Det här med tid

Jag kan inte låta bli att fundera på det här med tiden och hur olika olika människor lyckas hantera den. Jämför man tex mig med någon annan kvinna, eller man för den delen, som också har två barn som är runt 6 och 1,5 år gamla så räcker vår respektive 24 timmar per dygn till olika saker. Jag förstår ju att det handlar om att prioritera, men oavsett hur jag prioriterar så känns det som om jag hamnar efter. Jag lyckas hålla vardagen rullande. Jag lyckas jobba, vara delaktig i hushållssysslorna (A sköter det mesta av vardagsstädningen, jag handlar, lagar mat och så hjälps vi åt med tvätt och liknande) ha två barn, men så mycket mer hinns det inte med. Jag skulle vilja ha tid till träning (inte bara motivationen som saknas numer), jag skulle vilja kunna umgås mer med mina vänner (och ibland även utan barn), läsa bok, pyssla, fixa i trädgården etc. Jag skulle vilja kunna vara lite fåfäng och gå regelbundet och få naglarna fixade (där är ju det ekonomiska ett problem också, jag är snål). Underhålla och ta hand om min kropp och regelbundet gå på massage, osv. Men det är inte ofta jag hinner med dylika saker. Så frågan är vad jag verkligen gör med min vakna tid? Slösar jag bort tiden på ingenting? Jag tror inte det. Men jag undrar…

Annonser

Är det bara jag

…som reagerade på det Gina sa i kvällens melodifestival till Martin Stenmark? Jag kollade tidningarna på nätet som hastigast, och där stod det bara om den omgjorda nationalsången och Ginas Zlatan-”skämt”.

  Men som sagt var, ingenstans kunde jag hitta ett ord om det Gina sa till Martin. Jag reagerade då, men det jag mest reagerar på nu är det faktum att det tydligen är helt ok att säga så djupt sexuella saker till andra människor. Är det ok för att hon är tjej, kanske? Eller är det ok för att det var på tv? För jag kan inte se att det skulle blivit lika lite reaktioner om en man hade sagt till en kvinnlig deltagare hur sexig hon var, att han ville stoppa ner henne i sin ficka och att hans spermier kom i dallring när han var i närheten av henne. Jag vet inte, för mig var det misstänkt likt sexuella trakasserier. Kanske är jag överkänslig. Men ändå. Vart är vi på väg när det tydligen är ok att säga något med så tydlig sexuell mening och ton till en annan person, utan att någon reagerar? Hade det varit lika ok om hon dessutom hade gått fram till honom och greppat tag om hans ända? Om hans ”paket”? Jag må vara sjåpig, men jag skräms. Om det är ok, vad mer är ok? Vart går gränsen? 

Att förstå andra

När andra tycker och tänker annorlunda jämfört med mig vill jag som oftast förstå hur de tänker

Häromdagen så diskuterade jag med en kollega, och än en gång förvånades jag över hur folk egentligen tänker. Den här kollegans man fyllde 50 och de hade fått tag på biljetter till operan. Visst, de hade fått dom gratis, men de hade ändå sett fram emot att få komma iväg, gå på föreställningen och kanske även ta sig en bit mat på stan i samband med besöket. Men så blev det inte. Folk kom hem till dom, oanmälda, för att fira honom. Och trots att kollegan och hennes man försökte förklara att de hade tänkt åka på operan så gjorde inte gästerna några som helst ansatser till att åka hem till sitt. Födelsedags”barnet” och min kollega ville inte handgripligen kasta ut sina vänner så det slutade med att de missade hela föreställningen. 
Jag kan erkänna att jag blev irriterad över detta när jag hörde det. Dels för att dessa vänner inte hade hört av sig innan och kollat med åtminstone min kollega inse hade några planer eller om de kunde komma över, dels för att dessa vänner inte respekterade att värdparet hade annat inbokat. Jag tycker inte att det är fel att åka förbi några nära vänner, bara så där, utan förvarning, en vanlig dag, men ens födelsedag, och då särskilt den dagen man fyller 50 är inte vilken vanlig dag som helst. De flesta har nog något inplanerat då. Och är det så att de tänker ha bjudning då och en annan inte är inbjuden, ja, då kanske det finns anledning till det. Och oavsett om det är ens födelsedag, eller ”en helt vanlig dag” så respekterar man dom man besöker om de säger att de hade annat inplanerat, man åker vidare och låter dom göra det de hade tänkt. 
Så tycker jag! Vad tycker du?

