Tankar om allt och inget

Det är kväll och tankarna snurrar runt om allt och inget. Tänker på kollegan som har en stor barnlängtan, men som inte lyckas hitta någon att försöka få barn med. Som även har funderat på att försöka på egen hand.

Jag tänker på den där artikeln som en psykolog i min bekantskapskrets delade på Facebook. Läs gärna den och berätta vad ni anser om det som skrivs. Försökte sätta mig in i den danska rapport som artikeln hänvisade till, men min trötta hjärna slog knut alltför snart och jag insåg att det var lika bra att ge upp. Jag tror absolut att barn som hjälper till hemma på sikt får det bättre än barn som blir helt curlade. Jag tror på att en kombination av fullständigt stöd och mycket hjälp men med vissa ställda krav är den bästa kombinationen. Men så är jag också av den gamla skolan…

Vidare så tänker jag på att om lite mer än om en vecka så börjar allvaret igen och jag känner en viss oro. Allt är ju så nytt, och det är ju inte på mitt initiativ, vilket gör det svårare. Hur kommer det att bli med ny chef och massor av nya kollegor? Hur blir det med de kollegor som jag redan har? Hur blir det med framtida uppdrag? Hur blir det med kick-offer och studieresor som jag ska på med jobbet? Så många frågor, så mycket att fundera på och oroa sig för i onödan. I förväg.

Mina tankar rör, som så ofta, på min längtan efter en bebis. Hur konstigt det är att jag, som haft så jobbiga graviditeter och jobbig första tid med bebis ändå önskar att jag kunde få en till. Hur konstigt det är att jag förträngt så mycket av det jobbiga! För visst är jag medveten om att det var jobbigt, men när jag läser mina gamla inlägg så slås jag av hur dåligt jag mådde! Jag kan inte minnas att det var SÅ jobbigt! Samtidigt så förstår jag ju att A inte vill vara med om det en gång till…

Mina tankar rör sig runt de böcker jag läst i sommar. Nedan några av dom.

Ursäkta att de är åt fel håll, jag är alltför trött, och lat, för att göra något åt det, trots att det är lätt fixat. Om någon i Göteborgsområdet är intresserad av att ta över någon eller några av dessa, hojta till. Eller om någon annan vill ta dom, men då får mottagaren stå för portot.

Mina tankar går även till det ursnabba bytet av tjänstebil som jag gjort. Hade innan en Toyota Auris el-hybrid som nu var dags att byta ut. Jag hade att välja på en ny bil som fick kosta max 8 basbelopp och släppa ut max 120g CO2 eller ta över en Passat GTE (laddhybrid) för ett år. Jag valde det sistnämnda trots att bilen måste in på recond med tanke på att den kollega som jag fick överta bilen ifrån har haft hund i bilen och både A och E är allergiska… Och trots recond vet man aldrig om bilen kommer bli ok med tanke på allergi. Men med denna bil får jag mer bil för pengarna, det är mindre förmånsvärde och A tyckte, trots sin allergi, att jag skulle ta den. Jag fick veta detta för två veckor sedan. I måndags fick jag kravet att jag måste ta beslutet under dagen… Idag fick jag nycklarna och nu står det en bil på vår uppfart och laddar.

Mina tankar går även till hur saker och ting skulle bli om vi, A och jag, av någon anledning en dag separerade. Jag inser att med de huslån vi har, den värdeökning som varit sedan vi köpte huset och med de löner vi har så skulle det åtminstone fungera, även om det skulle bli betydligt tuffare ekonomiskt än vad det är idag. Det är rätt bra en har det! Och det skulle inte vara helt omöjligt att få tag på ett nytt boende om det skulle krävas. Samtidigt så vet jag ju att vi på sätt och vis har skjutit oss i foten. Det skulle vara svårt att ändra det sätt vi lever på, det skulle bli betydligt fler val. Och jag inser att skulle vi (läs ”jag”) vilja sadla om och byta karriär skulle det innebära stora förändringar i det liv vi lever om jag inte sadlade om till något med liknande lön som jag har idag. Inte för att det känns som om vi skulle separera (även om vi verkligen kommit in ett vardagslunk med tanke på att vi ändå varit ihop i 18 år och bott ihop 13. Däremot så måste jag ju erkänna att jag någon gång ibland funderat på om jag verkligen vill fortsätta jobba inom det område som jag idag jobbar med fram tills pension.

