Tacksamhet

Även om jag mår som jag gör så inser jag en sak, hur j-la bra jag har det egentligen! Jag har världens underbaraste, finaste och klokaste och mest omtänksamma dotter och en helt underbar man! Och just dottern… I vanliga fall brukar hon numera inte vilja vila middag. Utom när jag är själv med henne. Då ber hon mig om att vi ska lägga oss i soffan, framför tv:n och vila oss. Och så ligger vi där och myser. Och ofta så slumrar jag till. När jag vaknar så sitter hon bredvid och leker eller kollar på tv:n. Men det känns verkligen som om hon egentligen själv inte vill vila, men hon gör det för att jag ska göra det. Kanske är det bara jag som gör henne mer fantastisk än vad hon egentligen är, att hon egentligen bara är en helt vanlig 4 åring som vill ha lite mys med sin mamma när hon själv blir trött. Att mamman sedan slappnar av lite för mycket… Men likväl, hon är underbar! Eller som när hon säger:

”Mamma, du är ju så trött då bebisen stjäl all din energi!”
(Undrar vem hon har hört det ifrån??? Dagis? Farmor?)

Eller som härom kvällen när A hade läst saga för henne och jag fick komma in och byta av för att få henne att somna, och hon sa:

”Mamma. Vet du. Jag tycker pappa är så fin som han är!”

Min underbara, fina tjej!

Och min man som kämpar och står i. Som står ut med mig och mina nycker, mina humörsvängningar. Som fortsätter att slita på trots att allt mer hamnar på honom.

Och så det lilla livet som ligger i min livmoder. Det lilla livet ”som tar min energi från mig”. Som orsakar massa hormonella chocker i min kropp som gör att jag mår som jag gör. Vårt lilla mirakel. Vårt andra lilla mirakel (E är ju verkligen ett mirakel, dels för sin personlighet, dels för att hon finns till med tanke på både mina och A:s fel). Så liten. Så fantastisk. Så underbar. Så livlig.

Och jag inser hur bra jag har det som har det jobb jag har. Och den är jag tacksam över. Liksom det hus vi har. De liv vi har. För vi har det bra. Vi har en bra familj. Bra jobb. Bra boende. Bra ekonomi. Vi är friska (i grund och botten). Och vi har varandra.

Så ni ser, jag har vett att ibland även se längre än vad näsan räcker. Se och förstå hur bra jag har det! Och vara tacksam. För även om livet har sina svackor, även om jag stundvis bara känner att jag inte orkar en sekund till, så orkar jag. Lite till. Varje gång. Och jag inser hur bra jag verkligen har det. Hur mycket jag har här i livet att vara tacksam för! Och det är jag. Även om jag inte alltid är så bra på att visa det. Eller uppskatta det.

Gnäll i kubik

Den som inte vill läsa om gnäll kan sluta här:

De senaste dagarna har det varit lite tungt att vara jag. Inte nig med att jag är vek och gnäller över att det är tungt att vara gravid, nu har jag även gått och blivit förkyld och som vanligt när jag blir förkyld sätter det sig i luftvägarna och jag får värsta hostan. En hosta som är både av kombinationen slem- och rethosta med värsta hostattackerna som slutar med att jag kräks. Som om jag inte kräktes tillräckligt som det är!

Jag är så enormt trött på detta! Jag är trött på att vara trött så in i avgrunden. Jag är trött på att inte orka. Jag är trött på att vilja, men inte kunna, varken psykiskt eller fysiskt. Jag är trött på att inte kunna göra något. Jag är trött på att inte klara av minsta lilla. Jag är trött på att må illa. Jag är trött på att kräkas. Jag är trött på allt. Nu vill jag inte mera! Snälla, kan någon spola fram tiden en månad eller två?

Beslutskval

Åh, vad nöjd jag blev med bilderna som fotografen la upp på bloggen! Men även om jag är så otroligt nöjd så velar jag om jag ska länka till bloggen på Facebook eller inte. Inte ens om jag skulle begränsa vilka som får ta del av länkningen. Jag vet inte varför jag velar. Osäkerhet? Ovilja att ”skylta” för mycket? Jag vet inte! Jag vet bara att jag velar.

