Minnen

Idag fick jag upp ett ”minne” som hände för fem år sedan när E var 1,5 år gammal och som jag vill dela med mig av:

Igår när jag skulle lägga E så sätter hon igång och vinkar upp mot taket. Jag frågar henne vem hon vinkar till. ”Moffa” svarar hon. Jag upprepar frågan några gånger och hon svarar samma sak, ”Moffa”. Jag frågar var morfar är och hon pekar mot taket. ”Nu vill nog morfar att E ska sova” säger jag till slut. Hon bryr sig inte om mig. Efter en stund så säger hon ”Pappa” och jag svarar att han jobbar men kommer hem sen. Då upprepar hon ”Moffa”. Jag svarar att morfar är i himlen. ”Moffa mammas pappa”. När jag bekräftar att morfar var mammas pappa skrattar hon högt och är nöjd med det. Ja, vad ska man säga? Då jag inte har pratat om morfar med henne antar jag att familjer och familjeförhållanden och släktskap är något de har pratat om på dagis. Eller så var morfar på besök 🙂

När jag läser det så här många år sedan så blir jag än en gång varm. Jag tror ju egentligen inte, men tänk om det ändå var min pappa hon såg?

Annonser

Den senaste veckan har #metoo exploderat över världen och så även debatten och jag tror inte någon har förblivit oberörd. Det väcker känslor. Och tankar. Så även hos mig. Så här kommer några av mina.

Det lyfts upp i media kända personer som har gått över gränsen och vara beteende på inget sätt är ok. Det jag reagerar här är 

  1. Varför lyfta upp allt detta i media? Varför peka ut enskilda personer? Jag ser inte syftet med det hela
  2.  Särskilt inte om det har varit känt av många. Där många har stått bredvid och låtit det ske utan att reagera, utan att säga stopp. Där många har stått nere bredvid, sett, hört och låtit det fortgå. Kanske till och med skrattat med åt ”skämten”. Men inte sagt något. Vad säger det om dessa personer? Särskilt om de inte har stått i beroendeställning till den som har haft detta kränkande beteende? Jag ser det lite som ett tonårsgäng där man trissar varandra till att hela tiden gå ett steg längre, allt för att vara ”störst”, ”bäst”, ”roligast”. Där det är någon som inte ser var gränsen går, och därmed passerar den. Och de andra lattjar med, men med en obehagskänsla i magen. För att varje gång som detta händer, för varje gång som gränsen passeras så flyttas gränsen en bit, steg för steg. I det fallet är det inte ens fel att gränsen passeras. De andra är minst lika delaktiga i det då de inte säger något. För att de tiger. Och detta gäller oavsett om det handlar om sexuella trakasserier och övergrepp eller andra händelser som tex andra trakasserier/övergrepp och andra brottsliga handlingar. Låter man något sådant fortgå och man säger inget, ja, då är man i mina ögon precis lika skyldig som den som utför handlingen. 
  3. Varför är det egentligen en sådan fokus på sexuella handlingar? Ja, jag tycker att det är bra att det lyfts upp hur fel det är i samhället när var och varannan blir sexuellt trakasserad på ett eller annat vis. Det är jättebra! Men varför hör man inte om de fall där kvinnor har trakasserat män?  Eller finns dom inte? Eller är det så att det fortfarande idag är ok att kvinnor ”tar för sig”? Det jag saknar i den här debatten är alla de andra handlingar som inte kan klassas inom området ”sexuellt”, men som likväl är nervärderande, kränkande och förtryckande. I min värld så är alla trakasserier och kränkningar precis lika fel, oavsett om de är av sexuell karaktär, eller inte.  Något som inte borde få excistera. Och om man ser att någon utsätts för detta så är det ens för-de skyldighet att försöka sätta stopp för det. Jag tror på kulturens kraft. Kulturen går att ändra. Kulturen sitter i huvudet hos de som finns i den. Det som finns i huvudet på någon kan ändra på. Det tar tid, men det går. Om en ensam person försöker ändra, så går det inte lika lätt, men det går. Man kan lära gamla hindrar att sitta, det tar troligtvis bara längre tid
  4. Jag såg denna och reagerade över att ”sexuellt ofredad” används i kolumnen. Sexuellt ofredad blir man (i min värld) av någon som vet vad sex och lust är. Jag tror inte att en fyraåring vet det. Eller vad sex är. Jag tror inte mina barn, 3 och 7 år gamla vet vad varken ”sexuellt ofredande” eller ”sex” är. Jag tror inte att de är unika. Snarare tvärtom. Och vet de inte vad det är, kan de då utföra sådana handlingar? Däremot så kan de begå handlingar som inte är ok av andra skäl. Handlingar som de förhoppningsvis har lärt sig inte är ok. Som att säga dumma saker till någon. Eller om någon. Eller göra dumma saker. Som att slåss. Eller bitas. Eller puttas. Saker som de lärt sig allt eftersom i sina liv att det inte är ok. Men däremot handlingar som kan uppfattas vara av sexuell art vet de inget av. Tror jag. Hoppas jag. Jag försöker lära dom att deras kropp är deras. Att ingen annan får bestämma över dom. Eller deras kroppar. Eller lite fel är det ju där. Vi föräldrar bestämmer ju ibland över dom. Och deras kroppar. Som när de inte vill borsta tänderna eller håret. Eller när de inte vill torka sig ordentligt efter att ha gjort nummer två. Eller inte vill duscha fast de luktar skunk, gammal svett och sur mjölk och är leriga från topp till tå. Då går vi in och lägger in vårt veto. Eller som när Lillasyster brände sig på spisen och vi tvingade henne hålla handen under svalt/kallt vatten och därefter la på brännskadegele fast hon inte ville. Eller… Så ibland går vi över gränsen för vad de tycker är ok, men vi ser att det är för deras bästa. Vilket leder mig till
  5. Hur vet man vad som är ok och vad som inte är ok? Hur vet man vart gränsen går? Att ta på någons rumpa kan vara ok (men är nödvändigtvis inte det, beroende på hur msn könner varandra och hur mottagaren tar det) om man har ett förhållande på något vis. Att ta på en främmande persons rumpa är i de flesta fall inte ok. Att ta på någons bröst, samma sak. Men att ta på någon annan i övrigt? Det beror på. Det beror på så mycket olika saker.  Om det är två personer som är intresserade av varandra så är det ok. Och ibland kan det vara så olika. Som när jag gick på högstadiet så hade jag en lärare i matte som inte hade riktigt samma behov av personligt utrymme som många andra har. Jag minns med obehag hur den här läraren kunde komma och stryka en över armen och fråga hur det gick. Eller hur nära läraren stod en när man fick hjälp. Hur svårt det var att lyssna på det som sades då obehaget var så stort. Av detta skulle man kunna tro att det handlade om något sexuellt, men jag tror inte det. För i så fall skulle det varit det gentemot klassens samtliga elever av både könen. Jag tror inte att läraren ifråga var medveten om vilket obehag detta medförde hos alla elever. Och i och med att ingen sa något… Men vem skulle kunnat göra det? 


