Familjefoton

Att bli fotograferad är inget som jag tycker är någon höjdare. Men dessa familjefoton… Ja, då kan till och med jag vara med på bild framöver utan att skämmas för så här illa kan vi väl ändå inte få det till i alla fall? 😝

Miljöombyte

I och med höstlovet och alla som är lediga med sina barn så hade A lite att göra på jobbet. Då vi kände att vi behövde lite luftombyte och jag höll på att hoppa på väggarna så tog han ledigt från jobbet, vi bokade vi hotell och så åkte vi över till Köpenhamn. Så nu ligger jag här, i en hotellsäng med en flicka på var sida om mig (den ena i sin vagn) och har det bra. Ibland behövs det inte så mycket för att man ska känna sig bättre (och tack och lov att vi har råd och möjlighet att göra något sådant här!

Jag hade en dröm

Inatt drömde jag att jag svimmade och fick åka ambulans till sjukhuset. Där kunde de inte hitta något fel på mig. Däremot så var läkaren sur på mig och skällde ut mig för att jag inte tog det lugnare och för att jag inte hade sagt något. Jag fattade ingenting. Då sa läkaren:

Du måste ju berätta om för oss att du är gravid i fjärde månaden! Och med tvillingar dessutom!

När jag vaknade så kändes drömmen så verklig att jag var tvungen att samla mig en stund innan jag kunde komma fram till att det bara var en dröm. Men jag var först tvungen att påminna mig om följande:

1) Jag har spiral
2) mina ägg är dåliga liksom A:s spermier
3) För att bli gravid så måste man ha sex ( om man inte gör det kliniskt vill säga), det har vi knappt haft. Jag känner mig så obekväm med min kropp och all sexlust är som bortblåst

Jag är trött

Jag är trött på att alltid behöva tassa på tå. Jag är trött på att allt missförstås. Jag är trött på att vara den som sitter i mitten. Att alltid vara rädd för att säga något fel. Göra något fel. Såra någon. Göra någon arg. Eller ledsen. Jag är trött på att kämpa i motvind. Att bli felaktigt anklagad.

Jag önskar att jag kunde låta bli att bry mig. Jag önskar att jag kunde slå ifrån mig, inte engagera mig. Jag önskar att jag var som teflon, att allt bara rann av mig. Jag önskar att jag kunde slappna av.

Jag önskar att jag kunde hantera allt bra. Eller ännu bättre, att saker och ting inte vore som det är. Men det är för otroligt att uppnå. Då är det troligare att jag lärde mig hantera det. Att slå ifrån mig. Att inte bry mig. Men just nu kan jag inte det. Jag bryr mig för mycket. Och jag anstränger mig för mycket. Alltför mycket då jag snart inte orkar mer. Men frågan är då, vad händer när jag inte orkar mer? Blir det värre eller blir det bättre? Jag vet inte, och jag vågar inte chansa. Så jag fortsätter att bita ihop och kämpa.

Tankar om barnlöshet

Jag vet att jag med detta inlägg riskerar att bli hatad för om någon känner igen sig, men jag anser det ändå vara något så får mig att reagera så pass att jag vill ta upp det här.

Ibland så går jag in och kikar i de trådar på olika forum som jag hängde i under de år som vi försökte få till ett syskon till E. Idag så var jag inne i en av dessa trådar och där var det ett inlägg som jag nästan fick ont i magen av. Det var en tjej som skrev följande (hela inlägget är inte med, som en uppmärksam kanske märker):

”Jag kan inte fortsätta vara tillsammans med nån bara för att jag älskar honom,mitt liv står stilla och tiden går och jag blir bara mer och mer deprimerad och ledsen.Jag vill ha familj och fler barn men det går uppenbarligen inte med honom.Om det inte blir fler barn kan jag inte fortsätta så här”

Den här tjejen får för tillfället hjälp att stärka sin ägglossning. Vad jag kan se så har det inte gjorts någon utredning på honom. Hade det gjorts och man hade hittat något fel så känns det konstigt att hon har fått Pergotime ordinerat, jag menar, det ger ju varken fler eller bättre spermier!

