En bra chef

Allt emellanåt så kan man läsa artiklar om bad en bra chef är och vad man förväntar sig av sin chef. Jag har ”alltid” vetat att olika människor har olika förväntningar och olika behov, men det är nog först nu på senare tid som jag insett hur olika behoven ser ut. Chefer som jag sett som bra har andra inte alls varit lika nöjda med, och tvärtom. Se bara chefen som jag hade på ”Företaget”, en av mina kollegor var ju verkligen supernöjd med den chefen medan jag…

Den chefen som jag sedan gick till när jag bytte jobb var precis vad jag behövde. Han lyssnade på mig när jag behövde prata, agerade när jag behövde att han agerade, men i övrigt så litade han på mig och mina kunskaper och det jobb jag utförde. Han fanns där när jag behövde, men samtidigt lät han mig jobba rätt fritt. Nu på senare tid har jag hört flera som inte varit alls lika nöjda som jag… Precis som när jag och den chefen jobbade ihop som kollegor för många år sedan. Jag var rätt nöjd med den chefen vi hade då, men nu i efterhand har jag förstått att kollegorna inte alla var lika nöjda.

Nu, i och med alla förändringar på jobbet har jag fått en ny chef igen. Jag har förstått från flera av mina kollegor att de är oroliga då den här chefen inte är bekant med vårt sätt att arbeta, men framförallt är de oroliga för att hen inte har kunskap om vårt expertisområde. Jag i min tur oroar mig inte ett dugg för just den biten. Jag ser inte att min chef ska behöva kunna så mycket om mitt expertisområde. Jag är ju van vid att vara ”experten” inom området. Det var bara på första jobbet efter min examen som min chef hade mer kunskaper inom området än vad jag hade, sedan dess har jag varit anställd för att hjälpa resten av organisationen med frågorna. Inklusive min chef i vissa saker.

Vi har helt klart olika behov. Nästa gång jag söker jobb så vet jag vad jag kommer att söka hos min chef.

Annonser

Ett test för mig och avklarat test för E

Jag tycker ibland att det kan vara kul att göra lite oliks tester så som IQ-tester, personlighetstester etc, även om jag sedan tar resultaten med en nypa salt. Ikväll gjorde jag ett gratis personlighetstest på nätet och fick då dessa personlighetsdrag i topp.

Det mest intressanta vore veta vad folk i min omgivning skulle säga om mig…

Och när vi ändå är inne på tester och att klara dessa så tänkte jag berätta att E inte är så liten längre, då hon i veckan klarade av testet att gå hem från fritids själv! Hon har ett tag önskat få gå själv till skolan, men inte vågat skicka henne då jag inte litat på att hon verkligen kommer hem. Men så i veckan har jag och Lillasyster varit sjuka (influensan med förkylning och feber) och istället för att släpa oss iväg till fritids för att hämta henne föreslog jag häromdagen att hon skulle gå hem själv efter att fritids hade varit ute i skogen på eftermiddagen. ”Skogen” i detta fall är skogen som gränsar till vår tomt, vilket innebär att hon då fick gå kanske max 200 meter själv. Då det gick galant fick hon dagen efter gå hela vägen från skolan/fritids själv och även det gick bra. Så nu har jag verkligen en stor tjej!

RUT och ROT, positivt endast för de rikaste?

Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet är en av alla motståndare till rutreformen och ska tydligen i en nyligen debatt hävdat att det enbart är de rikaste förorter som utnyttjar detta. Att det är där det utnyttjas mest tror jag på, men inte enbart där. Och ser man till att det har skapat 30 000 nya jobb, främst bland utrikesfödda kvinnor, en grupp som har det svårt att få in på arbetsmarknaden på annat vis så är det kanske inte så hemskt ändå? Nu vet jag att jag blandar äpplen och päron när jag kombinerar såväl ROT som RUT, men ändå. RUT är svårt att få faktiska siffror på hur mina grannar använder men med ROT så kan jag göra en uppskattning. Enligt hitta.se så är medelinkomsten i det område som vi bor i 26 986kr, dvs ungefär vad som även är medelinkomsten i Sverige. Kollar man på de 10 närmaste husen så har 5 under det senaste året tagit in hantverkare. Kanske fler, har inte hundra koll på alla eventuella renoveringar inomhus. Jag har inte heller koll på mina bekantas inkomst men flera par som jag gissar på är medelinkomsttagare utnyttjar RUT. Det är kompisarna som jobbar som vårdbiträde, lärare, förskolepedagog, socionom, fabriksarbetare mm. Och jag kan inte låta bli att tänka på när mamma inte ansågs vara i behov av hemtjänst, men då hon inte klarade av mer än enklare städning själv så anlitade hon en kvinna som kom regelbundet och hjälpte till med städningen. Hade det inte varit för RUT skulle mamma inte haft råd med det med tanke på att hennes låga pension. Så i min värld så är det inte bara de rikaste som går som vinnare med RUT/ROT. Även de som inte är gjorda av pengar har glädje av det. Eller fråga de 30 000 personer som idag har ett jobb att gå till, tack vare den ena av dom, RUT

Avslutande tankar

Jag har funderat mycket på hur samhället ser ut idag och hur vi lever våra liv. Det har handlat mycket om den stress som genomsyrar hela vårt samhälle och hur allt ska vara så tipptopp hela tiden. Vi ska vara framgångsrika på jobbet på våra jobb som gärna ska ha ”en mening”, vi ska bo fint, vara välfriserade, vältränade och klä oss individuellt men ändå så att vi blir accepterade. Vi ska leva hälsosamt, men inte gå till överdrift vad det gäller varken träning eller kosthållning. Helst ska man ha någon särskild kosthållning för det är ett tecken på individualitet (även om det aldrig är orsaken till att man valt att hålla sig till den, i alla fall inte den främsta medvetna orsaken), oavsett om det handlar om lchf, GI, antiinflammatorisk kost, vegetarisk, vegansk, 5:2 eller bara ”vanliga” tallriksmodellen. Den främsta orsaken som de flesta valt sin kosthållning har mer ideologisk, och:eller hälsomässig bakgrund, men likväl, otroligt många har någon speciell kosthållning, betydligt fler än för låt oss säga 10-15 år sedan.

Samtidigt med detta så ska vi vara ständigt lyckliga, livet ska vara lätt och utan motstånd, bara flyta på. Vi ska ha ett rikt socialt liv, vara omtyckta, ha många vänner som vi ska träffa ofta, både som familjer som enskilt. Vi ska ha många intressanta fritidsintressen och vi ska bejaka oss själva, samtidigt som vi ska lyckas ”unna oss det lilla extra” (gärna ofta). De förhållanden vi har ska vara fantastiska hela tiden och helst ska vi för alltid känna oss som nyförälskade. För kommer den gråa vardagen in så förverkligar vi inte oss själva och då är det lika bra att ge upp förhållandet, för man är ju värd bättre.

Samtidigt med allt detta ska vi ha koll på de senaste artisterna, filmerna och serierna. Är man riktigt ”bra” så har man både Facebook, instagram, LinkedIn och alla andra ”viktiga” sociala konton. Och dessa ska allra helst uppdateras ofta så att man ska kunna få så många ”likes” som möjligt. Några mörka sidor, inte ens skuggiga sidor av sitt liv kan man lägga ut i offentligheten. Men däremot de där ”likes”:en. Vi vill ju ha belöning, våra hjärnor strävar efter belöningar, och uteblir det…

Fallerar något av dessa, om man inte lyckas få tillräckligt många likes, kommentarer, inte presterar ständigt på topp och förhållandet blir lite av en grå vardag etc så byggs kaoset upp inom en och allt blir jättejobbigt och svårhanterligt.

Min fundering är, kan detta vara en starkt bidragande orsak till den allt mer ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle? Vi har fullt upp att försöka ge hjärnan olika typer av belöningar hela tiden, belöningar i form av skräck/kärlek/skratt/action i form av filmer och serier. Vi har fullt upp att vara omtyckta, ha fina bostäder och snygga bilar, vältränade och allmänt ”lyckade” så Stevie glömmer bort att fråga oss vad det egentligen är vi behöver. Vi glömmer bort vilan, återhämtningen. Visst, kroppen kanske får det, men inte hjärnan.

Vad är det som får mig att tänka i dessa banor? Jo, det här med ökad psykisk ohälsa har vuxit lavinartat genom åren. I samband med att sociala medier har vuxit. Och de krav som vi tror att samhället ställer på oss själva, men som egentligen handlar om krav som vi själva ställer på oss själva. Förr i tiden så jobbade vi betydligt längre arbetsdagar än vad vi gör idag. Men då hade vi inte heller lika mycket runtomkring oss. Intrycken våra hjärnor då behövde hantera från en dag var betydligt färre i antal än de intryck de får idag. När bonden plöjde sin åker så plöjde han sin åker. Hans öron fick lyssna på de ljud som plöjningen medförde, plus ljuden från naturen. Han blev inte avbruten stup i kvarten och han hattade inte mellan flera olika arbetsuppgifter. Han plöjde sin åker. Sedan efter det tog han hand om djuren. Eller skötte om sina redskap. Eller… Men han gjorde en, max ett par saker samtidigt. Inte så som många gör idag, jobbar, lyssnar på radio och tänker på det som komma ska, samtidigt som man har full koll på telefonen ifall den skulle plinga till.

Idag förväntas vi alltid vara nåbara, informationen ska fram, snabbt. Då tog den den tid som det tog. Idag går allt så mycket snabbare. Det blir aldrig tråkigt. Hjärnan matas med intryck, information hela tiden, från alla håll. Information som den sedan försöker sortera och ha koll på. Vad är viktigt? Vad är inte viktigt? Vad behöver noteras för att hålla en vid liv? Vad är det som kan orsaka att man blir uppäten eller förgiftad eller dödad på annat vis om man inte noterar det? Och när hjärnan får allt mer att jobba med så blir vi allt kortare i vår kommunikation, vilket blir att vi dels blir mer lättstötta, dels låter mer sura, tvära och korta i tonen vilket sätter igång signaler hos andra som också är stressade och så är det hjulet igång.

Jag ser själv att jag är där. Jag ställer höga krav på mig själv. Jag vill att allt ska vara så fantastiskt hela tiden. Huset ska vara tipptopp. Likaså mitt och A:s förhållande. Barnen ska vara snälla och uppfostrade och duktiga. Fritiden ska helst fyllas av roliga saker osv.