Stress

Vi är nog många som idag känner sig stressade. I Vardagspuls pratade man om detta 24 februari 2016

Jag känner så enormt igen mig. Periodvis känns det långt borta, men så kommer stunder då det händer saker och jag känner att nu, nu är det nära. Snart orkar jag inte mer. Jag känner då att det är nära, så enormt nära att min kropp, mitt psyke totalt ska säga ifrån

Jag har märkt att jag verkligen är überkänslig mot negativ påverkan som stress och allmänt motgångar på jobbet. Som idag, det såg ut som om viss material som behöver redovisas till myndigheterna och som jag är ansvarig för att redovisa, även om andra är ansvariga för att ta fram materialet, inte skulle hinna bli klart i tid. Genast kände jag hur magen knöt ihop sig, andningen blev ytligare och hur jag i allmänhet fick ett enormt stresspåslag. Och jag kände hur nära gränsen jag är. Hur mycket klarar jag?

Eller, som vi ett annat tillfälle idag, när den högsta chefen ifrågasatte att jag inte hade gjort en sak. Just den här saken hade personen ifråga sagt bara två, tre veckor tidigare att jag absolut inte skulle göra. Och detta sades med ytterst tydliga ordalag så det gick inte att misstas på vad som gällde. Efter denna händelse vet jag att det har skett en förändring i attityd, men jag har inte haft någon mer kontakt med denne, däremot så har min chef sagt att jag ska finnas tillhands och hjälpa/stötta om det är några som behöver hjälp. Så utan att ha pratat med mig har allting tydligen ändrats och tydligen skulle jag haft koll på det. Och även om det sunda förnuftet säger att det fanns ingen möjlighet att veta detta så blir jag nedstämd då den här chefen nu tycktes anse att jag inte gjorde mitt jobb. 

Det sunda förnuftet säger att jag reagerar helt fel, att jag inte borde ta åt mig då. Och jag hade så gärna velat säga, vänligt men bestämt, att enligt vår senaste konversation så hade jag fått väldigt tydliga direktiv på att inte jobba med frågan, men då jag fick vid senaste medarbetarsamtalet fick höra att jag blev kort i tonen och tvär när jag och/eller mitt arbete kritiserades så kände jag att jag fick  lov att försöka hålla tand för tungan och tänka mg för innan jag sa något. Men det är inte så lätt. Känslan av att man ses som inkompetent växte sig större och starkare, och jag själv, jag krympte. 
Det är rätt tydligt, hur man än vänder sig så har man ändan därbak. Det här företaget är en bra arbetsgivare för så många. Men för mig är det inte rätt plats. Där kommer jag aldrig nå framgång

Det bidde inget

…av det där jobbet. Men jag är inte förvånad. Jag var rätt tydlig och jag vet vad jag söker efter och dessutom så anade jag ju att de inte var riktigt på samma linje som jag, och det stämde. Så jag sörjer inte det hela så värst mycket. De hade helt enkelt inte det jag söker efter. Men jag vet, att när jag väl hittar det, och när jag även får jobbet, då kommer jag kunna nå långt. Jag kan få saker att ändras, att bli bättre. Mycket bättre. Det gäller bara att jag får förtroendet och resurserna för att genomföra ett sådant arbete. Jag vet att jag kan. Jag har det senaste året tvivlat oerhört mycket på mig själv och min kompetens, men jag vet, innerst inne min kapacitet och vad det är jag är kapabel att uppnå. Och en dag ska jag få chans att bevisa detta. 

