Ett knytte

Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

Alla dessa måsten

Vem är det egentligen som sätter upp alla dessa måsten? Sedan jag började mitt nuvarande jobb har det blivit än mer tydligt hur många måsten som det finns och hur lite tid det finns att ägna sig dom. Särskilt då när det blir så som det har varit ett tag nu med mycket tjänsteresor med övernattning. När jag kommer hem ägnar jag hellre min tid till familjen än till städning, tvättning, trädgårdsskötsel etc. Frågan är hur man ska prioritera? 

Denna helg så skulle vi behöva:

  • Vårstäda i trädgården med klippning av äppelträd, buskar, häck etc. Och plantera de penséer jag köpt
  • Storstäda inne. Det ser ut som ett bombnedslag i huset
  • Köpa ny ryggsäck till E. Hennes gamla ryggsäcks dragkedja har gått sönder och jag är inte kompis nog med symaskinen för att kunna fixa den. Visst, man kan lämna in den någonstans, men jag gissar att det är inte heller helt gratis. 
  • Köpa glas. Vi börjar få ont om glas och det råder stor brist på dom för jämnan 
  • Jag skulle behöva förbereda tisdagens utbildning som är långt ifrån klar 
  • Bestämma vilken ytterdörr och garagedörr som vi ska byta till
  • Jag skulle vilja planera för att fixa till baksidan av huset med grusgång etc.
  • Fixat hos kaninerna 
  • Etc


Hittills i helgen har jag:

  • Varit med Lillasyster på Bolltrix
  • Varit med Lillasyster och låtit henne rida för första gången. Först var hon rädd (likaså hennes kompis A som var med) men snart övervanns rädslan och ingen av barnen ville stiga av och åka hem när det väl var dags😍. 
  • Varit hos grannen på våffelfika (smaskens!)
  • Kört E till hennes simskola
  • Bakat pizza

A i sin tur har hunnit städa lite i huset, men samtidigt, ärligt, vad gör det egentligen att huset är en enda röra, jag har tillbringat mycket tid med mina barn och (om än inte lika mycket) min man? Vi lever bara en gång. Jag föredrar kvalitetstid med familjen före att ha helt tipp topp hemma 

1,2,3…

”1,2,3… Var är 4 och 5?”

”1,2… Nej, vi tar det från början! 1,2,3,4,5! Alla här! Eller vänta nu, nu räknade jag en två gånger! 1,2,3,4…”

Igår när E hade sitt kalas gällde det att räkna så att alla var med. Tjejerna hade en förmåga att försvinna och vi hade fullt upp att samla ihop dom. Tänk dig själv, 8 6-7-åringar och en trött 2 åring som hade fullt med egna viljor. Lekarna igår blev en flopp. Det började bra, men det är bara att erkänna, jag är ingen bra lektant. Vi fick gå från planen och så blev alla nöjda, verkade det som. Jag fick helt enkelt acceptera att mitt bidrag till kalaset inte var godkänd. E hade godkänt det innan, men när det väl gällde… Inte ens tårtan blev godkänd. I alla fall inte till smaken. Däremot så var den godkänd till utseendet, en pokéboll där det röda, vita och svarta var gjort av godis. Så all godis var godkänd, men det var också mer eller mindre det enda… Gissa hur det kändes…

När E fick planera sitt kalas så ville hon fira med tjejerna i klassen och så hennes tre kompisar från förskoletiden. Vi var rädda att dessa skulle känna sig utanför, så idag fick dom istället följa med till Umiverseum. Detta blev betydligt mer lyckat! Efter dryga fem timmar där så var det fem trötta barn som kördes hem till respektive föräldrar. Lillasyster och A körde en bil, och Lillasyster somnade i bilen på vägen hem. Jag körde de övriga barnen och deras bubblande energi och prat hade stillat sig betydligt… Jag måste erkänna att även jag var rätt mör! De var duktiga alla fem, men det var ett ständigt räknande för att säkerställa att vi inte hade tappat bort någon. Det som var mindre lyckat var att tråkigt nog så var fjäll-delen avstängd för renovering. Jag tror helt klart att det blir bra när det väl är klart, men tråkigt att det var så pass mycket mindre att titta på! Men, men. Barnen var supernöjda, och det var ju huvudsaken! Men jag måste säga att jag kan inte förstå hur man kan ha så många barn! Hur har man koll på alla? Eller är det så att har man många barn så har msn inte sådan kol?

Att säga en sak och visa något annat

Idag och imorgon så håller jag i en internutbildning hos en kund. Detta är en utbildning som man sagt är viktig och när min kontaktperson har fått återbud av någon orsak har det ojats för att folk inte prioriterar. Utbildningstillfällena har kunden själv bestämt vilket gör att jag reagerar än mer när det blir som idag… Jag kommer till kunden som planerat och får då veta att halva gruppen kommer att avvika bortåt tre timmar efter lunch. De ska iväg och delta vid en annan workshop. Då kan jag inte låta bli att fundera över följande:

  • Vad var det för workshop?
  • Vad signalerar detta? Hur tolkar dessa personer, och övriga som gick kursen, kursunnehållets viktighet och betydelsefullhet i och med att den andra workshopen gick före något som mig veterligen fanns inbokat i kalendrarna långt före workshopen? Är det plötsligt inte viktigt?
  • Då mer än halva gruppen avvek i totalt en fjärdedel av kursens totala tid, om det andra var viktigt, varför bokade man inte om utbildningen till en annan dag om det andra absolut inte gick att ändra på? 