Mer tankar och funderingar finns angående detta. Betydligt fler. Men jag nöjer mig med det. För idag i alla fall. Jag är rätt trött och sliten och börjar känna att mina tankar börjar bli alltför röriga för att fortsätta just nu

Dagens sanning

Jag vet att jag beklagar mig i mesta laget. Men ett av mina motton i livet är denna:


Jag lyckas inte alltid hålla mig till det, det är jag ytterst medveten om. Men jag försöker. Och den som känner mig vet om att jag har historiskt verkligen försökt leva efter det. Och jag lovar att jag ska fortsätta försöka. 

En fundering:
Jag såg dagens tidningslöp och blev verkligen fundersam och samtidigt glad på det som dessa förmedlade ut och så slogs jag av två saker. Den första handlar om sommarens (?) största snackis, Anders Borg. Många har reagerat på det som har hänt. En del är jätteupprörda och andra tycker att ”det är sånt som händer”. Min tanke i detta: det han gjort är inte ok på något vis. Men, detta hände på en privat fest. Han är inte minister längre, även om han var vice ordförande i Kinnevik. Jag vill inte ursäkta honom, men av allt att döma så ser i alla fall jag varningssignaler av hans beteende. Varningssignaler för att han har problem med att hantera alkohol. Om det är alkoholism eller bara svårighet att hantera alkohol förtäljer inte historien, men vi bör minnas att alkoholism klassas som en sjukdom. En del i sjukdomen är att förneka att man har problem. Nu har han ju tydligen sagt att han ska söka hjälp, och DET tycker jag är bra. Och dessutom, läser man artikeln som jag länkade till ovan så har han polisanmälts. Av polisen själva, och inte av någon av festdeltagarna. 
Det jag vill ha sagt är att detta rör egentligen inte någon annan än Anders, hans familj och de som deltog vid festen och blev utsatta. Vi andra har, som jag ser det, ingen som helst ursäkt till att lägga oss i eller förlöjliga honom. Vi har inte heller rätt att peka finger, eller på annat vis trycka ner honom. Lika lite som vi har rätt att förtrycka någon annan med alkoholproblem. Eller någon med någon annan sjukdom, för den delen. Att han betett sig som ett riktigt fyllesvin ger inte oss rätt att bete oss som svin, oavsett om vi är nyktra eller ej. 
Så, vad var det nu jag ville få ut av detta inlägg från början? Hur kunde jag bli glad över löpsedlarna som med stora bokstäver berättade om Borg? Jo, för stod det inte om Borg så stod det om en annan känd person, Leif G W Persson. Vad var det som var så roligt med Borg och G W? Jo, tänk vad underbart det ändå är att inget värre har hänt i världen, i alla fall inget värre att skriva om, eller ha löpsedlar på än att en f d minister för ett tag sedan visade sig ha problem med spriten och att en kriminolog/författare inte går ner i vikt! Jag är tacksam, väldigt tacksam för detta! Det jag dock inte kan kåta bli att fundera på är varför man egentligen bryr sig om något av dessa löp??? 🤔 

