Dagens sanning

Jag vet att jag beklagar mig i mesta laget. Men ett av mina motton i livet är denna:


Jag lyckas inte alltid hålla mig till det, det är jag ytterst medveten om. Men jag försöker. Och den som känner mig vet om att jag har historiskt verkligen försökt leva efter det. Och jag lovar att jag ska fortsätta försöka. 

Annonser

Söndag kväll och ännu en vecka går mot sitt slut. Helgen som varit har varit bra, ända från i torsdags tills idag, om man bortser från det som är jobbrelaterat. Torsdag var vi effektiva. Redan innan lunch hade vi varit iväg och handlat både kläder till A och till tjejerna. På eftermiddagen tog vi och cyklade iväg för att köpa lite glass. 

Fredag så jobbade jag några timmar. Under tiden åkte A och barnen till bästa Farmor och Farfar. A och Farfar åkte och fixade med båten, Farmor och barnen åkte till Slottskogen och Plikta, lekplatsen där. Efter jobbet åkte jag hem och städade lite innan jag åkte efter resten av familjen och så åt vi middag hemma hos dom. 

Lördag var en späckad dag. På förmiddagen blev det en cykeltur till Gödebergs för att se deras kosläpp och smaka lite på det de hade att bjuda på via sina leverantörer och på eftermiddagen så åkte jag och E och tittade på Snövit med Nanne Grönvall som elaka styvmodern och Yohio som den räddande prinsen. Jag måste säga att Nanne inte levde upp till mina förväntningar, men däremot så var Yohio desto bättre. 

Jag får be om ursäkt för den dåliga bildkvalitén

När vi kom hem så var E alldeles till sig efter musikalen. Även om biljetterna i mitt tycke var i det dyraste laget så kändes det efteråt att det var värt det då E uppskattade det så mycket. Det kändes i mammahjärtat när hon dansade loss i slutet av föreställningen när de spelade dvärgarnas låt 😍. Min älskade tjej…

Idag ägnades förmiddagen åt städning för att på eftermiddagen kunna njuta av social samvaro. Det blir alltför lite av den varan, kan jag tycka emellanåt. Ska vi träffa folk så är det jag som får planera det. A gör det inte, även om han när det väl kommer till kritan är den som är mest social. Jag är helt enkelt den som saknar det mest, jag fixar och donar för att det ska bli något överhuvudtaget, men i slutänden är det han som är bäst på det. Själv så blir jag efter ett tag mentalt väldigt trött och när jag väl får sätta mig för mig själv, då går luften totalt ur mig. A i sin tur kan fortsätta vara social och umgås hur länge som helst. Men även om jag blir så trött, och i vissa fall medvetet söker mig lite ensamhet för att därefter orka med att fortsätta vara social, så tycker jag att det är superkul att umgås och träffa folk. Jag till och med kan känna att jag behöver det för att må bra. Det är bara det att jag behöver även tid för mig själv. Att landa. Att finna mer energi

Klirr

…och så har vi gjort av med en massa pengar. Vår frys la av och då kylen är lika gammal, liksom ugnen, som verkligen sjunger på sista versen, så åkte vi iväg och handlade. Vi borde kanske passat på att köpa även en ny fläkt, men vi lät bli även om den enligt mig är totalt värdelös. A var så tveksam till en ny fläkt så jag fick ge mig. Men nu är vårt sparkonto betydligt mindre, men på fredag får vi våra nya vitvaror

  
  
Vi var lite sugna på att köpa rostfritt men då vi nyligen köpte en ny diskmaskin och den är vit, plus att vårt kök är rätt mörkt så fick det bli vanliga vita vitvaror. Tydligen så är det allt vanligare att folk köper det igen, så då är vi kanske ”inne”? ☺️

På sätt och vis så ångrar jag mig att jag inte stod på mig när vi köpte ny diskmaskin att vi även skulle köpa det andra nytt, men men. Nu är det som det är. Och nu kommer jag nog kunna hålla mig i skinnet ett tag utan att shoppa. ☺️

Dagen i bilder

Idag så var det barnloppis på Öppna förskolan/BVC i byn. Jag köpte lite kläder till E som börjar växa ur sina gamla kläder. Och så shoppade jag loss på grönsaks-/blomhandeln i ”centrum”. Och så lite hö till kaninerna från järnhandeln (hmm, varför ville jag skriva ”hjärnhandel”? Kanske för att jag behöver en ny själv?)

Vaf svårt det är att välja blommor!
  
Gillart!
  

Hemma planterade E och jag lite höstblommor. Inte fel med lite höstfägring!

Så söta och goda!
  

Då, för kanske tre år sedan köpte jag jordgubbsplantor på Plantagen. Jag vet inte annat än att jag köpte två olika sorter, men namnet har jag inte en susning om! Det enda jag vet är att fler borde ha dessa! Vi har jordgubbar juni till och med tills frosten tagit död på mer eller mindre allt. De överlever att bli uppätna av rådjur (två gånger har de härjat ordentligt och då ätit upp alla blad och blommor och bara lämnat ”stammen” kvar. Men de har tagit sig igen och blommat om möjligt ännu mer och gett mer jordgubbar. Och smaken…!

Giftigt! Men vackra!

Efter att vi hade fixat med blommorna och Lillasyster hade sovit middag åkte vi till favorit-second handeln. Än en gång hittade jag lite saker till E. Men på vägen dit från bilen så hittade vi dessa svampar.  En liten, en stor. Giftiga, men ack så stora!

Efteråt gick hela familjen en promenad i höstsolen.  Och Lillasyster vägrade vagnenstora delar av hemvägen så hon gick nästan kanske 5-800 meter helt själv! Och då var det mesta i brant uppförsbacke! 

På vägen mötte vi M som höll på i sitt trädgårdsland och av henne fick vi en del grönsaker som hon höll på och skördade. Bland annat zucchini.

Färskare kan det knappt bli!
  

Potatis, morötter och rödbetor fick hoppa in i ugnen. Kycklingfiléer hamnade på grillen 

Mums!
  Tyvärr så kom jag lite väl nära grillen…
Aj, aj, AJ!
 
Efter middagen somnade Lillasyster snabbt som bara den och så gjorde även E när  hon väl kom i säng.

Åldersnoja

Jag tror bestämt att jag har drabbats av en lite tidig 40-års-kris. I november nästa år blir det 40 år sedan jag såg dagens ljus för första gången och med anledning av detta har jag haft mycket tankar på senare tid om mig själv, dem person jag är, vad jag hittills gjort i livet, vad jag vill göra framöver och hur andra halvan (?) av livet kommer att se ut. 

Det är inte mycket i mitt liv som jag ångrar. De flesta val jag har gjort i mitt liv har jag gjort utefter den information jag haft och utifrån det så har jag för de allra mesta valt det som jag trodde var bäst. Det är rätt skönt att känna så.

