Gårdagens personlighetstest

Gick in och tittade lite närmare på testet jag gjorde igår och upptäckte att man kunde gå in och kolla närmare på det, och att man kunde få svaret på svenska. Nu kommer ju svaren från de svar jag angett till de olika påståenden, så där har min verklighetstolkning varit och påverkat. Nu vet jag ju att ofta så stämmer inte ens egna tolkning med omgivningens tolkning av ”verkligheten” varför jag egentligen skulle vilja göra ett test som stillade min nyfikenhet över hur andra ser på mig och vilka personlighetsdrag de ser hos mig?

Här kommer i alla fall förklaring på mina 15 starkaste dragen enligt denna test:

Förlåtelse

Du förlåter dem som begått oförrätter mot dig. Du ger alltid folk en andra chans. Din vägledande princip är förlåtelse – inte vedergällning.

Vänlighet

Du är vänlig och generös mot andra, och du är aldrig för upptagen att göra någon en tjänst. Du gläds åt att utföra goda gärningar åt andra människor även om du inte känner dem så väl.

Rättvisa

Att behandla alla lika är en av dina fasta principer. Du låter inte dina personliga känslor inverka på beslut om andra människor. Du ger alla en möjlighet.

Kärlek

Du värdesätter nära relationer med andra. Särskilt med dem som återgäldar omtanke och utbyte. De personer som du känner dig mest nära är samma personer som känner sig mest nära dig.

Eftertänksamhet

Du är en varsam person och dina val är väl genomtänkta. Du varken säger eller gör saker som du senare kanske får ångra.

Samarbete, lojalitet och laganda

Du utmärker dig som deltagare i en grupp. Du är en lojal och engagerad lagkamrat, du gör alltid din del och du arbetar hårt för din grupps framgång.

Uthållighet

Du arbetar hårt för att avsluta det du påbörjat. Oavsett projekt, så får du det klart i tid. Du blir inte distraherad när du arbetar, och du får tillfredsställelse av att slutföra uppgifter.

Omdöme, kritiskt tänkande och öppenhet

Att tänka igenom saker och ting och granska dem ur alla vinklar är viktiga aspekter av den du är. Du drar inte förhastade slutsatser och förlitar dig enbart på grundliga fakta när du tar dina beslut. Du är kapabel att ändra uppfattning.

Ledarskap

Du gör bäst ifrån dig vad gäller ledarskapets uppgifter: uppmuntra en grupp att få saker gjorda och bibehåller harmoni inom gruppen genom att få alla känna sig inkluderande. Du gör ett bra arbete genom att organisera aktiviteter och se till att de genomförs.

Perspektiv

Även om du själv inte betraktar dig som vis så anser dina vänner dig vara det. De värdesätter ditt perspektiv på saker och ting och vänder sig till dig för råd. Du har ett sätt att betrakta världen på som både du själv och andra tycker är förnuftig.

Uppskattning av skönhet och storhet

Du uppmärksammar och uppskattar skönhet, storhet och/eller skicklig prestation inom livets alla områden, från natur och konst till matematik och vetenskap till vardagsupplevelser.

Tacksamhet

Du är medveten om de goda saker som händer dig och du tar dem aldrig för givet. Dina vänner och familjemedlemmar vet att du är en tacksam person eftersom du alltid tar dig tid att uttrycka din tacksamhet.

Lärande och kunskapstörst

Du älskar att lära dig nya saker, antingen i en klass eller på egen hand. Du har alltid älskat skolan, att läsa, besöka museum, var som helst och när som helst det ges en möjlighet till att lära sig.

Anspråkslöshet och ödmjukhet

Du vill inte stå i rampljuset utan föredrar att låta dina prestationer tala för sig själva. Du betraktar inte dig själv som speciell, och andra erkänner och värdesätter din anspråkslöshet.

