Är du en sådan som när du söker jobb enbart söker sådant där kompetensprofilen stämmer till fullo! Sluta med det! Våga söka även de tjänster där du inte till fullo stämmer in på alla ”krav” utan se det mer som önskemål från arbetsgivaren. Se bara på hur väl jag, enligt LinkedIn stämmer in på min nuvarande tjänst som nu ligger ute
Jag har bara 60% av de önskade kvalifikationerna. Visst skulle det kunna vara så att det var därför som jag nu slutade, men så är det garanterat inte i detta fall, jag lovar!
Jag har sagt upp mig. Min chefs reaktion var ju inte direkt den bästa, men det var ju inte mer än väntat… Efter semestern kommer jag börja mitt nya jobb och jag ser så mycket fram emot det! 🥳😎
Konferens med avdelningen. Mycket fokus på framtiden. Vad vill vi göra mer, vad vill vi göra mindre, vad ska vi fokusera på osv osv. Jag har svårt att vara fokuserad och känna mig engagerad, sannolikt så kommer jag inte vara med i framtiden.
På lunchen får jag ett samtal. När vi sätter igång igen så har jag fått mitt nya anställningsavtal, läst igenom den och signerat den.
Då kommer tankarna. När ska jag säga upp mig? Nu när jag träffar min chef fysiskt eller ska jag ringa henne efter konferensen? Det känns schyst att göra det när man ses, samtidigt så känns det inte schysst att komma med ett för henne i alla fall delvis tråkigt besked nu när hon sett fram emot den här konferensen och hon är i sitt esse och har kul.
Jag börjar nya jobbet efter semestern då jag inte ville behöva ta förskottssemester och inte heller behöva skatta bort allt jag har inarbetat. Det är skitlångt dit. Jag vill börja nya tidigare men samtidigt vill jag ha semester samtidigt som A. Barnen är ju lediga hela sommaren så där spelar det inte så stor roll. Så egentligen så skulle jag till och med kunna vänta ett tag med att göra det. Samtidigt så är det ju inte bara fördel för mig med semester etc utan även för henne med tanke på att hon inte blir utan en resurs så snabbt, om jag väntar längre tid med att sluta.
Jag väntar med att säga det och säga upp mig till en annan dag. Får se när jag gör det
Om det går vägen med det här jobbet så ser jag att jag har en möjlighet att komma till en punkt i livet är jag kan stanna upp och verkligen känna mig tillfreds. Om den känslan som jag har så kommer jobbet innebära att jag får jobba hos en arbetsgivare som ger mig möjlighet att vara med och utveckla samtidigt som jag får utvecklas och komma utanför min komfortzon. Jag hoppas att känslan jag fått av företaget och det som kommer bli min chef är korrekt, dvs att det är ett företag och en chef som verkligen bryr sig om sina anställda, som ser att anställda som mår bra och trivs också levererar bra. Plus att man har en förståelse för att det finns ett liv utanför arbetet, även om man brinner för arbetet.
Jag ser också att jag kanske lyckats hitta en väg för mig i ledarrollen i innebandy som skulle kunna fungera. Jag har pausat från den rollen den här säsongen men i veckan kom jag och klubben på en lösning som vi ska testa till hösten. En lösning som förhoppningsvis kommer kunna vara klubben till gagn.
Så allmänt, just nu, just idag så känner jag förhoppning och stor positivitet. Idag ser jag att livet är på topp
Äntligen så faller bitarna på plats! Visst, bakgrundskoll ska göras men det är inget som oroar mig, inte heller drogtestet de vill att jag ska göra. Nu känns det som om jag kanske kan ha kommit en bit på vägen för att få komma vidare, få utveckla mig utanför min komfortzon samtidigt som jag får behålla en fot inom det som jag har jobbat med i snart 20 år. Håll tummarna för att de inte ska ångra sig av någon anledning eller att det blir andra hinder som uppstår.
Jag fattar inte varför LinkedIn numera enbart anser att jag ska söka jobb som lärare.
Visst, jag jobbade som lärare 2000-2001 under tre terminer men varför kommer det enbart sådana tjänster upp nu? Jag kan inte hitta något i mina inställningar som skulle vara anledningen till dessa förslag, och jag har inte varit inne i en sådan annons och kollat och inte ens funderat på att läsa en sådan annons och absolut inte tänkt tanken att jobba som lärare igen. Så VARFÖR tycker LinkedIn att dessa förslag är bra för mig och varför anser den att jag är en toppkandidat???
Återigen så föll jag på målsnöret. Det som är så tråkigt är när man gör det och inte får någon riktig feedback på vad det var man föll på. Hur ska man då kunna göra saker annorlunda? Eller som nu, beskedet från rekryteraren kom med mail.
X tyckte att ni hade ett bra möte och att det var trevlig att träffa dig. De har just nu gått vidare med en slutkandidat som de ev signar i slutet av veckan. Men inget är klart än och därför vill jag inte stänga några dörrar till dig , men bara så du vet status.
Tack för informationen, men vad var det som gjorde att de valde den andre kandidaten? Är det något jag behöver komplettera för att öka mina chanser i kommande rekryteringar som jag är med i? Kanske ändra på något? Kanske behöver jag öka mina kunskaper inom ett område? Eller var det något som jag saknade eller där den andre kandidaten var strået bättre? Och varför lämna beskedet via mail, det skulle mer eller mindre gått lika snabbt med att ringa och lämna besked. Eller? Jag tycker att det på ett sätt känns lite nonchalant att inte ens ta sig tiden och ringa och berätta att man valt en annan kandidat. Och formuleringen, ”hade ett bra möte och att det var trevligt att träffa dig”… Det kunde likaväl betyda att de tyckte att jag var totalt skit och att jag betedde mig som en idiot och är totalt olämplig att arbeta med frågorna överhuvudtaget men så kan man ju inte säga så istället så tar man och säger något helt allmänt. Typ som när någon varit hos frisören och gjort en totalt makeover som ser för d-lig ut och man säger:
”Åh! Har du varit hos frisören! Kul att testa något nytt!”
Man vill inte vara helt ärlig men man känner att man måste säga något
Nu börjar det allt mer bli tydligt att jag är bara några år från att fylla 50 och att kroppen åldras. Exempelvis jag som alltid varit regelbunden med cykler på 28 dagar +/- 3 har nu en längre tid haft cykler på 17-39 dagar och det har märkts på flera vis att man inte är 30 längre. Denna gång var det rekordlångt uppehåll med 39 dagar, men ändå från dag 28 en mensvärk som inte gjorde en alltför glad. Jag har noterat att de månader där det går längre tid så får jag värre PMS och även mer värk, precis som om kroppen verkligen kämpar på för att få igång blödningen. Tidigare har det även varit att när mensen väl kom så släppte all värk, men så är det icke numera…
Så gissa hur det känns när jag idag, med mensvärk från helvetet, allmänt PMS:ig och allmänt omotiverad och nere satt i ett Teamsmöte när vi kom in på ämnet ålder och jag nämnde att jag inte har så många år kvar till 50, och den jag satt med i möte blev alldeles tyst innan hon sa att hon hade trott att jag var betydligt yngre än hennes 38 år. När jag var upp till kanske 30 så fick jag alltid höra att jag såg yngre ut men sen har jag varit nöjd när jag efter det fått höra att jag ser ut som jag är. Tills nu. Det är några andra som också på senare tid gissat att jag är betydligt yngre än vad jag är. Men just nu, när allt bara känns eländigt och värken, som sitter i hela kroppen på mig, precis som när jag var i 20-årsåldern, motivationen i allmänhet tryter, tröttheten översvämmar en så känns det faktiskt rätt trevligt att få höra att man ser yngre ut än vad man är. Särskilt som man känner sig som snarare 70 än 47.
Fast det är klart. Jag tycker ju att jag på ett sätt stannat kvar mentalt i att vara runt 30-35, även om tröttheten, kroppen och knoppen visar på typ det dubbla. Så sammanfattat:
Min hjärna säger att jag är runt 33-35
Jag känner mig som 70, minst
Jag ser ut att vara under 40
Jag är 47.
Jag tror minsann att jag ska förtränga allt vad ålder heter
Jag städade i mina lådor och hittade det resultat på personlighetstest som jag gjorde inför en utbildning för två år sedan. Det är rätt kul att läsa det! Undrar bara om min omgivning ser samma sak eller om det enbart speglar min syn på mig själv?
Mina topp 3 styrkor enligt testetMitt styrkeporträtt
Genom att se på det så påminns jag i varje fall och inser även det jag behöver tänka på och som kanske inte alltid är så positivt och som jag kanske behöver jobba med.
Mina överdrivna styrkor som kan bli till min nackdel
Det är bra att ibland bli påmind om sin egna komplexitet och att man inte enbart är bra och alltid har rätt utan tvärtom, att man är mänsklig med brister och fel. Brister och fel som man kan jobba med.
När jag läser det så slås jag ändå under det som står under mina topp 3 styrkor:
…Men du riskerar att bränna ut dig om en aktivitet eller till och med en person förlorar sitt syfte, då det undergräver glädjen för dig. Men så länge innebörden och syftet är intakt, och i synk med dina perspektiv, då jäklar!
Det är väl lite där jag befinner mig just nu. Det känns som det där syftet är förlorat. Jag saknar motivation, glädje, engagemang. Jag försöker hitta den där jag är idag, men lyckas inte riktigt. Jag försöker hitta den på annat håll, men lyckas inte med det heller. Jag söker nytt jobb, men hittar inte riktigt rätt. När något börjar kännas intressant så är tydligen inte jag intressant nog. När jag är intressant så känner jag att något saknas och hoppar av. Som nu precis. Jag sökte ett jobb. Jag fick komma på intervju innan jul. Fick komma på en andra intervju och nu ville de ha referenser men istället för att ge dom referenser valde jag att hoppa av. Det var så mycket som kändes bra men det var några saker som tillsammans blev för negativt för att jag skulle våga gå vidare. Det handlade om 100% närvaro på kontoret och inga möjligheter till att arbeta hemifrån. Det handlade om lönesänkning på över 11%. Det handlade dessutom om att det skulle vara sex månaders provanställning. En av sakerna hade kunnat gå. Även två. Och i vissa lägen samtliga tre, men som det var nu så vågade jag inte.
På ett sätt så ångrar jag mig, även om jag vet att det var rätt för mig just nu.
Samtidigt, jag vill bort. Jag vill annat. Jag behöver komma bort! Jag mår på ett sätt bättre nu än vad jag gjorde i våras men likväl, jag mår inte bra som det är. Visst är det på väg åt rätt håll, men jag vet ju att det kommer att bli bakslag. Jag vet också att varje bakslag gör mig svagare och det blir svårare och svårare att hantera.
Jag förmodar att jag skulle behöva söka hjälp, men vet inte riktigt var jag skulle få den, var jag borde vända mig.
I alla år har USA varit Landet med stort L. Landet där drömmar kunde bli sanna. Landet där alla kunde finna guld. Är det så idag?
Jag hör och ser vad som sker inom politiken i det landet. Jag såg hur man först valde en narcissist som levde i en egen liten fantasivärld. En man som sedan skulle ställas för såväl krigs- så som bli åtalad för bokföringsbrott, åtalad för hantering av hemliga dokument och vid två tillfällen även bli åtalad för att försöka fiffla med valresultat.
Jag såg hur den här narcisstiske mannen efterträddes av en 4 år äldre man som världen emellanåt sett förundrat på och undrat om hans ålder påverkat hans presidentskap negativt.
Jag ser hur den där narcissistiske mannen än en gång försöker komma tillbaka till Vita huset, men nu är han dessutom ärelysten för att få hämnas alla som gjort något oförrätt, riktigt, eller inbillat mot honom. Till min förvåning verkar det gå bra för honom. Skrämmande bra. Nu senast så fick han ju en ”storskredsseger” mot din motståndare. Fast det är klart, de personer som kommit upp i diskussion för att kunna bli utmanare till honom har inte direkt varit felfria de heller. Detta får mig att fundera på om det där landet i väster verkligen inte har något bättre att komma med? Om inte, vart kommer detta leda? Jag blir orolig!
