Oro

Nyligen fick vi på mitt jobb veta att vi hade blivit uppköpta. VD: n var jättenöjd. Mina kollegor verkade supernöjda. Ja, rent av lyriska. På pappret ser det bra ut. Vi ingår numera i en global koncern vilket väcker mängder av möjligheter. De köpte oss framförallt då vi erbjuder två tjänster som de inte har i sitt utbud. Min oro ligger dels i dessa två tjänster. Nu när de har fått in dom, vad är det som säger att de inte kommer sätta sitt namn på dom och så fort när deras ”ursprungliga” personal lärt sig det inte gör sig av med ”överflödig” personal, dvs oss? Min andra oro är skillnaderna i hur vi arbetar. De jobbar mycket med ram-avtal och mycket inom uppbyggnad av samhället. Vi har mycket småkunder och småjobb. Jag stortrivs med upplägget som vi haft det, snabba jobb, snabba resultat och snabba utvärderingar. Ville jag jobba med större projekt och hålla på med samma sak dagarna i ända så skulle jag hellre vara fastanställd någonstans än jobba som konsult hos dom. Som anställd har man möjlighet att påverka betydligt mer än vad man har som konsult, även om man har ett avtal som löper på flera år.

Kanske är min oro obefogad. Jag vet inte. Jag vet bara att jag ska försöka låta bli att döma innan jag vet något. Nu har jag bara mina egna spekulationer om värsta tänkbara. Men det kan likaväl bli jättebra. Jag ska inte säga något ogenomtänkt nu, och framförallt inte göra något nu. Det enda jag kommer att göra är att avvakta och se. Det kan ju bli hur bra som helst! Önskar jag kunde släppa oron…

Bilder

Idag fyller bilder en stor del av vår vardag. Bilder är lätta att ta med dagens mobiler och bilder väcker många tankar och funderingar. Och känslor. Vi har en fotosamling uppsatta på några tavlorhyllor som för mig är så betydelsefulla. Det är bilder på tjejerna från dels strax innan Lillasyster föddes och jag och E var hos fotograf på gravidfotografering, dels när Lillasyster var född och besökte fotografen då. Dessa bilder är mig så kära, dessa bilder är på det dyrbaraste jag har. Och på det finaste. Och de väcker så många känslor. Kärlek. Stolthet. Ömhet. Och sorg. Sorg över att det inte kommer bli någon mer bebis för mig. Jag får vänta på att tjejerna blir vuxna och förhoppningsvis får barn. Sorgen slåss där i bröstet på mig med min kärlek till dessa två underbara varelser och jag vill bara krama dom, ha dom nära.

Jag måste hitta en bra och skicklig fotograf för att få till nya bilder på dom två! Snart!

Med dagens mobiler är det så smidigt med att kunna ta kort. Tyvärr så blir de, i alla fall för mig, ofta bara liggandes, vilket är synd. De väcker ju som sagt var tankar och känslor av alla de slag. Och ofta så tar i alla fall jag en bild bara för att det jag ser väcker sådana känslor hos mig som får mig att önska att jag kunde få föreviga stunden. Som idag, när jag och Lillasyster gick för att möta E halvvägs när hon kom hem från skolan

Som sagt var, bilder väcker tankar, känslor. Bilder de berör. Och här kommer nu några bilder från min mobil så att fler än bara jag ska se dom. Förhoppningsvis så får de i alla fall någons känslor och tankar att vakna

De tre musketörerna, kompisar från förskoletiden som fortfarande, nästan två år senare tycker om varandraVackra Värmland i vinterskrudEn av hästarna jag ridit på några gånger! Jag vill ut och rida igen! Tyvärr så känner jag mig inte helt bekväm i hästägarens sällskap så jag letar efter någon annan som jag kan rida hos Lilla söta Lisa Kanin ute på skogspromenadNorgeGreklandpHärligt!En liten och så en ännu mindreMmm, en riktig sommartårta!Finns det något så rogivande och mysigt som hönors kluckande??? Jag tror inte det!

Jag vet

Det börjar bli tjatigt, men längtan brinner verkligen i mig. Om och om igen, dagligen, flera gånger om dagen så kommer de ovälkomna tankarna. Hur blir man av med dom? Hur går man vidare? Just nu känns det som om jag fastnat i tankarna, i längtan. Jag ser på barnen och inser hur stora de har blivit, längtan växer. Jag ser bilder på barnen när de var mindre, längtan växer. Jag ser kollegornas gravidmagar växa för varje vecka som går, längtan växer. Jag ser bebisar på stan, samma där. Jag ser mindre barn på stan, längtan den bara ökar! Lillasyster leker mamma, pappa, barn med sinadockor, min livmoder ekar. A visar mig ömhet, det ekar tomt i mig av längtan. Jag läser i tidningen allt ståhej med Svenska Akademin, min hjärna gör någon konstig vändning och jag tänker på barn och längtan den bara ökar. Oavsett vad jag gör är det detsamma. Längtan bara växer och växer. Jag vill bara bli av med den! Det kommer inte bli några fler! Snälla hjärna och kropp, acceptera det! DET BLIR INGA FLER BARN!

Insikt

Under långa perioder tror jag att jag mer eller mindre har blivit den jag var innan den jobbiga perioden på Företaget, men så kommer den, tvivlen. Jag tvivlar på mig själv, den jag är, det jag kan, det jag gör. Jag tvivlar på allt som har med mig att göra. Jag vill kunna gå vidare, lämna det bakom mig, men det är inte enkelt. Nu började det med tankar på personer från den tiden. Funderingar på om de verkligen var så trevliga som jag trodde då, eller om de helt enkelt visade en falsk fasad gentemot mig. Sedan kom tvivlen gentemot mina kollegor. Men framförallt gentemot min storkund som jag för tillfället vistas hos flera dagar i veckan. Deras behov av hjälp minskar fram emot sommaren och det har fått min hjärna börja bygga upp tvivel. Duger inte det jag gör? Levererar jag inte tillräckligt? Tycker det inte om mig? Men så släpper det när något händer. Det kan vara att en annan kund är nöjd med det jag gjort för dom, eller som idag när en av ”kollegorna” hos storkunden undrade varför jag inte sökte den tjänst som de hade ute. Det visade ju i alla fall att just den personen kanske ändå gillar det jag gör. Och mig. Men nu, på kvällen när jag är trött, så smyger sig tvivlen på mig. De borde ju då gilla mig! Eller…? Tänk om frågan ställdes av oro för att jag ska söka tjänsten? Jag vet instinktivt hur idiotiskt onödig den tanken är, men den kommer, smygande. Och jag kan inte låta bli att undra om jag någonsin kommer att återhämta mig helt

Skidföre

Veckan börjar närma sig sitt slut och därmed även min ledighet. Skolorna har påsklov och vi har passat på att vara hemma med barnen. Eller hemma har vi ju inte varit, utan vi åkte upp till släktgården och passade på att få lite lantluft och så lite tid i backen. E utvecklades väldigt med sitt åkande medan jag mestadels höll uppsikt över lillasyster, åkte pulka med henne mm. Jag har inte åkt utför sedan högstadiet då jag en friluftsdag lyckats övertala mina föräldrar att få följa med på skidresa över dagen. Det gick bra för mig att lära mig åka och min gympalärare ville väl åka lite själv också, men när han lämnade mig så blev barnbacken snabbt väldigt tråkig och den backe som var närmast i svårighetsgrad hade ankarlift, en mackapär som jag aldrig lyckades bemästra… Nu hade jag återigen tänkt göra ett försök, bortåt 25-30 år senare. Jag bokade skidlärare och hyrde utrustning, men fick mycket snart inse att min kropp vägrade samarbeta. Mina problemfötter satte igång att värka och smärtan blev snart ohanterbar och jag fick inse mina begränsningar. Av någon anledning är mina fotleder och mina vader enormt stela, trots försök till stretch av dessa och detta har lett till mina återkommande problem med hälsporre. Vid ridning kan jag få den här smärtan men då är det ju lätt att ta ut fötterna ur stigbyglarna och vicka på foten. Detta är ju inte riktigt lika lätt med pjäxor. Så när jag inte kunde göra det så växte sig smärtan snabbt allt mer och jag fick se mig som besegrad. Lektionen och skidläraren fick E ta istället, vilket hon var väldigt nöjd med.

Underbart väder, bra med snö och tomt i backen

Igår så kom regnet och istället för att stanna som planerat till idag, torsdag, så åkte vi hem. Det var rätt skönt. Lillasyster hade börjat tröttna på att åka skidor och vistas vid backen, och med det tråkiga vädret fanns det inte heller mycket annat att göra.

Så med denna extra dag hemma, utan helgens aktiviteter och utan jobb så hann vi dona och fixa en del hemma. Hur resten av ledigheten ska fördrivas återstår att se. Kanske blir det en sväng till mamma i helgen?

Vad det gäller mina tankar på bebis och bebislängtan så är de värre än någonsin förr. Gissningsvis har det att göra med en känsla av att det är nu eller aldrig. Dels har vi ju min ålder, jag är ju inte ungdom längre. De svenska klinikerna gör inga ivf:er efter 42 fyllda och dit är det ju bara sju månader. Sedan så har de fem åren som ”eskimåer” förvaras (i Sverige) som längst passerat. Dit är det till och med kortare än tills jag fyller 42. Så det är verkligen nu eller aldrig. Fast det blir ju aldrig, jag önskar att jag bara kunde gå vidare med mitt liv nu, med en gång. Jag vet ju! Det finns så mycket som talar emot att vi ska försöka skaffa fler barn. Men, det vill inte min längtan acceptera. Återstår då bara den mest avgörande, A. Han vill inte.

