Ultraljudet

Dagens ultraljud var jättebra! Inte bara för att allt såg bra ut med Lilla Stjärnan (nej, vi kollade inte könet och vi spanade inte efter någon snopp) utan även för att barnmorskan som gjorde utredningen var väldigt bra. Hon var lugn, metodisk och så berättade hon om allt hon såg. Hade hon jobbat på MVC skulle jag absolut velat ha henne som ”min”!

Något som var lite kul var att när undersökningen började så såg man att bebisen höll på och svalde fostervatten. Mycket snart såg man även magsäcken öka i volym. 🙂

Stor del av utredningen var den även samarbetsvillig och låg ganska lättåtkomligt, men inte när det var dags att kolla hjärtat och kamrarna. Då vände den ryggen till så att allt skymdes och det slutade med att jag fick testa med att lägga mig på sidan. Först den ena, sen den andra. Men det var svårt att få till det helt bra. Jag antar att Lilla Stjärnan helt enkelt tröttnade. Just kollen av hjärtat tig lång tid pga hur bebisen låg till, vilket gjorde att A hann bli rätt orolig att allt inte stod rätt till. Men tillslut ansåg sig barnmorskan vara nöjd och kunde intyga att allt såg bara bra ut. Och det var ju skönt!

Då har jag och Lilla Stjärnan gått in i vecka 20. Den har startat med hosta och nu är jag orolig för att bli sjuk igen. Hostan känns inte alls bra och jag tycker inte att den låter alltför bra heller. Inte så att jag misstänker lunginflammation eller något, men det känns helt enkelt inte helt bra. Men så vet jag ju av erfarenhet hur dålig jag brukar bli…

Slutligen måste jag bara säga att det är ju så sannolikt skönt att ha E hemma igen! Hon var bara borta en natt men jag saknade verkligen henne ändå!

Nä, nu är det dags att försöka blunda och låta de gråblå vila. Imorgon är det en ny dag som ska fyllas av att träffa E:s bästa kompis och hennes mamma och tillsammans med dom åka tåget in till stan för att sedan gå på bio och se på Bamse. Det var ett tag sedan vi sågs sist så det ska verkligen bli jättekul att ses! Så nu hoppas jag verkligen att jag inte blir sämre till imorgon för då måste vi kanske ställa in det hela, och det vill jag ju inte!

Taget

Nu är beslutet taget, om än inofficiellt. Det blir att vi skolar in bebisen i januari 2016. Det innebär att vi tillsammans behöver ta ut ca 18 månader föräldraledighet, vilket i sin tur innebär att då vi redan sedan tidigare har bestämt att vi delar den tiden helt rakt av, att jag kommer att vara borta från jobbet i nio månader. Det blir tre, alternativt två månader längre än vad jag var hemma med E, beroende på hur man ser på det. Med E var jag hemma på heltid i sex månader. Sedan började jag jobba en dag i veckan innan A tog över föräldraledigheten. Den dagen på veckan som jag jobbade där i början var E hos sin farmor.

Jag vet att många anser att det kan skada anknytningen att ”lämna bort” då tidigt, men jag ser det snarare som en möjlighet att låta farmor och barnbarn knyta an till varandra och komma varandra nära. Dessutom, om det nu är så psykiskt skadligt, hur kan det då komna sig att Sverige har så stor andel av befolkningen som har psykiska besvär av en eller annan orsak? Och hur kommer det sig att många länder med sämre möjligheter till föräldraledighet har bättre sjukstatistik än vad vi i Sverige har? Och att vi har så hög andel psykologiskt relaterade sjukfall i jämförelse med andra länder? Jag tror i alla fall inte att det beror på att svenska läkare lättare skriver sjukintyg på det. I alla fall inte att det är enda orsaken.

Hej hej!

Jag mår bra sa barnmorskan vid morgonens ultraljud. Hon sa också att jag är exakt så stor som jag ska vara idag. Under ultraljudet så drack jag lite fostervatten så min blåsa fördubblades i storlek. Vad gör man inte för att visa att mina njurar fungerar som de ska?