Något jag däremot idag sörjer är alla de vänner och kompisar som försvunnit på vägen. Om jag ska vara ärlig så har jag idag, eller ska jag säga vi, A och jag, inte så många vänner som vi verkligen umgås med. Visst, jag har lite vänner/kompisar/bekanta som jag ibland träffar för en lunch eller fika eller något, men i de flesta fall är det inte mer än så. De vänner som jag ändå har, är lätträknade och bor alltför långt borta. 

När jag ser bakåt på mina snart 39 år i livet så ser jag många kompisar och vänner som har kommit och gått. I några fall har vänskapen bara runnit ut i sanden, i andra fall har vi vuxit ifrån varandra och i andra har antingen jag, eller min vän valt att avsluta vänskapen. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen, jag vet att jag inte är helt lätt person att vara kompis med! Samtidigt som jag är trogen de vänner jag har nära och kan gå genom is och eld för deras skull så låter jag inte mig själv bli behandlad hur som helst. Jag vill inte heller vara den som gör allt för vänskapen, som alltid ställer upp, men själv aldrig får stöd. Inte vill jag heller bli sviken och har jag blivit sviken tillräckligt många gånger så får även jag nog. Eller som den där kompisen som jag hade och som kom och hälsade på mig nere i Kalmar när jag pluggade där. När jag i efterhand fick veta att hon hade gått och snackat skit om mig så slutade hon existera för mig. Men ändå saknar jag den vänskap vi en gång hade och undrar än idag hur hon har det…

Just den här bristen på riktiga vänner känns lite tung för tillfället. Jag skulle så gärna ha en riktig fest med massor av inbjudna. Kanske redan i år som kräftskiva eller nästa år när jag fyller år. Frågan är bara vem jag/vi skulle bjuda? Som sagt var, de riktiga vänner som jag har bor en bit bort. Och de övriga… Jag tvivlar att de skulle vilja komma. Vi har i och för sig det där gänget som vi nu sex år i rad har bjudit på kräftskiva, men även det gänget börjar jag nu tvivla på. Mina tvivel kommer av en enda anledning, dessa personer har vi de senaste åren bara umgåtts med en gång om året, på vår kräftskiva. Visst, livet kommer emellan med allt vad det innebär men borde man inte umgås lite oftare ändå om man är vänner? Och borde inte någon annan ändå ta initiativet för en gångs skull, någon annan än jag och A?  Jag vet inte. Men det är så det känns. Och det känns ordentligt. Det gör ärligt talat ont. 

 
Visst vet jag att jag inte är någon enkel människa, men är jag verkligen så hemsk? Och tråkig? Jag vill trots allt inte tro det. 

En annan sak som får mig att tro att jag hamnat i en 40-års-kris är mina funderingar på jobbet. Är det hos den här arbetsgivaren jag vill jobba? Är det med de arbetsuppgifter jag vill jobba med? Inom det området överhuvudtaget? Om inte, vad vill jag i så fall? Starta eget? Bli konsult? Söka efter en högre befattning? Lägre? Skola om mig? Skaffa en egen liten butik? 

Och boendet. Om man skulle köpa släktgården i Värmland och försöka skaffa ett liv där uppe? Eller sälja huset vi har, köpa tomt och bygga något nytt? Eller flytta till lägenhet och skaffa sommarstuga? Eller bara köpa något annat? Ändå trivs jag ju med huset vi har, både i storlek och utformning, trots att den inte är så märkvärdig. Men det är ju inte jag heller.

Sedan så har vi ju den där barnlängtan jag känner. Eller jag vet egentligen inte om det är barnlängtan jag känner då jag ofta känner att de två jag har är mer än nog, samtidigt som tanken ”tänk om” dyker upp. Syskonvagnar är intressanta att kolla på. Och min mage känns så tom. Jag saknar graviditetstestandet. Och känslan av liv inuti mig. Jag saknar de (få) alltigenom mysiga stunderna med bebis. Jag saknar även amningen. Lustigt nog. Och att veta att jag aldrig mer kommer uppleva det känns vemodigt. Man kan väl lugnt säga att jag är ett gott exempel på att bara för att amningen inte fungerade första gången så betyder inte det att det inte fungerar med nästa barn. Men allra främst så saknar jag en person till att älska och få äran att se växa upp och bli en egen personlighet och en egen person. 

Något annat jag har tänkt på är min kropp. När jag var liten så ser jag på olika gruppfoton från lekis och skolan hur mycket större än de andra som jag ser ut. Inte så att jag är överviktig eller så utan allmänt bara större. Lite längre, kanske, men absolut inte tjockare. Jag var proportionell. Lite längre, lite, jag vet inte hur jag ska beskriva det… Hur som, sedan växte de jämnåriga ikapp mig och jag ansågs vara liten och spinkig. Min innebandytränare försökte få mig att äta upp mig lite. Vissa trodde jag hade anorexia eller bulimi, vilket jag absolut inte hade. Jag ville gå upp, men kunde inte. Förrän en dag när jag insåg att kilona hade smugit sig på mig. Många var dom, många som jag inte lyckas bli av med annat än när jag är gravid. En kroppsdel som jag aldrig gillat är mina ben. De är korta och tjocka. Och fulla med synliga kärlnät. Även när jag var som smalast var de bastanta. Som målvakt i innebandyn var jag tvungen att ha herrstorlek på knäskydden… Idag är även min mage och mina bröst några som jag inte är så värst nöjd med. Magen är plufsig och brösten hänger snart nere i knähöjd. Men samtidigt är jag ju så enormt nöjd med just benen och brösten.  Benen har ju burit mig så många mil och brösten, ja, de har jag lyckats amma med! Inte illa, kan man tycka! Mina ben är inget jag visar upp med stolthet, snarare tvärtom, men de fungerar i alla fall 

Det är mycket jag funderar på. Vilka val ska jag göra? Vilka vägar ska jag gå? Fortsätta på den jag står på nu, eller välja någon av alla dessa avfarter som korsar min väg? Jag vet inte. 

Nu börjar denna vistelse i Värmland lida mot sitt slut och imorgon åker vi återigen hem. Dessa två sista dagarna har bjudit på utelunch, igår på Sillegården och idag på Diner 45, både kan jag varmt rekommendera. Sillegården erbjuder på Carl Larsson-romantik och dyr hantverk medan Diner 45 bjuder på god, amerikansk mat i en charmerande 50-talsmiljö. 

Efter Sillegården åkte vi till Rottneros park där vi strosade runt och njöt av den vackra miljön och E lekte på den roliga lekplatsen. 

  
  
   
 
Men rackarns vad kallt det var! 10 grader. Men trevligt!