Samtidigt så är jag orolig för att han inte har insett att det verkligen är nu eller aldrig. Tänk om han kommer ett tag efter och säger att han visst skulle kunna tänka sig?! Han har ju inte tagit åt sig av andra saker som jag påpekat (som tex fördelarna med att vara gift gentemot bara sambos när man har barn och hus ihop) förrän någon utomstående sagt något (i det fallet var det hans faster som skickade en artikel om det), så varför skulle han ta till sig det jag säger nu? Det finns mycket jag älskar hos honom men just denna egenskap, att aldrig lyssna, eller ta till sig det jag säger är något som verkligen kan driva mig till vansinne. Och jag tror att om vi någon gång kommer att gå skilda vägar och jag är den som tar initiativet till det, så är det en av de främsta orsakerna. Fast en separation är inget som någon behöver oroa sig för i vårt fall, i alla fall inte på grund av min längtan och hans känsla av att allt är bra som det är.

Den här längtan har fått mig att googla, drömma, fantisera och när jag fick syn på en artikel om att det finns ett lagförslag som ska beslutas i juni (eller var det juli?) om att avskaffa möjligheten att göra bruttolöneavdrag för privat sjukvård, något som just ivf är, blev jag upprörd och kände min ångest över min längtan växa sig monstruös. Visst, vi skulle ha råd att betala helt, men det skulle ju vara underbart att få det lite billigare nu när vi både är berättigade till detta till skillnad mot när vi gjorde våra ivf-försök!

Ja, ja. Spela roll egentligen, det kommer ju ändå inte bli några barn gjorda!

Spöken från förr

Jag förstår inte varför. Det kändes som om min vårtrötthet mer eller mindre var borta, men så, helt utan förvarning kom spökena istället. Spökena från det förflutna. Spökena från Företagstiden. Och med dom tankarna, grubblerierna och tvivlen. Tvivel på mig själv, tvivlen på att räcka till, att duga men även tvivlen på min omgivning. Tvivlen på om jag kan lita på det som sägs till mig eller ej. Jag vet inte varför de har kommit men kommit har dom. De gör mig handlingsförlamad. Varför ens försöka när jag ändå inte kan? Varför försöka när jag ändå inte duger?

En liten del av mig inser ju hur sjukt det är att låta dessa tvivel komma igen, men hur ska jag förhindra dom? Kommer jag resten av mitt liv komma få dras med dom? Får jag vara förbered med att de kommer att komma och gå?

Jag tror att om jag kunde få höra från någon utomstående, någon som var där då, som såg, men inte berördes av allt som var, någon som jag kan känna att jag kunde lita på, någon som kunde berätta för mig oavsett om det vore till min fördel eller ej, hur denne uppfattade saker och ting så skulle jag kanske ha lättare att gå vidare. Då skulle jag kanske lättare kunna acceptera faktum, oavsett hur det verkligen var, och kunna bearbeta allt. Men nu har jag bara alla de tvivel som finns i mig. Jag har min upplevelse som är min sanna upplevelse. Men jag har ju mina tvivel. Tvivel som så skickligt såtts hos mig. Och jag har mina känsla av att jag inte kan lita på någon från den tiden. Inte 100 procentigt.

”…för du vet Maramina. Du ska inte tro på det folk säger till dig! Allt de säger gör de för egen vinning. Säger någon något positivt, då ska du inte tro på det. Säger någon något negativt ska du ta till dig det och gå tillbaka till ditt rum och fundera på vad du kan göra åt det…”

Harry Potterkalas

Nu är kalasandet för E över för detta år. Förra söndagens kalas upprepades idag men med endast tre gäster, E:s kompisar från förskoletiden. Jag tycker att det är kul att de fortfarande vill ses och leka med varandra, men än mer fantastiskt är det att E säger sig vara kär i killen i gänget och tydligen säger han till sina föräldrar att känslorna är besvarade. Det mest fantastiska är att detta är något som de hållt fast vid i bortåt fem år nu! Och det trots att de två numera inte träffas mer än kanske varannan, var tredje månad som bäst! Visst, vi bor i samma lilla samhälle, deras småsyskon går på samma förskola och samma avdelning, men de går på olika skolor och ses därmed ytterst sällan mer än när vi föräldrar fixar till en träff eller när deras småsyskons avdelning har någon aktivitet, typ luciafirande där familjen får vara med. Då, för fem år sedan pratade de om att när de blir stora skulle de gifta sig, men sedan när E blev femtontimmars på förskolan då jag var föräldraledig med Lillasyster så tyckte hon att

”man kan ju inte säkert veta redan nu, men att hon hoppades…”

Dagens kalas blev betydligt lugnare än senast, men så var de också färre till antal. Dessutom är de alla rätt lugna av sig. Den här gången tog jag en bild på plattform 9 3/4 men den blev inte så bra, men håll till godo

Och så lite av ingredienserna till trolldryckslektionen

Och en bild på dukningen

Det rosa är teckningar som Lillasyster hade ritat till alla

Helgens andra höjdpunkt var när E var på sin andra innebandyträning i sitt liv och att hon där testade med att gå i sin mors fotspår, hon testade att stå i mål! Jag levde under många år för innebandyn och hon verkar gilla det hon med. Fast även om hon gillade stå i mål så tyckte hon att det trots allt är roligare att spela ute

Åtta

I fredags fyllde E åtta och idag var det dags för kalas. Årets tema var Harry Potter. Hon ville bjuda in tjejerna i klassen så för ett tag sedan tog vi en promenad hon och jag och lämnade uggleposten i de inbjudnas brevlådor.

När barnen kom började vi med att dela ut trollstavar. Varje stav hade sina egna egenskaper

Jag hade tagit kvistar från vår vår trädgård och därefter med hjälp av limpistol, färg och lack fått ihop ett gäng unika stavar.

Sedan fick de ta sig till perrong 9 3/4. Tyvärr tog jag ingen bild på det, men vi hade köpt en rulle ”tegel-tapet” för under 90kr på Hornbach och denna hängde vi framför en dörröppning.

Närbild på tapeten

Därefter var det dags för sorteringshatt. Tjejerna fick helt enkelt tillverka varsin ”hatt” av en loppa som jag kopierat upp.

Nu var det dags för lite att äta och dricka. Det blev en blandning av Billys pizza, rulltårta, frukt av olika slag, godispizzor, godisbönor och så klart gyllene kvicken (chokladbollar inslagna i guldfärgat godispapper som köpts på Panduro)

Efter maten var det dags för paketöppning följt av trolldryckslektion där barnen fick blanda all möjligt magiskt så som drakblod, flytande sol, drakklor i flisor, aska från fågel Fenix mm. Om man vill ha sådan på sitt kalas är min rekommendation att inte låta barnen själva blanda vinäger och bakpulver i ett provrör med kork, vi fick torka både väggar och tak….

Barnen älskade göra blandningar, men nu började kalaset närma sig sitt slut och trolldryckslektionen fick avslutas med en tävling där barnen fick tävla mot A för att vinna godispåsar. Första deltävlingen var att göra den magiska godaste magisks drycken. De fick även för varje trolldryck ange dess egenskaper.

Andra deltävlingen gick ut på att äta Bertie Botts bönor.

Sista deltävlingen var frågesport. Tjejerna fick ganska lätta frågor, det fick inte A ☺️. Gissa vem som vann? 😉

Den sista delen av kalaset hade redan föräldrarna börjat komma för att hämta sina döttrar, men alla fick vara med till och med prisutdelningen, de obligatoriska godispåsarna.

En tjej blev hämtad lite senare så hon hann även med en lektion i magiska djur – tillverka ballongfigurer, bl a denna rosa drake

Magiska djur, en ballongdrake (tydligen)

När alla barnen hade gått var det bara städningen kvar. Jag önskar att de kvarvarande trollstavarna verkligen hade varit riktiga så hade städningen gått mycket snabbare….

Av alla dessa saker hade jag hittat de flesta idéerna på nätet, eller inspirerats från idéer på nätet, utom magorerna som jag kom på helt själv. Ingefärabitar fick ögon av häftstift och ”planterades” i koppar med svarta servetter som jord. Sötpotatisen med de många ögonen gjorde Lillasyster.

Jag är riktigt nöjd med dagens kalas, och så verkar även födelsedagsbarnet också känna

Negativa Maramina i farten

Vårtröttheten har kommit med besked. Jag hoppades att jag kanske skulle klara mig lite lindrigare nu när jag var ledig på sportlovet och kommer vara ledig i påsk, men icke. Visst, i slutet av sportlovsveckan kändes allt bättre, men nu så är jag åter där. Igår gick jag och la mig strax efter nio, vaknade vid åtta, efter en natt då jag legat som en klubbad säl, och bara några timmar senare var jag åter så trött så att jag bara ville krypa ner under täcket och låta Niagarafallen rinna fritt. Samtidigt, det är ju inte så jobbigt som många andra tycks ha det. Och mina negativa tankar om mig själv har ju mestadels med mina hormoner att göra. Jag vet att de kommer särskilt vid mens. Denna mens som jag inte ser något syfte med längre. Kan den bara inte försvinna nu när vi inte ska ha några fler barn? Inte för att jag inte vill utan för att A inte vill och för att även jag ser att det skulle vara svårt att få orken att räcka till till ett barn till. Kärlek ja, men ett barn behöver mer än så, och jag har ju redan två att ta hänsyn till.

Jag vet att mitt tjat om min längtan blir tröttsam, men var ska jag få utlopp för den annat än här? Får jag gissa så kommer den längtan att minska i och med den kommande hösten. I höst blir våra frysta embryos fem år och kommer därmed att kasseras. Och i höst blir jag 42 och passerar därmed den ålder som de svenska klinikerna fortfarande erbjuder ivf. I och med det så spelar det ingen som helst roll om A ändrade sig efter hösten. Så med det i åtanke så är det nu, eller aldrig. Och med tanke på hur jag mår nu skulle A aldrig ändra sig just nu så det tåget har helt enkelt gått. Men det spelar ingen roll hur förnuftig min hjärna är, längtan finns där och bubblar upp till ytan flera gånger vareviga dag. Det mest ironiska i allt är att jag hade förväntat mig att vid det här laget ha börjat få störningar i mensen, med tanke på de hormonnivåer jag hade vid utredningen som gjordes nu för fem år sedan, men icke. Varje månad, med 28 dagars mellanrum (+/-3 dagar, precis som det alltid varit) dyker den upp. Så jobbig. Så meningslös. Och ärligt talat, enligt mig, så äcklig.

