Hej. Det är jag som är Maramina och jag är

…ingen ängel. Men däremot så försöker jag leva efter de regler som finns. Jag försöker intala mig själv att jag lever som jag lär, dvs finns det regler som jag inte gillar så försöker jag antingen få dom ändrade eller så följer jag dom, oavsett vad jag egentligen tycker. Den senaste tiden har jag just reflekterat över att så inte är fallet för flertalet. Eller i varje fall för många. Passar inte reglerna så skiter man i dom helt enkelt. Är det avspärrning? Då tar man dig innanför om det är något som lockar där inne. 

Som idag på E’s simskola. Delar av simhallen var avstängd och avspärrad med band. Folk gick helt sonika över och under bandet för att få sitta i simhallen medan deras telningar hade lektion. Trots avspärrningen. Trots tydlig information i de bekräftelsemail som skickades ut för terminen. Eller som på ett annat ställe hade en trappa blockerats med lådor så att ingen skulle gå upp för trappan. Folk tog helt enkelt och flyttade på lådorna och när de väl var igenom så lades lådorna tillbaka. 

Eller som när jag skulle handla idag. 

Har man en sådan rädsla för att någon ska komma och repa lacken att man tvunget måste parkera på parkeringsplatser, ja, då ska man kanske inte parkera sin bil över huvudtaget på en allmän parkering?! Eller var bilföraren väldigt dålig på att parkera? Då kanske personen ifråga inte är lämpad stt köra bil heller.

Med anledning av förra inlägget: undrar hur det egentligen kommer sig att jag varje år blir förkyld just nu? Är det för att alla samlas igen och många människor umgås tätt ihop med varandra? Att vi vistas mer inomhus, mindre utomhus? Att vissa personer alltid går omkring med olika virus men aldrig själva blir sjuka men när jag kommer i kontakt med dom så pallar mitt immunsystem inte av det och förkylningen är ett faktum? Jag vet inte. Det enda jag vet är att det är en tradition jag gott kan skippa. 

Nu har rösten i alla fall återvänt, om än i en s k whiskey-variant. Genast kommer tankarna om att jag kanske trots allt skulle ha jobbat idag. Att jag borde inte stanna hemma imorgon. Och så vidare. Det sunda förnuftet säger mig att jag visst gjorde rätt i att stanna hemma. Ett planeringsmöte med en kund som skulle varit dagens och veckans första sak enligt min kalender är svår att genomföra om man inte får fram ett ljud över läpparna. Att jag dessutom efter att ha lämnat barnen på fritids och förskolan kröp ner i säng och sov i nästan tre timmar tyder även det på något. Att jag trots all sömn är helt färdig nu och ögonen går i kors på mig tyder ju också på något. Men likväl så känns det som om jag egentligen borde jobba imorgon. Och då inte bara det jag hade tänkt göra hemifrån utan åka ut till kunden och påbörja det jobb  där som jag egentligen skulle påbörjat idag. Men nu är kunden meddelad att jag inte kommer imorgon så jag stannar hemma imorgon med. Men sen lär det bli jobb enligt planerna. Jag har inte samvete att stanna hemma längre. Innerst inne vet jag ju hur dumt det är att känna så här, men jag känner vad jag känner. 

Terminens första förkylning är här, precis som den brukar i dessa dagar och precis så som det tydligen (enligt allas vår köra Facebook) mer eller mindre varit de senaste åren,  och jag sitter här med en röst som inte finns. Jag skulle kunna göra en del jobb, knappa med min dator, förbereda lite material till kunder etc men istället så tar jag det lugnt, surfar på hemnet och lyssnar på Idol-auditions på youtube. Hittar några roliga, några gräsliga och så några fantastiska. En som jag fick gåshud av och som jag vill höra mer av, trots att deltagaren inte fick gå vidare är denna. Det är inte bara låten som är helt fantastisk. Jag älskar rösten. Jag vill höra mer. 

Sedan har vi även en annan favorit, dock en som golvade jurydeltagare och var en given guldbiljettmottagare, Anna-Mi

Konferens

Fyra dagar från familjen, konferens i Bergen. De säger att det ”alltid” regnar där. Det var inget som vi märkte något av, blå himmel och sol – fantastiskt! Vill tillbaka till Norge med min familj! 