Försäljning

Det blev ingen försäljning av bilen i helgen. Köparen ville inte köpa om hon inte fick betala minst 20000kr kontant. Efter allt som varit kände jag att hon fick ta och behålla sina pengar själv och jag behöll bilen. Jag vill ju bli av med den, men inte till vilket pris som helst!

Idag så åkte vi och hälsade först på min yngsta syster som bor 2,5 bort. Efter lite fika i vårsolen med henne, hennes sambo, hennes två barn och  hennes vindögde hund och ett gäng glada hönor och två tuppar springandes i trädgården åkte vi ytterligare en 30 minuter längre bort för att hälsa på min äldsta systerdotter med familj. 

 

Efter ännu mer social samvaro och god lasagne så körde vi sedan hem, belåtna över att ha skitit i alla måsten och gjort något trevligt istället (om än jobbigt med tanke på resan, sammanlagt sex timmar i bilen).

Stackars Lillasyster tyckte det var jobbigt med alla djur. Särskilt den (enligt henne) otäckt stora monstret till boxer som min systerdotters familj har. Hunden är inte så värst uppfostrad och hoppar och slickar på folk och när den glädjefyllt hoppade upp mot mig som bar på Lillasyster när vi gick in i trädgården blev Lillasyster rejält uppskrämd. Jag älskar djur, och då särskilt hundar. Eller jag har i alla fall gjort det innan. Men nu dessa två hundar… Den ena kan vara med och tävla om världens fulaste hund och den andre, som trots sin storlek är totalt ouppfostrad… Nej, det blev lite väl mycket! Tacka vet jag våra kaniner!

Det var den skatteåterbäringen det

Sedan någon gång i vintras har kommunen hållt på med VA-arbete på granngatan. Nu är den klar och nu har de påbörjat arbeta på vår gata och utanför oss. 

När huset byggdes på tidig 60-tal så var det ok att koppla ihop rören för dagvatten med avloppsrören. Det är det inte idag. Så nu måste vi byta ut våra. De som gör jobbet åt kommunen vill ha 2500kr för grävningen. Då är inte rör och asfaltering inkluderad i priset. De uppskattar att det är i alla fall 12 meter att gräva… Så nu vet vi vad vi ska lägga vår skatteåterbäring på. Och pengarna jag hoppas få på min lilla röda bil. 

Harmoni

Sitter ute på trappen. Barnen sover. Kaninerna som precis har blivit inlåsta  i sin nystädade bur mumsar nöjt på maskrosblad och kvistar. Fåglarna kvittrar för fulla muggar. Och jag känner mig tillfreds. Idag har jag inte tänkt så mycket på jobbgrejer. Idag har det mestadels varit frid och fröjd. Ok, A har varit på uruselt humör. Och enligt honom har Lillasyster varit allmänt missnöjd. Det har jag inte märkt så mycket av då jag och E har varit tillsammans, vi två hela dagen, och pysslat i trädgården. 

Direkt efter frukost åkte vi iväg och köpte jord, gödsel och täckbark. Sedan ställde vi oss och fixade med två av våra odlingslådor. Kanske är det i senaste laget, men äntligen blev det gjort! En fylldes med potatis. Den andre fylldes med jordgubbsplantor. Jordgubbarna är våra gamla, trogna plantor som vi nu haft i några år, men som nu fick flytta till ny låda med ny och fin jord. Hoppas de kommer att gilla sitt nya ”hem”! Förra sommaren orkade jag inte hålla efter ogräset, och gräset, så de blev helt överväxta. Nu hoppas jag kunna hålla bättre ordning på dom. Både lådorna höjde vi en krage. Lådan som jordgubbarna kom ifrån lät vi vara. Den får jag (vi?) ta en annan dag. Vi hann även börja fixet med den nya kaninburen också. Nu är det ”bara” att sätta på den saknade kortsidan, fixa en ”dörr” till rampen (så att de kan gå ut och in själva) och så måla den. Plus fixa en säker utegård. ”Bara”…☺️

Och så var vi och köpte ägg från vår underbara äggsäljare med dom godaste äggen. Och lyckligaste hönorna. Jag tror minsann att han är nog en av de stoltaste hönsägarna som finns. Han är lite gullig. Nu har det inte gått åt några ägg på ett tag för oss. Han hade varit orolig över att det hade varit något fel på äggen då vi inte hade varit och köpt. Söta han! 

För en utomstående kanske dagen inte har varit så märkvärdig. För mig har den varit näst intill perfekt. Helt perfekt hade det varit om A hade varit på bättre humör. Jag försökte lätta för honom genom att erbjuda mig att ta både barnen men han avböjde. Och fortsatte att sura. Men det är bara ett litet, knappt märkbart sandkorn i hjulen. För annars har det varit så bra. Jag och E. Glada. Tillsammans. Pysslandes villigt med några av de ”måsten” som hängt över mig ett tag nu. Och som hon sa, det känns som om dagen har gått fort! Som bara några minuter. Min älskade lilla, stora tjej! Älskar henne så!

Ho aj aj aj

Imorse när jag vaknade och såg ut möttes jag av ett vinterlandskap. Under morgon och förmiddag fortsatte det att snöa. Fram emot elva slutade det och när vi hade ätit lunch gick vi ut. E, som återigen var piggare, lekte med kaninerna i snön och när jag hade fått Lillasyster att somna i vagnen satte jag igång att skotta. Vår uppfart är stor. Väldigt stor. Två bilar får man plats med mer än väl. Tre går och fyra kan man få in med bra planering, men då skulle man bog även få plats med en smart. Och den skottade jag. Ok, med lite hjälp av E som kom efter en stund och ville hjälpa till. Snötäcket, ca 12-15 cm djup blötsnö var rätt tungt. Och då jag dessutom fick för mig att göra ett snöfort åt E av en del av den skottade snön så fick jag bära snön en extra bit. När jag kom på den idén tyckte jag att den var lysande. Men nu… Mina arma ryggmuskler som inte är alltför vältränade för tillfället skriker nu i protest. Men roligt hade vi i alla fall, E och jag!

E:s vattkoppor har nu allt mer börjat skorpa sig. Några koppor var det kvar men ändå. Snart hoppas jag att vi har vår pigga tjej här igen!

IMG_7442
Suddig bild, men ja, ni ser. Och detta är ändå inte det ställe som var värst. Jag förstår E som inte ens vill se sig i spegeln för tillfället. Min lilla gosetjej.

Vändningen

Vattkopporna hade tack och lov sin kulmen igår. Natten som var, var dock jobbig om än inte lika jobbig som natten innan och mest för att A tog in E till oss rätt tidigt. Hon vaknade flera gånger och varje gång glömde hon att viska utan pratade högt vilket ledde till att Lillasyster vaknade. Varenda gång. Och så tog det tid att få både att somna om igen.

