Den senaste veckan har #metoo exploderat över världen och så även debatten och jag tror inte någon har förblivit oberörd. Det väcker känslor. Och tankar. Så även hos mig. Så här kommer några av mina.

Det lyfts upp i media kända personer som har gått över gränsen och vara beteende på inget sätt är ok. Det jag reagerar här är 

  1. Varför lyfta upp allt detta i media? Varför peka ut enskilda personer? Jag ser inte syftet med det hela
  2.  Särskilt inte om det har varit känt av många. Där många har stått bredvid och låtit det ske utan att reagera, utan att säga stopp. Där många har stått nere bredvid, sett, hört och låtit det fortgå. Kanske till och med skrattat med åt ”skämten”. Men inte sagt något. Vad säger det om dessa personer? Särskilt om de inte har stått i beroendeställning till den som har haft detta kränkande beteende? Jag ser det lite som ett tonårsgäng där man trissar varandra till att hela tiden gå ett steg längre, allt för att vara ”störst”, ”bäst”, ”roligast”. Där det är någon som inte ser var gränsen går, och därmed passerar den. Och de andra lattjar med, men med en obehagskänsla i magen. För att varje gång som detta händer, för varje gång som gränsen passeras så flyttas gränsen en bit, steg för steg. I det fallet är det inte ens fel att gränsen passeras. De andra är minst lika delaktiga i det då de inte säger något. För att de tiger. Och detta gäller oavsett om det handlar om sexuella trakasserier och övergrepp eller andra händelser som tex andra trakasserier/övergrepp och andra brottsliga handlingar. Låter man något sådant fortgå och man säger inget, ja, då är man i mina ögon precis lika skyldig som den som utför handlingen. 
  3. Varför är det egentligen en sådan fokus på sexuella handlingar? Ja, jag tycker att det är bra att det lyfts upp hur fel det är i samhället när var och varannan blir sexuellt trakasserad på ett eller annat vis. Det är jättebra! Men varför hör man inte om de fall där kvinnor har trakasserat män?  Eller finns dom inte? Eller är det så att det fortfarande idag är ok att kvinnor ”tar för sig”? Det jag saknar i den här debatten är alla de andra handlingar som inte kan klassas inom området ”sexuellt”, men som likväl är nervärderande, kränkande och förtryckande. I min värld så är alla trakasserier och kränkningar precis lika fel, oavsett om de är av sexuell karaktär, eller inte.  Något som inte borde få excistera. Och om man ser att någon utsätts för detta så är det ens för-de skyldighet att försöka sätta stopp för det. Jag tror på kulturens kraft. Kulturen går att ändra. Kulturen sitter i huvudet hos de som finns i den. Det som finns i huvudet på någon kan ändra på. Det tar tid, men det går. Om en ensam person försöker ändra, så går det inte lika lätt, men det går. Man kan lära gamla hindrar att sitta, det tar troligtvis bara längre tid
  4. Jag såg denna och reagerade över att ”sexuellt ofredad” används i kolumnen. Sexuellt ofredad blir man (i min värld) av någon som vet vad sex och lust är. Jag tror inte att en fyraåring vet det. Eller vad sex är. Jag tror inte mina barn, 3 och 7 år gamla vet vad varken ”sexuellt ofredande” eller ”sex” är. Jag tror inte att de är unika. Snarare tvärtom. Och vet de inte vad det är, kan de då utföra sådana handlingar? Däremot så kan de begå handlingar som inte är ok av andra skäl. Handlingar som de förhoppningsvis har lärt sig inte är ok. Som att säga dumma saker till någon. Eller om någon. Eller göra dumma saker. Som att slåss. Eller bitas. Eller puttas. Saker som de lärt sig allt eftersom i sina liv att det inte är ok. Men däremot handlingar som kan uppfattas vara av sexuell art vet de inget av. Tror jag. Hoppas jag. Jag försöker lära dom att deras kropp är deras. Att ingen annan får bestämma över dom. Eller deras kroppar. Eller lite fel är det ju där. Vi föräldrar bestämmer ju ibland över dom. Och deras kroppar. Som när de inte vill borsta tänderna eller håret. Eller när de inte vill torka sig ordentligt efter att ha gjort nummer två. Eller inte vill duscha fast de luktar skunk, gammal svett och sur mjölk och är leriga från topp till tå. Då går vi in och lägger in vårt veto. Eller som när Lillasyster brände sig på spisen och vi tvingade henne hålla handen under svalt/kallt vatten och därefter la på brännskadegele fast hon inte ville. Eller… Så ibland går vi över gränsen för vad de tycker är ok, men vi ser att det är för deras bästa. Vilket leder mig till
  5. Hur vet man vad som är ok och vad som inte är ok? Hur vet man vart gränsen går? Att ta på någons rumpa kan vara ok (men är nödvändigtvis inte det, beroende på hur msn könner varandra och hur mottagaren tar det) om man har ett förhållande på något vis. Att ta på en främmande persons rumpa är i de flesta fall inte ok. Att ta på någons bröst, samma sak. Men att ta på någon annan i övrigt? Det beror på. Det beror på så mycket olika saker.  Om det är två personer som är intresserade av varandra så är det ok. Och ibland kan det vara så olika. Som när jag gick på högstadiet så hade jag en lärare i matte som inte hade riktigt samma behov av personligt utrymme som många andra har. Jag minns med obehag hur den här läraren kunde komma och stryka en över armen och fråga hur det gick. Eller hur nära läraren stod en när man fick hjälp. Hur svårt det var att lyssna på det som sades då obehaget var så stort. Av detta skulle man kunna tro att det handlade om något sexuellt, men jag tror inte det. För i så fall skulle det varit det gentemot klassens samtliga elever av både könen. Jag tror inte att läraren ifråga var medveten om vilket obehag detta medförde hos alla elever. Och i och med att ingen sa något… Men vem skulle kunnat göra det? 