Att säga en sak och visa något annat

Idag och imorgon så håller jag i en internutbildning hos en kund. Detta är en utbildning som man sagt är viktig och när min kontaktperson har fått återbud av någon orsak har det ojats för att folk inte prioriterar. Utbildningstillfällena har kunden själv bestämt vilket gör att jag reagerar än mer när det blir som idag… Jag kommer till kunden som planerat och får då veta att halva gruppen kommer att avvika bortåt tre timmar efter lunch. De ska iväg och delta vid en annan workshop. Då kan jag inte låta bli att fundera över följande:

  • Vad var det för workshop?
  • Vad signalerar detta? Hur tolkar dessa personer, och övriga som gick kursen, kursunnehållets viktighet och betydelsefullhet i och med att den andra workshopen gick före något som mig veterligen fanns inbokat i kalendrarna långt före workshopen? Är det plötsligt inte viktigt?
  • Då mer än halva gruppen avvek i totalt en fjärdedel av kursens totala tid, om det andra var viktigt, varför bokade man inte om utbildningen till en annan dag om det andra absolut inte gick att ändra på? 

En annan sak om samma ämne hände också idag. Jag har varit inne och hållt i en del, om än liten del, i en större utbildning. Av olika anledningar kunde inte några delta vid det tillfället och kunden ville inte lägga till ett uppsamlingsheat för dessa, men de vad om hjälp att lösa det så att även de sista skulle kunna få den kursen avklarad. Så innan jul beslutade vi att eftersläntrarna skulle få göra en hemtenta plus en del eget arbete. Då de har annat på schemat nu under våren så fick de själva välja när mellan 1 januari och sista februari som de ville få dessa uppgifter/tentan och så skulle de få två veckor på sig. Igår hade jag inte fått in något. Idag fick jag svaret att de hade haft så mycket den senaste veckan så att de inte hade hunnit, men att en i alla fall hade lovat att skicka det till mig under dagen, idag.

Jag hade avsatt tid för att rätta deras tentor och uppgifter. Nu vet jag inte när jag får dom. Om jag får dom. Och jag kan inte låta bli att fundera på vad det sänder för signaler? 

”Ni har en deadline. Men det är inte så noga om ni inte är klara tills dess! Det går bra att bli klar även någon annan gång! Bry er inte er om att hålla tiderna eller informera i god tid innan att ni inte hinner bli klara i tid! Allt kretsar runt er och ni kan bestämma allt helt själva. Särskilt inom arbetslivet!”

Eller något…

Och slutligen en liten knorr som jag tyckte var lite lustig. I en lokal köp- och säljgrupp på Facebook hade en kvinna lagt in en annons: 

”Jag vill hjälpa min snart 16 årige son att få tag på ett sommarjobb. Han är ambitiös och självständig”

Undrar hur självständig han är med tanke på att han inte kan söka själv utan mamma måste göra det åt honom? 🤔

Hans är död, länge leve Hans

Det finns några personer jag önskar att jag fick träffa/hade fått träffa. Mark Levengood är en sådan. Hans Rosling var en annan. 

Hans var för mig en förebild på många sätt och vis, inte minst som pedagog. Hans fattas världen. Världen behöver fler människor som Hans. 