Annonser

Ett test för mig och avklarat test för E

Jag tycker ibland att det kan vara kul att göra lite oliks tester så som IQ-tester, personlighetstester etc, även om jag sedan tar resultaten med en nypa salt. Ikväll gjorde jag ett gratis personlighetstest på nätet och fick då dessa personlighetsdrag i topp.

Det mest intressanta vore veta vad folk i min omgivning skulle säga om mig…

Och när vi ändå är inne på tester och att klara dessa så tänkte jag berätta att E inte är så liten längre, då hon i veckan klarade av testet att gå hem från fritids själv! Hon har ett tag önskat få gå själv till skolan, men inte vågat skicka henne då jag inte litat på att hon verkligen kommer hem. Men så i veckan har jag och Lillasyster varit sjuka (influensan med förkylning och feber) och istället för att släpa oss iväg till fritids för att hämta henne föreslog jag häromdagen att hon skulle gå hem själv efter att fritids hade varit ute i skogen på eftermiddagen. ”Skogen” i detta fall är skogen som gränsar till vår tomt, vilket innebär att hon då fick gå kanske max 200 meter själv. Då det gick galant fick hon dagen efter gå hela vägen från skolan/fritids själv och även det gick bra. Så nu har jag verkligen en stor tjej!

Hvdvrk

Årets första fundering:

Kan man bli bakis av att dricka alkoholfrittvin på nyår?

Jag vet ju svaret, men mitt huvud säger något annat då inte ens huvudvärkstabletter verkar fungera.

Avslutande tankar

Jag har funderat mycket på hur samhället ser ut idag och hur vi lever våra liv. Det har handlat mycket om den stress som genomsyrar hela vårt samhälle och hur allt ska vara så tipptopp hela tiden. Vi ska vara framgångsrika på jobbet på våra jobb som gärna ska ha ”en mening”, vi ska bo fint, vara välfriserade, vältränade och klä oss individuellt men ändå så att vi blir accepterade. Vi ska leva hälsosamt, men inte gå till överdrift vad det gäller varken träning eller kosthållning. Helst ska man ha någon särskild kosthållning för det är ett tecken på individualitet (även om det aldrig är orsaken till att man valt att hålla sig till den, i alla fall inte den främsta medvetna orsaken), oavsett om det handlar om lchf, GI, antiinflammatorisk kost, vegetarisk, vegansk, 5:2 eller bara ”vanliga” tallriksmodellen. Den främsta orsaken som de flesta valt sin kosthållning har mer ideologisk, och:eller hälsomässig bakgrund, men likväl, otroligt många har någon speciell kosthållning, betydligt fler än för låt oss säga 10-15 år sedan.

Samtidigt med detta så ska vi vara ständigt lyckliga, livet ska vara lätt och utan motstånd, bara flyta på. Vi ska ha ett rikt socialt liv, vara omtyckta, ha många vänner som vi ska träffa ofta, både som familjer som enskilt. Vi ska ha många intressanta fritidsintressen och vi ska bejaka oss själva, samtidigt som vi ska lyckas ”unna oss det lilla extra” (gärna ofta). De förhållanden vi har ska vara fantastiska hela tiden och helst ska vi för alltid känna oss som nyförälskade. För kommer den gråa vardagen in så förverkligar vi inte oss själva och då är det lika bra att ge upp förhållandet, för man är ju värd bättre.

Samtidigt med allt detta ska vi ha koll på de senaste artisterna, filmerna och serierna. Är man riktigt ”bra” så har man både Facebook, instagram, LinkedIn och alla andra ”viktiga” sociala konton. Och dessa ska allra helst uppdateras ofta så att man ska kunna få så många ”likes” som möjligt. Några mörka sidor, inte ens skuggiga sidor av sitt liv kan man lägga ut i offentligheten. Men däremot de där ”likes”:en. Vi vill ju ha belöning, våra hjärnor strävar efter belöningar, och uteblir det…

Fallerar något av dessa, om man inte lyckas få tillräckligt många likes, kommentarer, inte presterar ständigt på topp och förhållandet blir lite av en grå vardag etc så byggs kaoset upp inom en och allt blir jättejobbigt och svårhanterligt.

