Dagens sanning

Jag vet att jag beklagar mig i mesta laget. Men ett av mina motton i livet är denna:


Jag lyckas inte alltid hålla mig till det, det är jag ytterst medveten om. Men jag försöker. Och den som känner mig vet om att jag har historiskt verkligen försökt leva efter det. Och jag lovar att jag ska fortsätta försöka. 

Annonser

Hej. Det är jag som är Maramina och jag är

…ingen ängel. Men däremot så försöker jag leva efter de regler som finns. Jag försöker intala mig själv att jag lever som jag lär, dvs finns det regler som jag inte gillar så försöker jag antingen få dom ändrade eller så följer jag dom, oavsett vad jag egentligen tycker. Den senaste tiden har jag just reflekterat över att så inte är fallet för flertalet. Eller i varje fall för många. Passar inte reglerna så skiter man i dom helt enkelt. Är det avspärrning? Då tar man dig innanför om det är något som lockar där inne. 

Som idag på E’s simskola. Delar av simhallen var avstängd och avspärrad med band. Folk gick helt sonika över och under bandet för att få sitta i simhallen medan deras telningar hade lektion. Trots avspärrningen. Trots tydlig information i de bekräftelsemail som skickades ut för terminen. Eller som på ett annat ställe hade en trappa blockerats med lådor så att ingen skulle gå upp för trappan. Folk tog helt enkelt och flyttade på lådorna och när de väl var igenom så lades lådorna tillbaka. 

Eller som när jag skulle handla idag. 

Har man en sådan rädsla för att någon ska komma och repa lacken att man tvunget måste parkera på parkeringsplatser, ja, då ska man kanske inte parkera sin bil över huvudtaget på en allmän parkering?! Eller var bilföraren väldigt dålig på att parkera? Då kanske personen ifråga inte är lämpad stt köra bil heller.

Med anledning av förra inlägget: undrar hur det egentligen kommer sig att jag varje år blir förkyld just nu? Är det för att alla samlas igen och många människor umgås tätt ihop med varandra? Att vi vistas mer inomhus, mindre utomhus? Att vissa personer alltid går omkring med olika virus men aldrig själva blir sjuka men när jag kommer i kontakt med dom så pallar mitt immunsystem inte av det och förkylningen är ett faktum? Jag vet inte. Det enda jag vet är att det är en tradition jag gott kan skippa. 

Nu har rösten i alla fall återvänt, om än i en s k whiskey-variant. Genast kommer tankarna om att jag kanske trots allt skulle ha jobbat idag. Att jag borde inte stanna hemma imorgon. Och så vidare. Det sunda förnuftet säger mig att jag visst gjorde rätt i att stanna hemma. Ett planeringsmöte med en kund som skulle varit dagens och veckans första sak enligt min kalender är svår att genomföra om man inte får fram ett ljud över läpparna. Att jag dessutom efter att ha lämnat barnen på fritids och förskolan kröp ner i säng och sov i nästan tre timmar tyder även det på något. Att jag trots all sömn är helt färdig nu och ögonen går i kors på mig tyder ju också på något. Men likväl så känns det som om jag egentligen borde jobba imorgon. Och då inte bara det jag hade tänkt göra hemifrån utan åka ut till kunden och påbörja det jobb  där som jag egentligen skulle påbörjat idag. Men nu är kunden meddelad att jag inte kommer imorgon så jag stannar hemma imorgon med. Men sen lär det bli jobb enligt planerna. Jag har inte samvete att stanna hemma längre. Innerst inne vet jag ju hur dumt det är att känna så här, men jag känner vad jag känner. 

Terminens första förkylning är här, precis som den brukar i dessa dagar och precis så som det tydligen (enligt allas vår köra Facebook) mer eller mindre varit de senaste åren,  och jag sitter här med en röst som inte finns. Jag skulle kunna göra en del jobb, knappa med min dator, förbereda lite material till kunder etc men istället så tar jag det lugnt, surfar på hemnet och lyssnar på Idol-auditions på youtube. Hittar några roliga, några gräsliga och så några fantastiska. En som jag fick gåshud av och som jag vill höra mer av, trots att deltagaren inte fick gå vidare är denna. Det är inte bara låten som är helt fantastisk. Jag älskar rösten. Jag vill höra mer. 

Sedan har vi även en annan favorit, dock en som golvade jurydeltagare och var en given guldbiljettmottagare, Anna-Mi

Konferens

Fyra dagar från familjen, konferens i Bergen. De säger att det ”alltid” regnar där. Det var inget som vi märkte något av, blå himmel och sol – fantastiskt! Vill tillbaka till Norge med min familj! 

Vi fick äta goda middagar på Gina restauranger, trevliga turer i bergen, både ”på tur” till fots, och med buss, tåg och båt. 