Men så är det ju inte. Ett riktigt normalt liv ser inte ut så. Med ett hus kommer det alltid att finnas saker att göra. Saker som tar både tid och pengar, och har man inte oändlig tillgång på dessa får man prioritera. Med barn i den åldern som våra barn är kan man inte ha en massa intressanta hobbys om man vill ge sina barn så mycket av sin tid som möjligt, med hänsyn till att man samtidigt jobbar heltid. Vissa hobbys kan man göra tillsammans med barnen, men inte andra. Och de man gör, kanske måste anpassas till barnen. Vad det gäller förhållande så kan man inte räkna med att allt är rosamoln efter över 17 år tillsammans. I det stora har vi det bra, kanske behöver vi försöka satsa mer på oss två under året som kommer, och återigen lära oss att prata mer med varandra. Barnen i sin tur är ju helt fantastiska som de är och bråk, krångel och trots hör till deras utveckling, även om det är urjobbigt både för dom och för en annan. Och mitt jobb… På ett sätt älskar jag mitt jobb. Jsg behöver variationen som konsultlivet ger. Och den snabba feedbacken från kunder. Och känslan av att aldrig behöva gå på djupet, att få göra ”sitt” och sedan lämna allt bakom sig. Men samtidigt så strider konsultrollen mot mig som person. Jag är inte någon social talang. Det kräver mycket av mig att ständigt vara social och utåt. Att alltid, hos alla kunder, hela tiden behöva prestera på topp. Det sliter på en. Liksom alla resor, även om jag gillar dom. Men byta jobb? Jag vet inte vad jag skulle göra annars? Var skulle jag kunna hitta samma variation, samma bekräftelse på att jag kanske inte är så dum ändå? Jag vet inte

Jag brukar inte ha så mycket nyårslöften men för mig blir det nu att försökta sålla. Sålla i alla måsten, sänka kraven och tillåta mig att ha tråkigt. För då får min hjärna vila. Då får den möjlighet till återhämtning. Jag ska även försöka få med A på att vi jobbar med vårt förhållande. Den behöver det. Och tar vi inte hand om den så gör den som julgranen om man glömmer att vattna den, den tappar barren och kvar står då ett naket skelett. Och det har ingen glädje av. Att kasta det nakna skelettet vill jag inte behöva göra. Jag har provat livet med dubbla boenden och det jag lärde mig under dom åren är att jag inte vill utsätta mina barn för det. Mina barn är värda en trygg uppväxt med ett hem, två trygga föräldrar och en trygg och varm uppväxt och detta är mitt mål att uppnå.

Den senaste veckan har #metoo exploderat över världen och så även debatten och jag tror inte någon har förblivit oberörd. Det väcker känslor. Och tankar. Så även hos mig. Så här kommer några av mina.

Det lyfts upp i media kända personer som har gått över gränsen och vara beteende på inget sätt är ok. Det jag reagerar här är 

  1. Varför lyfta upp allt detta i media? Varför peka ut enskilda personer? Jag ser inte syftet med det hela
  2.  Särskilt inte om det har varit känt av många. Där många har stått bredvid och låtit det ske utan att reagera, utan att säga stopp. Där många har stått nere bredvid, sett, hört och låtit det fortgå. Kanske till och med skrattat med åt ”skämten”. Men inte sagt något. Vad säger det om dessa personer? Särskilt om de inte har stått i beroendeställning till den som har haft detta kränkande beteende? Jag ser det lite som ett tonårsgäng där man trissar varandra till att hela tiden gå ett steg längre, allt för att vara ”störst”, ”bäst”, ”roligast”. Där det är någon som inte ser var gränsen går, och därmed passerar den. Och de andra lattjar med, men med en obehagskänsla i magen. För att varje gång som detta händer, för varje gång som gränsen passeras så flyttas gränsen en bit, steg för steg. I det fallet är det inte ens fel att gränsen passeras. De andra är minst lika delaktiga i det då de inte säger något. För att de tiger. Och detta gäller oavsett om det handlar om sexuella trakasserier och övergrepp eller andra händelser som tex andra trakasserier/övergrepp och andra brottsliga handlingar. Låter man något sådant fortgå och man säger inget, ja, då är man i mina ögon precis lika skyldig som den som utför handlingen. 
  3. Varför är det egentligen en sådan fokus på sexuella handlingar? Ja, jag tycker att det är bra att det lyfts upp hur fel det är i samhället när var och varannan blir sexuellt trakasserad på ett eller annat vis. Det är jättebra! Men varför hör man inte om de fall där kvinnor har trakasserat män?  Eller finns dom inte? Eller är det så att det fortfarande idag är ok att kvinnor ”tar för sig”? Det jag saknar i den här debatten är alla de andra handlingar som inte kan klassas inom området ”sexuellt”, men som likväl är nervärderande, kränkande och förtryckande. I min värld så är alla trakasserier och kränkningar precis lika fel, oavsett om de är av sexuell karaktär, eller inte.  Något som inte borde få excistera. Och om man ser att någon utsätts för detta så är det ens för-de skyldighet att försöka sätta stopp för det. Jag tror på kulturens kraft. Kulturen går att ändra. Kulturen sitter i huvudet hos de som finns i den. Det som finns i huvudet på någon kan ändra på. Det tar tid, men det går. Om en ensam person försöker ändra, så går det inte lika lätt, men det går. Man kan lära gamla hindrar att sitta, det tar troligtvis bara längre tid
  4. Jag såg denna och reagerade över att ”sexuellt ofredad” används i kolumnen. Sexuellt ofredad blir man (i min värld) av någon som vet vad sex och lust är. Jag tror inte att en fyraåring vet det. Eller vad sex är. Jag tror inte mina barn, 3 och 7 år gamla vet vad varken ”sexuellt ofredande” eller ”sex” är. Jag tror inte att de är unika. Snarare tvärtom. Och vet de inte vad det är, kan de då utföra sådana handlingar? Däremot så kan de begå handlingar som inte är ok av andra skäl. Handlingar som de förhoppningsvis har lärt sig inte är ok. Som att säga dumma saker till någon. Eller om någon. Eller göra dumma saker. Som att slåss. Eller bitas. Eller puttas. Saker som de lärt sig allt eftersom i sina liv att det inte är ok. Men däremot handlingar som kan uppfattas vara av sexuell art vet de inget av. Tror jag. Hoppas jag. Jag försöker lära dom att deras kropp är deras. Att ingen annan får bestämma över dom. Eller deras kroppar. Eller lite fel är det ju där. Vi föräldrar bestämmer ju ibland över dom. Och deras kroppar. Som när de inte vill borsta tänderna eller håret. Eller när de inte vill torka sig ordentligt efter att ha gjort nummer två. Eller inte vill duscha fast de luktar skunk, gammal svett och sur mjölk och är leriga från topp till tå. Då går vi in och lägger in vårt veto. Eller som när Lillasyster brände sig på spisen och vi tvingade henne hålla handen under svalt/kallt vatten och därefter la på brännskadegele fast hon inte ville. Eller… Så ibland går vi över gränsen för vad de tycker är ok, men vi ser att det är för deras bästa. Vilket leder mig till
  5. Hur vet man vad som är ok och vad som inte är ok? Hur vet man vart gränsen går? Att ta på någons rumpa kan vara ok (men är nödvändigtvis inte det, beroende på hur msn könner varandra och hur mottagaren tar det) om man har ett förhållande på något vis. Att ta på en främmande persons rumpa är i de flesta fall inte ok. Att ta på någons bröst, samma sak. Men att ta på någon annan i övrigt? Det beror på. Det beror på så mycket olika saker.  Om det är två personer som är intresserade av varandra så är det ok. Och ibland kan det vara så olika. Som när jag gick på högstadiet så hade jag en lärare i matte som inte hade riktigt samma behov av personligt utrymme som många andra har. Jag minns med obehag hur den här läraren kunde komma och stryka en över armen och fråga hur det gick. Eller hur nära läraren stod en när man fick hjälp. Hur svårt det var att lyssna på det som sades då obehaget var så stort. Av detta skulle man kunna tro att det handlade om något sexuellt, men jag tror inte det. För i så fall skulle det varit det gentemot klassens samtliga elever av både könen. Jag tror inte att läraren ifråga var medveten om vilket obehag detta medförde hos alla elever. Och i och med att ingen sa något… Men vem skulle kunnat göra det? 


Mer tankar och funderingar finns angående detta. Betydligt fler. Men jag nöjer mig med det. För idag i alla fall. Jag är rätt trött och sliten och börjar känna att mina tankar börjar bli alltför röriga för att fortsätta just nu

Verkar något vara för bra

…för att vara sant, så är det oftast det. Ofta så förknippas det uttrycket med erbjudanden och inköp, men det stämmer även på människor. Jag har sett det på så många olika håll. Som nu senast, nyligen, fick vi veta att ett par i min släkt som alltid har varit det sötaste och raraste paret någonsin, ska gå skilda vägar. Allt ska vara i vänskap och de säger att de fortfarande älskar varandra, men numera är det enbart som vänner. 

Jag och A pratade om det i helgen och han ställde frågan om det bara var så att det var vi som var bekväma som fortsatte att leva ihop år efter år. Jag vet inte. Visst har tanken farit genom huvudet någon gång om separation, men i slutändan har jag ändå kommit fram till att trots att jag tvivlar på det mesta i mitt liv så finns det två saker som jag inte vill byta ut. Det är mitt jobb och det är min man. För trots att allt inte är som livet på en pinne så ger dessa två saker mycket av det jag behöver. De ger mer än vad det kostar. Och vad det gäller honom… Ja, han är inte så tokig ändå! Frågan är hur det är för honom? Fortsätter han att leva tillsammans med mig av bekvämlighet? För trots att han säger något så har det väckt en oro hos mig

Provtagning, hörseltest och mående

Idag var det dags för besök på mödravårdscentralen i byn för cellprov. Inget speciellt med det egentligen om det inte hade varit att jag fick beskedet att resultaten från den skulle jag få på posten om 4-5 månader. Alltså, varför skicka några överhuvudtaget? Och går det inte att lösa på något annat vis? Typ inloggning på mina sidor på http://www.1177.se eller något? Tidigare var det att fick man inget besked så var det ok. 

Idag fick även E gå på undersökning. Under vårens besök hos skolsköterskan upptäcktes det att hon inte hörde några frekvenser på höger öra. Trots två provtillfällen så fick hon samma resultat och därför hade hon fått en remiss till ytterligare provtagning. Denna gång på Mölndals sjukhus. Till vår glädje var det inga fel på hörseln och hon som testade trodde inte att vi skulle få träffa någon läkare heller. Och varför ta upp en massa tid från hårt belastade läkare om det tydligen inte behövs? 