Den där längtan ja… På jobbet spelar det inte roll om jag är hos min storkund eller på mitt ”riktiga” kontor. På både jobbar jag tillsammans med tjejer som nyligen varit på RUL. Om man blir påmind om sin längtan? Gissa kan man ju… Och i veckan var en kollega med sina ettåriga tvillingar på besök. Hjärtat värkte allt bra rejält av längtan. Jag som tidigare inte varit så mycket för barn under ett, två år blir alldeles till mig när jag ser en liten. Jag vill att den bara försvinner, den bedrägliga längtan. Det kommer ju ändå inte bli fler! Varför kan jag inte bara vara nöjd? Varför kan jag inte bara gå vidare? Och jag har ju det bra, riktigt bra till och med, med tanke på att jag har mina två fantastiska tjejer. Det är ju betydligt mer än de som när längtan och inget har, trots många, många års försök. Allting är relativt. Det finns alltid dom som har det värre. Men vad gör det när det är i mitt hjärta det gör ont?

Gårdagens personlighetstest

Gick in och tittade lite närmare på testet jag gjorde igår och upptäckte att man kunde gå in och kolla närmare på det, och att man kunde få svaret på svenska. Nu kommer ju svaren från de svar jag angett till de olika påståenden, så där har min verklighetstolkning varit och påverkat. Nu vet jag ju att ofta så stämmer inte ens egna tolkning med omgivningens tolkning av ”verkligheten” varför jag egentligen skulle vilja göra ett test som stillade min nyfikenhet över hur andra ser på mig och vilka personlighetsdrag de ser hos mig?

Här kommer i alla fall förklaring på mina 15 starkaste dragen enligt denna test:

Förlåtelse

Du förlåter dem som begått oförrätter mot dig. Du ger alltid folk en andra chans. Din vägledande princip är förlåtelse – inte vedergällning.

Vänlighet

Du är vänlig och generös mot andra, och du är aldrig för upptagen att göra någon en tjänst. Du gläds åt att utföra goda gärningar åt andra människor även om du inte känner dem så väl.

Rättvisa

Att behandla alla lika är en av dina fasta principer. Du låter inte dina personliga känslor inverka på beslut om andra människor. Du ger alla en möjlighet.

Kärlek

Du värdesätter nära relationer med andra. Särskilt med dem som återgäldar omtanke och utbyte. De personer som du känner dig mest nära är samma personer som känner sig mest nära dig.

Eftertänksamhet

Du är en varsam person och dina val är väl genomtänkta. Du varken säger eller gör saker som du senare kanske får ångra.

Samarbete, lojalitet och laganda

Du utmärker dig som deltagare i en grupp. Du är en lojal och engagerad lagkamrat, du gör alltid din del och du arbetar hårt för din grupps framgång.

Uthållighet

Du arbetar hårt för att avsluta det du påbörjat. Oavsett projekt, så får du det klart i tid. Du blir inte distraherad när du arbetar, och du får tillfredsställelse av att slutföra uppgifter.

Omdöme, kritiskt tänkande och öppenhet

Att tänka igenom saker och ting och granska dem ur alla vinklar är viktiga aspekter av den du är. Du drar inte förhastade slutsatser och förlitar dig enbart på grundliga fakta när du tar dina beslut. Du är kapabel att ändra uppfattning.

Ledarskap

Du gör bäst ifrån dig vad gäller ledarskapets uppgifter: uppmuntra en grupp att få saker gjorda och bibehåller harmoni inom gruppen genom att få alla känna sig inkluderande. Du gör ett bra arbete genom att organisera aktiviteter och se till att de genomförs.

Perspektiv

Även om du själv inte betraktar dig som vis så anser dina vänner dig vara det. De värdesätter ditt perspektiv på saker och ting och vänder sig till dig för råd. Du har ett sätt att betrakta världen på som både du själv och andra tycker är förnuftig.

Uppskattning av skönhet och storhet

Du uppmärksammar och uppskattar skönhet, storhet och/eller skicklig prestation inom livets alla områden, från natur och konst till matematik och vetenskap till vardagsupplevelser.

Tacksamhet

Du är medveten om de goda saker som händer dig och du tar dem aldrig för givet. Dina vänner och familjemedlemmar vet att du är en tacksam person eftersom du alltid tar dig tid att uttrycka din tacksamhet.

Lärande och kunskapstörst

Du älskar att lära dig nya saker, antingen i en klass eller på egen hand. Du har alltid älskat skolan, att läsa, besöka museum, var som helst och när som helst det ges en möjlighet till att lära sig.

Anspråkslöshet och ödmjukhet

Du vill inte stå i rampljuset utan föredrar att låta dina prestationer tala för sig själva. Du betraktar inte dig själv som speciell, och andra erkänner och värdesätter din anspråkslöshet.

Ett test för mig och avklarat test för E

Jag tycker ibland att det kan vara kul att göra lite oliks tester så som IQ-tester, personlighetstester etc, även om jag sedan tar resultaten med en nypa salt. Ikväll gjorde jag ett gratis personlighetstest på nätet och fick då dessa personlighetsdrag i topp.

Det mest intressanta vore veta vad folk i min omgivning skulle säga om mig…

Och när vi ändå är inne på tester och att klara dessa så tänkte jag berätta att E inte är så liten längre, då hon i veckan klarade av testet att gå hem från fritids själv! Hon har ett tag önskat få gå själv till skolan, men inte vågat skicka henne då jag inte litat på att hon verkligen kommer hem. Men så i veckan har jag och Lillasyster varit sjuka (influensan med förkylning och feber) och istället för att släpa oss iväg till fritids för att hämta henne föreslog jag häromdagen att hon skulle gå hem själv efter att fritids hade varit ute i skogen på eftermiddagen. ”Skogen” i detta fall är skogen som gränsar till vår tomt, vilket innebär att hon då fick gå kanske max 200 meter själv. Då det gick galant fick hon dagen efter gå hela vägen från skolan/fritids själv och även det gick bra. Så nu har jag verkligen en stor tjej!

RUT och ROT, positivt endast för de rikaste?

Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet är en av alla motståndare till rutreformen och ska tydligen i en nyligen debatt hävdat att det enbart är de rikaste förorter som utnyttjar detta. Att det är där det utnyttjas mest tror jag på, men inte enbart där. Och ser man till att det har skapat 30 000 nya jobb, främst bland utrikesfödda kvinnor, en grupp som har det svårt att få in på arbetsmarknaden på annat vis så är det kanske inte så hemskt ändå? Nu vet jag att jag blandar äpplen och päron när jag kombinerar såväl ROT som RUT, men ändå. RUT är svårt att få faktiska siffror på hur mina grannar använder men med ROT så kan jag göra en uppskattning. Enligt hitta.se så är medelinkomsten i det område som vi bor i 26 986kr, dvs ungefär vad som även är medelinkomsten i Sverige. Kollar man på de 10 närmaste husen så har 5 under det senaste året tagit in hantverkare. Kanske fler, har inte hundra koll på alla eventuella renoveringar inomhus. Jag har inte heller koll på mina bekantas inkomst men flera par som jag gissar på är medelinkomsttagare utnyttjar RUT. Det är kompisarna som jobbar som vårdbiträde, lärare, förskolepedagog, socionom, fabriksarbetare mm. Och jag kan inte låta bli att tänka på när mamma inte ansågs vara i behov av hemtjänst, men då hon inte klarade av mer än enklare städning själv så anlitade hon en kvinna som kom regelbundet och hjälpte till med städningen. Hade det inte varit för RUT skulle mamma inte haft råd med det med tanke på att hennes låga pension. Så i min värld så är det inte bara de rikaste som går som vinnare med RUT/ROT. Även de som inte är gjorda av pengar har glädje av det. Eller fråga de 30 000 personer som idag har ett jobb att gå till, tack vare den ena av dom, RUT

Hvdvrk

Årets första fundering:

Kan man bli bakis av att dricka alkoholfrittvin på nyår?

Jag vet ju svaret, men mitt huvud säger något annat då inte ens huvudvärkstabletter verkar fungera.

Avslutande tankar

Jag har funderat mycket på hur samhället ser ut idag och hur vi lever våra liv. Det har handlat mycket om den stress som genomsyrar hela vårt samhälle och hur allt ska vara så tipptopp hela tiden. Vi ska vara framgångsrika på jobbet på våra jobb som gärna ska ha ”en mening”, vi ska bo fint, vara välfriserade, vältränade och klä oss individuellt men ändå så att vi blir accepterade. Vi ska leva hälsosamt, men inte gå till överdrift vad det gäller varken träning eller kosthållning. Helst ska man ha någon särskild kosthållning för det är ett tecken på individualitet (även om det aldrig är orsaken till att man valt att hålla sig till den, i alla fall inte den främsta medvetna orsaken), oavsett om det handlar om lchf, GI, antiinflammatorisk kost, vegetarisk, vegansk, 5:2 eller bara ”vanliga” tallriksmodellen. Den främsta orsaken som de flesta valt sin kosthållning har mer ideologisk, och:eller hälsomässig bakgrund, men likväl, otroligt många har någon speciell kosthållning, betydligt fler än för låt oss säga 10-15 år sedan.

Samtidigt med detta så ska vi vara ständigt lyckliga, livet ska vara lätt och utan motstånd, bara flyta på. Vi ska ha ett rikt socialt liv, vara omtyckta, ha många vänner som vi ska träffa ofta, både som familjer som enskilt. Vi ska ha många intressanta fritidsintressen och vi ska bejaka oss själva, samtidigt som vi ska lyckas ”unna oss det lilla extra” (gärna ofta). De förhållanden vi har ska vara fantastiska hela tiden och helst ska vi för alltid känna oss som nyförälskade. För kommer den gråa vardagen in så förverkligar vi inte oss själva och då är det lika bra att ge upp förhållandet, för man är ju värd bättre.