Tankar

På mitt jobb är det många, fler än på de flesta andra arbetsplatser, som är väldigt miljömedvetna. De allra flesta tränar en hel del och är allmänt väldigt hälsomedvetna (även om onyttigheter smiter ner emellanåt också). Allt detta finns det som sagt var en hög medvetenhet om. Allt det fysiska. Något som jag dock saknar är medvetenheten om det mjukare bitarna. Om vad som gäller människans mjukare del. Och denna okunskap och intresse tror jag det allmänt i samhället finns en stor okunskap inom, och som jag tror är en bidragande orsak till dagens allt mer ökande sjukskrivningar orsakade av stress och andra psykosociala orsaker, både privat och i arbetslivet.

Idag så ”ska” man vara ständigt nåbar. Oavsett vad. Vi är alla så viktiga och är sådana nyckelpersoner att vi inte kan koppla av under kvällar och helger och stänga av tekniken, och för att inte tala om några veckors semester! Vi ska vars tillgängliga, för såväl kolleger som kunder. Vi måste kolla våra mail. Vi måste ha våra jobbmobiler på. Utifall-att-om. Det är oftast inte så att arbetsgivaren har krävt det. Det behöver inte ens vara att arbetsgivaren har antytt något sådant, men ändå så sitter man där, kollar sina mail, svarar på de där samtalen… Och även om telefonen inte plingat till kollar man den, man kan ju ha missat något! 
Men ärligt, hur många människor är så enormt viktiga? Hur många människor är så oumbärliga? Hur många måste verkligen vara ständigt tillgängliga, ständigt uppkopplade? Hur många saker måste åtgärdas på en gång och inte kan vänta till nästkommande arbetsdag? Och hur många saker av dessa viktiga saker kan man inte låta någon annan ta ansvar för medan man själv är ledig/har semester/samlar ny energi? Jag tror att dessa saker är ytterst ytterst få. Och personer som har dessa jobb är en ynka bråkdel av alla dom som tror att de har ett så viktigt jobb att de är totalt oumbärliga. 

En gång pratade jag om dessa frågor med en person som jobbade i ett internationellt företag. Hen ansåg att i och med att hen jobbade med forskning och utveckling så var det av yttersta vikt att vara tillgänglig för kollegerna runtomkring i världen. När jag undrade om dessa kollegor hade samla förväntningar tillbaka fick jag en frågande blick tillbaka. Personen funderade en stund och svarade ”ja”. Men ärligt, är det verkligen så? Är det inte bara så att vi skämmer bort varandra med att vara ständigt tillgängliga? Jag menar, ta bara för 15-20 år sedan. Ja, kanske till och med kortare än så, 10 år sedan. Innan mobilernas tid. Visst klarade sig företag även utan att alla var ständigt nåbara? Varför skulle de inte göra det idag? Kan det kanske vara så att det, i alla fall delvis, beror på att vi alla vill känna oss viktiga och behövda? Att genom att vara ständigt tillgänglig, svara på mail så snart de dimpt ner i maillådan vill visa hur fantastiska och kompetenta vi är? Fast egentligen så biter vi oss själva i svansen. Bränner ljuset i både ändarna.

I slutet av juni, strax innan jag gick på semester enades jag och min chef över hur jag skulle göra med mobil och mail när jag gick på min ledighet. Jag skulle inte behöva ha koll på dom. Tyvärr har inte alla samma bild av hur det ska vara. Några kollegor hade försökt få tag på mig trots att de visste att jag var på semester. Ingen av dom hade något viktigt som inte kunde vänta eller som de inte kunde lösa själva. Undrar hur de ser på mig nu när jag inte var tillgänglig? Kanske tänker de så som några av mina närmaste kollegor (inklusive chef) sa till mig när jag ansåg att jag inte skulle behöva ha på/med mig min jobbmobil när jag var på semester. De visste mitt privata nummer, liksom vakten på företaget. Skulle det vara något akut så skulle de få tag på mig. Men det var tydligen inte tillräckligt. De skulle minsann se till att de var tillgängliga ”för de ville minsann göra ett bra jobb!”

I slutet av förra veckan blev Lillasyster trött och ”liten” för att några dagar senare få en skrällande hosta. Jag följde raskt efter (både med hostan och önskan om att vara liten igen och att bli omhändertagen) för att efter ytterligare någon dag se hur först E och  därefter A fick detsamma. Denna vecka skulle vi åkt till Oslo och även tagit och besökt Nordens Ark. Nu blev det sjukstuga istället. Trötta och ynkliga, med en 3 åring som stundvis varit väldigt pigg och i andra sekunden ett riktigt monster humörmässigt och i den tredje en liten, liten bebis har det varit rätt slitsamt. Mår man själv inte så bra så är det inte alltid så lätt att ta hand om ett barn, inte ens om man är två, och särskilt om de två inte orkar med så mycket annat än ligga nerbäddade och i bästa fall kolla på någon gammal film. Och då nätterna fylldes av spring när Lillasyster vaknat av hostandes etc blev vi än mer trötta. Några nätter turades vi om att sova på en madrass inne hos Lillasyster för att på så vis få lite mer sammanhängande sömn och orka med dagarna, och nätterna bättre. 