De senaste dagarna har jag gått och funderat på hur jag ska göra med mina fötter. Mina besvär med hälsporre har kommit tillbaka och jag har stundvis rätt jobbiga smärtor pga det. Det påverkar mig och mitt jobb mycket och jag tror det även påverkar min sömn. Många dagar så har jag mest ont när jag börjar gå efter att ha varit stilla en stund, eller som förrförra veckan när jag stod upp en hel dag då jag höll i en utbildning. Men allra värst har det varit måndagskvällarna när jag och E kommit hem från hennes ridskola. Vi vuxna får stundvis springa bredvid och hålla i hästen medan barnen och hästarna travar och galopperar. Trots bra skor och mina specialformgjutna iläggssulor kommer smärtan som ett brev på posten och landar som en käftsmäll. Varje steg är en plåga och jag kan inte låta bli att kvida för varje steg jag tar. Det är alltså inte helt optimalt… 

Så i förra veckan när jag kontaktade vårdcentralen för att de skulle skriva ut nytt recept på mina Levaxin (mot mina problem med ämnesomsättningen, hypotyreos) så tog jag upp det med dom. 

”Det får du ta med sjukgymnastiken”

Jag fick ett telefonnummer som jag ringde, talade in ett meddelande på telefonsvararen och.., Inget. Har försökt få tag på dom flera gånger, men icke. Så nu funderar jag på att gå privat istället. Men det är ju så fasligt dyrt! Och jag har ju inte tid/möjlighet att gå och träffa någon då jag har kunder inbokade hela resterande del av september. Och även i oktober. Samtidigt, ska jag gå med dom här smärtorna..? Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Hur jag ska agera. 

Nu när jag ändå håller på och gnäller och tråkar på om hälsa så kan jag väl allmänt ta om mitt mående. Jag är stundvis enormt trött. Som idag, efter alla besök inom sjukvården, åkte jag en sväng till jobbet. E var med mig. På vägen hem hade jag jätteproblem med att hålla mig vaken. Det känns inte helt normalt. Inte för ”vanlig” trötthet. Kanske har det med de rester av förkylning som jag fortfarande dras med? Samtidigt med den känner jag hela tiden en viss nivå av sorg och nedstämdhet. Samtidigt som jag kan vara väldigt glad, positiv och energisk känns det som om det hela något är något som tynger mig. Jag vet inte riktigt vad. Tristess? Kan vara då jag söker efter ”stora” händelser. Jag känner en önskan/längtan på trygghet. Det har jag ju. Det känner jag även för så mycket annat ”som kan skapa förändring”. Som flytt. Annat jobb (jag som älskar livet som konsult). Och så klart, barn. Den längtan finns fortfarande kvar

Dagens sanning

Jag vet att jag beklagar mig i mesta laget. Men ett av mina motton i livet är denna:


Jag lyckas inte alltid hålla mig till det, det är jag ytterst medveten om. Men jag försöker. Och den som känner mig vet om att jag har historiskt verkligen försökt leva efter det. Och jag lovar att jag ska fortsätta försöka. 

En fundering:
Jag såg dagens tidningslöp och blev verkligen fundersam och samtidigt glad på det som dessa förmedlade ut och så slogs jag av två saker. Den första handlar om sommarens (?) största snackis, Anders Borg. Många har reagerat på det som har hänt. En del är jätteupprörda och andra tycker att ”det är sånt som händer”. Min tanke i detta: det han gjort är inte ok på något vis. Men, detta hände på en privat fest. Han är inte minister längre, även om han var vice ordförande i Kinnevik. Jag vill inte ursäkta honom, men av allt att döma så ser i alla fall jag varningssignaler av hans beteende. Varningssignaler för att han har problem med att hantera alkohol. Om det är alkoholism eller bara svårighet att hantera alkohol förtäljer inte historien, men vi bör minnas att alkoholism klassas som en sjukdom. En del i sjukdomen är att förneka att man har problem. Nu har han ju tydligen sagt att han ska söka hjälp, och DET tycker jag är bra. Och dessutom, läser man artikeln som jag länkade till ovan så har han polisanmälts. Av polisen själva, och inte av någon av festdeltagarna. 
Det jag vill ha sagt är att detta rör egentligen inte någon annan än Anders, hans familj och de som deltog vid festen och blev utsatta. Vi andra har, som jag ser det, ingen som helst ursäkt till att lägga oss i eller förlöjliga honom. Vi har inte heller rätt att peka finger, eller på annat vis trycka ner honom. Lika lite som vi har rätt att förtrycka någon annan med alkoholproblem. Eller någon med någon annan sjukdom, för den delen. Att han betett sig som ett riktigt fyllesvin ger inte oss rätt att bete oss som svin, oavsett om vi är nyktra eller ej. 
Så, vad var det nu jag ville få ut av detta inlägg från början? Hur kunde jag bli glad över löpsedlarna som med stora bokstäver berättade om Borg? Jo, för stod det inte om Borg så stod det om en annan känd person, Leif G W Persson. Vad var det som var så roligt med Borg och G W? Jo, tänk vad underbart det ändå är att inget värre har hänt i världen, i alla fall inget värre att skriva om, eller ha löpsedlar på än att en f d minister för ett tag sedan visade sig ha problem med spriten och att en kriminolog/författare inte går ner i vikt! Jag är tacksam, väldigt tacksam för detta! Det jag dock inte kan kåta bli att fundera på är varför man egentligen bryr sig om något av dessa löp??? 🤔 

Ett knytte

Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

1,2,3…

”1,2,3… Var är 4 och 5?”

”1,2… Nej, vi tar det från början! 1,2,3,4,5! Alla här! Eller vänta nu, nu räknade jag en två gånger! 1,2,3,4…”

Igår när E hade sitt kalas gällde det att räkna så att alla var med. Tjejerna hade en förmåga att försvinna och vi hade fullt upp att samla ihop dom. Tänk dig själv, 8 6-7-åringar och en trött 2 åring som hade fullt med egna viljor. Lekarna igår blev en flopp. Det började bra, men det är bara att erkänna, jag är ingen bra lektant. Vi fick gå från planen och så blev alla nöjda, verkade det som. Jag fick helt enkelt acceptera att mitt bidrag till kalaset inte var godkänd. E hade godkänt det innan, men när det väl gällde… Inte ens tårtan blev godkänd. I alla fall inte till smaken. Däremot så var den godkänd till utseendet, en pokéboll där det röda, vita och svarta var gjort av godis. Så all godis var godkänd, men det var också mer eller mindre det enda… Gissa hur det kändes…

När E fick planera sitt kalas så ville hon fira med tjejerna i klassen och så hennes tre kompisar från förskoletiden. Vi var rädda att dessa skulle känna sig utanför, så idag fick dom istället följa med till Umiverseum. Detta blev betydligt mer lyckat! Efter dryga fem timmar där så var det fem trötta barn som kördes hem till respektive föräldrar. Lillasyster och A körde en bil, och Lillasyster somnade i bilen på vägen hem. Jag körde de övriga barnen och deras bubblande energi och prat hade stillat sig betydligt… Jag måste erkänna att även jag var rätt mör! De var duktiga alla fem, men det var ett ständigt räknande för att säkerställa att vi inte hade tappat bort någon. Det som var mindre lyckat var att tråkigt nog så var fjäll-delen avstängd för renovering. Jag tror helt klart att det blir bra när det väl är klart, men tråkigt att det var så pass mycket mindre att titta på! Men, men. Barnen var supernöjda, och det var ju huvudsaken! Men jag måste säga att jag kan inte förstå hur man kan ha så många barn! Hur har man koll på alla? Eller är det så att har man många barn så har msn inte sådan kol?

Att säga en sak och visa något annat

Idag och imorgon så håller jag i en internutbildning hos en kund. Detta är en utbildning som man sagt är viktig och när min kontaktperson har fått återbud av någon orsak har det ojats för att folk inte prioriterar. Utbildningstillfällena har kunden själv bestämt vilket gör att jag reagerar än mer när det blir som idag… Jag kommer till kunden som planerat och får då veta att halva gruppen kommer att avvika bortåt tre timmar efter lunch. De ska iväg och delta vid en annan workshop. Då kan jag inte låta bli att fundera över följande:

  • Vad var det för workshop?
  • Vad signalerar detta? Hur tolkar dessa personer, och övriga som gick kursen, kursunnehållets viktighet och betydelsefullhet i och med att den andra workshopen gick före något som mig veterligen fanns inbokat i kalendrarna långt före workshopen? Är det plötsligt inte viktigt?
  • Då mer än halva gruppen avvek i totalt en fjärdedel av kursens totala tid, om det andra var viktigt, varför bokade man inte om utbildningen till en annan dag om det andra absolut inte gick att ändra på? 

En annan sak om samma ämne hände också idag. Jag har varit inne och hållt i en del, om än liten del, i en större utbildning. Av olika anledningar kunde inte några delta vid det tillfället och kunden ville inte lägga till ett uppsamlingsheat för dessa, men de vad om hjälp att lösa det så att även de sista skulle kunna få den kursen avklarad. Så innan jul beslutade vi att eftersläntrarna skulle få göra en hemtenta plus en del eget arbete. Då de har annat på schemat nu under våren så fick de själva välja när mellan 1 januari och sista februari som de ville få dessa uppgifter/tentan och så skulle de få två veckor på sig. Igår hade jag inte fått in något. Idag fick jag svaret att de hade haft så mycket den senaste veckan så att de inte hade hunnit, men att en i alla fall hade lovat att skicka det till mig under dagen, idag.

Jag hade avsatt tid för att rätta deras tentor och uppgifter. Nu vet jag inte när jag får dom. Om jag får dom. Och jag kan inte låta bli att fundera på vad det sänder för signaler? 

”Ni har en deadline. Men det är inte så noga om ni inte är klara tills dess! Det går bra att bli klar även någon annan gång! Bry er inte er om att hålla tiderna eller informera i god tid innan att ni inte hinner bli klara i tid! Allt kretsar runt er och ni kan bestämma allt helt själva. Särskilt inom arbetslivet!”

Eller något…

Och slutligen en liten knorr som jag tyckte var lite lustig. I en lokal köp- och säljgrupp på Facebook hade en kvinna lagt in en annons: 

”Jag vill hjälpa min snart 16 årige son att få tag på ett sommarjobb. Han är ambitiös och självständig”

Undrar hur självständig han är med tanke på att han inte kan söka själv utan mamma måste göra det åt honom? 🤔

Tips till dig som går på kurs

En del av mitt jobb är att hålla i olika utbildningar. Efter varje sådant tillfälle delas det ut en kursutvärdering som deltagarna får fylla i och det är några saker som jag funderat på hos vissa som fyllt i dom. Det är följande: 

  1. Om kursledaren i början av kursen säger att raster och sådant är flexibelt och att kursdeltagarna ska säga till om varje pass drar ut på tiden och att man som föredragshållare siktar mot att kunna ta i alla fall en bensträckare en gång i timmen, så menar kursledaren troligtvis också det! Vad är det för mening att sitta och gnälla över ”för långa pass, det borde varit pass på 40-50 min åt gången” om man inte sagt något under kursen!? Särskilt som kursledaren bett om att bli påmind om denne råkar glömma bort det?
  2. Om kursledaren i början av utbildningen frågar om alla hör bra och ingen säger något annat så tar denne förgivet att alla också hör. Har kursledaren dessutom sagt att man ska hojta till om det skulle vara så man inte hör så förstår jag inte hur man kan med att hålla tyst hela föredraget (i mitt fall blir det mestadels 1-3 dagar (!) för att i kursutvärderingen beklaga sig över att man inte hörde. 
  3. Om man i kursutvärderingen poängsätter något som mindre bra, varför lyfter man inte upp det man tycker var mindre bra och förklarar vad som inte var bra? Hur ska man annars som föredragshållare veta hur man ska gå tillväga för att förbättra sig?  
  4. Har kursledaren tidigt uppmuntrat till att diskutera, gör det då! Framförallt om en del av utbildningen handlar om just diskussioner. Och är du en sådan som inte aktivt ens försöker diskutera utan svarar i bästa fall enbart kortfattigt på tilltal, kom för allt i världen inte efteråt och beklaga dig för att det inte var tillräckligt med diskussioner! 
  5. Hur kan man känna att man inte fått känna sig delaktig  om man aldrig ens försökt säga något, och man knappt svarat på tilltal? Eller är det meningen att kursledaren med barsk röst ska komma fram till deltagaren som knappt försöker ens vara engagerad i utbildninge, och tvinga den att prata?