E var så söt när hon skulle sova. Det var två saker som rörde sig i hennes huvud, fotograferingen (”Mamma, kan vi inte gå dit fler gånger?”) och sedan byte av rum. Vi har frågat henne tidigare om hon ville byta rum, att hon skulle få det rum som nu (på sikt) varit tänkt som bebisens rum, och att hennes nuvarande rum skulle bli bebisens. Det har hon inte velat. Vid något tillfälle föreslog jag att om hon bytte rum så skulle hon få en sänghimmel. Då var det inte intressant. Men nu har hon ändrat sig. Och nu planerar hon för fullt hur hon vill ha det. Så här i efterhand förstår jag att en orsak till att hon tidigare inte velat byta rum var för att hon har trott att hon inte skulle få behålla alla sina saker, dvs leksaker, tavlor, möbler… Så varje gång vi pratar om det så blir hon så glad när hon inser att hon även får ta med sig den och den saken. Lilla, fina gulleplutt!

Idag så fick jag föresten en fråga dom jag blev lite glad för:

Hur är det, har inte magen börjat sjunka lite nu? Jag tycker att det ser ut så!

Jag vet inte om det är så, men jag är glad för om det är så. För även om det dröjer innan bebis kommer så är det ett tecken på att det närmar sig. Och just nu känner jag att bebis mer än gärna får komma. Nu räcker det med graviditet!

Hos fotografen

Idag så var det dags för fotograferingen. E är som jag lite svår att få till att slappna av framför kameran så det var nog inte det lättaste jobbet för fotografen. Vi fick lite försmak av bilderna och jag ser verkligen fram emot att se resultaten ”på riktigt”. Jag gav henne tillåtelse att lägga upp bilder på sin blogg så under kvällen kommer några av bilderna bli riktigt offentliga. Lite ångest känner jag för det hela men samtidigt, hon borde väl inte lägga in bilder som hon inte ansåg var bra? Och dessutom, sannolikheten att någon som jag känner skulle hamna på hennes blogg är liten så det gör kanske inget? Fast känner jag mig nöjd med bilderna kanske jag ändå länkar till bloggen på Facebook? Eller kanske tom här? Jag tror inte att jag kommer att lägga in bilder här då jag ändå försöker vara någotsånär anonym i denna blogg, allt för att verkligen kunna skriva om det som faller mig in.

Hur som, fotografen kändes bra och jag kände mig rätt snabbt avslappnad. Efter mycket velande så blev det några varianter klädmässigt. Dels att jag och E hade klänningar på oss, sedan att jag hade bara bh och trosor, men E sin klänning. Sedan tog vi några bilder där även hon var med bara underkläder. Och slutligen en variant där jag hade på mig en blus men med bar hud i övrigt (bh och trosor var på) och en där jag hade linne och trosor på mig. Som sagt var, det ska bli kul och spännande att få se resultatet!

Fina gravidbilder?

Snälla, hjälp mig att hitta fina/roliga/tokiga idéer på gravidbilder som jag kan ta med till fotografen på onsdag! Jag sitter och googlar och googlar och googlar… Fotograferingen kommer att ske i studio och E kommer att vara med så det kommer att bli bilder där även hon är med.

Morsdag

Idag är det alla mammors dag och jag har fått det jag önskat i snart sex år, en häck ut mot gatan! Det var ju egentligen ingen morsdagspressent, men ändå! Nu är den i alla fall planterad – underbart!

Att vara mamma är inte alltid så lätt. De allra flesta som fått äran att bli mamma gör nog sitt allra bästa och när jag då ser saker som detta så blir jag verkligen ledsen:

20140525-192641-70001497.jpg

Än mer ledsen blir jag när jag vet att mamman ifråga kan läsa denna post på Facebook. Och när jag vet att mamman ifråga verkligen har gjort sitt bästa även om det finns en del som hade kunnat vara betydligt bättre. Och att personen som har skrivit detta inlägg själv inte har varit den bästa av föräldrar även om hon idag har ett bra förhållande med sina barn. Eller vad sägs om att från sin 10 åriga son få höra

”Snälla mamma, kan du inte bara ta och bestämma dig för en av männen? Ta den där ”Glenne”, han är väl trevlig?” efter att mamman ifråga precis har berättat för sina två barn om den senaste av helgens tre dater.

