Pepp?

Snarare motsatsen. Någon har skakat den. Min dator blev nersprutad fastän jag höll flaskan en bit ifrån datorn, när jag skulle öppna flaskan. Mina byxor är genomvåta. Jag är sur. Och orolig, har jag en fungerande dator imorgon när jag ska hålla utbildning?

Annonser

Sitter och läser Expressen och kan inte låta bli få igång hjärnverkstaden med följande artiklar:

Väntar sitt 21:a barn

Hur hinner de både få vuxentid dagligen och en dejt i månaden? Och vem tar hand om barnen? Känner de att de har möjlighet att ge någon kvalitetstid med något av sina barn någon gång? Det känns lite svårt att tro. Jag skulle sakna det, både som förälder men framförallt som barn. Och så pratas det om stora barngrupper! Då är det i alla fall fler vuxna än bara två… Och så:

Lever de på chips???

De äter ju en påse var/dag med undantag av den allra minsta. Undrar om chipsen räknas in i deras matbudget?

Den andra artikeln jag reagerade på var denna om Liseberg

Jag vet egentligen ingenting om familjen ifråga. Och jag kan verkligen inte låta bli att tycka synd om barnet ifråga som har en lungsjukdom, eller familjen som troligtvis har fått anpassa sitt liv en hel del på grund av detta. Men. Det kommer alltid ett ”men”. Även om jag har relativt friska barn så brukar jag kolla upp vädret innan jag åker iväg nästan 20 mil för att gå på nöjespark, zoo, eller vad det nu kan vara. Att det skulle vara varmt i torsdags i Göteborg var knappt någon nyhet. Hade jag haft en tripp inplanerad det datumet så hade jag nog, med tanke på senaste veckornas väder, funderat både en och två gånger på min resa, och trots att mina barn är friska, om det verkligen var värt det med tanke på att destinationen är inget vattenland (även om man kan bli blöt där). Slutligen, när det är riktigt varmt så gör inte en tröja någon större skillnad för kroppen, annat än om den är svart (och därmed tar åt sig solenergi mer än en ljus) och sitter väldigt tight då luft isolerar. Tänk tex på beduinerna med sina många lager kläder ute i öknen. Vill man ha ett effektivt sätt att svalka av sig på, kör med det gamla tricket vid hög feber, dvs blöta trasor. Och extra effektivt ska det vara, har jag för mig, på de platser där pulsen känns som mest. Och de delar av kroppen som är viktigast att värma när det är riktigt kallt, dvs händer, fötter och huvud.

Att jag aldrig lär mig!

Jag kan tycka att kaffe luktar så sanslöst gott, men smaken… Jag har försökt, utan framgång, lära mig att gilla kaffe. Efter en riktig brakmiddag KAN det smaka ok med någon klunk sötad cappuccino och några få sorters iskaffe kan jag till och med bli sugen på, även om jag inte kan sträcka mig till att det smakar just gott. Idag var jag så enormt trött efter flera nätters dålig sömn och sena kvällar (delvis pga värmen) och några timmar på en stimmig strand med barnen (och den stress det blir av att själv vaka över två barn som ville vara på varsitt håll i vattnet). Jag var så trött att ögonen gick i kors och jag kände mig allmänt totalt ofokuserad, så jag drack en iskaffe. Det var ingen idé. Absolut ingen bra idé! Nu har klockan passerat midnatt och jag känner mig övertrött men uppe i varv. Att sova känns som en omöjlighet. Att jag aldrig lär mig att jag inte ska dricka kaffe på eftermiddagen! Det blir en lång dag imorgon…

A kommer äntligen hem imorgon från den tjänsteresa som han åkte på i måndags. Jag måste erkänna att jag saknar honom! Visst har det gått bra med allt, även om jag inte riktigt har lyckats få ihop mina timmar på jobbet. Min flex har minskat rejält, vilket känns jobbigt, men ännu jobbigare hade det varit om jag inte hade flexat och barnen hade fått vara på förskola och fritids under tiden som jag är på jobbet och åker till/från jobbet. Jag gissar på att det handlar om bortåt 50 timmar i veckan (40 timmar + lunch á 40 min + resor till/från jobbet och som varierar på mellan 40 och 60 min/dag en vanlig vardag utan några särskilda trafikhinder)

Under A:s frånvaro har min längtan, som vanligt, snurrat mycket i huvudet på mig. Den har inte vikt sig, däremot så har jag börjat komma vidare i processen. Acceptansen är närmare, men sorgen är större. Sorgen får mig att allmänt tappa lusten för det mesta. Jobbet, familjen, barnen… Jag skulle vilja ta upp det en sista gång med A, men jag tror inte att jag verkligen kommer att göra det.