Det finns garanterat fler saker som jag tänkt på, men jag tror att jag stannar där. I alla fall för den här gången 

Sista dagen i Orlando 

Måndag kväll och imorgon bär det åter av till Miami. Denna gången kommer vi att bo på Miami Beach. Jag har en känsla av att det inte kommer att bli lika lugnt och lyxigt som vår förra period i Miami… Då var det lägenhet i finanskvarteren, nu blir det hotell mitt i smeten. Den här gången blir det enbart två nätter så det ska nog gå oavsett. Sedan återstår bara den långa resan hem via Oslo och Arlanda. Hoppas flygen håller tiden så att vi inte missar något anslutningsflyg. 

Idag så insåg A det jag har försökt få fram ett tag nu, att vi borde kanske tagit några fler lugna dagar vid poolen och bara njutit av sol och värme. Han är sådan att han har svårt att bara vara när han är iväg och på något vid lyckas han övertala mig och så blir det aldrig några tillfällen till att stanna upp och andas, något som särskilt barnen behöver. Jag får helt enkelt bli hårdare på kommande resor!

Hur sjutton har man lyckats förstöra en bil såhär? Och hur sjutton lyckades man parkera bilen så snyggt?
Fel av oss! Den skulle visst vara så! I USA är visst vad som helst möjligt! Snyggt? Tufft? Nej! Men galet! Plåten var ju tom sned och vind på flera håll på bilen, skrapmärkena likaså. Och hur klarade bilen minsta lilla ojämnhet i underlaget? Och hur är bromssträckan egentligen?

Hänsyn och respekt

Jag har så många gånger funderat på olika föräldrars uppfostran och i vissa fall brist på uppfostran. Jag är inte ensam om det, jag tror de flesta reagerar på andra föräldrars sätt att vara just föräldrar och hur de uppfostrar sina barn. Något som jag såg under min tid som lärarvikarie (i ett annat liv, en annan tid för evigheter sedan) och som jag  förundrades och förfärades  av var många elevers egoism, självcentrerade synsätt och brist på respekt och förmåga att visa hänsyn till andra. Detta är något jag fortsatt att reagera och förundras över. I dagens GP skriver Joakim Lamotte en krönika om detta. Och jag, jag kan inte annat än att hålla med honom.

Hur tror ni att era barn ska lära sig folkvett om ni själva inte kan bete er som folk? Skärp er.”

Häromdagen när jag åt lunch med en bekant slogs jag än en gång av orättvisan som finns vad det gäller fertilitet och möjligheten att bli med barn. 

Tjejen jag åt lunch med, låt oss för enkelhetens skull kalla henne för Lisa, hade med sig sin lilla bebis på knappa tre månader. Efter en stund så kom vi in på det här med att planera barn och få barn. Hon berättade att hon från början egentligen inte hade haft någon direkt längtan efter barn, men så hade hennes lillasyster, låt oss kalla henne för Anna, legat på och tjatat om att de höll på att bli gamla och att man inte kunde vänta alltför länge till. Så när Lisas p-piller höll på att ta slut så bestämde hon och hennes särbo att de skulle börja försöka. De hann inte försöka så länge då hon blev gravid omgående. 

Anna däremot gick det inte lika bra för. Efter ett års försökande så gjordes en utredning som inte hittade några fel. Nu väntar de på att få påbörja sitt andra ivf-försök efter att den första misslyckades. 

Det sorgliga i just den här historien är att Anna och Lisa står varandra väldigt nära, samtidigt som de är väldigt olika. Anna är den medkännande, lyhörda tjejen som länge närt en önskan om att få bli mamma. Hon lämnade tex ett långt förhållande främst av den orsaken att hon kände sig nöjd med festarlivet och hon började längta efter giftermål, villa och barn, vilket han inte var intresserad av. Lisa i sin tur är mer självcentrerad. Jag vill inte gå in här på saker som exemplifierar detta, men det finns en hel del, vilket får mig att känna mig hemsk och dömmande i och med att jag uppmärksammat det. Tex var mitt intryck under vår lunch var bebisen mer var en accessoar än något annat. Det är då det känns så enormt orättvist att några som verkligen vill ha ett barn ska ha det så svårt, medan andra som inte när längtan men som kommer på att det ”kanske skulle kunna vara trevligt men det är inte hela världen om det inte skulle gå” lyckas på första försöket och dessutom  har en riktig glidargraviditet utan varken illamående eller andra krämpor. 

Visst är jag glad för hennes skull, men ändå. Jag kan inte hjälpa att jag funderar på Anna. Hoppas verkligen hon och hennes man lyckas få sitt efterlängtade barn snart! 

Pod att rekommendera 

Jag blev tipsad om en pod om graviditet och förlossning, som jag gärna vill tipsa vidare om. Den hittar man på divanen.nu 

Det är en journalist och en psykolog som har den. Hittills har de bara sänt ett avsnitt men personligen så tycker jag att den kändes lovande och jag vill gärna höra mer.
OBS! Kan tillägga att jag inte har blivit köpt eller så, detta är verkligen min åsikt 😉

Det här med amning

I gårdagens GP fanns det två artiklar om amning, både med Agnes Wold bakom. Den ena om amningshetsen och den andra om att det gör inget om amningen inte fungerar. Nu finns det inte några direkta källor som man kan källgranska, men likväl, amningshetsen är forfarande än idag stundvis enorm och personligen så tror jag att det bästa för både mamma och barn är den situation där både kan känna sig bekväma och tillfreds. Jag tror på att det är bättre för barn och anknytning att mamman är lugn och harmonisk och bli helt, eller delvis, flaskmatad, än att mamman mår dåligt, har skuldkänslor och känner sig otillräcklig och som en dålig förälder bara för att hon inte lyckas få amningen att fungera. 

Vad tycker du?

Uppmärksam

Jag tycker att det kan vara lite kul att göra lite olika tester ibland och den senaste nu var om hur bra man är på att läsa av andra människor. Jag vet att jag är väldigt känslig för just det osagda och jag har i alla fall tidigare varit bra på att läsa av så det var extra kul att testa på detta test. Och enligt den så tycks jag vara rätt bra på det fortfarande. Men så har jag också läst några av Henrik Fexeus och jag är intresserad av just tankens kraft. Jag kan verkligen rekommendera att lära sig mer om kroppsspråket!

Rätt väg att gå?

Såg idag att det fanns en namninsamling för att kommunen skulle låsa alla skolor och förskolor och att bara behöriga skulle få tillträde dit. Personligen så känner jag mig kluven till det. Särskilt till att ha det på förskolor. Hur skulle man göra rent praktiskt? Kodlås är nog ett bra alternativ men dessa förutsätter ju att alla har koden och då den rätta koden. Och att koden inte hamnar hos en obehörig. Och att den byts ut regelbundet. Och att alla verkligen får den nya koden. Nej, jag vet inte… Jag ser ju fördelarna men även problemen. Kanske är det jag som målar fan på väggen? 
Sedan är frågan hur man skulle göra på skolorna? Snurrdörrar som bara en person kan passera igenom åt gången och kod/tagg/kortsystem som är individuell för varje enskild behörig person? Så som man idag har på många arbetsplatser? Men hur gör man då med barn/ungdomar som glömt sin kod/tappat sin tagg/passerkort etc? En receptionist som tar emot och kontrollerar att de är behöriga, men även besökare som behöver komma in på området men som i vanliga fall inte har behörighet? Jag vet inte. Det är ingen lätt fråga. Hur ser ni på saken?

Framåt och bakåt

Förkylningen fortsätter att sakteliga bli bättre, men jag blir hemma i alla fall imorgon med. Sedan får vi se om jag ska göra ett försök att jobba på torsdag igen. 

Jag har gjort en hänvisning på min jobbtelefon så att jag inte ska bli uppringd i onödan från jobbet nu när jag är sjuk. Man kan komma runt den om man gör på ett visst sätt, vilket den som innan omorganisationen var min chefs chef gjorde. Jag vet inte om det var någon som hade sagt något till honom eller om det bara var så att han hade upptäckt att min gamla plats var upptagen av en annan person/min hänvisning på tavlan som användes för att skriva hänvisning på om man inte var på sin plats av någon anledning, men i vilket fall så ringde han och kollade hur det var med mig. Jag förmodar att någon hade sagt något då han sa sig behöva kolla upp mig. Jag sa som det var. Jag kände mig utkastad. Jag kände att det hela borde gjorts på ett helt annat vis, att man borde gått via min chef i första hand, inte via mig och det utan att ha pratat med min chef innan.  Att jag kände att den som sa till mig att jag måste flytta på mig kunde gjort det på ett betydligt mildare sätt (än ”Du måste flytta! Jag skiter i vart men du måste flytta!”) och att det hela kändes som ett hån att höra att den som behövde min plats behövde den för att vara nära sina arbetskamrater i sin arbetsgrupp, då hon innan bara suttit några meter längre bort och i samma rum, medan en annan suttit i en helt annan byggnad och flera hundra meter ifrån sin grupp. Jag sa att jag förstod att man ville vara nära sina kollegor, nära sin grupp, det ville jag också, men att man i detta fall hade gått fel tillväga. Men nu hade ju allt löst sig (om än bara tillfälligt, vilket jag inte sa något om), och att jag inte är långsint, så nu går vi vidare. Han tyckte att jag inte skulle känna mig utkastad, att det hade inte varit någons avsikt. Jag sa att nu var det som sagt var så jag känt mig, men att nu går vi vidare. Och det är sant. Jag brukar inte vara långsint, men just det här gjorde ont i själen. Den taggen satte sig djupt. Sedan så gjorde ju inte allt det övriga saken bättre heller (men dom nämnde jag aldrig för honom). En chef som misstror en hela tiden. Alla konflikter. Allt det andra… 

Jag vet att jag är överkänslig. Att jag tar åt mig för mycket. Tolkar saker och ting alltför mycket. Men det är lättare sagt än gjort att bli hårdhudad, att inte bry sig. Jag är inte sådan. Och i och med det så är jag helt klart inte rätt person för den här tjänsten på det här företaget. Jag är inte sådan och jag är inte beredd att bli sådan. Visst önskar jag ofta att jag inte var så känslig, men samtidigt så har jag ju sett fördelarna av att vara det. På så vis kan jag ta upp de lösa trådar som andra förbiser och på så vis nå resultat. 

