vara att en annan kund är nöjd med det jag gjort för dom, eller som idag när en av ”kollegorna” hos storkunden undrade varför jag inte sökte den tjänst som de hade ute. Det visade ju i alla fall att just den personen kanske ändå gillar det jag gör. Och mig. Men nu, på kvällen när jag är trött, så smyger sig tvivlen på mig. De borde ju då gilla mig! Eller…? Tänk om frågan ställdes av oro för att jag ska söka tjänsten? Jag vet instinktivt hur idiotiskt onödig den tanken är, men den kommer, smygande. Och jag kan inte låta bli att undra om jag någonsin kommer att återhämta mig helt
Veckan börjar närma sig sitt slut och därmed även min ledighet. Skolorna har påsklov och vi har passat på att vara hemma med barnen. Eller hemma har vi ju inte varit, utan vi åkte upp till släktgården och passade på att få lite lantluft och så lite tid i backen. E utvecklades väldigt med sitt åkande medan jag mestadels höll uppsikt över lillasyster, åkte pulka med henne mm. Jag har inte åkt utför sedan högstadiet då jag en friluftsdag lyckats övertala mina föräldrar att få följa med på skidresa över dagen. Det gick bra för mig att lära mig åka och min gympalärare ville väl åka lite själv också, men när han lämnade mig så blev barnbacken snabbt väldigt tråkig och den backe som var närmast i svårighetsgrad hade ankarlift, en mackapär som jag aldrig lyckades bemästra… Nu hade jag återigen tänkt göra ett försök, bortåt 25-30 år senare. Jag bokade skidlärare och hyrde utrustning, men fick mycket snart inse att min kropp vägrade samarbeta. Mina problemfötter satte igång att värka och smärtan blev snart ohanterbar och jag fick inse mina begränsningar. Av någon anledning är mina fotleder och mina vader enormt stela, trots försök till stretch av dessa och detta har lett till mina återkommande problem med hälsporre. Vid ridning kan jag få den här smärtan men då är det ju lätt att ta ut fötterna ur stigbyglarna och vicka på foten. Detta är ju inte riktigt lika lätt med pjäxor. Så när jag inte kunde göra det så växte sig smärtan snabbt allt mer och jag fick se mig som besegrad. Lektionen och skidläraren fick E ta istället, vilket hon var väldigt nöjd med.
Igår så kom regnet och istället för att stanna som planerat till idag, torsdag, så åkte vi hem. Det var rätt skönt. Lillasyster hade börjat tröttna på att åka skidor och vistas vid backen, och med det tråkiga vädret fanns det inte heller mycket annat att göra.
Så med denna extra dag hemma, utan helgens aktiviteter och utan jobb så hann vi dona och fixa en del hemma. Hur resten av ledigheten ska fördrivas återstår att se. Kanske blir det en sväng till mamma i helgen?
Vad det gäller mina tankar på bebis och bebislängtan så är de värre än någonsin förr. Gissningsvis har det att göra med en känsla av att det är nu eller aldrig. Dels har vi ju min ålder, jag är ju inte ungdom längre. De svenska klinikerna gör inga ivf:er efter 42 fyllda och dit är det ju bara sju månader. Sedan så har de fem åren som ”eskimåer” förvaras (i Sverige) som längst passerat. Dit är det till och med kortare än tills jag fyller 42. Så det är verkligen nu eller aldrig. Fast det blir ju aldrig, jag önskar att jag bara kunde gå vidare med mitt liv nu, med en gång. Jag vet ju! Det finns så mycket som talar emot att vi ska försöka skaffa fler barn. Men, det vill inte min längtan acceptera. Återstår då bara den mest avgörande, A. Han vill inte.
Samtidigt så är jag orolig för att han inte har insett att det verkligen är nu eller aldrig. Tänk om han kommer ett tag efter och säger att han visst skulle kunna tänka sig?! Han har ju inte tagit åt sig av andra saker som jag påpekat (som tex fördelarna med att vara gift gentemot bara sambos när man har barn och hus ihop) förrän någon utomstående sagt något (i det fallet var det hans faster som skickade en artikel om det), så varför skulle han ta till sig det jag säger nu? Det finns mycket jag älskar hos honom men just denna egenskap, att aldrig lyssna, eller ta till sig det jag säger är något som verkligen kan driva mig till vansinne. Och jag tror att om vi någon gång kommer att gå skilda vägar och jag är den som tar initiativet till det, så är det en av de främsta orsakerna. Fast en separation är inget som någon behöver oroa sig för i vårt fall, i alla fall inte på grund av min längtan och hans känsla av att allt är bra som det är.
