Miljöombyte

I och med höstlovet och alla som är lediga med sina barn så hade A lite att göra på jobbet. Då vi kände att vi behövde lite luftombyte och jag höll på att hoppa på väggarna så tog han ledigt från jobbet, vi bokade vi hotell och så åkte vi över till Köpenhamn. Så nu ligger jag här, i en hotellsäng med en flicka på var sida om mig (den ena i sin vagn) och har det bra. Ibland behövs det inte så mycket för att man ska känna sig bättre (och tack och lov att vi har råd och möjlighet att göra något sådant här!

Jag hade en dröm

Inatt drömde jag att jag svimmade och fick åka ambulans till sjukhuset. Där kunde de inte hitta något fel på mig. Däremot så var läkaren sur på mig och skällde ut mig för att jag inte tog det lugnare och för att jag inte hade sagt något. Jag fattade ingenting. Då sa läkaren:

Du måste ju berätta om för oss att du är gravid i fjärde månaden! Och med tvillingar dessutom!

När jag vaknade så kändes drömmen så verklig att jag var tvungen att samla mig en stund innan jag kunde komma fram till att det bara var en dröm. Men jag var först tvungen att påminna mig om följande:

1) Jag har spiral
2) mina ägg är dåliga liksom A:s spermier
3) För att bli gravid så måste man ha sex ( om man inte gör det kliniskt vill säga), det har vi knappt haft. Jag känner mig så obekväm med min kropp och all sexlust är som bortblåst

Jag är trött

Jag är trött på att alltid behöva tassa på tå. Jag är trött på att allt missförstås. Jag är trött på att vara den som sitter i mitten. Att alltid vara rädd för att säga något fel. Göra något fel. Såra någon. Göra någon arg. Eller ledsen. Jag är trött på att kämpa i motvind. Att bli felaktigt anklagad.

Jag önskar att jag kunde låta bli att bry mig. Jag önskar att jag kunde slå ifrån mig, inte engagera mig. Jag önskar att jag var som teflon, att allt bara rann av mig. Jag önskar att jag kunde slappna av.

Jag önskar att jag kunde hantera allt bra. Eller ännu bättre, att saker och ting inte vore som det är. Men det är för otroligt att uppnå. Då är det troligare att jag lärde mig hantera det. Att slå ifrån mig. Att inte bry mig. Men just nu kan jag inte det. Jag bryr mig för mycket. Och jag anstränger mig för mycket. Alltför mycket då jag snart inte orkar mer. Men frågan är då, vad händer när jag inte orkar mer? Blir det värre eller blir det bättre? Jag vet inte, och jag vågar inte chansa. Så jag fortsätter att bita ihop och kämpa.

Tankar om barnlöshet

Jag vet att jag med detta inlägg riskerar att bli hatad för om någon känner igen sig, men jag anser det ändå vara något så får mig att reagera så pass att jag vill ta upp det här.

Ibland så går jag in och kikar i de trådar på olika forum som jag hängde i under de år som vi försökte få till ett syskon till E. Idag så var jag inne i en av dessa trådar och där var det ett inlägg som jag nästan fick ont i magen av. Det var en tjej som skrev följande (hela inlägget är inte med, som en uppmärksam kanske märker):

”Jag kan inte fortsätta vara tillsammans med nån bara för att jag älskar honom,mitt liv står stilla och tiden går och jag blir bara mer och mer deprimerad och ledsen.Jag vill ha familj och fler barn men det går uppenbarligen inte med honom.Om det inte blir fler barn kan jag inte fortsätta så här”

Den här tjejen får för tillfället hjälp att stärka sin ägglossning. Vad jag kan se så har det inte gjorts någon utredning på honom. Hade det gjorts och man hade hittat något fel så känns det konstigt att hon har fått Pergotime ordinerat, jag menar, det ger ju varken fler eller bättre spermier!

Men oavsett, jag tycker verkligen att det är hemskt att hon ens funderar på att separera pga att han inte kan ge henne ett barn (till)! Stackars kille! Särskilt om det nu inte är utrett om det är något fel på honom eller inte. Trots allt så är det många som man inte kan hitta några fel hos. Men även om det nu skulle vara så att felet ligger hos honom så tycker jag att det är hemskt att hon funderar på att separera. Är inte kärleken starkare än så? I så fall så är det kanske lika bra att de separerar i vilket fall som helst, för vad skulle hända om andra motgångar mötte dem? Om han blev arbetslös? Fick cancer eller någon annan allvarlig sjukdom? Skulle hon fundera på att lämna honom då? Och är han medveten om att hennes känslor för honom inte är starkare än så? Jag kan bara hoppas att hans känslor för henne är lika vacklande, annars så är det bara för sorgligt!

Jag vet att jag nu dömmer, precis det jag ogillar när andra gör. Jag vet att risken är stor att tjejen ifråga läser detta, och är det så så ber jag om ursäkt om jag sårar. Men jag kan inte förstå, vilket jag önskar att jag kunde. Så läser du detta, eller har du förståelse för tjejens inställning, kan du hjälpa mig att förstå? Skriv i så fall som en kommentar eller maila på maraminasvarld@gmail.com

Brake i lyssnandet

E har aldrig haft någon favorit film eller bok som hon har velat se/höra om och om igen. Det tar hon igen nu när hon vill lyssna om och om igen på Let it out , eller Let it öuuuut som hon själv sjunger ( från filmen Frost) Jag tror den har spelats si sådär 2000 gånger under söndagen samtidigt som hon dansat med i musiken. Och sjungit. Hon har i alla fall fått motion… Så för att få vila öronen lite mutade jag henne till att vi skulle baka denna kaka. Vår version fick lite hackad choklad i sig

IMG_6606.JPG