Igår verkade barnen piggare och då vi inte hade så mycket mat hemma så proppade jag mig full med hostmedicin, alvedon etc och åkte och handlade med dom. När vi kom hem var jag helt slut, men A verkade vara piggare. Idag kände vi oss alla piggare och kände att vi behövde komma iväg lite så vi åkte och åt lunch på en restaurang. Väl hemma var jag återigen helt slut, men jag kände i alla fall mindre av förkylningen. Jag trodde att det nu hade vänt, men när E skulle hå och lägga sig beklagade hon sig över nästäppa och känningar i örat. Hon vägrade antiinflammatoriskt men hon gick i alla fall med på att ta nässpray. Tyvärr så var det inte tillräckligt, några timmar senare vaknade hon, gråtandes av smärtan i örat. Max dos (enligt hennes vikt) med alvedon och så nässpray efter det gav jag henne, och nu sover hon. Eller ett gäng kuddar fick hon också! Förhoppningsvis så går hon sova hela natten och att det känns bättre imorgon. De brukar ju inte göra något åt öroninflammation hos barn i den åldern, om det inte rinner ut vätska ur öronen, de inte har hög feber eller väldigt, väldigt ont. Så nu får vi se om det blir läkarbesök imorgon… Har hon så ont att hon gråter, då ger jag mig inte förrän hon fått antibiotika. Däremot, jag hon ”bara” ont så låter jag det vara. Om hon själv inte vill annat 
Måtte hon krya sig under natten!

Allting har en ände 

…så även semestern. En vecka kvar av ledighet. En vecka då vi hade planerat in bl.a. Oslo och därefter Nordens Ark, men som nu tycks bli avbokat och istället i förkylningens tecken. Först började Lillasyster med sina hostningar, sedan kom jag och nu idag vaknade E med feber. A är också lite småhostig. Hostan är en sådan där rejäl rethosta och två kvällar har Lillasyster vaknat och hostat tills hon kräkts upp en massa slem. I mitt fall kommer hostattackerna närsomhelst under dagen. Just nu ligger jag i soffan helt utslagen efter en sådan. Skillnaden mellan mina och Lillasysters attacker är att jag hostar och kräs mer. Det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och det känns som om jag aldrig kommer kunna sluta. Uppåt värre, alltså… Och kul avslut på den här ledigheten…

En fundering:
Jag såg dagens tidningslöp och blev verkligen fundersam och samtidigt glad på det som dessa förmedlade ut och så slogs jag av två saker. Den första handlar om sommarens (?) största snackis, Anders Borg. Många har reagerat på det som har hänt. En del är jätteupprörda och andra tycker att ”det är sånt som händer”. Min tanke i detta: det han gjort är inte ok på något vis. Men, detta hände på en privat fest. Han är inte minister längre, även om han var vice ordförande i Kinnevik. Jag vill inte ursäkta honom, men av allt att döma så ser i alla fall jag varningssignaler av hans beteende. Varningssignaler för att han har problem med att hantera alkohol. Om det är alkoholism eller bara svårighet att hantera alkohol förtäljer inte historien, men vi bör minnas att alkoholism klassas som en sjukdom. En del i sjukdomen är att förneka att man har problem. Nu har han ju tydligen sagt att han ska söka hjälp, och DET tycker jag är bra. Och dessutom, läser man artikeln som jag länkade till ovan så har han polisanmälts. Av polisen själva, och inte av någon av festdeltagarna. 
Det jag vill ha sagt är att detta rör egentligen inte någon annan än Anders, hans familj och de som deltog vid festen och blev utsatta. Vi andra har, som jag ser det, ingen som helst ursäkt till att lägga oss i eller förlöjliga honom. Vi har inte heller rätt att peka finger, eller på annat vis trycka ner honom. Lika lite som vi har rätt att förtrycka någon annan med alkoholproblem. Eller någon med någon annan sjukdom, för den delen. Att han betett sig som ett riktigt fyllesvin ger inte oss rätt att bete oss som svin, oavsett om vi är nyktra eller ej. 
Så, vad var det nu jag ville få ut av detta inlägg från början? Hur kunde jag bli glad över löpsedlarna som med stora bokstäver berättade om Borg? Jo, för stod det inte om Borg så stod det om en annan känd person, Leif G W Persson. Vad var det som var så roligt med Borg och G W? Jo, tänk vad underbart det ändå är att inget värre har hänt i världen, i alla fall inget värre att skriva om, eller ha löpsedlar på än att en f d minister för ett tag sedan visade sig ha problem med spriten och att en kriminolog/författare inte går ner i vikt! Jag är tacksam, väldigt tacksam för detta! Det jag dock inte kan kåta bli att fundera på är varför man egentligen bryr sig om något av dessa löp??? 🤔