Frågan jag nu ställer mig, orkar jag vara kvar på företaget tills jag hittar något som verkligen känns rätt, eller ska jag söka och ta första bästa jobb? Jag har insett att de två andra jobben som varit aktuella processer på är jag inte intresserad av i tillräckligt hög grad (tjänsten på högre nivå i företaget vore kul, men med mitt psyke är jag inte rätt person) och jag vet inte vad jag egentligen skulle vilja göra. Dessutom växer inte jobb inom mitt område direkt på träd… Sist jag sökte så sökte jag ju i nästan ett år. Och hur det gick då, vet vi ju nu, två jobb och två företag senare….

Innan jag och den där personen la på så sa han upprepade gånger att han saknade mig i lokalerna och att han såg fram emot ett fortsatt samarbete med mig. Och det var ju gulligt. Och det var ju gulligt av honom att ringa mig.

Hemligheten för en bra dag

Jag har på senare tid varit väldigt anti och allmänt omotiverad men så händer det något som ger energi och glädje och hoppet växer igen.

Imorse när jag vaknade så var jag allmänt omotiverad. Dagens kalender var fullspäckad av återkommande möten och flera av dessa var sådana som brukar bli långdragna, frustrerande och medlemmarna irriterar sig på varandra och andra. Första sådana mötet flöt på bra, utan någon irritation eller frustration och vi kunde till och avsluta mötet tidigare än planerat. 

På lunch satt jag och pratade med en tjej som jag ser dagligen men som jag inte känner överhuvudtaget. Hon visade sig vara en mycket gullig tjej som jag fick mycket matnyttigt ifrån. Kul att köra känna nytt folk!

Efter lunch var det ytterligare ett möte som jag absolut inte såg fram emot. När den var slut så var det fortfarande dryga halvtimmen kvar på mötet och istället för att alla sprang iväg vidare till sig så stannade samtliga kvar mötestiderna ut och diskuterade en massa annat, inte relaterat till mötet, men ändå jobbrelaterat men på ett skönt avslappnat sätt. På väg till mitt nästa möte gjorde jag sällskap med en av mötesdeltagarna och även han hade tydligen känt att det var ett bra möte då han tog upp det och tackade mig (som sammankallande) för ett mycket bra möte. Skönt att flera hade känt så, och att det inte bara var jag som hade fått för mig något! 

Sista jobbmötet för dagen var ett möte utanför företagets lokaler och även om jag inte hade fasat för det mötet så hade jag inte sett fram emot det. Men redan när jag kliver in innanför dörrarna så blir jag alldeles varm i kroppen av en liten underbar hund som springer fram till mig med sina korta små ben och som försöker vifta på den lilla knorren på rumpan, som mer liknar en bajskorv än en svans och med knorrande ljud som trädde ut från den trubbiga nosen. När vi satte oss ner för art sätta igång med mötet så kom ett par svarta ögon och satte sig bredvid mig på golvet och tittade på mig. Kort stund senare hade jag en knorrig hund i knät. Undrar vad som hände där egentligen!? Men jag var i alla fall lycklig, jag älskar hundar och just den här rasen är en av mina favoriter.

Bästa mötet för dagen var i alla fall kvällens föräldramöte. Det var så kul att se att avdelningen som har 21 barn hade 17 föräldrar med på mötet! Kul med engagerade föräldrar! Och så måste jag erkänna att jag blev glad och stolt när personalen berättade om de teman de har och har haft. Då hade de bland annat tränat på veckodagarna 

”..för ingen av barnen hade kunnat veckodagarna. Utom ”E”.” 
Åh vad stolt jag blev genast över hennes kunskaper! Hon är ju så duktig! Hon vill verkligen lära sig en massa nytt hela tiden, och vi, vi försöker uppmuntra henne i glädjen i lärandet utan att pressa. 

Så med en dag fylld av små moment av framgång för mig och mina barn blev det trots allt en helt fantastisk dag

Dubbelmoral

Många är de som i dessa dagar skriver om det som händer i vår värld just nu. Jag hade egentligen inte tänkt skriva något om det, det är så många andra som gör det. Men så surnade jag till när jag läste min systers Facebookinlägg. Ända sedan i våras har hon tjatat om den svenska kylan, om hur tråkiga svenskarna är, och än det ena och än det andra. Sedan hennes första (!) resa för året till Turkiet har hon tjatat om hur fantastiskt det är där, hur trevliga människorna är där, hur hon funderar på att flytta dit när även yngsta barner flyttat hemifrån. Sedan den där resan i våras har hon hunnit åka dit en gång till och om drygt två veckor så åker hon dit igen. Och detta skriver hon om mer eller mindre dagligen. 

Så har det varit i ett antal månader som sagt var. Och ändå så spyr hon idag galla över den svenska flyktingpolitiken, dem som försöker och vill hjälpa flyktingarna, över flyktingarna ”som bara vill komma hit till Sverige för att leva lyxliv”, över medierna som skriver ihop snyfthistorier… Och så hyllar hon Sverigedemokraterna. 

När jag läser detta så vill jag bara skrika 

STOPP STOPP STOPP!!!

För 46 år sedan kom hon, mamma och pappa till Sverige. I Finland fanns det inga jobb, ingen framtid. För 46 år sedan kom hon till Sverige tillsammans med våra föräldrar som drömde om en trygg och säker framtid. Våra föräldrar drömde om att kunna ge henne den bästa möjliga framtid som de kunde ge henne. Sverige tog emot. Och idag så lever hon enbart på staten. Hon är vad man i folkmun kallar för sjukpensionär, men jag är rätt säker på att hon skulle kunna jobba om hon bara ville. Men oavsett så lever hon på staten. Trots att hon gör det så har hon uppenbarligen råd att åka tre charterresor tpå sammanlagt fem veckor under loppet av några få månader. Och en fjärde bokad i vinter. Plus skaffa fransförlängning, hårförlängning och nagelförlängning. Och köpa en massa nya kläder. Vi tjänar över medel men vi har inte råd med sådant. Hon har. Är hon kanske rädd för att myndigheterna skärper åt kraven och kontrollerna och att hon ska tvingas ut i arbete? Eller att hennes bidrag ska dras ner för att pengarna ska räcka till fler? Jag vet inte. 

Det jag vet är att hon, en invandrare som bör vara tacksam för att hon och hennes föräldrar en dag för så många år sedan släpptes in i Sverige med öppna armar. Jag vet att hon bör vara tacksam för det Sverige har gett henne och hennes familj. Och är inte det höjden av dubbelmoral att hon tycker att det är helt ok att hon åker till ett land för rent nöje, att hon drömmer om att flytta till det landet, samtidigt som hon tycker att folk från det landet och från dess grannländer inte får komma hit. Inte ens tillfälligt. Är inte det, om något, dubbelmoral?

Fast

Jag fick nys om denna artikel via Facebook, läste en del kommentarer och började fundera lite. En del tyckte att familjen ska få åka hem och staten/försäkringsbolaget/någon betalar resan, och vården på sjukhuset, en del tyckte att familjen skulle få låna pengar (av någon/staten/etc) och en del tyckte att de fick skylla sig själva och jag började fundera på var jag står. 

För det första så kan jag reflektera över hur det var när jag var gravid och skulle iväg på tjänsteresa till Finland under senare hälften av graviditeten (dock tidigare än den aktuella familjen). Jag kollade upp flygbolagets regler, jag kollade vad som gällde försäkringsmässigt och jag kollade med såväl barnmorska som läkare. Därefter funderade jag på sannolikheten på att något skulle ske under resan och utefter det bestämde mig för att åka. 

Den här familjen tycks enbart ha funderat på vad flygbolaget kräver, inte något annat. De har inte funderat på att mamman tidigare har fött barn alldeles för tidigt (vecka 28 tror jag det var), de har inte funderat på försäkringsmässigt annat än hemförsäkringen (och graviditetsförsäkring), att de reste i vecka 31, att de reste utanför EU eller något annat. De tänkte inte utan åkte. Och nu kom bebisen alltför tidigt och de sitter fast i Turkiet med en sjukhusräkning som tickar på och turkiska läkare som inte vill släppa det för tidigt födda barnet. Hur ser jag på saken nu? 

Jag tycker de var klantiga och hade allmänt huvudet under armen som bokade och åkte på resan innan de hade kollat upp saker och ting noggrannare. Särskilt med tanke på deras historia med prematur födsel i en tidigare graviditet. Jag tycker inte att de ska få hjälp med att bekosta resan hem för bebisen, det tycker jag att de ska bekosta själva. Eventuellt att de får låna pengar till hemresan av UD eller någon. Men det först när läkarna i Turkiet bedömer barnet gammalt och friskt nog att genomföra resan utan risk. Familjen bör även, tycker jag, kunna få låna pengar till sjukvårdsräkningen. Övriga kostnader tucker jag de får försöka fixa själva. Det är ändå de som satt sig i den sitta de befinner sig i idag. En kommentar på artikeln var att

Det är inte föräldrarna som straffas av sitt misstag, det är bebisen!”

Frågan är, straffas verkligen bebisen av att inte få åka hem till Sverige nu? Eller att föräldrarna oroar sig över räkningen? Jag kan inte se att det skulle vara så. Kanske om jag tvivlade på den turkiska sjukvården, men jag tror bestämt att den är helt ok där som här. Jag tror till och med att den kan vara lika bra som här i Sverige, om inte till och med bättre i vissa avseenden. 
Vad tycker du? Vad tror du?

Barn, föräldrar och deras samspel

Lillasyster har precis somnat och jag sitter återigen hemma efter en helg med A:s släkt på släktgården i Värmland. Det är skönt att åter vara hemma igen och ”bara andas”, det blir så intensivt när alla ses så (även om flera saknades). Det är ju ändå rätt mycket folk som var där. Och barn. Och det blir lätt bullrigt och stökigt. Och mysigt. Men även lite för mycket ibland. 

