Ibland kommer det tillbaka, det som hände. Oftast så kan jag se på det och inte bli så påverkad, ibland så påverkar det desto mer. Ibland så kan jag se det grymma i det och ibland så är jag helt enkelt inte stark nog och känslorna tar över och jag tror nästan på det som sades. Men inte riktigt. Idag är jag starkare än då, och i mitt bakhuvud finns det en röst som intygar mig hur fel det var. Det sunda förnuftet säger det, jag vet det, men det gör ont. Det gör så ont och de känslor som då väcktes bullrar upp ur mig och tar över det sunda förnuftet. Känslorna av förvirring, vad var sanningen? Min upplevelse var ju min, och den måste ju vara sann! Eller? Inbillade jag allt? Såg verkligheten verkligen ut som jag uppfattade den som? Eller såg jag en spegelvärld? Hon såg ju exakt det samma, fast att hon var den utsatta. Jag såg ju att det hon sa var det hon hade sett och uppfattat. Det var hennes verklighet. Men hur är det möjligt när våra verkligheter var raka motsatsen till varandra?

Idag kom det där andra till mig, som en rejäl käftsmäll. Om och om igen har hjärnan spelat upp samma ord. Det sunda förnuftet säger hur grymma de är, och på ett sätt så ser jag ju hur fel de är. Att de inte stämmer. Men likväl, de fortsätter att eka. Minnet spelar upp det om och om igen, precis så som jag fick höra dom om och om igen. Då, från början, kunde jag slå ifrån mig dom men hör man något många gånger så bygger det upp hos hjärnan en tro på att det är sant. På ett sätt så vet jag ju att det inte är så, på ett sätt så kommer det där lilla ordet upp. Det är ju inte sant. ”Eller?

Visst kan jag fortfarande idag känna känslan av att vara osynlig, att vara utstött när minnet av när jag med en kompis var i affären, vi var kanske 10-12 år gamla och vi sprang på några av killarna i klassen och de hälsade. Men inte på mig. Bara på min kompis.

”Hej Hanna!”

Men inget ”hej Maramina”. Trots att killarna var våra bådas klasskompisar. Men känslorna från då är inte i närheten av vad den där chefen jag hade många år sen fick mig att känna när jag om och om igen fick förklarat:

”Du ska inte tro på vad folk säger. Säger någon något positivt till dig ska du inte tro på det. Det stämmer inte! Ingen säger något positivt till dig annat än för egen vinnings skull. Däremot, om någon säger något negativt till dig ska du ta till dig det. Du ska gå till ditt rum och så ska du begrunda det du hört och sedan ska du fundera på vad du kan och ska göra åt det. För det måste du ändra på!”

När jag ser på det så här i efterhand ser jag ju hur sjukt det är. Frågan är vad som ligger bakom dessa ord? Var den som sa dessa or medveten om vad hen sa? Ärligt talat så tror jag att hen var det. Min hjärna kan inte för allt i världen tro att orden sades i all välmening. För ingen människa kan väl gå omkring och ha en så svart bild på verkligheten, eller?

Annonser

Jag är inget jättefin av Melodifestivalen. Eller dansband. Eller typiska dansbandslåtar. Eller av Arvingarna. Eller låten som de tävlade med i årets upplaga av Melodifestivalen. Men ändå…

Jag brukar lyssna på Mix Megapol Morgongänget när jag åker till jobbet på morgnarna. Tycker dels att de har roliga inslag, men framförallt så har de väldigt aktuell trafikinformation (tack vare att lyssnarna får ringa in och informera). Hur som, imorse hade de besök av Arvingarna som kort sjöng/spelade en liten snutt ur sin melodifestivallåt I do. I låten sjunger de ”du gör mig lycklig”, och banne mig, låten har fått mig att stråla och vara energisk hela dagen! Eller hade jag känt mig så här energisk och positiv även om jag inte hade hört den? Jag kanske känner mig som jag gör TROTS låten!?

Om du är nyfiken på låten så finns den här, dels från Morgongänget, dels från mellot: https://www.facebook.com/204785856202818/posts/2568504486497598/

https://m.youtube.com/watch?v=XcXNVsNgdwg