Vi fick äta goda middagar på Gina restauranger, trevliga turer i bergen, både ”på tur” till fots, och med buss, tåg och båt. 

Tankar

På mitt jobb är det många, fler än på de flesta andra arbetsplatser, som är väldigt miljömedvetna. De allra flesta tränar en hel del och är allmänt väldigt hälsomedvetna (även om onyttigheter smiter ner emellanåt också). Allt detta finns det som sagt var en hög medvetenhet om. Allt det fysiska. Något som jag dock saknar är medvetenheten om det mjukare bitarna. Om vad som gäller människans mjukare del. Och denna okunskap och intresse tror jag det allmänt i samhället finns en stor okunskap inom, och som jag tror är en bidragande orsak till dagens allt mer ökande sjukskrivningar orsakade av stress och andra psykosociala orsaker, både privat och i arbetslivet.

Idag så ”ska” man vara ständigt nåbar. Oavsett vad. Vi är alla så viktiga och är sådana nyckelpersoner att vi inte kan koppla av under kvällar och helger och stänga av tekniken, och för att inte tala om några veckors semester! Vi ska vars tillgängliga, för såväl kolleger som kunder. Vi måste kolla våra mail. Vi måste ha våra jobbmobiler på. Utifall-att-om. Det är oftast inte så att arbetsgivaren har krävt det. Det behöver inte ens vara att arbetsgivaren har antytt något sådant, men ändå så sitter man där, kollar sina mail, svarar på de där samtalen… Och även om telefonen inte plingat till kollar man den, man kan ju ha missat något! 
Men ärligt, hur många människor är så enormt viktiga? Hur många människor är så oumbärliga? Hur många måste verkligen vara ständigt tillgängliga, ständigt uppkopplade? Hur många saker måste åtgärdas på en gång och inte kan vänta till nästkommande arbetsdag? Och hur många saker av dessa viktiga saker kan man inte låta någon annan ta ansvar för medan man själv är ledig/har semester/samlar ny energi? Jag tror att dessa saker är ytterst ytterst få. Och personer som har dessa jobb är en ynka bråkdel av alla dom som tror att de har ett så viktigt jobb att de är totalt oumbärliga. 

En gång pratade jag om dessa frågor med en person som jobbade i ett internationellt företag. Hen ansåg att i och med att hen jobbade med forskning och utveckling så var det av yttersta vikt att vara tillgänglig för kollegerna runtomkring i världen. När jag undrade om dessa kollegor hade samla förväntningar tillbaka fick jag en frågande blick tillbaka. Personen funderade en stund och svarade ”ja”. Men ärligt, är det verkligen så? Är det inte bara så att vi skämmer bort varandra med att vara ständigt tillgängliga? Jag menar, ta bara för 15-20 år sedan. Ja, kanske till och med kortare än så, 10 år sedan. Innan mobilernas tid. Visst klarade sig företag även utan att alla var ständigt nåbara? Varför skulle de inte göra det idag? Kan det kanske vara så att det, i alla fall delvis, beror på att vi alla vill känna oss viktiga och behövda? Att genom att vara ständigt tillgänglig, svara på mail så snart de dimpt ner i maillådan vill visa hur fantastiska och kompetenta vi är? Fast egentligen så biter vi oss själva i svansen. Bränner ljuset i både ändarna.

I slutet av juni, strax innan jag gick på semester enades jag och min chef över hur jag skulle göra med mobil och mail när jag gick på min ledighet. Jag skulle inte behöva ha koll på dom. Tyvärr har inte alla samma bild av hur det ska vara. Några kollegor hade försökt få tag på mig trots att de visste att jag var på semester. Ingen av dom hade något viktigt som inte kunde vänta eller som de inte kunde lösa själva. Undrar hur de ser på mig nu när jag inte var tillgänglig? Kanske tänker de så som några av mina närmaste kollegor (inklusive chef) sa till mig när jag ansåg att jag inte skulle behöva ha på/med mig min jobbmobil när jag var på semester. De visste mitt privata nummer, liksom vakten på företaget. Skulle det vara något akut så skulle de få tag på mig. Men det var tydligen inte tillräckligt. De skulle minsann se till att de var tillgängliga ”för de ville minsann göra ett bra jobb!”