 Ibland så kan jag inte låta bli att förundras över vissa saker som tidningarna skriver om. Antingen så är det det de skriver om som jag förundras över, ibland att de skriver om det över huvudtaget. 

En annan sak jag förundras över hur vissa föräldrar tycks bli upprörda över ingenting. Eller vissa människor, kanske jag ska säga då det inte alltid handlar om föräldraskap.

Ta tex den här mamman som upprörs över att barnet har fått en läxa som ska göras på tid, filmar när barnet försöker göra läxan och därefter lägger ut filmen på sociala medier. När jag läser artikeln så förstår jag det som att det har varit en kommunikationsmiss, att det inte alls var tänkt att man skulle göra talen hemma på tre minuter. Ser man på bilderna så ser man att det står ”Läxprov A – 3 min”. Som jag ser det som så spelar det egentligen ingen roll om läxan skulle göras på 3 minuter eller inte. Det som spelar någon roll i detta fall, tycker jag, är att mamman filmar sin son när han kämpar med läxan och därefter lägger ut för att slutligen vända sig till medierna. Det som jag tycker spelar någon roll är att hon låter pojken bara lägga av att göra sin läxa ”för att han inte orkar”. Det tycker jag är fel! Anser jag att förskolan, och på sikt skolan, gör något fel vad det gäller mina barn, så lär jag inte i första hand vända mig till medierna utan istället vända mig först och främst till ansvarig lärare. Skulle jag inte få gehör där skulle nästa steg vara att kontakta skolans/förskolans rektor. Skulle jag fortfarande anse att något var fel skulle jag vända mig till kommunen. Och därefter kanske till Skolverket. Men inte Aftonbladet, Expressen eller ens den lokala tidningen. Och mellan varje kontakt skulle jag stanna upp och fundera på om jag verkligen gjorde rätt och om jag verkligen hade rätt, eller om det var så att jag överreagerade. Det skulle krävas rätt mycket för att jag skulle gå och gråta ut i en tidning. 

Nu får man inte som läsare till artikeln veta hur exakt instruktionerna till läxan såg ut, men jag skulle, utifrån det man får veta i artikeln och från bilderna, tolkat det som att barnet skulle försöka lösa så många tal som möjligt på tre minuter. Visst, sannolikheten att barnet skulle hinna med samtliga tal var ju liten, men istället för att plocka fram min telefon och filma mitt barn hade jag försökt hänga på barnet som från början tycks tycka att det är lite kul med tävling och tidtagning. Jag hade gjort det till en utmaning, till en lek. Istället för att tyst sitta och filma hade jag försökt ge barnet gensvar på den entusiasm barnet tycktes känna i början, inte bara tyst sitta och tiga. Och filma. 

”Hur många tror du att du klarar?”

”Hur många tror du att jag klarar?”

Jag skulle varit tydlig med att oavsett resultat så var det viktiga att man försökte. Och hade barnet, som i filmen, lagt av och gett upp skulle jag försökt uppmuntra barnet. Jag skulle försökt få en rolig vinkel på det hela, försökt få det bli något positivt och inte något negativt och meningslöst, oavsett hur jag själv egentligen såg på det. För trots allt, livet är utmanande ibland. Det finns stunder då man måste försöka göra sitt allra bästa, även om man vet att man inte kommer att nå hela vägen fram. Och allt kan inte bara vara lätt och enkelt. Så r det bara.