Mer tankar och funderingar finns angående detta. Betydligt fler. Men jag nöjer mig med det. För idag i alla fall. Jag är rätt trött och sliten och börjar känna att mina tankar börjar bli alltför röriga för att fortsätta just nu

Annonser

Verkar något vara för bra

…för att vara sant, så är det oftast det. Ofta så förknippas det uttrycket med erbjudanden och inköp, men det stämmer även på människor. Jag har sett det på så många olika håll. Som nu senast, nyligen, fick vi veta att ett par i min släkt som alltid har varit det sötaste och raraste paret någonsin, ska gå skilda vägar. Allt ska vara i vänskap och de säger att de fortfarande älskar varandra, men numera är det enbart som vänner. 

Jag och A pratade om det i helgen och han ställde frågan om det bara var så att det var vi som var bekväma som fortsatte att leva ihop år efter år. Jag vet inte. Visst har tanken farit genom huvudet någon gång om separation, men i slutändan har jag ändå kommit fram till att trots att jag tvivlar på det mesta i mitt liv så finns det två saker som jag inte vill byta ut. Det är mitt jobb och det är min man. För trots att allt inte är som livet på en pinne så ger dessa två saker mycket av det jag behöver. De ger mer än vad det kostar. Och vad det gäller honom… Ja, han är inte så tokig ändå! Frågan är hur det är för honom? Fortsätter han att leva tillsammans med mig av bekvämlighet? För trots att han säger något så har det väckt en oro hos mig

Vad händer?

Inte mycket. Samtidigt som det på ett sätt händer just mycket. Jag börjar allt mer misstänka att jag inte är 20 och att min kropp inte blir yngre. Den börjar protestera på allt fler sätt och den börjar visa att jag inte är någon snärta längre. Den biologiska klockan tickar inte, den slår. Hormonerna löper allt mer amok. Depressiva perioder möter de mer euforiska, perioderna och jag anar  allt mer hur de hänger med i min cykel. För dryga veckan sedan var jag nedstämd, de senaste dagarna har jag haft desto mer energi, ork och livsenergi. I förrgår frågade till och med en kollega hur jag orkade vara så energisk och glad när jag gick omkring och nynnande Kampferdrops ”Jag trodde änglarna fanns”… 
Jobbsituationen för tillfället är rätt tuff. En kollega på ett av de andra kontoren har blivit delvis sjukskriven vilket har medfört att vi övriga som jobbar med frågorna har fått se över våra redan fullbokade kalendrar. Jag som precis hade gjort en total räd med min kalender och mina kunder, lämnat över flera uppdrag och projekt till andra konsulter för att kunna fokusera så mycket tid som möjligt på en kund som helst hade velat ha hjälp på 100% året ut, fick nu göra en ytterligare översyn. Det slutade med att jag insåg att jag var tvungen att avstå E:s önskan om att få ha mig med när hon skulle träffa en öronläkare senare i månaden, då jag måste åka upp till Stockholm för att hålla utbildning då… Den dagen i förra veckan kändes riktigt skit. Jag var arg, besviken och frustrerad. Riktigt enormt frustrerad. Så frustrerad att tom några tårar föll. Jag insåg även då att till viss del berodde det nog på hormonerna. Och nu när mensen är här och jag känner mig mentalt yster som en ko som precis blivit utsläppt från ladugården för första gången efter en mycket lång vinter, så inser jag att detta är inte helt normalt. Eller jo, normalt är det ju.  Det är inget helt ovanligt tecken på förklimakterie/klimakteriet… 😳

Det i sin tur får den biologiska klockan att ljuda än högre. Och det trots att, jag som jag tidigare nämnt, är fullständigt medveten om att jag stundvis idag har svårt varken hinna med, och att orka med att ge de barn jag har idag, det jag vill ge dom. Eller vara den mamma jag önskade vara, för den delen! Att det ska vara så svårt? 

