Tacksamhet

Även om jag mår som jag gör så inser jag en sak, hur j-la bra jag har det egentligen! Jag har världens underbaraste, finaste och klokaste och mest omtänksamma dotter och en helt underbar man! Och just dottern… I vanliga fall brukar hon numera inte vilja vila middag. Utom när jag är själv med henne. Då ber hon mig om att vi ska lägga oss i soffan, framför tv:n och vila oss. Och så ligger vi där och myser. Och ofta så slumrar jag till. När jag vaknar så sitter hon bredvid och leker eller kollar på tv:n. Men det känns verkligen som om hon egentligen själv inte vill vila, men hon gör det för att jag ska göra det. Kanske är det bara jag som gör henne mer fantastisk än vad hon egentligen är, att hon egentligen bara är en helt vanlig 4 åring som vill ha lite mys med sin mamma när hon själv blir trött. Att mamman sedan slappnar av lite för mycket… Men likväl, hon är underbar! Eller som när hon säger:

”Mamma, du är ju så trött då bebisen stjäl all din energi!”
(Undrar vem hon har hört det ifrån??? Dagis? Farmor?)

Eller som härom kvällen när A hade läst saga för henne och jag fick komma in och byta av för att få henne att somna, och hon sa:

”Mamma. Vet du. Jag tycker pappa är så fin som han är!”

Min underbara, fina tjej!

Och min man som kämpar och står i. Som står ut med mig och mina nycker, mina humörsvängningar. Som fortsätter att slita på trots att allt mer hamnar på honom.

Och så det lilla livet som ligger i min livmoder. Det lilla livet ”som tar min energi från mig”. Som orsakar massa hormonella chocker i min kropp som gör att jag mår som jag gör. Vårt lilla mirakel. Vårt andra lilla mirakel (E är ju verkligen ett mirakel, dels för sin personlighet, dels för att hon finns till med tanke på både mina och A:s fel). Så liten. Så fantastisk. Så underbar. Så livlig.

Och jag inser hur bra jag har det som har det jobb jag har. Och den är jag tacksam över. Liksom det hus vi har. De liv vi har. För vi har det bra. Vi har en bra familj. Bra jobb. Bra boende. Bra ekonomi. Vi är friska (i grund och botten). Och vi har varandra.

Så ni ser, jag har vett att ibland även se längre än vad näsan räcker. Se och förstå hur bra jag har det! Och vara tacksam. För även om livet har sina svackor, även om jag stundvis bara känner att jag inte orkar en sekund till, så orkar jag. Lite till. Varje gång. Och jag inser hur bra jag verkligen har det. Hur mycket jag har här i livet att vara tacksam för! Och det är jag. Även om jag inte alltid är så bra på att visa det. Eller uppskatta det.

Gnäll i kubik

Den som inte vill läsa om gnäll kan sluta här:

De senaste dagarna har det varit lite tungt att vara jag. Inte nig med att jag är vek och gnäller över att det är tungt att vara gravid, nu har jag även gått och blivit förkyld och som vanligt när jag blir förkyld sätter det sig i luftvägarna och jag får värsta hostan. En hosta som är både av kombinationen slem- och rethosta med värsta hostattackerna som slutar med att jag kräks. Som om jag inte kräktes tillräckligt som det är!

Jag är så enormt trött på detta! Jag är trött på att vara trött så in i avgrunden. Jag är trött på att inte orka. Jag är trött på att vilja, men inte kunna, varken psykiskt eller fysiskt. Jag är trött på att inte kunna göra något. Jag är trött på att inte klara av minsta lilla. Jag är trött på att må illa. Jag är trött på att kräkas. Jag är trött på allt. Nu vill jag inte mera! Snälla, kan någon spola fram tiden en månad eller två?

Beslutskval

Åh, vad nöjd jag blev med bilderna som fotografen la upp på bloggen! Men även om jag är så otroligt nöjd så velar jag om jag ska länka till bloggen på Facebook eller inte. Inte ens om jag skulle begränsa vilka som får ta del av länkningen. Jag vet inte varför jag velar. Osäkerhet? Ovilja att ”skylta” för mycket? Jag vet inte! Jag vet bara att jag velar.

E var så söt när hon skulle sova. Det var två saker som rörde sig i hennes huvud, fotograferingen (”Mamma, kan vi inte gå dit fler gånger?”) och sedan byte av rum. Vi har frågat henne tidigare om hon ville byta rum, att hon skulle få det rum som nu (på sikt) varit tänkt som bebisens rum, och att hennes nuvarande rum skulle bli bebisens. Det har hon inte velat. Vid något tillfälle föreslog jag att om hon bytte rum så skulle hon få en sänghimmel. Då var det inte intressant. Men nu har hon ändrat sig. Och nu planerar hon för fullt hur hon vill ha det. Så här i efterhand förstår jag att en orsak till att hon tidigare inte velat byta rum var för att hon har trott att hon inte skulle få behålla alla sina saker, dvs leksaker, tavlor, möbler… Så varje gång vi pratar om det så blir hon så glad när hon inser att hon även får ta med sig den och den saken. Lilla, fina gulleplutt!

Idag så fick jag föresten en fråga dom jag blev lite glad för:

Hur är det, har inte magen börjat sjunka lite nu? Jag tycker att det ser ut så!

Jag vet inte om det är så, men jag är glad för om det är så. För även om det dröjer innan bebis kommer så är det ett tecken på att det närmar sig. Och just nu känner jag att bebis mer än gärna får komma. Nu räcker det med graviditet!

Hos fotografen

Idag så var det dags för fotograferingen. E är som jag lite svår att få till att slappna av framför kameran så det var nog inte det lättaste jobbet för fotografen. Vi fick lite försmak av bilderna och jag ser verkligen fram emot att se resultaten ”på riktigt”. Jag gav henne tillåtelse att lägga upp bilder på sin blogg så under kvällen kommer några av bilderna bli riktigt offentliga. Lite ångest känner jag för det hela men samtidigt, hon borde väl inte lägga in bilder som hon inte ansåg var bra? Och dessutom, sannolikheten att någon som jag känner skulle hamna på hennes blogg är liten så det gör kanske inget? Fast känner jag mig nöjd med bilderna kanske jag ändå länkar till bloggen på Facebook? Eller kanske tom här? Jag tror inte att jag kommer att lägga in bilder här då jag ändå försöker vara någotsånär anonym i denna blogg, allt för att verkligen kunna skriva om det som faller mig in.