Min fundering är, kan detta vara en starkt bidragande orsak till den allt mer ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle? Vi har fullt upp att försöka ge hjärnan olika typer av belöningar hela tiden, belöningar i form av skräck/kärlek/skratt/action i form av filmer och serier. Vi har fullt upp att vara omtyckta, ha fina bostäder och snygga bilar, vältränade och allmänt ”lyckade” så Stevie glömmer bort att fråga oss vad det egentligen är vi behöver. Vi glömmer bort vilan, återhämtningen. Visst, kroppen kanske får det, men inte hjärnan.

Vad är det som får mig att tänka i dessa banor? Jo, det här med ökad psykisk ohälsa har vuxit lavinartat genom åren. I samband med att sociala medier har vuxit. Och de krav som vi tror att samhället ställer på oss själva, men som egentligen handlar om krav som vi själva ställer på oss själva. Förr i tiden så jobbade vi betydligt längre arbetsdagar än vad vi gör idag. Men då hade vi inte heller lika mycket runtomkring oss. Intrycken våra hjärnor då behövde hantera från en dag var betydligt färre i antal än de intryck de får idag. När bonden plöjde sin åker så plöjde han sin åker. Hans öron fick lyssna på de ljud som plöjningen medförde, plus ljuden från naturen. Han blev inte avbruten stup i kvarten och han hattade inte mellan flera olika arbetsuppgifter. Han plöjde sin åker. Sedan efter det tog han hand om djuren. Eller skötte om sina redskap. Eller… Men han gjorde en, max ett par saker samtidigt. Inte så som många gör idag, jobbar, lyssnar på radio och tänker på det som komma ska, samtidigt som man har full koll på telefonen ifall den skulle plinga till.

Idag förväntas vi alltid vara nåbara, informationen ska fram, snabbt. Då tog den den tid som det tog. Idag går allt så mycket snabbare. Det blir aldrig tråkigt. Hjärnan matas med intryck, information hela tiden, från alla håll. Information som den sedan försöker sortera och ha koll på. Vad är viktigt? Vad är inte viktigt? Vad behöver noteras för att hålla en vid liv? Vad är det som kan orsaka att man blir uppäten eller förgiftad eller dödad på annat vis om man inte noterar det? Och när hjärnan får allt mer att jobba med så blir vi allt kortare i vår kommunikation, vilket blir att vi dels blir mer lättstötta, dels låter mer sura, tvära och korta i tonen vilket sätter igång signaler hos andra som också är stressade och så är det hjulet igång.

Jag ser själv att jag är där. Jag ställer höga krav på mig själv. Jag vill att allt ska vara så fantastiskt hela tiden. Huset ska vara tipptopp. Likaså mitt och A:s förhållande. Barnen ska vara snälla och uppfostrade och duktiga. Fritiden ska helst fyllas av roliga saker osv.

Men så är det ju inte. Ett riktigt normalt liv ser inte ut så. Med ett hus kommer det alltid att finnas saker att göra. Saker som tar både tid och pengar, och har man inte oändlig tillgång på dessa får man prioritera. Med barn i den åldern som våra barn är kan man inte ha en massa intressanta hobbys om man vill ge sina barn så mycket av sin tid som möjligt, med hänsyn till att man samtidigt jobbar heltid. Vissa hobbys kan man göra tillsammans med barnen, men inte andra. Och de man gör, kanske måste anpassas till barnen. Vad det gäller förhållande så kan man inte räkna med att allt är rosamoln efter över 17 år tillsammans. I det stora har vi det bra, kanske behöver vi försöka satsa mer på oss två under året som kommer, och återigen lära oss att prata mer med varandra. Barnen i sin tur är ju helt fantastiska som de är och bråk, krångel och trots hör till deras utveckling, även om det är urjobbigt både för dom och för en annan. Och mitt jobb… På ett sätt älskar jag mitt jobb. Jsg behöver variationen som konsultlivet ger. Och den snabba feedbacken från kunder. Och känslan av att aldrig behöva gå på djupet, att få göra ”sitt” och sedan lämna allt bakom sig. Men samtidigt så strider konsultrollen mot mig som person. Jag är inte någon social talang. Det kräver mycket av mig att ständigt vara social och utåt. Att alltid, hos alla kunder, hela tiden behöva prestera på topp. Det sliter på en. Liksom alla resor, även om jag gillar dom. Men byta jobb? Jag vet inte vad jag skulle göra annars? Var skulle jag kunna hitta samma variation, samma bekräftelse på att jag kanske inte är så dum ändå? Jag vet inte

