Söndag kväll och ännu en vecka går mot sitt slut. Helgen som varit har varit bra, ända från i torsdags tills idag, om man bortser från det som är jobbrelaterat. Torsdag var vi effektiva. Redan innan lunch hade vi varit iväg och handlat både kläder till A och till tjejerna. På eftermiddagen tog vi och cyklade iväg för att köpa lite glass. 

Fredag så jobbade jag några timmar. Under tiden åkte A och barnen till bästa Farmor och Farfar. A och Farfar åkte och fixade med båten, Farmor och barnen åkte till Slottskogen och Plikta, lekplatsen där. Efter jobbet åkte jag hem och städade lite innan jag åkte efter resten av familjen och så åt vi middag hemma hos dom. 

Lördag var en späckad dag. På förmiddagen blev det en cykeltur till Gödebergs för att se deras kosläpp och smaka lite på det de hade att bjuda på via sina leverantörer och på eftermiddagen så åkte jag och E och tittade på Snövit med Nanne Grönvall som elaka styvmodern och Yohio som den räddande prinsen. Jag måste säga att Nanne inte levde upp till mina förväntningar, men däremot så var Yohio desto bättre. 

Jag får be om ursäkt för den dåliga bildkvalitén

När vi kom hem så var E alldeles till sig efter musikalen. Även om biljetterna i mitt tycke var i det dyraste laget så kändes det efteråt att det var värt det då E uppskattade det så mycket. Det kändes i mammahjärtat när hon dansade loss i slutet av föreställningen när de spelade dvärgarnas låt 😍. Min älskade tjej…

Idag ägnades förmiddagen åt städning för att på eftermiddagen kunna njuta av social samvaro. Det blir alltför lite av den varan, kan jag tycka emellanåt. Ska vi träffa folk så är det jag som får planera det. A gör det inte, även om han när det väl kommer till kritan är den som är mest social. Jag är helt enkelt den som saknar det mest, jag fixar och donar för att det ska bli något överhuvudtaget, men i slutänden är det han som är bäst på det. Själv så blir jag efter ett tag mentalt väldigt trött och när jag väl får sätta mig för mig själv, då går luften totalt ur mig. A i sin tur kan fortsätta vara social och umgås hur länge som helst. Men även om jag blir så trött, och i vissa fall medvetet söker mig lite ensamhet för att därefter orka med att fortsätta vara social, så tycker jag att det är superkul att umgås och träffa folk. Jag till och med kan känna att jag behöver det för att må bra. Det är bara det att jag behöver även tid för mig själv. Att landa. Att finna mer energi

Klirr

…och så har vi gjort av med en massa pengar. Vår frys la av och då kylen är lika gammal, liksom ugnen, som verkligen sjunger på sista versen, så åkte vi iväg och handlade. Vi borde kanske passat på att köpa även en ny fläkt, men vi lät bli även om den enligt mig är totalt värdelös. A var så tveksam till en ny fläkt så jag fick ge mig. Men nu är vårt sparkonto betydligt mindre, men på fredag får vi våra nya vitvaror

  
  
Vi var lite sugna på att köpa rostfritt men då vi nyligen köpte en ny diskmaskin och den är vit, plus att vårt kök är rätt mörkt så fick det bli vanliga vita vitvaror. Tydligen så är det allt vanligare att folk köper det igen, så då är vi kanske ”inne”? ☺️

På sätt och vis så ångrar jag mig att jag inte stod på mig när vi köpte ny diskmaskin att vi även skulle köpa det andra nytt, men men. Nu är det som det är. Och nu kommer jag nog kunna hålla mig i skinnet ett tag utan att shoppa. ☺️

Dagen i bilder

Idag så var det barnloppis på Öppna förskolan/BVC i byn. Jag köpte lite kläder till E som börjar växa ur sina gamla kläder. Och så shoppade jag loss på grönsaks-/blomhandeln i ”centrum”. Och så lite hö till kaninerna från järnhandeln (hmm, varför ville jag skriva ”hjärnhandel”? Kanske för att jag behöver en ny själv?)

Vaf svårt det är att välja blommor!
  
Gillart!
  

Hemma planterade E och jag lite höstblommor. Inte fel med lite höstfägring!

Så söta och goda!
  

Då, för kanske tre år sedan köpte jag jordgubbsplantor på Plantagen. Jag vet inte annat än att jag köpte två olika sorter, men namnet har jag inte en susning om! Det enda jag vet är att fler borde ha dessa! Vi har jordgubbar juni till och med tills frosten tagit död på mer eller mindre allt. De överlever att bli uppätna av rådjur (två gånger har de härjat ordentligt och då ätit upp alla blad och blommor och bara lämnat ”stammen” kvar. Men de har tagit sig igen och blommat om möjligt ännu mer och gett mer jordgubbar. Och smaken…!

Giftigt! Men vackra!