Men oavsett, jag tycker verkligen att det är hemskt att hon ens funderar på att separera pga att han inte kan ge henne ett barn (till)! Stackars kille! Särskilt om det nu inte är utrett om det är något fel på honom eller inte. Trots allt så är det många som man inte kan hitta några fel hos. Men även om det nu skulle vara så att felet ligger hos honom så tycker jag att det är hemskt att hon funderar på att separera. Är inte kärleken starkare än så? I så fall så är det kanske lika bra att de separerar i vilket fall som helst, för vad skulle hända om andra motgångar mötte dem? Om han blev arbetslös? Fick cancer eller någon annan allvarlig sjukdom? Skulle hon fundera på att lämna honom då? Och är han medveten om att hennes känslor för honom inte är starkare än så? Jag kan bara hoppas att hans känslor för henne är lika vacklande, annars så är det bara för sorgligt!

Jag vet att jag nu dömmer, precis det jag ogillar när andra gör. Jag vet att risken är stor att tjejen ifråga läser detta, och är det så så ber jag om ursäkt om jag sårar. Men jag kan inte förstå, vilket jag önskar att jag kunde. Så läser du detta, eller har du förståelse för tjejens inställning, kan du hjälpa mig att förstå? Skriv i så fall som en kommentar eller maila på maraminasvarld@gmail.com

Brake i lyssnandet

E har aldrig haft någon favorit film eller bok som hon har velat se/höra om och om igen. Det tar hon igen nu när hon vill lyssna om och om igen på Let it out , eller Let it öuuuut som hon själv sjunger ( från filmen Frost) Jag tror den har spelats si sådär 2000 gånger under söndagen samtidigt som hon dansat med i musiken. Och sjungit. Hon har i alla fall fått motion… Så för att få vila öronen lite mutade jag henne till att vi skulle baka denna kaka. Vår version fick lite hackad choklad i sig

IMG_6606.JPG

Ensam förälder

Igår så åkte A iväg för att fira din kompis som fyllde 40. Kvar var jag med både tjejerna. För att ”lyxa” till det lite så lät jag E bestämma middagen. Till min förvåning valde hon Mc Donalds (inte någon av hennes topp-10-rätter, både Ikea, pasta, korv, köttbullar, blodpudding och potatisbullar, pyttipanna, friterad kyckling på favorit-Kina-stället, chiliconcarne, pannkakor, fisksoppa mfl kommer före) så Mc fick det bli. Det tar bara några minuter att åka dit men tydligen var Lillasyster tröttare än vad jag hade trott då hon somnade på vägen. Jag hade verkligen inte sett fram emot att själv behöva lägga de två tjejerna och hade sett en jobbig och lång kväll framför mig, men den ena somnade som sagt var helt av sig själv. Visst, hon vaknade till när vi kom hem men sedan somnade hon om i min famn. Hon vaknade också till när jag la henne i sin säng, men så somnade hon om snabbt.

Betydligt längre tid tog det med E… Men tillslut kom även hon i säng och somnade.

Jag vet inte om det var för att det gick så bra på kvällen som det sedan gick utför under natten. Vid ett vaknade jag av att E kom in till mig. Hon upptäckte att hon hade tappat sitt gosedjur på vägen (hon bar på både ett annat gosedjur, kudde, gosefilt och täcke så det var inte konstigt att hon hade tappat något) så jag fick gå upp och leta reda på det. Till min förvåning ser jag då att A sitter i soffan och kollar på tv. Och han hade inte sagt något när E passerade framför den påslagna tv:n och hon, halvvaken/halvsovande hade inte upptäckt honom (!).