En annan sådan där sak jag nyligen stört mig på, och som jag sett/hört om i medierna är historien om det där barnet som fick mardrömmar efter att ha fått se en film med Alfons Åberg på förskolan. Snälla någon! Barn får ju mardrömmar om allt möjligt! E drömde nyligen mardröm om att Lillasyster tog hennes favorit filt. Ska vi förbjuda Lillasyster att finnas till eller ska vi förbjuda filtar? Och alla barn som drömmer mardrömmar om monster under sängarna och i garderoberna..? Ska vi förbjuds dessa möbler?  Alfons Åberg är en rätt mesig kille som är på gränsen till tråkig. Undrar vad det barnet har för miljö hemma när hans föräldrar anser att Alfons Åberg är för läskig för att visas för förskolebarn och behöver förbjudas? Skyddar föräldrarna pojken från allt som kan vara läskigt? Jag skulle bra gärna vilja höra hur föräldrarna tänkte där…

Det finns flera andra, liknande historier som får en att bara baxna. Hur funkar folk egentligen? Hur tänker de? Jag skulle bra gärna vilja veta!

Så ett frö

Den där känslan när man har sått ett frö och man sedan ser en liten grodd kika fram… Den där känslan när man har sått ett frö och tiden går och allt tyder på att det inte blev någonting, man ger upp, och så, en dag, så ser man jorden. Det är inte bara jord. Det är inte ens en grodd, det är en liten miniplanta som tagit sig och vuxit sig större. Den känslan…
Den känslan fick jag idag på jobbet. Jag hade en idé. Till en början togs den väl emot, men sedan så förvrängdes den totalt och kvar fanns bara en liten, liten skugga av det som varit. Jag försökte vända och vrida på det för att få med mig den som bestämmer, men utan resultat. Även när jag nämnde idén för andra så avslogs den. Och tillslut fick jag till och med en skarp tillrättavisning. 

”Vi var ju överens…”

Nej, jag hade min åsikt. En annan åsikt. Och jag försökte sälja olika varianter på min idé. Utan resultat. Så idag var jag inbjuden till ett möte. Jag trodde att det skulle vara ett planeringsmöte enligt den svaga skugga av min idé som hade sagts att det skulle bli. Jag hade fel. Idén hos de personer som driver frågan nu var på samma spår som jag hade varit inne på! Ok, jag får inte driva det. Jag är bara en sidofigur. Men ändå. Det var min idé. En idé som jag trots allt hade lyckats sälja, trots att det känts som om den inte varit väl mottagen överhuvudtaget. Det kanske den inte är när det väl kommer till de som tar besluten. Men dessa personer som jag ändå träffade idag, de tycktes anse att det var en jättebra idé. Att det skulle bli jättekul. Visst, jag kommer med hög sannolikhet inte få något cred för det hela, men ärligt talat så spelar det inte så stor roll. Min idé kanske trots allt kan ha blivit väl mottagen. Och då hos några av dom som jag mest känt motstånd ifrån! Och just nu så räcker det för mig. Det och att både min chef och vd:n, om de bara tänker efter. Om de letar i sina minnen så kommer de komma ihåg vem det var som sa det först.

Jobbsök

I veckan så var jag på en andra intervju på det där jobbet. Den här gången så var det på företaget och med var även representanter från rekryteringsfirman. Intervjun kändes bra, men vi får ändå se om jag fortfarande är intressant för företaget. Jag var väldigt tydlig med min ståndpunkt och även till varför jag söker annat. Jag är ju inte desperat efter ett nytt jobb. Och jag vet vad jag söker efter. Det här företaget kan kanske ge mig det. Om jag går vidare till nästa intervju så hoppas jag få svar på den frågan. Jag anar att det här jobbet kan bli en rejäl utmaning om jag får det. Samtidigt så är det inne på det spår som jag söker efter. Vi får väl helt enkelt se hur saker och ting utvecklar sig. När vi skulle gå så sa jag att jag hoppades att vi snart skulle ses igen och den rekryterande chefen svarade

”Det gör vi!”

Men jag ska ändå inte dra några förhastade slutsatser. 