Idag har det som sagt var varit mycket piggare tjej så när regnet/snöblandade regnet slutade gick vi ut för att låta kaninerna springa av sig i sin rasthage. Och vi blev kvar där i bortåt två timmar! E hade så mycket energi att hon tom byggde en hinderbana till kaninerna.

IMG_7436

Lillasyster somnade i sin vagn så jag kunde passa på att städa kaninernas bur. Skönt! Det var välbehövligt!

Dilemma

Jag är en stor djurälskare och skulle verkligen vilja ha husdjur. Jag har alltid haft husdjur. Tills jag träffade A vill säga då han är allergisk. Det var inte så att jag då valde bort djuren utan jag pluggade då och hade hund men jag och mina föräldrar hade ”delad vårdnad” av henne då jag stundvis under vissa läsperioder hade väldigt långa dagar i skolan. Men så blev hon dålig och vi fick ta bort henne. Då var hon bara ett par veckor ifrån att fylla 14 år.

Visst har jag haft akvarium och fiskar sedan dess, men fiskar är som bekant inte så roliga djur att umgås med…

Nu har jag under en längre tid funderat på kanin, eller bättre sagt en utekanin. Jag vet att utekaniner kräver mycket och jag har verkligen läst på om det, tycker jag. Jag har till och med i fantasin byggt upp en stor rastgård där den/de skulle få vistas när den/de inte vill vara i buren. Då jag är väldigt medveten om A:s allergi men framförallt motvilja mot allt vad husdjur heter så vet jag att det är jag som skulle få ta hand om all skötsel, inte mig emot. Som sagt var, jag har haft djur förr.

Nu har jag blivit erbjuden att ta över två utekaniner. Tyvärr så går de två inte ihop så det går inte att ha dom i samma bur. De är enligt ägarens utsago snälla och goa och har aldrig bitit någon människa. Jag har inte träffat dom för jag vill inte bygga upp några förhoppningar förrän det är helt beslutat om det blir något eller inte. För det är ju det. A vill inte ha några djur. Inte ens om de bor ute. Han säger att ”tekniskt” så kan han inte säga nej, men han vill inte och det kan han säga. Han vill inte ha djur. Inte en kanin, inte något annat heller. Så nu står jag i valet och kvalet, ska jag ta över kaninerna ändå och skita i vad han tycker, eller ska jag försöka glömma min dröm om djur?

En sak som han frågade mig när jag tog upp saken var vad jag hade tänkt göra med kaninen/-erna om vi åkte någonstans. Min tanke var att be någon vi kände att ta hand om den. Det är ju ändå inte så ofta vi är iväg. Snarare tvärtom. De gånger vi är borta mer än ett par nätter är när vi åker till Värmland och inte ens då är vi borta så länge. Och jag tror inte att det ska vara så svårt att hitta någon som vid de tillfällena ville kolla till kaninerna.

Så mitt dilemma är, hur ska jag göra? Ska jag bli kaninägare eller inte?

Julgran

I söndags skulle vi iväg för att införskaffa årets julgran. Vi har en lokal handlare som säljer för en lokal idrottsförening granar och där brukar vi köpa vår gran varje år. När vi var på väg ut till bilen för att åka dit kom grannen. De hade haft samma plan men när de kom ner visade det sig att granförsäljaren hade stängt. Då kunde jag inte låta bli att fundera på hur mycket de kunde förlora på det. Jag menar, hur många är det inte som köper sin gran på helgen 1-2 veckor innan jul? Borde man inte ha öppet då i alla fall någon timme på lördagen och söndagen? Nu verkade de inte ha haft öppet över huvudtaget där på söndagen, tio dagar innan jul. Dumt tycker jag! Det slutade med att vi åkte till ett annat ställe och köpte oss en gran. Själva köpet var snabbt avklarad. Jag spanade in en gran redan när jag steg ut ur bilen. A och E höll med om att den var fin så fem minuter senare var granen betald och vi stod och surrade fast den på takräcket.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b96/40873917/files/2014/12/img_7132.jpgg
I väntan på att bli klädd

Dagen i bilder

Det är alltför sällan som jag har bilder med här men idag så får det bli desto fler. Som vanligt med taskig kvalitet pga att de är tagna med mobil, men ändå, det är bilder.

Idag har det städats och putsats fönster

IMG_6971.JPG
tills fönsterputsarens batteri tog slut. Vilken tid det tar att ladda den fullt igen!!!

Nya diskmaskinen har fått gå också.

IMG_6970.JPG
Rackarns vad tyst den är! Just nu är den nog min favorit hushållspryl hemma hos oss. Den gamle maskinen gav vi bort till en ensamstående tvåbarnsmamma. Den fungerade fortfarande men ett motstånd till luckan hade gått sönder så när man skulle öppna luckan flög den upp. Visst hade vi kunnat behålla den själva men det kändes inte helt optimalt när man snart har en krypande bebis i hushållet. Kraften från luckan var inget jag ville skulle slå min bebis!

Det har även adventpyntats, både ute och inne

IMG_6969.JPG
Ljusnäten vi brukar ha i busken vid uppfarten är putsväck så den får A ta och leta efter i dagarna. Det jag hittade, förutom slingan till altanräcket, var detta, trasiga

IMG_6943.JPG
”Någon” hade lagt den bland spadar och andra verktyg och kapat av sladden. INTE BRA!
Sedan åkte vi på julmarknad vid Gunneboslott

IMG_6963.JPG

IMG_6962.JPG
Jag har aldrig varit där innan och tyckte att det var fint, även om själva marknaden inte var så mycket att hänga upp i granen. Men de hade fina hästar som man kunde åka vagn efter

IMG_6968.JPG
Det fanns gulliga hus där gårdstomtarna bodde

IMG_6966-0.JPG
Och en ko som både stora och små kunde leka på(/med)

IMG_6964.JPG

Imorgon kommer A:s kusiner på besök med sina familjer. Den ene bor i Gävle så honom och hans familj träffar vi inte alltför ofta, men det är ungefär lika ofta som kusinen som bor sisådär 10 minuter härifrån… Men det ska bli kul att träffa dom! Kusinen som bor här i närheten träffade vi senast vid dopet, men då hann vi inte prata så mycket, men den andre kusinen, hennes bror har vi inte sett sedan januari. Så nu är det dags! E är till sig för nu får hon äntligen visa upp alla sina leksaker för barnen 😊

Jag har fått nog

Jag tycker att jag har haft nog av illamående och kräkningar för ett bra tag framöver. Det tycker tydligen inte min kropp. Inte vad det gäller illamående i alla fall. Idag hade vi tänkt äta på Ikea. Jag hade tänkt testa deras julbord men väl där så var jag inte ett dugg sugen på det. Istället valde jag en av deras ordinarie rätter, men när det ställdes på bordet var jag inte sugen på det heller. Snarare tvärtom. Frånvaron av matlusten gick snabbt över till illamående. Ett illamående som har kommit och gått hela kvällen. Vi får se om detta utvecklar sig till magsjuka eller om det bara stannar vid illamående. Kul är det i alla fall inte! Och magsjukan får gärna hålla sig borta för imorgon kommer rörmokaren och fixar rören till diskho och diskmaskin (som hittills har varit ett orosmoment för oss pga husets förra ägares idé om att han kunde fixa allt själv) plus installera den nya diskmaskinen. Att vara magsjuk och inte ha något vatten tror jag inte är någon hit… Så snälla, håll tummarna för att det inte blir något mer!