Och nu har hans son, Magnus Rosling, på Facebook skrivit en hjälp till hur vi ska kunna låta Hans arv leva vidare. Den lyder så här:



❤❤❤

Tips till dig som går på kurs

En del av mitt jobb är att hålla i olika utbildningar. Efter varje sådant tillfälle delas det ut en kursutvärdering som deltagarna får fylla i och det är några saker som jag funderat på hos vissa som fyllt i dom. Det är följande: 

  1. Om kursledaren i början av kursen säger att raster och sådant är flexibelt och att kursdeltagarna ska säga till om varje pass drar ut på tiden och att man som föredragshållare siktar mot att kunna ta i alla fall en bensträckare en gång i timmen, så menar kursledaren troligtvis också det! Vad är det för mening att sitta och gnälla över ”för långa pass, det borde varit pass på 40-50 min åt gången” om man inte sagt något under kursen!? Särskilt som kursledaren bett om att bli påmind om denne råkar glömma bort det?
  2. Om kursledaren i början av utbildningen frågar om alla hör bra och ingen säger något annat så tar denne förgivet att alla också hör. Har kursledaren dessutom sagt att man ska hojta till om det skulle vara så man inte hör så förstår jag inte hur man kan med att hålla tyst hela föredraget (i mitt fall blir det mestadels 1-3 dagar (!) för att i kursutvärderingen beklaga sig över att man inte hörde. 
  3. Om man i kursutvärderingen poängsätter något som mindre bra, varför lyfter man inte upp det man tycker var mindre bra och förklarar vad som inte var bra? Hur ska man annars som föredragshållare veta hur man ska gå tillväga för att förbättra sig?  
  4. Har kursledaren tidigt uppmuntrat till att diskutera, gör det då! Framförallt om en del av utbildningen handlar om just diskussioner. Och är du en sådan som inte aktivt ens försöker diskutera utan svarar i bästa fall enbart kortfattigt på tilltal, kom för allt i världen inte efteråt och beklaga dig för att det inte var tillräckligt med diskussioner! 
  5. Hur kan man känna att man inte fått känna sig delaktig  om man aldrig ens försökt säga något, och man knappt svarat på tilltal? Eller är det meningen att kursledaren med barsk röst ska komma fram till deltagaren som knappt försöker ens vara engagerad i utbildninge, och tvinga den att prata?

Det finns garanterat fler saker som jag tänkt på, men jag tror att jag stannar där. I alla fall för den här gången 

Saknad av dem som varit

Det är nu många år sedan pappa gick bort och mina barn fick aldrig träffa honom. Fina, snälla, barnkära pappa… 

En av dagens minnen på Facebook var det här inlägget som jag skrev just den 15 december 2011 då E var 1 år och 9 månader:

”Igår när jag skulle lägga E så sätter hon igång och vinkar upp mot taket. Jag frågar henne vem hon vinkar till. 

”Moffa” svarar hon. 

Jag upprepar frågan några gånger och hon svarar samma sak, ”Moffa”. Jag frågar var morfar är och hon pekar mot taket. 

”Nu vill nog morfar att E ska sova” säger jag till slut. Hon bryr sig inte om mig. 

Efter en stund så säger hon ”Pappa” och jag svarar att han jobbar men kommer hem sen. Då upprepar hon ”Moffa”. Jag svarar att morfar är i himlen. ”Moffa mammas pappa”. När jag bekräftar att morfar var mammas pappa skrattar hon högt och är nöjd med det. 

Ja, vad ska man säga? Då jag inte har pratat om morfar med henne antar jag att familjer och familjeförhållanden och släktskap är något de har pratat om på dagis. Eller så var morfar på besök 🙂 ”

Jag kan inte låta bli att fundera på vad det var som hände då. Var pappa där? Eller var det något som E fantiserade ihop? Och om pappa var där då, vad har han mer sett? Har han träffat Lillasyster? Har hon sett honom? Hur är det med honom? Hur är det efter döden? Vad är efter döden? På ett sätt är jag skeptisk till det som inte går att förklaras, men samtidigt, en del av mig vet inte vad den ska tro. Denna händelse, andra händelser som jag upplevt. De allra flesta är kopplade till pappa. Om det är ”på riktigt”, är det så att barnen är känsligare/mottagligare och att det är något som de flesta förlorar på vägen? Jag hade fler sådana upplevelser tidigare, hur kommer det sig? Om de är på riktigt, varför är det mindre nu? Kan det vara så att vi ”stänger” den kanalen i och med att våra sinnen fylls allt mer med intryck? 

Det går perioder då jag inte tänker på honom på länge, men senaste veckorna har jag tänkt på honom desto mer. Plötsligt har min saknad vuxit sig större igen. Kanske har detta att göra med det andra som snurrat runt i min hjärna den senaste tiden? Tankarna på att jag vill något mer. Mer med mitt liv. Men vad betyder det? Vad är det? Är detta min 40-årskris? Att fundera på livet och det som varit och det som är. Fundera på valen jag gjort hittills i mitt liv. Valen som jag står inför och valen som kommer att komma. Jag funderar på saker jag gjort, saker som jag kommer att göra och saker jag borde göra och saker som jag vill göra. Och för att inte tala om saker som jag skulle vilja men som förnuftet säger absolut nej till. 

Är detta min medelålderskris? Hur länge kommer den pågå? Vart kommer den leda mig? 