Hur som, fotografen kändes bra och jag kände mig rätt snabbt avslappnad. Efter mycket velande så blev det några varianter klädmässigt. Dels att jag och E hade klänningar på oss, sedan att jag hade bara bh och trosor, men E sin klänning. Sedan tog vi några bilder där även hon var med bara underkläder. Och slutligen en variant där jag hade på mig en blus men med bar hud i övrigt (bh och trosor var på) och en där jag hade linne och trosor på mig. Som sagt var, det ska bli kul och spännande att få se resultatet!

Fina gravidbilder?

Snälla, hjälp mig att hitta fina/roliga/tokiga idéer på gravidbilder som jag kan ta med till fotografen på onsdag! Jag sitter och googlar och googlar och googlar… Fotograferingen kommer att ske i studio och E kommer att vara med så det kommer att bli bilder där även hon är med.

Morsdag

Idag är det alla mammors dag och jag har fått det jag önskat i snart sex år, en häck ut mot gatan! Det var ju egentligen ingen morsdagspressent, men ändå! Nu är den i alla fall planterad – underbart!

Att vara mamma är inte alltid så lätt. De allra flesta som fått äran att bli mamma gör nog sitt allra bästa och när jag då ser saker som detta så blir jag verkligen ledsen:

20140525-192641-70001497.jpg

Än mer ledsen blir jag när jag vet att mamman ifråga kan läsa denna post på Facebook. Och när jag vet att mamman ifråga verkligen har gjort sitt bästa även om det finns en del som hade kunnat vara betydligt bättre. Och att personen som har skrivit detta inlägg själv inte har varit den bästa av föräldrar även om hon idag har ett bra förhållande med sina barn. Eller vad sägs om att från sin 10 åriga son få höra

”Snälla mamma, kan du inte bara ta och bestämma dig för en av männen? Ta den där ”Glenne”, han är väl trevlig?” efter att mamman ifråga precis har berättat för sina två barn om den senaste av helgens tre dater.

Eller att man kastar ut sin nästan 15 åriga son ur hushållet? Eller att man inte under samma sons uppväxt hattar fram och tillbaka och under sonens 15 år ha flyttat mer än 15 gånger? Ok, nu har den här mamman och sonen hittat tillbaka igen till varandra, men det har varit en lång och tuff väg. Särskilt för sonen som varit nära att stryka med på vägen.

Allt detta vet jag då det är min syster som har skrivit posten och det är vår mamma som hon skriver om. Som sagt var, även jag och mamma har ett mindre bra förhållande, hon är inte den enklaste. Men hon har alltid i alla fall försökt göra sitt bästa även om det ibland hade lämnat mycket kvar att önska. Men ändå, hon är min mamma och jag älskar henne ändå, hon är ju min mamma. Och mycket kan nog förklaras med hennes psykiska sjukdom. Men ändå. Även om det inte alltid har varit så lätt, och det kommer nog inte alltid att vara det heller, så gör det mig så ledsen att se hur min syster agerar. Men allra mest ledsen blir jag av att det finns personer som trycker på ”gilla” vad det gäller det inlägget. Jag försöker bortförklara det med att de inte vet bättre. Men ändå. Det gör mig så ledsen. Men framförallt så gör det mig så rädd. Tänk om det blir så mellan mig och mina barn? Tänk om mina barn vänder mig ryggen? Tänk om mina barn en dag skriver något sådant om mig i ett socialt media? Tänk om..? Och jag vet, att jag kan inte göra mer än vad vår mamma har gjort under alla dessa år, sitt allra bästa. Sedan är det bara att hoppas att det är gott nog.

Och med det vill jag avsluta detta inlägg med att gratulera alla mammor, både er som har kontakt med era barn, och er som inte har det (förutsatt att ni har valt de vägar som ni trott varit den bästa för er och era barn), alla mammor som har barn och mammor som haft, men inte längre har, av en eller annan anledning. Och till alla er som vill ha barn, men som ännu inte fått äran att få några. Och till er som för alltid får gå med vetskapen om att aldrig få bli en mamma, trots att ni inte hade önskar något mer än det. Till er sistnämnda så vill jag bara säga en sak, även om ni inte har fått barn, så är ni ändå värda att firas för det moderskap som ni borde ha fått uppleva. En stor kram till er alla!

Ny vecka, vecka 36

Nu har jag missat att uppdatera om att jag än en gång har gått in i en ny vecka. Igår var det dags gör att gå in i vecka 36. På 1177.se kan man läsa följande:

Fostret börjar förbereda sig på att födas. Det tränar andning, men inte när det sover djupt. Fostret har nu längre perioder av både sömn och aktivitet. Det rör sig lika ofta som förut men kan inte ta ut svängarna på samma sätt. Därför upplever man oftare att det i stället puffar och gör svepande rörelser.

Fostret lägger på sig ungefär 14 gram fett varje dag, och väger i den här veckan runt 2,6 kilo. Pojkar är ofta något tyngre än flickor. Det skiljer ungefär 100-200 gram mellan pojkar och flickor.

Nu ökar fostervattnets mängd inte mer utan det minskar snarare eftersom mammans kropp absorberar en del av det.

Mamma
Din mage kan börja sjunka ner lite och det blir lättare att andas, men det kan fortfarande vara svårt att hitta en bekväm sovställning. Många gravida upplever att de behöver kissa ännu oftare än tidigare vilket beror på att livmodern trycker på urinblåsan.