Jag tänker även på svärföräldrarnas segelbåt som inte tycks bli såld. Det är köparens marknad och de flesta vill ha en ny(-are) motor båt. Lustigt nog med tanke på att allt fler har allt mer miljötänk och önskan om att vistas mer i naturen.

Jag tänker på hur stora mina barn plötsligt har blivit

Jag tänker på hur bra den här bloggen har fungerat som en ventil genom åren

Och nu så tänker jag på att det är dags att sluta fundera, ta tag i verkligheterna och nuet och krypa till kojs.

Annonser

Bilder

Idag fyller bilder en stor del av vår vardag. Bilder är lätta att ta med dagens mobiler och bilder väcker många tankar och funderingar. Och känslor. Vi har en fotosamling uppsatta på några tavlorhyllor som för mig är så betydelsefulla. Det är bilder på tjejerna från dels strax innan Lillasyster föddes och jag och E var hos fotograf på gravidfotografering, dels när Lillasyster var född och besökte fotografen då. Dessa bilder är mig så kära, dessa bilder är på det dyrbaraste jag har. Och på det finaste. Och de väcker så många känslor. Kärlek. Stolthet. Ömhet. Och sorg. Sorg över att det inte kommer bli någon mer bebis för mig. Jag får vänta på att tjejerna blir vuxna och förhoppningsvis får barn. Sorgen slåss där i bröstet på mig med min kärlek till dessa två underbara varelser och jag vill bara krama dom, ha dom nära.

Jag måste hitta en bra och skicklig fotograf för att få till nya bilder på dom två! Snart!

Med dagens mobiler är det så smidigt med att kunna ta kort. Tyvärr så blir de, i alla fall för mig, ofta bara liggandes, vilket är synd. De väcker ju som sagt var tankar och känslor av alla de slag. Och ofta så tar i alla fall jag en bild bara för att det jag ser väcker sådana känslor hos mig som får mig att önska att jag kunde få föreviga stunden. Som idag, när jag och Lillasyster gick för att möta E halvvägs när hon kom hem från skolan

Som sagt var, bilder väcker tankar, känslor. Bilder de berör. Och här kommer nu några bilder från min mobil så att fler än bara jag ska se dom. Förhoppningsvis så får de i alla fall någons känslor och tankar att vakna

De tre musketörerna, kompisar från förskoletiden som fortfarande, nästan två år senare tycker om varandraVackra Värmland i vinterskrudEn av hästarna jag ridit på några gånger! Jag vill ut och rida igen! Tyvärr så känner jag mig inte helt bekväm i hästägarens sällskap så jag letar efter någon annan som jag kan rida hos Lilla söta Lisa Kanin ute på skogspromenadNorgeGreklandpHärligt!En liten och så en ännu mindreMmm, en riktig sommartårta!Finns det något så rogivande och mysigt som hönors kluckande??? Jag tror inte det!

Ett knytte

Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

Pod att rekommendera 

Jag blev tipsad om en pod om graviditet och förlossning, som jag gärna vill tipsa vidare om. Den hittar man på divanen.nu 

Det är en journalist och en psykolog som har den. Hittills har de bara sänt ett avsnitt men personligen så tycker jag att den kändes lovande och jag vill gärna höra mer.
OBS! Kan tillägga att jag inte har blivit köpt eller så, detta är verkligen min åsikt 😉

En väntan har tagit slut

Fina, rara JZ med man har äntligen efter många års längtan och väntan, efter en lång, krokig och backig väg äntligen fått bli föräldrar och till dom hittade jag denna dikt av Harriet Löwenhjälm och som skrevs för ca 100 år sedan

 

HJÄRTATS ALLRA KÄRASTE BARN

Är det du, är det du, allra käraste barn, som har kommit till sist ändå.  Om du kunde begripa, vad jag längtat, men det kan du visst aldrig förstå. 
Tänk att du skulle komma till sist det vågar jag väl knappast tro, fast det var då min enda beständiga dröm, som aldrig kom till ro. 
Kom och sätt dig hos mig, lilla barn. Får jag krama dig sakta ett slag? Jag vill känna, att du är mig nära, jag vill höra dina andetag. 
Tänk, vad allting konstigt och krångligt med ens blivit lätt att förstå. Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå

Kommer du ihåg?

Kommer du ihåg vad du gjorde för exakt ett år sedan? Det gör jag. 