En annan sak om samma ämne hände också idag. Jag har varit inne och hållt i en del, om än liten del, i en större utbildning. Av olika anledningar kunde inte några delta vid det tillfället och kunden ville inte lägga till ett uppsamlingsheat för dessa, men de vad om hjälp att lösa det så att även de sista skulle kunna få den kursen avklarad. Så innan jul beslutade vi att eftersläntrarna skulle få göra en hemtenta plus en del eget arbete. Då de har annat på schemat nu under våren så fick de själva välja när mellan 1 januari och sista februari som de ville få dessa uppgifter/tentan och så skulle de få två veckor på sig. Igår hade jag inte fått in något. Idag fick jag svaret att de hade haft så mycket den senaste veckan så att de inte hade hunnit, men att en i alla fall hade lovat att skicka det till mig under dagen, idag.

Jag hade avsatt tid för att rätta deras tentor och uppgifter. Nu vet jag inte när jag får dom. Om jag får dom. Och jag kan inte låta bli att fundera på vad det sänder för signaler? 

”Ni har en deadline. Men det är inte så noga om ni inte är klara tills dess! Det går bra att bli klar även någon annan gång! Bry er inte er om att hålla tiderna eller informera i god tid innan att ni inte hinner bli klara i tid! Allt kretsar runt er och ni kan bestämma allt helt själva. Särskilt inom arbetslivet!”

Eller något…

Och slutligen en liten knorr som jag tyckte var lite lustig. I en lokal köp- och säljgrupp på Facebook hade en kvinna lagt in en annons: 

”Jag vill hjälpa min snart 16 årige son att få tag på ett sommarjobb. Han är ambitiös och självständig”

Undrar hur självständig han är med tanke på att han inte kan söka själv utan mamma måste göra det åt honom? 🤔

Idag skulle jag äntligen få komma ut i skogen och få rida igen för första gången på evigheter. Gång efter gång har jag varit tvungen att avboka. Men den här gången skulle det bli av! Extra mysigt skulle det bli då E skulle följa med och vi två skulle få lite kvalitets mamma-dotter-tid tillsammans, särskilt som jag varit bortrest så mycket den senaste tiden och då jag på eftermiddagen återigen skulle sätta mig i bilen och åka iväg på tjänsteresa i tre nätter. Men återigen så fick jag avboka. E vaknade imorse och var inte riktigt iform. Hon hade ont i halsen och var allmänt håglös så vi beslutade att hon skulle få stå över ridandet. Men jag skulle fortfarande rida. Ett par timmar senare började hon frysa och febern började stiga. Och min stora tappra tjej blev en liten, liten tjej som bara ville ha sin mamma hos dig. A var dessutom inte heller i form, även han var febrig och hostig. Så jag kände att jag kunde inte lämna dom med en pigg 2,5 åring, särskilt som jag senare under eftermiddagen skulle packa bilen med kursmaterial och min väska och åka iväg för tre nätter för en ytterligare kurstillfälle i min barndomsstad. Så jag fick ringa och avboka det hela helt. Jag som hade sett så mycket fram emot det hela! Samtidigt så var inte beslutet så svårt… 

Nu sitter jag på hotellrummet. Trött och med samvetskval. Jag borde kanske stannat hemma? Var det verkligen ok av mig att åka iväg? Jag skulle kanske åkt imorgon bitti istället trots att hotellet var bokat och det är en 2,5 timmars resa och kursen börjar klockan 8 imorgon bitti?  Eller jag skulle kanske stannat hemma helt? 

Ledig dag

Denna vecka är det sportlovsvecka och barnen har fått vara lediga. I måndags var A hemma, tisdag och onsdag var de hos deras farmor och idag har jag varit hemma. Vi började dagen med att besöka närmaste brandstationen några kilometer bort som hade öppethus på förmiddagen idag. Lillasyster tyckte att det var lite läskigt när brandmännen demonstrerade hur man skulle, respektive inte skulle släcka en oljefylld kastrull. Ok, storasyster tyckte också att det var lite läskigt, mem hon var samtidigt lite fascinerad av det hela. Det visades även hur man släcker en person som brinner. 


Nu kom visst bilderna i fel ordning. 

Efteråt åkte vi och handlade lite. Rätt som det var hade halva dagen gått och vi hade bara hunnit uträtta hälften av det jag hade önskat! Men men, det viktigaste av allt ska jag nog lyckas med, få E:s kalasinbjudan färdiga för att läggas på brevlådan så att jag imorgon kan lägga dom på lådan vid mitt jobb. 