Samtidigt med allt detta ska vi ha koll på de senaste artisterna, filmerna och serierna. Är man riktigt ”bra” så har man både Facebook, instagram, LinkedIn och alla andra ”viktiga” sociala konton. Och dessa ska allra helst uppdateras ofta så att man ska kunna få så många ”likes” som möjligt. Några mörka sidor, inte ens skuggiga sidor av sitt liv kan man lägga ut i offentligheten. Men däremot de där ”likes”:en. Vi vill ju ha belöning, våra hjärnor strävar efter belöningar, och uteblir det…

Fallerar något av dessa, om man inte lyckas få tillräckligt många likes, kommentarer, inte presterar ständigt på topp och förhållandet blir lite av en grå vardag etc så byggs kaoset upp inom en och allt blir jättejobbigt och svårhanterligt.

Min fundering är, kan detta vara en starkt bidragande orsak till den allt mer ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle? Vi har fullt upp att försöka ge hjärnan olika typer av belöningar hela tiden, belöningar i form av skräck/kärlek/skratt/action i form av filmer och serier. Vi har fullt upp att vara omtyckta, ha fina bostäder och snygga bilar, vältränade och allmänt ”lyckade” så Stevie glömmer bort att fråga oss vad det egentligen är vi behöver. Vi glömmer bort vilan, återhämtningen. Visst, kroppen kanske får det, men inte hjärnan.

Vad är det som får mig att tänka i dessa banor? Jo, det här med ökad psykisk ohälsa har vuxit lavinartat genom åren. I samband med att sociala medier har vuxit. Och de krav som vi tror att samhället ställer på oss själva, men som egentligen handlar om krav som vi själva ställer på oss själva. Förr i tiden så jobbade vi betydligt längre arbetsdagar än vad vi gör idag. Men då hade vi inte heller lika mycket runtomkring oss. Intrycken våra hjärnor då behövde hantera från en dag var betydligt färre i antal än de intryck de får idag. När bonden plöjde sin åker så plöjde han sin åker. Hans öron fick lyssna på de ljud som plöjningen medförde, plus ljuden från naturen. Han blev inte avbruten stup i kvarten och han hattade inte mellan flera olika arbetsuppgifter. Han plöjde sin åker. Sedan efter det tog han hand om djuren. Eller skötte om sina redskap. Eller… Men han gjorde en, max ett par saker samtidigt. Inte så som många gör idag, jobbar, lyssnar på radio och tänker på det som komma ska, samtidigt som man har full koll på telefonen ifall den skulle plinga till.

Idag förväntas vi alltid vara nåbara, informationen ska fram, snabbt. Då tog den den tid som det tog. Idag går allt så mycket snabbare. Det blir aldrig tråkigt. Hjärnan matas med intryck, information hela tiden, från alla håll. Information som den sedan försöker sortera och ha koll på. Vad är viktigt? Vad är inte viktigt? Vad behöver noteras för att hålla en vid liv? Vad är det som kan orsaka att man blir uppäten eller förgiftad eller dödad på annat vis om man inte noterar det? Och när hjärnan får allt mer att jobba med så blir vi allt kortare i vår kommunikation, vilket blir att vi dels blir mer lättstötta, dels låter mer sura, tvära och korta i tonen vilket sätter igång signaler hos andra som också är stressade och så är det hjulet igång.

Jag ser själv att jag är där. Jag ställer höga krav på mig själv. Jag vill att allt ska vara så fantastiskt hela tiden. Huset ska vara tipptopp. Likaså mitt och A:s förhållande. Barnen ska vara snälla och uppfostrade och duktiga. Fritiden ska helst fyllas av roliga saker osv.

Men så är det ju inte. Ett riktigt normalt liv ser inte ut så. Med ett hus kommer det alltid att finnas saker att göra. Saker som tar både tid och pengar, och har man inte oändlig tillgång på dessa får man prioritera. Med barn i den åldern som våra barn är kan man inte ha en massa intressanta hobbys om man vill ge sina barn så mycket av sin tid som möjligt, med hänsyn till att man samtidigt jobbar heltid. Vissa hobbys kan man göra tillsammans med barnen, men inte andra. Och de man gör, kanske måste anpassas till barnen. Vad det gäller förhållande så kan man inte räkna med att allt är rosamoln efter över 17 år tillsammans. I det stora har vi det bra, kanske behöver vi försöka satsa mer på oss två under året som kommer, och återigen lära oss att prata mer med varandra. Barnen i sin tur är ju helt fantastiska som de är och bråk, krångel och trots hör till deras utveckling, även om det är urjobbigt både för dom och för en annan. Och mitt jobb… På ett sätt älskar jag mitt jobb. Jsg behöver variationen som konsultlivet ger. Och den snabba feedbacken från kunder. Och känslan av att aldrig behöva gå på djupet, att få göra ”sitt” och sedan lämna allt bakom sig. Men samtidigt så strider konsultrollen mot mig som person. Jag är inte någon social talang. Det kräver mycket av mig att ständigt vara social och utåt. Att alltid, hos alla kunder, hela tiden behöva prestera på topp. Det sliter på en. Liksom alla resor, även om jag gillar dom. Men byta jobb? Jag vet inte vad jag skulle göra annars? Var skulle jag kunna hitta samma variation, samma bekräftelse på att jag kanske inte är så dum ändå? Jag vet inte

Jag brukar inte ha så mycket nyårslöften men för mig blir det nu att försökta sålla. Sålla i alla måsten, sänka kraven och tillåta mig att ha tråkigt. För då får min hjärna vila. Då får den möjlighet till återhämtning. Jag ska även försöka få med A på att vi jobbar med vårt förhållande. Den behöver det. Och tar vi inte hand om den så gör den som julgranen om man glömmer att vattna den, den tappar barren och kvar står då ett naket skelett. Och det har ingen glädje av. Att kasta det nakna skelettet vill jag inte behöva göra. Jag har provat livet med dubbla boenden och det jag lärde mig under dom åren är att jag inte vill utsätta mina barn för det. Mina barn är värda en trygg uppväxt med ett hem, två trygga föräldrar och en trygg och varm uppväxt och detta är mitt mål att uppnå.

Minnen

Idag fick jag upp ett ”minne” som hände för fem år sedan när E var 1,5 år gammal och som jag vill dela med mig av:

Igår när jag skulle lägga E så sätter hon igång och vinkar upp mot taket. Jag frågar henne vem hon vinkar till. ”Moffa” svarar hon. Jag upprepar frågan några gånger och hon svarar samma sak, ”Moffa”. Jag frågar var morfar är och hon pekar mot taket. ”Nu vill nog morfar att E ska sova” säger jag till slut. Hon bryr sig inte om mig. Efter en stund så säger hon ”Pappa” och jag svarar att han jobbar men kommer hem sen. Då upprepar hon ”Moffa”. Jag svarar att morfar är i himlen. ”Moffa mammas pappa”. När jag bekräftar att morfar var mammas pappa skrattar hon högt och är nöjd med det. Ja, vad ska man säga? Då jag inte har pratat om morfar med henne antar jag att familjer och familjeförhållanden och släktskap är något de har pratat om på dagis. Eller så var morfar på besök 🙂

När jag läser det så här många år sedan så blir jag än en gång varm. Jag tror ju egentligen inte, men tänk om det ändå var min pappa hon såg?

Du vill fortfarande inte arbeta på ett företag?”

Min kund som jag varit mycket hos sedan september ställde än en gång frågan. Jag blev varm, glad och lättad. Svaret var inte svår att hitta. Nej, jag vill fortsätta jobba som konsult. Jobbet ger mig så mycket. Visst, det kostar mycket. Det tär att behöva tänka på sälja. Det tär att inte veta vad man ska göra om några månader. Kommer jag ha att göra? Vad kommer jag att göra? Kommer det vara mycket resor? Många olika kunder? Eller bara någon kund på nära håll? Det sliter att behöva resa så mycket. Och att hela tiden behöva prestera på topp. Samtidigt så vill jag ha variationen. Nej, jag behöver den. Och jag får den snabba feedback som jag också behöver. Eller i alla fall den positiva feedback jag får. Den bygger upp mig. Det är den som fått mig att än en gång börja tro på mig själv. Samtidigt så kan den snabba feedbacken vara förödande de gånger den inte är 100% positiv. En sådan har legat och malt för mig sedan mitten av förra veckan, och med det har osäkerheten vuxit. Mina känselspröt har verkligen varit överkänsliga och jag har därmed tolkat allt jag sett och hört, och då har tolkningen kanske inte varit alltid så positiva och fördelaktiga. Och kanske inte heller rätt. Att då få bekräftelsen som jag fick idag, med frågan om jag fortfarande inte var intresserad av att börja jobba hos dom gjorde gott. Särskilt som vissa av mina tolkningar av olika saker som hade samband med kunden kanske inte hade varit så fördelaktiga för mig.

Jag inser att min självkänsla är i bott och att jag behöver jobba med den. Men hur gör man? Jag har läst böcker om det men inte kunnat ta till mig och få in det i min verklighet. Jag måste helt enkelt hitta en väg, en lösning. För på sikt mår jag inte bra av att trycka ner mig själv så här

Jag är på en två dagars utbildning för att bli mer pedagogisk och få lära mig att bli bättre på att lära ut och nå fram till mina kursdeltagare. Det är lite småläskigt, jag är ju van vid att stå framför andra och hålla i utbildning men numera är det ovant, och därmed även läskigt att för en gångs skull delta vid en utbildning. Jag får med mig en hel del matnyttigt, även om jag samtidigt inser att mycket kunskap i detta har jag redan förvärvat sedan tidigare i olika sammanhang. Kroppsspråk läste jag tex några böcker om för ett antal år sedan. Anpassa budskapet efter åhörarna är en annan sådan sak som jag lärt mig när jag läst kurser i presentationsteknik osv. Vissa saker som vi har fått med oss har jag inte riktigt kunnat ta till mig och hålla med om, men jag ska absolut ta och testa det ändå redan i nästa vecka när jag ska hålla i en utbildning.