Jag ser även på andra sidan jorden hur en annan man, herre över ett annat land, ett land som ses som ett av, eller kanske till och med det mest slutna landen, försöker hävda sig genom att ta fram kärnvapen och utföra kärnvapentester.
Inte långt därifrån har vi den tredje maktgalen statsledaren som ”lever på minnen från fornstora dagar” i en enormt stort, men inte så rikt, land. En man som enligt det som framkommer i media är paranoid (av fullt förståeliga skäl med tanke på att han varit bra på att göra sig ovän med andra). En man i vars land det verkar vara mer regel än undantag att man som högt uppsatt inom militären, inom regeringen etc riskerar att dö en ”mystisk” död om man är av annan åsikt, eller anses vara besvärlig.
Vart kommer framtiden att leda oss om dessa män får fortsätta leka med världen som sin egna sandlåda? Jag vill inte tänka tanken, men kan ändå inte låta bli och oroas. Hur mycket kommer de hinna med att skada, fördärva och förstöra innan de blir stoppade? Finns det inte någon, kvinna, man, groda eller ja, vad som helst, som kan ta över och vara en bättre ledare än vad någon av dessa någonsin kan bli? Visst borde det finnas någon?
Fast det är klart. Kollar man på våra svenska politiker så börjar man ju tvivla. Fe vi lyckats få fram, oavsett politisk tillhörighet så är det inte mycket att hänga i granen. Och om det inte finns något att hänga i granen, ja, då brister äve. Hoppet
Jag hade årets medarbetarsamtal med min chef i veckan. Det fick väl bättre än förväntat men absolut inte bra. Tack och lov så finns det personer runt mig som finns där, som hjälper mig att hålla huvudet uppe. Människor som vista kärlek och visar att de anser att det finns ett värde i mig. Synd bara att en kompis fick bli lidande då vi senare under dagen träffades och hon fick bli en slasktratt. Det var inte min mening men det var bara det där samtalet som uppfyllde mig.
En sak som särskilt hängt kvar sedan samtalet är att jag fick bekräftat att det jag hade hyrt ryktesvis stämde. Jag skulle bli ansvarig för ett stort, och viktigt projekt. Saken är den att jag redan innan flaggat för att jag har så att det räcker och blir över, och att jag idag inte riktigt hinner med. Men det spelade ingen roll. Jag skulle få ta det hela. Enligt min chef så hade jag inte alls lika stor belastning som mina kollegor och därför kunde jag ju ta den. Samtidigt är min chef missnöjd för att jag inte levererar mer och snabbare, men allt beror ju på att jag inte hinner mer. Men så gör jag inte heller som några av mina andra kollegor, dvs går upp klockan fem och sätter mig och jobbar sen fram till sju på kvällen och sen jobbar lite till. Där tänker jag inte hamna. Det är jag skyldig min familj. Frågan är ens om jag skulle klara det innan sjukskrivning var ett faktum.
Efter en relativt lugn vecka ändå så var det otroligt skönt att på fredagen stänga ner datorn i vetskap om att jag nu skulle vara ledig i 1,5 veckor. Jag har varit, och är rätt sliten, men vem är inte det så här års?
Under natten så sov jag oroligt och drömde om det där projektet. På morgonen när jag vaknade så kände jag hur hela kroppen spände sig och de spände sig allt mer. Tankarna rusade runt i skallen på mig och gick fortare och fortare, samtidigt som kroppen bara drog ihop sig mer och mer. Jag kände hur axlarna drogs upp, andningen blev snabbare och snabbare, och ytligare och ytligare. Det var som om det var ett stort svart hål som drog in allt och att jag höll på att tappa kontrollen. Det susade i huvudet och diandet bara ökade. Det kändes som om jag skulle implodera. Jag förmodar att det var en panik- och/eller ångestattack. Jag grät hysteriskt. Andningen blev bara ytligare och snabbare och jag insåg att jag måste lugna ner mig. Jag insåg att jag måste fokusera på andningen. Jag gjorde det. Samtidigt så höll A om mig. Nära.
Andas in (en, två, tre, fyra), håll andan (en, två, tre) , andas ut (en, två, tre, fyra). Andas in…
Tillslut kunde jag känna att fokuset på andningen gav verkan och spänningarna lossnade. Susandet i huvudet försvann, gråten stillade sig, axlarna åkte ner, om än inte till normalläge, men ner. Spänningen släppte.
Jag förmodar att det hela var bara en följd av nattens drömmar, och att drömmarna kom för att jag, min kropp och hjärna ville bearbeta allt, för att därefter kunna gå in på ledighet. Jag hoppas verkligen att det var så. För så här kan jag ju inte ha det. Så där dåligt kan man ju inte må. Då behöver jag söka hjälp.
Nu har det hunnit bli söndag och julafton. Nattens drömmar var mer normala. Dagen har varit bra. Julafton har varit bra. Visst, jag är trött, men det är väl de flesta. Visst, jag känner mig lite sköt, men samtidigt så bortser man det där med jobbet så känner jag att jag har det rätt bra. En underbar man som finns där för mig, två barn, Sofi och för sig ständigt tjafsar, men som är rätt bra och som gör mig mig så oerhört stolt. Jag har ett jobb som jag bortsett från en sak gillar, och där jag, bortsett från en person, får mycket positivt ifrån. Jag har det rätt bra, och det är DET som jag ska fokusera på. Det andra får jag lära mig hantera. Och där måste jag se till ge mig själv de bästa förutsättningarna för att kunna göra det. Och där kommer att ta hand om mig själv på första prio. Nu blir det bra mat, bra motion, bra återhämtning.
Och inte för att förglömma. Det spelar ingen roll vad hon tycker. Jag kommer att fortsätta säga ifrån när det är för mycket. Jag kommer att fortsätta göra mitt bästa för att leva som jag lär. Jag kommer att fortsätta trycka på att vi inte kan göra några undantag, att vi har ett visst reglement att förhålla oss till Jag är stolt paragrafryttare. Det ska jag fortsätta vara. Det är därför jag en gång anställdes. Jag är så pass senior och är det något som jag kan, så är det arbetsmiljö och arbetsmiljölagstiftning.
Jag vet, det är ett i-landsproblem men jag har ett dilemma.
Uppfödaren där mina tre dvärgvädurar kommer ifrån hörde av sig till mig idag. En gemensam bekant i kaninvärlden ska lägga ner sin uppfödning av den specifika kaninrasen som han fött upp och söker nu med ljus och lykta efter nya hem till sina tre sista kaniner och då hon vet hur mycket jag gillar just den här typen av kaniner kom hon att tänka på mig… Till saken hör att jag på senare tid har mer och mer funderat på att skaffa en kompis till min lilla ”prinsessa”. Henne köpte jag av han som ska lägga ner sin uppfödning.
Så nu är frågan, ska jag köpa kompis till min prinsessa? Hon bor ju helt själv då. Klokast vore då att ta honan för annars skulle kompisen inte kunna flytta ihop med henne förrän han blev kastrerad, och med tanke på att de är utekaniner så går ju inte det förrän till våren. Samtidigt så har jag ju funderat på att para henne, men varit rädd för att få ungar som jag inte kunde bli av med. Så nu är jag i valet och kvalet, ska jag eller ska jag inte..?
Vissa dagar är bara ”sånna” och man bara vill ge upp. Tack och lov så finns det människor runtomkring en som ser, finns där och stöttar och uppmuntrar. Som vågar säga ifrån.
Idag sa jag ifrån, men blev tillsagd av min chef att inte ta diskussionen där i det forum som vi var i. Jag tog ett steg bak, men skiten fortsatta att hagla. Ett totalt vidrigt beteende utspelade sig framför mig och jag fick inte göra något. Min chef gjorde inget heller utan lät de fortsätta. Ett 20-tal personer var med på mötet och såg det ske. Ingen sa något eller gjorde något för att avbryta. Först i slutet av mötet stiger en kollega fram och uttrycker sin syn på det hela, vilket är totalt emot det vidriga som hänt. Jag skämdes som en hund för den första kollegans vägnar. Jag skämdes för min chef och dennes obefintliga agerande (mer än att säga till mig) och att hon lät det fortgå.
Efteråt så ringde min chef upp mig. Jag stod på mig. Jag är inte en person som kan stå helt tyst bredvid och se hur en person beter sig riktigt illa åt mot en annan person. Jag vill inte bli en sådan person. Jag sa att jag skämdes. Jag skämdes för beteendet som uppvisats och skämdes för atg jag lät mig tystas. Och jag berättade att jag hade ringt upp den utsatte (en extern person) och bett om ursäkt för min kollegas vägnar. Och jag sa att jag stod för det. Jag sa att jag inte vet hur jag ska agera eller vad jag ska göra. I ena stunden så får jag höra att jag inte tar ägarskap och i nästa när jag för det, i mötet som jag kallat till, så blir jag tystad och får inte göra något när någon uppenbarligen beter sig riktigt illa åt. Jag får då veta att jag borde stoppat och sagt att dom diskussionerna kunde vi ta vid ett annat tillfälle. Jag förstår inte varför inte vår chef hade kunnat komma in där och säga det. Kanske för att inte heller hon kom på just den formuleringen där och då?
Efteråt ringer även kollegan som sa ifrån och frågar hur det är. Han berättar att han pratat med vår chef och berättat att han är besviken på dennes obefintlig agerande. Det är så skönt att få höra det.
Ännu senare hör den utsatte ifrån sig och berättar att hon fått ett Mail från en av de deltagande högre cheferna. Denne skriver att dennes verksamhet inte alls höll med i kritiken eller det som skett. Tvärtom så hade allt varit bra. Det stärker mig. Det är inte bara jag som tycker att det var pinsamt det som hände.
På kvällen så kommer den upp i mitt flöde från @ledarcoachen.
Det var precis vad jag behövde påminnas om.
Jag är inte ansvarig för varken min kollegas avskyvärda beteenden, inte heller för min chefs oförmåga att säga stopp och bara låta någon av hennes direkt underordnade bete sig hur som helst.
Jag visade styrka när jag försökte säga stopp. Och när jag ringde och bad om ursäkt även om det inte var jag som hade betett mig fult.
Och det är ok att det hela tog så mycket energi av mig att jag inte fick så mycket mer gjort. Det här mötet var ett möte som jag oroat mig för sedan veckor tillbaka och framförallt de senaste dagarna och hela helgen. Jag hade haft en knut i magen hela helgen i oron för att något skulle balla ur, även om jag i min vildaste fantasi inte kunnat föreställa mig något sådant som det sen blev. Och när det sen blev så… Jag har redan innan bett om att få slippa ansvara för detta område just för att det är så mycket om är med det hela tiden, men min chef vägrar. Och jag mår bara sämre. Så jag får väl helt enkelt acceptera att den uppgiften dränerar mig helt på energi och att det är något som verkligen påverkar min upplevda arbetsbelastning. Det är inte fel på mig.
Jag måste bort. Jag är inte på ett ställe som är bra för mig. Det är ett bra ställe för någon annan, men inte för mig. Någonstans finns ett ställe som även är bra för mig och som jag är bra för. Där vi är bra för varandra. Frågan är var och hur jag hittar dit?
”Hej! Jag heter X och arbetar för Y som rekryterare och jag hittade dig på LinkedIn. Jag hjälper företaget XX att hitta deras nya…Låter det intressant?
