Ultraljudet

Dagens ultraljud var jättebra! Inte bara för att allt såg bra ut med Lilla Stjärnan (nej, vi kollade inte könet och vi spanade inte efter någon snopp) utan även för att barnmorskan som gjorde utredningen var väldigt bra. Hon var lugn, metodisk och så berättade hon om allt hon såg. Hade hon jobbat på MVC skulle jag absolut velat ha henne som ”min”!

Något som var lite kul var att när undersökningen började så såg man att bebisen höll på och svalde fostervatten. Mycket snart såg man även magsäcken öka i volym. 🙂

Stor del av utredningen var den även samarbetsvillig och låg ganska lättåtkomligt, men inte när det var dags att kolla hjärtat och kamrarna. Då vände den ryggen till så att allt skymdes och det slutade med att jag fick testa med att lägga mig på sidan. Först den ena, sen den andra. Men det var svårt att få till det helt bra. Jag antar att Lilla Stjärnan helt enkelt tröttnade. Just kollen av hjärtat tig lång tid pga hur bebisen låg till, vilket gjorde att A hann bli rätt orolig att allt inte stod rätt till. Men tillslut ansåg sig barnmorskan vara nöjd och kunde intyga att allt såg bara bra ut. Och det var ju skönt!

Då har jag och Lilla Stjärnan gått in i vecka 20. Den har startat med hosta och nu är jag orolig för att bli sjuk igen. Hostan känns inte alls bra och jag tycker inte att den låter alltför bra heller. Inte så att jag misstänker lunginflammation eller något, men det känns helt enkelt inte helt bra. Men så vet jag ju av erfarenhet hur dålig jag brukar bli…

Slutligen måste jag bara säga att det är ju så sannolikt skönt att ha E hemma igen! Hon var bara borta en natt men jag saknade verkligen henne ändå!

Nä, nu är det dags att försöka blunda och låta de gråblå vila. Imorgon är det en ny dag som ska fyllas av att träffa E:s bästa kompis och hennes mamma och tillsammans med dom åka tåget in till stan för att sedan gå på bio och se på Bamse. Det var ett tag sedan vi sågs sist så det ska verkligen bli jättekul att ses! Så nu hoppas jag verkligen att jag inte blir sämre till imorgon för då måste vi kanske ställa in det hela, och det vill jag ju inte!

Annonser

Taget

Nu är beslutet taget, om än inofficiellt. Det blir att vi skolar in bebisen i januari 2016. Det innebär att vi tillsammans behöver ta ut ca 18 månader föräldraledighet, vilket i sin tur innebär att då vi redan sedan tidigare har bestämt att vi delar den tiden helt rakt av, att jag kommer att vara borta från jobbet i nio månader. Det blir tre, alternativt två månader längre än vad jag var hemma med E, beroende på hur man ser på det. Med E var jag hemma på heltid i sex månader. Sedan började jag jobba en dag i veckan innan A tog över föräldraledigheten. Den dagen på veckan som jag jobbade där i början var E hos sin farmor.

Jag vet att många anser att det kan skada anknytningen att ”lämna bort” då tidigt, men jag ser det snarare som en möjlighet att låta farmor och barnbarn knyta an till varandra och komma varandra nära. Dessutom, om det nu är så psykiskt skadligt, hur kan det då komna sig att Sverige har så stor andel av befolkningen som har psykiska besvär av en eller annan orsak? Och hur kommer det sig att många länder med sämre möjligheter till föräldraledighet har bättre sjukstatistik än vad vi i Sverige har? Och att vi har så hög andel psykologiskt relaterade sjukfall i jämförelse med andra länder? Jag tror i alla fall inte att det beror på att svenska läkare lättare skriver sjukintyg på det. I alla fall inte att det är enda orsaken.

Hej hej!

Jag mår bra sa barnmorskan vid morgonens ultraljud. Hon sa också att jag är exakt så stor som jag ska vara idag. Under ultraljudet så drack jag lite fostervatten så min blåsa fördubblades i storlek. Vad gör man inte för att visa att mina njurar fungerar som de ska?

Hälsningar
Lilla Stjärnan

20140131-090806.jpg

Kärleken

Vad rolig man kan vara…

Imorgon är det dags för rutinultraljud. Vi har fått en rätt tidig tid och för satt slippa behöva väcka E supertidig och för att slippa behöva lämna henne till förskolan alltför tidigt så har bästa svärmor erbjudit sig att ta hand om henne imorgon. Så för att göra det enkelt så sover E helt enkelt över där i natt. Och det är där det lustiga kommer in. Redan i morse, innan E hade ens vaknat för dagen, när hon fortfarande låg där i min säng och sov så sött så kände jag saknaden. Saknaden efter min lilla plutt…

Det är helt makalöst vad mycket man kan älska en annan person! Det är helt makalöst hur mycket jag älskar henne! Och det är helt makalöst att man kan älska så här mycket och samtidigt kunna inse att för varje dag så älskar man ännu mera! Fast det känns som om det skulle vara helt omöjligt att kunna göra det… Men samtidigt, hade jag inte älskat henne så mycket skulle jag nog aldrig ändrat mig vad det gäller det här med barnskaffandet. För det är just det, vetskapen/tron om att få känna denna enorma kärlek för ytterligare en person som gjorde att jag ändrat mig. För kärleken till ytterligare ett barn… Och jag önskar verkligen att alla skulle få möjligheten att få känna på denna enorma kärlek!

Det här med service

Jag kan inte låta bli att så här dags varje år reflektera över det här med servicekänsla.

Jag har en Nissan Micra i cab-format (ska sälja den så om någon är intresserad…) och i januari varje år brukar jag lämna den på service. Jag vill gärna lämna den till en särskild Nissan-verkstad och då är det antingen någon av Hedin bils verkstäder eller hos Hurtigs bil i Kungälv. Varje år jämför jag priserna och varje år förvånas jag över skillnaderna. I år skilde det hela 1200kr mellan det dyraste servicen och den billigaste! Billigast var Hurtigs bil. Och som om det inte vore nog, de är dessutom betydligt mer serviceminded och betydligt trevligare där! Så gissa vart jag handlar! 😉

Mående

Jag vet att jag gnäller mycket och det lätt blir tröttsamt att höra, men jag antar att det är sådan jag är.