Vi hade fått i uppgift innan kursen att tänka ut ett ämne som vi skulle hålla en kortare utbildning om och som vi sedan fick avsluta dagen med. Jag var näst sist ut. Jag fick en del saker med mig att fundera på och utveckla, men jag kunde inte låta bli att bli lite stolt när kursledaren efter mitt genomförande frågade om de andra hade lärt sig något från mitt genomförande vad det gällde presentationsteknik. Det värmde gott, då jag valde att ta det som något positivt, att jag hade något som de andra kunde lära sig av. Sedan så fick jag som sagt var lite grejer att fundera på till morgondagens pass, och det är ju bra, det är ju därför jag ville gå den här kursen! Jag vill ju bli bättre. Mina kursutvärderingar brukar vara rätt bra överlag, men jag vill kunna nå ut till fler! Jag vill skapa intryck. Få åhörarna att minnas mig och mitt budskap som något positivt. Något viktigt. Jag vill ha fler kommentarer som den jag fick häromveckan då en kursdeltagare som efter att under kort tidsperiod ha gått inte en, utan två av mina kurser berättade att han i vanliga fall inte tyckte om att sitta i skolbänken, men när han efter första kursen hade fått frågan om han kunde tänka sig att gå ytterligare en kurs hade han omgående sagt ja. Eller som den där kursdeltagaren som efter en heldags seminarie skrev i sin utvärdering att hon var imponerad av att ha kunnat hålla sitt intresse uppe en hel dag, som dessutom var en fredag, trots att ämnet i sig kanske egentligen inte var så spännande. Det är ju just det jag vill uppnå. Skapa intryck. Fånga intresset. Behålla intresset. Få andra att känna samma engagemang för ämnet som jag gör. Eller i alla fall att de inte ska känna att det är ett ytterligare måste bland alla andra måsten, utan något som är kul.

Avsaknad av minnen

Pratade med min yngsta syster häromdagen. Mycket handlade om mamma. Hon ringer och pratar med mamma dagligen och jag sa att jag tyvärr inte pratar så ofta för på dagarna kan jag inte då jag jobbar och på kvällen hinner det bli så pass sent innan det har hunnit bli lugnt nog hemma för att jag ska få möjlighet, och då är jag rädd för att hon redan har gått och lagt sig för kvällen. Sedan när jag väl ringer så är det svårt då jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Det händer egentligen inte så mycket i mitt/våra liv. Då föreslog syrran att jag skulle ta upp gamla minnen. Det brukar hon göra och det som har varit brukar vara enklare för mamma att koppla till än det som är nu. Efter det här samtalet så har jag funderat mycket på det. Gamla minnen. Visst har jag en hel del minnen men det är svårt att ta upp något särskilt. Mins systrar har alltid sagt att jag var en morsgris, men varför kan jag då inte komma på något sådant? Något som jag kan ta upp? Något som är positivt att minnas tillbaka på?

Jag har minnen på hur jag ligger uppkrupen bredvid pappa i soffan och tittar på tv. Det var Dallas, Falcon Crest, V… Jag minns tryggheten, värmen, pappas lukt. Jag minns hur jag började spela innebandy och pappa fick mig att få kontakt med det lag som blev ”mitt”, även efter att jag efter ett antal år bytte till ett annat. Jag minns hur pappa följde med mig till min första skoldag när vi hade flyttat och jag skulle börja en ny skola. Jag minns mig och pappa i en mängd olika situationer, men jag kommer inte på några med mamma. Varför är det så? Gjorde hon aldrig saker med mig? Eller vad är det? Visst, handlade det om tillfällen då man kunde hamna i kontakt med svensktalande så var det alltid pappa som följde med, då mamma alltid varit så osäker på sin svenska. Men det var inte alltid pappa följde med heller. Jag vet inte varför. Jag har inte något svar på det. Jag vet att jag saknade det. Särskilt när ”alla” andras föräldrar var med.

Kanske beror det på mammas psykiska sjukdom? Hon låg ju inlagd på psyket några gånger när jag gick i mellanstadiet. Mina systrar var bra på att kontrollera mig och få mig att vara som de ville att jag skulle vara genom att påminna mig om att jag måste tänka på mamma.

Tänk på vad mamma skulle säga!

Tänk dig för, tänk på hur mamma skulle reagera om hon visste!

Tänk på mamma, tänk på mamma, tänk på mamma…

Kan det vara detta som gör att jag känner ett så stort avstånd till henne? Jag älskar henne, på mitt lilla vis, men avståndet är enormt. Det har aldrig varit naturligt för mig att berätta saker för henne. Har det varit något så har jag dolt det för henne. Eller försökt linda in det i bomull. Jag har alltid varit rädd för hennes reaktion. Inte att hon skulle bli arg utan för att hon skulle bli ledsen och att jag skulle bli tvungen att trösta henne fast jag själv inte orkat. Som när jag och mitt ex separerade efter nästan sex års förhållande. Jag tänkte då först bo hos mina föräldrar, men när mamma tog det hårdare än vad jag gjorde så flyttade jag redan efter ett par dagar till min äldsta syster och hennes två barn, trots att vi aldrig någonsin haft något gemensamt… Där bodde jag tills jag fick tag på en egen lägenhet. Och så har det ”alltid” varit. Jag har ”tänkt på mamma”, tagit hand om mamma, på mitt lilla sätt. Och avståndet mellan oss har blivit bara större och större. Och idag vet jag inte vad jag ska prata om när jag pratar med henne. Men jag skulle vilja att jag visste. Är det för att jag älskar henne och vill ha det där mor-/dotterförhållandet som många andra har, eller är det för att jag än en gång tänker på mamma, försöker ta hand om mamma?

Några dagars magsjuka av lite lättare variant (allt är ju relativt, de flesta av mina magsjukor är i lättaste laget då jag har graviditeterna och åtta månaders illamående och kräkningar gånger två i bagaget) har fått mig att (än en gång) analysera min kropp. Så matt. Så trött. Så lealös. Orkar ingenting. Och så börjar tankarna snurra. Kanske är det inte magsjuka ändå? Ingen annan i familjen tycktes bli smittad… Kanske är tröttheten bara ett tecken på något annat? Tex utbrändhet? Fast jag tror ju innerst inne inte…. Men det har ju varit mycket i höst… Och… Sedan sansar jag mig. Några veckors förkylning följt av en magsjuka där jag knappt ätit något, inte konstigt att jag inte orkar och är matt!

Ibland när jag får veta något om någon så skapar det en enorm oro i min kropp. Det känns som om all världens energi ansamlas och väntar på att brista ut som värsta vulkanutbrottet. Senast jag kände så var när ett par som jag alltid sett som världens gulligaste gick ut med att de skulle skiljas. De var, enligt eget utsago fortfarande bästa vänner, men det var också allt. Den där oron, rastlösheten växte inom mig och jag visste inte var jag skulle göra av med den. Jag visste inte heller egentligen varför den uppstod.

Nu har det hänt igen. Fick idag veta det glädjande beskedet att en släkting var gravid och beräknades föda fram emot våren. Först blev jag bara glad, men nu, några timmar senare… Jag är trött, så trött att ögonen nästan går i kors, men energin gör att sömn känns långt borta. Energins orsak kan jag dock gissa mig till de här gången då det i mitt huvud ekar

de ska ha barn…”

Min livmoder känns tom. Längtan efter att känna ett liv röra sig i mig… Saknaden efter känslan av den närhet som man enbart kan få med en bebis, och då särskilt vid amning… I just detta fall kan jag inte säga att jag är direkt avundsjuk. Snarare så känner jag glädje för dom. Det var inte så länge sen hon skilde sig från sin ex-man. Hon är bara ett år yngre mig, och jag fyllde ju 41 idag. Vi blir ju inte yngre, det är nu, eller aldrig. Samtidigt växer sig min längtan allt större. Jag tycker inte att jag är avundsjuk. Det är ju bara det att jag vill ju också. Redan innan kände jag den där längtan. Och sorgen över att det inte blir fler. Två är ju egentligen alldeles lagom. Samtidigt, hon är ju nästan som jag i ålder. Och hon har ju två redan sedan innan. Så vad är egentligen skillnaden? Vi är två helt olika personer. Hon har träffat en ny. Jag lever med samma person som jag träffade för snart 17 och ett halvt år sedan. Jag förmodar att hennes nye ville ha barn redan från början. Det vill inte min. Det vi har är jag rädd om och vill inte förlora. Samtidigt så saknar jag spänningen, känslorna och allt det andra i att vara nykär. Eller gravid. Eller med en nyfödd bebis. Eller…

Varför kan jag bara inte vara nöjd?

Tips på appar

Det finns mängder av appar i dagens samhälle med alla dessa smartphones. De flesta är rena skräpet medan andra är bättre. Jag har kanske redan innan tipsat om appar, men det är inget jag minns just nu och har jag gjort det så har det nog hänt en del sedan dess. Så här kommer mina favoriter just nu, helt utan någon särskild ordning:

Veckopengen är en smart app som hjälper barn och föräldrar att ha koll på barnens veckopeng, vad de hjälper till med hemma, men även uppmuntrar barnen till att spara. Som förälder kan man lägga in en ränta på det som barnet har sparat. När barnet ser att de sparade pengarna ökar så uppmuntras denne till att spara mer. Barnet kan även lägga in sparmål. En jättebra app som i alla fall har fungerat hos oss! Och nu behöver vi inte komma ihåg att ge E den där tjugan i handen, det sköter appen om. Och vill hon handla något särskilt så kan vi betala och så drar vi av summan från hennes ”konto”. Hon får koll, vi får koll – alla blir nöjda!

Period Tracker. Även om jag inte planerar bli gravid så är det skönt att få koll på mensen. Jag vet ju, jag börjar bli till åren och snart försvinner mensen, men än så länge ser jag att allt är som det alltid har varit. Nu behöver jag inte fundera på när jag senast hade mens etc

Viaplay. Min favoritställe att hitta något sevärt på. Just nu följer jag Blindspot. Har du inte sett den, kolla in den. Kanske gillar du den lika mycket som jag gör

SR play. Jag brukar ladda ner dokumentärer och lyssna. Intressant!