Jag svarar att jag söker inte efter något särskilt just nu, men visst kan det kanske vara det och så ställer den som ringt upp några frågor till mig. Det jag förvånas över är hur snabbt frågan om lån kommer upp. I så gott som alla fall så har jag fått frågan om löneanspråk väldigt tidigt i ”diskussionen”, som många av dessa personer vill kalla det för. Jag väljer att kalla det för intervju, för det är ju vad det handlar om. De ställer en massa frågor som jag ska besvara och jag ställer frågor som jag hoppas få svar på för att då veta om jag är intresserad av tjänsten/företaget. De senaste gångerna har jag i detta läge svarat att mitt löneanspråk är marknadsmässig. Då kommer alltid frågan vad det är, spannet är ju så stort. Jag hänvisar till min långa erfarenhet, min breda kompetens etc. men vägrar säga något mer. Här pressas det ännu mer:
”Du förstår, vi vill gärna veta att du ligger på rätt nivå så att vi inte lägger ner en massa tid och att dina förväntningar ligger alldeles för högt. Det skulle ju bara vara slöseri med vår tid. ”
Nu var det ju faktiskt de som letat upp mig, visat sitt intresse för mig och de som vill att jag ska söka jobbet hos dom. Jag ber då om det omvända, jag vill ju veta om jag slösar min tid. Dessutom så är det ju inte bara den faktiska lönen som spelar roll, det är mycket som bidrar. Hur många veckors semester erbjuds det i tjänsten? Får man ATK? Friskvård? Bonusar? Om det är resor i tjänsten, får man restidsersättning? Är det fasta arbetstider eller är det flextid? Hur ser de på att jobba hemifrån? Är det helt ”nej” eller är det ok att göra det någon dag i veckan? Hur många i så fall? Erbjuder företaget andra förmåner? Allt det här är ju sådant som spelar roll i längden, inte bara den fasta månadslönen. I vissa fall kan sådana här saker överväga betydligt mer än att lönen är densamma eller mer än den jag har idag. Jag försöker förklara det, men det spelar oftast inte någon som helst roll. De vill inte ta till sig detta. De vill veta mitt löneanspråk. Senast idag så hade jag ett sådant samtal och då fick jag som svar att dom bitarna kom i nästa steg OM jag kom så långt. Jaha, nu var det DE som kontaktade mig, inte tvärtom. Jag fattar det som att det då är de som vill att jag ska bli intresserad av att jobba hos dom. Eller har jag missuppfattat något? Ska inte de försöka få mig att vilja jobba för dom? Jag säger dock inget, tänker bara det tyst för mig själv.
Idag så fick jag i varje fall ett spann som skilde sig på totalt 15000kr. Den var marknadsmässig beroende på de faktorer som spelar in, om än lite lågt. Googlar man på yrkestiteln så får man snabbt ett svar. Överst får jag en länk till arbetsförmedlingen där det står
”Den viktade genomsnittslönen för alla yrken inom yrkesområdet är 48 600 kr. För det lägst betalda yrket inom yrkesområdet tjänar 10% av de anställda mindre än 37 800 kr. För det högst betalda yrket inom yrkesområdet tjänar 10% av de anställda mer än 63 000 kr.”
Hur skulle det vara om företagen började kolla på dom här faktorerna och sen komma med information om att de har tänkt sig en minimilön på runt X-Y kronor men beroende på erfarenhet/kunskaper etc så kan det bli mer. Tänk så mycket lättare det vore för alla parter! Men tydligen så är det inte så smart och klokt som jag tycker. Tydligen så kan inte arbetsgivarna säga något sådant. Och en sökande får absolut INTE fråga om det.
Hur det gick med det där jobbet och den där rekryteraren som kontaktade mig? Jag gissar att min vägran om att ange några löneanspråk var till min nackdel. Men det gör inget. Jag känner ju till företaget och det jag vet är bra, men det här intrycket som jag fick nu… Att rekryteraren ansåg sin tid vara betydligt mer värdefull än min, att det propsades på så om exakta siffror men vägran om att ge mig mer information. Tack, men nej tack. Lycka till. Visst är det trevligt när min profil uppmärksammas och att jag anses vara intressant nog för att kontaktas. Men det är idag inget unikt. Det är rätt vanligt förekommande. Jag borde vända på frågan som arbetsgivarna brukar ställa senare i processen
”Vad är det som gör att du söker den här tjänsten hos oss?Vad är det hos dig som gör att vi ska välja dig?”
till
”Vad är det som gör att ni tycker att jag och min profil är intressant för er? Varför ska jag vilja jobba hos er?”
Läser https://www.expressen.se/ledare/linnea-lindquist/-skamkultur-gor-att-barn-satts-i-fel-klass/ och instämmer i flera delar. Sen vet jag inte om det handlar om ”hederskultur” på det som jag får intryck från gällande skribentens text. Det ger intryck av att det handlar om invandrare som tar dessa beslut, vilket inte min bild är. Jag tror att detta är något som egentligen berör såväl svensk- som utlandsfödda oavsett religon, ursprung eller liknande.
Första gången jag kom i kontakt med problematiken av barn med specialbehov där föräldrarna ansåg att barnet skulle behandlas som de andra barnen var när jag under slutet av 90-talet arbetade som lärarvikarie. Det var en elev i en av de klasser där jag vikarierade upprepade gånger som var känd för att kunna bli fysisk och som hade en elevassistent med sig under hela skoldagen. Innan mitt första vikariat i den klassen så fick jag information om elevens situation, att det fanns en diagnos men föräldrarna ville inte att skolpersonalen skulle känna till den då de var rädda för att deras barn skulle bli annorlunda behandlad. De hade gått med på en assistent, men det var med näppe.
Vid ett av mina vikariat i klassen så fick jag verkligen känna på den här elevens ”problem” efter att jag hade försökt tillrättavisa ett störande beteende. Eleven flög på mig och tog tag i mitt hår och vägrade släppa. Assistenten satt kvar på sin stol och lyfte inte ett finger, utan det slutade med att klasskompisarna fick hjälpa mig att komma loss. Kvar i elevens hand fanns två stora tussar av mitt hår…
Efter den här incidenten har jag många gånger funderat på hela den här situationen med eleven och dennes förutsättningar, mående och situation. Frågan är vilket som hade varit bäst i detta fall? Hur hade det varit om den personal som kom i kontakt med eleven hade bättre känt till dennes begränsningar och behov? Som det var nu så hade eleven flugit på mig, men det var inget ovanligt att utbrott av den här typen skedde och flera av klasskompisarna hade tidigare blivit oprovocerat påhoppade under skoltid av sin klasskompis. Vilken studiero ger det till övriga klassen att veta att de när som helst kan bli påhoppade av en annan elev i klassen? Det här var en klass med någonstans mellan 26-32 elever så det påverkade rätt många andra, utöver personalen.
Sen har vi frågan om eleven i fråga. Hur kändes det efter en sådan situation för den här personen? Fanns det oro mellan gångerna att något liknande skulle kunna hända igen?
Under min tid som vikarie så hade jag ett längre vikariat på en termin på en högstadieskola där jag undervisade i matte och NO. I en av klasserna som jag hade, en 8:a så var det 31 elever (om jag inte minns fel). Den som var bäst i matten hade redan fått börja i en matematikskolan för elever i 1:an på naturvetenskaplig linje på gymnasiet och den som var sämst var i grundskolans mattebok för 3 årskursen, och även den var svår för den här eleven. Försök att ha undervisning där! Nu vet jag att idag tycks mycket av undervisningen vara sådan, vilket jag inte förstår hur lärarna fixar!
Hur som, den här eleven som hade svårt med matten hade även halkat efter i de andra basämnena och fick därför gå hos en specialpedagog. Där hade föräldrarna pushat på för att deras barn skulle få den hjälp som behövdes. Dock så tvivlar jag på den där pedagogens förmåga att se och hantera åtminstone den här eleven, med tanke på att framstegen kanske inte uteblev, men var i alla fall nästintill osynliga med tanke på att treans matteboken hade fått hänga med den här eleven så länge.
En dag i veckan så var det elevens val där eleverna själva kunde välja vilket ämne de jobbade med och kunde då gå få hjälp av en lärare inom det ämnet. Den här eleven valde i regel matte och kom därmed till mig. Matten var inte någon favorit hos de andra eleverna så ofta så fick vi vara själva. Jag försökte förklara matten, eleven sa att det nu var begripligt, jag såg på kroppsspråk och minspel att så inte var fallet, förklarade på ett annat vis och fortsatte försöja hitta nya sätt att förklara på tills jag såg att eleven förstod. Samtidigt så var jag noga med att vara tydlig med att jag ville att eleven skulle vara ärlig, hade inte min förklaring förståtts så ville jag veta det så att jag fick möjlighet att tänka om och tänka på nytt. I slutet av terminen hade vi kommit en bit på väg och det var allt lättare att erkänna när det var svårt att förstå.
Under de här tillfällena så berättade den här eleven lite om sig själv men framförallt om sin skolgång och de bemötande som varit från personal under grundskolans åtta år. Främst så förskräcktes jag av den där specialpedagogens bemötande. Enligt eleven hade specialpedagogen förkunnat att det ”aldrig skulle kunna bli något av dig med tanke på att du inte kan lära dig något”. Under den här terminen så jobbade jag även mycket med att riva dem bild av sig själv som det här hade gett eleven. Jag berättade om prinsessan Viktoria som är dyslektiker och som ändå av de flesta ses som en klok person. Jag berättade om en kille som jag hade hört talas om som inte hade klarat av grundskolan pga inlärningssvårigheter gällande svenska, engelska och matte som nu hade ett eget företag, med flera anställda och som gick riktigt bra etc. Jag försökte hjälpa den här eleven att inte fokusera på det denne inte var så bra på utan att fokusera på det denne var bra på. Bland annat så fanns det ett stort intresse som man mycket väl kunde jobba med, och det utan några vidare studier. Jag var tydlig med att erkänna att det är svårare att lyckas när man inte har några bra betyg, men inget är omöjligt. Under den här terminen fick jag se den här eleven växa.
Halvvägs in i nästkommande termin så fick jag komma in på en kortare vikariat på skolan igen och möttes då vid ett tillfälle, när jag var på väg mellan två lektioner den här eleven igen. Under den föregående terminen hade jag aldrig sett denne vara med några kompisar utan alltid varit själv. Nu var det ett glatt kompisgäng som jag möttes av där ”min” elev såg ut att vara mittpunkten. När eleven fick syn på mig sken han upp och bad kompisarna att gå vidare för han skulle komma snart. ”Jag ska bara prata med henne där”.
”Vet du, jag är i 5:ans mattebok nu!”
Det var en helt annan person som jag möttes av nu. Jag hade någonstans anat att den här personen fanns där någonstans. Jag kände igen mig i så mycket, och jag var nu så glad för att den här personen hade fått komma ut. På samma sätt som min kemi-/biologilärare på gymnasiet hade sett mig, och sett att det var mitt självförtroende som spökade, så hade jag sett den här eleven och känt igen mig. Jag tror inte att det jag gjorde under den där terminen var hela nyckeln till vändningen, men jag hoppas och tror att jag hjälpte till på vägen. Och det är det jag ser och önskar. Jag önskar att de som behöver extra stöd kan få det utifrån sina behov, oavsett om det handlar om att de behöver hitta självförtroende, har svårt mer inlärningen eller kanske till och med är precis tvärtom, har väldigt lätt för sig. Alla borde ha rätt att få den stöd de behöver utifrån sina behov och förutsättningar. Alla borde ha rätt i att bli utmanade till den grad som de behöver. Och alla har rätt till en lugn och trygg skolgång.
Sitter på Lillasysters träning och ser på tjejerna som spelar ute på plan och ser hur de flesta har short eller tights och en vanlig t-shirt eller träningströjor på sig. Men så hajar jag till när en av tjejerna kommer med en tight linne/topp som lämnar magen bar och tights med glittrigt band runt midjan och som slutar precis under skinkorna. För mig känns det fel. Det känns helt fel på en tjej på 8-9 år. Hade det varit på dansträning så hade det kanske känts mer rätt, men nu är det innebandy det handlar om.