Bästa morsan…

…hämtar barnen plus en kompis till Lillasyster redan vid tre, åker till leklandet Buslandet där vi är de enda besökarna. Barnen är glada för att bli hämtade tidigare och för att mamma hittar på något med dom. Mamman är nöjd med glada barn. Samtidigt som hon kan sitta och jobba i lugn och ro 😁

Jag sitter i bilen, på väg hem från jobbet. Telefonen ringer.

”Hej! Detta är X från äldreboendet Y. Din mamma är dålig. Hon har haft svårt att andas och haft kramper. Ambulansen är på väg och hon ska åka in till sjukhuset. Kan du åka till akuten och ta emot henne?”

Hjärtat fryser till is. Mamma!? Men det är ju 2,5 timmars resa till orten där mamma bor! Och barnen då? A åkte iväg på tjänsteresa imorse, är på flygplanet på väg till andra sidan av jordklotet, och…

”Jag är ju i Göteborg! Jag bor i Göteborg! Jag kan inte komma till akuten!”

”Men någon anhörig måste till akuten! Du måste dit!”

Jag försöker förklara, men pratar för döva öron. Rösten i andra änden upprepar gång på gång att en anhörig måste dit. De har försökt få tag på min syster som bor i närheten men inte lyckats få tag på henne. Jag lovar att göra mitt bästa. Jag lovar försöka få tag på min syster. Eller min andra syster, T. Fast de två systrarna är ju bittra ovänner. Eller så ringer jag min faster som bor bara 5 mil därifrån, jämfört med mina 25. Jag lovar ordna något. Försöker ringa systern, lyckas inte. Någon minut senare är jag hemma, försöker ringa min syster igen. Hon svarar inte. Men så ringer hon tillbaka. Jag berättar. Hon vet redan. De hade lyckats få tag på henne från boendet. Hon säger att hon har svårighet att ta sig till sjukhuset. Sedan hon fick sin stroke för ett antal år sedan hon inte köra så hon måste ta färdtjänst och hon vet inte om hon lyckas få tag på någon sådan. Jag erbjuder henne betala vanlig taxi, men ”det är lika svårt som färdtjänst att få tag på och tar lika lång tid”. Hon säger att hon ska ta färdtjänst.

En liten stund senare ringer hon igen. Hennes sambo ska köra henne, ”fast han är hemma och är sjuk”. Jag erbjuder mig att försöka få tag på äldsta systern, T, och fråga om hon kan åka in. Hon vill absolut inte att jag gör det.

”T skulle bara riva hela stället och göra allt värre”

Jag kontaktade T och även den näst äldsta systern, N och informerade dom om vad som hänt. Den yngsta blev, som väntat, lite sur för det. Men det får vara hennes problem .

Nu, ett antal timmar senare är jag färdig för sängen. Mamma mår bättre men får stanna kvar på sjukhuset över natten. Och i och med att värsta oron släppte släppte också spänningarna och det blev lättare att andas. Samtidigt kom skuldkänslorna. Och tankarna. Gjorde jag fel som inte åkte? Vilken dålig dotter jag är!

Idag tog jag upp min längtan med A. Jag tror inte att han riktigt förstår hur stark den är och hur den får mig att må. Men för honom är det ett klart ”NEJ”. Och egentligen så förstår jag honom, men min känslorna ignorerar det. Jag har nog egentligen inte accepterat det, även om jag vet att så är fallet. Och jag försöker acceptera det, försöker hitta andra saker att ”hänga upp mig på”, försöker distrahera mig. Men det är svårt. Hur får man bort den första tanken som slår en när telefonens väckarklocka sätter igång på morgonen och den första tanken borde vara ”stäng av”? Hur får man bort den där dova smärtan i mage och hjärta när man ser gravidmagar och bebisar och till och med bilder på bebisar? Jag har till och med funderat på att ta bort de bebisbilder som står framme på våra tjejer, allt för att stilla suget.

Jag har bett om ett försök. Ett endaste. Så mycket mer hinner vi ju ändå inte med. Men som väntat blev det ett nej.