Höstlov

Den här veckan har jag föräldraledigt för att vara hemma med tjejerna och njuta av höstlov. E har inte riktigt kunnat bestämma sig om hon hellre hade varit på fritids eller inte men Lillasyster verkar vara tillfreds med att ha fått så mycket tid med sin mamma. Den enorma trötthet hon visat den senaste tiden är borta, bråk, gnäll och trots har minskat radikalt och det är en glad, energisk och busig tjej som visat sig de sista dagarna. Och jag har själv fått betydligt mer energi. Hösten har varit hektisk och min kalender visar att det lär knappast bli mindre under de veckor som är kvar till årsskiftet. Jag har helt klart tagit på mig lite väl mycket… Jag får helt klart lära mig att planera bättre framöver. 

I vilket fall så är det höstlovsledigt just nu. Eller helt ledigt har det ju inte varit, jag har varit tvungen att jobba lite och lär få jobba mer för att hinna med. Men ändå. Ledigare än vanligt i alla fall. Om vi gjort något särskilt? Egentligen inte. Eller jo, lite. I måndags var E:s bästa kompis från förskoletiden här då fritids hade studiedag. På söndagen hade vi varit med henne och hennes mamma på Liseberg som har Halloween-öppet. 


På tisdagen åkte vi och hämtade mamma för att tillsammans med henne åka och hälsa på min yngsta syster som bor ute på landet och har en massa djur, hönor bland annat. 


Tjejerna var i sitt esse. Särskilt när de fick mata hönorna med spagetti. 

Själv så blev jag aningens skakad av hur mamma åldrats. Hon har allt svårare att röra sig, hennes skakningar har blivit ständiga och i hög grad och allmänt är hon gammal och trött. Det gör ont att se henne åldras. Det gör ont att känna att jag inte har något att säga henne. Min finska räcker ofta inte till. Hon klarar inte längre av svenskan över huvudtaget. Och det som händer i mitt liv är inte så mycket att prata om. Inte för att de egentligen händer något.
Igår åkte vi till vår favorit-second hand och så åkte vi tåget hem då A var tvungen att åka på ett jobbmöte. Lillasyster var superenergisk och var jätteduktig med att gå själv hela vägen hem från tåget. Jag förmodar att kombinationen gummistövlar, regnställ och mängder av vattenpölar som hon fick hoppa och springa i bidrog till hennes glädje och energi… 

Idag så har även A varit ledig och vi har bland annat hunnit med en härlig skogspromenad i det härliga höstvädret. Det blev en riktig energiboost inför gråare och regnigare dagar!

Vad vi gör resterande del av veckan återstår att se. Förhoppningsvis något som gör att dagens härliga känsla hänger kvar ett tag till. 

Snälla bus på Halloween 

Nu börjar det närma sig amerikanska Halloween och svenska Allhelgona och många undrar när det är dags för att ladda upp med godis så man slipper bus om det kommer några monster och annat otyg och knackar på. En del anser att ”bus eller godis” alltid ska vara den 31 oktober, andra anser på fredagen den veckan, dvs dagen innan vi svenskar firar allhelgona (vilket alltid är en lördag) och andra menar att det ska vara dagen innan. De lärda lär tvista om detta till dödadagar men enligt denna sida så är det kvällen innan allhelgona som gäller, dvs i år blir det på fredag nästa vecka. 


Det här med att klä ut sig har inte mina barn missat och frågade om de inte kunde få gå. Jag pratade med några andra familjer på gatan och tillsammans kom vi överens om att följa råden i artikeln jag hänvisade till tidigare. Barnen ska få gå till varandra och ringa på. Det känns som om det skulle bli lite lagom. Då började jag fundera på vad de skulle kunna göra för bus om någon valde ”bus” och jag började googla. De elaka busen man hört talas om väller upp överallt när det handlar om bus till halloween, men det är desto svårare att hitta några snälla. Tillslut hittade jag i alla fall några snälla här
Har du några andra tips?

Och vad ska ni göra?

Nästa vecka är det höstlov på skolorna och jag har tänkt vara ledig hela veckan med tjejerna. Hösten har varit intensiv och jag känner verkligen hur mycket jag behöver det här. Och jag märker hur mycket barnen behöver det. Särskilt Lillasyster har varit väldigt trött och väldigt jobbig i allmänhet plus otroligt mammig. Treårstrotsen är jobbig för oss alla, men trots allt är det nog värst för henne själv. A ska också vara ledig, men troligtvis inte mer än torsdag och fredag, vilket får mig att känna mig besviken då vi från början hade sagt att vi skulle vara lediga hela familjen. Sedan skulle han bara jobba måndagen eller tisdagen för att sedan bli både måndagen och tisdagen. Och igår så fick jag veta att han hade svårt att vara ledig på onsdagen. En anledning till att vi sagt att vi skulle vara lediga var att vi ville passa på och utnyttja föräldradagar innan de brinner inne under nästa år. Fast redan när vi pratade om det så verkade A inte så värst brydd om att dagar skulle brinna inne, vilket det i och för sig kommer att göra oavsett om han är ledig dessa dagar eller ej. Och det stör mig. Det stör mig att han inte tycks bry sig så mycket om tjejerna. Att jobbet är viktigast. Som idag, efter att han för första gången sedan Lillasyster var en liten, liten plutt var lämningen imorse jobbig för honom. Hon grät och var ledsen och var allmänt inte på humör. Under dagen på förskolan hade allt varit bra, men när jag hämtade henne… Jag har aldrig varit på maken! Stackars lilla barn, jag kände inte igen henne! Och jag insåg att hon nog skulle må bra av att stanna hemma resten av veckan. För A var det den naturligaste sak i världen att vi skulle fråga farmor om hjälp. För mig var det inte lika naturligt. Särskilt som både hon och farfar har blivit så pass dåliga de senaste gångerna som de varit sjuka, och om det är något sådant som Lillasyster är på väg att få… Samtidigt så har jag så sjukt mycket jag måste få avklarat – en deadline, fakturering och annat fix för att jag ska kunna vara ledig nästa vecka, ta fram sammanlagt tre dagars utbildningsmaterial… Jag vill göra allt för att få allt det här avklarat och lämnat bakom mig för att på så vis verkligen kunna vara ledig nästa vecka. Men då kan jag ju inte stanna hemma med vab. Och han… 

Samtidigt med detta så hade jag velat planera in något särskilt för nästa vecka. Jag hade velat åka iväg på en övernattning eller något, men jag tycks vara den enda i familjen som vill det. Vi (/jag) hade tidigare pratat om att åka till Stockholm och/eller Eskilstuna, men nu blir det inget. Jag vet ju inte ens hur han kommer att jobba! Dessutom så vill ju E aldrig åka iväg någonstans… Och frågar jag nu A om vi ska hitta på något så är det enda han pratar om är städning av källare. Jippieyey vad roligt. Ett i-landsproblem, jag vet. Men ändå. Sommaren var inte så upplyftande. Hösten har varit tung och stressig och kommer att fortsätta vara det fram till jul. Och jag har verkligen försökt få till något som livar upp den gråa vardagen, men icke. Ingen respons. Inget intresse. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. 

Den senaste veckan har #metoo exploderat över världen och så även debatten och jag tror inte någon har förblivit oberörd. Det väcker känslor. Och tankar. Så även hos mig. Så här kommer några av mina.

Det lyfts upp i media kända personer som har gått över gränsen och vara beteende på inget sätt är ok. Det jag reagerar här är 