Råmjölk kan läcka ur dina bröst fast bebisen ännu inte är född. Försök att äta nyttigt och varierat, barnet får all sin näring via dig. Tankarna rör sig säkert mer och mer kring barnet. Kanske känner du oro inför förlossningen. Men en dag finner du att längtan efter att träffa barnet har tagit överhanden och att eventuell rädsla har bytts ut mot längtan efter förlossningen.

Om du väntar tvillingar kan det vara dags att föda nu. Vecka 36 till 37 är genomsnittslängden för en tvillinggraviditet.

Ska du förlösas med planerat kejsarsnitt? De brukar ske i graviditetsvecka 38.

Jag har än så länge inte märkt att det skulle bli lättare att andas. Eller att magen skulle börjar sjunka. Snarare tvärtom. Bebisens storlek och placering (?) gör att det stundvis är enormt tungt att andas, jag kan inte äta alltför mycket utan blir mätt på minsta lilla, illamåendet har ökat och numera kräks jag i snitt 2 ggr/dag och illamående kommer och går under dagen, trots Lergigan och halsbrännan har ökat. Så det är verkligen ”roligt värre”… Nu är bebis hjärtligt välkommen att komma ut till världen! Fast det är klart, det vore ju bra samtidigt om den kunde stanna kvar ett par veckor till och bli ”fullgången”. Men det skulle absolut inte göra något om den kom redan nu

Underbara svalka!

Dagens svala väder har varit helt underbar! Det har varit lagom varmt för att man klarar sig med kortärmat, men så pass svalt att jag ändå har kunnat känna mig som en människa igen. Ja, jag har till och med kunnat hjälpa A med häckplanteringen under kortare stunder och även rensa ogräs i våra odlingspallar. Och så lite frön i pallarna. Men gladast är jag över att ha kunnat hjälpa A lite. Det känns ju så jobbigt att se hur han jobbar och sliter och inte kunna hjälpa till alltför mycket. Igår kväll, efter att E hade somnat, så hjälpte jag honom att måtta avstånd mellan de plantor som han och svärföräldrarna hade planterat dagen innan och som vi nu hade fått bakläxa på (de var inte satta tillräckligt högt, de ska vara planterade i en kupa ca en decimeter över marknivå). Det var inte så betungande för mig, men det hjälpte ju verkligen till och det blev lättare för A. Dessutom så blir det ju trevligare när man gör saker tillsammans! Och för att inte tala om hur lättare det är att förtränga alla mygg och knott!

Idag har jag hjälpt till att kratta ner jord i (diket). Även om det inte kändes som om jag gjorde så mycket så märktes det hur mycket snabbare det gick att göra så! Men sedan blev jorden tyngre och mer lerig och då blev det för tungt för mig och jag fick lämna honom i sticket. Det kändes verkligen jobbigt att göra det, men vad göra?

Jag måste verkligen nämna hur jobbigt det känns att se hur han jobbar och sliter och att jag inte kan hjälpa honom så värst mycket. Det är svårt för mig att acceptera det. Och även om jag känner hur fantastiskt nöjd jag blir så känns det dumt, det är ju jag som under alla dessa år har tjatat om häck, inte han. Och nu, när jag är höggravid, ja, då sätter vi igång med det projektet. Snacka om usel planering… Fast det är klart, när jag var höggravid med E så höll vi på med det stora badrummet. Eller vi och vi, hantverkarna höll på. Men ändå. Större projekt ska vi visst göra när jag är höggravid 😉 Samtidigt, lite får A skylla sig själv att han får slita så. En av grannarna hade tydligen erbjudit sig att hjälpa till, men tydligen kunde A inte ta emot det erbjudandet. Fråga mig inte varför… Tjurskallig som alltid..,

Hur som, imorgon borde hela häcken ha blivit planterad!

Det är skönt

När E och granntjejen leker så bra tillsammans! Efter att ha jobbat (nästan) hela dagen är jag rätt trött, A är ute i trädgården och planterar vår nya aroniahäck och jag sitter och tar det lugnt medan E leker med granntjejen. Hade hon inte kunnat komma över så hade jag inte orkat ärligt talat att roa E. Men nu kan jag sitta här, i lugn och ro, och ta igen mig en stund. Om en stund är det dags för henne att gå hem, men tills dess ska jag passa på att njuta!

På tal om att njuta… Alla är så överlyckliga över värmen. Idag på lunchen satte sig alla utomhus med sin mat, medan jag satt kvar själv inomhus. Hade jag också satt mig ute hade jag nog storknat och inte orkat jobba så länge som jag ändå gjorde idag. Tråkigt? Ja, men samtidigt rätt skönt att få äta i lugn och ro. Och dessutom, för en gravid flodhäst som jag är det betydligt behagligare med att sitta i ett luftkonditionerat rum än i gassande sol när det är bortåt 27 grader i skuggan

Skräckblandad förtjusning

Jag hatar att bli fotad! Men samtidigt så är jag så stolt och glad över min kropp just nu, trots dess krångel. Jag är trött på den, men samtidigt så är den ju så fantastisk. Den är inte vacker, den bär på alltför många kilo övervikt för att vara attraktiv. Benen är korta och breda, och har alltid varit det, även när jag var som smalast i min ungdom och folk trodde att jag hade aneroxia. De är fulla med synliga fula blodådror. Armarna har gäddhäng. Brösten hänger och spelsinhuden är ett faktum på mina lår. Men min kropp är ju ändå så fantastisk! För andra gången i mitt liv så bär den på ett barn, ett barn som snart kommer att vara mer än bara ett mystiskt hoppande mage. En mage som jag bär med stolthet. Och just nu, med de förutsättningar som finns så är kroppen min så vacker som den kan vara. Utefter förutsättningarna, vill säga. Och det är för magens skull. Jag har gravidmage, men jag har inte gått upp något på bredden, bara magen som är enorm. Och det är jag glad och stolt över. Jag vet att jag tänker för mycket på vad andra ska tycks och tänka, men samtidigt så vet jag ju att det snackas om folks kroppar, och då framförallt om gravida kvinnors. Det är som en graviditet är något som gör en kvinnas kropp automatiskt till en allmän egendom som det är ok att ta på, kommentera om osv. Själv har jag inte så mycket emot det. Kanske just för att jag inte har gått upp i övrigt. Och för att jag inte (ännu) har samlat på mig några större mängder vatten. Så därför vill jag föreviga den. Magen. Så nu har jag bokat in en tid hos en riktig fotograf som ska ta kort på mig, magen och finaste E. Så snart kommer jag ha ett bildminne över det hela. Något som jag sedan i framtiden kan gå tillbaka och titta på. Och minnas. Minnas vår resa till E:s syskon. Alla motgångar men även alla fina stunder som ändå funnits där. Glädjen över plusset. Känslan av rörelserna i magen. Kärleken… Så det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot fotograferingen. Hoppas att hon, fotografen kan få mig att känna mig avslappnad så att jag kan gå därifrån med i alla fall några bilder som jag kan känna mig nöjd med