På Facebook kan man ibland få notiser om saker och ting som ens vänner har gillat eller kommenterat vilket oftast är ren slöseri av ens tid medan ibland så är det riktigt roliga och värdefulla saker man blir tipsad om. Som idag så var det en kompis med en liten som hade beställt en jacka. Jackan är inte vilken som helst utan en som tydligen är sydd så att man kan bära sitt barn i sjal eller sele utan att varken mamman eller barnet behöver frysa. Hade jag haft en bebis som tyckte om att bli buren i sjal/sele hade jag omgående beställt en jacka. Färden nyfikne så kan man hitta det här. Är den inte käck, så säg?! Och nej, jag har inte blivit sponsrad av dom på något vis!

Den senare tidens händelser väcker till debatt. Sveriges agerande i dessa oroliga tider, präglade av flyktingkrisen i Syrien och dess grannländer, i Europa och inte minst här i Sverige väcker känslor, tankar och funderingar. En av de saker som jagg personligen förfäras mestöver hur en grupp människor dras över en kam. Bara för att en person, eller en del av en grupp gör/tänker/agerar på ett visst sätt, så verkar vissa tro att alla andra i den gruppen gör detsamma. Detta gäller i de allra flesta grupperingar. Motståndare till den svenska flyktingpolitiken skriker om att flyktingarna är otacksamma, att de kommer hit för de svenska bidragens skull etc. Samtidigt skriker förespråkare för ökad flyktingmottagning om att alla som oroar sig över mottagningen och hur Sveriges ekonomi ska räcka till att ta hand om alla nyanlända,  är rasister osv. Jag ser att det finns alla zoner däremellan. Alla flyktingar är inte idioter som är otacksamma guldgrävare som är ute efter att islsmisera Sverige, även om vissa kanske  är det, lika lite som jag ser att alla som känner sig restriktiva till flyktingpolitiken är rasister. Jag ser att vi alla är individer, med olika åsikter och syn på saker och ting beroende på vem man är som person, de preferenser man har, ens tidigare erfarenheter och kunskap. Och oavsett hur dum man än tycker att någon annan är så är det inte ok att begå våldshandlingar mot en annan person. Varken fysiska eller psykiska sådana. Aldrig någonsin. 

Med detta som bakgrund så vill jag lyfta upp detta inlägg som Sverigesdemokraternas Jimmie Åkesson skrev tidigare idag på Facebook. För även om jag tycker att det parti han är partiledare för är skrämmande, trots att han har både sagt och gjort saker som jag absolut inte kan säga att jag tycker är rätt och riktigt, så har han i detta inlägg så rätt i det han skriver. Och då syftar jag främst på denna del: 

Jag förstår att frustrationen är påtaglig. Men: vad tror man sig uppnå genom att sätta eld på byggnader och riskera oskyldigas liv? Vad anser man sig vinna på att använda ett språkbruk som ytterligare förråar debatten? Vad blir bättre av att hota och bruka våld mot meningsmotståndare? Sanningen är, att ni som ägnar er åt detta inte uppnår någonting. Men ni förstör. Ni förstör samhället. Ni attackerar samhället på djupet. Begriper ni inte det? Är ni så självupptagna att ni inte är kapabla att se det ni gör i ett större sammanhang? 

Vi bär alla ett ansvar för hur samhället utvecklas. Jag har ett ansvar, liksom alla som deltar i det offentliga samtalet på olika nivåer har ett ansvar. Det är fullt legitimt att visa sitt missnöje med regeringens politik. På samma sätt är man fri att tycka att jag och mina partivänner är riktiga dumskallar. Men, man har ett eget ansvar för hur man ger uttryck för sina uppfattningar. Ingen är tvingad att uttrycka sig på ett sätt som förstärker hat och rädsla. Ingen har rätt att utöva våld. Mordbrand och hot är grov brottslighet som ska bestraffas. Brottslighet med politiska motiv ska bestraffas särskilt hårt, eftersom det skadar inte bara ett enskilt brottsoffer utan hela samhället. ”

Jag erkänner att det mesta som kommer från Sverigedemokraterna och deras anhängare är i mina öron ren skit. Men jag är kvinna nog att erkänna när jag hör/ser något som är bra. Få människor är rakt igenom onda. Få är rakt igenom goda. De allra flesta av oss är förhoppningsvis någonstans däremellan och då allra helst övervägande på den goda sidan

Förskolan och barnens vistelsetid

Något som är väldigt debatterat och skuldbeläggande för föräldrarna är barnens vistelsetid på förskolan. Där är förskolelärare särskilt bra på att kritisera, vilket gör mig än gladare över denna debattartikel som en förskolelärare i min umgängeskrets länkade till på Facebook. Så bra skrivet!