Alla barnen och föräldrarna fick mig att börja fundera på barn, uppfostran och allt däromkring. Jag känner ett sug efter att än en gång ge mig in i bebisverkstan. Frågan är varför. Jag vill fortfarande inte vara gravid igen, åtta månaders ”magsjuka” är inget jag vill ha! Inte heller de där andra jobbiga delarna av en graviditet. Inte heller känner jag att jag skulle orka med ett barn till. Redan nu känner jag att det kan bli lite väl mycket av det goda när en av de två vi har(eller ännu värre, både barnen) är trött och gnällig. Att då ha ytterligare en… Och bebistiden…. Jag är, som jag sagt innan, ingen bebismorsa!

Frågan är som sagt vad är det jag längtar efter? Spänningen i bebisverkstan? För viss spänning är det ju, även om det är en jobbig väntan när mensen fortsätter att dyka upp månad efter månad.  De mysiga delarna, för det finns ju även sådana, av graviditeten? Förlossningen? Den med Lillasyster var ju så enormt häftig! Och bebistiden har ju också sina guldklimpar även om den är enormt jobbig. Och amningen, när den fungerar. Jag saknar den totala känsla av harmoni när det fungerar. Myset. Tänk att jag tillslut fått uppleva den! Men, två barn får räcka. De jobbiga sakerna överväger. Jag måste se till att inte glömma bort dom!

En annan sak jag har funderat på är uppfostran. Vad som är rätt och vad som är fel. Om olika teorier om det hela. 

Jag har ett exempel. Lillasyster har sedan länge bara kunnat somna för natten om hon har legat på ens arm och man har vaggat (och sjungit) henne till sömns. Nu har jag känt att det är ohållbart att göra så i längden så jag har börjat lägga henne direkt i hennes säng. Det brukar vara så att hon mer eller mindre omgående, oavsett hur trött hon verkar vara, försöker resa sig upp. Då tar jag vänligt men bestämt och lyfter upp henne för att återigen lägga ner henne, samtidigt som jag säger

”Nej, ”Lillasyster”! Nu ska du ligga ner och sova! God natt ”Lillasyster”, sov gott, mamma älskar dig!”

Detta upprepas många gånger men helt utan gråt (varken från hennes eller min sida men däremot viss gnäll), och efter ett tag behöver jag inte mer än säga det så lägger hon sig ner själv utan att jag behöver hjälpa till. Och så ytterligare en stund senare så slappnar hon av och somnar. När jag nämnt detta för andra så har jag någon gång fått höra att så kan man ju inte göra för det är inte bra för barnet utan man ska lyssna på vad barnet vill och genom att gnälla och ställa sig upp visar hon att hon inte vill. Jag fick höra att jag genom mitt agerande kränker barnet och tvingar det till underkastelse vilket kan skada barnet. Jag ser inte hur det skulle kunna skada henne. Jag tror inte att hon förstår sitt eget bästa, det måste jag som förälder visa och guida henne. När hon blir äldre kommer hon få bestämma mer, men inte till vilket pris som helst. Kommer hon tex en vacker dag, som en elev jag hade när jag jobbade i skolans värld, och säger att hon vill bli porrstjärna så kommer jag göra allt jag kan för att få det ur hennes huvud och komma på andra tankar. 

Allmänt så har jag märkt att vi har mer tydliga regler och låter barnen vara med och bestämma betydligt mindre än många i vår omgivning. Särskilt de som är något yngre. Vår sätt att uppfostra liknar mer det sätt som våra vänner som är något äldre har uppfostrat sina barn på. Frågan är vad som är rätt och vad som är fel?

Än mer reflekterade jag över detta om uppfostran i helgen som var. En av mammorna är barnpsykolog och med tanke på hennes personlighet så kan jag tänka mig att hon är en riktigt duktig sådan. Däremot reflekterade jag över hennes… Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det… Lamhet? Hennes barn var högt och lågt och fick de inte som de ville började de gapa, skrika, gråta, kasta saker, fäktas… Både en och två gånger vände hon sig till sin man och frågade förtvivlat vad hon/de skulle göra. Vad det gällde maten så tycktes de både barnen mer eller mindre leva på yoghurt och Kellogs special K. Och så funderade de över varför den ene hade problem med magen… 

Kanske är det så att vi har haft enorm tur med våra barn som (peppar peppar) är förhållandevis lätta att tas med. Kanske har vi haft hjälp av vårt sätt att uppfostra? Jag tror att det sista är starkt bidragande till att vi har så pass harmoniska barn (i alla fall enligt vad vi och vår omgivning tycks uppfatta dom som). Och stundvis så kunde jag hos psykologens barn ana glimten av saknad av tydliga gränser. Vid ett tillfälle blev pappan irriterad på den store och sa till mer på skarpen att nu var det nog, och genast så lugnade sig barnet. Vid något tillfälle när utbrottet höll på gick jag in då föräldrarna inte var där, eller var upptagna på annat håll, och lirkade, men försökte samtidigt vara tydlig, och fick en positiv ändring att ske. Jag lyfte aldrig rösten eller var hotfull utan försökte bara lugnt och stillsamt få barnet på andra tankar. Jag tror att barn behöver en vänlig men bestämd hand, som visar var gränserna går för vad som är ok och vad som inte är ok. Någon som kan hjälpa dom att styra rätt. 

”Ljufligt”

Trött så in i Norden. Men förväntansfull. Och skräckfylld. Snart ska jag sova. Jag ser verkligen fram emot det!  I natt får jag förhoppningsvis sova. Och det förhoppningsvis oavbrutet tills klockan väcker mig. En hel säng för mig själv. Helt själv. A och barnen är som vanligt hemma. Jag är ett antal timmar bort, på hotell. Med jobbet. Två nätter ska jag vara iväg. Kan jag sova hela natten blir det första gången på väldigt länge i så fall. Sist var väl någon gång innan Lillasyster föddes. Och innan magen blev alltför stor. 
Det som gör det mest spännande är att jag har ammat Lillasyster fram tills nu. Hon har fått lite, lite på morgon och på kväll. Någon gång har vi av en eller annan anledning hoppat över den ena amningen och det har gått bra ändå. Nu återstår att se hur detta kommer att gå, att avsluta amma helt. 

Men nu ska jag sova! GOD NATT!

”Medel-Svensson”?

På hitta.se så kan man se en sammanställning av hur ”Medel-Svensson” i ett visst område är. Så här ser det ut hos oss enligt denna:

  
Nu är min fråga till den som läser detta: 

Utifrån det jag har skrivit här på bloggen, vad tror du överensstämmer på mig/min familj? Och det du inte tror stämmer, vad tror du istället är rätt? Så, någon som vågar ge sig på utmaningen och göra några gissningar?

Vill inte, kan inte

Idag när jag hade lämnat E på förskolan så pratade jag lite med en av de andra föräldralediga mammorna och jag kunde inte låta bli att förundras över hur vissa familjer fördelar sin föräldraledighet. Jag tycker att det är fritt fram för varje familj att fördela det så som det passar just den familjen bäst, men varför inte stå för det också? Vill den ena föräldern ta största delen av ledigheten, och den andre tycker att det är ok, så visst, kör så! Men kom inte med dåliga ursäkter om att det inte går pga jobbet! Och hur kommer det sig att det i de allra flesta fall är männen som ”inte kan” stanna hemma? Oavsett kön så har man lagstadgad rätt att vara föräldraledig, utnyttja det då om du nu vill vara hemma med ditt/dina barn!

Jag erkänner, i vissa fall så är det svårt för den ena att vara hemma en längre tid. Tex så känner jag till ett par där han är konsult och är ute på ett längre projekt ute hos kund. Där kan det bli lite problematiskt tex om kunden inte vill ha tillbaka honom utan hellre vill ha ersättaren. Eller om konsultfirman inte har någon kund som efterfrågar den specifika kunskapen när han kommer tillbaka från föräldraledigheten. Samtidigt så kan ju den situationen uppstå även när man jobbar och inte är föräldraledig.

Ett annat exempel som jag känner till är en familj där pappan hade blivit tillfrågad att bl kontorschef på ett av företagets lokala kontor, ett kontor som hade mycket problem och bla var nerläggningshotad. Han tackade ja och efter mycket arbete så lyckades han vinna medarbetarnas förtroende, liksom kundernas, och därmed vända den nedåtgående trenden för kontoret. Visst hade han kunnat gå på föräldraledighet, men han kände att han i så fall skulle svika medarbetarna och då mamman ändå var trött på sitt jobb så var det rätt klart att hon skulle fortsätta vara hemma med barnen. 

En orsak som många anger till att mamman är hemma längre än pappan är att pappan tjänar mer och familjen skulle inte ha råd med att ha pappan hemma. Detta kan jag köpa. Det jag inte kan förstå är hur det kommer sig att i de flesta fall där rollerna är ombytta så kan mamman stanna hemma ändå, hur kommer det sig? 

Och hur kommer det sig att kvinnliga egenföretagare har lättare att vara föräldraledig än manliga? 

Nä, föräldrar, stå för era val! Det är ok att vilja vara hemma länge! Det är också ok att inte vilja vara hemma alls. Oavsett kön. 

Och vad der gäller familjen vars mamma jag pratade med idag, jag tror inte ett dyft på att pappan ”inte kan” vara föräldraledig! Inte när han jobbar som inköpare på ett företag med över 2000 anställda på den aktuella enheten… Jag har svårt att tro att han är den ende som är inköpare där. Och om han nu skulle vara det, hur gör företaget om han skulle råka bli långtidssjuksriven? Sluta köpa in saker? Eller om han valde att säga upp sig?

Tillägg

…till min föregående inlägg.

Jag tycker inte att jag är en dålig förälder. Tvärtom, jag gör det jag tror är det bästa för mina barn. I vissa fall kan själva handlingen i sig verka negativt för barnen, och kanske till och med egoistiskt, men tänker man längre, ser till omständigheterna, följderna och konsekvenserna av de olika valmöjligheterna så ser valen jag och A gör, ut att på sikt vara de bästa för våra barn. Och jag tar inte åt mig personligen egentligen av de negativa kommentarerna, även om jag stör mig på dom. Jag stör mig på deras naiva syn och deras inskränkta synsätt. Vi är alla olika, med olika behov och olika förutsättningar. Det som är rätt för en är fel för en annan. Och detta är något som jag tycker borde vara en självklarhet för alla. Men så är tydligen inte fallet. Och då kan jag helt enkelt inte låta bli att tycka synd om dessa personers barn. Synd att de ska behöva bli uppfostrade till att bli lika inskränkta.

Jag läste för övrigt i en tråd på Familjeliv idag där en skribent ansåg att om man inte samsover med sina barn så bör man inte ha barn. Och med samsova syftades det i detta fall att barnet sov i förälderns säng, inte i en egen säng, inte ens om den låg i föräldrarnas sovrum… Oj, vad synd det är om våra barn i så fall! Visst, E kommer de flesta nätter tassandes till oss, och det får hon, men hon var bara någon månad gammal när hon fick flytta till eget rum. Och Lillasyster har hela tiden sovit i egen säng som står bredvid vår. Så snart hon slutat med nattamningen ska hon få flytta till eget rum. Och nej, vi kör inte med femminutersmetoden! Det var det nämligen flera i den tråden som trodde att inte samsova var synonymt med att man kör femminuters… Snacka om trångsynthet!