Ljuva vår

Jisses vad man har längtat efter våren och sommaren! Men nu är den här, ljuva värmen och solen! Som den gravida sjöelefant som jag är så gillar inte min kropp alltför mycket värme, och vårt hus blir lätt alltför varm. Men på baksidan av huset, på altanen, är det svalt och skönt, och här sitter jag och njuter, läser i en kioskroman (lagom iq-befriat, orkar inte tänka alltför mycket), lyssnar på vinden som susar i träden i skogen och fåglarnas ystra kvitter och känner hur Lilla Stjärnan bökar runt i magen. Och just här och nu så mår jag bra. Jag känner mig nästan normal. Och jag passar på att njuta av stunden och känslan.

20140521-173717-63437898.jpg

Visst, skogen precis utanför vår tomt är inte den vackraste, men ack så grön och ändå så ljuvlig! Och nu är jag verkligen tacksam för att vi för snart sex år sedan köpte det här huset. Grönskan gör gott för själen. Liksom det ystra fågelkvittret. Det skulle jag inte fått i vår gamla lägenhet

Irriterad

Vi bor längst upp på en gata. Grannarnas uppfarter är inte så välplanerade så ska de göra något som kräver lastbil så blir det svårt, ja, omöjligt för dom att komma in om lastbilen inte åker först upp på vår uppfart och sedan backar in på deras. Och på vägen ut gör de samma resa igen

20140521-132227-48147827.jpg

Och det är egentligen inga problem med det. Om inte det vore så att lastbilarna måste vända sina hjul när de står still mitt på uppfarten. Och att vårt hus, liksom vår uppfart är byggd tidig 60-tal. Uppfarten är byggd för att klara vanliga personbilar. Inte tunga lastbilar som väger mer än 3,5 ton. Så om och om igen så kör dessa lastbilar sönder uppfarten. Om och om igen behöver det fixas till. Och idag hände det igen. Ok, grannen tog kontakt med A om att det hade hänt och lovade att fixa det, men likväl. Grannarna VET så väl vid det här laget. Kan de inte bara fixa sina transporter på annat vis? Varför ska vi alltid behöva bli lidande? Eller är det så att vi måste sätta upp bommar så att det är omöjligt för lastbilar att köra upp på vår uppfart öht? Eller måste vi gräva om hela uppfarten och göra den ”lastbilstålig” så att de kan fortsätta med sina transporter? Eller flytta hela uppfarten helt, kanske? Eller helt enkelt acceptera att några gånger per år få uppfarten sönderkörd och sedan behöva vänta X antal veckor tills grannarna får det fixat tills det är dags igen? Som det är idag så ser uppfarten ut som ett lapptäcke av alla lagningar. Och värre lär det ju bli…

Ringde min barnmorska idag. Imorgon ska jag få komma in och ta blodprover, dels på järn, dels på mitt TSH. Är det inget fel på dessa så tyckte hon att jag bara ska gå ner i tid. Men går jag bara ner i tid så finns ju pressen fortfarande där. Det blir fortfarande vite för företaget om den där rapporten inte kommer in i tid. Och det där mötet måste förberedas. Och revisionen… Görs inte dessa saker blir så många andra lidande. Hur jag än vänder mig så har jag ändan där bak.

Och så något helt annat:

En svår nöt som jag har att knäcka är min bil. Jag vill ha den såld. Jag vill lämna in den på recond för att få den i fint skick så att jag kan lägga in fina bilder på den på Blocket. Det finns ett ställe som håller på med sådan dryga en kilometer från vårt hus som jag har blivit rekommenderad. Problemet är att de öppnar först klockan 9. Hade det inte varit för hur jag mår så hade det inte varit några som helst problem att lämna bilen där och sedan gå hem. Men just nu känns 1 km som 10 mil. Och backen hem… Jag skulle nog inte klara av den just nu med tanke på att det är jobbigt att ta sig till och från bilen. Någon som har tips?

Jag skulle ju kunna lämna den innan jobbet och ta tåget och spårvagnen resten av vägen men då skulle jag bli väldigt sen. Och det skulle fortfarande bli en bit för mig att gå, även om reconden ligger alldeles bredvid stationen här i byn. Eller så lämnar jag bilen dagen innan och hämtar den nästa dag, efter jobbet. Men jag vet inte om jag vill låta bilen stå där över natten heller.

Guuuuud, vad jag önskar att jag kunde spola tiden framåt och att allt vore löst! Jag vet att mina problem är små i jämförelse med många andras, men just nu känns de enorma. Vad det gäller jobbet får jag hoppas att proverna visar något och att det är lätt fixat. Annars får jag bita ihop. Nästa vecka är det tredagarsvecka tack vare Kristi Himmelfärds. Jag har tagit ledigt på fredagen/klämdagen. Veckan därpå är fyradagarsvecka tack vare nationaldagen. Sedan har jag bara min sista vecka kvar. Så det borde jag väl klara? Det betyder 14 arbetsdagar med flera lediga dagar emellan. Och sedan kommer föräldraledigheten. Och sommaren. Och bebis. Och sedan kommer hela familjen att vara hemma. Klart jag fixar det! Nu är det inte långt kvar.