Väl tillbaka i sängen somnade jag strax om, omgärdad av gosedjur, filtar och en snarkande fyraåring 😴

En timme senare väcks jag av Lillasyster som är hungrig. A ligger och sover han med. Jag ammar och lägger sedan ner den sovandes bebisen. Precis när jag ska lägga ner henne skår hon upp sina ögon, blir stel som en pinne och
BRRAAAAK

Det är bara att gå och byta blöja. Och i samband med blöjbytet så vaknar hon ordentligt och sedan går det inte att somna om. Hon ”pratar” HÖGT, då högt att jag tror att A och E ska vakna, men de somnar om med en gång. Värre är det med Lillasyster. Hon. Vill. Inte. Sova.
Den som har varit vaken vid klockan 3 den natten, fastän man vill sova, vet känslan i att se klockan ändras från 2:05 till 2:26 och sedan 2:42 för att precis efter 2:59 fortsätta vara 2:00 och inte 3:00 som man förväntat sig.
Då ville jag inget annat än sova. Men det fick jag inte göra förrän en bra stund senare när Lillasyster äntligen, till slut, accepterad flaskan och kunde sedan sova. Då hade jag varit vaken i nästan 2 timmar, gissa om jag var trött! Tyvärr blev resterande del av natten rörig, Lillasyster sov oroligt och vaknade ofta, även om hon lätt somnade om igen. Livet med barn är inte alltid så glamoröst

Besök från yttre rymden

För några veckor sedan var jag och klippte mig och idag var det dags för färgning av håret. Jag hade tid klockan 10 och då var hela köpcentrumet lugn och stillsam (kan det bero på att allt öppnade först klockan 10, förutom just denna frisörsalong som öppnar tidigare). 2 timmar senare så är det fullt av folk som shoppar som tokar. Att det är lönehelg för många märktes. Till och med Chewbacka och en Stormtrooper var där! 😳

IMG_6590.JPG

Test av barnoveraller

I dagens GP så kan man läsa om det test av barnoveraller som de låtit Swerea IVF:s laboratorium i Mölndal utföra. Det intressanta med detta test är att overallerna är billigare märken, ingen av dom kostar mer än 800kr, men samtidigt så fick de bästa i detta test minst lika bra resultat som betydligt dyrare märken har haft i tidigare års tester!

Vinnaren i testet var en overall från Ellos, Ellos kids, som kostar 779kr och fick totalpoängen 4,8 av 5 möjliga. På delad andra plats kom Friends overall som man kan hitta på Coop för 599kr och Kaxs Proxtec från Kapp Ahl som kostar 799kr. Både dessa fick totalt 4,5 poäng av 5 möjliga.

Så, vad lär vi oss av detta? Jo, man behöver inte köpa skitdyra märkesoveraller för att få kläder lämpade för den kommande vintern, det går bra med även billigare märken (även om 800kr kan kännas mycket det med).

IMG_6596.JPG

En kuslig känsla

När jag höll på och lagade middag så ringde dörren. A var på sin kinakurs som han har varje onsdag så jag fick rusa ner och kolla vem det var. Lillasyster lämnade jag i sittern i köket och E följde med ner. Utanför stod en främmande tjej med väst som det stod någonting på och jag förstod att det antingen var en försäljare eller någon som ville värva medlemskap eller liknande. Mycket riktigt, hon ville ha mig till att donera pengar till ett viss välgörenhet. Jag tackade nej och sa att sådant har vi inte råd med under föräldraledighet. Det jag inte sa var att jag skulle inte gett något annars heller då:

– Jag ger aldrig pengar till någon som kommer och knackar dörr eller som jag mötet på stan. Vill jag ge pengar till ett visst ändamål så söker jag upp dom som jobbar med det

– Jag ger absolut inga pengar till någon organisation som jag aldrig har hört talas om, förutsatt att inte någon bekant rekommenderar dom

– Den här tjejen gav mig rysningar. Hennes mimik, kroppsspråk, sätt att prata… Jag vet inte. Hon ingav verkligen inte något pålitligt intryck, trots sitt vänliga sätt, sin väst med organisationens logga och acceptans att jag inte hann prata en massa då jag hade en bebis på övre våningen

D-la #%<|~<<!!!!