Vägrar ge upp

Snart är det första advent men ser jag mig om i trädgården så ser jag att vissa växter ännu inte gett upp för denna gången. Ja, det räcker att jag går utanför ytterdörren så känner jag doften av lavendel.

IMG_6937.JPG

Bredvid den kämpar min gula ros (för övrigt den enda som rådjuren inte ätit upp, peppar peppar)

IMG_6939.JPGh

Liksom jordgubbsplantorna

IMG_6942.JPG

IMG_6941.JPG

Ägg i olika form

Igår på vägen hem från vår Helsingforskryssning stannade vi till på Habblarps trädgårdar utanför Mjölby och hämtade de ägg vi hade lyckats få beställa trots att de har stängt för säsongen. Jag måste säga att det känns bra att köpa ägg från höns man vet har det bra (och som dessutom har en fantastisk matte som försvarar sina djur med både näbbar och klor mot rovdjur, förutom att hon är så fantastisk i sig själv med allt hon tar för sig, tex modet att starta egen handelsträdgård), och dessutom, är de inte vackra så säg?

IMG_6860.JPG

En annan sak som är aktuellt vad det gäller ägg är JZ:s resa till Åbo där deras donator idag har äggplock och där JZ:s man har fått ge sitt bidrag. Nu håller vi tummar och tår för mängder av toppembryon, förhoppningsvis lika många som de fina äggen vi fick köpa från Habblarp! Och jag sänder även en tanke till alla dom som ställer upp som äggdonator. Det är en tuff sak att göra, det är ju inte direkt som att vara spermiedonator… Tänk vad mycket hopp och glädje dessa hjältinnor kan ge!

Kaos

Natten som var, var väldigt orolig från Lillasysters sida. Hon hade mycket gaser vilket gjorde att hon sov oroligt och därmed gav ifrån dig mycket ljud, vilket i sin tur gjorde att jag inte fick mycket sömn. Jag hade hoppats få sova på förmiddagen efter att ha lämnat E på dagis, men tji fick jag. Visst, Lillasyster somnade på vägen hem, men det var väl max 20 meter från tomtgränsen. Jag orkade inte gå upp för backen ytterligare en gång så jag chansade och gick in och läste GP för att vänta ut och se hur det skulle gå. Mycket riktigt så vaknade hon snart. Det positiva är att jag hann i alla fall precis läsa klart tidningen. Sedan var hon vaken hela dagen tills det var dags för att hämta E. Återigen somnade Lillasyster men så fort vi kom hem så vaknade hon.

När A kom hem så var E ledsen och grät (och trött) för att granntjejen precis hade blivit hämtad och gått hem, Lillasyster var övertrött då hon knappt hade sovit något på hela dagen, jag var genomtrött, stressad mellan de två barnen och maten som stod och brändes på spisen och allmänt i upplösningstillstånd. Man kan väl säga att det var tur att han kom hem tidigare än vad han brukar.

Nu har i alla fall lugnet lagt dig i huset. Både tjejerna har somnat och jag funderar på att göra detsamma. Men först alla ”jag-ska-bara…”

Lite höstbilder tagna med skitig mobilkamera:

IMG_6556.JPG
På väg till förskolan

IMG_6542.JPG
Jag är SÅ nöjd med vår häck! Nu ska den bara växa sig stor också men man kan ju redan nu ana hur fin den kommer att vara kommande höstar

IMG_6563.JPG
Svamptider. Och nej, jag plockade dom inte 🙂

Ättika – tips från husmor

Här kan man få tips på hur man kan använda ättika

1) Tvätta cd-skivor
Fukta en mjuk trasa med lite ättika, torka av dina smutsiga DVD-skivor och vips har du räddat livet på dem.

2) Få bort deodorantfläckar
Har dina t-shirts blivit missfärgade i armhålorna av deodorant? Spraya på ättika med hjälp av en sprayflaska och missfärgningen har goda förutsättningar att försvinna. Fungerar även bra på fläckar orsakade av senap, tomatsås eller ketchup.

3) Få bort prislappar
Prislappar är vanligtvis svåra att få bort helt. Med hjälp av ättika kan det gå mycket lättare. Gnip på lite på området där prislappen suttit och vänta i fem minuter. Sen borde det som återstår av prislappen vara lätt att torka bort.

4) Bota en ond hals
Häll i två teskedar i din luftfuktare och din onda hals borde bli mycket bättre.

5) Slipp myrorna
Spraya ättika där du tror att de kommer in i ditt hus. Det kommer att ha en avskräckande effekt på de oönskade besökarna.

6) Lindra insektsbett
Få betten att sluta klia genom att dutta på dem med en bomullstuss som du fuktat med ättika. Kan även användas för att rengöra sår.

7) Få nagellacket att sitta längre
Börja med att tvätta naglarna med en bomullstuss som du blött med ättika innan du applicerar nagellacket, så sitter det kvar längre.

8) Frostfria bilrutor
Vill du att dina bilfönster ska vara frostfria när du vaknar på vintermorgonen kan det vara en idé att applicera en blandning bestående av tre delar ättika och en del vatten.

9) Få vitare tänder och fräsch andedräkt
Slå två flugor i en smäll. Nu kan du både få bättre andedräkt och vitare tänder, enkelt gjort genom att borsta tänderna med ättika två gånger i veckan.

10) Förhindra trasiga ägg
Vill du förhindra att dina ägg går sönder när du kokar dem kan du tillsätta en matsked eller två i vattnet.