I slutet av förra veckan blev Lillasyster trött och ”liten” för att några dagar senare få en skrällande hosta. Jag följde raskt efter (både med hostan och önskan om att vara liten igen och att bli omhändertagen) för att efter ytterligare någon dag se hur först E och  därefter A fick detsamma. Denna vecka skulle vi åkt till Oslo och även tagit och besökt Nordens Ark. Nu blev det sjukstuga istället. Trötta och ynkliga, med en 3 åring som stundvis varit väldigt pigg och i andra sekunden ett riktigt monster humörmässigt och i den tredje en liten, liten bebis har det varit rätt slitsamt. Mår man själv inte så bra så är det inte alltid så lätt att ta hand om ett barn, inte ens om man är två, och särskilt om de två inte orkar med så mycket annat än ligga nerbäddade och i bästa fall kolla på någon gammal film. Och då nätterna fylldes av spring när Lillasyster vaknat av hostandes etc blev vi än mer trötta. Några nätter turades vi om att sova på en madrass inne hos Lillasyster för att på så vis få lite mer sammanhängande sömn och orka med dagarna, och nätterna bättre. 

Igår verkade barnen piggare och då vi inte hade så mycket mat hemma så proppade jag mig full med hostmedicin, alvedon etc och åkte och handlade med dom. När vi kom hem var jag helt slut, men A verkade vara piggare. Idag kände vi oss alla piggare och kände att vi behövde komma iväg lite så vi åkte och åt lunch på en restaurang. Väl hemma var jag återigen helt slut, men jag kände i alla fall mindre av förkylningen. Jag trodde att det nu hade vänt, men när E skulle hå och lägga sig beklagade hon sig över nästäppa och känningar i örat. Hon vägrade antiinflammatoriskt men hon gick i alla fall med på att ta nässpray. Tyvärr så var det inte tillräckligt, några timmar senare vaknade hon, gråtandes av smärtan i örat. Max dos (enligt hennes vikt) med alvedon och så nässpray efter det gav jag henne, och nu sover hon. Eller ett gäng kuddar fick hon också! Förhoppningsvis så går hon sova hela natten och att det känns bättre imorgon. De brukar ju inte göra något åt öroninflammation hos barn i den åldern, om det inte rinner ut vätska ur öronen, de inte har hög feber eller väldigt, väldigt ont. Så nu får vi se om det blir läkarbesök imorgon… Har hon så ont att hon gråter, då ger jag mig inte förrän hon fått antibiotika. Däremot, jag hon ”bara” ont så låter jag det vara. Om hon själv inte vill annat 
Måtte hon krya sig under natten!

Allting har en ände 

…så även semestern. En vecka kvar av ledighet. En vecka då vi hade planerat in bl.a. Oslo och därefter Nordens Ark, men som nu tycks bli avbokat och istället i förkylningens tecken. Först började Lillasyster med sina hostningar, sedan kom jag och nu idag vaknade E med feber. A är också lite småhostig. Hostan är en sådan där rejäl rethosta och två kvällar har Lillasyster vaknat och hostat tills hon kräkts upp en massa slem. I mitt fall kommer hostattackerna närsomhelst under dagen. Just nu ligger jag i soffan helt utslagen efter en sådan. Skillnaden mellan mina och Lillasysters attacker är att jag hostar och kräs mer. Det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och det känns som om jag aldrig kommer kunna sluta. Uppåt värre, alltså… Och kul avslut på den här ledigheten…