Jag hängde tvätt. Sedan hände det något, jag reflekterade över det, fortsatte hänga tvätt. 
När tvätten hängde på tork ringde jag några samtal och gick därefter och lagade middag. När maten var uppäten fick E åka till farmor och farfar, A och jag åkte till Mölndals sjukhus för att få det konstaterat som jag redan visste. Vattnet hade gått. Några timmar senare åkte vi hem igen, i väntan på värkar. 

Nästa morgon kände jag av lite värkar, men de försvann och de höll sig borta. Ända tills vi kom till Östra och de kopplade på CTG. Då kom de, värkarna. De kom med 6-7 minuters mellanrum. Vi beslutade oss för igångsättning. Jag ville föda i Mölndal men de hade fullt på förlossningen så i väntan på att få komma in åkte vi och åt lunch. Och så gick vi på second hand och köpte böcker. 

På förlossningen fick jag värkstimulerande. Mellan värkarna läste jag i min bok. När jag kände att en värk var på väg och jag inte hann säga till så klappade jag med handen på benet så att A skulle komma och hålla mig i handen. Efter ett tag fick jag lustgas. Och så sterila kvaddlar. Jisses vad ont de gjorde! När jag lagt ifrån mig boken så fokuserade jag under värkarna på en bild på väggen. Eller egentligen inte på själva bilden utan namnet på fotografen, Anne Giddes.

Men lustgasmasken läckte så barnmorskan gick ut för att leta efter en mindre mask. Då kände jag att nu, kommer den, bebisen! Barnmorskan kommer springande och ber mig knipa så att det inte ska gå för fort. Och jag knep. Det gick till min förvåning bra. Och så kommer hon, vår efterlängtade lilla bebis! Lillasyster föddes 17:45, en timme efter kvaddlarna, tre (eller var det fyra?) efter att vi blev inskrivna. Då, när vi blev inskrivna var jag bara öppen någon centimer, inte mer, så när hon väl hade bestämt sig kom hon fort! 

Och imorgon fyller den lilla damen 1 år! Oj, vad tiden går!

Ett liv

För exakt sex månader sedan låg jag i sängen med en nyfödd liten parvel sovandes bredvid mig. Vi låg där på Sahlgrenskas BB i Mölndal, och mitt hjärta höll på att brista av kärlek. Kärlek till en mycket efterlängtad och älskad parvel. Jag var även uppfylld av den fantastiska upplevelse som förlossningen hade varit, en upplevelse som jag gärna var med om en gång till i mitt liv.

Idag så ligger samma lilla under till människa också bredvid mig, om än i sin egen säng och sover. Så underbar. Så fin. Så älskad. Så fantastisk.

Under dessa sex månader har det varit många olika känslor. Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har tvivlat. Och häpnat och förvånats och glatts över alla framsteg. Och jag har grunnat. Skuldkänslorna för att inte vara bra mamma nog har kommit många gånger. Och hela tiden har jag älskat den lilla varelsen mer än livet självt. Precis som jag älskar mitt stora barn. Min älskade, fantastiska E. Så stor, men samtidigt så liten. Så klok. Så underbar. En så underbart fin storasyster

Under dessa sex månader har den lilla parveln utvecklats mycket. Från att bara ha varit ett litet knytte är hon idag en liten minimänniska. En liten minimänniska som gillar sin Rubens barn-docka Hanna, elektriska leksaksfordon, aktivitetshunden från Frisher Price. En person som ogillar gröt och välling men älskar bröd, rån och majskrokar. Och som också vill ha något att äta, allra helst bröd när vi andra äter. En plutt som skrattar högljutt när storasyster dyker upp efter att ha varit borta en kortare tid. En liten musikälskare som börjar ”sjunga” när musik spelas på radio eller när jag och E sjunger. Hon är en person som sällan vill ligga ner, så vi tror att hon kommer att hoppa över krypandet. Däremot så älskar hon att sitta och stå, och sitter helt själv, stadigt sedan en tid tillbaka. En favoritlek är att jag säger åt henne att sitta respektive stå och så gör hon det.
”Sitt ner!”
”Stå upp!”
”Sitt ner!”
”Stå upp!”
”Sitt…”

Vi kan hålla på i flera minuter ibland.