Det här med att köra bil

  

Jag kan inte annat än att hålla med! Och det mest lustiga är alla människor som tycker att det är OK att köra tätt inpå röven på bilen framför bara för att de vill komma förbi. Hur tänker de där egentligen? Även om jag anser att någon annan gör, enligt mig, fel så blir det inte rätt och jag gör än mer fel, och dessutom något som är både olagligt och livsfarligt. Eller?

Tyvärr så är det i och för sig inte ovanligt med folk som på trefiliga vägar prompt ska köra i högerfilen trots att högerfilen är helt tom. Det är lite som om många tror att högerfilen gäller bara när det är högtrafik och man vill komma förbi 15 bilar och tjäna in 3 sekunder och då högerfilen är till en avfart, som man för övrigt inte har gör avsikt att åka av på…

  
Och nej, jag kör inte bilen även om det ser ut som det, en kollega gör det, jag sitter bredvid och sträcker mig över till förarsidan för att få till bilden ☺️

Fast

Jag fick nys om denna artikel via Facebook, läste en del kommentarer och började fundera lite. En del tyckte att familjen ska få åka hem och staten/försäkringsbolaget/någon betalar resan, och vården på sjukhuset, en del tyckte att familjen skulle få låna pengar (av någon/staten/etc) och en del tyckte att de fick skylla sig själva och jag började fundera på var jag står. 

För det första så kan jag reflektera över hur det var när jag var gravid och skulle iväg på tjänsteresa till Finland under senare hälften av graviditeten (dock tidigare än den aktuella familjen). Jag kollade upp flygbolagets regler, jag kollade vad som gällde försäkringsmässigt och jag kollade med såväl barnmorska som läkare. Därefter funderade jag på sannolikheten på att något skulle ske under resan och utefter det bestämde mig för att åka. 

Den här familjen tycks enbart ha funderat på vad flygbolaget kräver, inte något annat. De har inte funderat på att mamman tidigare har fött barn alldeles för tidigt (vecka 28 tror jag det var), de har inte funderat på försäkringsmässigt annat än hemförsäkringen (och graviditetsförsäkring), att de reste i vecka 31, att de reste utanför EU eller något annat. De tänkte inte utan åkte. Och nu kom bebisen alltför tidigt och de sitter fast i Turkiet med en sjukhusräkning som tickar på och turkiska läkare som inte vill släppa det för tidigt födda barnet. Hur ser jag på saken nu? 

Jag tycker de var klantiga och hade allmänt huvudet under armen som bokade och åkte på resan innan de hade kollat upp saker och ting noggrannare. Särskilt med tanke på deras historia med prematur födsel i en tidigare graviditet. Jag tycker inte att de ska få hjälp med att bekosta resan hem för bebisen, det tycker jag att de ska bekosta själva. Eventuellt att de får låna pengar till hemresan av UD eller någon. Men det först när läkarna i Turkiet bedömer barnet gammalt och friskt nog att genomföra resan utan risk. Familjen bör även, tycker jag, kunna få låna pengar till sjukvårdsräkningen. Övriga kostnader tucker jag de får försöka fixa själva. Det är ändå de som satt sig i den sitta de befinner sig i idag. En kommentar på artikeln var att

Det är inte föräldrarna som straffas av sitt misstag, det är bebisen!”

Frågan är, straffas verkligen bebisen av att inte få åka hem till Sverige nu? Eller att föräldrarna oroar sig över räkningen? Jag kan inte se att det skulle vara så. Kanske om jag tvivlade på den turkiska sjukvården, men jag tror bestämt att den är helt ok där som här. Jag tror till och med att den kan vara lika bra som här i Sverige, om inte till och med bättre i vissa avseenden. 
Vad tycker du? Vad tror du?

71

Om pappa hade levt hade han idag fyllt 71 år. Mina tre systrar och två av systerdöttrarna har nämnt honom och hans födelsedag idag på Facebook. Min äldsta systerdotter skrev att om det finns Facebook i himlen så har garanterat pappa det. Och mina systrar höll med. Och klokast av alla skrev den näst äldsta 

Klart han har en dator i himlen! Men ingen återkontakt till jorden, tyvärr. Envägskommunikation… Annars hade han använt den möjligheten för att hålla kontakt. Men han gör sitt bästa för att ha kontakt på andra sätt… Drömmar, förnimmelser mm. Då får man försöka skärpa sina sinnen för att få klart i vad han vill säga. Inte låta fantasin skapa fel budskap. Slappna av, lyssna, känn av, vad vill han säga? Sålla bort all brus och annat som stör kontakten! Han har ett budskap! Fred!!!