En fundering:
Jag såg dagens tidningslöp och blev verkligen fundersam och samtidigt glad på det som dessa förmedlade ut och så slogs jag av två saker. Den första handlar om sommarens (?) största snackis, Anders Borg. Många har reagerat på det som har hänt. En del är jätteupprörda och andra tycker att ”det är sånt som händer”. Min tanke i detta: det han gjort är inte ok på något vis. Men, detta hände på en privat fest. Han är inte minister längre, även om han var vice ordförande i Kinnevik. Jag vill inte ursäkta honom, men av allt att döma så ser i alla fall jag varningssignaler av hans beteende. Varningssignaler för att han har problem med att hantera alkohol. Om det är alkoholism eller bara svårighet att hantera alkohol förtäljer inte historien, men vi bör minnas att alkoholism klassas som en sjukdom. En del i sjukdomen är att förneka att man har problem. Nu har han ju tydligen sagt att han ska söka hjälp, och DET tycker jag är bra. Och dessutom, läser man artikeln som jag länkade till ovan så har han polisanmälts. Av polisen själva, och inte av någon av festdeltagarna. 
Det jag vill ha sagt är att detta rör egentligen inte någon annan än Anders, hans familj och de som deltog vid festen och blev utsatta. Vi andra har, som jag ser det, ingen som helst ursäkt till att lägga oss i eller förlöjliga honom. Vi har inte heller rätt att peka finger, eller på annat vis trycka ner honom. Lika lite som vi har rätt att förtrycka någon annan med alkoholproblem. Eller någon med någon annan sjukdom, för den delen. Att han betett sig som ett riktigt fyllesvin ger inte oss rätt att bete oss som svin, oavsett om vi är nyktra eller ej. 
Så, vad var det nu jag ville få ut av detta inlägg från början? Hur kunde jag bli glad över löpsedlarna som med stora bokstäver berättade om Borg? Jo, för stod det inte om Borg så stod det om en annan känd person, Leif G W Persson. Vad var det som var så roligt med Borg och G W? Jo, tänk vad underbart det ändå är att inget värre har hänt i världen, i alla fall inget värre att skriva om, eller ha löpsedlar på än att en f d minister för ett tag sedan visade sig ha problem med spriten och att en kriminolog/författare inte går ner i vikt! Jag är tacksam, väldigt tacksam för detta! Det jag dock inte kan kåta bli att fundera på är varför man egentligen bryr sig om något av dessa löp??? 🤔 

Fyra semesterveckor är slut och denna och nästa vecka ska jag använda upp de sista föräldradagarna på den högre nivån. Jag insåg när jag skulle lägga mig igår att jag hade glömt att skicka in min ansökan till Försäkringskassan så det var bara att göra det. När jag var klar så hade klockan passerat 3 minuter över midnatt. Jag la mig ner än en gång för att sova när jag började fundera på hur många dagar som det egentligen var som vi hade kvar på våra tjejer så jag loggade in igen och såg att min ansökan hade blivit godkänd. Snacka om snabb behandlingstid! 😊

Vad det gäller återstående dagar så insåg jag snabbt att vi kommer att bränna inne en hel mängd. Olika regler gäller för barnen och på E måste vi använda upp dagarna innan hon gått ut ettan i juni nästa år. I Lillasysters fall kan vi spara dagar tills hon är äldre än så men vi får bara spara 96 dagar efter hennes 4 årsdag. Det innebär att om vi inte vill låta några dagar över huvudtaget brinna inne så  har vi bortåt 120 dagar att ta ut det närmaste året. För att lyckas med det så finns det så blir det till att vi både går ner i tid eller att vi tar långledigt vid alla loven. I och med att E nu börjar första klass så blir det ju inte lika lätt att ta och åka iväg hur som helst, eller få någon längre ledighet. Och då A inte verkar så värst intresserad av att ta alltför många av ”chipsdagarna”  och framförallt inte gå ner i tid så återstår att jag gör det. Eller att vi låter dagarna bara försvinna. Nu återstår att se vilket det blir

Kanske inte riktigt, men nästan…

…så att jag känner igen mig i denna debattartikel. Stundvis i varje fall. Samtidigt som jag känner lättnad över att det inte är så hela tiden. Bara stundvis. Det kan nog vara så att det är Lillasysters ålder som gör att det är enklare. En teori som jag grundar på att jag stundvis i år t.o.m. har känt en lättnad över hur bra allt har varit just där och då, stunder när mina två lekt tillsammans i frid och harmoni och i glädje. Stunder av rena ”halleluja-moments”. Visst är det skönt när barnen blir lite äldre och klarar sig, i alla fall under korta stunder själva!

Förra veckan var vi i Värmland med lite släkt, den här veckan har fortsatt med det sociala livet då bästa vännerna från Eskilstuna har varit på besök. De kom igår förmiddag och åker imorgon. Så många gånger som jag önskat att de bodde betydligt närmare! Från början var det två vilsna själar som nyinflyttade i en ny stad lärde känna varandra och blev vänner. Sedan gick tiden och så småningom blev även deras respektive vänner. Och idag finns det barn och även dessa är vänner och leker så himla bra tillsammans alla fyra! Det är ju så underbart! Önskar bara att vi kunde ses oftare, umgås mer..!