Längtan har varit lugnare ett tag nu, men det där brevet i kombination med mens har blåst upp den igen. Jag ser ett samband där längtan växer sig starkare just vid och efter mens för att däremellan bli lite lugnare. Men nu… Tankarna far runt. Hur ska jag få A att ändra sig? Tänk om vi ändå bara kunde göra ett försök? Ett endaste ynka? Vad är sannolikheten att det lyckades? Och skulle det inte vara lättare att gå vidare om vi i alla fall hade försökt och inte bara kastat bort alla tre? Men samtidigt, för varje försök skulle vi ”kasta bort” 16 000 kr, dvs den summa som en återföring kostar på vår klinik. För den summan kan man göra rätt mycket annat kul. Eller ”måsten”. Och vi är ju ändå rätt gamla. JAG är gammal. Och trött. Och saknar tålamod och ork med det som är. Varför ska det vara så f*at svårt att bara gå vidare? Att acceptera och lämna det bakom sig? Varför fortsätter jag bara att älta? Hur gör man för att sluta? Det är så lätt att säga, så enormt svårt att göra

En dag så händer det

Även om vi bor i en storsstadsregion så är det svårt att hitta en bra vårdcentral. E har haft en del problem med olika saker och vid kontakt med vårdcentralen varit skrattretande. Som tex när de tyckte att jag skulle ringa BVC trots att i och med att hon började skolan blev utskriven från BVC och inskriven på vårdcentralen. När jag försökte förklara och även ifrågasätta envisades sköterskan jag pratade med att jag skulle kontakta BVC tills en kollega till henne föreslog att jag skulle kontakta en barn- och ungdomsvårdcentral (som i sin tur sa att man skulle ha remiss till dom, men de gjorde ett undantag och gav mig råd för egenvård). Så nu idag när jag satte mig för att ringa dom på vårdcentralen då E pga allergi har värsta mörka ringarna, trots allergimedicin så blev jag glatt överraskad när det visade sig att man kunde boka telefontid för att bli uppringd, som alternativ till det tidigare då man fick ringa en telefonsvarare som angav en viss tid för när man skulle bli uppringd. Och än gladare blev jag när jag fick en tid kl 8, dvs när de öppnar. Trots det tappade jag nästan hakan när vi fick en tid mindre än två timmar senare! Vad hände där, liksom???

Besöket gick sådär, hon fick ingen starkare allergimedicin mer än kortisonsalva som hon dels ska få runt ögonen ett par gånger om dagen, dels en kortisonsalva för hennes värmeutslag. Så nu blir det mycket salvor framöver

Påminnelsen

Jag visste så väl att den skulle komma, ändå känns det tungt. Nu blir det än mer klart att snart är min tid där jag kan få barn över. I brevlådan idag låg ett brev från kliniken

Fast det är klart, jag är ju inte så stark psykiskt och med tanke på mina up and downs är det väl egentligen bra att A inte vill ha fler barn, även om det inte alltid känns så.

Oro

Nyligen fick vi på mitt jobb veta att vi hade blivit uppköpta. VD: n var jättenöjd. Mina kollegor verkade supernöjda. Ja, rent av lyriska. På pappret ser det bra ut. Vi ingår numera i en global koncern vilket väcker mängder av möjligheter. De köpte oss framförallt då vi erbjuder två tjänster som de inte har i sitt utbud. Min oro ligger dels i dessa två tjänster. Nu när de har fått in dom, vad är det som säger att de inte kommer sätta sitt namn på dom och så fort när deras ”ursprungliga” personal lärt sig det inte gör sig av med ”överflödig” personal, dvs oss? Min andra oro är skillnaderna i hur vi arbetar. De jobbar mycket med ram-avtal och mycket inom uppbyggnad av samhället. Vi har mycket småkunder och småjobb. Jag stortrivs med upplägget som vi haft det, snabba jobb, snabba resultat och snabba utvärderingar. Ville jag jobba med större projekt och hålla på med samma sak dagarna i ända så skulle jag hellre vara fastanställd någonstans än jobba som konsult hos dom. Som anställd har man möjlighet att påverka betydligt mer än vad man har som konsult, även om man har ett avtal som löper på flera år.

Kanske är min oro obefogad. Jag vet inte. Jag vet bara att jag ska försöka låta bli att döma innan jag vet något. Nu har jag bara mina egna spekulationer om värsta tänkbara. Men det kan likaväl bli jättebra. Jag ska inte säga något ogenomtänkt nu, och framförallt inte göra något nu. Det enda jag kommer att göra är att avvakta och se. Det kan ju bli hur bra som helst! Önskar jag kunde släppa oron…