Men om man bortser från om det är dans eller innebandy, när är det ok att bara armar, bar mage och korta tights?
Efter saker som hänt på jobbet, både sådant som jag skrivit om här, men även lite andra saker så har jag insett att jag verkligen, för mitt välmåendes skull, behöver ge mig ut och söka efter något annat om jag ska orka på sikt.
För ett tag sedan så såg jag en ledig tjänst på LinkedIn som jag sparade för att kolla på lite senare. Den var lite intressant, men jag var ändå osäker. Jag hann inte göra så mycket mer innan rekryteraren för tjänsten ringde upp mig. Efter lite fram och tillbaka så valde jag att kontakta en person i mitt nätverk som jobbat på företaget. Jag ställde lite frågor till henne och svaren gjorde mig mer nyfiken på tjänsten. Efter en intervju med rekryteraren och ett personlighetstest så var det dags för att träffa rekryterande chefen och företagets HR. Det mötet var mycket intressant så när jag kom ut därifrån så visste jag att jag ville ha jobbet. Jag ville jobba med den där chefen och jag ville jobba på det där företaget! Samtidigt så kände jag på något sätt att även om vi connecta bra så kändes det inte som om jag skulle få jobbet. De skulle träffa ett par andra sökanden och sen höra av sig. Eller bättre sagt ”Så i slutet av nästa vecka kommer du få höra av oss eller ”rekryteraren””. Och just det sistnämnda fick mig att tvivla än mer att jag skulle få jobbet. Så när det började närma sig den dag som jag skulle få besked så var jag helt inställd på att inte bli erbjuden tjänsten. Så när telefonen ringde och det var rekryteraren på andra sidan tråden så förstod jag vad som komma skulle.
Så häri efterhand så känner jag mig så klart besviken, men framförallt lättad. För även om jag fått ett så gott intryck så tycker jag att oviljan hos den rekryterande chefen att själv meddela att de valt att gå vidare med någon annan är lite fegt. Jag kan tycka att det inte är så mycket begärt att i alla fall ta de där minutrarna det tar att ringa upp de som man har träffat och informera om det själv.
Men främst så är jag glad. Jag är glad för att jag vet att det är rätt att ställa höga krav på sitt kommande arbetsgivare, och att man inte behöver hoppa på vad som helst. Jag är inte desperat, långt ifrån. Visst vill jag vidare, men inte till vilket pris som helst. Någonstans finns en verksamhet och en tjänst som är den rätta för mig. En dag ska jag finna den. Tills dess så får vi hoppas att så många dagar som möjligt kommer att kännas så som jag känt de senaste två, tre arbetsdagarna, dvs gemenskap, arbetsglädje, känslan av att vara uppskattad och betydelsefull
Jag brukar i början av dagen kolla ”mina minnen” på Facebook och idag kom denna upp
Det påminner lite om hur det ser ut nu för mig, med undantag av avdelningen. I alla fall än så länge. Nu är det stora nerdragningar på jobbet. Det känns som om det allmänt är kaos där. Och inte blev det bättre igår heller när facket hade ett informationsmöte för sina medlemmar gällande årets löneförhandling. Det de ville säga var att företaget vägrade att förhandla med dom. Visst hade de gett information men när facket hade frågor så vägrade de svara och istället sa de att då får det bli en förhandling mellan Almega och fackförbundet centralt. så där står de idag.
Så de försöker jag hålla humöret på topp. Och ögonen öppna efter ny arbetsgivare. Det här är inte samma företag som jag började på för två år sedan.
Telefonen ringer. Det är ett för mig okänt nummer. Jag svarar. En kvinna presenterar sig och berättar att hon har passerat vårt hus och sett vår aroniahäck och undrar om hon får komma och plocka. Vi behöver ju inte bären från 50 m överfull häck så jag säger att det är ok.
När jag Stig och lagade middag såg jag att två personer stod och plockade av bären så jag gissade att det var kvinnan och hennes väninna. Tiden gick och de avklarade meter efter meter av häcken. Ett bra tag senare var hela häcken plockad. 50 m överfull häck var nu mer eller mindre tom på bär. Alltså, det var inte riktigt det jag hade tänkt mig när hon frågade. Visst, vi behöver inte så mycket bär själva, men det kändes inte helt ok att de kom och länsade buskarna helt och hållet heller. Jag hade ju tänkt ge kaninerna en del. Och plocka och torka en del. Kanske även göra lite marmelad.
Jag borde kanske gått ut och sagt till att vi ville ha kvar lite själva också, men för en gångs skull ville jag inte ta en diskussion. Däremot kan jag inte låta bli att fundera på vad som är ok och vad som inte är ok. Jag tror inte att jag skulle kunnat med att tömma ett träd/buske/häck helt med bär/frukt om jag hade fått plocka hos någon. I alla fall inte om personen uttryckligen hade sagt att hen ville få bort allt
Häromdagen var jag på föräldramöte på Lillasysters skola och där var det en förälder som väckte frågan om begränsningar i maten. På denna skola, som är upp till trean så finns det begränsningar i hur mycket mat barnen får äta, men när de flyttar till mellanstadiet inom samma rektorsområde så får de äta så mycket de vill, förutsatt att de äter upp. Både rektorn som är rektor för både skolorna och bambatanten protesterade och sa att så var det inte. Då jag vet att det visst är så, E har ju nu påbörjat sitt fjärde år på den andra skolan, och hon har nämnt det ett antal gånger under dessa år, och att det är så även om det är tidigt på dagen, så det handlar inte om att det råkar vara massa mat över som rektorn försökte med. Jag tänkte då, precis som jag tänkt så många gånger förut att är det inte så att det viktigaste är att barnen blir mätta och klarar av resten av dagen? Det satsas mycket på att barnen ska röra sig på den här skolan, men maten då? Det mest grundläggande för att orka lära sig, för att orka röra sig. Det finns ju barn som bor i familjer där skollunchen blir den viktigaste måltiden på dagen…
När jag sen såg denna så fick det mig osökt att tänka på diskussionen som varit och skolans inställning där. Och jag kan inte låta bli att mer än hålla med om att är det inte det bästa att barnen blir mätta?
Det var en till sak som jag slogs av under detta föräldramöte. Det nämndes att treorna skulle få åka iväg på simlektioner vid två tillfällen i höst. Efter det ska barnen kunna simma 100 m. Klarade man inte det så skulle man som förälder åka och träna med sina barn så att de lär sig. Jag blev rätt irriterad. Det finns så många barn som inte kan simma. Det finns många föräldrar som inte kan simma, och då tänker jag främst på de som inte är uppvuxna i Sverige och fått ta del av skolans simlektioner. Och så finns det de som inte har råd att åka och simma med sina barn. Visst finns det sjöar, men de är inte varma så länge till. Nu är ju detta inte något problem för oss. Vi har råd med privat simskola, men det är ju så många som inte har råd med det. Hur orättvist blir inte det?
En vän till mig la upp på Instagram ett inlägg om hur irriterad hon var då hon ett tag försökt få hjälp av sin vårdcentral pga rodnad efter fästingbett. De har inte tyckt att det är något att oroa sig över. Tillslut vände hon sig till borrelia.se och där fick hon konstaterat att hon hade just det. Lista om sig till annan vårdcentral blev det för henne och hennes familj då. Detta fick mig att komma ihåg att jag också fick ett fästingbett i somras och som jag funderade på ett tag efter lite på om det var något. Jag kollade då med A som tyckte att det var rött, men inte mer än vad det brukar bli för mig när jag fått fästingbett. Sen har jag inte tänkt på det något mer. Förrän nu då. Och tur var väl det!
Till skillnad mot min vän så hade jag inga problem alls med min vårdcentral. Lite mer än en timma efter att jag ringt dom så körde jag, på väg hem den vårdcentralen in till apoteket för att hämta ut antibiotika. Skönt när det är effektivt och allt fungerar!
Och skönt om det är så att mitt mående hänger ihop med borrelian!
Lördag kväll. Sitter i soffan och lyssnar på en bok men hör inte då tankarna snurrar runt. De handlar om allt och om inget. De handlar om familjen. Om innebandyn. Om nästa helgs kräftskiva. Om drömmar. Om kaninerna. Jobbet.
Jag känner att jag redan saknar innebandyn. Inte så att jag saknar det jobbiga så klart, utan det roliga. Samtidigt så kommer mina reflektioner till en och samma slutsats. Det är bra att jag slutade. Jag är inte rätt person för det. Jag har inte rätta personligheten. Jag har inte rätta tålamodet. Jag har inte rätta fysiken. Och jag är helt enkelt för udda. Nu är det dags för att lära mig leva med innebandyn från sidan. Som mamman som sitter på läktaren och därifrån stöttar sitt barn. Där jag enbart behöver tänka på henne och hennes behov.
Jag känner mig vilsen, men samtidigt lugn, men lite mot det vemodiga hållet gällande jobbet. Om jag tyckt att det varit tufft och mycket förut lär det bli värre nu i höst och i vår. Vi hade blivit lovade en ny kollega genom det förvärv som företaget gjort, men nu blev det inte så. Personen ifråga sa upp sig och pga besparingar så har man bestämt att inte rekrytera någon ny till tjänsten. Samtidigt så är det fullt upp med integrationen av det där nyförvärvet. Dessutom så verkar det vara flera förvärv vara på gång och dessutom finns det hopp om flera nya, stora affärer.
Jag vill hitta något annat då jag är säker på att belastningen kommer bli än högre. Mycket högre. Nu kanske jag orkar lite mer då jag försökt trappa ner på andra energitjuvar, men samtidigt, ska livet enbart vara jobb? Ska verkligen all energi gå till jobbet och att inte ha något kvar när arbetsdagen är över? Och då ett jobb som man inte känner helt fullt för? Ett jobb som allt mer kommer från det som jag en gång föll för, dvs att man gjorde som man sa. Att man inte bara sa säkerheten först, utan även menade det. Att man satsade på det för att idag istället enbart dra ner på det och de resurser som läggs för att hålla standarden.
Samtidigt, vad är det jag vill göra? Typ samma som idag? Något helt annat? Hur mycket kan, och vill jag göra avkall på lönen? Är jag beredd att göra något helt annat, låta hela min familj få ändrade förutsättningar för att leva så som vi gör idag? Vad är det jag vill ha av min arbetsgivare? Av mitt jobb?
Kaninerna, hur ska jag göra där? Det är trion, eller grisarna som jag kallar dom för då de är riktiga grisar. De är rätt tråkiga. Sen har vi ”Bebisen”. Mammas lilla. Min prinsessa. Hon är ju så ensam i sin bur. Hon får inte så mycket uppmärksamhet som hon egentligen förtjänar. Och så duon, de två som jag är jourhem åt. De får inte heller så mycket uppmärksamhet. Jag vet ju att fick de mer uppmärksamhet och kärlek så skulle de ha mycket potential till att bli två helt underbara individer. Men nu… Just nu finns inte så mycket intresse eller ork att hålla på med kaninerna. Vanligtvis brukar viljan komma efter sommaren, men inte denna gång. Kanske har det att göra med att jag haft dom hemma hela sommaren och att jag inte fått någon direkt paus från dom på det vis som blir när de är iväg på pensionat.
Tankarna snurrar runt familjen. Runt hur Lillasyster verkar må och om hur E mår. Det handlar om kärlek och balans. Om att räcka till och vara en bra förälder. Det handlar om att stötta. Älska. Det handlar även om att ställa krav. Allt för deras bästa.
Det handlar om drömmar. Viljan att resa. Göra saker. Uppleva saker. Drömmar om en sommarstuga. En plats där jag kan finna ro och bara vara. Det kan man ju aldrig om man äger ett hus. Jag drömmer om att renovera vårt hus. Måla om fasaden. Göra om de två små toaletterna. Fräscha upp altanerna. Tapetsera tv-rummet. Renovera köket.