Idag skulle jag tömma mobilen på bilder för att få mer utrymme så att jag skulle kunna köra en uppdatering. Jag dubbelkollade flera gånger, tyckte jag, att allt var ok och att bilderna fördes över till datorn som de skulle. Samtidigt så reagerade jag på att hitta bilder som jag tömt ur tidigare och som jag trodde raderat från telefonen, vilket gjorde att jag kollade en extra gång att allt stämde. Det såg ut att göra det. Tänkte att de hade kanske legat gömda någonstans. Men jag hade en ”bad feeling”. Så jag kollade en extra gång och då ser jag att bilder har inte alls lagrats på datorn! Mapparna finns kvar men inte bilderna! Och inte finns de heller kvar i mobilen. Till min lättnad så har jag vid det här laget inte rört en mapp med bilder, den med de allra senaste bilderna så dom lyckas jag göra över säkert till datorn. Men de andra är spårlöst försvunna. Raderandet skötte jag via datorn och på något vis så antar jag att de då raderades både från mobilen och från datorn. Fast de från datorn dök inte upp i datorns Papperskorg. Tyvärr. Så nu har alla mina bilder från i somras, inklusive de på Lillasyster när hon var nyfödd försvunnit. Vi hade där i början ingen fungerande kamera (A skulle lämnat in våra två till reparation, vilket han gjorde först långt senare) så jag hade både fotat och filmat en hel del med mobilen även om bilderna inte blir så bra med den. Så gissa om jag är glad nu…

Den som väntar

…väntar alltid för länge. Det är så det känns ibland. Och när man väntat på en sak och fått det, då kommer det ofta en ny väntan.

Precis så är det nu för en gullig tjej som jag lärt känna under den tid som vi försökte få till ett syskon till E. Hennes och hennes mans väg till ett barn har blivit lång och krokig, men nu ser man ljusning och mycket hopp framöver. Vill ni följa JZ79s och hennes mans resa till ett barn med hjälp av äggdonation så kolla här. Nu hoppas jag att morgondagens samtal med Åbo ska bli precis som de hoppas och att de lagom till jul får sitt efterlängtade positiva graviditetstest!

Kaos

Natten som var, var väldigt orolig från Lillasysters sida. Hon hade mycket gaser vilket gjorde att hon sov oroligt och därmed gav ifrån dig mycket ljud, vilket i sin tur gjorde att jag inte fick mycket sömn. Jag hade hoppats få sova på förmiddagen efter att ha lämnat E på dagis, men tji fick jag. Visst, Lillasyster somnade på vägen hem, men det var väl max 20 meter från tomtgränsen. Jag orkade inte gå upp för backen ytterligare en gång så jag chansade och gick in och läste GP för att vänta ut och se hur det skulle gå. Mycket riktigt så vaknade hon snart. Det positiva är att jag hann i alla fall precis läsa klart tidningen. Sedan var hon vaken hela dagen tills det var dags för att hämta E. Återigen somnade Lillasyster men så fort vi kom hem så vaknade hon.

När A kom hem så var E ledsen och grät (och trött) för att granntjejen precis hade blivit hämtad och gått hem, Lillasyster var övertrött då hon knappt hade sovit något på hela dagen, jag var genomtrött, stressad mellan de två barnen och maten som stod och brändes på spisen och allmänt i upplösningstillstånd. Man kan väl säga att det var tur att han kom hem tidigare än vad han brukar.

Nu har i alla fall lugnet lagt dig i huset. Både tjejerna har somnat och jag funderar på att göra detsamma. Men först alla ”jag-ska-bara…”

Lite höstbilder tagna med skitig mobilkamera:

IMG_6556.JPG
På väg till förskolan

IMG_6542.JPG
Jag är SÅ nöjd med vår häck! Nu ska den bara växa sig stor också men man kan ju redan nu ana hur fin den kommer att vara kommande höstar

IMG_6563.JPG
Svamptider. Och nej, jag plockade dom inte 🙂

Sökes/tävling!

Nu var det länge sedan jag hade tävling sist så nu är det dags!