Den här längtan har fått mig att googla, drömma, fantisera och när jag fick syn på en artikel om att det finns ett lagförslag som ska beslutas i juni (eller var det juli?) om att avskaffa möjligheten att göra bruttolöneavdrag för privat sjukvård, något som just ivf är, blev jag upprörd och kände min ångest över min längtan växa sig monstruös. Visst, vi skulle ha råd att betala helt, men det skulle ju vara underbart att få det lite billigare nu när vi både är berättigade till detta till skillnad mot när vi gjorde våra ivf-försök!
Ja, ja. Spela roll egentligen, det kommer ju ändå inte bli några barn gjorda!
Jag förstår inte varför. Det kändes som om min vårtrötthet mer eller mindre var borta, men så, helt utan förvarning kom spökena istället. Spökena från det förflutna. Spökena från Företagstiden. Och med dom tankarna, grubblerierna och tvivlen. Tvivel på mig själv, tvivlen på att räcka till, att duga men även tvivlen på min omgivning. Tvivlen på om jag kan lita på det som sägs till mig eller ej. Jag vet inte varför de har kommit men kommit har dom. De gör mig handlingsförlamad. Varför ens försöka när jag ändå inte kan? Varför försöka när jag ändå inte duger?
En liten del av mig inser ju hur sjukt det är att låta dessa tvivel komma igen, men hur ska jag förhindra dom? Kommer jag resten av mitt liv komma få dras med dom? Får jag vara förbered med att de kommer att komma och gå?
Jag tror att om jag kunde få höra från någon utomstående, någon som var där då, som såg, men inte berördes av allt som var, någon som jag kan känna att jag kunde lita på, någon som kunde berätta för mig oavsett om det vore till min fördel eller ej, hur denne uppfattade saker och ting så skulle jag kanske ha lättare att gå vidare. Då skulle jag kanske lättare kunna acceptera faktum, oavsett hur det verkligen var, och kunna bearbeta allt. Men nu har jag bara alla de tvivel som finns i mig. Jag har min upplevelse som är min sanna upplevelse. Men jag har ju mina tvivel. Tvivel som så skickligt såtts hos mig. Och jag har mina känsla av att jag inte kan lita på någon från den tiden. Inte 100 procentigt.
”…för du vet Maramina. Du ska inte tro på det folk säger till dig! Allt de säger gör de för egen vinning. Säger någon något positivt, då ska du inte tro på det. Säger någon något negativt ska du ta till dig det och gå tillbaka till ditt rum och fundera på vad du kan göra åt det…”
Nu är kalasandet för E över för detta år. Förra söndagens kalas upprepades idag men med endast tre gäster, E:s kompisar från förskoletiden. Jag tycker att det är kul att de fortfarande vill ses och leka med varandra, men än mer fantastiskt är det att E säger sig vara kär i killen i gänget och tydligen säger han till sina föräldrar att känslorna är besvarade. Det mest fantastiska är att detta är något som de hållt fast vid i bortåt fem år nu! Och det trots att de två numera inte träffas mer än kanske varannan, var tredje månad som bäst! Visst, vi bor i samma lilla samhälle, deras småsyskon går på samma förskola och samma avdelning, men de går på olika skolor och ses därmed ytterst sällan mer än när vi föräldrar fixar till en träff eller när deras småsyskons avdelning har någon aktivitet, typ luciafirande där familjen får vara med. Då, för fem år sedan pratade de om att när de blir stora skulle de gifta sig, men sedan när E blev femtontimmars på förskolan då jag var föräldraledig med Lillasyster så tyckte hon att
”man kan ju inte säkert veta redan nu, men att hon hoppades…”
Dagens kalas blev betydligt lugnare än senast, men så var de också färre till antal. Dessutom är de alla rätt lugna av sig. Den här gången tog jag en bild på plattform 9 3/4 men den blev inte så bra, men håll till godo
Och så lite av ingredienserna till trolldryckslektionen
Och en bild på dukningen
Det rosa är teckningar som Lillasyster hade ritat till alla
Helgens andra höjdpunkt var när E var på sin andra innebandyträning i sitt liv och att hon där testade med att gå i sin mors fotspår, hon testade att stå i mål! Jag levde under många år för innebandyn och hon verkar gilla det hon med. Fast även om hon gillade stå i mål så tyckte hon att det trots allt är roligare att spela ute
I fredags fyllde E åtta och idag var det dags för kalas. Årets tema var Harry Potter. Hon ville bjuda in tjejerna i klassen så för ett tag sedan tog vi en promenad hon och jag och lämnade uggleposten i de inbjudnas brevlådor. 
När barnen kom började vi med att dela ut trollstavar. Varje stav hade sina egna egenskaper
Jag hade tagit kvistar från vår vår trädgård och därefter med hjälp av limpistol, färg och lack fått ihop ett gäng unika stavar.