Hon är fascinerad av tandborstning, såväl borstning av andras tänder och som sin. Både borstning med vanlig och elektrisk tandborste är spännande. Hon vill väldigt gärna stoppa en elektrisk tandborste i munnen, men självklart får hon inte det. Inte än. Men en dag, när hon är större…

Tänk att jag har fått äran att få detta underbara barn! Denna lilla person. Och jag slås av: Tänk att jag inte bara har fått ett underbart barn utan två! Och herre min skapare vad jag älskar dom, både två!

Bebisens utveckling

Det är så lätt att jämföra sitt barn med andras, särskilt när de är små och föräldrarna pratar om varenda sak deras små underverk kan, och inte kan. På 1177.se kan man hitta följande lista.

Jag får be om ursäkt för att jag kör med skärmdumpar, men i vanlig ordning skriver jag från mobilen och jag tror inte man kan göra tabeller i appen med mobilen.

IMG_7065-0.PNG

IMG_7066-0.PNG

Den som inte blev

De senaste dagarna har mina tankar många gånger gått till den som inte blev. Det vill säga den enäggstvilling som började först utvecklas men som sedan tillbakabildades och endast lämnade kvar den andra moderkakan. Många tankar och funderingar snurrar runt. Hur hade jag reagerat om det hade blivit 2? Hur hade A reagerat? Och E? Och är det så att tvillingar har särskilda band? Kommer bebis att känna att något saknas henne? Varför tillbakabildades den? Hur hade det varit? Hur hade graviditeten varit? När hade de fötts? Och hur kommer det sig att ägget delade sig? Jag har inga tvillingar i släkten även om A har, men de är tvåäggs. Blev det så att ägget delade sig till två embryon på grund av naturlig orsak eller på grund av att det var IVF? Eller kanske till och med på grund av att det var ICSI? Och snacka om att det var ett topp-ägg jag fick återinfört! Och inte konstigt att jag plussade så tidigt med tanke på att jag lär ju haft rätt höga hormonnivåer där i början med tanke på att det var två!

Dessutom, varför tänker jag så mycket på detta med tanke på att jag inte på något vis tycks sörja de två missfall jag haft tidigare, innan utredning och IVF?

Många tankar, många frågor. Inga svar…

BVC-besök

Idag var det dags för besök på BVC för bebisen igen. Äntligen har hon passerat sin födelsevikt! Nu ligger hon på 3950g och börjar alltså bli stora tjejen. Jag måste erkänna att jag på ett sätt har nojjat mig vad det gäller hennes vikt. Dels har jag varit orolig att min mjölk inte är fet nog då hon både äter, kissar och bajsar som hon ska. Dels har jag oroat mig för någon typ av allergi som hindrat hennes viktuppgång, men nu kan jag andas ut för tillfället. Härligt!

20140730-171048-61848619.jpg

Fotograf

Idag så var jag, E och bebis iväg till den där fotografen som jag och E var till i maj och fotograferade gravidmagen (och E förstås). Strax innan vi skulle åka ville bebis, självklart, äta. Och efter det behövdes ett blöjbyte så vi kom lite sent. Det slår ju aldrig fel, har man en tid avtalad så blir det garanterat blöjbyte eller matning, eller som nu, både och! Hur kommer det sig tror du?

Än en gång känns det som om hon, fotografen, leverade. Hon la upp några bilder på sin blogg och särskilt två älskar jag verkligen! Och E, hon var i sitt esse! Bebisen i sin tur sov sig igenom nästan hela fotograferingen, trots våra försök att väcka henne. Först när vi hade gett upp, strax innan vi skulle åka hem så vaknade hon, så det blev även några bilder med vaken bebis. När allt väl var nerpackat så var hon väldigt vaken och skrek för fulla muggar. Jag sa till fotografen att bebisen skrek aldrig utom när hon hade fyllt blöjan eller när hon var hungrig. Och när jag började undersöka saken så visade det sig vara så, hon hade bajsat. Och inte lite heller. Det var översvämning. Så pass mycket att till och med babyskyddet var kladdigt… Så vi fick åka hem med en nybytt bebis i en bajsig babyskydd…

Namn

Det här med namn är jättesvårt tycker jag! När jag var gravid försökte jag under flera månader få A att engagera sig och försöka få honom att fundera på namn, men de gånger han kom med förslag så kändes det långt ifrån seriösa (det är svårt att ta förslag som Brynolf, Ambert och Hibertus seriöst, i alla fall om man känner A). Tillslut gav jag bara upp.