Jag har insett att jag numera mår betydligt bättre än vad jag har gjort tidigare så där kan man säga att jag nått en vändning. Illamåendet kan komma flera gånger per dag men numera kräks jag i regel inte mer än enbart på morgonen. I helgen var det inte ens det..! Jag tror mig se ett samband där. På vardagarna så går jag upp så snart klockan ringer. Jag har aldrig var den som ligger och snoozar. Fast jag kanske egentligen borde det med tanke på att på helgen så låg jag kvar en liten stund i sängen innan jag gick upp. Och dessutom så sov jag ju betydligt längre. På vardagarna ringer klockan 5:30 alternativt 5:45 beroende på om det är jag som lämnar E på dagis eller inte. Då går jag upp och så in i duschen. I slutet av duschandet alternativt när jag står och torkar mig kommer de första tecknen på att det snart är dags för kräkning. När det väl är avklarat så är det bara att fortsätta med de övriga rutinerna med frukost, påklädning osv.

Något som har kommit istället är som sagt var sammandragningarna och halsbrännan. Den sistnämnda har kommit och gått en längre tid men nu verkar den ha kommit för att stanna. Värst är eftermiddagar och kvällar. Jag har testat lite olika tabletter mot detta och idag när jag ändå var på Apoteket för att hämta ut Levaxin (jag fick höja dosen igen) passade jag på att rådfråga och fick då med mig en ny slags tablett som jag inte har testat tidigare. Så nu får vi se om det hjälper. Det kunde ta några dagar innan det verkade men hjälper det så ska jag nog stå ut med det i någon dag.

För övrigt så mår jag oförskämt bra mentalt och psykiskt. Jag går omkring och känner mig harmonisk och på gränsen till ”salig”. Jag känner hur jag älskar livet och hur jag älskar min familj. Jag känner mig till och med rätt harmonisk med min kropp! Min kropp tycks helt klart fått vårkänslor och det är inte mig emot! 😉

Fruktens vara eller icke vara

På senare tid har jag sett det debateras en hel del om matsäck och frukt till skola och förskola. På Facebook finns det till och med en grupp som heter Fruktkampen och som jobbar för att sådant ska helt förbjudas. Något som ofta lyfts upp i dessa sammanhang och som är ettan de främsta argumenten är att det är synd om de barn vars föräldrar inte har råd med frukt/matsäck och att dessa fruktstunder/utflykter ger barnen en utanförskap. I dagens ledare i GP skriver Malin Lernfelt om vad hon anser om saken, och jag kan inte annat än hålla med henne. Det är allmänt så mycket gnäll överallt om hur orättvist det är med saker och ting, men det är sällan det står något om hur bra vi egentligen har det! Och vad det gäller Fruktkampen…

För skojs skull så satte jag mig ner och räknade på hur mycket det skulle kunna kosta en fembarnsfamilj att skicka med ett äpple var till barnen, en gång i veckan. Och då räknade jag på det kilopris på de ekologiska äpplen som jag köpte idag, bara för att räkna högt. Dessa äpplen var väldigt stora, den jag valde ut i mitt exempel vägde 302g (vägd på brevvåg). Kilopriset för dessa var 26kr (plus några ören, men det skippar vi i beräkningen). Det ger oss en kostnad på 7:85 kr/äpple. Om vi säger som sagt var att det ska vara 5 sådana äpplen i veckan (antingen varje dag till ett barn eller fem barn som får ett äpple var att ta med sig till skola/förskola) och det är fyra veckor på en månad skulle den totala kostnaden per månad bli 157kr/månad. Visst, det är en stor summa om man har det knapert, men är det verkligen så stor att man absolut inte har råd? Jag förstår om det blir tufft någon månad men att det skulle vara så varenda månad? Dessutom, i mitt räkneexempel ovan räknade jag på något som kan ses som en ”lyxfrukt” med tanke på dess kilopris och att det var ekologisk frukt. Det brukar ju finnas betydligt billigare frukt i affären som alternativ. Och om inte annat så fungerar ju morötter väldigt bra som alternativt och dessa har ju i regel lågt kilopris. Så de 157kr som jag kom fram till i min beräkning är en väldigt högt satt summa. Så, med vetskapen om att göra folk ilska så ger jag härmed min åsikt:

Frukt till fruktstunder och önskemål om att barn ska ta med sig matsäck till utflykter ska även i fortsättningen vara ok!

Och vad det gäller utsattheten för de barn som kommer från fattiga hem… Visst, som barn vill man ofta vara som de andra och man vill i regel inte utmärka sig alltför mycket. Men att matsäcken ska vara så betydande… Nej, det kan jag inte hålla med om. Jag är själv uppvuxen i en familj som inte hade det lika bra ställt som mina klasskompisars familjer. Jag fick sällan nya kläder utan gick med ärvda, mina föräldrar tyckte det var onödigt att köpa dyra festis till matsäcken till utflykterna med skolan när den hemmagjorda saften var betydligt billigare (och enklare) liksom det hemmabakade brödet i jämförelse med limpmackor gjorda av köpebröd, och för att inte tala om att köpa mat på plats! Jag anser mig ha varit en rätt utsatt tjej i det stora hela då, men ärligt talat. Även om jag var väldigt retad, udda och kände mig allmänt utanför, så tyckte då i alla fall inte jag att det var jobbigt eller att min matsäck utökade min utanförskap. Absolut inte! Och då var jag som sagt var extremt tyst, blyg och försynt och ville bara vara en i gänget.

Ont

Jag har den senaste veckan/veckorna känt en del smärta i magtrakten som jag trott var ligamenten men nu börjar jag fundera… Ska nog ta och kontakta BM imorgon om det. Men samtidigt känns det som om jag bara är överdrivet nojjig.