Tankarna snurrar på runt bil. Jag kör med privatleasing och i juni nästa år så går leasingtiden ut. Hur gör jag sen? Ska jag ha bil? Ska jag leasa? Köpa? Eller ska jag skippa bil helt?
Tankarna snurrar på om mina systrar och mamma och allt som varit efter att mamma somnade in. Känslan av ledsamhet när jag ser tillbaka på det halvår som gått och det som varit. Hårda ord, meningsskiljaktigheter, osämja, misstankar och skitsnack.
Som sagt var. Tankarna snurrar på om allt och inget. De snurrar på om allt som gör livet till och de snurrar runt saker som jag sett och hört. Det kommer glimtar både från verkligheten och från serier jag sett, böcker jag läst.
Det är mycket som snurrar i huvudet. Det är då, när jag inser det, som jag inser hur trött jag är. Det är då jag inser att nu bör jag krypa till kojs
Tog en kort paus och kollade in på Instagram där Prickenrosa hade en bild på sig själv i baddräkt och där hon skrev om hur hennes kroppsform förknippades med en massa negativa saker och hur mycket bättre det vore om alla kunde låta bli att sprida skit och negativa kommentarer och hur mycket bättre det vore om folk kunde sprida mer kärlek istället. Där var det en kommentar som var så bra. En person skrev
Det fick mig att fundera. Hur kommer det sig att folk tror att det är ok att kommentera en annans kropp på ett negativt vis? För det verkar ju vara ok att påpeka att någon borde gå upp/ner i vikt, att någon är för biffig, för tanig och behöver träna upp sig, för kort, för lång etc. men om någon kom och sa till någon annan att dennes attityd är osmaklig så får man vara beredd på att få både en smocka och utskällning för ”sådant så säger man ju inte” 🤔
Fast det är klart, jag ska vara sådan så anser jag ju inte att något av det är ok att säga. Dessa två är ju ändå, i mitt tycke, likvärdiga i elakhet och självupptagenhet. Fast det sistnämnda kan man ändå säga på ett sådant sätt att det inte uppfattas lika plumpt. Då kan det vara ok att säga det.
Lillasyster har denna vecka gått intensivsimskola måndag-fredag och i tisdags när vi var på väg dit så betraktade hon sina bara ben och konstaterade att de var prickiga. Det var inte så farligt så jag slog bara bort det.
På onsdagen när jag väckte henne så hade det blivit betydligt värre och nu var hon rejält prickig över hela kroppen. Jag rådgjorde med Farmor som jobbat som sjuksköterska och hon tyckte att vi skulle kontakta vårdcentralen. Sagt och gjort, jag ringde och vi fick tid till att få träffa en sköterska. Stormen Hans hade röjt ordentligt och då vi bor inte alltför långt bort från där det hade regnat som mest i Västra Götaland så var det ett antal översvämningar som vi behövde ta oss runt. Egentligen hade det ju inte varit några problem med att gå, det är ju bara dryga 1 kilometer till vårdcentralen, men vädret lockade inte till några promenader direkt. Vi lyckades ta oss till vårdcentralen och 25 minuter efter den tid som vi hade fått så fick vi komma in till sköterskan som konstaterade nässelutslag troligtvis orsakat av någon allergisk reaktion.
Den dagen blev det ingen simskola, dit hann vi aldrig. Vår teori om att det var kloret i bassängen som orsakat det hela kunde vi däremot förkasta på torsdagen då vi konstaterade att duschen fick utslagen att komma fram, men direkt efter lektionen, när hon kom upp från bassängen så syntes knappt någonting…
Detta var dock inte den kalabalik som inlägget är döpt efter. Nej, den skedde innan besöket på vårdcentralen. Vi hade ätit frukost och skulle dyka av. Jag stod vid kylskåpet och skulle ställa in kylvaror när Lillasyster kom och kramade om mig bakifrån. Jag kände att det fick mig att nästan tappa balansen så jag bad henne släppa, men det gjorde hon inte. Jag hann säga det några gånger innan jag verkligen tappade balansen och började falla bakåt, dvs rakt på henne. Det enda jag kunde tänka på då var att jag INTE fick ramla på henne. Jag känner hur vi både staplar några steg bakåt och jag hinner upprepa tanken flera gånger innan vi rasar ner på golvet.
Ja, jag lyckades att inte hamna så mycket på henne
hinner jag tänka innan jag inser att jag inte riktigt landat, glider lite till och hamnar nu med vad som känns hela min tyngd på hennes ben. Under fallet så noterar jag att jag slår i min arm men hinner även komma fram till att det inte känns som om jag skulle bryta den även om det gör ont. Efter fallet tänker jag gensvar att jag måste upp, tänk om hon bryter benen, och vänder mig om för att kunna ta mig upp. Då ser jag henne ligga där på golvet med stängda ögon.
Hon är medvetslös! A, Lillasyster är medvetslös! skriker jag förtvivlat. Hon öppnar ögonen och konstaterar att hon inte alls är medvetslös, hon blev bara trött så att det var därför hon blundade. Sen stiger hon upp och visar att hon är helt oskadd.
Då kommer smärtan i min arm, vid armbågen. Det gör så ont att jag håller på att gå åt. Det gör ont och jag kan inte röra den. Jag gråter av smärta. A blir orolig och frågar om jag brutit armen, det gör för ont för att jag ska kunna svara och jag ser att han är orolig. Samtidigt så påminns jag av min tanke jag hade direkt efter att jag slagit i armen, att den inte är bruten. Då lyckas jag börja samla mig och kan efter en liten stund konstatera att det gör ont, jag har ett rejält skrapmärke på armen, men den är med största sannolikhet inte bruten. Jag inser ganska snart att det känns rejält även på vänster skinka.
När allt lugnat sig något så blir A orolig för diskmaskinen som står precis vid kylskåpet och som vi nu ramlar över då dess lycka stod öppen då vi höll på att fylla den. Det visar sig att en skruv har lossat och att en av gånglederna har fått sig en törn, men att den fungerar som den ska ändå.
Man kan lugnt säga att vi hade enorm tur där, trots allt. Lillasyster var sannolikt aldrig medvetslös och hon hade inte skadat sig även om ho fick stor del av min tyngd på sig. Jag bröt aldrig armen. Tack och lov så var ingen av diskmaskinskorgarna utdragna så vi hade inte landat på porslin eller den bestick som vi hade ställt i bestickskorgen. Och maskinen fungerade trots att den hade fått sig en törn. Vi hade tur!
Gällande stormen Hans och hans framfart så har det varit lite spännande att se hur mycket naturen kan ställa till med. En rolig bild som någon glad, anonym läsare hade skickat till Mölndalsposten säger rätt mycket.
Lånad bild från Mölndalsposten som någon läsare skickat in. Undrar om fiskarna parkerar under vattnet vid denna skylt? 🤔
Eller som det där syskonparet som fick sin stund i rampljuset när de åkte vattenskoter på ett av alla översvämmande områden.
För oss så har det ändå gått bra, vi bor ju relativt högt upp på ett berg, så trots källare så hade vi inga översvämningar hos oss, även om områden nära oss fortfarande än idag har varit översvämmade. Obs, lånade bilder! Tilläggas bör att det var betydligt mer vatten när det var som värst. En undergång var helt översvämmad, vattnet gick nästan upp till gångtunnelns tak när det var som värst.
En annan lite lustig sak var inlägget där en lokalbo la upp i den lokala Facebook-gruppen en bild på kräftan som hen hade sprungit på. Man skulle kanske gett sig ut på kräftjakt inför kommande kräftskiva? 🤭
Det känns konstigt. För första gången på många år så fylls inte mitt huvud av planer för den kommande innebandysäsongen. Jag älskar sporten, klubben jag varit aktiv i har otroligt bra värderingar men nu inför hösten kände jag att det inte fanns ork. För ett år sedan var jag tveksam till om jag skulle kunna fortsätta pga min yrsel, och jag gjorde ett försök. Då tränade jag två lag, dels den som E spelat i, men som hon slutade spela i inför den säsongen, dels Lillasysters lag. Fast E slutade så stannade jag kvar i det laget som ledare för jag hade svårt att lämna tjejerna i laget. Dock så tog jag ett steg bak och var mer som hjälptränare än aktiv tränare. Under julen insåg jag att jag inte fixade fortsätta med två lag och valde då att lämna det laget, men stannade kvar i Lillaysters lag.
I Lillasysters lag har jag mer eller mindre från början varit den som fixat och donat med det mesta. Jag la ut/skickade ut information till spelare och föräldrar, hade kontakt med klubben när det gällde det mesta så som matchställ, träningstider etc, planerade träningar och ansvarade för träningar. Jag försökte få de andra ledarna att engagera sig mer, men det var motigt. Det var bara de gånger som jag inte var med på träningen som någon annan tog ansvar. Så visst kunde det bli lite irriterat ibland, det kan jag erkänna.
Under våren så började jag känna mig allt mer utanför. Då det är rätt många spelare i laget så brukade vi ofta dela upp dom med hälften av spelarna på ena sidan planhalvan och den andra hälften på andra sidan planhalvan för att göra olika slags övningar. Oftast så fick jag vara själv på min planhalva medan de andra, ofta tre personer var på andra sidan. Bad jag om hjälp på min sida så var det svårt att få det, men i regel så var det en och samma person som kom och hjälpte mig, om någon kom. Men oftast så gick det bra ändå, trots att jag var själv även om jag introducerade en ny variant på en gammal övning, eller kanske till och med en helt ny övning. På andra sidan däremot… Jag hade ju fullt upp på min sida, men ofta efteråt så kom det fram att det inte hade fungerat, även om det var övningar som tjejerna egentligen kunde då dessa körts ett otal gånger tidigare. Jag fick höra att det var dålig disciplin, övningen inte fungerat, tjejerna inte lyssnat/försökt/velat etc. Eller att man som ledare inte riktigt hade förstått. Jag hade alltid när jag hade ansvaret för planeringen planerat upp träningen innan och skickat ut planen som ett förslag som senast dagen före så att det skulle finnas tid att sätta sig in i den. Det var ytterst sällan de andra hade kollat på den ens… Jag såg slutligen ett samband i att de tillfällen som någon hade i alla fall ögnat igenom planeringen så fungerade det i alla fall för det mesta bättre på den andra planhalvan.
Hur som, att alltid behöva göra allt, att alltid få stå på din halva själv var slitigt och det kändes allt mer som om jag blev utesluten av de andra ledarna. Jag gissar att vi kom in i en ond cirkel där känslan av att vara utstött och ensam lockade fram ett sätt hos mig som fick de andra att ta ytterligare ett steg ifrån mig.
Så nu när höstens säsong började närma sig så fick jag ont i magen. Jag orkar inte mer att ha det så! När jag tog beslutet att pausa så bröt jag ihop. Samtidigt så visste jag ju att jag skulle bryta betydligt mer och värre om jag inte lyssnade på min ork och min kropp och fortsatte köra på.
Så jag tog beslutet och meddelade de andra ledarna i vår WhatsApp-grupp om att jag behövde ta en paus från ledarrollen men att jag kanske kunde hjälpa till med något litet, kanske något administrativt eller så. Inte en reaktion. Inte en endaste en. Det har varit helt tyst. Det har gått mer än en vecka nu och jag får gå in i appen för att bekräfta för mig själv att jag skickade den. Inte ens när jag gjorde de andra till administratörer för gruppen fick jag någon reaktion. Nu har jag lämnat gruppen. Glad för att jag lämnat. De andra tog för mycket energi. Tjejerna i laget, sporten, förmånen att få vara en del i tjejernas utveckling har gett mig så otroligt mycket, men i slutändan var det inte tillräckligt då de vuxna tog så mycket. Och nu står jag här. Saknar sporten, sammanhanget, tjejerna, men lättad över att slippa det där slukhålet som samarbetet med de andra ledarna var.