Efter att ha varit iväg en natt på tjänsteresa så var det mysigt imorse att prata med Lillasyster om livet och saker och ting. Då A har varit iväg på tjänsteresa han med så var hans föräldrar här en natt och hjälpte oss med barnen. Så idag så berättade jag för Lillasyster att jag hade saknat henne och Storasyster, och frågade därefter om hon hade saknat mig. Det hade hon inte. Inte det minsta. Vi kunde gärna få åka iväg igen en annan dag! Och då skulle vi gärna stanna borta lång tid. Eller det var till och med en jättelång tid… Snacka om snopet! Jag jade ju inbillat mig att jag skulle ha världens gullegris att kramas med och istället fick jag någon som tyckte att jag kunde åka iväg igen och stanna borta ett tag 🙄

Genomslag 

Jag har tidigare inte riktigt funderat på vilket genomslagskraft som sociala medier kan ha men för dryga veckan sedan la jag in en sak på LinkedIn och nu när jag var inne igen så insåg jag att det jag då hade skrivit hade nått ut till många. Närmare sagt så hade den haft 1001 visningar. Otroligt!


Nu blev jag sugen på att lägga upp mer, jag behöver ”bara” komma på några bra ämnen/artiklar eller annat bra att lägga upp. 

Söndag kväll, ännu en helg är till ända. Som vanligt, jag är trött, borde sova, men jag gör det inte. Jag sitter här, och skriver. Trots att jag vet att jag därmed riskerar att få ihop en slarvig och rörig text. Men jag har nämnt det innan, här skriver jag för att lätta i min hjärna, för att minska tankarna som snurrar. Och skrivandet fungerar bäst när jag är just trött. Annars är jag för otålig, för rastlös för att få ner något. 

Helgen har varit bra. Min systerdotter från Blekinge kom upp över helgen för att på lördagen vara med E och Lillasyster medan jag, A och några vänner gick på choklad- och lakritsfestivalen på Eriksbergshallen. Det var rejält nervöst innan, barnen och systerdottern är inte så bekanta med varandra av flera orsaker. Men tydligen hade allt gått bra, skönt! Mässan då? Den var bra! Likaså den Rom- och chokladprovning som vi var på. På mässan gick vi runt och provsmakade på både dryck, choklad och lakrits och en del lyckades vi köpa med oss hem med. Eller bättre sagt, vi fick med oss rätt mycket… Förra året var A hemma med barnen, då köpte jag inte så mycket, men i år… Det bar faktist hsn som fick mig att köpa mer än vad jag från början hade tänkt mig… Vårt besök blev långt, vi var kvar till stängningsdags då vi åkte in till stan och åt middag på en brasiliansk restaurang. Trevligt! Och gott!

Förra jobbveckan var bra. Det som oroat och grämt mig har löst sig rätt bra. I alla fall tillfälligt, då allt inte är i skriven format. Än. Men i det stora hela. Sedan så var jag iväg till Stockholm för att hålla i en utbildning. Utbildningen gick galant och trots två långa dagar och sena kvällar (delvis pga försenad tågtrafik) så har det känts bra. Med undantag av den förlamande tröttheten, vill säga. Veckan som kommer känns ganska avslappnad. Två dagars bokning har blivit inställd. Jag har plötsligt lite luft i min kalender vilket gör att jag känner att jag kan ”andas”. Det är precis vad jag behöver. Det ser t.o.m. ut som om jag skulle följa med på på E:s utvecklingssamtal i veckan, något som jag verkligen inte trodde jag skulle kunna göra! Det vore så skönt att kunna göra det. I och med att hon numera går i 1:an så har hon en ny klassföreståndare som jag vill lära känna lite närmare, och som jag vill försöka få att förstå att vi förväntar oss att E, trots att hon redan kan läsa flytande, ska få känna att hon lär sig saker och ting och att hon har rätt att få känna sig utmanad. Jag är rädd för att om hon könner att det är för lätt så anstränger hon sig inte och så plötsligt har de andra gått förbi henne. Jag vill inte sätta för stor press på henne, däremot så vill jag att hon ska få tillgång till det hon jag rätt att få. 