  1. Varför lyfta upp allt detta i media? Varför peka ut enskilda personer? Jag ser inte syftet med det hela
  2.  Särskilt inte om det har varit känt av många. Där många har stått bredvid och låtit det ske utan att reagera, utan att säga stopp. Där många har stått nere bredvid, sett, hört och låtit det fortgå. Kanske till och med skrattat med åt ”skämten”. Men inte sagt något. Vad säger det om dessa personer? Särskilt om de inte har stått i beroendeställning till den som har haft detta kränkande beteende? Jag ser det lite som ett tonårsgäng där man trissar varandra till att hela tiden gå ett steg längre, allt för att vara ”störst”, ”bäst”, ”roligast”. Där det är någon som inte ser var gränsen går, och därmed passerar den. Och de andra lattjar med, men med en obehagskänsla i magen. För att varje gång som detta händer, för varje gång som gränsen passeras så flyttas gränsen en bit, steg för steg. I det fallet är det inte ens fel att gränsen passeras. De andra är minst lika delaktiga i det då de inte säger något. För att de tiger. Och detta gäller oavsett om det handlar om sexuella trakasserier och övergrepp eller andra händelser som tex andra trakasserier/övergrepp och andra brottsliga handlingar. Låter man något sådant fortgå och man säger inget, ja, då är man i mina ögon precis lika skyldig som den som utför handlingen. 
  3. Varför är det egentligen en sådan fokus på sexuella handlingar? Ja, jag tycker att det är bra att det lyfts upp hur fel det är i samhället när var och varannan blir sexuellt trakasserad på ett eller annat vis. Det är jättebra! Men varför hör man inte om de fall där kvinnor har trakasserat män?  Eller finns dom inte? Eller är det så att det fortfarande idag är ok att kvinnor ”tar för sig”? Det jag saknar i den här debatten är alla de andra handlingar som inte kan klassas inom området ”sexuellt”, men som likväl är nervärderande, kränkande och förtryckande. I min värld så är alla trakasserier och kränkningar precis lika fel, oavsett om de är av sexuell karaktär, eller inte.  Något som inte borde få excistera. Och om man ser att någon utsätts för detta så är det ens för-de skyldighet att försöka sätta stopp för det. Jag tror på kulturens kraft. Kulturen går att ändra. Kulturen sitter i huvudet hos de som finns i den. Det som finns i huvudet på någon kan ändra på. Det tar tid, men det går. Om en ensam person försöker ändra, så går det inte lika lätt, men det går. Man kan lära gamla hindrar att sitta, det tar troligtvis bara längre tid
  4. Jag såg denna och reagerade över att ”sexuellt ofredad” används i kolumnen. Sexuellt ofredad blir man (i min värld) av någon som vet vad sex och lust är. Jag tror inte att en fyraåring vet det. Eller vad sex är. Jag tror inte mina barn, 3 och 7 år gamla vet vad varken ”sexuellt ofredande” eller ”sex” är. Jag tror inte att de är unika. Snarare tvärtom. Och vet de inte vad det är, kan de då utföra sådana handlingar? Däremot så kan de begå handlingar som inte är ok av andra skäl. Handlingar som de förhoppningsvis har lärt sig inte är ok. Som att säga dumma saker till någon. Eller om någon. Eller göra dumma saker. Som att slåss. Eller bitas. Eller puttas. Saker som de lärt sig allt eftersom i sina liv att det inte är ok. Men däremot handlingar som kan uppfattas vara av sexuell art vet de inget av. Tror jag. Hoppas jag. Jag försöker lära dom att deras kropp är deras. Att ingen annan får bestämma över dom. Eller deras kroppar. Eller lite fel är det ju där. Vi föräldrar bestämmer ju ibland över dom. Och deras kroppar. Som när de inte vill borsta tänderna eller håret. Eller när de inte vill torka sig ordentligt efter att ha gjort nummer två. Eller inte vill duscha fast de luktar skunk, gammal svett och sur mjölk och är leriga från topp till tå. Då går vi in och lägger in vårt veto. Eller som när Lillasyster brände sig på spisen och vi tvingade henne hålla handen under svalt/kallt vatten och därefter la på brännskadegele fast hon inte ville. Eller… Så ibland går vi över gränsen för vad de tycker är ok, men vi ser att det är för deras bästa. Vilket leder mig till
  5. Hur vet man vad som är ok och vad som inte är ok? Hur vet man vart gränsen går? Att ta på någons rumpa kan vara ok (men är nödvändigtvis inte det, beroende på hur msn könner varandra och hur mottagaren tar det) om man har ett förhållande på något vis. Att ta på en främmande persons rumpa är i de flesta fall inte ok. Att ta på någons bröst, samma sak. Men att ta på någon annan i övrigt? Det beror på. Det beror på så mycket olika saker.  Om det är två personer som är intresserade av varandra så är det ok. Och ibland kan det vara så olika. Som när jag gick på högstadiet så hade jag en lärare i matte som inte hade riktigt samma behov av personligt utrymme som många andra har. Jag minns med obehag hur den här läraren kunde komma och stryka en över armen och fråga hur det gick. Eller hur nära läraren stod en när man fick hjälp. Hur svårt det var att lyssna på det som sades då obehaget var så stort. Av detta skulle man kunna tro att det handlade om något sexuellt, men jag tror inte det. För i så fall skulle det varit det gentemot klassens samtliga elever av både könen. Jag tror inte att läraren ifråga var medveten om vilket obehag detta medförde hos alla elever. Och i och med att ingen sa något… Men vem skulle kunnat göra det? 


Mer tankar och funderingar finns angående detta. Betydligt fler. Men jag nöjer mig med det. För idag i alla fall. Jag är rätt trött och sliten och börjar känna att mina tankar börjar bli alltför röriga för att fortsätta just nu

Verkar något vara för bra

…för att vara sant, så är det oftast det. Ofta så förknippas det uttrycket med erbjudanden och inköp, men det stämmer även på människor. Jag har sett det på så många olika håll. Som nu senast, nyligen, fick vi veta att ett par i min släkt som alltid har varit det sötaste och raraste paret någonsin, ska gå skilda vägar. Allt ska vara i vänskap och de säger att de fortfarande älskar varandra, men numera är det enbart som vänner. 

Jag och A pratade om det i helgen och han ställde frågan om det bara var så att det var vi som var bekväma som fortsatte att leva ihop år efter år. Jag vet inte. Visst har tanken farit genom huvudet någon gång om separation, men i slutändan har jag ändå kommit fram till att trots att jag tvivlar på det mesta i mitt liv så finns det två saker som jag inte vill byta ut. Det är mitt jobb och det är min man. För trots att allt inte är som livet på en pinne så ger dessa två saker mycket av det jag behöver. De ger mer än vad det kostar. Och vad det gäller honom… Ja, han är inte så tokig ändå! Frågan är hur det är för honom? Fortsätter han att leva tillsammans med mig av bekvämlighet? För trots att han säger något så har det väckt en oro hos mig

Vad händer?

Inte mycket. Samtidigt som det på ett sätt händer just mycket. Jag börjar allt mer misstänka att jag inte är 20 och att min kropp inte blir yngre. Den börjar protestera på allt fler sätt och den börjar visa att jag inte är någon snärta längre. Den biologiska klockan tickar inte, den slår. Hormonerna löper allt mer amok. Depressiva perioder möter de mer euforiska, perioderna och jag anar  allt mer hur de hänger med i min cykel. För dryga veckan sedan var jag nedstämd, de senaste dagarna har jag haft desto mer energi, ork och livsenergi. I förrgår frågade till och med en kollega hur jag orkade vara så energisk och glad när jag gick omkring och nynnande Kampferdrops ”Jag trodde änglarna fanns”… 
Jobbsituationen för tillfället är rätt tuff. En kollega på ett av de andra kontoren har blivit delvis sjukskriven vilket har medfört att vi övriga som jobbar med frågorna har fått se över våra redan fullbokade kalendrar. Jag som precis hade gjort en total räd med min kalender och mina kunder, lämnat över flera uppdrag och projekt till andra konsulter för att kunna fokusera så mycket tid som möjligt på en kund som helst hade velat ha hjälp på 100% året ut, fick nu göra en ytterligare översyn. Det slutade med att jag insåg att jag var tvungen att avstå E:s önskan om att få ha mig med när hon skulle träffa en öronläkare senare i månaden, då jag måste åka upp till Stockholm för att hålla utbildning då… Den dagen i förra veckan kändes riktigt skit. Jag var arg, besviken och frustrerad. Riktigt enormt frustrerad. Så frustrerad att tom några tårar föll. Jag insåg även då att till viss del berodde det nog på hormonerna. Och nu när mensen är här och jag känner mig mentalt yster som en ko som precis blivit utsläppt från ladugården för första gången efter en mycket lång vinter, så inser jag att detta är inte helt normalt. Eller jo, normalt är det ju.  Det är inget helt ovanligt tecken på förklimakterie/klimakteriet… 😳

Det i sin tur får den biologiska klockan att ljuda än högre. Och det trots att, jag som jag tidigare nämnt, är fullständigt medveten om att jag stundvis idag har svårt varken hinna med, och att orka med att ge de barn jag har idag, det jag vill ge dom. Eller vara den mamma jag önskade vara, för den delen! Att det ska vara så svårt? 

Efter att ha varit iväg en natt på tjänsteresa så var det mysigt imorse att prata med Lillasyster om livet och saker och ting. Då A har varit iväg på tjänsteresa han med så var hans föräldrar här en natt och hjälpte oss med barnen. Så idag så berättade jag för Lillasyster att jag hade saknat henne och Storasyster, och frågade därefter om hon hade saknat mig. Det hade hon inte. Inte det minsta. Vi kunde gärna få åka iväg igen en annan dag! Och då skulle vi gärna stanna borta lång tid. Eller det var till och med en jättelång tid… Snacka om snopet! Jag jade ju inbillat mig att jag skulle ha världens gullegris att kramas med och istället fick jag någon som tyckte att jag kunde åka iväg igen och stanna borta ett tag 🙄

Genomslag 

Jag har tidigare inte riktigt funderat på vilket genomslagskraft som sociala medier kan ha men för dryga veckan sedan la jag in en sak på LinkedIn och nu när jag var inne igen så insåg jag att det jag då hade skrivit hade nått ut till många. Närmare sagt så hade den haft 1001 visningar. Otroligt!


Nu blev jag sugen på att lägga upp mer, jag behöver ”bara” komma på några bra ämnen/artiklar eller annat bra att lägga upp. 

Söndag kväll, ännu en helg är till ända. Som vanligt, jag är trött, borde sova, men jag gör det inte. Jag sitter här, och skriver. Trots att jag vet att jag därmed riskerar att få ihop en slarvig och rörig text. Men jag har nämnt det innan, här skriver jag för att lätta i min hjärna, för att minska tankarna som snurrar. Och skrivandet fungerar bäst när jag är just trött. Annars är jag för otålig, för rastlös för att få ner något. 

Helgen har varit bra. Min systerdotter från Blekinge kom upp över helgen för att på lördagen vara med E och Lillasyster medan jag, A och några vänner gick på choklad- och lakritsfestivalen på Eriksbergshallen. Det var rejält nervöst innan, barnen och systerdottern är inte så bekanta med varandra av flera orsaker. Men tydligen hade allt gått bra, skönt! Mässan då? Den var bra! Likaså den Rom- och chokladprovning som vi var på. På mässan gick vi runt och provsmakade på både dryck, choklad och lakrits och en del lyckades vi köpa med oss hem med. Eller bättre sagt, vi fick med oss rätt mycket… Förra året var A hemma med barnen, då köpte jag inte så mycket, men i år… Det bar faktist hsn som fick mig att köpa mer än vad jag från början hade tänkt mig… Vårt besök blev långt, vi var kvar till stängningsdags då vi åkte in till stan och åt middag på en brasiliansk restaurang. Trevligt! Och gott!