Dels så har jag haft lite sammandragningar innan, men så i helgen, en stund efter att vi hade haft mys så fick jag så grymt ont, som kramp, i magen och låg dubbelvikt tills det gick över. Så i natt så vaknade jag av att dottern grät efter en mardröm och jag tänkte gå upp för att trösta henne. Men återigen högg det till i magen som i kramp och jag kunde verkligen inte sträcka ut mig utan fick sitta dubbelvikt i någon minut tills det släppte. Så idag, på jobbet skulle jag ut och äta lunch med några kolleger. Vi gick rätt fort pga kylan. När vi satt oss ner kom den där smärtan igen. Återigen släppte den efter någon minut, men nu började jag verkligen på att bli orolig! Kan det vara ”bara” ligamenten eller är det något annat? Bebisen känner jag ju dagligen så den tycks ju må bra, men den där enorma smärtan…. Nu har jag ju rutinultraljud på fredag

Jag har även haft lättare känningar vid några tillfällen mellan de här gångerna, men då har det mest bara varit en hanterbar smärta. Dom gångerna har jag kunnat lokalisera det till höger sida, långt ner. När jag tryckt på den ömma stället har jag inte känt någon skillnad. Har någon av er andra känt något liknande?

Mefiabrus

Igår så var det två saker i media som jag särskilt reflekterade över. Det första var när jag på morgonen satt och läste GP. Där var det en artikel som berörde mig något så enormt och tillslut kunde jag inte fortsätta läsa då jag såg inget på grund av tårarna. Stackars lilla vilsna tjej! Tänk att som 18 åring tvingas lämna alla man känner, alla man älskar, all sin trygghet för något som man inte längre känner någon som helst trygghet för. Jag förstod aldrig av artikeln om det hade ordnats papper åt henne? Och man kan ju undra vad det är för liv hon har att komma till?

En annan sak som jag reagerade på under gårdagen och som det stod desto mer om var Zlatans samarbete med Volvo Personvagnar. Det hela har ju nu en längre tid hypats upp och nu när den till slut kom så hyllas den upp i skyarna. Och jag kan inte förstå varför. Visst, som vanligt med Volvos reklam är den snyggt gjord. Det är snygga bilder och snygga vyer, men så värst speciell är den inte. Visst, Zlatan visar upp sin kropp, och även sin familj. Och han läser upp svenska nationalsången, han, som aldrig någonsin sjunger den i vanliga fall. Men jag fattar ärligt talat inte vad son är så extraordinärt med just den här reklamen, eller samarbetet som Zlatan kallar det för. Jag kan inte låta bli att fundera på om hur mottagandet hade varit om det hade varit någon annan som hade gjort precis samma film? Och i mitt tycke så har Volvo flera andra, betydligt bättre och snyggare gjorda reklamfilmer. Men det är jag det. Tur att vi i Sverige får tycka som vi vill! Annars hade jag nog blivit rejält straffad för denna avvikande (?) åsikt.

Shopping galen i nyfixat hår

Idag hade jag ett frisörbesök inbokad och när håret var fixad och klar passade jag på att gå lite i affärer för att kolla. Och shoppa. Mitt främsta mål var att hitta kläder, och då framför allt byxor. Jag har ett par gravidbyxor från HM som jag gillar (köpta på Tradera), men som tyvärr har för lågt resår för att de ska fungera så värst mycket längre till. Det fanns en del byxor, men de flesta hade extremt smala ben. Jag har inte de smalaste vaderna och har aldrig haft det, inte ens när folk som inte kände mig trodde att jag hade aneroxia. På den tiden hade jag tom herrstorlek på mina målvaktsknäskydd när jag stod i mål på innebandyn… Ett par av byxorna som fanns där satt ok över benen men det blev inget köpt då det var så extremt konstig modell på dom vid magen.

20140125-225706.jpg

20140125-225718.jpg

För inte kan det väl vara menat att man ska ha ett skärp som går direkt över grenen, inte ens när man är gravid? Eller?

I vilket fall, det blev inga byxor. Tyvärr. Jag skulle verkligen behöva fler par! De jeans jag köpte på Freeports Polarn & Pyret outlet har plötsligt blivit jättesäckiga och fula vid överdelen på benen. Och så åker de mer hela tiden. Men en tröja blev det i alla fall!

Sedan kunde jag inte motstå att gå in på Desiqual-butiken när jag såg att hade rea. Desiqual har på senare blivit mitt favoritmärke även om jag är lite väl ”svart” av mig för att våga ha alltför färgstarka kläder på mig. Men jag har två av deras schalar som jag verkligen älskar. Jag gick där i butiken och frossade i allt snyggt som jag skulle velat prova och som kanske skulle ha passat om det inte hade varit för gravidmagen. Men jag kom inte tomhänt därifrån! Nej då! En väska blev det i alla fall som jag hade fyndat till halva priset! Gissa om jag var lycklig!? 😉

Sedan hade jag tänkt åka hem till familjen, men det råkade även bli ett stopp på Åhléns varifrån jag fick med mig ett paket var till A och E. A fick Starwars lego (som han samlar på) som det var 30% ytterligare rabatt på reapriset på och E fick Friendslego som också hade samma erbjudande. Så när jag kom hem var jag fattig, mina egna pengar var näst intill uppshoppade, men jag hade ändå något med mig till var och en i familjen. Och alla verkade vara väldigt nöjda! Jag för mitt nyfixade hår, väska och tröja och A och E för sina legon. Åh, vad det är kul att fynda!

Lugn och fin

Tidigare i veckan berättade min chef att en av dom som jag jobbar mycket tillsammans med, S, ville ha ett möte med honom angående mig och min föräldraledighet. Då sa jag samma sak som jag sa när jag berättade om min graviditet för honom, att jag planerar att jobba så länge som möjligt och att jag har inga som helst planer på att stanna hemma någon längre tid utan vi kommer att dela på föräldraledigheten.

Idag efter ett möte där även S och en annan av dom som jag jobbar mycket tillsammans med, A, deltog vid, så tog dessa två personer mig åt sidan efter mötet och frågade mig om hur jag hade planerat föräldraledigheten. Och om jag visste hur min chef planerade ”att lösa det hela”. Jag svarade det lilla jag visste, att vi inte har tänkt fundera alltför mycket på saken förrän efter rutinultraljudet, men det vi siktar mot är just att jag jobbar fram till midsommar ungefär och att vi sedan delar 50/50. Just nu hade vi inte bestämt om inskolning skulle ske när barnet är 1 år eller när det är 1,5. Det var något vi skulle fundera på, räkna på och diskutera om efter ultraljudet.