Sedan fick de ta sig till perrong 9 3/4. Tyvärr tog jag ingen bild på det, men vi hade köpt en rulle ”tegel-tapet” för under 90kr på Hornbach och denna hängde vi framför en dörröppning.
Därefter var det dags för sorteringshatt. Tjejerna fick helt enkelt tillverka varsin ”hatt” av en loppa som jag kopierat upp.
Nu var det dags för lite att äta och dricka. Det blev en blandning av Billys pizza, rulltårta, frukt av olika slag, godispizzor, godisbönor och så klart gyllene kvicken (chokladbollar inslagna i guldfärgat godispapper som köpts på Panduro)
Efter maten var det dags för paketöppning följt av trolldryckslektion där barnen fick blanda all möjligt magiskt så som drakblod, flytande sol, drakklor i flisor, aska från fågel Fenix mm. Om man vill ha sådan på sitt kalas är min rekommendation att inte låta barnen själva blanda vinäger och bakpulver i ett provrör med kork, vi fick torka både väggar och tak….
Barnen älskade göra blandningar, men nu började kalaset närma sig sitt slut och trolldryckslektionen fick avslutas med en tävling där barnen fick tävla mot A för att vinna godispåsar. Första deltävlingen var att göra den magiska godaste magisks drycken. De fick även för varje trolldryck ange dess egenskaper.
Andra deltävlingen gick ut på att äta Bertie Botts bönor.
Sista deltävlingen var frågesport. Tjejerna fick ganska lätta frågor, det fick inte A ☺️. Gissa vem som vann? 😉
Den sista delen av kalaset hade redan föräldrarna börjat komma för att hämta sina döttrar, men alla fick vara med till och med prisutdelningen, de obligatoriska godispåsarna.
En tjej blev hämtad lite senare så hon hann även med en lektion i magiska djur – tillverka ballongfigurer, bl a denna rosa drake
När alla barnen hade gått var det bara städningen kvar. Jag önskar att de kvarvarande trollstavarna verkligen hade varit riktiga så hade städningen gått mycket snabbare….
Av alla dessa saker hade jag hittat de flesta idéerna på nätet, eller inspirerats från idéer på nätet, utom magorerna som jag kom på helt själv. Ingefärabitar fick ögon av häftstift och ”planterades” i koppar med svarta servetter som jord. Sötpotatisen med de många ögonen gjorde Lillasyster.
Jag är riktigt nöjd med dagens kalas, och så verkar även födelsedagsbarnet också känna
…när man får reda på att ens tjänstebil har körförbud och har haft det hela tiden man haft den… 😱Så kan det gå när man tar över en poolbil till sin tjänstebil
Vårtröttheten har kommit med besked. Jag hoppades att jag kanske skulle klara mig lite lindrigare nu när jag var ledig på sportlovet och kommer vara ledig i påsk, men icke. Visst, i slutet av sportlovsveckan kändes allt bättre, men nu så är jag åter där. Igår gick jag och la mig strax efter nio, vaknade vid åtta, efter en natt då jag legat som en klubbad säl, och bara några timmar senare var jag åter så trött så att jag bara ville krypa ner under täcket och låta Niagarafallen rinna fritt. Samtidigt, det är ju inte så jobbigt som många andra tycks ha det. Och mina negativa tankar om mig själv har ju mestadels med mina hormoner att göra. Jag vet att de kommer särskilt vid mens. Denna mens som jag inte ser något syfte med längre. Kan den bara inte försvinna nu när vi inte ska ha några fler barn? Inte för att jag inte vill utan för att A inte vill och för att även jag ser att det skulle vara svårt att få orken att räcka till till ett barn till. Kärlek ja, men ett barn behöver mer än så, och jag har ju redan två att ta hänsyn till.
Jag vet att mitt tjat om min längtan blir tröttsam, men var ska jag få utlopp för den annat än här? Får jag gissa så kommer den längtan att minska i och med den kommande hösten. I höst blir våra frysta embryos fem år och kommer därmed att kasseras. Och i höst blir jag 42 och passerar därmed den ålder som de svenska klinikerna fortfarande erbjuder ivf. I och med det så spelar det ingen som helst roll om A ändrade sig efter hösten. Så med det i åtanke så är det nu, eller aldrig. Och med tanke på hur jag mår nu skulle A aldrig ändra sig just nu så det tåget har helt enkelt gått. Men det spelar ingen roll hur förnuftig min hjärna är, längtan finns där och bubblar upp till ytan flera gånger vareviga dag. Det mest ironiska i allt är att jag hade förväntat mig att vid det här laget ha börjat få störningar i mensen, med tanke på de hormonnivåer jag hade vid utredningen som gjordes nu för fem år sedan, men icke. Varje månad, med 28 dagars mellanrum (+/-3 dagar, precis som det alltid varit) dyker den upp. Så jobbig. Så meningslös. Och ärligt talat, enligt mig, så äcklig.