Den som söker den finner

När E var liten så sålde jag hennes urvuxna kläder i stl 50/56 så snart hon hade gått upp en storlek. Vi skulle ju inte ha fler barn! Sedan fanns det inte tid att sälja och resten fick flytta ner till källaren när de hade blivit för små. Problemet är att källaren är rätt stor (ca 70kvm), vi är dåliga på att organisera, påsarna/lådorna var otillräckligt märkta, i vissa fall blandade med flera olika storlekar osv så jag visste inte var de fanns och vad vi hade. Jag har länge velat gå ner och leta, men inte haft tid, ork och möjlighet att göra det. Inte förrän idag då bästa svärföräldrarna kom på besök. Medan A och hans pappa fixade med E:s rum så var svärmor med E och Lillasyster och jag fick möjlighet att gå ner i källaren och leta i gömmorna. Och jag hittade mängder med kläder i storlekarna 62 och 68. Lillasyster har ännu inte vuxit ur storlek 56 men är på god väg. 68 är alldeles för stort men 62 är ok även om vissa är stora i storleken. Det roliga med kläderna jag hittade var att många kände jag igen och hade till och med minnen till, men så fanns det kläder som jag inte kunde minnas överhuvudtaget… Är det ett tecken på att man har för mycket kläder, tro? 😉 Det betyder i alla fall att vi inte behöver köpa något till Lillasyster då vi har allt, vilket ju har sina fördelar. Samtidigt så är det ju kul att shoppa…

Viltsafari

Igår var vi, dvs jag, syrran, A och mina två fina flickor på viltsafari på Eriksbergs viltreservat . Det var verkligen en upplevelse att se dessa vilt strosa runt i naturen! Har ni vägarna förbi kan jag verkligen rekommendera ett besök där! Och jag kan verkligen rekommendera ett besök i deras restaurang! Det fanns både goda viltalternativ och vegetariska alternativ. Och det vi åt smakade enormt gott!

Turen runt parken är ca 10 km långt och tar ca en timme. Den går genom den vackra Blekingenaturen ich man kan bl.a. se kronhjort, dovhjort, vicenter och vildsvin. Och så den röda näckrosen från Fagertärn i Tiveden.

Sugen på lite bilder? Varsågod! Jag har inte kollat på dom och de är tagna med mobilen men jag hoppas att de är någotsånär ok

IMG_5983.JPG

IMG_5990.JPG

IMG_5997.JPG

IMG_6001.JPG

IMG_6004.JPG

IMG_6003.JPG

När vi kom tillbaka hem till syrran fick vi se ännu mer vilt, nämligen en liten och söt igelkott

IMG_6016.JPG

Trött

Efter en andra natt på raken med dåligt med sömn så kändes det helt underbart när finaste svärmor kom åkandes med ett gäng blommor som hon planterade i en blomlåda som hittills i år enbart har innehållit mossa, några penséer som tagit sug från förra året, och en hel massa ogräs. Hon passade även på att plantera om några andra blommor på altanen och plötsligt så kändes det som om man återigen kunde vistas där ute utan att skämmas för alla krukor bevuxna med alla möjliga sorters ogräs. Om det växte något öht vill säga. Själv så har jag gått här med dåligt samvete varenda gång jag sett dessa krukor, men orken har verkligen inte funnits där.

20140622-171707-62227111.jpg

Men med världens bästa svärmor så är det fixat!

Städdille

Inatt sov jag än en gång som en kratta och vaknade genomtrött. Jag var så trött att jag grät lite också innan A åkte till jobbet. Men jag var ju tvungen att gå upp för E skulle ju till dagis. Direkt efter åkte jag och handlade. Tänkte att det var lika bra att ha det gjort så att jag kunde gå och lägga mig och sova middag sedan.

Sömnen verkade göra susen, för när jag vaknade sprudlade energin ur mig. Så när E kommit hem från dagis så fick hon leka med granntjejen A och jag satte igång att städa. Och jag städade. Och jag städade. Och jag städade. Jag gick tom och torkade av samtliga dörrar. Och alla dörrkarmar. Och tog ner alla gardiner och tvättade dom. Det jag inte gjorde var sutterängplan och putsa fönster. Men annars så tror jag att allt är städat.

Först när jag hade hållit på ett tag kom jag på vad jag har läst och hört ibland. Att just sådan här städmani kan man drabbas av strax innan förlossning. Vi får se om det är så. I vilket fall så kändes det bra att få rent och fint i huset. Och skönt att för första gången på jag vet inte hur länge känna att jag har bidragit till det hela, jag har ju inte haft så mycket ork de senaste månaderna. Men nu så… Men så känns det också i kroppen. Fötterna värker. Ryggen värker. Eller bättre sagt ryggslutet. Fogarna är inte roliga. Bebis är livlig. Men jag är nöjd.

Underbara svalka!

Dagens svala väder har varit helt underbar! Det har varit lagom varmt för att man klarar sig med kortärmat, men så pass svalt att jag ändå har kunnat känna mig som en människa igen. Ja, jag har till och med kunnat hjälpa A med häckplanteringen under kortare stunder och även rensa ogräs i våra odlingspallar. Och så lite frön i pallarna. Men gladast är jag över att ha kunnat hjälpa A lite. Det känns ju så jobbigt att se hur han jobbar och sliter och inte kunna hjälpa till alltför mycket. Igår kväll, efter att E hade somnat, så hjälpte jag honom att måtta avstånd mellan de plantor som han och svärföräldrarna hade planterat dagen innan och som vi nu hade fått bakläxa på (de var inte satta tillräckligt högt, de ska vara planterade i en kupa ca en decimeter över marknivå). Det var inte så betungande för mig, men det hjälpte ju verkligen till och det blev lättare för A. Dessutom så blir det ju trevligare när man gör saker tillsammans! Och för att inte tala om hur lättare det är att förtränga alla mygg och knott!

Idag har jag hjälpt till att kratta ner jord i (diket). Även om det inte kändes som om jag gjorde så mycket så märktes det hur mycket snabbare det gick att göra så! Men sedan blev jorden tyngre och mer lerig och då blev det för tungt för mig och jag fick lämna honom i sticket. Det kändes verkligen jobbigt att göra det, men vad göra?

Jag måste verkligen nämna hur jobbigt det känns att se hur han jobbar och sliter och att jag inte kan hjälpa honom så värst mycket. Det är svårt för mig att acceptera det. Och även om jag känner hur fantastiskt nöjd jag blir så känns det dumt, det är ju jag som under alla dessa år har tjatat om häck, inte han. Och nu, när jag är höggravid, ja, då sätter vi igång med det projektet. Snacka om usel planering… Fast det är klart, när jag var höggravid med E så höll vi på med det stora badrummet. Eller vi och vi, hantverkarna höll på. Men ändå. Större projekt ska vi visst göra när jag är höggravid 😉 Samtidigt, lite får A skylla sig själv att han får slita så. En av grannarna hade tydligen erbjudit sig att hjälpa till, men tydligen kunde A inte ta emot det erbjudandet. Fråga mig inte varför… Tjurskallig som alltid..,

Hur som, imorgon borde hela häcken ha blivit planterad!