En av dagens stora nyheter var det höjda barnbidraget. Visst, det är ju bra att en inkomst som varit oförändrad sedan 2005, men ändå… Var det verkligen nödvändig? För flertalet familjer spelar inte dessa 200kr så stor roll. Egentligen inte de 1050kr heller. Sedan har vi ju de familjer som 200kr betyder mycket för, och för att inte tala om 1050. Visst är jag glad för dessa extra kronor som vi får, men ändå kan jag inte låta bli att känna att det är en onödig utgift för samhället som istället kunde läggas på annat som gör mer nytta för barn, som tex sjukvård, skolor och utbildning, fritidsverksamhet etc. Och att de familjer som verkligen behöver hjälp verkligen får det. Men det är ju det, alla behöver inte det! 

På nyheterna idag så frågade reportern om barnbidraget täckte de kostnader som ett barn gav upphov till och mitt svar är 

Självklart inte!

Kanske till en början, om man bortser från inkomstbortfall och dylikt, men på sikt? Nej, det är jag rätt säker på. Och det är inte syftet heller. Frågan är bara, vad är syftet? Någon som vet?

Föräldraskapet och kärleken 

Att vara förälder är inte alltid så lätt. Ibland så är det så himla underbart medan ibland så är det rena rama mardrömmen. Jag tycker att det är helt ok att det är så. Det är naturligt. Jag tror att den som påstår något annat ljuger eller lever i en fantasivärld. Eller lever i förnekelse. För vissa är det dock lättare, för andra är det svårare. Och det är något som kan gå såväl upp som ner. Jag vet att det finns dom som anser att man inte ska prata om sådant som är jobbigt. Själv har jag aldrig förstått mig på det och är stundvis kanske lite för öppenhjärtad. Genom att prata, tror jag, avdramatiserar man det hela. Och pratar man om det så kan andra, som kanske också känner igen sig, få stöd i vetskapen om att de inte är ensamma. Detta gäller det mesta skulle jag vilja säga.  Nyligen pratade jag lite med en vän om att hur skönt det kan vara att höra att även andra par har svackor och att man inte är ensam då man ibland tvivlar pga att man går och är så frustrerad och irriterad över något hos sin partner. Idag läste jag detta blogginlägg och kunde inte mer än nicka och hålla med. Jag kollade även länkarna i texten och kunde inte mer än bekräfta min åsikt om en viss bloggerska. Vi har vitt olika åsikter. Och jag kan inte mer än instämma i det som hej vardag skriver i inlägget. 

Trött. Sitter och räknar fram och tillbaka. Vill hitta så många timmar som möjligt åt ett håll, och så många timmar som möjligt åt ett annat. Två helt skilda håll. Vet inte egentligen vad jag själv vill. Räknar. Räknar om och räknar om än en gång. Vill få till det, men ändå inte. Borde gå och lägga mig, ögonen känns nästan som om de går i kors, men jag har inte riktigt ro i kroppen. Vill hitta lösning på detta. Hur jag än vänder och vrider så blir det inte bra, i bästa fall blir det i alla fall inte uselt i något avseende. 

Att vara konsult är inte alltid så lätt. Jag jobbar mycket i korta uppdrag. Min kompetens är mycket eftertraktad (vilket på ett sätt gör att jag egentligen borde ha bättre betalt) och därför så behöver jag inte sälja mina tjänster så värst mycket då jag ändå får så mycket uppdrag så att jag är mer eller mindre fullbokad 2-3 månader framåt. Samtidigt så får vi konsulter ständigt höra att vi måste sälja även om vi är helt fullbokade. Kan vi inte själva ta uppdragen så finns det kapacitet på de andra kontoren, eller till och med i vissa fall på det egna kontoret, som kan ta det. Och det stämmer väl. I de flesta andras fall men inte hos oss som jobbar inom mitt specialistområde. Vi som jobbar med dessa frågor är alla lika fulltecknade. Nu när jag fått förfrågan om att vara ute på ett större uppdrag en längre tid hos en kund och försöker frigöra tid så finns det ingen som kan ta över det som finns inplanerat. Men ändå förväntas jag klara av att lösa den omöjliga ekvationen. 

I fredags hade vi månadsmöte och än en gång kom frågan upp, vi måste sälja även om vi är fullbokade. När jag tog upp min ämnesområdes problematik om att vi är för få för att kunna dela med oss av våra jobb då vi är alla så bokade så fick jag bara svaret att det finns kedig kapacitet. Ja men var? Varför finns det inte någon ledig kapacitet att hitta till uppdrag som jag har att dela med mig av när jag efterfrågar det i så fall? Jag vet ju att det inte handlar om ovilja att hitta kapaciteten utan svaret är helt enkelt att det finns ingen. Varför kan de inte bara erkänna och säga att nu är det som det är, just det här området är det fullt på och vi har inte möjlighet att sälja, eller ta emot jobb inom det just nu? 