Den där längtan ja… På jobbet spelar det inte roll om jag är hos min storkund eller på mitt ”riktiga” kontor. På både jobbar jag tillsammans med tjejer som nyligen varit på RUL. Om man blir påmind om sin längtan? Gissa kan man ju… Och i veckan var en kollega med sina ettåriga tvillingar på besök. Hjärtat värkte allt bra rejält av längtan. Jag som tidigare inte varit så mycket för barn under ett, två år blir alldeles till mig när jag ser en liten. Jag vill att den bara försvinner, den bedrägliga längtan. Det kommer ju ändå inte bli fler! Varför kan jag inte bara vara nöjd? Varför kan jag inte bara gå vidare? Och jag har ju det bra, riktigt bra till och med, med tanke på att jag har mina två fantastiska tjejer. Det är ju betydligt mer än de som när längtan och inget har, trots många, många års försök. Allting är relativt. Det finns alltid dom som har det värre. Men vad gör det när det är i mitt hjärta det gör ont?
Gick in och tittade lite närmare på testet jag gjorde igår och upptäckte att man kunde gå in och kolla närmare på det, och att man kunde få svaret på svenska. Nu kommer ju svaren från de svar jag angett till de olika påståenden, så där har min verklighetstolkning varit och påverkat. Nu vet jag ju att ofta så stämmer inte ens egna tolkning med omgivningens tolkning av ”verkligheten” varför jag egentligen skulle vilja göra ett test som stillade min nyfikenhet över hur andra ser på mig och vilka personlighetsdrag de ser hos mig?
Här kommer i alla fall förklaring på mina 15 starkaste dragen enligt denna test:
Förlåtelse
Du förlåter dem som begått oförrätter mot dig. Du ger alltid folk en andra chans. Din vägledande princip är förlåtelse – inte vedergällning.
Vänlighet
Du är vänlig och generös mot andra, och du är aldrig för upptagen att göra någon en tjänst. Du gläds åt att utföra goda gärningar åt andra människor även om du inte känner dem så väl.
Rättvisa
Att behandla alla lika är en av dina fasta principer. Du låter inte dina personliga känslor inverka på beslut om andra människor. Du ger alla en möjlighet.
Kärlek
Du värdesätter nära relationer med andra. Särskilt med dem som återgäldar omtanke och utbyte. De personer som du känner dig mest nära är samma personer som känner sig mest nära dig.
Eftertänksamhet
Du är en varsam person och dina val är väl genomtänkta. Du varken säger eller gör saker som du senare kanske får ångra.
Samarbete, lojalitet och laganda
Du utmärker dig som deltagare i en grupp. Du är en lojal och engagerad lagkamrat, du gör alltid din del och du arbetar hårt för din grupps framgång.
Uthållighet
Du arbetar hårt för att avsluta det du påbörjat. Oavsett projekt, så får du det klart i tid. Du blir inte distraherad när du arbetar, och du får tillfredsställelse av att slutföra uppgifter.
Omdöme, kritiskt tänkande och öppenhet
Att tänka igenom saker och ting och granska dem ur alla vinklar är viktiga aspekter av den du är. Du drar inte förhastade slutsatser och förlitar dig enbart på grundliga fakta när du tar dina beslut. Du är kapabel att ändra uppfattning.
Ledarskap
Du gör bäst ifrån dig vad gäller ledarskapets uppgifter: uppmuntra en grupp att få saker gjorda och bibehåller harmoni inom gruppen genom att få alla känna sig inkluderande. Du gör ett bra arbete genom att organisera aktiviteter och se till att de genomförs.
Perspektiv
Även om du själv inte betraktar dig som vis så anser dina vänner dig vara det. De värdesätter ditt perspektiv på saker och ting och vänder sig till dig för råd. Du har ett sätt att betrakta världen på som både du själv och andra tycker är förnuftig.
Uppskattning av skönhet och storhet
Du uppmärksammar och uppskattar skönhet, storhet och/eller skicklig prestation inom livets alla områden, från natur och konst till matematik och vetenskap till vardagsupplevelser.
Tacksamhet
Du är medveten om de goda saker som händer dig och du tar dem aldrig för givet. Dina vänner och familjemedlemmar vet att du är en tacksam person eftersom du alltid tar dig tid att uttrycka din tacksamhet.
Lärande och kunskapstörst
Du älskar att lära dig nya saker, antingen i en klass eller på egen hand. Du har alltid älskat skolan, att läsa, besöka museum, var som helst och när som helst det ges en möjlighet till att lära sig.
Anspråkslöshet och ödmjukhet
Du vill inte stå i rampljuset utan föredrar att låta dina prestationer tala för sig själva. Du betraktar inte dig själv som speciell, och andra erkänner och värdesätter din anspråkslöshet.