Eller att man kastar ut sin nästan 15 åriga son ur hushållet? Eller att man inte under samma sons uppväxt hattar fram och tillbaka och under sonens 15 år ha flyttat mer än 15 gånger? Ok, nu har den här mamman och sonen hittat tillbaka igen till varandra, men det har varit en lång och tuff väg. Särskilt för sonen som varit nära att stryka med på vägen.

Allt detta vet jag då det är min syster som har skrivit posten och det är vår mamma som hon skriver om. Som sagt var, även jag och mamma har ett mindre bra förhållande, hon är inte den enklaste. Men hon har alltid i alla fall försökt göra sitt bästa även om det ibland hade lämnat mycket kvar att önska. Men ändå, hon är min mamma och jag älskar henne ändå, hon är ju min mamma. Och mycket kan nog förklaras med hennes psykiska sjukdom. Men ändå. Även om det inte alltid har varit så lätt, och det kommer nog inte alltid att vara det heller, så gör det mig så ledsen att se hur min syster agerar. Men allra mest ledsen blir jag av att det finns personer som trycker på ”gilla” vad det gäller det inlägget. Jag försöker bortförklara det med att de inte vet bättre. Men ändå. Det gör mig så ledsen. Men framförallt så gör det mig så rädd. Tänk om det blir så mellan mig och mina barn? Tänk om mina barn vänder mig ryggen? Tänk om mina barn en dag skriver något sådant om mig i ett socialt media? Tänk om..? Och jag vet, att jag kan inte göra mer än vad vår mamma har gjort under alla dessa år, sitt allra bästa. Sedan är det bara att hoppas att det är gott nog.

Och med det vill jag avsluta detta inlägg med att gratulera alla mammor, både er som har kontakt med era barn, och er som inte har det (förutsatt att ni har valt de vägar som ni trott varit den bästa för er och era barn), alla mammor som har barn och mammor som haft, men inte längre har, av en eller annan anledning. Och till alla er som vill ha barn, men som ännu inte fått äran att få några. Och till er som för alltid får gå med vetskapen om att aldrig få bli en mamma, trots att ni inte hade önskar något mer än det. Till er sistnämnda så vill jag bara säga en sak, även om ni inte har fått barn, så är ni ändå värda att firas för det moderskap som ni borde ha fått uppleva. En stor kram till er alla!

Ny vecka, vecka 36

Nu har jag missat att uppdatera om att jag än en gång har gått in i en ny vecka. Igår var det dags gör att gå in i vecka 36. På 1177.se kan man läsa följande:

Fostret börjar förbereda sig på att födas. Det tränar andning, men inte när det sover djupt. Fostret har nu längre perioder av både sömn och aktivitet. Det rör sig lika ofta som förut men kan inte ta ut svängarna på samma sätt. Därför upplever man oftare att det i stället puffar och gör svepande rörelser.

Fostret lägger på sig ungefär 14 gram fett varje dag, och väger i den här veckan runt 2,6 kilo. Pojkar är ofta något tyngre än flickor. Det skiljer ungefär 100-200 gram mellan pojkar och flickor.

Nu ökar fostervattnets mängd inte mer utan det minskar snarare eftersom mammans kropp absorberar en del av det.

Mamma
Din mage kan börja sjunka ner lite och det blir lättare att andas, men det kan fortfarande vara svårt att hitta en bekväm sovställning. Många gravida upplever att de behöver kissa ännu oftare än tidigare vilket beror på att livmodern trycker på urinblåsan.

Råmjölk kan läcka ur dina bröst fast bebisen ännu inte är född. Försök att äta nyttigt och varierat, barnet får all sin näring via dig. Tankarna rör sig säkert mer och mer kring barnet. Kanske känner du oro inför förlossningen. Men en dag finner du att längtan efter att träffa barnet har tagit överhanden och att eventuell rädsla har bytts ut mot längtan efter förlossningen.

Om du väntar tvillingar kan det vara dags att föda nu. Vecka 36 till 37 är genomsnittslängden för en tvillinggraviditet.

Ska du förlösas med planerat kejsarsnitt? De brukar ske i graviditetsvecka 38.