Efter att vi hade fixat med blommorna och Lillasyster hade sovit middag åkte vi till favorit-second handeln. Än en gång hittade jag lite saker till E. Men på vägen dit från bilen så hittade vi dessa svampar.  En liten, en stor. Giftiga, men ack så stora!

Efteråt gick hela familjen en promenad i höstsolen.  Och Lillasyster vägrade vagnenstora delar av hemvägen så hon gick nästan kanske 5-800 meter helt själv! Och då var det mesta i brant uppförsbacke! 

På vägen mötte vi M som höll på i sitt trädgårdsland och av henne fick vi en del grönsaker som hon höll på och skördade. Bland annat zucchini.

Färskare kan det knappt bli!
  

Potatis, morötter och rödbetor fick hoppa in i ugnen. Kycklingfiléer hamnade på grillen 

Mums!
  Tyvärr så kom jag lite väl nära grillen…
Aj, aj, AJ!
 
Efter middagen somnade Lillasyster snabbt som bara den och så gjorde även E när  hon väl kom i säng.

Åldersnoja

Jag tror bestämt att jag har drabbats av en lite tidig 40-års-kris. I november nästa år blir det 40 år sedan jag såg dagens ljus för första gången och med anledning av detta har jag haft mycket tankar på senare tid om mig själv, dem person jag är, vad jag hittills gjort i livet, vad jag vill göra framöver och hur andra halvan (?) av livet kommer att se ut. 

Det är inte mycket i mitt liv som jag ångrar. De flesta val jag har gjort i mitt liv har jag gjort utefter den information jag haft och utifrån det så har jag för de allra mesta valt det som jag trodde var bäst. Det är rätt skönt att känna så.

Något jag däremot idag sörjer är alla de vänner och kompisar som försvunnit på vägen. Om jag ska vara ärlig så har jag idag, eller ska jag säga vi, A och jag, inte så många vänner som vi verkligen umgås med. Visst, jag har lite vänner/kompisar/bekanta som jag ibland träffar för en lunch eller fika eller något, men i de flesta fall är det inte mer än så. De vänner som jag ändå har, är lätträknade och bor alltför långt borta. 

När jag ser bakåt på mina snart 39 år i livet så ser jag många kompisar och vänner som har kommit och gått. I några fall har vänskapen bara runnit ut i sanden, i andra fall har vi vuxit ifrån varandra och i andra har antingen jag, eller min vän valt att avsluta vänskapen. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen, jag vet att jag inte är helt lätt person att vara kompis med! Samtidigt som jag är trogen de vänner jag har nära och kan gå genom is och eld för deras skull så låter jag inte mig själv bli behandlad hur som helst. Jag vill inte heller vara den som gör allt för vänskapen, som alltid ställer upp, men själv aldrig får stöd. Inte vill jag heller bli sviken och har jag blivit sviken tillräckligt många gånger så får även jag nog. Eller som den där kompisen som jag hade och som kom och hälsade på mig nere i Kalmar när jag pluggade där. När jag i efterhand fick veta att hon hade gått och snackat skit om mig så slutade hon existera för mig. Men ändå saknar jag den vänskap vi en gång hade och undrar än idag hur hon har det…

Just den här bristen på riktiga vänner känns lite tung för tillfället. Jag skulle så gärna ha en riktig fest med massor av inbjudna. Kanske redan i år som kräftskiva eller nästa år när jag fyller år. Frågan är bara vem jag/vi skulle bjuda? Som sagt var, de riktiga vänner som jag har bor en bit bort. Och de övriga… Jag tvivlar att de skulle vilja komma. Vi har i och för sig det där gänget som vi nu sex år i rad har bjudit på kräftskiva, men även det gänget börjar jag nu tvivla på. Mina tvivel kommer av en enda anledning, dessa personer har vi de senaste åren bara umgåtts med en gång om året, på vår kräftskiva. Visst, livet kommer emellan med allt vad det innebär men borde man inte umgås lite oftare ändå om man är vänner? Och borde inte någon annan ändå ta initiativet för en gångs skull, någon annan än jag och A?  Jag vet inte. Men det är så det känns. Och det känns ordentligt. Det gör ärligt talat ont. 

 
Visst vet jag att jag inte är någon enkel människa, men är jag verkligen så hemsk? Och tråkig? Jag vill trots allt inte tro det. 

En annan sak som får mig att tro att jag hamnat i en 40-års-kris är mina funderingar på jobbet. Är det hos den här arbetsgivaren jag vill jobba? Är det med de arbetsuppgifter jag vill jobba med? Inom det området överhuvudtaget? Om inte, vad vill jag i så fall? Starta eget? Bli konsult? Söka efter en högre befattning? Lägre? Skola om mig? Skaffa en egen liten butik? 

Och boendet. Om man skulle köpa släktgården i Värmland och försöka skaffa ett liv där uppe? Eller sälja huset vi har, köpa tomt och bygga något nytt? Eller flytta till lägenhet och skaffa sommarstuga? Eller bara köpa något annat? Ändå trivs jag ju med huset vi har, både i storlek och utformning, trots att den inte är så märkvärdig. Men det är ju inte jag heller.