Tror du att de nöjde sig med svaret? Nope! De började pressa mig på svar och började ta upp att detta påverkade ju även dom och att företaget brukar ofta vara väldigt sent ute med sådan planering och… Än en gång nämnde jag att vi har inte planerat, och tänker inte planera mer än så förrän efter ultraljudet, dvs det blir som tidigast nästa helg som vi börjar fundera på det men beslut kommer vi kanske inte kunna ta med en gång. Så fort vi har tagit ett beslut på när vi har tänkt skola in barnet så kommer vi ge definitivt svar till min chef, men innan dess kunde jag inte säga mer. Men de nöjde sig inte utan fortsatte att tjattra på om det och hur de påverkades och… Tillslut så började jag bli lite trött på dom, och så sa jag att nu är det ju så att vi redan nu är ute i god tid. Jag hade ju, om jag hade velat, rent juridiskt, kunnat vänta till april utan att säga något. Men nu har jag berättat om graviditeten väldigt tidigt, betydligt tidigare än vad de flesta andra gör, att jag, som jag nämnt tidigare, planerar att gå hem midsommarveckan eller veckan innan och att vi kommer att dela på föräldraledigheten rakt av.

”Det tror du ja!”

”Vad då?”

”Att du kommer att jobba så länge!”

Jag försökte säga att det var vad jag planerade, men man kunde ju inte veta så här i förväg hur det skulle bli. Men målet var som sagt var att jobba så länge.

”Ja, det är vad du säger nu ja!”

Åh, vad jag blir trött på dom! Menar dom att jag ska planera in att bli sjukskriven?

”Jo, vi tänker</ göra så att den 12 maj blir jag sjukskriven. Och sedan när jag väl är hemma så inser jag att jag har helt förändrats i person och hur jag varit hittills i mitt liv och så vill jag plötsligt inte dela föräldraledigheten med min man utan tvingar honom att jobba medan jag är hemma så länge jag bara kan!"

Jag berättade för min chef om detta samtal och han bara skrattade (det gör han ofta och mycket). Och så tyckte han som jag att de gick lite väl långt…

Vecka 19 eller 18+0

Då kan man då bocka av ytterligare en vecka i graviditetskalendern. Kräkningarna höll sig borta den där dagen men sen kom de tillbaka redan dagen därpå. Jag insåg igår att det numera ”bara” är på morgnarna som jag kräks, även om illamåendet kommer och går, precis som tidigare, under dagen.

För andra dagen på raken har jag skippat kofta och haft tightare tröjor på mig. Jag har inte fått några kommentarer, vilket känns skönt. Det känns som jag därmed kan känna mig mer avslappnad vad det gäller hur jag klär mig.

För övrigt så har jag känt av lite sammandragningar och de senaste två dagarna har det även från och till gjort ont i sidan av mage

Och så ”skärmdumpar” från graviditetsappen Gravidkalender från Meschke Apps

20140124-075229.jpg

20140124-075246.jpg

20140124-093859.jpg

Årets fattigaste dag

Jag har funderat på det här som det pratas om så här dags varje år, att januari är årets fattigaste månad och att det nu även är årets fattigaste dag idag och imorgon. Orsaken till detta är att många arbetsgivare betalar ut lönerna innan jul och att det därför aldrig under året är så långt mellan två löner som nu. Och det är detta jag inte kan förstå, varför det ska betyda att månaden blir ”fattig”. För gör det det så betyder det ju att december är den månaden på året som är rikast med tanke på att det aldrig är så kort mellan två löner som då, eller? Och i så fall borde det väl inte vara några problem att spara en del av dessa pengar till januari då man får vänta på lönen? Eller är det något som säger att man måste göra slut på hela sin lön på 30 dagar? Och att man inte kan spara pengar från en månad till en annan? För är det så, så har jag under hela mitt vuxna liv gjort fel och aldrig känt att just januari skulle varit fattigare än någon annan månad. Inte ens när jag pluggade, jobbade timmar eller var arbetslös har jag upplevt att det varit så. Och ändå kan man inte påstå att jag är så värst ekonomisk. Snarare tvärtom. Så jag kan helt enkelt inte förstå allt prat om ”årets fattigaste dag/månad”. Jag tror det bara handlar om dålig planering. Eller vad tror du?

Bristande humör

Jag har gått och lagt mig för dagen trots att klockan knappt har hunnit passera nio. Jag är trött och lite däven. Har inte riktigt lust eller ork. Känner att jag saknar något, jag vet inte vad. Antagligen är det bara en helt vanlig vardags dipp…

Något som jag inte saknar, men som oroar mig, är kräkningarna. Eller rättare sagt frånvaron av dom. Idag har jag inte kräkts en endaste gång. Visst har jag mått illa, riktigt rejält illa till och med vid några tillfällen, men inte så att jag spytt. Och nu oroar det mig. Jag är ju numera van att bättre dagar får jag betala igen med en eller flera riktigt jobbig(-a) dag(-ar). Och det fasar jag för! Hellre har jag jämnt med illamåendet än får det där enorma illamåendet, ens om den ens kommer bara en kort stund.

Apropå något helt annat, jag vet att det är en hel del stav och syftningarna och grammatiska fel i det jag skriver. Jag skyller mycket av det på att så gott som samtliga av mina inlägg här är skrivna från mobilen, med allt vad det innebär med rättstavningsprogram, litet tangentbord, svårt att se någon större del av texten sammanhängande osv

Förberedelse inför anställningsintervju

När man är jobbsökande så hoppas man ju bli kallad till intervju. När man väl sitter där känner nog sig de flesta nervösa och lite spända, men laddade. Och man vill nog gärna vara så förbered som det bara är möjligt. Frågan är hur man skulle känna sig om man fick någon av dessa frågor ställda (eller liknande frågor)?

Jag har aldrig fått sådana frågor men däremot har jag varit på en väldigt konstig intervju. Det var Proffice som skötte rekryteringen. Annonsen jag sökte på var väldigt allmän, men ändå tydde den att det var inom ”mitt” område. Själva intervjun var väl rätt normal men när jag började ställa frågor så blev det väldigt konstigt. Rekryteraren visste inte riktigt vad företaget hette, men hon trodde att det hette si och så. Hon visste inte riktigt vad de gjorde men hon trodde att de var inom en viss bransch. Och hon visste inte riktigt vart de låg, men hon trodde att de låg någonstans i Kungsbacka –

”Men du kan ju googla på det!”