Hälsningar
Lilla Stjärnan

20140131-090806.jpg

Kärleken

Vad rolig man kan vara…

Imorgon är det dags för rutinultraljud. Vi har fått en rätt tidig tid och för satt slippa behöva väcka E supertidig och för att slippa behöva lämna henne till förskolan alltför tidigt så har bästa svärmor erbjudit sig att ta hand om henne imorgon. Så för att göra det enkelt så sover E helt enkelt över där i natt. Och det är där det lustiga kommer in. Redan i morse, innan E hade ens vaknat för dagen, när hon fortfarande låg där i min säng och sov så sött så kände jag saknaden. Saknaden efter min lilla plutt…

Det är helt makalöst vad mycket man kan älska en annan person! Det är helt makalöst hur mycket jag älskar henne! Och det är helt makalöst att man kan älska så här mycket och samtidigt kunna inse att för varje dag så älskar man ännu mera! Fast det känns som om det skulle vara helt omöjligt att kunna göra det… Men samtidigt, hade jag inte älskat henne så mycket skulle jag nog aldrig ändrat mig vad det gäller det här med barnskaffandet. För det är just det, vetskapen/tron om att få känna denna enorma kärlek för ytterligare en person som gjorde att jag ändrat mig. För kärleken till ytterligare ett barn… Och jag önskar verkligen att alla skulle få möjligheten att få känna på denna enorma kärlek!

Det här med service

Jag kan inte låta bli att så här dags varje år reflektera över det här med servicekänsla.

Jag har en Nissan Micra i cab-format (ska sälja den så om någon är intresserad…) och i januari varje år brukar jag lämna den på service. Jag vill gärna lämna den till en särskild Nissan-verkstad och då är det antingen någon av Hedin bils verkstäder eller hos Hurtigs bil i Kungälv. Varje år jämför jag priserna och varje år förvånas jag över skillnaderna. I år skilde det hela 1200kr mellan det dyraste servicen och den billigaste! Billigast var Hurtigs bil. Och som om det inte vore nog, de är dessutom betydligt mer serviceminded och betydligt trevligare där! Så gissa vart jag handlar! 😉

Mående

Jag vet att jag gnäller mycket och det lätt blir tröttsamt att höra, men jag antar att det är sådan jag är.

Jag har insett att jag numera mår betydligt bättre än vad jag har gjort tidigare så där kan man säga att jag nått en vändning. Illamåendet kan komma flera gånger per dag men numera kräks jag i regel inte mer än enbart på morgonen. I helgen var det inte ens det..! Jag tror mig se ett samband där. På vardagarna så går jag upp så snart klockan ringer. Jag har aldrig var den som ligger och snoozar. Fast jag kanske egentligen borde det med tanke på att på helgen så låg jag kvar en liten stund i sängen innan jag gick upp. Och dessutom så sov jag ju betydligt längre. På vardagarna ringer klockan 5:30 alternativt 5:45 beroende på om det är jag som lämnar E på dagis eller inte. Då går jag upp och så in i duschen. I slutet av duschandet alternativt när jag står och torkar mig kommer de första tecknen på att det snart är dags för kräkning. När det väl är avklarat så är det bara att fortsätta med de övriga rutinerna med frukost, påklädning osv.

Något som har kommit istället är som sagt var sammandragningarna och halsbrännan. Den sistnämnda har kommit och gått en längre tid men nu verkar den ha kommit för att stanna. Värst är eftermiddagar och kvällar. Jag har testat lite olika tabletter mot detta och idag när jag ändå var på Apoteket för att hämta ut Levaxin (jag fick höja dosen igen) passade jag på att rådfråga och fick då med mig en ny slags tablett som jag inte har testat tidigare. Så nu får vi se om det hjälper. Det kunde ta några dagar innan det verkade men hjälper det så ska jag nog stå ut med det i någon dag.

För övrigt så mår jag oförskämt bra mentalt och psykiskt. Jag går omkring och känner mig harmonisk och på gränsen till ”salig”. Jag känner hur jag älskar livet och hur jag älskar min familj. Jag känner mig till och med rätt harmonisk med min kropp! Min kropp tycks helt klart fått vårkänslor och det är inte mig emot! 😉

Fruktens vara eller icke vara

På senare tid har jag sett det debateras en hel del om matsäck och frukt till skola och förskola. På Facebook finns det till och med en grupp som heter Fruktkampen och som jobbar för att sådant ska helt förbjudas. Något som ofta lyfts upp i dessa sammanhang och som är ettan de främsta argumenten är att det är synd om de barn vars föräldrar inte har råd med frukt/matsäck och att dessa fruktstunder/utflykter ger barnen en utanförskap. I dagens ledare i GP skriver Malin Lernfelt om vad hon anser om saken, och jag kan inte annat än hålla med henne. Det är allmänt så mycket gnäll överallt om hur orättvist det är med saker och ting, men det är sällan det står något om hur bra vi egentligen har det! Och vad det gäller Fruktkampen…