Allt detta har fått mig att börja tänka. Jag inser att detta är något återkommande. Jag inser att jag har inte lätt för att bli omtyckt. Jag önskar att det vore annorlunda samtidigt som jag inte vet hur jag ska komma dit utan att ge avkall för mycket på det som är jag. Det är då jag börjar fundera. Och när Lillasyster frågade om innebandyn, om jag hade berättat för de andra om att jag skulle ta en paus och vad de hade svarta på det, och jag svarade som det var så kommenterade hon det med
Ja du mamma, det är ingen som gillar dig!
Det var ett krasst bekräftade som i mångt och mycket är sann. Samtidigt som det fick mig att fundera. När jag berättade det för en vän så sa hon att hon tyckte i alla fall om mig, vilket jag ju förstått. Annars hade hon inte velat umgås med mig. Det fick mig att lyfta blicken och se omkring mig. Se på de personer som jag umgås med, de som är mina vänner. De är alla väldigt olika men det jag då slogs av var det som de har gemensamt, de är alla starka. De är alla starka kvinnor som vågar gå sin egen väg. Som stöter på, precis som alla andra hinder på sin väg, men som de alla lyckas på olika sätt ta sig över. Just det, insikten om att dessa starka kvinnor alla gillar mig, att de väljer att ha mig som sin vän gör mig så lycklig. Jag är kanske inte så stark som de, men de ger mig alla den där stöttningen som behövs för att jag ska kunna sträcka på ryggen, och våga orka fortsätta framåt. Så även om det är bara någon av dom som känner till den här sidan så vill jag ändå här uttrycka min tacksamhet till dessa personer. Tack för att du är du. Tack för att du är min vän! Du ska veta att jag tycker att du är stark! Jag tycker att du är fantastisk!
Det snurrar i huvudet. Det är så mycket jag vill rensa ur huvudet genom att skriva ner det, samtidigt som det egentligen inte är så mycket. Det har egentligen inte hänt så mycket senaste tiden, även om det snurrar.
Som så många gånger förr så är jag trött och ögonen går i kors, men jag känner att jag måste få skriva ner några av tankarna så att de kan lämna plats för ro. Men frågan är, var ska jag börja? Kanske veckan i stugan?
I vanlig ordning så hyrde vi stugan i år igen. Vädret har ju inte varit det bästa men likväl kände jag där hur andningen gick ner, liksom axlarna sjönk och jag kunde bara vara och lagbundet släppa alla måsten. Det blev några svängar till Alingsås, några svängar till Borås, några loppis besök (kan rekommendera Ljungagårdens allehanda i Fristad, dit både jag och E lär återvända), en del SUP:ande, vädret till trots, lite svampplockning, blåbärsplockning och så klart något bad, även om det var iskallt. Och lite fiske, även om vi glömt metspöna hemma. Jag fick helt enkelt köpa ett nytt.
Tre egna och två som tillhör kompisarna.Den här solnedgången kommer jag nog aldrig tröttna på!Det är inte varje dag som man kan se regnbågen växa upp ur sjön framför sigHär kan jag andas!
Ett ställe som vi besökte för första gången förra året och som vi även besökte i år och som jag kan rekommendera är Bruket i Wiared. Så himla mysigt!
Här kan man äta mat, fika, gå på konsert (så klart när de har det ☺️, shoppa…
Åter hemma så kom alla måsten tillbaka. Det är ju rätt många sådana, både sådana man sätter på sig själv men även sådana som omgivningen sätter. Med det dök humöret omgående… Nu gäller det att hitta det goda humöret igen.
Ett sådant är kaninerna. Samtidigt så älskar jag ju dom!
Trion är glada för att de fått färskt gräs
En annan sak som hänt är att tydligen har Skatteverket avslutat mammas bouppteckning. Äldsta systern hade fått ett brev från dom idag, liksom den yngsta. Jag har inte fått någon och den mellersta systern har inte svarat något i vår gruppchatt så jag gissar att hon inte heller fått någon. Om hon ens är hemma. Det kan vara så att hon är iväg på någon vikingamarknad också. Oavsett, vi lär väl också få brev inom kort gissar jag. Nu delas ju inte posten ut mer än varannan dag så kanske får jag det i övermorgon. Det är ingen brådska för min del.
Det ska ändå bli skönt när allt är avslutat. Då kan vi gå vidare med våra liv och förhoppningsvis så slipper vi några fler tjafs systrar emellan.
Lilla mamma… 💕
Det är 1,5 veckor kvar av semestern men jag börjar redan känna mig lite småstressad inför det. Samtidigt så känner jag att det här vädret är ju inte det roligaste så man skulle kanske likaväl kunna jobba. Men ändå, det känns inte så lockande efter allt som varit. Samtidigt så vet jag ju att de som är mina interna kunder är nöjda. En av dom berättade precis innan semestern att min chef hade kontaktat honom och frågat vad han tyckte om mig… Jag tror inte att det var riktigt vad hon hade tänkt sig att han skulle berätta för mig. Eller så var det kanske det?
Sen så stressar innebandyn. När skola och jobb sätter igång så dröjer det inte länge förrän även innebandyn gör det. Jag är inte i balans i grunden och bristerna i samspelet med de andra ledarna gör att jag redan börjat känna oro inför kommande säsongen. Jag vill inte att Lillasyster slutar spela, men jag vet att slutar jag så slutar hon, trots att hon älskar det. Det vill jag inte. Samtidigt så vet jag inte hur jag ska orka. Dessutom så älskar jag ju sporten! Det är bara det att det tar så mycket på mig… Jag har drömt om innebandy nu några nätter. Då har jag varit spelare, inte ledare, men ändå. Frågan är, vad ska jag göra? På vilket sätt ska jag ta mig an den kommande säsongen?
En sak som jag är rätt glad över, även om det är hemskt, är att vi äntligen slipper vildkaninerna! För ett tag i varje fall, de lär väl komma tillbaka även om det kanske tar något år. Det var en granne som lyckats få kommunens skyddsjägare att komma hit. Jag pratade med jägaren vid flera tillfällen och sista gången jag pratade med honom så hade han skjutit 10 vildkaniner. Då fanns det några kvar så någon mer lyckades han nog ta med tanke på att ingen har sett några fler de senaste veckorna. Skönt! Men samtidigt så kan jag inte låta bli att tycka synd om kaninerna, de kunde ju inte hjälpa att de är just det, kaniner, och gör det kaniner gör. Nu slipper jag oroa mig för fler oplanerade kullar, för nya smittor hos kaninerna och fler gropar som gräsklipparen fastnar i, i gräsmattan.
Som sagt. Det är inte egentligen så värst märkliga saker som snurrar runt i huvudet., men det är en del som gör att jag får svårt att komma till ro. Jag är så glad att jag har det här stället att skriva av mig på. Ett ställe som mina närmaste inte känner till, inte ens A, vilket är precis vad jag vill. Och så önskar jag att det kan fortsätta vara. Förr, för många år sedan, innan bloggen, så hade jag en mailvän. Mailen då var min ventil, precis som den här bloggen är min ventil idag. I mailen kunde jag skriva av mig, finna ro, eller i alla fall ett visst lugn, precis på samma sätt som jag gör genom att skriva i denna blogg. Precis som jag gjort nu. Nu känner jag att jag har släppt lite på ventilen och nu kan krypa ner under täcket och förhoppningsvis kunna sova gott, utan att drömma om att jag ska spela match, men att jag tappar bort mitt lag hela tiden, och att jag inte riktigt vet om mitt lag egentligen hade väntat sig att jag skulle vara där överhuvudtaget.
Det blev helt tyst en liten stund när alla tystnade, och sen fortsatte hon med att förklara att hon trodde inte på den teori som den äldre kvinnan lagt fram, men att det ändå var intressant att höra talas om den. Samtidigt så växte jag av kärlek till min stora, fina E som vågade säga vad hon tycker. Hon gjorde exakt det som jag önskar att jag hade vågat. Hon gjorde det på ett bra och vänligt sätt så jag tror inte att det uppfattades otrevligt eller ouppfostrat. Fast det vet man ju aldrig med andra människor, man kan aldrig veta hur de uppfattar saker och ting. Och i det här fallet…
Vi är på vår traditionella vecka i Värmland på A:s familjs släktgård. Här är även hans föräldrar, K och G, hans bror F med sambon AN och deras 18 månader gamla son L. Och så AN:s mamma Y. AN och Y är från Schweiz så därför pratas det en hel del engelska. Det är nu tredje dagen som alla är här och jag måste erkänna att jag är lite trött på det. Jag är trött på att prata på engelska, trött på att Y oftast inte hör vad jag säger (jag kan inte hjälpa att jag är dålig på engelska), trött på att det är så mycket folk hela tiden och att alla ska umgås med varandra precis hela tiden. Och jag är trött på att höra de där små pikarna som kommer från de äldre titt som tätt.
”Ja, det skulle ju inte skada om du gick ner lite, vet du” som K sa till F, och då hade han precis kommit tillbaks efter en lång cykeltur. Varför då ställa fram en massa kakor och annat sådant om du tycker att någon ska gå ner i vikt? Och varför ställa upp flera olika sorters kakor varje gång?
”Smaka nu, du måste smaka. Du är så pass gammal så du måste lära dig att smaka på allt” som Y sa till E idag. Visst om hon hade sagt det en gång men jag har hört henne ta upp det minst två gånger sedan dess. Sista gången svarade jag att jag har lärt mig att bästa sättet att få E att testa saker är att fråga men att då acceptera ett nej. Genom att tjata och då få henne att äta är det som gjort för att hon har bestämt sig för att inte gilla. Låter man det vara så är det inte helt ovanligt att hon då blir nyfiken och vill smaka lite senare. Jag var likadan när jag var liten, men med skillnaden att jag ofta tvingades äta, vilket gjorde att jag fortfarande idag får lätt kväljningskänslor för vissa saker.
”Jag tycker att L gråter alldeles för mycket! Hans kusin gråter inte alls lika mycket!” Kanske inte. Personligen tycker jag att han inte alls gråter mycket. Dessutom, hans kusin är 8 månader äldre och är van vid din mormor då de bor inte så långt från varandra. Och varför i herrans namn jämföra? Barn ÄR olika!
Det är många åsikter och många tillrättavisanden och jag känner hur irritationen växer. Jag försöker låta bli att visa det, men det blir svårare och svårare att hålla en god min. Och jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara det ända fram tills på fredag!
Idag lyckades jag i varje fall komma undan och gick gå en promenad. Själv. Det var så skönt att slippa umgås i grupp och att allt skulle vara så käckt och trevligt och pluttinuttigt! Visst, jag kommer från en stor familj med fyra barn men vi har aldrig varit någon sådan familj som absolut måste umgås alla tillsammans hela tiden. Tvärtom. Så nu promenad var underbar och jag fick även möjlighet att stanna och prata med mina kompisar, ungtjurarna som håller till i en hage lite längre bort.
Under promenaden lättad emolntäcket och jag kunde för första gången känna lite semester glädje. Äntligen är första semesterveckan påbörjad! Och visst ska jag klara mig igenom den här också 😉
”Du vet att det skulle vara bra för dig att gå ner lite”
Orden bränner i mig. Jag vet att hon inte säger det till mig, men de gör ont. Jag vet att de på sitt sätt är riktade till mig. Särskilt som vi sitter vid samma bord, och den som hon säger det till är grymt tränad och har precis berättat om den tid som han fått när han cyklade Siljan runt. Visst, han är inte pinnsmal, men jag tror ändå att han är betydligt mer tränad än vad hon någonsin har varit. I jämförelse med honom så har jag betydligt större behov av att gå ner i vikt och jag vet om det. Att då höra de där orden.
