Tänka sig

Det känns som om det inte var så länge sedan jag sörjde över att jag inte skulle få några fler barn. Nu har jag under några dagar däremot varit orolig för att jag är gravid och i samband med det känt panik. Tänk att det kan bli så stor skillnad på så kort tid! Men nu vet jag ju att sannolikheten är mindre än en nanopartikel inne i Friends Arena med tanke på att jag fortfarande har spiral, att jag för sex år sedan hade så dåliga förutsättningar att bli gravid pga manlig och kvinnlig orsak att vi valde att görs ivf som lyckades först på andra försöket, så när sunda förnuftet kopplas in försvinner oron snabbt som snabbtågen i Japan. Anledningen att tanken ens har kommit upp är att min hjärna har fått för sig att jag är gravid. Det är jag knappast, men hjärnan skickar ut signaler som säger att jag är det. Jag känner mig mentalt helt enkelt gravid. Kanske började allt häromnatten när jag vaknade av att jag var illamående. Det var kvar på morgonen när veckarklockan ringde, men försvann fram emot lunch. Sedan efter det har jag under några timmar varje förmiddag känt mig illamående. Ett graviditetstest bekräftade det hjärnan redan egentligen visst, det är nog bara magkatarr som orsakar illamåendet, och den i sin tur orsakas av den stress jag känner gällande jobbet. För stress är det gott om. Trots att jag lämnat ifrån mig mitt stora projekt till en kollega pga tidsbrist så är det knappt att min näsa hinner sniffa luft ovanför vattenytan. Jag springer och springer och springer och jag hinner ändå inte med allt.

Corona – ska man vara orolig?

Överallt skrivs och pratas det om Coronaviruset. På jobbet så råds alla som vistats i de länder och områden där viruset brett ut sig, jobba hemifrån i två veckor. Viruset breder ut sig och rubrikerna är stora, feta och svarta. Men är det något som vi behöver vara oroliga över?

Ser man på den information som t.ex. Folkhälsomyndigheten så får det i alla fall mig att bli lugn. Allt tyder på att det i slutändan är som en vanlig vinterförkylning och det är även så som symptomen blir. För de allra flesta. Just ny tycks det vara på 1-2% enligt WHO och den tidigare nämnda myndigheten. 1-2 % anses vara relativt lågt. Att det är fler som blir sjuka nu än vid en normal säsongsförkylning beror på att det saknas naturligt skydd mot det då ingen varit sjuk i det tidigare. Visst, det kan orsaka allvarligare luftvägssjukdomar (läs lunginflammation) än vad många vanliga förkylningar kanske brukar orsaka, men för en i övrigt frisk person så är det inte så farligt. Värre är det med de som har någon sjukdom i bakgrunden som minskar deras immunsystem.

Så med det sagt, är jag orolig? Svar – NEJ!

Det snurrande hjulet

Det känns som om jag springer och springer och springer och ändå är jag för långsam. Än en gång har det blivit alldeles för mycket för mig att göra, och allt jag haft har ökat lavinartat i mängd. Trots att jag har hojtat till och fått ta bort ett av mina arbetsuppgifter. Men det är ju så att det tar lite tid till överlämning innan jag är helt fri från det som tar tid. Det gäller bara att hålla så långt!

Jag tror att jag hanterar det rätt bra ändå. Jag har ju sagt ifrån om att jag inte mäktar med, att jag drunknar i arbete. Jag har tagit initiativ till att lämna över, jag har även lämnat förslag på vem som skulle kunna ta över uppgifter från mig efter att först ha kollat med personen ifråga. Och jag försöker prioritera att bara springa på de viktigaste bollarna. Men stundvis känner jag hur jag bara drunknar. Drunknar av alla krav, måsten och förväntningar. Oftast hjälper det då att andas.

Andas in (1, 2, 3), håll andan (1, 2, 3, 4), andas ut (1, 2, 3)

Tyvärr är det så att det dyker ju upp en massa nya akut grejer hela tiden. Som idag så var jag ute hos en kund som jag är uthyrd till två dagar i veckan. Jag satt i möten hela eftermiddagen men när dessa var slut skulle jag ta bussen in till Göteborg och sen till centralen för att ta tåget till Stockholm. När jag står där och väntar på bussen så ser jag att jag hade missat ett samtal från vår kursadministratör under mitt sista möte. Jag ringer upp. Det visar sig att kursen som jag ska resa till och hålla på torsdagen i Stockholm har fått flera avhopp av kursdeltagare då de har blivit sjuka. Kvar har jag bara två kursdeltagare. Kursen kommer att gå back. Rejält. Min resa kostar, liksom hotell, restid, min tid som jag lägger på förberedelse och tiden jag lägger på att hålla utbildningen. Det går av förståeliga skäl inte ihop sig med bara två betalande deltagare! Så beslutet lämnas till mig, köra eller ställa in. Jag väljer att ställa in. Administratören ska ringa kursdeltagarna och berätta det. Fem minuter senare ringer administratören tillbaka till mig. Den ena kursdeltagaren sitter redan på tåget på väg mot Stockholm. Nytt beslut, vi kör. Tack och lov satt jag på bussen och hade därför inte hunnit avboka hotell eller tåg! Hade hon ringt en halv minut senare hade jag hunnit trycka på knappen och tåget hade varit avbokad..