Åldersgräns 

Idag har vi i Sverige en åldersgräns för IVF, som är omdebatterad och som många har åsikter om. Jag har haft olika synpunkter om det. Numera tycker jag på ett sätt att det ska vara en bedömning som läkaren gör utifrån det aktuella paret, precis så som det  nämns i länken ovan. Samtidigt så tycker jag att det är bra med en gräns av två orsaker. Det blir lättare lika för alla, oberoende på vilken läkare som tar beslutet, dels så är det bra att man sätter gränser för när samhället ska ta resurser till just den här typen av vård. I den bästa av världar så skulle det finnas pengar till all sjukvård som behövs, tyvärr så ser inte verkligheten ut så. Vården idag har inte på något vis tillräckliga resurser. Det är långa köer överallt, det är svårt att få tid till läkare. Det råder personalbrist. De som jobbar inom vården har i regel katastroflåga löner i förhållande till det jobb de utför. Och dessutom under de förhållanden som råder. Samtidigt med detta så finns det en hel del sjukvård och andra mediciner som många sjuka skulle kunna få och som skulle göra dom friska(/-re) men som de inte får pga att den vården är så dyr. Det finns vård som dödssjuka inte får av samma anledning. Med det i bakhuvudet så är det svårt för mig att motivera att släppa på aktuella regler rörande IVF. Samtidigt så är det inte heller så självklart med tanke på vilken psykisk ohälsa ofrivillig barnlöshet kan leda till, och även det kostar ju samhället en hel del. Så frågan är egentligen, ska det finnas gränser och i så fall var ligger den gränsen? Vad tycker du?

Sommarlov, gräset är så grönt.. 

Sommarlov, solen lyser skönt! 

Nu har inte solen varit så synlig och det har inte varit jättevarmt, men jag klagar inte! 

Tiden går fort. Jag är redan inne på andra veckan, av sex semesterveckor. A jobbar även denna innan även han får ”sommarlov” som Lillasyster säger.

 Hittills har jag/vi lyckats fördriva tiden rätt bra. Det började med att E hade sin bästa kompis hos sig medan kompisens föräldrar jobbade två dagar i förra veckan. Tjejerna fungerar så väldigt bra tillsammans så det brukar vara så att jag knappt ser dom annat än till måltiderna. Denna gång fick även Lillasyster vara med stora delar av dagarna, vilket gjorde att jag plötsligt kunde både städa, tvätta och få tid över att läsa bok eller göra något annat som jag kände för, och inte bara måste! Underbart! 

En annan dag så tog jag och mina tjejer tåget för att hälsa på henne på hennes boende. Jag har inte hunnit åka och hälsa på henne där efter hennes flytt så det var trevligt! Då vi först skulle ta oss till stationen hemma hos oss och frpn stationen till henne och så hem igen så hade tjejerna med sig spring-/sparkcyklar och så vagn till Lillasyster. En vagn som knappt användes annat än till min ryggsäck och så en liten stund på väg till mamma då Lillasyster blev trött och så småningom somnade i vagnen. Hon som inte sovit middag hemma på ett bra tag nu. Hon var dock rätt trött och barnen, särskilt Lillasyster tyckte allt var konstigt. Nytt boende, nya möbler, inga leksaker kvar så som hon hade tidigare till barnbarnen, mormor kom inte ihåg så mycket svenska… När vi skulle gå och den portkodade ytterdörren hade gått i lås bakom oss så stod lilla mamma på andra sidan och såg så ledsen och övergiven ut. Men när barnen kastade slängkyssar till henne sken hon upp och jag fick en glimt av den mormor hon varit. Älskade mamma..! Så mycket känslor det är med henne! Så lite ork och förståelse från min sida! Så många ledsna och sorgsna känslor… Men samtidigt, kärlek. Hon är ju ändå min lilla mamma! Och jag vill bara gråta! Varför har det blivit så här? Varför känner jag som jag gör? 

På väg till tåget

En dag så var jag och en av de underbara tjejer som jag en gång för länge sedan lärde känna i en tråd på Familjeliv, där vi alla hade försökt en längre tid få barn, iväg på SPA på Arken SPA. Först en eftermiddag fylld av avslappnande SPA och som avslutning på dagen en smaskig grillningen. Tack söta J för ditt sällskap! Och tack för att du lyssnade på allt mitt gnällande och ältande! 