För skojs skull så satte jag mig ner och räknade på hur mycket det skulle kunna kosta en fembarnsfamilj att skicka med ett äpple var till barnen, en gång i veckan. Och då räknade jag på det kilopris på de ekologiska äpplen som jag köpte idag, bara för att räkna högt. Dessa äpplen var väldigt stora, den jag valde ut i mitt exempel vägde 302g (vägd på brevvåg). Kilopriset för dessa var 26kr (plus några ören, men det skippar vi i beräkningen). Det ger oss en kostnad på 7:85 kr/äpple. Om vi säger som sagt var att det ska vara 5 sådana äpplen i veckan (antingen varje dag till ett barn eller fem barn som får ett äpple var att ta med sig till skola/förskola) och det är fyra veckor på en månad skulle den totala kostnaden per månad bli 157kr/månad. Visst, det är en stor summa om man har det knapert, men är det verkligen så stor att man absolut inte har råd? Jag förstår om det blir tufft någon månad men att det skulle vara så varenda månad? Dessutom, i mitt räkneexempel ovan räknade jag på något som kan ses som en ”lyxfrukt” med tanke på dess kilopris och att det var ekologisk frukt. Det brukar ju finnas betydligt billigare frukt i affären som alternativ. Och om inte annat så fungerar ju morötter väldigt bra som alternativt och dessa har ju i regel lågt kilopris. Så de 157kr som jag kom fram till i min beräkning är en väldigt högt satt summa. Så, med vetskapen om att göra folk ilska så ger jag härmed min åsikt:

Frukt till fruktstunder och önskemål om att barn ska ta med sig matsäck till utflykter ska även i fortsättningen vara ok!

Och vad det gäller utsattheten för de barn som kommer från fattiga hem… Visst, som barn vill man ofta vara som de andra och man vill i regel inte utmärka sig alltför mycket. Men att matsäcken ska vara så betydande… Nej, det kan jag inte hålla med om. Jag är själv uppvuxen i en familj som inte hade det lika bra ställt som mina klasskompisars familjer. Jag fick sällan nya kläder utan gick med ärvda, mina föräldrar tyckte det var onödigt att köpa dyra festis till matsäcken till utflykterna med skolan när den hemmagjorda saften var betydligt billigare (och enklare) liksom det hemmabakade brödet i jämförelse med limpmackor gjorda av köpebröd, och för att inte tala om att köpa mat på plats! Jag anser mig ha varit en rätt utsatt tjej i det stora hela då, men ärligt talat. Även om jag var väldigt retad, udda och kände mig allmänt utanför, så tyckte då i alla fall inte jag att det var jobbigt eller att min matsäck utökade min utanförskap. Absolut inte! Och då var jag som sagt var extremt tyst, blyg och försynt och ville bara vara en i gänget.

Ont

Jag har den senaste veckan/veckorna känt en del smärta i magtrakten som jag trott var ligamenten men nu börjar jag fundera… Ska nog ta och kontakta BM imorgon om det. Men samtidigt känns det som om jag bara är överdrivet nojjig.

Dels så har jag haft lite sammandragningar innan, men så i helgen, en stund efter att vi hade haft mys så fick jag så grymt ont, som kramp, i magen och låg dubbelvikt tills det gick över. Så i natt så vaknade jag av att dottern grät efter en mardröm och jag tänkte gå upp för att trösta henne. Men återigen högg det till i magen som i kramp och jag kunde verkligen inte sträcka ut mig utan fick sitta dubbelvikt i någon minut tills det släppte. Så idag, på jobbet skulle jag ut och äta lunch med några kolleger. Vi gick rätt fort pga kylan. När vi satt oss ner kom den där smärtan igen. Återigen släppte den efter någon minut, men nu började jag verkligen på att bli orolig! Kan det vara ”bara” ligamenten eller är det något annat? Bebisen känner jag ju dagligen så den tycks ju må bra, men den där enorma smärtan…. Nu har jag ju rutinultraljud på fredag

Jag har även haft lättare känningar vid några tillfällen mellan de här gångerna, men då har det mest bara varit en hanterbar smärta. Dom gångerna har jag kunnat lokalisera det till höger sida, långt ner. När jag tryckt på den ömma stället har jag inte känt någon skillnad. Har någon av er andra känt något liknande?