Förra jobbveckan var bra. Det som oroat och grämt mig har löst sig rätt bra. I alla fall tillfälligt, då allt inte är i skriven format. Än. Men i det stora hela. Sedan så var jag iväg till Stockholm för att hålla i en utbildning. Utbildningen gick galant och trots två långa dagar och sena kvällar (delvis pga försenad tågtrafik) så har det känts bra. Med undantag av den förlamande tröttheten, vill säga. Veckan som kommer känns ganska avslappnad. Två dagars bokning har blivit inställd. Jag har plötsligt lite luft i min kalender vilket gör att jag känner att jag kan ”andas”. Det är precis vad jag behöver. Det ser t.o.m. ut som om jag skulle följa med på på E:s utvecklingssamtal i veckan, något som jag verkligen inte trodde jag skulle kunna göra! Det vore så skönt att kunna göra det. I och med att hon numera går i 1:an så har hon en ny klassföreståndare som jag vill lära känna lite närmare, och som jag vill försöka få att förstå att vi förväntar oss att E, trots att hon redan kan läsa flytande, ska få känna att hon lär sig saker och ting och att hon har rätt att få känna sig utmanad. Jag är rädd för att om hon könner att det är för lätt så anstränger hon sig inte och så plötsligt har de andra gått förbi henne. Jag vill inte sätta för stor press på henne, däremot så vill jag att hon ska få tillgång till det hon jag rätt att få. 

En av dagens stora nyheter var det höjda barnbidraget. Visst, det är ju bra att en inkomst som varit oförändrad sedan 2005, men ändå… Var det verkligen nödvändig? För flertalet familjer spelar inte dessa 200kr så stor roll. Egentligen inte de 1050kr heller. Sedan har vi ju de familjer som 200kr betyder mycket för, och för att inte tala om 1050. Visst är jag glad för dessa extra kronor som vi får, men ändå kan jag inte låta bli att känna att det är en onödig utgift för samhället som istället kunde läggas på annat som gör mer nytta för barn, som tex sjukvård, skolor och utbildning, fritidsverksamhet etc. Och att de familjer som verkligen behöver hjälp verkligen får det. Men det är ju det, alla behöver inte det! 

På nyheterna idag så frågade reportern om barnbidraget täckte de kostnader som ett barn gav upphov till och mitt svar är 

Självklart inte!

Kanske till en början, om man bortser från inkomstbortfall och dylikt, men på sikt? Nej, det är jag rätt säker på. Och det är inte syftet heller. Frågan är bara, vad är syftet? Någon som vet?

Föräldraskapet och kärleken 

Att vara förälder är inte alltid så lätt. Ibland så är det så himla underbart medan ibland så är det rena rama mardrömmen. Jag tycker att det är helt ok att det är så. Det är naturligt. Jag tror att den som påstår något annat ljuger eller lever i en fantasivärld. Eller lever i förnekelse. För vissa är det dock lättare, för andra är det svårare. Och det är något som kan gå såväl upp som ner. Jag vet att det finns dom som anser att man inte ska prata om sådant som är jobbigt. Själv har jag aldrig förstått mig på det och är stundvis kanske lite för öppenhjärtad. Genom att prata, tror jag, avdramatiserar man det hela. Och pratar man om det så kan andra, som kanske också känner igen sig, få stöd i vetskapen om att de inte är ensamma. Detta gäller det mesta skulle jag vilja säga.  Nyligen pratade jag lite med en vän om att hur skönt det kan vara att höra att även andra par har svackor och att man inte är ensam då man ibland tvivlar pga att man går och är så frustrerad och irriterad över något hos sin partner. Idag läste jag detta blogginlägg och kunde inte mer än nicka och hålla med. Jag kollade även länkarna i texten och kunde inte mer än bekräfta min åsikt om en viss bloggerska. Vi har vitt olika åsikter. Och jag kan inte mer än instämma i det som hej vardag skriver i inlägget. 

Trött. Sitter och räknar fram och tillbaka. Vill hitta så många timmar som möjligt åt ett håll, och så många timmar som möjligt åt ett annat. Två helt skilda håll. Vet inte egentligen vad jag själv vill. Räknar. Räknar om och räknar om än en gång. Vill få till det, men ändå inte. Borde gå och lägga mig, ögonen känns nästan som om de går i kors, men jag har inte riktigt ro i kroppen. Vill hitta lösning på detta. Hur jag än vänder och vrider så blir det inte bra, i bästa fall blir det i alla fall inte uselt i något avseende. 

Att vara konsult är inte alltid så lätt. Jag jobbar mycket i korta uppdrag. Min kompetens är mycket eftertraktad (vilket på ett sätt gör att jag egentligen borde ha bättre betalt) och därför så behöver jag inte sälja mina tjänster så värst mycket då jag ändå får så mycket uppdrag så att jag är mer eller mindre fullbokad 2-3 månader framåt. Samtidigt så får vi konsulter ständigt höra att vi måste sälja även om vi är helt fullbokade. Kan vi inte själva ta uppdragen så finns det kapacitet på de andra kontoren, eller till och med i vissa fall på det egna kontoret, som kan ta det. Och det stämmer väl. I de flesta andras fall men inte hos oss som jobbar inom mitt specialistområde. Vi som jobbar med dessa frågor är alla lika fulltecknade. Nu när jag fått förfrågan om att vara ute på ett större uppdrag en längre tid hos en kund och försöker frigöra tid så finns det ingen som kan ta över det som finns inplanerat. Men ändå förväntas jag klara av att lösa den omöjliga ekvationen. 

I fredags hade vi månadsmöte och än en gång kom frågan upp, vi måste sälja även om vi är fullbokade. När jag tog upp min ämnesområdes problematik om att vi är för få för att kunna dela med oss av våra jobb då vi är alla så bokade så fick jag bara svaret att det finns kedig kapacitet. Ja men var? Varför finns det inte någon ledig kapacitet att hitta till uppdrag som jag har att dela med mig av när jag efterfrågar det i så fall? Jag vet ju att det inte handlar om ovilja att hitta kapaciteten utan svaret är helt enkelt att det finns ingen. Varför kan de inte bara erkänna och säga att nu är det som det är, just det här området är det fullt på och vi har inte möjlighet att sälja, eller ta emot jobb inom det just nu? 

Jag bad min chef om hjälp med detta i fredags. Jag blev bara ombedd att återkomma med det jag kan erbjuda. Det är inte mycket. Mina bokningar är som de är. Får jag inte hjälp med avlastning av dom så kan jag inte göra så mycket. Särskilt som jag blivit ombedd att behålla luckor för eventuella plötsligt inkomna jobb. Jag ska alltså behålla allt jag har redan nu, helst egentligen ha mindre än vad jag har nu då jag redan har för mycket uppdrag inbokat för att hinna göra det andra jag har som måste göras (sälja, kundvård av befintliga kunder, utveckling av det vi säljer osv osv). Samtidigt så ska jag frigöra tid för den här kunden, utan att få någon hjälp med hur jag ska frigöra eller vad jag ska prioritera bort. Samtidigt som jag ska ha luckor så att jag kan ta andra korta jobb som eventuellt skulle komma in. Och jag, jag fattar ingenting. Stresshormonerna skjuter i höjden. Jag vet inte vad jag ska göra. Eller hur. Och jag vill bara gräva ner mig. Känner hur nedstämdheten som legat och lurat, som jag hagt känningar av ett tag, blir värre. Inte tillräckligt för att jag ska söka hjälp. Men så pass att jag börjar bli orolig och börjar fundera på hur dåligt man ska må innan man söker hjälp. Jag har även börjat fundera på om jag trots allt verkligen är rätt här i livet, om jag trots allt inte skulle börja söka annat jobb. Men hela tiden kommer jag tillbaka till samma svar. I grund och botten gillar jag mitt jobb. Nej, jag älskar mitt jobb! Det är slitsamt. Mycket slitsamt till och med emmelanåt. Och jag kan verkligen inte komma på vad jag skulle vilja göra istället. Vad som skulle kunna få mig att känna samma tillfredställelse, samma känsla av att vara ”rätt” som jag så ofta känner, trots allt. 

Frågan är helt enkelt, när vet man? När vet man att man ska man ge upp? När man ska söka hjäl? Var ska man söka hjälp? Vad gör man? Vad vill jag? Hur klara jag av det utan att rasa? När? Vad? Hur?

Och till det så kommer alla de andra tankarna, funderingarna, grubblerierna som jag haft. Familjen. A:s och mitt förhållande. Dom där tre i frysen. Bebistankar. Längtan. Känslan av tomhet. Känslan av otillräcklighet gentemot barnen, och mot A. Och mig själv. Ångesten över min vikt och bristen på tid. Att inte hinna med något. Det ständigt dåliga samvetet då jag inte hinner, eller orkar vara mer med barnen än vad jag är. Känslan av otillräcklighet. Det dåliga samvetet för att jag inte har mer och oftare kontakt med mamma. Och… 

Jag är alltför negativ! Det här går inte! Jag måste vända tankarna! Men hur? Hur gör man? Hur får man bort alla ovälkomna tankar och funderingar?

Känslan 

…när en kund man är hos för första gången börjar luska i om man skulle vara intresserad av att börja jobba hos dom. Och känslan när kunden efter att man har svarat att man vill jobba som konsult undrar om det uppdrag på några dagar som man har påbörjat göra inte skulle kunna bli ett större uppdrag där jag skulle vara hos dom på heltid till och med december… 

Jag är inte så dum ändå! Är det så att dom som sa vissa saker till mig, om mig, och det som de fick mig att känna stämde då, bör man fundera på att hur det kommer sig att det kan vara så olika och varför det kan vara så olika uppfattning om en. Om det då stämde, vad är det som är så annorlunda nu och som inte var då? Och inte kan det då bara vara enbart mitt fel?

Lösningen?

Jag har under många år haft mer eller mindre problem med min mage och misstänkt IBS men aldrig orkat ta itu med det och få det utrett. Men så råkade jag snubbla över en artikel om mat som kan förvärra det hela och det blev genast mycket klarare för mig. Mycket av det som nämns i artikeln vet jag sv erfarenhet att min mage inte gillar. Något som min mage reagerar kraftigt och snabbt på är sötningsmedel i tex halstabletter, plommon och andra saker som jag märkt den ibland reagerar på, om än inte lika kraftigt, så som  nektariner. 

Jag borde testa även att utesluta det andra. Det skadar ju inte. Men det är något som bär mig emot, vet inte vad