Ljuva vår

Jisses vad man har längtat efter våren och sommaren! Men nu är den här, ljuva värmen och solen! Som den gravida sjöelefant som jag är så gillar inte min kropp alltför mycket värme, och vårt hus blir lätt alltför varm. Men på baksidan av huset, på altanen, är det svalt och skönt, och här sitter jag och njuter, läser i en kioskroman (lagom iq-befriat, orkar inte tänka alltför mycket), lyssnar på vinden som susar i träden i skogen och fåglarnas ystra kvitter och känner hur Lilla Stjärnan bökar runt i magen. Och just här och nu så mår jag bra. Jag känner mig nästan normal. Och jag passar på att njuta av stunden och känslan.

20140521-173717-63437898.jpg

Visst, skogen precis utanför vår tomt är inte den vackraste, men ack så grön och ändå så ljuvlig! Och nu är jag verkligen tacksam för att vi för snart sex år sedan köpte det här huset. Grönskan gör gott för själen. Liksom det ystra fågelkvittret. Det skulle jag inte fått i vår gamla lägenhet

Irriterad

Vi bor längst upp på en gata. Grannarnas uppfarter är inte så välplanerade så ska de göra något som kräver lastbil så blir det svårt, ja, omöjligt för dom att komma in om lastbilen inte åker först upp på vår uppfart och sedan backar in på deras. Och på vägen ut gör de samma resa igen

20140521-132227-48147827.jpg

Och det är egentligen inga problem med det. Om inte det vore så att lastbilarna måste vända sina hjul när de står still mitt på uppfarten. Och att vårt hus, liksom vår uppfart är byggd tidig 60-tal. Uppfarten är byggd för att klara vanliga personbilar. Inte tunga lastbilar som väger mer än 3,5 ton. Så om och om igen så kör dessa lastbilar sönder uppfarten. Om och om igen behöver det fixas till. Och idag hände det igen. Ok, grannen tog kontakt med A om att det hade hänt och lovade att fixa det, men likväl. Grannarna VET så väl vid det här laget. Kan de inte bara fixa sina transporter på annat vis? Varför ska vi alltid behöva bli lidande? Eller är det så att vi måste sätta upp bommar så att det är omöjligt för lastbilar att köra upp på vår uppfart öht? Eller måste vi gräva om hela uppfarten och göra den ”lastbilstålig” så att de kan fortsätta med sina transporter? Eller flytta hela uppfarten helt, kanske? Eller helt enkelt acceptera att några gånger per år få uppfarten sönderkörd och sedan behöva vänta X antal veckor tills grannarna får det fixat tills det är dags igen? Som det är idag så ser uppfarten ut som ett lapptäcke av alla lagningar. Och värre lär det ju bli…

Insekter

Nu är jag trött på allt vad insekter heter! Nyss var det fågelloppor, imorse, när jag duschade upptäckte jag en fästing som hade satt sig på min armbåge (!). Tur att den inte hade hittat någon bättre, mer undanskymt ställe..! Och jag som inte ens har vistats i skog och mark!

Blandad kompott

Nu har jag kommit så långt i graviditeten att besöken numera blir varannan vecka. Senaste besöket var igår. Allt såg bra ut, järnvärdet låg nästan på det samma som sist, dvs lite lågt, men inte så att jag behöver ta något tillskott. SF- måttet hade ökat 2 cm så nu ligger jag strax under översta kurvan istället för över, som jag gjorde vid senaste besöket.

I övrigt så är allt rätt ok. Igår var jag stupfärdig av trötthet. Inte blev det bättre av att jag hade min gravidyoga. Passet är lite i senaste laget för mig, efter en arbetsdag blir det lite försent med ett pass klockan 17:30. Dels så blir middagen sen för mig, dels är jag trött efter en lång arbetsdag och dels så ger den kombinationen, trötthet och hunger att jag blir illamående. De två gånger jag varit på yogan har illamåendet varit där och gjort sig påmind. Igår var den inte lika stark som den var första gången, då jag började kallsvettas av illamående. När jag väl kommer hem så mår jag så pass illa att jag har svårt att få ner något. Så frågan är egentligen, är det värt att gå på yogan när man mår så här?

Hur som, när jag kom hem så hade A inte lyckats få till någon middag men med rester från kylskåpet så gick det snabbt. Men i och med att han inte hade lyckats få till middag eller dammsuga huset (för att bli av med fågellopporna så måste man dammsuga ofta och sedan slänga dammsugarpåsen) så blev allt väldigt sent. Det i sin gjorde att E blev väldigt övertrött vilket i sin tur ledde till upprörda känslor, tårar och allmänt jobbigt. Så när hon absolut ville ha pappa för att läsa saga och lägga henne, kände jag, med min trötthet att jag inte orkade hantera det så hon fick som hon ville. Det i sin tur ledde till att jag fick ställa mig och dammsuga. Och med tanke på fågellopporna vågade jag inte stänga av dammsugaren förrän jag var klar, och bli klar tog sin lilla stund då jag verkligen försökte dammsuga grundligt. Men i slutet tog tröttheten överhand och tårarna rann ner för kinderna.

Läggningen av E tog sin tid. Jag misstänker att det berodde på just att hon var övertrött. Tillslut kom A ut ur hennes rum och bad mig ta över, hon ”kunde inte sova utan sin mamma”. Så jag gick in. Men innan dess var jag tvungen att instruera A om vad han skulle göra (som om det inte syntes, under dammsugningen hade jag flyttat på stolar, de två mattorna vi har, soffbord, flyttat ut soffdynorna från sofforna för att kunna dammsuga dessa och sofforna ordentligt och… Några minuter efter att jag hade gått in till E så somnade hon. Då bröt jag ihop. Jag kan säga att det är ytterst sällan som jag gråter för att jag är ledsen. Gråter jag så beror det på en av två orsaker:

1) Jag är riktigt rejält flyförbannad
2) Jag är trött

Och ju mer förbannad jag är, eller ju tröttare jag är, desto mer hysteriskt gråter jag. Och igår grät jag riktigt rejält. Och länge. Att gråta när man är trött är egentligen rätt skönt. Inte innan det bryter ut, och inte när man gråter som mest, men efteråt. För det släpper verkligen på alla spänningar och jag blir totalt avslappnad. Och man har blivit av med alla jobbiga känslor, tankar och allt annat jobbigt. Och det är ju skönt att ”rensa ut”. Och så var det även igår.