Tänk att min lilla E snart fyller hela 7 år! Hon är visst inte så liten längre…

Ett sista desperat försök att få sin vilja igenom 

Även om jag numera är 40+ och även om mina äggreserver redan för några år sedan var låga så märks det så enormt väl när ägglossning börjar närma sig. Då kommer tankarna på bebis som ett brev på posten. Med råge. Liksom sexlusten. Jag behöver inte kolla efter i kalendern eller räkna dagar, jag känner det i mina känslor och i min kropp. Är det kanske kroppens sista vädjan om att försöka att ytterligare sprida mina gener trots att tiden verkligen börjar rinna ifrån? Men det spelar ingen roll. Förnuftet vinner. Hormoner och kroppen förlorar. Det blir inte fler försök. Det blir inte fler barn. Punkt slut. 

Det är mycket nu

Nu börjar en hektisk period jobbmässigt för mig. Eller vad sägs om:

  • Denna vecka konferens torsdag-fredag
  • Vecka 4: Tisdag-onsdag utbildning hos en kund och deras ledningsgrupp, fredag utbildning hos en annan kund
  • Vecka 5: måndag-onsdag utbildning hos en kund på annan ort (2 timmar bort så det blir till att övernatta). Fredag utbildning hos kund i närområdet
  • Vecka 6: Måndag- onsdag utbildning hos kund på annan ort, dvs samma som vecka 5
  • Vecka 7: Inga resor!
  • Vecka 8: måndag-onsdag utbildning hos kund, samma som vecka 5 och 6. Fredag utbildning hos kund
  • Vecka 9: Tisdag-torsdag utbildning, en dag med lite olika kunder, två  ute hos kund
  • Vecka 10: Utbildning hos kunder i Stockholm
  • Vecka 11: måndag-onsdag kundbesök 1 timme bort
  • Vecka 12: tisdag-onsdag utbildning hos kund i Karlstad, torsdag utbildning på hemmaplan
  • Vecka 13: tisdag utbildning i Stockholm
  • Vecka 14: tisdag-onsdag revision hos kund på hemmaplan 

Sedan är det inte så mycket mer inbokat framöver för tillfället. Men fram tills dess blir det många dagar och nätter från familjen…

Diverse tankar

Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

  1. Bra reklam 😊
  2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
  3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
  4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
  5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
  6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
  7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid? 

Diverse tankar

Många tankar snurrar runt. Mycket vill jag skriva om. Ytterst lite lyckas jag få struktur på. Ytterst lite lyckas jag få ut i text och ord. Men här kommer något i alla fall:

  1. Bra reklam 😊
  2. Vad är det som är så bra med Skam? Jag vet inte! Men jag har fastnat. Totalt! Jag älskar dom alla. Noora. Eva. Sana. Tilde. Chris. William. Isak. Historierna. Karaktärerna. Skådespeleriet. Jag älskar serien! Jag är fast! Jag är beroende… Jag kan inte sluta titta. Men vad är det som gör att jag, och många andra fastnar? Hur ska jag klara mig när jag sett sista avsnittet i säsong 3 nu när 4:E säsongen inte får visas utanför Norge?! 😉
  3. Känner mig nedstämd, vet inte varför. Det känns som om jag gjort något fel. Att jag inte räcker till. Inte är good enough. Min dåliga självkänsla är i absolut botten. Tankarna går tillbaka till Företaget och det som var där. Det som hände där. Vad var det som hände? Vad är sanningen? Hur blev det som det blev? Varför blev det som det blev? Vad tänker folk där när de hör mitt namn? Vad ansåg de om mig, det jobb jag gjorde? Mig som person? Vissa vet jag ju, men andra? Missbedömde jag folk helt? Jag önskar att jag hade några svar. Svar så att jag verkligen kunde gå vidare. Svar för att veta om det är så att jag har varit huvudorsaken till att det blev som det blev. Svar för att i sådana fall lära mig av mina misstag. Lära mig för att inte begå samma misstag igen. 
  4. Jag brister i mitt föräldraskap. Jag känner stundvis att jag inte orkar mera gnäll, tjat och bråk. Varför kan då inte min bebislängtan då bara också försvinna? Jag är för gammal, för trött. Jag orkar inte med idag. Jag hinner inte med idag. Hur skulle det då vara att ha en bebis? Helt förödande! Lillasyster och E skulle verkligen bli lidande! Till och med E säger att det bara skulle vara  jobbigt med en bebis. Men Lillasyster vill ju ha en. Men hon vet ju inte hur det egentligen är. Hon vet bara det hon har sett på Astrid blir storasyster och Astrid är storasyster  på Barnkanalen. 
  5. Jag vill, jag vill, jag vill… Det är så mycket som jag vill. Renovera. Göra om i huset. Resa. Bo på hotell. Träna. Gå ner i vikt. Hinna renovera dockskåpen jag har. Få sålt de dockskåpsmöbler som inte kommer behövas till de färdiga skåpen (om de nu någon gång blir klara). Läsa. Se film. Umgås med kompisar. Att det blir vår. Och sommar. Det är så mycket. Jag vill! 
  6. Vi ska få gå på bröllop om drygt en månad! Jisses vad jag ser fram emot det! 
  7. Varför lyckas jag inte komma i säng tid?