Det här med tid

Jag kan inte låta bli att fundera på det här med tiden och hur olika olika människor lyckas hantera den. Jämför man tex mig med någon annan kvinna, eller man för den delen, som också har två barn som är runt 6 och 1,5 år gamla så räcker vår respektive 24 timmar per dygn till olika saker. Jag förstår ju att det handlar om att prioritera, men oavsett hur jag prioriterar så känns det som om jag hamnar efter. Jag lyckas hålla vardagen rullande. Jag lyckas jobba, vara delaktig i hushållssysslorna (A sköter det mesta av vardagsstädningen, jag handlar, lagar mat och så hjälps vi åt med tvätt och liknande) ha två barn, men så mycket mer hinns det inte med. Jag skulle vilja ha tid till träning (inte bara motivationen som saknas numer), jag skulle vilja kunna umgås mer med mina vänner (och ibland även utan barn), läsa bok, pyssla, fixa i trädgården etc. Jag skulle vilja kunna vara lite fåfäng och gå regelbundet och få naglarna fixade (där är ju det ekonomiska ett problem också, jag är snål). Underhålla och ta hand om min kropp och regelbundet gå på massage, osv. Men det är inte ofta jag hinner med dylika saker. Så frågan är vad jag verkligen gör med min vakna tid? Slösar jag bort tiden på ingenting? Jag tror inte det. Men jag undrar…

Annonser

Är det bara jag

…som reagerade på det Gina sa i kvällens melodifestival till Martin Stenmark? Jag kollade tidningarna på nätet som hastigast, och där stod det bara om den omgjorda nationalsången och Ginas Zlatan-”skämt”.

  Men som sagt var, ingenstans kunde jag hitta ett ord om det Gina sa till Martin. Jag reagerade då, men det jag mest reagerar på nu är det faktum att det tydligen är helt ok att säga så djupt sexuella saker till andra människor. Är det ok för att hon är tjej, kanske? Eller är det ok för att det var på tv? För jag kan inte se att det skulle blivit lika lite reaktioner om en man hade sagt till en kvinnlig deltagare hur sexig hon var, att han ville stoppa ner henne i sin ficka och att hans spermier kom i dallring när han var i närheten av henne. Jag vet inte, för mig var det misstänkt likt sexuella trakasserier. Kanske är jag överkänslig. Men ändå. Vart är vi på väg när det tydligen är ok att säga något med så tydlig sexuell mening och ton till en annan person, utan att någon reagerar? Hade det varit lika ok om hon dessutom hade gått fram till honom och greppat tag om hans ända? Om hans ”paket”? Jag må vara sjåpig, men jag skräms. Om det är ok, vad mer är ok? Vart går gränsen? 

Att förstå andra

När andra tycker och tänker annorlunda jämfört med mig vill jag som oftast förstå hur de tänker

Häromdagen så diskuterade jag med en kollega, och än en gång förvånades jag över hur folk egentligen tänker. Den här kollegans man fyllde 50 och de hade fått tag på biljetter till operan. Visst, de hade fått dom gratis, men de hade ändå sett fram emot att få komma iväg, gå på föreställningen och kanske även ta sig en bit mat på stan i samband med besöket. Men så blev det inte. Folk kom hem till dom, oanmälda, för att fira honom. Och trots att kollegan och hennes man försökte förklara att de hade tänkt åka på operan så gjorde inte gästerna några som helst ansatser till att åka hem till sitt. Födelsedags”barnet” och min kollega ville inte handgripligen kasta ut sina vänner så det slutade med att de missade hela föreställningen. 
Jag kan erkänna att jag blev irriterad över detta när jag hörde det. Dels för att dessa vänner inte hade hört av sig innan och kollat med åtminstone min kollega inse hade några planer eller om de kunde komma över, dels för att dessa vänner inte respekterade att värdparet hade annat inbokat. Jag tycker inte att det är fel att åka förbi några nära vänner, bara så där, utan förvarning, en vanlig dag, men ens födelsedag, och då särskilt den dagen man fyller 50 är inte vilken vanlig dag som helst. De flesta har nog något inplanerat då. Och är det så att de tänker ha bjudning då och en annan inte är inbjuden, ja, då kanske det finns anledning till det. Och oavsett om det är ens födelsedag, eller ”en helt vanlig dag” så respekterar man dom man besöker om de säger att de hade annat inplanerat, man åker vidare och låter dom göra det de hade tänkt. 
Så tycker jag! Vad tycker du?

