Konferens

Fyra dagar från familjen, konferens i Bergen. De säger att det ”alltid” regnar där. Det var inget som vi märkte något av, blå himmel och sol – fantastiskt! Vill tillbaka till Norge med min familj! 

Vi fick äta goda middagar på Gina restauranger, trevliga turer i bergen, både ”på tur” till fots, och med buss, tåg och båt. 

Annonser

Tankar

På mitt jobb är det många, fler än på de flesta andra arbetsplatser, som är väldigt miljömedvetna. De allra flesta tränar en hel del och är allmänt väldigt hälsomedvetna (även om onyttigheter smiter ner emellanåt också). Allt detta finns det som sagt var en hög medvetenhet om. Allt det fysiska. Något som jag dock saknar är medvetenheten om det mjukare bitarna. Om vad som gäller människans mjukare del. Och denna okunskap och intresse tror jag det allmänt i samhället finns en stor okunskap inom, och som jag tror är en bidragande orsak till dagens allt mer ökande sjukskrivningar orsakade av stress och andra psykosociala orsaker, både privat och i arbetslivet.

Idag så ”ska” man vara ständigt nåbar. Oavsett vad. Vi är alla så viktiga och är sådana nyckelpersoner att vi inte kan koppla av under kvällar och helger och stänga av tekniken, och för att inte tala om några veckors semester! Vi ska vars tillgängliga, för såväl kolleger som kunder. Vi måste kolla våra mail. Vi måste ha våra jobbmobiler på. Utifall-att-om. Det är oftast inte så att arbetsgivaren har krävt det. Det behöver inte ens vara att arbetsgivaren har antytt något sådant, men ändå så sitter man där, kollar sina mail, svarar på de där samtalen… Och även om telefonen inte plingat till kollar man den, man kan ju ha missat något! 
Men ärligt, hur många människor är så enormt viktiga? Hur många människor är så oumbärliga? Hur många måste verkligen vara ständigt tillgängliga, ständigt uppkopplade? Hur många saker måste åtgärdas på en gång och inte kan vänta till nästkommande arbetsdag? Och hur många saker av dessa viktiga saker kan man inte låta någon annan ta ansvar för medan man själv är ledig/har semester/samlar ny energi? Jag tror att dessa saker är ytterst ytterst få. Och personer som har dessa jobb är en ynka bråkdel av alla dom som tror att de har ett så viktigt jobb att de är totalt oumbärliga. 

En gång pratade jag om dessa frågor med en person som jobbade i ett internationellt företag. Hen ansåg att i och med att hen jobbade med forskning och utveckling så var det av yttersta vikt att vara tillgänglig för kollegerna runtomkring i världen. När jag undrade om dessa kollegor hade samla förväntningar tillbaka fick jag en frågande blick tillbaka. Personen funderade en stund och svarade ”ja”. Men ärligt, är det verkligen så? Är det inte bara så att vi skämmer bort varandra med att vara ständigt tillgängliga? Jag menar, ta bara för 15-20 år sedan. Ja, kanske till och med kortare än så, 10 år sedan. Innan mobilernas tid. Visst klarade sig företag även utan att alla var ständigt nåbara? Varför skulle de inte göra det idag? Kan det kanske vara så att det, i alla fall delvis, beror på att vi alla vill känna oss viktiga och behövda? Att genom att vara ständigt tillgänglig, svara på mail så snart de dimpt ner i maillådan vill visa hur fantastiska och kompetenta vi är? Fast egentligen så biter vi oss själva i svansen. Bränner ljuset i både ändarna.

I slutet av juni, strax innan jag gick på semester enades jag och min chef över hur jag skulle göra med mobil och mail när jag gick på min ledighet. Jag skulle inte behöva ha koll på dom. Tyvärr har inte alla samma bild av hur det ska vara. Några kollegor hade försökt få tag på mig trots att de visste att jag var på semester. Ingen av dom hade något viktigt som inte kunde vänta eller som de inte kunde lösa själva. Undrar hur de ser på mig nu när jag inte var tillgänglig? Kanske tänker de så som några av mina närmaste kollegor (inklusive chef) sa till mig när jag ansåg att jag inte skulle behöva ha på/med mig min jobbmobil när jag var på semester. De visste mitt privata nummer, liksom vakten på företaget. Skulle det vara något akut så skulle de få tag på mig. Men det var tydligen inte tillräckligt. De skulle minsann se till att de var tillgängliga ”för de ville minsann göra ett bra jobb!”