Skjut mig. Jag borde inte få ha barn

Jag har flera gånger här i bloggen nämnt min känsla av otillräcklighet och känslan av att vara en dålig mamma. I mångas ögon är jag det. Hur jag ser på det vet jag inte. Det jag däremot vet är att jag gör mitt allra bästa för att vara så bra som det bara är möjligt. Vi, A och jag är ganska överens om hur vi ska vara som föräldrar och hur vi vill uppfostra våra barn. Vi har en bild av vad vi tror är det bästa för våra barn och våra bilder är väldigt lika. Dock så kan jag ibland börja vackla i min tro på detta. Särskilt som jag inte alltid gör så som det ska göras enligt de som hörs och syns mest.

Första gången jag riktigt kände tvivel på kvaliteten på mitt föräldraskap var när E var nyfödd och jag lyckades inte få till amningen. Även om min barnmorska, BVC-sköterskan på BVC, psykologen från MVC som jag gick hos vid det laget och personerna på amningsrådgivningen som jag hade träffat/varit i kontakt med ifrågasatte om jag verkligen skulle fortsätta försöka amma i och med att dejt var som det var, så ville jag fortsätta. Jag var ju en dålig förälder redan som det var då jag planerade att börja jobba heltid när hon bara var 7 månader och att då ge upp amningen helt..! Det existerade inte i min värld!

Sedan dess har tillfällena varit många då jag tvivlat på min lämplighet som förälder. Främst kommer dessa känslor när det blir diskussioner om föräldraskap, barn och vad som är ok och vad som inte är ok. Då kan jag inte ta till mig det positiva utan kopplar bara ut det som jag ”gör fel”. Det är svårt att inte ta åt sig av andras negativa åsikter, särskilt om det rör ens barn och hur man uppfostrar dom. Så, nu kommer en lista på några av dom saker som jag och A känner att vi gjort rätt i, även om vi/jag blir sedda som dåliga föräldrar för av vissa:

1) Jag var bara hemma på heltid i 7 månader med E. Sedan tog A över och hon var 16 månader när vi skolade in henne. Enligt vissa borde vi ha tagit ut färre dagar och skolat in betydligt senare. Eller kommentaren som ständigt kommer i dessa diskussioner;
”Det gäller att prioritera! Man behöver kanske inte ha flera bilar, åka utomlands flera gånger om året etc”
Vi prioriterar. Vi ser att våra prioriteringar är de bästa för just våra barn och vår familj.

2) Från och till tar vi och beställer färdiga matkassar. Och vi har pratat om att anlita städhjälp någon gång i månaden.
Jag har fått höra sura kommentarer som att ”föräldrarna jobbar långa dagar för att ha råd med färdiga matkassar/städhjälp/etc och då de jobbar så försakas barnen som får vara på dagis/fritids”. Jag ser inte på saken så. Genom att beställa färdiga matkassar får vi allsidig kost, vi slipper planera maten, vi slipper släpa med oss trötta barn till mataffären, vi minskar ner tiden på sådant som vi inte tycker om och som får oss ur humör och vi kan lägga den tiden på att vara med barnen istället och göra något som vi alla uppskattar mer. Dessutom så bidrar vi till fler arbetstillfällen 😉. För att inte tala om vad det innebär ekonomiskt för samhället med ökade skatteintäkter, minskade bidrag etc.

3) Vi skaffade barn nummer 2 fast jag inte är så förtjust i bebisar och trots att jag trodde att jag inte skulle amma mer än några veckor.

4) Våra barn får gråta ibland. Idag så tycks många anse att ett barn inte ska behöva gråta. Någonsin. Att som förälder ska man göra allt för att barnets vilja ska bli hörd. Våra barn får sin vilja hörd men det är inte alltid de får som de vill. Våra barn får även lära sig att man inland måste ta hänsyn till andra och att allt inte alltid kretsar runt dom

5) Vi klär inte våra barn könsneutralt. Visst, vissa kläder är könsneutrala men inte de flesta. Vi har hela tiden uppmuntrat E att ha egen smak. Nu råkar det vara rosa, rött, lila och så kläder med motiv från filmen Frost. Hon får även måla naglarna när hon vill det. Det vi gör är att försöka uppfostra våra barn till att tro på sig själv och ge dom styrkan att vara sig själva. Vi vill ge dom förmågan att tro på sig själv. Vi försöker även uppfostra våra barn till att bli goda människor som inte dömmer andra, som förlåter och uppskattar andras olikheter, utan att för den skull behöva bli trampade på. Vi vill lära våra barn att saker och ting kan ses från olika vinklar och vi vill inte att de ska bli trångsynta och inskränkta.

Detta var bara några punkter. Det lär finnas fler men det var vad jag kom på just nu. Och just för att vi gör som vi gör med dessa saker så finns det de som anser att vi inte borde ha barn. Vad det gäller den där personen på FB så frågade jag henne om hon inte tyckte att vi skulle ha barn. Tydligen så var vi ett undantag. Men hur kommer det sig att just vi är ett undantag enligt henne? För att vi känner varandra? Eller för att hon känner mina barn? Eller för att hon och jag är systrar? Eller är det bara något hon säger?

Sjukvården

Inatt sov jag runt tre timmar. Två av dessa var sammanhängande och innan klockan 24. Lillasysters hosta var riktigt jobbig och hon kräktes i mängder. Efter femtioelfte ombytet på oss både, när hon bara grät och grät och var som en urvriden disktrasa och en kräkning utan hosta kom, samtidigt som den tredje diarré, så ringde vi tillslut till sjukvårdsupplysningen. Vid det laget sög hon lite ibland när jag erbjöd bröstet, men hon åt aldrig så värst mycket. Kissat hade hon knappt gjort på något som kändes evigheter. Telefonkön till sjukvårdsupplysningen var lång. Under tiden fick jag henne lugn och till att somna. Så situationen var rätt lugn när det äntligen var vår tur. Rådet vi fick var att då hon ändå sög (ibland) när hon fick bröstet att avvakta och så på morgonen ringa vårdcentralen. Skulle hon bli helt apatisk eller få riktigt med andnöd så skulle vi åka in. Men det var bra att få det kollat, men i och med att det inte var jätteakut, och då det rådde fullständig kaos på barnakuten, och att smittas med något ytterligare var stor i kaoset, så rådde de kontakt med vårdcentralen följande morgon. Då hon som sagt var hade somnat och inte kräktes något mer så kände vi oss lugnade. Tyvärr så fortsatte hon att vara orolig och det slutade med att jag satt med henne, sovandes upprätt mot min axel/bröst. Hon sov väldigt oroligt och var 15-20 minut så vaknade hon till, var ledsen och behövde tröstas. Så det var den sömnen…

När A gick upp för att åka till jobbet så fick han så snart han hade duschat ta över henne. Hon var vid det laget vaken, matt, men ändå ”pigg”. Under tiden fick jag passa på att sova lite. Så jag fick i alla fall lite extra sömn… Han fick t.o.m henne att somna om strax innan han var tvungen att åka iväg till jobbet. Tyvärr så blev det inte så mycket mer sömn då E vaknade bara några minuter efter att A hade åkt.

Under tiden som jag hade sovit hade A ringt till vårdcentralen. Vid 9 ringde de tillbaka. Efter att ha gått igenom allt så blev vi rekommenderade att söka barnakuten så att en riktig barnläkare skulle få undersöka henne då hon var så pass medtagen och då hon är så liten plus att hon hade kissat så lite.Då E har vattkoppor och då det nu kan när som helst komma på Lillasyster, och då det smittar även innan man har fått några prickar, rådde de mig att ringa barnakuten först. Barnakuten hade inget eget nummer utan numret som fanns på hemsidan gick till växeln. Hon i växeln kunde inte förstå varför jag ringde. Ville jag rådfråga skulle jag ringa VC eller sjukvårdsupplysningen. När jag försökte förklara att vi redan varit i kontakt med dom, att vi av dom hade blivit rådda att ringa innan och förvarna blev jag idiotförklarad. Så gjorde man minsann inte! Ville jag kunde jag åka in men det var vårdcentralen eller sjukvårdsupplysningen jag skulle vända mig till. Skit samma att de redan hade hänvisat mig vidare, skit samma att jag kanske hade ett väldigt smittsamt barn som hostade. Och vattkoppor smittas ju just via luften.

När jag la på luren kände jag mig helt uppgiven. Då E satt och såg på tv i tv-rummet och Lillasyster sov i sovrummet satte jag mig i min utmatthet och grät i köket. Hur skulle jag göra? Vad skulle jag göra? Jag ville ju inte riskera att hon smittades med något ytterligare helt i onödan, samtidigt som jag ville ha hjälp och råd till hur hon skulle kunna må bättre

Efter att ha släppt lite på trycket beslutade jag mig för att avvakta lite tills hon hade vaknat. Beroende på hur hon verkade då skulle jag bestämma vad jag skulle göra där näst.

När hon vaknade så verkade hon må bättre och jag bestämde mig för att avvakta.

Nu är min frågan, ska det verkligen vara så här? Ska man behöva bli behandlad som skit bara för att man fått vissa rekommendationer från en annan instans inom vården och som man nu följde? En instans som borde ha samarbete med de övriga instanserna som jag hade varit i kontakt med? Finns det verkligen inget annat ställe än vårdcentralen och barnakuten som man kan vända sig till med sitt sjuka barn? Finns det verkligen ingen kompetent hjälp att få någon annanstans till ett barn som inte ens är ett år fyllda?

Dagen har, peppar peppar gått betydligt bättre än hoppats. Hon har både kissat lite och lekt med sina leksaker, skrattat och skrikigt till av glädje. Hon är långt ifrån frisk. Hon har kräkts ytterligare. Hon är supertrött och tagen. Men hon tycks i varje fall vara på rätt väg…

Det är så olika

Många gånger har jag slagits av hur olika folks liv är. Vissa stöter på motgång efter motgång, andra glider genom livet som på ett bananskal. Vissa får allt serverat på silverfat, andra får kämpa enormt för att få något överhuvudtaget. Många gånger har jag funderat på varför det är så, varför några råkar ut för allt och andra för inget. Jag har inget svar.