Stress

Vi är nog många som idag känner sig stressade. I Vardagspuls pratade man om detta 24 februari 2016

Jag känner så enormt igen mig. Periodvis känns det långt borta, men så kommer stunder då det händer saker och jag känner att nu, nu är det nära. Snart orkar jag inte mer. Jag känner då att det är nära, så enormt nära att min kropp, mitt psyke totalt ska säga ifrån

Jag har märkt att jag verkligen är überkänslig mot negativ påverkan som stress och allmänt motgångar på jobbet. Som idag, det såg ut som om viss material som behöver redovisas till myndigheterna och som jag är ansvarig för att redovisa, även om andra är ansvariga för att ta fram materialet, inte skulle hinna bli klart i tid. Genast kände jag hur magen knöt ihop sig, andningen blev ytligare och hur jag i allmänhet fick ett enormt stresspåslag. Och jag kände hur nära gränsen jag är. Hur mycket klarar jag?

Eller, som vi ett annat tillfälle idag, när den högsta chefen ifrågasatte att jag inte hade gjort en sak. Just den här saken hade personen ifråga sagt bara två, tre veckor tidigare att jag absolut inte skulle göra. Och detta sades med ytterst tydliga ordalag så det gick inte att misstas på vad som gällde. Efter denna händelse vet jag att det har skett en förändring i attityd, men jag har inte haft någon mer kontakt med denne, däremot så har min chef sagt att jag ska finnas tillhands och hjälpa/stötta om det är några som behöver hjälp. Så utan att ha pratat med mig har allting tydligen ändrats och tydligen skulle jag haft koll på det. Och även om det sunda förnuftet säger att det fanns ingen möjlighet att veta detta så blir jag nedstämd då den här chefen nu tycktes anse att jag inte gjorde mitt jobb. 

Det sunda förnuftet säger att jag reagerar helt fel, att jag inte borde ta åt mig då. Och jag hade så gärna velat säga, vänligt men bestämt, att enligt vår senaste konversation så hade jag fått väldigt tydliga direktiv på att inte jobba med frågan, men då jag fick vid senaste medarbetarsamtalet fick höra att jag blev kort i tonen och tvär när jag och/eller mitt arbete kritiserades så kände jag att jag fick  lov att försöka hålla tand för tungan och tänka mg för innan jag sa något. Men det är inte så lätt. Känslan av att man ses som inkompetent växte sig större och starkare, och jag själv, jag krympte. 
Det är rätt tydligt, hur man än vänder sig så har man ändan därbak. Det här företaget är en bra arbetsgivare för så många. Men för mig är det inte rätt plats. Där kommer jag aldrig nå framgång

Det bidde inget

…av det där jobbet. Men jag är inte förvånad. Jag var rätt tydlig och jag vet vad jag söker efter och dessutom så anade jag ju att de inte var riktigt på samma linje som jag, och det stämde. Så jag sörjer inte det hela så värst mycket. De hade helt enkelt inte det jag söker efter. Men jag vet, att när jag väl hittar det, och när jag även får jobbet, då kommer jag kunna nå långt. Jag kan få saker att ändras, att bli bättre. Mycket bättre. Det gäller bara att jag får förtroendet och resurserna för att genomföra ett sådant arbete. Jag vet att jag kan. Jag har det senaste året tvivlat oerhört mycket på mig själv och min kompetens, men jag vet, innerst inne min kapacitet och vad det är jag är kapabel att uppnå. Och en dag ska jag få chans att bevisa detta. 

 Ibland så kan jag inte låta bli att förundras över vissa saker som tidningarna skriver om. Antingen så är det det de skriver om som jag förundras över, ibland att de skriver om det över huvudtaget. 

En annan sak jag förundras över hur vissa föräldrar tycks bli upprörda över ingenting. Eller vissa människor, kanske jag ska säga då det inte alltid handlar om föräldraskap.