När jag kom hem från intervjun så googlade jag. Det fanns inget företag inom den branschen i Kungsbacka. Eller i dess närhet. Det fanns inget företag som hette så som hon hade sagt. Inte heller något företag som hette något liknande. I hela Sverige…. Så än idag vet jag inte vad det var för jobb jag egentligen var på intervju för, eller inom vilken bransch….

Har du råkat ut för något konstigt på anställningsintervju?

Att hjälpa

Jag tror att de allra flesta av oss skulle vilja hjälpa till och önskade att man kunde göra mer och bidra mer till olika välgörande ändamål. Alla har vi också olika saker som vi tycker är ok att bidra med. En del fokuserar på djur i nöd, så som gatuhundar i Spanien, andra fokuserar på att stödja offer i områden med svält och krig, andra bidrar till forskning av olika sjukdomar och åkommor, en del försöker med allt. Själv så är jag allmänt dålig på att bidra på något vis även om det iblanda händer att jag gör det.

När jag bidrar gör jag det hellre till ett större kollektiv än till en enskild person. För mig känns det bättre att hjälps en by i Afrika att få rent vatten än att ge pengar till en tiggare. Jag har i och för sig aldrig gett något till tiggare, men skulle jag göra det så skulle jag inte ge pengar utan i stället ge personen i fråga en portion mat från närmaste korvmoj eller liknande. Jag ger även hellre pengar till forskning än låter någon enskild person få det tillfälligt bättre. Nu tycks det som om jag ändå har gjort det. Fast i det här fallet handlar det om en familj.

Min syster (hon som fick stroke) har engagerat sig väldig i en romsk familj från Bosnien ( eller liknande). De kom hit och ansökte om asyl, men blev nekade. De levde gömda under ett tag men gav till slut upp och så åkte de tillbaka till det sitt ursprungsland. Som så många andra romer (och många andra) så har de det svårt och lever fattigt. Nu försöker några här i Sverige att få tillbaka denna familj hit till Sverige. Den enda utvägen som de kan se är att ordna arbete åtminstone en av föräldrarna, för då kan de komma som arbetskraftsinvandrare (eller vad man nu kallar det för). Min mamma har också engagerat sig i familjen och hon kom dem rätt nära när de levde under flykt här i Sverige. Trots språkförbistringen så hittade de en trygghet och vänskap.

Nu har en av de personer som kämpar för att få hit familjen startat upp en städ- och allt-i-allo-firma. I denna firma ska det finnas en anställd, en av de vuxna i den här familjen som vill komma tillbaka till Sverige. Man försöker nu få ihop tillräckligt med timmar för att det ska gå ihop sig, och nu saknas det bara ett fåtal. Min syster, som numera är sjukskriven efter sin stroke, och som innan stroken var arbetssökande/deltidsarbetande har tecknat upp sig på någon timme i månaden, trots att hon egentligen är emot dylika tjänster (hon ser det lite som ”klass-sak” och allt vad det nu är, plus att hon anser att om man har råd med sådant så ska man gå ner i arbetstid och stanna hemma och ta hand om eventuella barn), allt för att hjälpa familjen. Mamma har också tecknet upp två timmar i månaden. Egentligen tror jag att hon är berättigad till viss hemtjänst min mamma, men hon tycker det inte skulle kännas bra med främmande människor som kom hem till henne. Mamma ser, efter proppen hon fick i ögat i höstas, stundvis väldigt dåligt, och hon har ont både här och där och har det svårt att gå. Min syster har hjälpt henne en hel del, men nu har ju hon fullt upp med sitt och sin rehabilitering. För mig är det svårt att göra något praktiskt då hon bor bortåt 20 mil härifrån, och därför har jag och A nu sagt att vi kommer att köpa till ytterligare fyra timmars tjänster i månaden åt mamma. Fast det känns inte helt bra. Jag vill ju egentligen inte hjälpa enbart en enskild person eller som i detta fall, en familj. Då känns det som om jag inte skulle tycka att några andra familjer hade samma rättighet att få hjälp, och så är det ju inte! Tvärtom! Och just i sådana här fall känner jag att det egentligen vore det bästa om man kunde hjälps till i deras hemland, och andra länder där det finns mängder med människor och familjer i liknande situationer, så att både de, och andra familjer i samma situation slapp leva i plåtskjul och knappt ha tillräckligt med mat eller andra förnödenheter. Jag har ju sett en del under mina resor… De är ju tyvärr inte unika. Men jag vet inte hur man skulle kunna hjälpa på ett bra sätt.

Jag vet att jag borde tänka och fokusera på dem jag i första hand har för syfte att hjälpa med att betala dessa pengar varje månad, dvs min mamma och min syster. Mamma får hjälp med dels städning men förhoppningsvis även inköp av mat och lite andra saker, allt efter behov. Och så lättar jag på min systers börda med att känna att hon måste hjälpa mamma med så många saker. Min syster måste ju ändå fokusera på sig själv och din hälsa! Men likväl, känns det inte helt bra. Och jag kan inte förstå varför…

I väntan

… på bakslag.

Än en gång har jag haft några bra dagar vad det gäller illamående och kränkningarna, vilket idag gör mig än mer orolig för bakslaget, med tanke på att idag har jag inte ens kräkts. Visst, jag mådde illa när jag skulle äta korv, och när jag fick hålla andan och gå väldigt snabbt förbi det asiatiska stället när vi var iväg till XXL i Sisjön för att köpa en snowracer till E. Men i övrigt så har dagen varit näst intill som en ”vanlig” dag för mig innan graviditeten. Nu bävar jag för att allt ska komma på en gång istället. Jag känner ju illamåendet ligga där i bakgrunden, på lur, i väntan, precis som en leopard på jakt… Tänk att man aldrig kan vara nöjd..! Jag blir allt lite trött på mig själv ibland.

Att vara gravid

För mig är graviditet något som är ett måste för att komma dit jag vill. Eller ska man säga, en förutsättning för att få det jag vill? Ett andra barn är i alla fall målet. Graviditeten är en förutsättning för att komma dit. Graviditet är egentligen något som jag helst hoppade över. Illamåendet och kräkningarna och den psykiska påfrestning som det blir är väl en starkt bidragande orsak till att jag känner så.