Ett vrak

Strax innan tre vaknade jag. Kunde inte somna om. Tillslut grät jag av trötthet. Och sedan vaknade E. Ville bara ha mamma. Ville inte ligga i vår säng. Tillslut fick jag henne att somna om. Jag grät ännu mer. A fick hålla om mig och allt kändes lite bättre. Då satte E igång igen. Nu hade hon inget val längre, hon fick helt enkelt komma och lägga sig i vår säng. Jag orkade helt enkelt inte med att sitta hos henne. Hon somnade efter en stund. A somnade. Jag somnade inte. Sista gången jag kollade på klockan (försökte undvika att göra det för att inte stressa upp mig) var hon 4:40. Då insåg jag att det inte var någon idé att åka till jobbet idag. Men jag glömde att stänga av väckningen så jag blev väckt dryga timmen senare.

Nu är E lämnad på dagis. A åkte tidigt till jobbet så att han ska kunna komma hem tidigt. Att lämna E var jobbigt. Kroppen är helt slut. Jag är helt slut. Återigen var de få metrarna till bilen jobbiga. Kroppen är helt färdig. Men jag har i alla fall sjukanmält mig nu. Och pratat med min chef. Och avbokat dagens möten. Möten jag verkligen skulle behövt gå på. Men det går ju inte. Inte när man mår så här.

Och så har jag stängt av jobbmobilen. Jag behöver vila. Vill inte bli uppringd av någon på jobbet. Eller höra hur telefonen surrar till vid varje nytt mail. Jag orkar inte. Saker och ting får helt enkelt lösa sig ändå. Löser de sig inte, ja, då får de låta bli. Jag kan i alla fall inte hantera det just nu. Folk får väl bli upprörda om de blir det. Jag kan inte göra något åt det nu ändå. Det går bara inte. Jag har ju försökt. Men nu gick det inte längre. Kanske mår jag bättre imorgon. Eller på torsdag. Kanske inte. Men just nu måste jag vila. Det får som sagt var bli som det blir.

Nu hoppas jag att tårarna slutar att rinna snart. Och att jag ska få sova. Jag vill känna mig som en människa igen. Inte som ett vrak. Och jag vet att hon finns där. Hon dyker ju upp korta stunder. Och hon mår bra. Och är pigg. Och glad. Så nu ska jag vila. Och försöka koppla bort allt. Så att den pigga kan hitta tillbaka.

Jag=trött, bebis=pigg

Idag har bebis verkligen levt rövare, jag har fått flera kommentarer på min ”hoppande” mage. Själv är jag inte alls lika pigg. Dels är det rörelserna, de ger ju inte direkt möjlighet till att vila och ta det lugnt när ens mage skuttar runt som en yster kanin, dels är det jobbet som suger musten och dels är det kroppen som inte varit samarbetsvillig idag. Eller jo, det har den. Stundvis har den känts helt normal (alltså ”gravidnormal”) men stundvis har den varit helt utsjasad. Som när jag kom hem idag. Det är kanske fem meter från bilen till ytterdörren, det kändes som fem mil. Väl inne rasade jag ner på pallen vi har stående i hallen. När jag återhämtat mig så var det dags att ta sig uppför trappan. Det gick det också. Men då kollapsade jag ner på golvet, precis vid trappan. Efter lite vila lyckades jag ta mig till soffan. Lite mer vila och sedan kunde jag ställa in juicen och yoghurten jag hade köpt på vägen hem från jobbet.

Av någon anledning har magen i allmänhet känts väldigt annorlunda idag. Inte hela tiden, men till och från. Rörelserna har som sagt var varit tydligare men sammandragningarna har varit jobbigare och fogarna har krånglat mer än tidigare. Jag har funderat på om det kan vara så att bebis har vänt på sig, eller något, men det känns fortfarande som om ryggen är på min högra sida, huvudet neråt och benen på vänstersidan. Sedan funderade jag på om bebis kanske hade börjat fixera sig eller om bebis, och magen, hade börjat sjunka ner, men magen känns, och ser fortfarande ut som om den ligger högt, så det känns inte heller troligt. Ja, ja. Bebis verkar ju må bra så jag oroar mig inte. Men det vore kul att veta vad det är som händer. Särskilt som jag stundvis knappt kan gå öht!

Uppiggad

När man kommer gående, vaggandes som ett skepp på stormigt hav, med värkande fogar och tung mage, ibland kombinerat med sammandragningar, på väg till eller från olika möten på jobbet, ja, då kan det vara trevligt att bli uppiggad av alla vår/försommartecken. Som tex blommande syrener

20140519-165111-60671206.jpg

Vägen till ett barn

De senaste dagarna har man kunnat läsa i tidningarna om
följande och det låter ju jättebra! Men samtidigt så kan jag inte låta bli att fundera på hur det är tänkt. Ska singelkvinnor få rätt att göra det via landstinget eller är det tänkt att de ska få betala för själva behandlingen själva? Och var har man tänkt få tag på sperma från? Redan idag är det brist på sperma, och det är i många landsting långa köer för dom par som behöver det. Jag tycker att det är ok att man får göra utredningar och dylikt som de som lever i ett förhållande, men själva behandlingen står jag ärligt talat tveksam till. Visst, det är bra att man tänker sig att det kommer bli större krav på dessa kvinnor men ändå, för mig känns det inte helt ok. Och hur blir det med jämställdheten? Borde det inte i så fall, för rättvisans skull, även bli lagligt för män att anlita en surrogatmamma till sitt/sina barn? Eller är det bara kvinnorna som ska få rätten att som singel skaffa barn med hjälp av statliga/landstingets medel? Och hur är det egentligen med dessa medel, är det rätt prioritet? Se på alla vårdavdelningar, akutmottagningar, förlossningskliniker, röntgen, cancer behandling osv där personalen går på knäna pga personalbrist som är en följd av de åtdragna svångremmarna. Är detta verkligen rätt prioritering?