Däremot så har E haft ett namn som hon tyckte bebisen skulle heta om det blev en tjej, men det är ändå det enda förslaget som hängt med. Själv så har jag haft ett gäng förslag, men som sagt var, jag har inte kommit någon vart med A, vilket har varit väldigt frustrerande. Problemet är också att E har sammanlagt tre namn, ett tilltalsnamn och två andranamn, och vi vill att lillasyster ska ha det med, och det gör ju självklart det hela mycket svårare.

Nu när hon väl har kommit så har jag återigen tagit upp frågan och då fått samma resultat som tidigare, dvs inget alls. Eller jo, viss skillnad är det ju, det är slut på alla oseriösa namn och killnamn, men det kommer inte fram några nya förslag och vi kommer inte vidare med den lista med förslag som jag har letat fram.

När vi var iväg så undrade svärmor (precis som alla andra runt oss) om vi hade bestämt namn, och då visade jag henne min lista på förslag. Bland dessa var E:s förslag med och den tror jag kommer att vara ett av namnen även när vi väl har beslutat oss, men frågan är om det kommer att vara tilltalsnamnet? Visst, den är rätt fin, om än lite ”kantig” men sedan så är den lite tråkig också då det är ett av de namn som legat på topp 10-listan de senaste åren.

I listan fanns även ett namn som jag inte ens minns att jag har skrivit in i listan, men som jag nu allt mer gillar. Detta namn är precis som E:s namn rätt ovanligt och av finskt ursprung, precis som jag. Jag tror att många inte gillar namnet, men som sagt var, det växer allt mer ju mer jag tänker på det.

Ett annat namn som jag har haft med som en av mina toppfavoriter är ett som dök upp en natt när vi fortfarande var kvar på BB och jag satt och ammade. Det är ett vanligare namn, om än inte något av de i absolut topp, och har under senare år legat på någonstans runt 45-65 plats bland namn som registrerats bland nyfödda. Dessa tre namn har jag som sagt var känt mer och mer för. Idag föreslog jag E dessa namn och hon tyckte de var jättebra. Och det trots att hennes favorit enligt mitt förslag inte skulle vara tilltalsnamnet. Så nu återstår bara att bearbeta A. Tjurskallig som han är så lär inte det bli det lättaste. Men jag vet nu vad jag vill. Dessa namn ska det bli, om han inte skulle komma med några bättre förslag, vilket han inte lär komma med. Sedan återstår att se om han går med på ha det där finska, ovanliga namnet

Utflykt

Då bebis vid måndagens BVC-besök visade sig ha gått ner i vikt sedan föregående vägning så åkte jag, bebis och svärmor (som tidigare hade varit och rekat och kollat upp möjligheterna att väga bebis) till Sunne BVC där de har en våg i sitt skötrum som vi kunde låna. Det visade sig att vår insats med tillägg av ersättning hade gett effekt och bebis hade gått upp igen till 3710g från måndagens 3560g (eller liknande). Bra gjort! Idag har bebis inte haft behov av ersättning utan hon har varit fullständigt nöjd efter måltiderna, och då mina bröst har känts fulla emellanåt och mitt provpumpande efter en amning idag gav väldigt bra resultat är min teori att bebisens viktnedgång berodde på minskad mängd mjölk som i sin tur berodde på förra veckas mjölkstockning. Men nu är vi, peppar peppar, på banan igen!

På eftermiddagen så åkte vi på utflykt till Tossebergsklätten. A och E klättrade upp i tornet och sedan så fikade vi. Och så tog jag lite bilder, inspirerad av Volvoreklamen (de med vagnen, bebis ligger och sover inuti).

20140718-220010-79210645.jpg

20140718-220008-79208628.jpg

20140718-220006-79206185.jpg

20140718-220002-79202566.jpg

20140718-220004-79204259.jpg

Och så var det en häftig bil där

20140718-220055-79255041.jpg

Kontakt med vården

I förrgår hände det som varit en av mina rädslor, jag fick mjölkstockning. Den som aldrig varit med om det kan vara lyckligt ovetandes, men roligt är det inte. Och förloppet var så sanslöst snabbt så jag hann inte med. Jag satt och amma och när jag var klar så kände jag av brösten en aning men varken mer eller mindre. A fick ta bebis så att jag skulle kunna gå och äta. På vägen från vardagsrummet där jag suttit är inte långt, jag menar vi bor ju i en helt vanlig villa, inte ett palats (!), men under dessa metrar känner jag smärtan i brösten när tröjans tyg kommer åt dom. Och hormonstinn som jag numera är så börjar jag att gråta samtidigt som jag känner hur jag börjar frysa och frossan bryter ut. Innan jag sätter mig för att äta (A och E åt medan jag matade lillasyster) så kollar jag tempen, 38 grader, så det är inget tvivel om saken. Frossan är inget jag hade inbillat mig. Efter att jag hade ätit hade tempen stigit ytterligare en halv grad.