Och detta fick mina tårar att brännas bakom ögonlocken. Först tyckte jag att det kändes mest som flummigt svammel, men så det sista… Ja, hade pappa levt idag så hade han velat samma sak som mamma har velat hela tiden. Och jag. Fred. Fred mellan mina systrar. 

Älskade pappa, du fattas mig!

Det är klart

…att jag ansöker om ett lån!

  Låter ju bra! Och seriöst! Att få sådant erbjudande på en säljannons som man har ute på Facebook är ju verkligen inte illa! Och så bra översatt det är! Jag vill verkligen ha hjälp med att stödja mina problem, får jag inte ekonomisk hjälp så försvinner dom kanske????

Eller inte 😉

Skjut mig. Jag borde inte få ha barn

Jag har flera gånger här i bloggen nämnt min känsla av otillräcklighet och känslan av att vara en dålig mamma. I mångas ögon är jag det. Hur jag ser på det vet jag inte. Det jag däremot vet är att jag gör mitt allra bästa för att vara så bra som det bara är möjligt. Vi, A och jag är ganska överens om hur vi ska vara som föräldrar och hur vi vill uppfostra våra barn. Vi har en bild av vad vi tror är det bästa för våra barn och våra bilder är väldigt lika. Dock så kan jag ibland börja vackla i min tro på detta. Särskilt som jag inte alltid gör så som det ska göras enligt de som hörs och syns mest.

Första gången jag riktigt kände tvivel på kvaliteten på mitt föräldraskap var när E var nyfödd och jag lyckades inte få till amningen. Även om min barnmorska, BVC-sköterskan på BVC, psykologen från MVC som jag gick hos vid det laget och personerna på amningsrådgivningen som jag hade träffat/varit i kontakt med ifrågasatte om jag verkligen skulle fortsätta försöka amma i och med att dejt var som det var, så ville jag fortsätta. Jag var ju en dålig förälder redan som det var då jag planerade att börja jobba heltid när hon bara var 7 månader och att då ge upp amningen helt..! Det existerade inte i min värld!

Sedan dess har tillfällena varit många då jag tvivlat på min lämplighet som förälder. Främst kommer dessa känslor när det blir diskussioner om föräldraskap, barn och vad som är ok och vad som inte är ok. Då kan jag inte ta till mig det positiva utan kopplar bara ut det som jag ”gör fel”. Det är svårt att inte ta åt sig av andras negativa åsikter, särskilt om det rör ens barn och hur man uppfostrar dom. Så, nu kommer en lista på några av dom saker som jag och A känner att vi gjort rätt i, även om vi/jag blir sedda som dåliga föräldrar för av vissa:

1) Jag var bara hemma på heltid i 7 månader med E. Sedan tog A över och hon var 16 månader när vi skolade in henne. Enligt vissa borde vi ha tagit ut färre dagar och skolat in betydligt senare. Eller kommentaren som ständigt kommer i dessa diskussioner;
”Det gäller att prioritera! Man behöver kanske inte ha flera bilar, åka utomlands flera gånger om året etc”
Vi prioriterar. Vi ser att våra prioriteringar är de bästa för just våra barn och vår familj.

2) Från och till tar vi och beställer färdiga matkassar. Och vi har pratat om att anlita städhjälp någon gång i månaden.
Jag har fått höra sura kommentarer som att ”föräldrarna jobbar långa dagar för att ha råd med färdiga matkassar/städhjälp/etc och då de jobbar så försakas barnen som får vara på dagis/fritids”. Jag ser inte på saken så. Genom att beställa färdiga matkassar får vi allsidig kost, vi slipper planera maten, vi slipper släpa med oss trötta barn till mataffären, vi minskar ner tiden på sådant som vi inte tycker om och som får oss ur humör och vi kan lägga den tiden på att vara med barnen istället och göra något som vi alla uppskattar mer. Dessutom så bidrar vi till fler arbetstillfällen 😉. För att inte tala om vad det innebär ekonomiskt för samhället med ökade skatteintäkter, minskade bidrag etc.

3) Vi skaffade barn nummer 2 fast jag inte är så förtjust i bebisar och trots att jag trodde att jag inte skulle amma mer än några veckor.