Egentligen så finns det ju andra vägar att gå för att få ett barn. För mig är det egentligen inte något måste att ens barn ska vara ens biologiska. Tvärtom. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig adoptera eller bli en stödfamilj eller fosterfamilj åt ett barn vars egna föräldrar inte kan/vill ta hand om dom. Tyvärr känner inte A likadant och därför är ett biologiskt barn det enda återstående alternativet för oss.

Även om mina graviditeter inte är perioder där jag ”blommar upp” och njuter till fullo så måste jag ju ändå erkänns att det finns saker med det som jag också tycker om och tycker är mysigt. Sådana saker är känslan av att bära ett annat liv, få följa med dess utveckling under den tid som den huserar i ens kropp. Känslan av det lilla livets rörelser. Känslan när man ser det lilla livet, oavsett om det är på ultraljud eller sedan, när det väl är dags, på riktigt. Känslan av att höra hjärtslagen vid barnmorskebesöken. Känslan när den blivande storasystern kommer springandes och vill kramas och pussas med magen. Eller när hon berättar om sin mamma som har en bebis i magen, och som kommer till sommaren, för så väl kompisar som för sina leksaker. Stoltheten hos henne. Och att få höra hennes tankar och funderingar om det hela.

Det är ju så mysigt att fundera och planera, vad behöver införskaffas, hur ska vi göra med olika saker, och vad ska bebisen heta?

Just det här med namn diskuteras mycket i vår familj just nu. Än har vi inte fått fram några heta kandidater. Än har vi inga idéer över huvudtaget. Det ska gärna vara något som passar med våra namn, och med efternamnet. Det ska helst inte vara för långt och helst inte innehålla bokstaven ”r”. E fick sitt tilltalsnamn efter min farmor. Det är ett finskt/norskt/samiskt namn som inte är alltför svår att uttala eller skriva och som fungerar med vårt ”-son”-namn (ett inte jättevanligt sådant). Och som inte heller är så där jättevanligt. Snarare kanske tvärtom. Vanligare är däremot hennes två andra namn, Ida och Linnea.

Det är helt enkelt inte lätt med namn! Har någon av er några bra förslag utan att ha mer information än så?

Magen

Inte för att det händer så mycket med den, men jag kan ändå inte låta bli att ta bilder och sedan lägga in dom här

20140118-102146.jpg

Här syns det inte mycket

20140118-102218.jpg

I profil ser man att jag har ätit mycket i jul 😉

Nu är det återigen dags för pulkabacken! Vi får se om det blir några sammandragningar efter det idag

Lycka är

Att vakna på morgonen, titta på klockan, konstatera att det är helg och man inte behöver stressa iväg till dagis och jobb, höra en liten röst som mumlar

”Mamma”

Och så en liten kropp som kryper nära, nära intill en och lägger sin lilla arm och sitt ena ben om en. Och innan snuffsandet fortsätter känner de små fingrarna efter i ens ansikte att det verkligen är ”mamma”

Mitt vackra vinterland…

Dagen började rätt bra idag med en en-timmas massage på mitt favoritställe. Finaste svärmor hade gett mig det i julklapp och nu när jag är lite piggare och är nästan helt förkylningfri kändes det bra att kunna få njuta av välbehövlig massage.

Riktigt lika skön som massagen kan man inte påstå att dagens väder har varit, kallt, blåsigt och allmänt jobbigt. Och även om det har snöat hela dagen har den totala mängden snö inte lyckats bli så stor. Överallt kan man se gräset sticka upp bland det vita och det var med stor besvikelse på E:s vägnar som jag kunde konstatera att det inte kunde bli någon pulkaåkning för oss efter jobb och dagis. När jag hade hämtat henne från dagis och på vägen hem diskuterade vi lite vad vi skulle hitta på när vi väl kom hem. Jag var enormt trött (höll på och somna vid mitt skrivbord ett antal gånger under den sista timman) och kände att det inte lockade så särskilt mycket med varken matlagning, övriga hushållssysslor eller lek med E. Det som lockade mest var egentligen sängen och att få sluta de blå för ett tag. Men precis när vi svänger in på ”vår” snutt av gatan så inser jag plötsligt något helt oväntat, det är ju en massa snö i vår trädgård! Hos oss syns minsann inger gräs genom snön! Tvärtom, vår backe, den underbara pulkabacken var verkligen helt perfekt! Och plötsligt var tröttheten som bortblåst.

Efter att ha skottat vår enorma uppfart (med lite vilja kan man få plats med 3-5 bilar) så åkte vi lite pulka. Under skottningen kom A hem och då det var pulversnö kändes det som om skottningen skulle vara mindre betungande för mig än traskandet uppför backen ett otal gånger, så A och E fick åka pulka medan jag avslutade snöskottningen.

När det var gjort vart jag enormt hungrig (har varit det nästan oavbrutet hela dagen) men jag ville ändå också få åka pulka. Vad kul det var, men jobbigt! Efter en liten stunds lek gick jag in för att påbörja middagslagningen. Det var då den kom, sammandragningen. En som höll i sig rätt länge. Så nu är frågan, hade jag överansträngt mig eller hade den kommit i vilket fall som helst? Det lär jag aldrig få veta, och just därför känner jag en blandad nyfikenhet och oro för att testa på något annat ansträngande… Jag misstänker att det kommer att bli ett så att det inom kort kommer att testas, då jag nu äntligen anser mig vara frisk nog för att komma igång med tränandet. Jag behöver ju ladda inför det som kommer att komma i sommar.

Nu går ögonen återigen i kors på mig, så nu får jag ta och stänga dom och avsluta den här dagen/inlägget med att konstatera att jag trots allt har det enormt bra!

20140118-085517.jpg

Bloggtorka

Jag inser att det har varit dåligt med uppdateringar på senare tid. Det beror på brist på ork, tid och inspiration. Och brist på något att skriva om.

Jag har fortsatt må som innan, några bättre dagar följt av några sämre. Men varje dag dyker den upp, i större eller mindre grad. Matos är jobbigt så numera har jag så gott som jämt matlåda med mig till jobbet. Vikten tycks hålla sig still. Än så länge. Vi får se hur länge det håller sig så.