Ännu roligare var det efter själva intervjun, på väg till bilen så gick jag och diskuterade med rekryteringsfirmans representant. Feedbacken jag fick därifrån var jätterolig att höra! I dennes ögon hade jag gjort en enormt bra intervju! Jag var tydligen inte så typisk tjejig i mitt sätt, utan mer manlig. Det vill säga jag lyfte upp mina positiva sidor och var det något jag ansåg mig vara bra på så sa jag det också. Positivt var också att jag tyckte att det som jag såg vara den största utmaningen även var det som lockade mest. 

Så, nu är det bara att vänta och se… Kanske är det här jobbet för mig, kanske inte. Jag vet bara att när jag väl hittar rätt jobb så kommer jag att med hög sannolikhet bli kvar där många år.. 

”Så ja hjärtat, så ja. Mamma älskar dig!”

Handen stryker bort håret från ansiktet. Den andra handen håller tafatt om den spända kroppen som spänns, slappnar av, spänns, slappnar av. När det lugnat sig och en nickning bekräftar att det är över för den här gången torkas den kladdiga munnen av, erbjuds lite vatten. Inget att dricka men en munfull för att spola bort det värsta av smaken. Den utmatade kroppen faller tillbaka ner till kuddarna och hon somnar innan huvudet har helt landat. Jag tar hinken och går för att tvätta ur den. Benen skakar. Så trött. Så matt. Känner hur mitt illamående växer igen. Sköljer ur hinken, och så kommer det. Inget mer kommer. Det är slut. Men kroppen fortsätter, kämpar. Bort. Bort med det som inte ska vara där! 

Vägen tillbaka till madrassen i hennes rum känns lång. Längre än ett maraton. Men jag ska dit! Jag måste vara där om hon mår illa igen! Mitt stackars lilla barn! Så liten! För mig är det ju inget. Jag och min kropp är vana efter två graviditeter där kräkningarna var tillhörde vardagen. Men hon… Så jag är där, försöker hjälpa så gott jag kan. Stötta. Älska. Mamma finns där… Älskade lilla vän… Hoppas hoppas att det ny var den sista kräkningen för den här gången! För oss båda! Jag lägger mig ner. Så ljuvligt! Ögonlocken faller sakta ner. Sova. Hoppas vi nu får sova till imorgon. En sista tanke far igen mitt huvud.
”Tänk vad stor kärleken är! Jag är allt bra lycklig! Vi är allt bra lyckliga! Magsjuka är ett helvete, men ändå, det är kortvarigt. Och i övrigt så har vi det rätt bra. Vi har varandra. Vi har tak över huvudet, ett eget hus. Vi har mat på bordet. Vi har fred. Vi har det allt bra…

Hur var det nu då..?

Ibland känner jag mig förvirrad värre efter ett samtal. En person säger något om mig och jag uppfattar det på ett visst sätt, men så efteråt så börjar jag fundera på om det verkligen var så personen ifråga sa eller om det var precis tvärtom. Som för himla många år sedan när jag hade praktik på ett ställe och chefen där bjöd oss som var på det jobbet (konsult, en ordinarie och tre ex-jobbare) hem till sig på kräftskiva. Han chefen bodde en bit utanför stan och jag som hade tillgång till bil erbjöd ex-jobbarna att åka med mig. Efter en trevlig kväll så var det en av dessa, en ex-jobbare/utbytesstudent från Indien som kommenterade mitt sätt att köra bil. Då uppfattade jag det som att han sa att jag var bra på det och han aldrig hade känt sig så trygg i trafiken. Jag reagerade över det och tyckte att det var en konstig sak att säga, men tänkte då att det var kanske man sa i Indien. Men så efteråt började jag fundera på om det verkligen var så han sa och inte tvärtom. Men även tvärtom hade ju varit en konstig sak att säga…