Jag brukar inte ha så mycket nyårslöften men för mig blir det nu att försökta sålla. Sålla i alla måsten, sänka kraven och tillåta mig att ha tråkigt. För då får min hjärna vila. Då får den möjlighet till återhämtning. Jag ska även försöka få med A på att vi jobbar med vårt förhållande. Den behöver det. Och tar vi inte hand om den så gör den som julgranen om man glömmer att vattna den, den tappar barren och kvar står då ett naket skelett. Och det har ingen glädje av. Att kasta det nakna skelettet vill jag inte behöva göra. Jag har provat livet med dubbla boenden och det jag lärde mig under dom åren är att jag inte vill utsätta mina barn för det. Mina barn är värda en trygg uppväxt med ett hem, två trygga föräldrar och en trygg och varm uppväxt och detta är mitt mål att uppnå.

Minnen

Idag fick jag upp ett ”minne” som hände för fem år sedan när E var 1,5 år gammal och som jag vill dela med mig av:

Igår när jag skulle lägga E så sätter hon igång och vinkar upp mot taket. Jag frågar henne vem hon vinkar till. ”Moffa” svarar hon. Jag upprepar frågan några gånger och hon svarar samma sak, ”Moffa”. Jag frågar var morfar är och hon pekar mot taket. ”Nu vill nog morfar att E ska sova” säger jag till slut. Hon bryr sig inte om mig. Efter en stund så säger hon ”Pappa” och jag svarar att han jobbar men kommer hem sen. Då upprepar hon ”Moffa”. Jag svarar att morfar är i himlen. ”Moffa mammas pappa”. När jag bekräftar att morfar var mammas pappa skrattar hon högt och är nöjd med det. Ja, vad ska man säga? Då jag inte har pratat om morfar med henne antar jag att familjer och familjeförhållanden och släktskap är något de har pratat om på dagis. Eller så var morfar på besök 🙂

När jag läser det så här många år sedan så blir jag än en gång varm. Jag tror ju egentligen inte, men tänk om det ändå var min pappa hon såg?

Du vill fortfarande inte arbeta på ett företag?”

Min kund som jag varit mycket hos sedan september ställde än en gång frågan. Jag blev varm, glad och lättad. Svaret var inte svår att hitta. Nej, jag vill fortsätta jobba som konsult. Jobbet ger mig så mycket. Visst, det kostar mycket. Det tär att behöva tänka på sälja. Det tär att inte veta vad man ska göra om några månader. Kommer jag ha att göra? Vad kommer jag att göra? Kommer det vara mycket resor? Många olika kunder? Eller bara någon kund på nära håll? Det sliter att behöva resa så mycket. Och att hela tiden behöva prestera på topp. Samtidigt så vill jag ha variationen. Nej, jag behöver den. Och jag får den snabba feedback som jag också behöver. Eller i alla fall den positiva feedback jag får. Den bygger upp mig. Det är den som fått mig att än en gång börja tro på mig själv. Samtidigt så kan den snabba feedbacken vara förödande de gånger den inte är 100% positiv. En sådan har legat och malt för mig sedan mitten av förra veckan, och med det har osäkerheten vuxit. Mina känselspröt har verkligen varit överkänsliga och jag har därmed tolkat allt jag sett och hört, och då har tolkningen kanske inte varit alltid så positiva och fördelaktiga. Och kanske inte heller rätt. Att då få bekräftelsen som jag fick idag, med frågan om jag fortfarande inte var intresserad av att börja jobba hos dom gjorde gott. Särskilt som vissa av mina tolkningar av olika saker som hade samband med kunden kanske inte hade varit så fördelaktiga för mig.