I slutet av förra veckan blev Lillasyster trött och ”liten” för att några dagar senare få en skrällande hosta. Jag följde raskt efter (både med hostan och önskan om att vara liten igen och att bli omhändertagen) för att efter ytterligare någon dag se hur först E och  därefter A fick detsamma. Denna vecka skulle vi åkt till Oslo och även tagit och besökt Nordens Ark. Nu blev det sjukstuga istället. Trötta och ynkliga, med en 3 åring som stundvis varit väldigt pigg och i andra sekunden ett riktigt monster humörmässigt och i den tredje en liten, liten bebis har det varit rätt slitsamt. Mår man själv inte så bra så är det inte alltid så lätt att ta hand om ett barn, inte ens om man är två, och särskilt om de två inte orkar med så mycket annat än ligga nerbäddade och i bästa fall kolla på någon gammal film. Och då nätterna fylldes av spring när Lillasyster vaknat av hostandes etc blev vi än mer trötta. Några nätter turades vi om att sova på en madrass inne hos Lillasyster för att på så vis få lite mer sammanhängande sömn och orka med dagarna, och nätterna bättre. 

Igår verkade barnen piggare och då vi inte hade så mycket mat hemma så proppade jag mig full med hostmedicin, alvedon etc och åkte och handlade med dom. När vi kom hem var jag helt slut, men A verkade vara piggare. Idag kände vi oss alla piggare och kände att vi behövde komma iväg lite så vi åkte och åt lunch på en restaurang. Väl hemma var jag återigen helt slut, men jag kände i alla fall mindre av förkylningen. Jag trodde att det nu hade vänt, men när E skulle hå och lägga sig beklagade hon sig över nästäppa och känningar i örat. Hon vägrade antiinflammatoriskt men hon gick i alla fall med på att ta nässpray. Tyvärr så var det inte tillräckligt, några timmar senare vaknade hon, gråtandes av smärtan i örat. Max dos (enligt hennes vikt) med alvedon och så nässpray efter det gav jag henne, och nu sover hon. Eller ett gäng kuddar fick hon också! Förhoppningsvis så går hon sova hela natten och att det känns bättre imorgon. De brukar ju inte göra något åt öroninflammation hos barn i den åldern, om det inte rinner ut vätska ur öronen, de inte har hög feber eller väldigt, väldigt ont. Så nu får vi se om det blir läkarbesök imorgon… Har hon så ont att hon gråter, då ger jag mig inte förrän hon fått antibiotika. Däremot, jag hon ”bara” ont så låter jag det vara. Om hon själv inte vill annat 
Måtte hon krya sig under natten!

Allting har en ände 

…så även semestern. En vecka kvar av ledighet. En vecka då vi hade planerat in bl.a. Oslo och därefter Nordens Ark, men som nu tycks bli avbokat och istället i förkylningens tecken. Först började Lillasyster med sina hostningar, sedan kom jag och nu idag vaknade E med feber. A är också lite småhostig. Hostan är en sådan där rejäl rethosta och två kvällar har Lillasyster vaknat och hostat tills hon kräkts upp en massa slem. I mitt fall kommer hostattackerna närsomhelst under dagen. Just nu ligger jag i soffan helt utslagen efter en sådan. Skillnaden mellan mina och Lillasysters attacker är att jag hostar och kräs mer. Det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och det känns som om jag aldrig kommer kunna sluta. Uppåt värre, alltså… Och kul avslut på den här ledigheten…

En fundering:
Jag såg dagens tidningslöp och blev verkligen fundersam och samtidigt glad på det som dessa förmedlade ut och så slogs jag av två saker. Den första handlar om sommarens (?) största snackis, Anders Borg. Många har reagerat på det som har hänt. En del är jätteupprörda och andra tycker att ”det är sånt som händer”. Min tanke i detta: det han gjort är inte ok på något vis. Men, detta hände på en privat fest. Han är inte minister längre, även om han var vice ordförande i Kinnevik. Jag vill inte ursäkta honom, men av allt att döma så ser i alla fall jag varningssignaler av hans beteende. Varningssignaler för att han har problem med att hantera alkohol. Om det är alkoholism eller bara svårighet att hantera alkohol förtäljer inte historien, men vi bör minnas att alkoholism klassas som en sjukdom. En del i sjukdomen är att förneka att man har problem. Nu har han ju tydligen sagt att han ska söka hjälp, och DET tycker jag är bra. Och dessutom, läser man artikeln som jag länkade till ovan så har han polisanmälts. Av polisen själva, och inte av någon av festdeltagarna. 
Det jag vill ha sagt är att detta rör egentligen inte någon annan än Anders, hans familj och de som deltog vid festen och blev utsatta. Vi andra har, som jag ser det, ingen som helst ursäkt till att lägga oss i eller förlöjliga honom. Vi har inte heller rätt att peka finger, eller på annat vis trycka ner honom. Lika lite som vi har rätt att förtrycka någon annan med alkoholproblem. Eller någon med någon annan sjukdom, för den delen. Att han betett sig som ett riktigt fyllesvin ger inte oss rätt att bete oss som svin, oavsett om vi är nyktra eller ej. 
Så, vad var det nu jag ville få ut av detta inlägg från början? Hur kunde jag bli glad över löpsedlarna som med stora bokstäver berättade om Borg? Jo, för stod det inte om Borg så stod det om en annan känd person, Leif G W Persson. Vad var det som var så roligt med Borg och G W? Jo, tänk vad underbart det ändå är att inget värre har hänt i världen, i alla fall inget värre att skriva om, eller ha löpsedlar på än att en f d minister för ett tag sedan visade sig ha problem med spriten och att en kriminolog/författare inte går ner i vikt! Jag är tacksam, väldigt tacksam för detta! Det jag dock inte kan kåta bli att fundera på är varför man egentligen bryr sig om något av dessa löp??? 🤔 