Idag var jag med om en liknande situation. Jag hade köpt en Let’s deal-erbjudande på massage och den här massören jobbade på med några riktigt ömma punkter som jag hade i ryggslut och skulderblad. Jag är periodvis rätt känslig just i ryggslut och ibland har massörer knappt kunnat trycka något över huvudtaget där utan att det har gjort ont. Det är dock inget som jag känner i vanliga fall. Hur som, idag var jag öm, men inte så öm som jag är ibland. För första gången på jättelänge (om någonsin) så jobbade massören på att försöka göra något åt dessa punkter. De flesta jag har varit hos har bara försökt massera dessa punkter lite extra, men försiktigare, andra har undvikit dom helt, men denne jobbade med dom en hel del, och jag kände hur det hjälpte. Det jag nu inte vet vad han sa var om han tyckte att det var konstigt att jag inte hade mer ont, eller om det var konstigt att jag hade så pass ont som jag ändå hade… Dels så sa han att jag var rätt ”clean” i övre delen av ryggen, men samtidigt så jobbade han mycket med de ömma punkterna längre ner. Och jag kände ju vilken skillnad det var på höger respektive vänster sida. Och vilken skillnad det blev direkt efter massagen. 

Egentligen så spelar det ingen roll vad han sa, oavsett så har jag ju periodvis ont, periodvis har jag inte det. Just nu vet jag att jag är stelare än jag brukar, märkte det bland annat igår när jag skulle rida och kunde nästan inte komma upp i sadeln trots att jag stod på en trapp… Men oavsett så är jag nyfiken. För visst är det intressant att veta om det är så att jag gnäller alltför lätt och för inget, eller om det är så att mitt gnäll är befogat. Inte för att jag har några planer på att gnälla i onödan utan för att det vore skönt att veta

Vabbruari eller månaden då far-/morföräldrar är guldvärda

I förra veckan blev Lillasyster hemskickad från förskolan då hon kräktes. Vi misstänkte inte magsjuka utan förkylning som bröt ut, och den teorin förstärktes under veckan när hon verkade vara helt ok med magen (och aptiten) men med en allt snorigare näsa. Snäll svärmor som jag har så erbjöd hon sig att ta barnen, och det gjorde hon sedan också hela veckan. Vi var lite fundersamma om vi verkligen skulle låta henne ta barnen och riskera bli smittad men vi blev övertalade och så blev det så. Lillasyster höll sig pigg och på gott humör ända fram till fredagen då vändningen tycktes va. Fredagen var enligt svärmor den enda dagen som hon trodde att liten inte hade orkat med förskolan, de övriga hade hon varit pigg och glad.

I helgen har E klagat över trötthet och huvudvärk, men vi trodde mest att det berodde på att hon inte velat göra saker som vi vuxna bestämt att vi skulle göra, saker som att städa och åka och handla. Hon blir alltid trött då… Huvudvärk brukar hon och för sig inte beklaga sig över, men vi reflekterade inte över det något nämnvärt. Inte förrän nu på kvällen när hon skulle gå och lägga sig och hon själv noterar att hon känns varm om kinderna. Jag känner efter, börjar ana oråd och hämtar termometern. Mycket riktigt. Feber. Vi meddelar ridskolan, förskolan och svärmor (hon skulle haft Lillasyster även imorgo och vi meddelar att det inte behövs). Svärmor erbjuder sig att ta även E. Vi bestämmer oss för istället att vi tar det själva. Det känns inte bra att smitta ner hans föräldrar. Visst, de kan redan (med stor sannolikhet) ha blivit smittade redan i förra veckan av Lillasyster, men ändå. Samtidigt så känns det lite konstigt att vi tar det nu, men inte Lillasyster i förra veckan. Skillnaden som vi ser det är att Lillasyster ändå var rätt pigg, E brukar bli rätt trött och matt och orkar inte så mycket när hon är dålig. Då är det bättre att hon får vara hemma och ta det lugnt tillsammans med en av oss föräldrar (och lillasyster förstås). Jag jobbar ju dessutom halvdag imorgon så då kan A vara hemma halva dagen imorgon och jag har min halva som planerat. Beroende på hur hon känner sig imorgon får vi se om se om det på tisdag blir förskola, hemma eller hos farmor. 