Jag inser att min självkänsla är i bott och att jag behöver jobba med den. Men hur gör man? Jag har läst böcker om det men inte kunnat ta till mig och få in det i min verklighet. Jag måste helt enkelt hitta en väg, en lösning. För på sikt mår jag inte bra av att trycka ner mig själv så här

Avsaknad av minnen

Pratade med min yngsta syster häromdagen. Mycket handlade om mamma. Hon ringer och pratar med mamma dagligen och jag sa att jag tyvärr inte pratar så ofta för på dagarna kan jag inte då jag jobbar och på kvällen hinner det bli så pass sent innan det har hunnit bli lugnt nog hemma för att jag ska få möjlighet, och då är jag rädd för att hon redan har gått och lagt sig för kvällen. Sedan när jag väl ringer så är det svårt då jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Det händer egentligen inte så mycket i mitt/våra liv. Då föreslog syrran att jag skulle ta upp gamla minnen. Det brukar hon göra och det som har varit brukar vara enklare för mamma att koppla till än det som är nu. Efter det här samtalet så har jag funderat mycket på det. Gamla minnen. Visst har jag en hel del minnen men det är svårt att ta upp något särskilt. Mins systrar har alltid sagt att jag var en morsgris, men varför kan jag då inte komma på något sådant? Något som jag kan ta upp? Något som är positivt att minnas tillbaka på?

Jag har minnen på hur jag ligger uppkrupen bredvid pappa i soffan och tittar på tv. Det var Dallas, Falcon Crest, V… Jag minns tryggheten, värmen, pappas lukt. Jag minns hur jag började spela innebandy och pappa fick mig att få kontakt med det lag som blev ”mitt”, även efter att jag efter ett antal år bytte till ett annat. Jag minns hur pappa följde med mig till min första skoldag när vi hade flyttat och jag skulle börja en ny skola. Jag minns mig och pappa i en mängd olika situationer, men jag kommer inte på några med mamma. Varför är det så? Gjorde hon aldrig saker med mig? Eller vad är det? Visst, handlade det om tillfällen då man kunde hamna i kontakt med svensktalande så var det alltid pappa som följde med, då mamma alltid varit så osäker på sin svenska. Men det var inte alltid pappa följde med heller. Jag vet inte varför. Jag har inte något svar på det. Jag vet att jag saknade det. Särskilt när ”alla” andras föräldrar var med.

Kanske beror det på mammas psykiska sjukdom? Hon låg ju inlagd på psyket några gånger när jag gick i mellanstadiet. Mina systrar var bra på att kontrollera mig och få mig att vara som de ville att jag skulle vara genom att påminna mig om att jag måste tänka på mamma.

Tänk på vad mamma skulle säga!

Tänk dig för, tänk på hur mamma skulle reagera om hon visste!