Fyra semesterveckor är slut och denna och nästa vecka ska jag använda upp de sista föräldradagarna på den högre nivån. Jag insåg när jag skulle lägga mig igår att jag hade glömt att skicka in min ansökan till Försäkringskassan så det var bara att göra det. När jag var klar så hade klockan passerat 3 minuter över midnatt. Jag la mig ner än en gång för att sova när jag började fundera på hur många dagar som det egentligen var som vi hade kvar på våra tjejer så jag loggade in igen och såg att min ansökan hade blivit godkänd. Snacka om snabb behandlingstid! 😊

Vad det gäller återstående dagar så insåg jag snabbt att vi kommer att bränna inne en hel mängd. Olika regler gäller för barnen och på E måste vi använda upp dagarna innan hon gått ut ettan i juni nästa år. I Lillasysters fall kan vi spara dagar tills hon är äldre än så men vi får bara spara 96 dagar efter hennes 4 årsdag. Det innebär att om vi inte vill låta några dagar över huvudtaget brinna inne så  har vi bortåt 120 dagar att ta ut det närmaste året. För att lyckas med det så finns det så blir det till att vi både går ner i tid eller att vi tar långledigt vid alla loven. I och med att E nu börjar första klass så blir det ju inte lika lätt att ta och åka iväg hur som helst, eller få någon längre ledighet. Och då A inte verkar så värst intresserad av att ta alltför många av ”chipsdagarna”  och framförallt inte gå ner i tid så återstår att jag gör det. Eller att vi låter dagarna bara försvinna. Nu återstår att se vilket det blir

Kanske inte riktigt, men nästan…

…så att jag känner igen mig i denna debattartikel. Stundvis i varje fall. Samtidigt som jag känner lättnad över att det inte är så hela tiden. Bara stundvis. Det kan nog vara så att det är Lillasysters ålder som gör att det är enklare. En teori som jag grundar på att jag stundvis i år t.o.m. har känt en lättnad över hur bra allt har varit just där och då, stunder när mina två lekt tillsammans i frid och harmoni och i glädje. Stunder av rena ”halleluja-moments”. Visst är det skönt när barnen blir lite äldre och klarar sig, i alla fall under korta stunder själva!

Förra veckan var vi i Värmland med lite släkt, den här veckan har fortsatt med det sociala livet då bästa vännerna från Eskilstuna har varit på besök. De kom igår förmiddag och åker imorgon. Så många gånger som jag önskat att de bodde betydligt närmare! Från början var det två vilsna själar som nyinflyttade i en ny stad lärde känna varandra och blev vänner. Sedan gick tiden och så småningom blev även deras respektive vänner. Och idag finns det barn och även dessa är vänner och leker så himla bra tillsammans alla fyra! Det är ju så underbart! Önskar bara att vi kunde ses oftare, umgås mer..!

Åldersgräns 

Idag har vi i Sverige en åldersgräns för IVF, som är omdebatterad och som många har åsikter om. Jag har haft olika synpunkter om det. Numera tycker jag på ett sätt att det ska vara en bedömning som läkaren gör utifrån det aktuella paret, precis så som det  nämns i länken ovan. Samtidigt så tycker jag att det är bra med en gräns av två orsaker. Det blir lättare lika för alla, oberoende på vilken läkare som tar beslutet, dels så är det bra att man sätter gränser för när samhället ska ta resurser till just den här typen av vård. I den bästa av världar så skulle det finnas pengar till all sjukvård som behövs, tyvärr så ser inte verkligheten ut så. Vården idag har inte på något vis tillräckliga resurser. Det är långa köer överallt, det är svårt att få tid till läkare. Det råder personalbrist. De som jobbar inom vården har i regel katastroflåga löner i förhållande till det jobb de utför. Och dessutom under de förhållanden som råder. Samtidigt med detta så finns det en hel del sjukvård och andra mediciner som många sjuka skulle kunna få och som skulle göra dom friska(/-re) men som de inte får pga att den vården är så dyr. Det finns vård som dödssjuka inte får av samma anledning. Med det i bakhuvudet så är det svårt för mig att motivera att släppa på aktuella regler rörande IVF. Samtidigt så är det inte heller så självklart med tanke på vilken psykisk ohälsa ofrivillig barnlöshet kan leda till, och även det kostar ju samhället en hel del. Så frågan är egentligen, ska det finnas gränser och i så fall var ligger den gränsen? Vad tycker du?