Imorgon går jag in i vecka 18 (17+0). Nu är det i alla fall inte långt kvar till halvvägs.

Tänk, det var för ett år sedan vi fick veta om våra problem, och för ett år sedan tog vi beslutet att försöka oss på IVF. Och även om jag helst skulle vilja spola fram tiden si sådär ett, ett och ett halvt år, och trots att jag verkligen är trött på att gå och må så här så ångrar jag inte vårt val. Egentligen, om jag tänker efter, så finns det nog inte så värst mycket som jag ångrar från det gångna året. Kan inte komma på något…

Kvällen

Två tomatskivor från E, en liten brödbit, en räka och tre fiskbitar från bouillabaissen jag hade beställt var vad jag lyckades få i mig innan jag fick rusa ut ur restaurangen igår kväll. Tröttheten och illamåendet tog överhand och jag lyckades inte vara kvar längre. Snacka om ett abrupt slut på dagen… E hade i alla fall fått in maten tidigare så hon hade ätit klart så hon kunde följa med tillbaka till hotellet. Ärligt talat vet jag inte vem av oss som var tröttast… Men vi slocknade som två ljus rätt snabbt

Vecka 17

Vanligtvis har man nu gått upp mellan två och fem kilo. Vissa börjar känna av att kroppens slemhinnor blir mer svullna. Fostret börjar nu få mer barnlika proportioner. Kroppen växer fort och växer ikapp huvudet. Längden är ungefär 18 centimeter och vikten ungefär 180 gram. På huvudet och ögonbrynen har hårrötterna börjat växa och bli grövre.

Fostret lagrar in så kallat brunt fett i kroppen. Det bruna fettet hjälper barnet att hålla sig varmt efter födelsen. En del av det försvinner så småningom. Nu börjar också fosterfett att bildas av körtlar i huden. Fosterfettet ligger som ett skyddande lager på den ömtåliga huden, så att den inte blöts upp av fostervattnet.

Text från www.1177.se

Trött, trött, trött

Ligger här i sängen och försöker vila mig lite för att orka följa med på kvällens inplanerade middag som är bokad till halv åtta. A och E är längre bort i korridoren hos A:s kusin och hans två barn. Den ena av dom är lika gammal som E så de tycker det är jättekul att leka med varandra och A är glad för att få umgås med sin kusiner som vi träffar alltför sällan. Medan jag ligger här i sängen och känner mig helt färdig. Dels så var det en riktigt jobbig natt där jag vaknade ett flertal gånger pga illamående (var uppe och spydde tre gånger vilket nu är rekord nattetid, men jag var uppe fler gånger men då kom det aldrig något) dels så snarkade A enormt mycket i natt. Och slutligen var det rätt jobbigt med dopet, eller bättre sagt bjudningen efteråt. Det var väldigt stimmigt och jag med min hörselskada hörde inte någonting. Sedan så har tröttheten och illamåendet hängt med hela dagen, och det sliter det med… Nu är jag så där trött att jag bara vill gråta och middagen lockar inte ett dyft. Och genast känner man sig så enormt otacksam. Men hörselskadan lär ju hänga med och det lär ju bli stimmigt och så sitter man där igen, isolerad, då man inte hör något. Tröttheten gör det svårare att koncentrera sig på att försöka snappa upp något och illamåendet håller all matlust borta. Men, vad ska man göra? Jag hoppas på att E snabbt blir trött så att jag kan gå tillbaka till hotellrummet med henne och sedan få lägga mig ner för att sova.

Usch, jag märker själv hur gnällig och otacksam jag är! Förlåt!

20140111-172554.jpg

20140111-172623.jpg

Mätt

En av A:s bästa kompisar bor här i Stockholm och då de träffas så sällan föreslog jag att de skulle passa på att träffas ikväll. Bästa svärföräldrarna bor på samma hotell som vi bjöd därför med mig och E ut på middag och vi gick till en italiensk restaurang som ligger på andra sidan gatan. Vi åt så vi storknade och nu sitter jag och E här på hotellrummet och varvar ner innan sänggående. Klockan är mycket, långt efter sängdags för henne, men ibland får man ta och göra lite undantag. Så medan hon sitter/ligger i säcken passade jag på att fota vårt rum, så var så goda. Så här ser vårt rum på Clarion hotel Amaranten ut. Snacka om skillnad mot ett litet rum med enbart en 120-säng. Så tack A för att du inte lyssnade på mig och tack alla lyckogivare och receptionisten som lät oss få detta rum istället!

20140110-201455.jpg

20140110-201504.jpg

20140110-201515.jpg

20140110-201524.jpg

”Vad var det jag sa?”

Ibland blir jag så himla irriterad på A för att han inte lyssnar på mig. Som nu, när vi skulle till Stockholm för att gå på dop. Jag bokade tåg och han skulle boka hotell. Det gjorde han. På den internetsidan som han bokade på kunde man inte skriva in om man hade barn, så jag har sagt till honom att ringa hotellet och säga det. Tror ni att han hade gjort det? Nej, just det! Så när vi kommer till hotellet och ska checka in så får vi veta att vi har bokat ett litet rum med enbart en 120-säng och man får inte vara fler än två personer boendes i den… SUCK! Jag hatar egentligen kunna säga ”vad var det jag sa”, men men… Nu löste det sig ju bra ändå. Det var inte hög beläggning, receptionisten var enormt trevlig och snäll så vi behövde inte betala något för en uppgradering av rummet! Och vad vi fick? Ett familjerum med riktig dubbelsäng och bäddsoffa! Och många detaljer i rummet visar att det är just ett familjerum, som tex en sådan där ”sittsäck”, en liten pall på toaletten som barnen kan klättra upp på för att nå upp till handfatet mm. Och så är det allmänt rymligt. Så, jag måste säga att detta blev himla bra, trots allt! Men vi måste säga att vi hade en himla tur!

Lyckad utgång

I förrgår suckade jag över några på jobbet här i bloggen. Tydligen hade ”Annika” tagit till sig det jag hade sagt henne och satt sig ner med Hanna och pratade igenom det de hade. Och se, det gav önskad effekt. Både igår, efter deras samtal, och idag har jag varit på möten där både varit med och stämningen var helt annorlunda! Det var betydligt mer avslappnat och mycket lättare stämning och det förekom till och med skämt! Gissa om jag tyckte det var skönt? Och man kan ju bara tänka sig hur skönt de lär tycka att det är att ha rensat luften!