Om det nu vore så lätt att gå ner… Det är det inte. Det handlar inte bara om lathet och dålig karaktär, det handlar om så mycket mer. Hade det enbart handlar om lathet och karaktär så hade jag gått ner för länge sedan, men min kropp kämpar emot. Det blir ju inte direkt lättare av att jag har Hypotyreos och min kropp tror vid minsta lilla att jag svälter och börjar lagra energi. Inte heller hjälper det att mina hormonnivåer som så länge legat någotsånär stabila nu plötsligt löper amok och jag är mitt inne i en period där vi, min läkare och jag försöker hitta en ny rätt dos på mitt Levaxin efter att jag tydligen låg för lågt och därför fått öka på dosen.
Jag har vid flera tillfällen försökt olika sätt att gå ner. Äta LCHF, jag fick alla mina symptom och gick upp. Träna mer, kroppen går bananas och mitt TSH (=hormon) sticker iväg. Den gången är bevisat för det var när vi skulle börja med IVF. Först så låg jag bra, men när vi skulle sätta igång så låg jag inte bra i TSH. Den enda ändringen som gjorts var att jag börjat träna mer och det var i ganska direkt samband med det som mina symptom kom. Jag har testat Viktväktarna. Jag fick mina symptom och gick upp i vikt. Jag har testat äta enligt GI, jag mådde bra, var pigg, men fick snabbt upp i vikt. Räkna kalorier, jag fick upp. Jag gick ner än mer i kalorier, symptomen kom, jag gick upp och mådde jättedåligt psykiskt. Det jag gör nu är att jag försöker äta enligt tallriksmodellen. Jag försöker röra på mig, men det blir inte så mycket som jag önskade. Livet kommer emellan. Godis och kakor äts enbart på fredagar och lördagar men inte i några större mängder. Likväl gör jag sakta men säkert upp.
Jag har funderat på att söka hjälp inom vården, men vad kan de göra mer? Hålla koll på mina värden, kan de i och för sig. Erbjuda magsäcksoperation, vilket två av tre av mina systrar gjort. Det vågar jag mig inte på med tanke på de biverkningar som är vanliga att få. Medicinering. Det finns ju en diabetesmedicin som sägs kunna hjälpa till med viktnedgång, men den råder det brist på och jag känner mig tudelad för att ta något som det råder brist på och som för diabetiker kan vara livsnödvändig. Visst, med min övervikt så riskerar jag min hälsa men jag är ju inte diabetiker än i varje fall.
Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Samtidigt så känner jag mig ledsen för de där orden. De kändes så dömande, så nervärderande, så sårande, trots att de inte var direkt riktade till mig.
Jag önskar att folk kunde låta bli att kommentera andras kroppar och vikt! Jag önskar att ingen behövde få höra det, oavsett om man är kort, lång, tjock, smal, eller vad det nu än må vara. Låt var och en bara vara! Jag lovar, de allra flesta som är överviktiga vet om det. Det är inget de behöver höra. Det hjälper inte till att kommentera det, tvärtom så är det mer sannolikt att det sårar. Och det kan såra fler än den som du riktar orden åt.
Det är inte ofta som jag och A får vara barnfria och då är det ju alltid trevligt att kunna göra något särskilt. För en månad sedan hände det. E var iväg till sin farbror och Lillasyster var hos sin farmor och farfar. Blev det middag ute? Biobesök? Annat trevligt? Nope. Jag var dunderförkyld och hostade lungorna ur kroppen.
Nu är det dags igen. Igår lämnade jag dom vid tåget som tog upp dom till Sunne dit deras farmor och farfar hade åkt i förväg några dagar tidigare. Så igår kväll passade vi på att gå på bio. Det vi inte tänkte på när vi bokade våra biljetter var att Coldplay hade konsert vilket gjorde att det var lögn att hitta parkering. Men vi fixade det tillslut och gled in i salongen sekunder innan själva filmen satte igång.
Vi hade tänkt göra fler saker idag och imorgon, men så inatt blev jag magsjuk och våra planer flög sin kos.
Tur då att vi ändå fått en annan kväll vi två tillsammans. Det var tidigare i månaden när vi var bjudna på bröllop. Vilket bröllop! Jag har i och för sig inte varit på så många bröllop, men jag har nog aldrig blivit så rörd innan! Brudparets blickar de utbytte. Kärleken man såg i deras sätt att se och ta på varandra. Hur de stöttade varandra, hur de bar varandra. Och hur lyckliga de såg ut. Jag slogs av alla underbara människor som finns i deras liv. Det var helt enkelt en helt fantastisk dag och kväll och jag är så glad att vi fick dela den med brudparet! 💕
På fredag börjar semestern och då åker vi efter barnen till Sunne. Där blir det verkligen social samvaro med barnens farmor och farfar, barnens farbror, hans sambo, deras lille 1 åring och så sambons schweiziske mamma. Jag gillar verkligen dom alla, men en vecka blir nog lite jobbig, särskilt som vädret inte verkar bli den bästa. Men sen blir det helt klart skönt att komma hem, tvätta och packa om våra väskor för att sedan åka till ”min” älskade stuga. Visst, den är inte min, men det är stugan som vi hyrt en eller två veckor de senaste somrarna. Stugan där jag mår bra, där jag landar och känner mig hel. Jag längtar!
Det har varit lite för många motgångar nu, kan jag tycka. Det får räcka! Inte för att de egentligen är så stora motgångar, men ändå. Det är så många av olika slag.
Ett exempel är att jag idag var till tandläkaren då jag känt av en tand ett tag. Det visade sig att en gammal amalgamfyllning hade släppt, men inte helt, eller så att jag upptäckte det. Detta hade gjort att jag fått skit in i sprickan som var och i den fått karies. Nu behöver jag rotfylla tanden. Och sannolikt få en krona på den. Då jag har varit med om det vid ett tidigare tillfälle med en annan lagning, och då tandläkaren noterade en liten spricka vid en annan lagning (hade mycket problem med mina tänder när jag var yngre trots att jag försökte vara duktig med tandborstning och tandtråd) så tyckte tandläkaren att jag kanske borde ta bort samtliga mina amalgamfyllningar för att slippa det här fler gånger. Saken är ju den att rotfyllning tar tid, och de var fullbokade hela denna vecka och så stänger de kliniken för semester. Så nu kommer vi få göra en tillfällig lösning som förhoppningsvis förhindrar att jag får jätteproblem och behöver söka akuttandläkarvården de närmaste veckorna. Det fanns egentligen inte tid för det heller, men tandläkaren lyckades boka om en annan patient som hade tid för undersökning så att den skulle få komma efter semestern och jag fick dennes tid. Jag fick en beräkning på kostnaden och den var inte rolig…
En annan kostnadsmässig motgång, men som kanske inte kan räknas som en motgång, är att jag har börjat se dåligt med mina glasögon, vilket gör att jag tillslut blev tvungen att köpa nya. Jag har beställt dom och väntar nu på att de ska bli klara. Med tanke på att jag har -5,75 i styrka på glasen plus att jag behöver progressiva glas så stack kostnaden iväg rejält. Så med glasögon och fixa mina tänder kommer gå på runt 25 000kr tillsammans. Alltså 25 000kr på den här skruttiga kroppen! 🫣😳Men vad har jag för val? Inga. Jag vågar ju inte chansa på att det löser sig och att jag skippar rotfyllningen eller den tillfälliga lagning som nu ska göras för att jag ska kunna ”överleva” tills när tandläkaren är tillbaka. Alltså 25 000kr! Det är ju hur mycket som helst!
En annan av mina motgångar var när Herr Vildkanin lyckades ta sig in till min kanin Vera. Han upptäcktes när han var på väg ut från hennes inhägnad. Det slutade med att hon fick kaninloppor från honom och blev dräktig. Kaninungar är det otroligt svårt att bli av med, även de som är renrasiga så de som är blandras med vildkanin lär ju vara omöjligt. Hade Vera inte haft kaninloppor så skulle jag kunnat låta henne kastreras, och jag skulle gjort det, men nu… Veterinären vill ju inte ha in loppor i sina lokaler så nu och fem månader från det veterinärbesöket vill de inte ha in mina kaniner i deras lokaler. Förutsatt att jag behandlar dom en gång i månaden, vilket jag nu gör. Och dräktigheten? På midsommarnatten dök det upp sju ungar i kaninburen. Det var ett otroligt svårt beslut att ta bort levande, och något som såg ut som välmående ungar, men det var den rekommendationen jag fick från såväl veterinär som den omplaceringsverksamhet som jag är jourhem åt. Även den uppfödare som jag var i kontakt med rekommenderade det, så hur mycket det än var emot så kändes det som att det var det bästa valet jag kunde göra .
Vackra Vera som råkade köra ner sig i lymmeln Herr Vildkanin som inte gjorde annat än lämnade henne i olycka
Att mina kaniner nu är i ”karantän” pga kaninlopporna (som för övrigt är väldigt ovanliga) medförde att jag inte kan lämna bort dom till det kaninpensionat som jag bokat för de två veckor som vi är bortresta i sommar. Tack och lov tror jag att jag har kaninvakt för annars hade det blivit en otroligt tråkig sommar! Men innan det löste sig…
Jag inser ju att inget av de saker som skett egentligen är så allvarliga. Jag menar, det är ingen människa som är allvarligt sjuk, det är ingen som dött (utöver mamma då som gick bort i våras) och det är inte några svåra separationer på gång, visst känns det i plånboken, men vi har pengarna även om vi får vända på slantarna, men likväl. Nu känns det mer som att jag förväntar mig att fler saker ska gå knas och att fler motgångar väntar mig. Och då särskilt större, svårare motgångar. Så frågan är egentligen, vad kommer här näst?
Enligt men chef så lever jag inte upp till hennes förhoppningar. Jag har, enligt henne, inte levererat några saker i tid. Just dessa saker har inte haft några uttalade deadlines. I mars blev vi två resurser färre på avdelningen på grund av ”besparingskrav” och vi som är kvar har som följd fått mer att göra utöver det som vi redan haft, precis som förväntat. Så blir det ju när arbetsuppgifterna inte blir färre men när antalet personer som utför uppgifterna blir färre. Det utlovades att det skulle prioriteras men så har det inte blivit. Jag har prioriterat på så vis att det som måste göras enligt årsplaneringen, revisioner och andra externa och interna krav har det varit första fokus på. Inklusive ”släcka bränder” utryckningar. Jag har trott att det har varit rätt prioritering. Tydligen har det varit fel och hon har inte sagt något, och inte hade tänkt säga något heller om jag inte hade krävt ett lönesamtal inför lönesättningen. Ändå har vi ett avstämningsmöte varannan vecka där hon håller låda och jag får inte en syl i vädret. Så, jag kan ju inte vänta mig någon löneförhöjning värd att tala om detta år heller…
På grund av detta så kommer jag från och med nästa sådana avstämningsmöte att ge henne en lista på de uppgifter jag har, inklusive de möten jag har och så ska hon få hjälpa mig att prioritera vad som är viktigt. Så kommer jag försöka göra framöver tills situationen ändrar sig. Jag ska även börja sätta upp tid, precis som när jag var konsult, och sen får hon säga var det är jag lägger för mycket tid och var jag lägger för lite tid. Detta kommer ju också ta tid, men är det så att jag gör fel så måste vi reda ut var det är jag gör fel, för efter det här samtalet så inser jag att antingen så anser hon att jag maskar, eller så fattar hon inte vad det är jag håller på med. Fast det är klart, den känslan har jag haft länge, trodde bara inte att det var så här illa.
Jag inser även att då det var detta jag ville komma bort ifrån när jag slutade som konsult så är det inte hållbart i längden att hålla på så. I sådana fall vill jag också jobba som konsult med de fördelar som finns där och utan de nackdelar som blir när man inte är konsult och ändå arbetar på så vis. Så känslan jag fick i samband med neddragningarna är att jag behöver komma bort. Jag måste hitta något annat. Men vad?
Samtidigt så skulle jag ju inte vilja lämna företaget och de jag jobbar tätast med. Dom trivs jag ju så oerhört bra med. Det gör ju det hela betydligt svårare och även om jag vet att med en chef som jag inte trivs med så kan jag int evans kvar, samtidigt som det där med bra arbetskamrater är ju inget man får varsomhelst.