Jag bad min chef om hjälp med detta i fredags. Jag blev bara ombedd att återkomma med det jag kan erbjuda. Det är inte mycket. Mina bokningar är som de är. Får jag inte hjälp med avlastning av dom så kan jag inte göra så mycket. Särskilt som jag blivit ombedd att behålla luckor för eventuella plötsligt inkomna jobb. Jag ska alltså behålla allt jag har redan nu, helst egentligen ha mindre än vad jag har nu då jag redan har för mycket uppdrag inbokat för att hinna göra det andra jag har som måste göras (sälja, kundvård av befintliga kunder, utveckling av det vi säljer osv osv). Samtidigt så ska jag frigöra tid för den här kunden, utan att få någon hjälp med hur jag ska frigöra eller vad jag ska prioritera bort. Samtidigt som jag ska ha luckor så att jag kan ta andra korta jobb som eventuellt skulle komma in. Och jag, jag fattar ingenting. Stresshormonerna skjuter i höjden. Jag vet inte vad jag ska göra. Eller hur. Och jag vill bara gräva ner mig. Känner hur nedstämdheten som legat och lurat, som jag hagt känningar av ett tag, blir värre. Inte tillräckligt för att jag ska söka hjälp. Men så pass att jag börjar bli orolig och börjar fundera på hur dåligt man ska må innan man söker hjälp. Jag har även börjat fundera på om jag trots allt verkligen är rätt här i livet, om jag trots allt inte skulle börja söka annat jobb. Men hela tiden kommer jag tillbaka till samma svar. I grund och botten gillar jag mitt jobb. Nej, jag älskar mitt jobb! Det är slitsamt. Mycket slitsamt till och med emmelanåt. Och jag kan verkligen inte komma på vad jag skulle vilja göra istället. Vad som skulle kunna få mig att känna samma tillfredställelse, samma känsla av att vara ”rätt” som jag så ofta känner, trots allt. 

Frågan är helt enkelt, när vet man? När vet man att man ska man ge upp? När man ska söka hjäl? Var ska man söka hjälp? Vad gör man? Vad vill jag? Hur klara jag av det utan att rasa? När? Vad? Hur?

Och till det så kommer alla de andra tankarna, funderingarna, grubblerierna som jag haft. Familjen. A:s och mitt förhållande. Dom där tre i frysen. Bebistankar. Längtan. Känslan av tomhet. Känslan av otillräcklighet gentemot barnen, och mot A. Och mig själv. Ångesten över min vikt och bristen på tid. Att inte hinna med något. Det ständigt dåliga samvetet då jag inte hinner, eller orkar vara mer med barnen än vad jag är. Känslan av otillräcklighet. Det dåliga samvetet för att jag inte har mer och oftare kontakt med mamma. Och… 

Jag är alltför negativ! Det här går inte! Jag måste vända tankarna! Men hur? Hur gör man? Hur får man bort alla ovälkomna tankar och funderingar?

Känslan 

…när en kund man är hos för första gången börjar luska i om man skulle vara intresserad av att börja jobba hos dom. Och känslan när kunden efter att man har svarat att man vill jobba som konsult undrar om det uppdrag på några dagar som man har påbörjat göra inte skulle kunna bli ett större uppdrag där jag skulle vara hos dom på heltid till och med december… 

Jag är inte så dum ändå! Är det så att dom som sa vissa saker till mig, om mig, och det som de fick mig att känna stämde då, bör man fundera på att hur det kommer sig att det kan vara så olika och varför det kan vara så olika uppfattning om en. Om det då stämde, vad är det som är så annorlunda nu och som inte var då? Och inte kan det då bara vara enbart mitt fel?

Lösningen?

Jag har under många år haft mer eller mindre problem med min mage och misstänkt IBS men aldrig orkat ta itu med det och få det utrett. Men så råkade jag snubbla över en artikel om mat som kan förvärra det hela och det blev genast mycket klarare för mig. Mycket av det som nämns i artikeln vet jag sv erfarenhet att min mage inte gillar. Något som min mage reagerar kraftigt och snabbt på är sötningsmedel i tex halstabletter, plommon och andra saker som jag märkt den ibland reagerar på, om än inte lika kraftigt, så som  nektariner. 

Jag borde testa även att utesluta det andra. Det skadar ju inte. Men det är något som bär mig emot, vet inte vad