4) Våra barn får gråta ibland. Idag så tycks många anse att ett barn inte ska behöva gråta. Någonsin. Att som förälder ska man göra allt för att barnets vilja ska bli hörd. Våra barn får sin vilja hörd men det är inte alltid de får som de vill. Våra barn får även lära sig att man inland måste ta hänsyn till andra och att allt inte alltid kretsar runt dom

5) Vi klär inte våra barn könsneutralt. Visst, vissa kläder är könsneutrala men inte de flesta. Vi har hela tiden uppmuntrat E att ha egen smak. Nu råkar det vara rosa, rött, lila och så kläder med motiv från filmen Frost. Hon får även måla naglarna när hon vill det. Det vi gör är att försöka uppfostra våra barn till att tro på sig själv och ge dom styrkan att vara sig själva. Vi vill ge dom förmågan att tro på sig själv. Vi försöker även uppfostra våra barn till att bli goda människor som inte dömmer andra, som förlåter och uppskattar andras olikheter, utan att för den skull behöva bli trampade på. Vi vill lära våra barn att saker och ting kan ses från olika vinklar och vi vill inte att de ska bli trångsynta och inskränkta.

Detta var bara några punkter. Det lär finnas fler men det var vad jag kom på just nu. Och just för att vi gör som vi gör med dessa saker så finns det de som anser att vi inte borde ha barn. Vad det gäller den där personen på FB så frågade jag henne om hon inte tyckte att vi skulle ha barn. Tydligen så var vi ett undantag. Men hur kommer det sig att just vi är ett undantag enligt henne? För att vi känner varandra? Eller för att hon känner mina barn? Eller för att hon och jag är systrar? Eller är det bara något hon säger?

Lättkränkt?

Jag antar att jag har fått glida mina 38 jordeår på ”en räkmacka, att jag är fullt frisk och är normfungerande” med tanke på att jag inte kan förstå hur citatet

”Du kan sluta skylla på din barndom, partner, jobb, ekonomi, vädret… Det är bara du, ingen annan, som ansvarar för de beslut och vägval du tar i livet!”

kan uppfattas som kränkande med tanke på de reaktioner som ett kvitto med citatet har gett. Om det inte är så att man känner sig träffad av orden och egentligen ser att man skyller på allt och alla utom sig själv vad det gäller felaktiga val som man gjort i livet, vill säga.

Och jag antar att även min syster, du vet, hon som fick en stroke för snart ett år sedan och som idag fortfarande har en del men efter det (dåligt minne, mild afasi, svårt att gå några sträckor utan rullator etc) och som är sjukskriven på grund av detta också är frisk och har levt livet på en räkmacka.

Folk är konstiga

Ibland kan jag inte förstå mig på folk. I en lokal köp- och säljsida på Facebook så var det en som hade hittat en mobiltelefon och nu letade upphittaren efter telefonens ägare.

I förra veckan så var det en person som i en tragisk olycka omkom här i byn, någon föreslog att det kanske var den omkomnes telefon. Så långt är det ok. Det jag inte tycker är ok är att en person då går ut med den omkomnes namn. Då kan jag inte låta bli att kommentera och fråga om det är så smart att skriva namnet, tänk om någon anhörig skulle se det? Eller någon som kände personen ifråga? Och ännu värre, tänk om den som läser det kände den omkomne och får dödsbeskedet där och då, via en sida på FB? Min kommentar fick genast en många ”Gilla”. Nu på morgonen skrev personen som skrivit ut namnet:

Vill du inte veta något, stäng ner all social media

Jag tänker inte svara på det. Jag tycker allvarligt talat synd om en människa som så tydligt saknar empati och medkänsla. En familj har mist en älskad familjemedlem. Jag vet inte något om den omkomne, men kanske finns det barn som har mist en förälder. Hur som, det var totalt ointressant i sammanhanget vad den omkomne hette. Misstänkte den som skrev den omkomnes namn att telefonen tillhörde denne, ja, då hade det inte varit så svårt att kontakta de anhöriga, eller polisen, och fråga om telefonen saknades och var av det specifika märket.

Politik

Valet närmar sig och pajkastningen partier emellan pågår för fullt. Ett parti som förväntas få många röster är FI. Jag erkänner att jag har haft en förutfattad mening om dom, och jag har inte orkat sätta mig in i deras politik (än, bebisbubblan dominerar mitt liv för tillfället). Därför var det mycket intressant när jag på Facebook läste om denna jämförelse:

IMG_6030.PNG

IMG_6031.PNG

IMG_6032.PNG

IMG_6033.PNG

IMG_6034.PNG

IMG_6036.PNG

IMG_6037.PNG

IMG_6038.PNG

Dagens skratt

Än en gång något från Facebook:

En kille skriver argt på sin status att när han skulle äta två ostbågar som satt fast i varandra så fick han två nålar instuckna i tungan. Omedelbart får han massor av kommentarer och många påpekar att han måste ringa pressen och att han måste stämma tillverkaren av ostbågarna och…

Jag får hoppas att han inte hann göra något av de föreslagna sakerna för sedan kom det fram att hans 4 åriga lillasyster hade försökt göra ett halsband av ostbågarna, fast utan tråd….

😀