Ta tex den här mamman som upprörs över att barnet har fått en läxa som ska göras på tid, filmar när barnet försöker göra läxan och därefter lägger ut filmen på sociala medier. När jag läser artikeln så förstår jag det som att det har varit en kommunikationsmiss, att det inte alls var tänkt att man skulle göra talen hemma på tre minuter. Ser man på bilderna så ser man att det står ”Läxprov A – 3 min”. Som jag ser det som så spelar det egentligen ingen roll om läxan skulle göras på 3 minuter eller inte. Det som spelar någon roll i detta fall, tycker jag, är att mamman filmar sin son när han kämpar med läxan och därefter lägger ut för att slutligen vända sig till medierna. Det som jag tycker spelar någon roll är att hon låter pojken bara lägga av att göra sin läxa ”för att han inte orkar”. Det tycker jag är fel! Anser jag att förskolan, och på sikt skolan, gör något fel vad det gäller mina barn, så lär jag inte i första hand vända mig till medierna utan istället vända mig först och främst till ansvarig lärare. Skulle jag inte få gehör där skulle nästa steg vara att kontakta skolans/förskolans rektor. Skulle jag fortfarande anse att något var fel skulle jag vända mig till kommunen. Och därefter kanske till Skolverket. Men inte Aftonbladet, Expressen eller ens den lokala tidningen. Och mellan varje kontakt skulle jag stanna upp och fundera på om jag verkligen gjorde rätt och om jag verkligen hade rätt, eller om det var så att jag överreagerade. Det skulle krävas rätt mycket för att jag skulle gå och gråta ut i en tidning. 

Nu får man inte som läsare till artikeln veta hur exakt instruktionerna till läxan såg ut, men jag skulle, utifrån det man får veta i artikeln och från bilderna, tolkat det som att barnet skulle försöka lösa så många tal som möjligt på tre minuter. Visst, sannolikheten att barnet skulle hinna med samtliga tal var ju liten, men istället för att plocka fram min telefon och filma mitt barn hade jag försökt hänga på barnet som från början tycks tycka att det är lite kul med tävling och tidtagning. Jag hade gjort det till en utmaning, till en lek. Istället för att tyst sitta och filma hade jag försökt ge barnet gensvar på den entusiasm barnet tycktes känna i början, inte bara tyst sitta och tiga. Och filma. 

”Hur många tror du att du klarar?”

”Hur många tror du att jag klarar?”

Jag skulle varit tydlig med att oavsett resultat så var det viktiga att man försökte. Och hade barnet, som i filmen, lagt av och gett upp skulle jag försökt uppmuntra barnet. Jag skulle försökt få en rolig vinkel på det hela, försökt få det bli något positivt och inte något negativt och meningslöst, oavsett hur jag själv egentligen såg på det. För trots allt, livet är utmanande ibland. Det finns stunder då man måste försöka göra sitt allra bästa, även om man vet att man inte kommer att nå hela vägen fram. Och allt kan inte bara vara lätt och enkelt. Så r det bara.

En annan sådan där sak jag nyligen stört mig på, och som jag sett/hört om i medierna är historien om det där barnet som fick mardrömmar efter att ha fått se en film med Alfons Åberg på förskolan. Snälla någon! Barn får ju mardrömmar om allt möjligt! E drömde nyligen mardröm om att Lillasyster tog hennes favorit filt. Ska vi förbjuda Lillasyster att finnas till eller ska vi förbjuda filtar? Och alla barn som drömmer mardrömmar om monster under sängarna och i garderoberna..? Ska vi förbjuds dessa möbler?  Alfons Åberg är en rätt mesig kille som är på gränsen till tråkig. Undrar vad det barnet har för miljö hemma när hans föräldrar anser att Alfons Åberg är för läskig för att visas för förskolebarn och behöver förbjudas? Skyddar föräldrarna pojken från allt som kan vara läskigt? Jag skulle bra gärna vilja höra hur föräldrarna tänkte där…

Det finns flera andra, liknande historier som får en att bara baxna. Hur funkar folk egentligen? Hur tänker de? Jag skulle bra gärna vilja veta!