Jag är på jakt efter recept på någon riktigt smarrig soppa som passar nu på hösten.

Mina krav:
Det får inte vara fisk-/skaldjurssoppa och det får inte vara något som man måste köra i mixer eller liknande. Den får gärna kännas lite festlig/lyxig och den måste se god ut! Och smaka gott! Och självklart ska den gå att värma!

Priset? Ett presentkort som förgyller även det mest hösttrötta hemmet

Så, vad väntar nu på? Dela med er av era recept! Låt recepten ösa in!

Mobbning

Att mobba någon är något som är avskyvärt, något vedervärdigt. Att mobba någon, peka finger år någon, kasta skit och prata skit om någon är både omoget, fegt och skamligt. Att frysa ut någon är lika hemskt det. Och än värre är det när man gör det i grupp.

Att man tycker att någon med en annan åsikt är dum i huvudet/idiot/ett kräk/människornas bottenskrap/vad-det-nu-kan-var-för-nervärderande så är en sak, men att bedriva häxjakt, tillsammans i grupp klanka ner på personen och försöka köra med både härskarmetoder och översitteri är inte ok. Jag vet att ibland så är det inte lätt att acceptera och leva med vissa människor och deras egenheter. Men som medmänniska är det ens förbaskade skyldighet att ta ansvar för sitt beteende och inte agera hur som helst mot andra.

Jag försörjer leva utefter att jag försöker vara så mot andra som jag vill att de ska vara mot mig. Jag vet inte, kanske beror det på uppfostran, kanske på min uppväxt och den klass i grundskolan som jag gick i åk 2-9 där 80% av eleverna, inklusive jag, var utsatta för något som kunde setts som just mobbning om det inte hade varit för det allmänt råa klimatet i klassen och att så många var utsatta, eller om det beror på annat att jag har den synen. Det är ALDRIG ok att reta, frysa, snacka skit eller

Engagemang

En av pedagogerna på E’s avdelning på förskolan går i pension inom kort och istället för en blomma som snart dör så hade jag som förslag att hon skulle få en fotobok innehållandes bilder på barnen, teckningar och pyssel de gjort och kanske även någon rolig historia om något de har sagt eller gjort. På så vis skulle hon få ett bestående minne från hennes sista barn. Tyvärr så tycks inte förslaget fallit i god jord med tanke på att jag har fått in material till boken från tre barn/föräldrar och pengar från ytterligare två, plus E. Det är sammanlagt 15 barn på avdelningen. Från dessa/deras föräldrar har jag inte fått någon respons alls. Jag vet att det finns de som inte har råd med att ge en massa pengar, därför hade jag sagt att man gärna fick bidra med pengar till tryckningen av boken med valfri summa. Eventuella överskottspengar kunde läggas på en blomma. Så ingen behövde känna sig dum eller utanför pga det ekonomiska eller för att man av någon annan orsak inte ville bidra med pengar (tex principen att förskola/skola ska vara gratis). Så jag vet inte. Antingen så var inte mitt förslag så bra som jag själv tycker, eller så vill inte föräldrarna/barnen bidra med något över huvudtaget till presenten. I vilket fall så fick jag nu skicka ut information till samtliga om hur det låg till och att det inte blir något av planerna. De som lämnat pengar ska få tillbaka dom på måndag.

Det är ju så tråkigt att det blev så här!

Ur humör

Mitt humör har fortsatt vara i bott och jag vet inte vad jag ska göra med det. Korta stunder kan jag känna glädje och energi men snart är det borta igen. Skuldkänslorna gentemot barnen är enorma för att jag är en sådan dålig mamma just nu, en mamma som inte orkar, en mamma som inte har tålamod, en mamma som bara är less. Helt enkelt en mamma som inte borde fått bli mamma enligt vissa människor. Och mitt dåliga humör smittar av sig på barnen fast jag försöker dölja det dåliga humöret för dom. Det hela smittar av sig och så slutar det med att det blir jobbigt för oss alla och när A kommer hem så kommer han hem till tre tjejer som är långt ifrån harmoniska…