Inom ett område där man särskilt ser detta är inom föräldraskap och barn. Eller bättre sagt försök till föräldraskap och försök till att få barn. Och ingenstans inom något annat område där dessa orättvisor ses har jag stött på så mycket bitterhet, avundsjuka och själviskhet. Eller så mycket offerkofta. Långtifrån alla som råkar ut för orättvisan i att inte lyckas visar/känner sådan sjuk nivå av bitterhet/avundsjuka/själviskhet som vissa (få) ofrivilligt barnlösa gör. Visst, ofrivillig barnlöshet, oavsett om det är primär eller sekundär, är jobbig både fysiskt och psykiskt, men för några så går det till absurdum. Det går så långt så att jag tom i vissa fall funderar på om det inte vore läge för personen ifråga att verkligen söka psykologisk vård pga sitt mående, och sitt fullständigt rabiata egoism. Ett exempel på detta stötte jag på nyligen då en person skrev följande:

Kollar in *-s blogg för att se hur det går eftersom ni äntligen fick erat efterlängtade pluss.Men gud vad arg och ledsen jag bara blev igen.Förstår det är jobbigt med graviditetsillamående,det hade jag bara på morgnarna fram till V 17.Men jag känner såhär att sitta och gnälla och bara beklaga sig när man ni haft möjlighet att göra ivf och bli gravida är inte shysst! Vi kommer troligtvis aldrig kunna göra ivf överhuvudtaget och kanske inte heller lyckas själva.Så ledsen igen blev jag. Skäms alltså!

Personen som skrev detta fick omgående en del tillsägelser från andra, vilket är bra tycker jag. Hoppas att hon tog det på rätt sätt. Visst att man blir arg, besviken, ledsen, frustrerad etc men att anse att någon annan inte får beklaga sig för att man anser sig ha det sämre än den personen… Det finns alltid någon som har det värre! Precis som det alltid finns någon som har det bättre.

Själv så gläds jag idag åt att det finns de som inte behöver kämpa något för att bli gravida. En mycket god vän berättade idag att hon är gravid. Det är så jättetidigt, den är beräknad i augusti. Den var inte planerad. De hade dock börjat fundera på att skaffa ett syskon till sin tvååring men inte bestämt sig riktigt. Även tvååringen blev till lätt, redan på första försöket. Och jag gläds även med denna familj. Men jag förstår även deras funderingar, rädsla för att inte räcka till, oro för hur den store ska ta det etc. Samtidigt som jag tycker lite synd om dom. De vet inte hur det är att längta. De vet inte hur det är. Därmed saknar de förståelsen för dom som inte har det lika lätt. Och därmed kan de uppfattas som okänsliga. Mående vet ju inre bättre

Tankar och funderingar

Ibland så blir jag så frustrerad på E som ”inte hör” mig och inte svarar på tilltal. Ofta beror det på ren nonchalans men ofta beror det också på att hon är så försjunken i sina egna tankar och funderingar. På utvecklingssamtalen på förskolan påminns vi så gott som varenda gång om att hon är lite speciell, att hon tänker och funderar mer än vad de flesta andra barn i hennes ålder gör. Annars så är det inte så ofta dom vi tänker på det, förutom just när det kommer till att svara på hennes frågor, tankar och funderingar. Och som sagt var, ibland hennes brist på reaktion vid tilltal. Denna vecka har jag blivit dock blivit påmind om det.

E:s bästa kompis, låt oss idag kalla henne för Elsa efter en av figurerna i hennes favoritfilm, Frost, har varit hos oss rätt mycket denna vecka. De två tjejerna trivs verkligen med varandra och i och med att E är 15 timmars på förskolan så blir det många timmar utan bästisen för Elsa. Jag har tidigare berättat om att en kompis har fått följa med E hem från förskolan, det har varit Elsa. Så var det också nu i torsdags. När Elsas mamma kom för att hämta Elsa så bröt världens sorg ut hos tjejerna och vi kom överens om att Elsa skulle få stanna hos oss över middagen och sedan skulle jag köra hem henne.

Idag så var Elsa åter hos oss igen. Elsas föräldrar håller på och separerar och för att hennes mamma skulle få möjlighet att flyttstäda har Elsa varit hos oss stor del av dagen. Och nu, efter dessa två längre dagar med Elsa så blir tjejernas olikheter än tydliga. Ta tex Elsas föräldrars separation. E var ledsen häromkvällen vid sängdags då hon var rädd för att Elsa inte bara skulle flytta till ett nytt hem utan att hon även skulle byta förskola. Elsa i sin tur hade knappt koll på att hon skulle flytta över huvudtaget…

I förmiddags så hörde A hur E hade frågat Elsa om flytten. Hon hade inte kunnat svara så mycket. Han hade även hört hur flickorna hade pratat om skilsmässa. Skilsmässa och separation är något som E har frågat mig om också och jag har försökt förklara på bästa möjliga vis. Jag har försökt förklara att ibland så vill/kan inte föräldrar bo tillsammans längre utan då måste de flytta isär, men oavsett så älskar föräldrarna dina barn. Jag vet inte hur man annars skulle förklara det? Samtidigt har jag även sagt att vi, hennes föräldrar vill inte flytta ifrån varandra, utan vill bo tillsammans som en familj med sina två flickor, men man vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Jag tror inte att någon av oss kommer att flytta, och att jag tror att om någon flyttade så är det för att vi flyttar tillsammans. Så här blev vi verkligen uppmärksammade över att E hade funderat mer över Elsas föräldrars separation och flytten än vad Elsa själv tycktes ha gjort.

En annan sak som E har funderat på är att flytta hemifrån när hon blir stor. Ibland så berättar hon att hon ska ha ett barn, en flicka i alla fall och så ska hon ha katt, fast hon gillar hundar bäst. Och hon ska bo i hus. Men så ibland så oroar hon sig för att flytta hemifrån. Hon har bestämt att hon ska minsann ringa hem till mamma minst en gång varje dag och säga att hon älskar mig.

Ofta så går det att svara på hennes frågor, men det är ett ämne som jag tycker är jättesvår att svara om, frågor om religion. Hur svarar man på det? Vi vill inte ge henne ett svar som styr hennes tro åt något håll. Därför är det svårt att berätta om religion. Vi kan ju inte säga att någon/några gud/ar finns, men vi kan inte heller säga att de inte finns. Däremot att det finns människor som tror att det finns Gud/-ar. Men det är svårt…

Som sagt var så har jag nu än en gång blivit påmind om vilken grubblare jag har. Något jag inte har tänkt så mycket på innan. Visst, jag tänkte när hon var mindre, hur skönt det var att hon pratade så bra som hon gjorde för då kunde hon fråga om det hon inte förstod. Det jag inte tänkte på då, var att hon kanske tänkte och funderade mer än många andra barn. Jag kände bara förståelse för de barn som var lite efter med sitt tal, och deras frustration över att inte bli förstådda och inte få svar på sina frågor.

Ofrivillig barnlöshet

Ikväll så var jag för första gången sedan Lillasyster kom till världen iväg, själv, utan barn på kvällen. En god vän som i vanliga fall bor 60 mil bort är i stan då hon ska på kurs imorgon, och jag träffade henne inne i stan över en fika. En annan kompis till henne kom också och vi hade det i stora drag en härlig kväll. I stora drag säger jag då vi vid ett tillfälle kom in på ämnet ofrivillig barnlöshet. Det som gjorde stämningen aningens spänd var att de ansåg att bara man slappnar av så kunde de flesta bli gravida. De kände minsann både flera stycken som hade blivit gravida när de slutade tänka på det och då måste det ju vara så! Jag ifrågasatte det hela och frågade hur det då kom sig att vården inte i så fall satsade på kbt, avslappningskuser och dylikt istället för dyra och för kroppen påfrestande behandlingar. Det kunde de inte svara på. Men de var helt säkra på att det var så, att kroppen ”låste sig” för att man (läs kvinnan) ville så mycket. Att kvinnor blir gravida i krig, under tragiska och stressiga omständigheter, när de blir våldtagna osv spelade liksom inte någon som helst roll. De kunde inte svara på varför kliniker inte satsade på det,

Men så var det!

Det spelade liksom ingen som helst roll att kliniker och forskare som jobbar med detta inte trodde på det, för

De kände ju så jättemånga som det varit så för.

Och

Det skulle de minsann googla på för att få faktiskt svar. För kanske hade man inte forskat i det tillräcklig!

Det var så mycket jag ville säga dessa två, men jag gjorde inte det. Stämningen var så dålig redan, och jag ville inte försämra den. Och jag visste att oavsett vad jag sa så skulle de inte ta till sig det. Det jag ångrar är att jag inte varnade dom för att säga till en ofrivilligt barnlös slappna av med tanke på vilka skuldkänslor detta kan väcka, liksom hur ont dessa ord kan göra.

Jag har tidigare sagt att jag inte önskar någon att bli ofrivilligt barnlös, men nu när jag tänker på det… Vette sjutton om inte vissa borde få känna på det ett tag? Inte att de inte skulle få barn eller behöva ta till olika tuffa behandlingar, men så att de fick vänta ett tag på graviditeten. Skulle de fortfarande anse att det är avslappning som är universalmetoden mot barnlöshet? Dvs skulle de lägga skulden på sig själva för att de inte lyckades? Och jag undrar, så här i efterhand om de tror att A och jag skulle lyckats på egen hand, utan hjälp från kliniken om vi hade slappnat aaaaav? Hade det gjort att mina ägg hade varit av bättre kvalitet? Hade det gjort att A hade haft fler spermier av bättre kvalitet och med bättre rörlighet? Och om det nu är så att avslappning hjälpte, hur kom det sig att vi lyckades när jag var som mest stressad både på jobbet och privat? Och hur kommer det sig att vi lyckades när min längtan och önskan var som störst? För det var ju så att för ett år sedan så hade jag bestämt mig, det skulle inte bli fler försök om vi inte lyckades på det försöker, eller det tredje och sista försöket i vår trepack. Jag visste att lyckades det inte den gången, eller försöket därefter skulle jag inte få det jag längtade så efter, ett andra barn.

Varför

…väljer man att ställa sin bil i p-rutan bredvid en annan bil när det finns mängder av lediga rutor både närmare och längre ifrån ingången? Jag tror banne mig att det aldrig slår fel, inte idag heller. Jag och mina flickor var och åt på Ikea och för att äta middag (E:s favoritställe att äta på) och för att slippa vara rädd om att komma åt andra bilar så valde jag att ställa bilen i en helt tom rad en bit ifrån ingången. Det fanns tomma rader både närmare och längre ifrån. Men lik förbannat så står det en bil, en stor SUV i rutan bredvid när vi kommer tillbaka till bilen. Och trångt har föraren ställt den, knappt så att jag kommer in i bilen, än mindre att jag får in babyskyddet. Så jag får köra ut bilen en bit för att få in Lillasyster i bilen… Roligt värre när regnet öser ner… Hade det inte varit för just regnet så skulle jag tagit kort på det hela, men nu ville jag bara få in barnen i bilen så fort som det bara var möjligt. Men nu är frågan VARFÖR parkerar man så? Kan man inte köra bil och behöver en annan bil som markör för att överhuvudtaget kunna parkera? Eller är man bara allmänt dum i huvudet?