Ja, jag anser att det ska inte spela någon roll vilket landsting man tillhör, man ska ha rätt till exakt samma vård. Ja, jag anser, om vi ska hålla oss inom fertilitetsområdet, att alla par ska ha rätt till tre fria försök. Men inte fler. Visst, det är helt ok att man själv får betala om man redan har barn, även om det svider (och gör att många inte ger sig in på den linjen då de inte har råd). Men att kvinnor ska få rätt att göra insemination med donerad sperma på landstingets bekostnad – i mina ögon är svaret ”nej”. Främst pga landstingen redan tighta ekonomi, men även för att det råder brist på sperma, och för orättvisan mellan könen. Kanske skulle jag se på saken annorlunda om anlitande av surrogatmamma skulle bli lagligt och även det landstingsbekostat.

Besök hos barnmorskan

Idag var det återigen dags för besök hos barnmorskan. Min ordinarie BM var hemma med sjukt barn så jag fick träffa en annan istället. Allt såg bra ut. Nu kollades det i och för sig inte så mycket olika saker utan bara blodtryck (som var ok), SF-mått (helt ok även om den sakteliga hamnar längre och längre ner under översta kurvan, vilket är helt ok då jag vid första mätningen låg så väldigt högt) och så hjärtslag. Det lilla hjärtat slog 138 slag/minuten och det är där, runt 140 som dom har legat hela tiden. Så allt är bara bra med bebis

Filminspelning

Området runt mitt jobb har varit med i några svenska filmer genom åren. Nu pågår det en filminspelning och då kan man se såhär snygga polisbilar 🙂

20140514-195054.jpg

Så, om du gillar svensk film och ser dessa bilar och miljön i filmen, ja, då vet du i alla fall när filmen spelades in 🙂

Något positivt

Jag vet att jag är och har varit väldigt negativ och tråkig på senare tid. Just därför så tänker jag avsluta dagen med något positivt innan jag släcker lampan. Och det positiva handlar om graviditet och föräldraskap.

Det finns saker som ändå, trots allt är mysigt med denna graviditet. En är att besöka barnmorskan och få höra hjärtat. En annan är känna buffarna i magen när det lilla livet håller på och tränar på sina rörelser. Och det tredje, och absolut mysigaste är när den blivande storasysterns pratar med bebisen. Och när hon klappar, pussar och kramar magen. Då blir jag så varm och lycklig och det känns i hela hjärtat att allt jobbigt är värt det! Oavsett vad hon kommer att tycka sedan, men just nu vet jag att det är värt det! Mina älskade små underbara barn! Snart kommer ni att få mötas på riktigt!

Jag ger upp!

Dagen har varit rent ut sagt djävulsk! Hade jag inte på impuls bokat in massage till lunch (ett under att det ens fanns tid då, det brukar vara lögn att få samma vecka ens) så kan jag inte begripa hur jag hade överlevt dagen. Den ena motgången efter den andra som avlöste varandra. Och så min rygg som tar kål på mig. Ryggen kändes bättre efter massagen, liksom psyket, men som sagt var, den här dagen har varit vidrig! Nu är jag beredd att lägga mig plattfall ner och bli en enda blöt fläck. Och aldrig mer stiga upp igen. Saker går emot mig. Och folk som lovat saker kan plötsligt inte hålla det de har lovat. Eller bättre sagt, de glömmer bort vad de har lovat och sagt. Och där står jag, och måste försöka lösa allt. Helt ensam. Samtidigt som det kommer in mer och mer folk som kräver hjälp NU

JAG GER UPP!!!!

Tankar om längtan

Under de år som vi har längtat och försökt oss på att få till ett syskon till E har det blivit att jag läst och diskuterat i olika trådar på olika forum. Något som dyker upp mer eller mindre i alla trådar som rör ofrivillig barnlöshet är den där enorma längtan som nästan tär sönder en. En längtan som hos några kan bli det som tar över allt annat, ja, till och med utvecklas till en djup depression som man behöver hjälp med att komma ifrån. Jag är glad att jag aldrig hamnade där.

En annan sak som brukar dyka upp i dessa trådar är om längtan och sorgen över den ofrivilliga barnlösheten är större hos den som aldrig har barn, eller om även den med sekundär barnlöshet kan känna samma sorg och längtan. Jag tror att det inte handlar om att om man har barn sedan tidigare eller ej, utan att det handlar om hur man är som person. Jag har under dessa år ute på olika forum lärt känna så många sekundärt barnlösa som sörjer och längtar precis lika mycket som en som inte har några barn sedan tidigare. Personer som säger att ”bara jag gick ett barn till..!”. Jag tror att sorgen kommer oavsett antalet barn om man bara fått längtan, och särskilt om man trott att man kommer att få det där barnet. Och så kommer det inte. Tiden går, graviditeten uteblir. Och sorgen, och med den längtan, och värken, den växer.

Det är dock en sak som jag inte förstår hos vissa av dom som är sekundärt barnlösa. Något som jag först häromdagen blev uppmärksammad om. Det kan vara så att det handlar om en tillfällighet, men i en tråd som berör ämnet sekundär ofrivillig barnlöshet så var det flera som fortfarande hade en massa bebissakerna ståendes framme, tex spjälsäng, trots att det var både en och två och tre år sedan deras minsta slutade använda dem! Jag kan helt enkelt inte förstå varför? Tar inte allt detta en massa onödig plats? Och är det inte enormt jobbigt att se dessa saker och ständigt bli påmind om sin längtan? År efter år? Jag vet att alla är olika, och för mig har det varit självklart att lägga undan saker allt eftersom E har vuxit ifrån dom. Vissa saker har jag gett bort, andra sålt och andra har hamnat nere i källaren. Och än idag så har jag inte plockat fram alltför mycket inför bebisens ankomst. Visst, bebisens rum är nu rensad, och spjälsängen står där. Dock obäddad, utan madrass. Tänkte ta och tvätta madrassöverdraget någon dag. Men det är ingen brådska, det är inte tänkt att bebisen ska sova där till en början, utan i vårt sovrum, i en babycrib (en minispjälsäng). Men den ligger fortfarande i sin förpackning nere i källaren. Lite kläder har jag inhandlat. De ligger i en låda tillsammans med det lilla som vi har kvar från E. De ska också tvättas någon gång framöver. Och skötbordet står fortfarande i källaren. Så det är inte mycket i den del av huset där vi vistas i som tyder på att vi väntar tillökning. Men samtidigt, det som behöver fixas är ju inte så jobbiga saker. Och jag vet inte, men själv känner jag att det känns dumt att ha dom framme och samla damm. Är det inte bättre att bebis får allt rent och fräscht när den väl kommer? Och kläder, varför köpa mängder av sådant nu till full pris, förhoppningsvis så kan man hitta saker sedan på sommarrean. Ok, jag kommer kanske inte att orka gå i affärer så mycket, men jag har ju en pappa till mina barn också och även en svärmor som jag tror mer än gärna hjälper till att gå och leta efter det som saknas till hennes yngsta barnbarn. Och kanske sista barnbarn.