Så nu sitter jag här, på ett hotell i Stockholm och försöker fundera på hur jag gör en bra utbildning för två personer med ett material med diskussioner och övningar som kräver fler deltagare. Och det utan att lägga alltför mycket tid på det, för att därmed försöka hålla nere omkostnaderna. Samtidigt vill jag inte skänka bort min tid heller och inte redovisa den tid jag lägger ner!

Och så har det varit mycket nu! Saker som faller ner från himlen. Och så att min fulla hjärna missar saker så att jag måste lösa akuta problem på annat vis. Som imorse när jag åkte till jobbet och glömde plånboken hemma. Tack och lov upptäckte jag det när jag kom till kunden! Tack och lov hade A inte hunnit åka hemifrån då, och tack och lov så ligger min kund mer eller mindre på vägen från oss till hans jobb!

Eller som med lunchen. Kunden jag är hos har ingen restaurang direkt i närheten utan den närmaste ligger ca 6-700 m bort. Därför har de så att man kan beställa mat från en restaurang som sedan får levererad till sig. Beställningen ska göras senast 9:30. Jag påbörjar min beställning två gånger. Både gångerna bryts jag av kollegor som vill diskutera något. Både gångerna missar jag skicka iväg beställningen. Så där stod jag, utan lunch. Jag hade inte tid att gå och hämta maten och även hinna äta upp den på min lunchrast då jag hade planerat in dagen på minuten så att jag skulle hinna jobba de åtta timmar som kunden betalar för mig per dag, och ändå hinna med tåget. Så det blev till att länsa fruktkorgarna och bälga vatten och te för att klara resten av eftermiddagen.

Tänk om det hade varit nog där med blixtnedslag! Åh, nej! På tåget så får jag v en tillfällighet veta att den innebandymatch som E:s lag skulle spela på lördagen hade blivit flyttad tre timmar och fått en annan hall då kommunen behövde lokalen till annat.

Så nu blev det plötsligt en massa arbete även privat och jag såg vilan flyga sin kos

När jag satt där på tåget, efter att ha efterfrågat en rutin för hur liknade fall med utbildningar ska hanteras, efter att per Mail ha efterfrågat information om administration av hall-/tidflytten, försökt sätta mig ner och anpassa utbildningsinnehållet efter en uppdatering som den nya kursägaren gjort och insett att den inte följde någon röd tråd och att bilderna i presentationen inte hade gjorts i den mall som vi är ålagda att ha våra presentationer i, och därmed med följden att rubriker, layout etc varierade kraftigt från bild till bild. Efter allt det här så reflekterade jag över hur gnällig och besvärlig jag framstod som. Så nu är det officiellt:

Jag är världen gnällande!

Lite coolt ändå

Jag gjorde ett inlägg på LinkedIn för två dagar sedan om en webbinarium som jag ska hålla imorgon, och redan nu har det varit över 800 visningar på den! Coolt!

En sak som är ännu coolare: Min chef från det som jag kallat ”Företaget”, som också är den chef som totalt tryckte ner mig i skorna, som bröt ner mig totalt, är en av de personer som gillat mitt inlägg. Vad hände där liksom? Kan inte låta bli att höra dom där orden jag fick höra så många gånger

Om någon säger något positivt till dig ska du inte tro på det! Det gör hen bara för egen vinnings skull!

Vad vill människan nu i så fall, att gilla ett inlägg är ju för dom flesta ett sätt att visa att inlägget är bra. Eller?!

Oavsett, imorgon är det dags för webbinariumet. Magen knyter sig, jag känner mig kräkfärdig, axlarna drar upp sig, andningen blir kort, hela kroppen förbereder sig för flykt. Innehållet är ju egentligen inget nytt eller revolutionerande, men några kanske tycker att det är en annorlunda vinkling och jag är orolig för reaktionerna. Tänk om folk kommer tycka att jag bara snackar goja? Eller att det inte finns någon röd tråd? Eller att jag inte säger något vettigt alls under den tid som jag ska hålla på? Att de förväntar sig mer?

Hur ska jag kunna sova inatt???

Jag måste börja med att säga att jag allt mer inser hur glad jag är att A satte stopp för fler barn. Jag ser nu hur jag inom bara något år inte längre behöver stressa pga hämtning och hur de två barn jag har blir allt mer fantastiska människor. Jag ser även att jag skulle haft svårt att orka med ett barn till. Stundvis har jag ju svårt att orka med som det är nu…

Hur som, jag satt för första gången på väldigt länge på Familjeliv och såg en tråd som fick mig att haja till. Inte för att jag själv skulle kunna ha nytta av det, utan för så många andra som kämpar. Äggstocks- och livmoderföryngring var inget jag hade hört talas om innan. Och visst, det verkar ju vara omstritt om det fungerar, eller inte, men det verkar ju även samtidigt som många har fått både bättre AMH och FSH med denna behandling.