Igår så var det en bekant som på Facebook hade länkat till ett inlägg i en blogg. Det som stod där i det inlägget var verkligen jättebra, och jag var på väg att länka till det här när jag läste andra inlägg och ångrade mig snabbt. Orsaken till det var bloggarens åsikter om vissa saker. Som tex det här med barn. Enligt denne så var meningen med livet barnen. Den som inte höll med om det var inte värda att få barn. Och att man är en idiot om man lämnar sina barn till förskola/dagmamma innan de är tre år (minst). Och en massa andra saker som vi hade avvikande åsikter om. Jag tycker det är ok att andra tycker annorlunda, men jag tycker inte om när folk anser sig vara förmer och bättre som förälder, syskon, dotter/son eller vad det nu är bara för att de gör på ett visst sätt. Jag vet att jag i vanliga fall inte hade reagerat så här men nu…

Överlag så börjar jag fundera på hur jag egentligen mår. Särskilt som jag nu den senaste veckan även har fått halsbränna, särskilt på kvällstid. Det är ett tecken på stress (eller graviditet men det lär det ju inte vara) men vad är det jag skulle vara stressad över? Jag går ju bara här hemma och lullar. Inte tar jag ens hand om hus och städning utan lullar mest omkring med barnen. Visst, de håller mig fullt upptagen, men stressad?

Ja ja. Jag får fortsätta fundera på det imorgon, nu ska jag ta och försöka sova en stund. Lillasyster har den senaste tiden sovit oavbrutet från sjutiden och så fram till någon gång efter tolv då hon velat äta. Sedan har somnat rätt snabbt och sovit i ca två timmar då hon vaknat för en ny måltid. Somnat och sovit i två ytterligare timmar osv. Vid sju har hon vaknat och varit pigg och velat vara uppe för att sedan bli supertrött och sova lite till någon gång tunt åtta, nio. För att orka med detta så behöver jag antingen lägga mig tidigt (redan nu är det för sent för ”tidigt”) eller sova på dagen. Men imorgon är det E’s lediga dag från dagis så då lär det inte bli möjligt att sova på dagen. Så det blir för mig att bara krypa till kojs.

GOD NATT!!!

Frustration

Jag älskar verkligen mina två tjejer av hela mitt hjärta, men just nu så kryper det i hela kroppen av frustration. Jag vill komma ut, jag vill komma iväg, jag vill göra något! Att ha en sjukling hemma betyder att det är inte mycket man kan göra annat än att hålla sig hemma och nu har E haft feber sedan i fredags.

Igår, på kvällen var min finaste vän, R på besök. Hon bor i Eskilstuna men är i stan med jobbet och då passade hon på att hälsa på oss. Det var så underbart att se henne igen fast det bara var några veckor sedan hon var och hälsade på med sin fina familj! Och snart ses vi igen, dels vid dopet, dels när hon ska hit igen på nästa tjänsteärende. Underbart! Önskar så att vi bodde närmare varandra! I vilket fall så gav hennes besök nu lite energi, och utlopp för min frustration, men idag har frustrationen växt sig enorm. Jag vill inte sitta här hemma längre! Nu slipper jag ju imorgon i och med att E är frisk igen, men jag är fortfarande frustrerad. Jag vill göra något kul, något annorlunda, ja, bara jag får göra något annat än bara vara hemma. Visst är det mysigt att leka med bebis, pyssla med E, baka kanelbullar med E osv, men nu vill jag göra något annat. Jag vill komma ut, jag vill komma iväg. Vart, eller vad vet jag inte.

Hur kommer det sig

…att E alltid ska bajsa när jag ammar eller försöker få Lillasyster att somna och hon är precis ett hårsmån från att göra det? Med tanke på att amning inte alls sker lika ofta som innan och när det väl är dags så sker det betydligt mer effektivt än tidigare så är det rätt skickligt att lyckas tajma dessa två saker samtidigt varenda eviga dag!