Ett minne dyker upp på Facebook. Inget i den tyder på det som egentligen hände där emellan de två inläggen. Hur det blev med den nya gruppen och med nya chefen. Hur jag bröts ner. Hur jag började tvivla på allt. På alla runtomkring mig, på mig själv, både som person och på mina kunskaper.
Jag är så glad att jag vågade ta steget och bli konsult. Tack vare det kunde jag hitta mig själv ingen. Tack vare det kunde jag bygga upp mig själv igen och börja tro på mig själv igen. Det värsta är att det är först nu jag kan prata om det utan att det gör ont, ont så att det känns som om jag skulle gå sönder, och utan att det känns som om jag skulle börja gråta. I höst blir det sju år sedan jag slutade på det där jobbet och blev konsult, så det tog över sex år. Fatta, SEX ÅR tog det att bygga upp det som rasat av en dålig chef kombinerat med en konflikt med en kollega
Efter en mycket stressig och på många sätt betungande höst med många svåra motgångar på jobbet så har jag börjat fundera på att söka efter något nytt, men jag har inte riktigt fått tummen ur och jag vet inte riktigt vad. När jag fick höra att en av mina absoluta favoritkunder från konsulttiden sökte någon som mig så funderade jag kod en och två gånger på om jag skulle söka. Det gjorde jag aldrig. Två dagar efter sista ansökningsdag så kom nyheter på jobbet som fick mig att önska att jag hade sökt. Men det kändes då som det ändå inte var meningen att jag skulle sökt. Hade det varit meningen så vill jag tro att det på jobbet skulle skett tidigare.
Så efter ett litet tag så fick vi veta att det skulle bli neddragningar hos oss. Om det hade varit stressigt och mycket att göra under hösten, hur skulle det då bli när vi blev två personer färre? Gissa om jag då ångrade att jag inte hade sökt!
Dagen efter vi fått informationen ringde en rekryterare till mig om ett jobb. Det lät jätteintressant och rekryteraren var minst sagt intressant. Det jobbet rann dock ut i sanden. I samma veva ringde en annan rekryterare och i detta fall så blev jag av någon anledning än mer intresserad. Trots att det var ett konsultjobb och jag sagt att jag inte vill gå tillbaka till den branschen. Jag fick träffa firman och allt kändes bättre än bra och det verkade vara ömsesidigt. Dock så var det en sak som låg och gnagde. Det var just att det var en roll som konsult. Jag var öppen med det från början att jag var tveksam till det just pga det. Ändå blev jag mer eller mindre erbjuden tjänsten.
Detta har legat att skavt nu hos mig. Vad vill jag? Vad vill jag inte? Kan jag tänka mig att testa på konsultrollen igen? Det är ju i en helt annan typ av verksamhet än den jag har erfarenhet ifrån. Det skulle handla om längre tid hos olika kunder istället för de korta jobben. Och i många fall en helt annan bransch, men fortfarande inom mitt område. Det fanns dessutom goda chanser till att det sen skulle övergå till en roll som avdelningschef och hur det lades upp fick till och med mig som alltid sagt att jag inte vill ha personalansvar blev intresserad. Så jag har verkligen velat fram och tillbaka. Och allt eftersom tiden gått har det blivit tydligare och tydligare att jag inte vill gå in i konsultrollen just nu. så idag meddelade jag att jag hoppar av.
Jag trodde att det skulle bli en lättnad. Så är det inte. Nu känns det som om jag begått ett misstag och på ett sätt ångrar jag mig. Samtidigt som jag känner att valet var rätt. Jag måste fokusera framåt och istället fundera på vad det är jag vill. Men jag vet inte. Jag önskar så att någon kunde guida mig!
att du var med oss i kapellet idag när det var dags att säga ”på återseende”. Jag kände din närvaro, och pappas, även om han kändes vara lite längre bort än vad du kändes vara. Men det kändes som ni både var där. Efteråt gick vi upp till minneslunden där pappa finns och där du, när tjälen gått ur marken kommer få vila, och lämnade en bukett som E och Lillasyster valt ut.
Vi älskar dig. Jag älskar dig. Min lilla älskade gulliga mamma. Finaste lilla mormor. Hoppa satt du har det bra, var du än är.
Jag vet inte. Eller det går upp och det går ner. Det händer så mycket. Imorgon är det mammas begravning. Min äldsta syster T som jag inte blir klok på. Imorgon efter begravningen ville hon exempelvis att vi skulle dela upp mammas smycken. Men alltså nej. Det får ske i samband med bouppteckningen.
Sen har vi jobbet. För dryga månaden sedan fick vi veta att pga besparingar så skulle en person på avdelningen som då jobbade 60% skulle gå helt i pension och att den som började i höstas ska sluta. Som om vi inte hade haft mycket innan så lär det ju inte bli mindre framöver. Vi är inte helt klara med prioriteringar och hur vi ska göra nu, men det som är klart att jag ska stötta ett antal fler verksamheter med flera hundra anställda utöver de jag redan stöttar.
Utöver det så har det precis varit externrevision hos oss vilket jag ansvarar för gällande planering. Nu var det en del som var hos ”mina” verksamheter så där har det blivit några dagar som jag fått närvara vid heldagsrevisioner.
Sen har vi de där rekryterarna som satt en massa tankar i rullning i skallen på mig. Eller ja, det var väl inte riktigt sanningen. Men just på den biten så har det varit lite ruljangs. Inom loppet av 10 dagar så var fyra rekryterare i kontakt med mig. En av dom rekryterade till en tjänst som jag omgående sa att jag inte var intresserad av. En gav inte någon större information om själva tjänsten utan ville ringa upp och prata med mig. Jag svarade med mitt nummer och när jag kunde ta samtal. Hon tackade och skulle ringa upp mig. Hon svarade dock inte vilken av tiderna hon skulle ringa. När den första tillfället kom så väntade jag, men inget samtal kom. Då gissade jag att hon hade för avsikt att ringa vid det andra tillfället. Så blev det inte. När det återstod tre minuter av den första föreslagna tiden ringde hon. Dvs tre minuter innan jag skulle gå in i ett möte. Jag bad henne att ringa den andra föreslagna tiden. Det gick inte. Så då gav jag henne ett tredje förslag. Då hörde hon inte heller av sig, men ringde mitt i ett möte.
Tillslut fick vi till ett samtal. Det visade sig att hon inte visste mycket om tjänsten trots att det var andra gången på kort tid som hon rekryterade till den. Då var det en kille som fått den ”men som sedan blev rekryterad av en kompis till en annan tjänst med mer ansvar och befogenheter”. Företaget i sig hade ett kontor i Göteborg men produktionsenheterna låg i Sandviken, Gävle och någon mer ort, men hon var inte säker. Jobbet skulle innebära resor mellan verksamheterna, men hon visste inte i vilken omfattning. Eller som sagt var var verksamheterna låg. Hon visste inte heller var kontoret i Göteborg låg, så det kollade hon upp och sa att det var inne i Göteborg. När jag googlade dök enbart Kungälv upp och det är ju en helt annat. Överlag så kändes det som om hon hade nollkoll. Och jag kunde snabbt säga att jag inte var intresserad av den tjänsten.
En annan rekryterare som kontaktade mig var också en lustig person, fast på ett helt annat vis. När vi pratades vid på telefon så lyckades vi komma in på allt mellan himmel och jord, plus lite till. Bokstavligen allt mellan himmel och jord. Och jag måste erkänna att jobbet och företaget kändes intressant. Men nu har det varit helt tyst från henne och verksamheten så jag gissar att den rekryterande chefen inte ansåg att jag var rätt person utifrån det hon berättat och som han kunde läsa i CV och personligt brev.
Slutligen har vi rekryteraren Alex som var värsta säljaren. Han lyckades få mig att vilja träffa det rekryterande företaget. Mötet gick jättebra och de vill väl egentligen att jag börjar hos dom. Men jag har varit totalt ärlig mot dom och sagt att jag inte vet om jag vill byta. Jag har även varit ärlig och sagt att jag gillar allt det som företaget står för, hur deras personpolitik verkar vara, men framförallt varför jag slutade som konsult och de är ändå intresserade. Även om jag nämnt vilken lönenivå jag ligger på idag och den är relativt högt jämfört med många andra med liknande tjänster. Så de är intresserade trots allt detta. Men jag tvekar. Inte på företaget eller på kollegorna utan för det de gör. Det är som sagt var en konsultfirma och jag vet ärligt talat inte om jag vill bli konsult igen. Så nu har jag fått tid på mig att fundera över det hela. Och jag vet ärligt talat inte. Men det lutar nog att jag inte vill gå vidare där just pga det. Frågan är vilket jag skulle ångra mest:
1) Att jag tackar nej till ett bolag som tycks ha samma syn på saker som jag och där jag har goda möjligheter att utvecklas i den riktning jag vill
eller
2) Att jag tackar ja och snabbt kommer till insikt om att alla de saker som då, för 1,5 år sedan var en nackdel och som fick mig att vilja komma bort från konsultbranschen fortfarande finns kvar och är lika negativa än idag.
Och så utöver allt detta sorgen efter mamma. Tjafs mellan systrarna. Och så har jag en 13 åring som fyllt år med allt vad det innebär. Och en 8 åring som är i en labil period. Och så innebandyn med allt som är där inklusive sammandrag som var i hemmahall vilket innebär en massa extra arbete utöver själva ledandet under matcherna. Och sen är det väl ett tusen andra saker.
Så kort och gott, det går upp och det går ner. Saker är superkul och saker är superjobbigt, och så har vi allt där emellan. De senaste dagarna har varit extra jobbiga då jag inte lyckats sova ordentligt. Natten till igår lyckades jag sova fram till kl 3-tiden på natten. Sen var jag vaken resten av natten.
Jag trodde inte att jag skulle reagera så. Jag tänkte på det tidigare i veckan och var nästan rädd för att när det väl skedde så skulle jag inte känna något, för det var lite så tanken kändes för mig. Men så kom det. Först det tydliga beskedet, att nu kunde det ske. Kanske nu, kanske imorgon, kanske nästa vecka. Jag bröt ihop. Jag hulkade, jag ylade och jag grät så att tårarna sprutade. Jag trodde inte jag kunde bli ledsnare. Först när telefonsamtalet kom, när beskedet kom att nu, nu var det slut så insåg jag att man kunde bli ledsnare.
Mitt i sorgen så kunde jag ändå inse och uppskatta hur E, som var den ende i familjen som inte hunnit gå till skola/jobb, tog hand om mig. Jag höll på att packa ihop mina saker för att åka när telefonsamtalet kom. Hon kom springandes, undrade vad hon kunde göra. Det enda jag kunde säga var att be henne att ringa A. En stund senare lyckades jag berätta det, även om de sannolikt redan hade kunnat gissa vad som hänt. E gick till skolan, men innan dess kom hon med sin mysigaste filt och sin älskade gosedjur, Björnungen till mig. Det var så A hittade mig när han kom hem. Han hade vänt så snart han hade kunnat när han fått samtalet.
Sen körde han mig till henne. Älskade mamma! Så liten, så fin, så älskad, så saknad! På ett sätt hade hon varit borta länge med tanke på den hemska demensen. Men nu var det så slutgiltigt.
När jag kom dit så var det många där. Två av mina systrar, två systerdöttrar, den ena med sin sambo, två av mina syskonbarn. Men jag såg bara mamma som låg där så fridfullt. Så fin. Sen kom en sköterska in. Jag hörde att de pratade men jag lyckades inte ta till mig vad de sa. Jag lyckades inte ta till mig vad någon sa. Sen klarade jag inte av att vara där mer. Jag sa hejdå till mamma och gick ut. Jag klarade inte mer.
Maramina och hennes värld 