Så gott folk: känns det jobbigt med någon person, prata ut med denne först, innan du börjar fundera på andra utvägar! Varför krångla till mer än vad man behöver?

Fruntimmer

Ibland blir jag bara så trött på kvinnor/tjejer i allmänhet, och vårt typiskt ”kvinnliga” sätt…

På mitt jobb så jobbar jag rätt tätt med fyra andra kvinnor/tjejer. Vi kan kalla dom för Eva, Annika, Hanna och Malin. Hanna och Malin har rätt likadana roll på företaget, fast inom sina egna områden och samma sak är det med Eva och Annika. Var jag är i det hela spelar ingen roll, anser jag, då vi alla ska jobba mer eller mindre mot samma mål och vi i grund och botten jobbar med samma sak (beroende på hur man gör gränsdragningar). Härom dagen så satt jag med Hanna i ett möte och bland annat diskuterade våra respektive förväntningar på varandra, men framför allt hur vi såg på vårt arbetsområden och hur vi tyckte att man skulle jobba med den. Då berättade hon hur osäker hon kände sig med främst Annika men även Eva, och hur jobbigt hon kände det var att jobba med dem. Särskilt med Annika, sa hon att hon kände att hon blev negativt mottagen och att det kändes som om Annika reste taggarna så snart Hanna klev in i rummet. Hon hade funderat på att ta upp det personligen med Annika, men det är ju inte det lättaste att ta upp en sådan sak. Jag uppmuntrade Hanna till att ändå göra det, det finns ju inget att förlora på det.

Idag satt jag i möte med Annika och Eva när de började prata om hur jobbigt det var att jobba med framförallt Hanna, men i viss mån även Malin. Till slut så kunde jag inte vara tyst längre utan frågade Annika om hon hade tagit upp det med Hanna. Det hade hon inte, men däremot så funderade hon på att gå till Hannas chef och klaga. Jag försökte få henne att förstå varför det bästa vore om hon i alla fall började prata med Hanna själv, men det var visst svårt att ta till sig. Tyvärr vet jag inte om jag lyckades nå fram över huvudtaget…

Och där kunde jag inte göra annat än att sucka över oss fruntimmer som inte kan köra raka puckar utan måste ta till skitsnack och dessutom krångla till allting. Varför är det så?

Jag måste säga att dessa tjejer/kvinnor är mycket viljestarka personer, och mycket kompetenta. Jag ser var och ens kvalifikationer och kunskaper och ser potentialen hos dom. Men jag har även sett att just för att de är så viljestarka, ambitiösa och kunniga så är de inte alltid så lätta ha att göra med. Tvärtom. Och jag är fullständigt medveten om att jag kommer att hamna i rejäla duster med dom, och jag har vid några tillfällen redan stött på deras drivande sätt och känt hur jobbig den kan vara att hantera om de sätter den sidan till. Just därför känner jag att Hanna är på rätt spår, man bör prata MED varandra istället för OM varandra. Genom att prata med varandra kan man få ett fungerande samarbete, genom att prata om varandra sumpar man varje möjlighet till ett fungerande samarbete

Julen är slut, slut, slut

Då var den långa, sköna julledigheten slut och det var dags för att återvända till jobbet. Jag trodde att jag skulle vara enormt trött idag med tanke på att vi var och såg Hobbit på bio igår (E sov över hos din farmor och farfar som idag tog hand om henne när förskolan hade studiedag), men till min förvåning var jag inte det! Kan väl tillägga att vi av någon anledning hade valt föreställningen som började 20:30, filmen höll på strax över 2:40 timmar och dessutom gick jag upp redan 5:30 för att vara på jobbet tidigt och kunna passa på att jobba lite nu när vi varken behövde lämna E eller stressa för att hämta henne. Skönt att slippa tröttheten! Däremot har illamåendet varit hemsk idag (igen). Dessutom har jag fått halsbränna som jag inte lyckas bli av med. Har testat flera olika receptfria tabletter som är ok för gravida att ta, men det tycks inte hjälpa 😦 Tack och lov så har jag de senaste dagarna i alla fall fått känna Lilla Stjärnan röra sig titt som tätt! 😀 Annars hade jag nog deppar ihop totalt….

På tal om depp och att inte må bra. Min syster fick ju stroke nyligen och har legat på sjukhus sedan dess. Imorgon så ska hon få åka hem. Hon vill inte vara kvar på sjukhuset för ”hon blir så deprimerad då” och det ”är bara hemma hos sig som hon kan må bra” och ”då kan hon rehabilitera sig själv hela dagarna, vilket hon inte får på sjukhuset” och ”nu kan hon gå på dagrehab” och ”hon jan ju inte stanna på sjukhuset bara för att” osv. Kan tillägga att det är hennes egna ord. Läkaren ville tydligen egentligen inte skriva ut henne än, men envis som hon är så fick hon sin vilja igenom. Och det är där jag blir fundersam. Brukar det inte vara så att man i de flesta fall mer eller mindre blir utkastad från avdelningen fast man är jättedålig? Och hur många läkare vill att man stannar kvar på sjukhuset ”bara för att”? Så jag undrar jag om jag inte i hennes fall hade stannat kvar på sjukhuset även om hemlängtan höll på att ta död på mig? Jag skulle försöka tänka längre än bara på mig själv. Jag skulle nog tänka på den extra press och oro min hemgång skulle bli för min familj. Särskilt som de inte har hittat vart proppen har uppstått eller exakt varför. Och jag skulle tänka på den tid och avstånd det är till sjukvården. Min syster bor ute på landet och till det stora sjukhuset där hon ligger nu är det kanske 5-6 mil… Tänk om hon skulle få nya proppar? Vore det inte skönt att vara nära den medicinska hjälpen då? Och är det verkligen så att läkare försöker få en att stanna kvar ”bara för att”? Finns det inte fler patienter som behöver hjälp? Men det är klart, det är lätt att säga något när man själv inte är i den aktuella situationen och inte vet hur man egentligen skulle ha reagerat….