Jag har än så länge inte märkt att det skulle bli lättare att andas. Eller att magen skulle börjar sjunka. Snarare tvärtom. Bebisens storlek och placering (?) gör att det stundvis är enormt tungt att andas, jag kan inte äta alltför mycket utan blir mätt på minsta lilla, illamåendet har ökat och numera kräks jag i snitt 2 ggr/dag och illamående kommer och går under dagen, trots Lergigan och halsbrännan har ökat. Så det är verkligen ”roligt värre”… Nu är bebis hjärtligt välkommen att komma ut till världen! Fast det är klart, det vore ju bra samtidigt om den kunde stanna kvar ett par veckor till och bli ”fullgången”. Men det skulle absolut inte göra något om den kom redan nu

Underbara svalka!

Dagens svala väder har varit helt underbar! Det har varit lagom varmt för att man klarar sig med kortärmat, men så pass svalt att jag ändå har kunnat känna mig som en människa igen. Ja, jag har till och med kunnat hjälpa A med häckplanteringen under kortare stunder och även rensa ogräs i våra odlingspallar. Och så lite frön i pallarna. Men gladast är jag över att ha kunnat hjälpa A lite. Det känns ju så jobbigt att se hur han jobbar och sliter och inte kunna hjälpa till alltför mycket. Igår kväll, efter att E hade somnat, så hjälpte jag honom att måtta avstånd mellan de plantor som han och svärföräldrarna hade planterat dagen innan och som vi nu hade fått bakläxa på (de var inte satta tillräckligt högt, de ska vara planterade i en kupa ca en decimeter över marknivå). Det var inte så betungande för mig, men det hjälpte ju verkligen till och det blev lättare för A. Dessutom så blir det ju trevligare när man gör saker tillsammans! Och för att inte tala om hur lättare det är att förtränga alla mygg och knott!

Idag har jag hjälpt till att kratta ner jord i (diket). Även om det inte kändes som om jag gjorde så mycket så märktes det hur mycket snabbare det gick att göra så! Men sedan blev jorden tyngre och mer lerig och då blev det för tungt för mig och jag fick lämna honom i sticket. Det kändes verkligen jobbigt att göra det, men vad göra?

Jag måste verkligen nämna hur jobbigt det känns att se hur han jobbar och sliter och att jag inte kan hjälpa honom så värst mycket. Det är svårt för mig att acceptera det. Och även om jag känner hur fantastiskt nöjd jag blir så känns det dumt, det är ju jag som under alla dessa år har tjatat om häck, inte han. Och nu, när jag är höggravid, ja, då sätter vi igång med det projektet. Snacka om usel planering… Fast det är klart, när jag var höggravid med E så höll vi på med det stora badrummet. Eller vi och vi, hantverkarna höll på. Men ändå. Större projekt ska vi visst göra när jag är höggravid 😉 Samtidigt, lite får A skylla sig själv att han får slita så. En av grannarna hade tydligen erbjudit sig att hjälpa till, men tydligen kunde A inte ta emot det erbjudandet. Fråga mig inte varför… Tjurskallig som alltid..,

Hur som, imorgon borde hela häcken ha blivit planterad!

Det är skönt

När E och granntjejen leker så bra tillsammans! Efter att ha jobbat (nästan) hela dagen är jag rätt trött, A är ute i trädgården och planterar vår nya aroniahäck och jag sitter och tar det lugnt medan E leker med granntjejen. Hade hon inte kunnat komma över så hade jag inte orkat ärligt talat att roa E. Men nu kan jag sitta här, i lugn och ro, och ta igen mig en stund. Om en stund är det dags för henne att gå hem, men tills dess ska jag passa på att njuta!

På tal om att njuta… Alla är så överlyckliga över värmen. Idag på lunchen satte sig alla utomhus med sin mat, medan jag satt kvar själv inomhus. Hade jag också satt mig ute hade jag nog storknat och inte orkat jobba så länge som jag ändå gjorde idag. Tråkigt? Ja, men samtidigt rätt skönt att få äta i lugn och ro. Och dessutom, för en gravid flodhäst som jag är det betydligt behagligare med att sitta i ett luftkonditionerat rum än i gassande sol när det är bortåt 27 grader i skuggan