Idag har allt känns betydligt bättre. Jag kände mig mer utvilad, om än fortfarande trött. Och kroppen har också känts rätt ok, även fogarna har verkligen gjort sig påminda. Så snart jag ställt mig upp efter att ha suttit ner en stund så har smärtan strålat vid blygdbenen. Men efter en liten stunds rörelse/promenad har det släppt. Visst, det har tagit en liten stund och det gick inte fort i början, men bara jag kom igång så kändes det ok. Ja, kroppen har till och med känts så pass ok att jag utan problem kunde ta trapporna fyra våningar utan några som helst problem! Så idag har just de olika delarna i den s k hälsokorset varit väldigt tydliga för mig

Idag har jag även lyckats boka upp några grävare som ska gräva upp och förbereda för vår häck. Efter att ha kontrollerat dem att de kör med vit arbetskraft så är det nu bestämt att de kommer redan på torsdag, dvs i övermorgon! Det är en svensk ägare till firman, men det är polacker som utför jobbet. Engelsktalande sådana. Så det är väl mycket tack vare det som de kommer och gör jobbet en helgdag. Nu återstår bara att få häckplantorna beställda också… Så, så snart plantorna har kommit måste vi få ner dom i jorden och sedan… Efter nästan sex års väntan har vi vår häck! Förhoppningsvis så kommer vi med det slippa att folk rastar sina hundar i vår trädgård!

Att sova eller icke sova, det är frågan!

Jag känner mig som en tjurig liten unge som verkligen inte vill gå och lägga sig. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att vara vaken ett tag till, kanske se på någon film, eller läsa en bok eller… Men varför göra det, jag är ju faktist trött? Tröttare än vad jag egentligen kanske vill erkänna. Nä, när jag skrivit det här ska jag ta och stänga mina gråblå och försöka sova. Imorgon är det en ny dag, och det vore ju rätt skönt att somna och känna dig nöjd med vad som uträttats under dagen.

Idag har bästa svärföräldrarna varit hör och hjälpt till. A och svärfar, G, flyttade om en massa möbler så nu är mitt gamla pysselrum inte längre ett stökigt föråd, som stundvis har förvandlats till gästrum, utan nu är den städad och möblerad för att en bebis ska kunna flytta in. Min sängbotten i vår säng har bytts ut (hoppas att jag kommer kunna sova i den inatt och att kroppen tycker den är ok), gästrummet där nere har nu fått ta över möblerna från ”mitt rum” och blivit ett fint och fräscht gästrum/mitt pysselrum, och det rum i källaren som allt mer har börjat likna en verkstad har fått två hyllor. Medan männen höll på med ommöbleringen så höll fina svärmor K på ute i trädgården och rensade i rabatterna och klippte bort döda grenar och kvistar. Och jag? Jag var delvis med E och delvis så gick jag och småpysslade. Fast mest småpysslande blev det för mig innan de kom, så att det inte skulle bli så mycket annat än bära lite möbler för A och G. Till min förvåning har jag orkat mer än på länge, och kroppen har också till min glädje orkat med bra! Allt detta – att orka och må bra, även om jag varit både trött och känt av både rygg och fogar, men inte så illa som det gjort ibland, få ordning på det som varit ”mitt” rum och gästrummet där nere, få fixat i trädgården, haft en i stora lag en ganska harmonisk fyraåring, själv må mentalt bra och det underbara vädret… Klart man mår mentalt bra nu! Ibland försöker mina mörka moln på himlen göra sig påminda, men hjärnan tycks gå på sparlåga och släpper inte riktigt in molnen och det är helt underbart! Kanske är det lite av den känslan som gör att jag inte vill sova? Att jag inte vill släppa den för känslan av att må bra?

Oavsett vad, nu ska jag i alla fall försöka sova. Förhoppningsvis så blir min halsonda inte värre, förhoppningsvis så mår jag lika bra imorgon, och kanske, kanske så kommer jag att orka fortsätta med jobbet med de två rummen. Det är fortfarande mycket som ska plockas. Tex allt som jag la ner i nedre badrummet för att få det ur vägen under allt bärande idag. Men det ska bli skönt att få ordning på allt, mina pysselsaker, bebisens saker, rummen, och att få möjlighet att verkligen förbereda för bebisens ankomst. Jag känner ingen brådska med det, samtidigt känns det underbart att jag kan göra det när jag vill, bara orken, suget och inspirationen kommer.

Och slutligen en fråga:

Någon som har något bra tips mot fågelloppor?

Vi har lyckats få med det in utifrån. Vi vill avvakta lite med Anticimex, och testar med dammsugning och torkning OFTA, minst en gång per dag och tvätt av textilier. Något mer som vi kan göra?

Biten

Usch, mina stackars ben! De är inte vackra i vanliga fall men nu är de ännu värre.

Jag är en sådan där person som alltid haft fula ben. Eller om man ska vara lite mer politiskt korrekt, jag har alltid kunnat stå stadigt på mina ben, med tanke på hur ”stadiga” de har varit och är. Till och med när jag var så smal att folk trodde att jag hade anorexia eller bulimi så var vader och lår väldigt breda. Stövlar har alltid varit enormt svårt att hitta, och då, när jag var som smalast, var jag tvungen att ha herrstorlek på mina målvaktsknäskydd när jag stod i mål i innebandy… På gamla dar så har de blivit betydligt värre. Dels så har jag ju gått upp en del, dels så har jag från mamma och min moster fått ärva alla dessa ytliga blodkärl på benen. Något som bara blivit värre med åren. Hur som, nu har de blivit ännu värre, även om de ser aningens bättre ut nu än vad de gjorde när jag kom hem från jobbet. Dels så hade benen svullnat upp lite under dagen (vilket jag märkte när jag tog av mig strumporna, och såg vilka märken de lämnade efter sig), dels så har jag fått ett stort gäng insektsbett på underbenen som är röda och kliar. De kliar trots att jag har försökt kleta på salva som ska lindra kliandet. Jag vet inte vad det är för insekt som orsakat dessa bett, men tankarna har gått till fågelloppor, även om vi inte vet om att vi skulle ha varit i närheten av fågelbon som dessa skulle kunnat komma ifrån, och som inte gav några fågelloppor och bett i somras/höstas.

Detta är nu andra gången på kort tid som jag har fått det. Första gången var för ett par veckor sedan efter att jag hade varit ute i trädgården med E. Då fick även hon och A bett, men inte i närheten av lika många. Och så nu, efter en helg med mycket vistelse i trädgården så har de dykt upp hos oss igen. De håller dig främst till runt vristerna, med några enstaka längre upp på kroppen. Förutom för A som har främst på armarna. Att han har på armarna tyder på att det kan vara just fågelloppor då han har varit i närheten av ett fågelbo. Det var igår när han satte på stålnät på det hål under taket i husfasaden som några talgoxar envisats med att använda som sitt bo de senaste åren. Och det är efter det som betten har kommit. Så nu går vi här hemma och försöker låta bli att klia oss. Och jag går och beundrar mina supersnygga ben…