Tänk på mamma, tänk på mamma, tänk på mamma…

Kan det vara detta som gör att jag känner ett så stort avstånd till henne? Jag älskar henne, på mitt lilla vis, men avståndet är enormt. Det har aldrig varit naturligt för mig att berätta saker för henne. Har det varit något så har jag dolt det för henne. Eller försökt linda in det i bomull. Jag har alltid varit rädd för hennes reaktion. Inte att hon skulle bli arg utan för att hon skulle bli ledsen och att jag skulle bli tvungen att trösta henne fast jag själv inte orkat. Som när jag och mitt ex separerade efter nästan sex års förhållande. Jag tänkte då först bo hos mina föräldrar, men när mamma tog det hårdare än vad jag gjorde så flyttade jag redan efter ett par dagar till min äldsta syster och hennes två barn, trots att vi aldrig någonsin haft något gemensamt… Där bodde jag tills jag fick tag på en egen lägenhet. Och så har det ”alltid” varit. Jag har ”tänkt på mamma”, tagit hand om mamma, på mitt lilla sätt. Och avståndet mellan oss har blivit bara större och större. Och idag vet jag inte vad jag ska prata om när jag pratar med henne. Men jag skulle vilja att jag visste. Är det för att jag älskar henne och vill ha det där mor-/dotterförhållandet som många andra har, eller är det för att jag än en gång tänker på mamma, försöker ta hand om mamma?

Några dagars magsjuka av lite lättare variant (allt är ju relativt, de flesta av mina magsjukor är i lättaste laget då jag har graviditeterna och åtta månaders illamående och kräkningar gånger två i bagaget) har fått mig att (än en gång) analysera min kropp. Så matt. Så trött. Så lealös. Orkar ingenting. Och så börjar tankarna snurra. Kanske är det inte magsjuka ändå? Ingen annan i familjen tycktes bli smittad… Kanske är tröttheten bara ett tecken på något annat? Tex utbrändhet? Fast jag tror ju innerst inne inte…. Men det har ju varit mycket i höst… Och… Sedan sansar jag mig. Några veckors förkylning följt av en magsjuka där jag knappt ätit något, inte konstigt att jag inte orkar och är matt!

Ibland när jag får veta något om någon så skapar det en enorm oro i min kropp. Det känns som om all världens energi ansamlas och väntar på att brista ut som värsta vulkanutbrottet. Senast jag kände så var när ett par som jag alltid sett som världens gulligaste gick ut med att de skulle skiljas. De var, enligt eget utsago fortfarande bästa vänner, men det var också allt. Den där oron, rastlösheten växte inom mig och jag visste inte var jag skulle göra av med den. Jag visste inte heller egentligen varför den uppstod.

Nu har det hänt igen. Fick idag veta det glädjande beskedet att en släkting var gravid och beräknades föda fram emot våren. Först blev jag bara glad, men nu, några timmar senare… Jag är trött, så trött att ögonen nästan går i kors, men energin gör att sömn känns långt borta. Energins orsak kan jag dock gissa mig till de här gången då det i mitt huvud ekar

de ska ha barn…”

Min livmoder känns tom. Längtan efter att känna ett liv röra sig i mig… Saknaden efter känslan av den närhet som man enbart kan få med en bebis, och då särskilt vid amning… I just detta fall kan jag inte säga att jag är direkt avundsjuk. Snarare så känner jag glädje för dom. Det var inte så länge sen hon skilde sig från sin ex-man. Hon är bara ett år yngre mig, och jag fyllde ju 41 idag. Vi blir ju inte yngre, det är nu, eller aldrig. Samtidigt växer sig min längtan allt större. Jag tycker inte att jag är avundsjuk. Det är ju bara det att jag vill ju också. Redan innan kände jag den där längtan. Och sorgen över att det inte blir fler. Två är ju egentligen alldeles lagom. Samtidigt, hon är ju nästan som jag i ålder. Och hon har ju två redan sedan innan. Så vad är egentligen skillnaden? Vi är två helt olika personer. Hon har träffat en ny. Jag lever med samma person som jag träffade för snart 17 och ett halvt år sedan. Jag förmodar att hennes nye ville ha barn redan från början. Det vill inte min. Det vi har är jag rädd om och vill inte förlora. Samtidigt så saknar jag spänningen, känslorna och allt det andra i att vara nykär. Eller gravid. Eller med en nyfödd bebis. Eller…

Varför kan jag bara inte vara nöjd?