Sedan så har vi ju den där barnlängtan jag känner. Eller jag vet egentligen inte om det är barnlängtan jag känner då jag ofta känner att de två jag har är mer än nog, samtidigt som tanken ”tänk om” dyker upp. Syskonvagnar är intressanta att kolla på. Och min mage känns så tom. Jag saknar graviditetstestandet. Och känslan av liv inuti mig. Jag saknar de (få) alltigenom mysiga stunderna med bebis. Jag saknar även amningen. Lustigt nog. Och att veta att jag aldrig mer kommer uppleva det känns vemodigt. Man kan väl lugnt säga att jag är ett gott exempel på att bara för att amningen inte fungerade första gången så betyder inte det att det inte fungerar med nästa barn. Men allra främst så saknar jag en person till att älska och få äran att se växa upp och bli en egen personlighet och en egen person. 

Något annat jag har tänkt på är min kropp. När jag var liten så ser jag på olika gruppfoton från lekis och skolan hur mycket större än de andra som jag ser ut. Inte så att jag är överviktig eller så utan allmänt bara större. Lite längre, kanske, men absolut inte tjockare. Jag var proportionell. Lite längre, lite, jag vet inte hur jag ska beskriva det… Hur som, sedan växte de jämnåriga ikapp mig och jag ansågs vara liten och spinkig. Min innebandytränare försökte få mig att äta upp mig lite. Vissa trodde jag hade anorexia eller bulimi, vilket jag absolut inte hade. Jag ville gå upp, men kunde inte. Förrän en dag när jag insåg att kilona hade smugit sig på mig. Många var dom, många som jag inte lyckas bli av med annat än när jag är gravid. En kroppsdel som jag aldrig gillat är mina ben. De är korta och tjocka. Och fulla med synliga kärlnät. Även när jag var som smalast var de bastanta. Som målvakt i innebandyn var jag tvungen att ha herrstorlek på knäskydden… Idag är även min mage och mina bröst några som jag inte är så värst nöjd med. Magen är plufsig och brösten hänger snart nere i knähöjd. Men samtidigt är jag ju så enormt nöjd med just benen och brösten.  Benen har ju burit mig så många mil och brösten, ja, de har jag lyckats amma med! Inte illa, kan man tycka! Mina ben är inget jag visar upp med stolthet, snarare tvärtom, men de fungerar i alla fall 

Det är mycket jag funderar på. Vilka val ska jag göra? Vilka vägar ska jag gå? Fortsätta på den jag står på nu, eller välja någon av alla dessa avfarter som korsar min väg? Jag vet inte. 

Nu börjar denna vistelse i Värmland lida mot sitt slut och imorgon åker vi återigen hem. Dessa två sista dagarna har bjudit på utelunch, igår på Sillegården och idag på Diner 45, både kan jag varmt rekommendera. Sillegården erbjuder på Carl Larsson-romantik och dyr hantverk medan Diner 45 bjuder på god, amerikansk mat i en charmerande 50-talsmiljö. 

Efter Sillegården åkte vi till Rottneros park där vi strosade runt och njöt av den vackra miljön och E lekte på den roliga lekplatsen. 

  
  
   
 
Men rackarns vad kallt det var! 10 grader. Men trevligt!

Försäljning

Det blev ingen försäljning av bilen i helgen. Köparen ville inte köpa om hon inte fick betala minst 20000kr kontant. Efter allt som varit kände jag att hon fick ta och behålla sina pengar själv och jag behöll bilen. Jag vill ju bli av med den, men inte till vilket pris som helst!

Idag så åkte vi och hälsade först på min yngsta syster som bor 2,5 bort. Efter lite fika i vårsolen med henne, hennes sambo, hennes två barn och  hennes vindögde hund och ett gäng glada hönor och två tuppar springandes i trädgården åkte vi ytterligare en 30 minuter längre bort för att hälsa på min äldsta systerdotter med familj. 

 

Efter ännu mer social samvaro och god lasagne så körde vi sedan hem, belåtna över att ha skitit i alla måsten och gjort något trevligt istället (om än jobbigt med tanke på resan, sammanlagt sex timmar i bilen).

Stackars Lillasyster tyckte det var jobbigt med alla djur. Särskilt den (enligt henne) otäckt stora monstret till boxer som min systerdotters familj har. Hunden är inte så värst uppfostrad och hoppar och slickar på folk och när den glädjefyllt hoppade upp mot mig som bar på Lillasyster när vi gick in i trädgården blev Lillasyster rejält uppskrämd. Jag älskar djur, och då särskilt hundar. Eller jag har i alla fall gjort det innan. Men nu dessa två hundar… Den ena kan vara med och tävla om världens fulaste hund och den andre, som trots sin storlek är totalt ouppfostrad… Nej, det blev lite väl mycket! Tacka vet jag våra kaniner!