En lång, kokhet dusch senare (då jag masserat och handmjölkat brösten) så kändes det lite bättre (även kombinationen alvedon och Ipren), men då de sagt på BB att om man fick feber så skulle man höra av sig till dom, så jag satte mig och ringde. Det var inget roligt samtal. Det brukar inte vara det när man inte blir riktigt trodd, även om de när jag la på slutligen insett att jag inte bara var sjåpig.

”Men det är ju bara sex dagar sedan du födde, man brukar inte få mjölkstockning så tidigt!”

”Näe, kanske inte, men jag har det i alla fall. Jag har ju alla symptom: ömma och hårda bröst, feber och frossa osv. Och jag hade ju det med fen stora tjejen. Flera gånger så jag vet ju hur det känns!”

Och lite senare under samtalet:

”Jaha, så du har feber?”

”Eh, ja, jag har feber! Och frossa.” och då har jag hackat tänderna under hela samtalet

Och ännu senare i samtalet

”Du tror inte att det är vanliga spänningar i brösten som man får precis i början när man har börjat amma?

och

”Skulle det inte bli bättre så får du ringa oss imorgon igen. Eller amningsrådgivningen. Fast jag vet inte om de har öppet imorgon?”

Suck! Inte konstigt att jag drar ut i det längsta för att kontakta vården!

Bättre var det när jag slutligen igår fick tag på BVC för tid efter att ha försökt sedan i förra veckan (endast en som jobbar nu under semestertider och de har enbart telefontid en timme om dagen). Och det från ”vår” BVC-sköterska som vi även har till E. Och då har vi ändå inte haft henne när E var liten bebis och jag hade mina ständiga mjölkstockningar så hon visste inte om de problem jag haft innan… Gissa om det känns bra och förtroendeingivande för mig, som ännu inte träffat denna sköterska (A och svärmor har tagit E till de kontroller som varit de senaste åren och efter att vår förra sköterska slutade och denna fick hennes tjänst)

Läkarkontroll

Vi hade hoppats få åka hem idag, men Lillasyster behöver tydligen äta upp sig lite så det blev inget med det. Förhoppningsvis så ska det bli ordning på det hela för nu tycks den riktiga mjölken ha kommit igång och Lillasyster verkar äta rätt bra. Så håll nu tummarna!

Stolt storasyster

Idag fick den stolta storasystern träffa sin efterlängtade lillasyster för första gången. Visst, jag är nog fylld av hormoner, men jag blir alldeles tårögd vid minnet av hur storasysterns glädje och stolthet rörde mig! Min fina, fina E visste knappt till sig av glädje. Och så stolt hon höll i sin lillasyster (med min hjälp). Hur till dig hon blev när lillasyster grep tag i hennes finger. Eller när hon öppnade sina ögon och ”tittade” på storasystern. Hur hon pussade och kramade lillasystern. Och sjöng både Byssanlull och Vem kan segla och egna små vaggvisor när lillasyster började bli ledsen och kinkig. Min fina, fina plutta! Och tänk, nu har jag en till! En som till utseendet är en kopia av storasystern. Vi får se om det är tillfälligt eller om hon även i framtiden kommer att vara som hon. I vilket fall, det är inte klokt vad lyckligt lottad jag är!

Liten

Det är fullt här på BB så A har åkt hem och jag får dela rum med en annan mamma med bebis. Den andra bebisen har gråtit mycket nu de senaste timmarna, men min lilla snutt hon sover. Eller ok då, ibland kollar hon upp men blundar snart igen. I och med infektionsrisken i och med att den tidiga vattenavgången kommer personalen in och tittar till hennes andning. Den är bara bra.

Och här en liten bild på fröken, tagen nu, mitt i natten med mobilen, därav den dåliga kvaliteten

20140703-013853-5933215.jpg