Tur att vi alla är olika! För tänk om alla vore som jag, vad skulle jag då ha att fundera på? 😉

Kvalet

46 dagar kvar till beräknad födsel och 22 arbetsdagar kvar och jag har verkligen börjat räkna ner. Mina tankar börjar allt mer kretsa runt hur jag ska få till det med jobbet. Efter en helg fylld av trötthet så inser jag allt mer att jag borde kanske dra ner, även jobbmässigt. Samtidigt när jag ser i min jobbkalender kan jag inte se hur det skulle kunna gå. På tisdag är det en grej som jag håller i och som jag måste fixa en massa med (varav några är sådana jag borde gjort för länge sedan, men glömt). Sedan är det en utbildning jag ska hålla i och där jag inte är klar med materialet. Och så har vi det där mötet som kräver en massa förberedelse, jag har räknat ut att det är ca två dagars förberedelse bara till den! Och så en annan utbildning som jag ska hålla i, denna finns det i alla fall material till. Och så alla mina punkter som måste fixas innan en stor revision. Och så har vi…

Bara jag tänker på det blir jag trött. Och jag som älskar mitt jobb vill plötsligt inte längre. Och trots att jag vet att bara jag säger till min chef så hjälper han mig att lösa allt, att prioritera, men jag har så svårt för att erkänna. Det känns som ett misslyckande. Fast jag egentligen vet att så inte är fallet. Men jag vill ju! Jag vill klara av det som jag har framför mig! Det är ju inte långt kvar! 22 fjuttiga arbetsdagar borde jag väl ändå klara av? Det är ju inte så många veckor, även om det handlar om några rätt ansträngande uppgifter som jag har framför mig. Men det borde jag väl klara? Det mesta sitter väl ändå i mitt huvud? Och när jag väl har avklarat dessa så kan jag med gott samvete gå hem på min föräldraledighet, viss om att jag gjort mitt bästa. Och skulle det vara så att bebis vill vänta med att komma ut till sin lilla väntande familj, om jag kommer att gå över tiden, så kommer jag troligtvis att vara rätt rastlös i slutet. Och uttråkad.

Bil, sol, värk och gnäll

Ute skiner solen, A jobbar i trädgården, E leker med granntjejen och jag, jag känner mig sliten. Inte för att jag gjort så mycket utan för att idag tycks både kropp och knopp vara slitna. Det som orken har räckt till är att besiktiga lilla pärlan, handla mat (och så ”råkade” det slinka med en stamros)

20140510-170519.jpg
fixa lunch och bjuda grannarna på fika. That’s it. Och genast känner jag en inre oro för att jag inte gjort mer. Men kroppen orkar inte. Särskilt inte ryggen just nu.

Besiktningen? Den gick bra! Nu är frågan om jag ska lämna in bilen och få den lilla parkeringsskadan fixad och hur jag ska gå tillväga för att få bilen såld. Ska jag sälja den själv? Eller ska jag sälja till en bilhandlare? Eller kanske mellantinget, sälja via Kvarndammen? De bedömde i och för dig ett rätt lågt pris på den, men i och med att den auktioneras ut så kan det ju bli mer. Och jag är ju garanterad i alla fall det priset de har angett. Och jag slipper alla jobbiga intressenter som vill pruta och som plötsligt vill vara ens ”bästa kompis” och all annan hantering. Hur skulle du gjort?

Här är i alla fall en bild på min kära lilla bil. Är du eller någon du känner sugen på en fin liten cabriolet som även är vinterduglig tack vare plåttaket? Lämna bud!

20140510-171440.jpg

Hur mycket

…större kommer jag att bli? Som det är nu så får jag inte riktigt plats bakom skrivbordet utan att lyfta upp den upp i bröstnivå. Och hur skönt är det att sitta så en hel dag? Inte konstigt kanske att det känns i ryggen. Och med tanke på magens storlek, inte konstigt att jag nästan dagligen får höra kommentarer om den och att ”nu börjar kulan synas”.

Äntligen helg igen

Äntligen är det helg igen! Vad denna har att föra med sig återstår att se, än finns det inga spikade planer annat än besiktning av min bil imorgon. Förhoppningsvis så går det bra och jag efter det kan få den såld, snabbt och till ett pris som jag kan känna mig tillfreds med. Ingen som är intresserad av en Nissan Micra CC? 😉

Om allt gått som planerat för A så har han lagt in beställning på vår nya bil idag.

Dagen idag började inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag vaknade av att E kom in till oss. Jag kollade på klockan och noterade att det var 30 minuter. Jag låg och halvslumrade och några minuter innan väckningen på mobilen skulle sätta igång så gick jag upp. När jag skulle stänga av larmet så dog telefonen. Jag hade satt den på laddning men glömt att plugga in elkontakten… Men innan den dog hann jag se att jag hade glömt att sätta på larmet.