Jag läste idag i Expressen på nätet denna debattartikel  om just ”vabruari”. Jag kan till stora delar hålla med, många är alltför snabba att skicka sina barn till förskola/skola efter sjukdom, men samtidigt, är det inte så att de flesta av oss vuxna i allmänhet också är lite väl snabba att också gå tillbaka till jobbet?  Jag erkänner, jag är inte mycket bättre jag. Men samtidigt, det är många som har det så som A och jag har det, är det så att vi är borta så är det ingen annan som gör jobbet åt oss. Och jobbet försvinner inte. Istället så växer berget. Och vissa krav försvinner inte, inte heller vissa deadlines. Produktionsstart av en produkt flyttas inte bara för att vi råkar ha sjuka barn. Myndigheternas tidsatta krav ändras inte bara för att en förälder måste vabba. Inte heller vissa andra krav.  Och så vidare. Men för allt i världen, notera att jag inte på något vis tycker att det är ok att lämna sjuka, smittsamma barn til förskola/skola. Och kanske är det så att jag överreagerar och läser in mer i texten än vad det står, men känns det inte lite som debattartikelns författare Johannes Maxweller lite diskret försöker få fram att det heller inte är ok att lämna sina sjuka barn till far-/morföräldrarna utan att man även då signalerar till barnen att de inte är viktiga. 

Jag vet inte, jag tror att mina barn vet om och märker i vardagen hur viktiga de är för mig. Visst skulle jag kunna stanna hemma med dom, men samtidigt, då skulle jobbet ligga och oroa i bakhuvudet på mig och jag skulle riskera att bli stressad och oroad. Och jag tror ärligt talat att mina barn i vardagen, varje dag  får bevis för hur enormt viktiga de är för mig och hur mycket jag älskar dom

Självförtroende och självkänsla 

Jag har insett hur beroende jag är av få höra att jag är bra, att det jag gör är bra. Mitt självförtroende har aldrig varit bra, men senaste året har den verkligen fått sig ett knäck. Det jag varit med om, och som jag delvis fortfarande är med om på jobbet, har brutit ner mycket av det självförtroende som jag byggt upp under åren. Stundvis finns inte mycket mer än bara tvivel kvar. 

Med åren har ändå även självkänslan vuxit. Jag är en analytiker. Jag analyserar, som den ingenjör jag är i grund och botten, mina motgångar. I grund och botten, vad det gäller min yrkeskompetens, har jag en mycket god självkänsla. Men även den har havrerat under de månader som jag varit åter på jobbet, även om den stundvis lyser upp. Tyvärr så har allt som har hänt under dessa månader ruckat dess grund och det finns mycket tvivel. Särskilt som man fått höra att man är totalt tvärtom mot vad man själv trodde sig vara. Det är då det är så skönt att få bekräftelse på att det ändå finns de som anser att man är inte helt ute och cyklar. Det känns skönt att få höra att man är duktig och kompetent. Att man har ett sätt som uppskattas. Har kunskaper som värdesätts. Att man inte är så dum och dålig som andra lyckats få en att tro att man är. Bekräftelse på att man duger som man är

Igår fick jag positiv bekräftelse vid framförallt två tillfällen. Först när den där rekryteraren ringde, sedan när jag och en kollega gjorde varandra sällskap efter ett möte, på väg till bra respektive ”hemlokaler”. Dessa två tillfällena gjorde min dag. Och delvis även denna. Fortsatt positiv bekräftelse fick jag vid den där intervjun idag. Rekryteraren gillade mig. Jag hade erfarenheten som krävdes för den aktuella tjänsten. Och hon tycktes även se att jag hade rätta personligheten. Hon gillade mig. Nu skulle hon ge det aktuella företaget mitt CV och personliga brev så får vi se sedan om de är på samma spår som hon. Skulle det inte bli aktuellt med just det här jobbet så fanns det kanske möjlighet att på sikt antingen bli konsult hos dom, eller till och med jobba med frågorna hos dom. 

Ärligt talat, jag tror inte att jag trots allt kommer att gå vidare i processen. Att företaget kommer att vilja gå vidare med mig, men det är inte så mycket för att jag tvivlar på mig och det jag har att erbjuda, utan snarare att de inte ser samma som rekryteraren. Och att de inte ser att jag är riktigt den rätta för dem. Och i så fall är ju inte de heller rätt för mig. Denna situation har jag nog av idag. Men jag tror på att någonstans så finns Jobbet. Jobbet där jag får utvecklas. Och där jag kan utveckla saker. Ett jobb där min kompetens uppskattas. Och där mitt område betyder något. Jobbet där jag trivs och mår bra. Och förr eller senare tror jag att jag kommer att få det! Jag hoppas på förr. För jag vet, den dagen jag kommer till en arbetsgivare som kan ge mig det jag vill ha, då har de fått en mycket kompetent person som blir dom trogen

Snabba puckar

Skickade in en jobbansökan. Knappa tre timmar senare ringer telefonen och rekryteraren bokar in ett möte. Ett möte som bokad in ett dygn senare. Fortsätter det så här så har jag ett nytt jobb om en vecka 😆

Mensen stormade in inatt och som så många gånger så kommer den där saknaden krypande. Saknaden av bebisverkstad. Saknaden över att få det där positiva testet. Saknaden över att vara gravid. Saknaden av att vara med om en ytterligare förlossning. Saknaden av att amma. Jag vet, jag är konstig. Masochist. Den som följt mig och den som känner mig vet hur jobbigt dessa har varit för mig, så att då känna saknad efter dessa saker… Och då särskilt som jag samtidigt känner att två barn är mer än nog för mig. Jag känner att det är bra med antalet barn. Jag har fått de finaste tjejerna i världen. Och jag är mer än nöjd med dessa två. 

Samtidigt med denna längtan så kommer rädslan, tänk om jag skulle mot alla odds skulle bli gravid igen och det skulle ske något på vägen? Att jag fick vara med om det jag saknar, men att det hände barnet något. Antingen den eller dess syskon… Usch, jag känner hur gärna stänger av sig så snart jag tänker i en viss riktning.

Inställt

Idag när Lillasyster skulle lämnas på förskolan ilsknade hon till så pass att hon skrek så mycket att hon kräktes. Personalen såg detta och ansåg att det troligtvis inte var annat än förkylning och ilska kombinerat så hon fick stanna. Det har hänt förr att hon har skrikit så mycket att hon kräks, något som sker framförallt om hon är lite förkyld. Som nu. Men det gick inte mer än ett par timmar så ringde de och sa att hon hade kräkts igen. Det var bara att åka och hämta henne. Snäll farmor som hon har så åkte hon så att jag och A  fick fortsätta jobba ett tag till. Men då det hade sagts att E skulle hämtas vid 14 (farmor skulle enligt ursprungsplanen hämtat barnen vid 14 för att efter lite mellanmål och lek köra E till hennes dans) så slutade jag tidigare och hämtade E. Då hade jag fått ställa in mitt eftermiddagsmöte. Precis som dagens övriga möten blivit. På morgonen när jag åkte till jobbet trodde jag att jag skulle ha möten mer eller mindre konstant från 9 fram till 16, nu blev det inga möten alls…

Som om avbokningarna inte var tillräckliga så fick jag på tidig eftermiddag ett meddelande från E:s danslärare med besked om att dagens tillfälle var inställd pga sjukdom. Så precis alla mina planer föll om intet. Men i slutändan gjorde det inte så mycket. Jag och E fick lite tid att bara vara vi två genom att först åka iväg och handla nya danskläder (jag förstår inte hur alla E:s kläder blir alltför små så fort ;)). Samtidigt passade vi på att fika. E valde äppelmust. Jisses vad god den var!