Efter dusch och innan frukost gick jag och väckte A. Han brukar ligga och snooza i evigheter om jag inte säger till honom (karlar!). När jag satt och åt av min frukost i lugnan ro kommer han in och säger:

”Eh, är det bara jag, eller är det så att klockan är 7?”

Saken är den att jag brukar gå upp halv sex, A klockan sex (ja, det tar så lång tid för mig, men på dessa 30 min duschar jag, kräks, fixar håret, smörjer in mig och plockar fram frukosten) och kvart i sju brukar jag väcka E. Och nu var klockan alltså 7. Jag åt upp min müsli och yoghurt under tiden som A gick och duscha. När han kom upp från duschen så hade jag ätit upp müsliyoghurten, packat ner den macka jag hade hunnit göra åt mig och väckt E, och nu satt hon och åt sin macka medan jag borstade mina tänder. Medan jag gjorde mig iordning så gjorde A iordning E, och till vår glädje så hann hon till dagis i tid. 🙂

Nu har jag tillslut gått in i vecka 34! Underbart, det närmar sig! Det är nu tungt och jobbigt. Vikten har nu hållit sig stabil ett tag trots att magen den växer på. Tröttheten håller i sig och de två senaste dagarna har ryggen känts av allt mer igen. Nu vill jag bara att det blir slutet av juni och att bebis kommer ut!

Insekter

Nu är jag trött på allt vad insekter heter! Nyss var det fågelloppor, imorse, när jag duschade upptäckte jag en fästing som hade satt sig på min armbåge (!). Tur att den inte hade hittat någon bättre, mer undanskymt ställe..! Och jag som inte ens har vistats i skog och mark!

Allvarligt talat

Kan man verkligen vara så här… Eh… Jag vet inte om jag kan hitta rätt ord… Dum? IQ-befriad? Bakom flötet? Kunskapsfri? Ha noll-koll? Ska man inte som politiker i alla fall ha lite koll?

Och hur är det, hade de hoppats på att få röster med den här intervjun? Och skulle de få det, pga just denna intervju, vad säger det om den som röstar?<!—->

Avundsjuk

Jag är sanslöst trött, har inte lyckats komma i säng tidigare, men snart så! Men innan dess, bara för att få ur mig det, så att jag kan slappna av och somna, så ska jag erkänna en sak. En sak som jag tänkt på länge och som nu, antagligen pga tröttheten känns väldigt tryckande.

Jag är avundsjuk. Jag är avundsjuk på alla er som älskar att vara gravida. Jag är avundsjuk på er som mår mer eller mindre bra genom hela graviditeten. Och jag är avundsjuk på er som trots att ni inte mår bra ändå njuter av att vara gravida. Jag önskar att även jag kunde känna så. Visst är det mysigt. Ibland. Men mest är det bara jobbigt. Och jag vill bara att det ska vara över. Jag vet att detta är en transportsträcka till det jag vill, och det är så jag får se det. Men likväl. Det är inte roligt. Och jag tycker det är alltför jobbigt för att jag ska kunna vara så där glad och tacksam och lycklig som många tycks vara. Och dessa är jag så enormt avundsjuk på. Jag önskar att även jag kunde må så. Men istället får jag se det som att snart är graviditeten över. Sedan är det dags för nästa transportsträcka. Allt för att få det jag vill ha. Jag erkänner. Det är så jag ser det som, det är så jag känner för det hela

Helgens ände

Sitter i bilen på väg hem efter en trevlig helg med bästa vännerna. Tröttheten håller i sig och är kanske värre än någonsin, och ändå har jag sovit i nästan två timmar i bilen. Nu har vi precis lämnat min barndomsstad där vi överraskade mamma som fyllde 73 i fredags. Min yngsta syster visste att vi skulle komma och tillsammans hade vi planerat in restaurangbesök. Mamma blev mäkta förvånad när vi satt där inne och väntade när hon och min syster med familj klev in på restaurangen.

Efter att vi hade ätit var vi en snabbsväng till minneslunden då E ville veta var hennes morfar är begraven. För mig har pappa aldrig varit där så även om det nu är över tio år sedan han gick bort så var detta bara mitt andra besök där. Men nu har E i alla fall fått besöka minneslunden. Vill hon kommer vi att åka dit fler gånger.

Tröttheten är som sagt var enorm. Kroppen är trött. Knoppen är trött. Hela jag är helt färdig och jag börjar fundera på om jag verkligen kommer att klara av att jobba imorgon. Gravidyoga tvivlar jag än mer på. Om jag i vanliga fall är trött efter den då den är så pass ”sent”, hur är det i så fall för mig om jag redan innan är helt slut?

Hur som, nu ska det bli skönt att få komma hem. Och jag inser att jag helt enkelt får acceptera att det inte blir något deltagande från min sida vid min systerdotters student där i juni…

Färdig

Gårdagens utflykt tärde på mig. Jag märkte inget igår, men idag… Tröttheten som gör att jag bara gråter, ryggen som känns som om den inte orkar hålla upp mig, illamående… Jag tror jag stannar där. Kul att vara hemifrån. Skönt att vara med vänner som har förståelse för det hela. Underbart med en man som gör det bästa av situationen. Skönt att efter frukost kunna gå och lägga sig och sova ett par timmar till. Men tråkigt att inte orka. Inte orka vara så social som man önskade. Tråkigt med att vara så utmattad. Tråkigt att inse att saker och ting man planerat kanske måste ställas in. För jag orkar inte. Min kropp orkar inte. Men lilla hjärtat verkar bara pigg i alla fall

Besök i kungliga huvudstaden

Igår åkte vi upp till goa vänner i Eskilstuna. Idag skulle hon jobba så då passade vi på att besöka den kungliga huvudstaden. Ett kylslaget besök vid slottet och vaktbytet var intressant men lite väl långdraget.

20140502-213126.jpg

Lunch, besök i några affärer, fika och sedan var vi färdiga för att åka tillbaka. Både jag och E slocknade som ljus när vi satt oss på tåget. Jag måste erkänna att jag är mäkta imponerad över att både jag och kroppen har orkat! Jippiiii för det!