Igår så var jag och tjejerna på familjeteater i Byxorna på Gunneboslott. Vi har en tradition E och jag att gå på denna varje år. Det är barn och ungdomar som spelar under sommaren under några veckor. Förra året blev jag sjuk, men i år så var vi alla friska och så fick även Lillasyster följa med. Superkul! Är du trakterna och har tid över så åk gärna och kolla på teatern, det är några föreställningar kvar!

Slutligen så har jag äntligen slutfört (nästintill) den Bambi som jag målade i E:s rum när hon var liten. Numera är rummet Lillasyster och senaste året har hon ofta pratat om hur fin hon tycker att Bambi är, vad snäll mamma är som målat den åt henne och att hon även skulle vilja få en Pippi på väggen. Det skulle inte vara någon tavla utan målad på väggen, precis som Bambi. Nu är ingen av dom helt 100% klart men så här har de i alla fall utvecklats de senaste dagarna

Bambi som han sett ut de senaste 6 åren och så är Pippi på väg

Lillasyster känner efter om färgen har torkat. Det hade den

Pippi i närbild med inga konturer ännu ifyllda

Och nu ser de tillsammans ut så här

Första kalaset

Lillasyster hade sitt första barnkalas idag. Vi hade bjudit in ”de stora” barnen från förskoleavdelningen som nu skulle flytta till storbarnsavdelningen, sammanlagt fem barn. Tre av dom kom tillsammans med sina mammor. 

Under veckan har jag följt vädret spänt. Hela veckan har de lovat mulet och regn. Ett tag hade de t.o.m. lovat mycket regn. Igår när jag kollade hade de ändrat till enbart regn på kvällen men mulet. Och ca 17 grader som varmast. När jag vaknade idag såg jag genom persiennerna att solen sken. Glädje! När jag kollade på vädret på mobilen blev jag än gladare 


Men än bättre blev det! Solen sken hela dagen från en klarblå himmel. Termometern steg helt klart över de utlovade 23 graderna. Och kalaset? Den blev lyckad. Fiskdamm, fika ute i det sköna vädret, lite hinderbana och så fri lek i gungorna, studsmattan och lekstugan. Och så en skatt bestående av vattenpistoler och choklad pengar. Och Lillasyster? Hon var supernöjd när kalaset var över och kompisarna hade åkt. Eller som hon sa 

”Trevligaste dagen!”

Test av Bakboxen

Har du sett reklamen för Bakboxen? Den hamnade i mitt flöde och dök upp vid ett antal tillfällen så en kväll ”råkade” jag beställa det och idag var jag och hämtade paketet. I månadens box fanns 

Jag vet inte, jag känner inte direkt att det var prisvärt… Månadens recept verkar ju god så jag ser fram emot att testa den, men än så länge kan jag inte direkt påstå att jag tycker att det var prisvärt…. Men jag återkommer med bilder och utlåtande om bakverken! Kanske blir det till helgens kalas när Lillasyster blir 3?

Kaos men ändå bra

Efter att ha börjat veckan med en tjänsteresa till vår östliga grannland så skulle jag idag åter vara på kontoret. Jag hade lagt upp planen så bra och tänkt förbereda fredagens utbildning liksom den jag ska hålla måndag-tisdag nästa vecka. Men redan i måndags kväll när jag och min kollega, projektledaren för projektet som jag reste för, åt middag kände jag hur mina planer ruckades. Hon skulle gå på semester på fredagen, dvs imorgon och skulle vara tillbaka den 3 juli. Jag går på semester då och kommer vara ledig i sex veckor så någon diskussion rörande rapporten från vårt besök skulle vi inte kunna ha och vi skulle verkligen få sköta respektives del helt separat och på varsitt håll och vid olika tillfällen. 

Så igår blev jag än mer stressad när hon förklarade att hon mer eller mindre förväntade sig att jag skulle göra reseräkningen och rapportera in all tid under dagen. Men visst skulle jag nog kunna hinna med det under dagen!

Gissa om min stressnivå steg när jag förstod att E:s skolavslutning skulle vara idag och att det förväntades att jag skulle vara med…  Men jag måste säga att det var en rar skolavslutning!

När jag väl kom till jobbet, tre timmar senare än vad jag hade planerat så sprutade stresshormonerna ur öronen på mig. Inte blev det bättre av att jag dessutom skulle hinna med ett skypemöte med en kund som hade gått till vår VD och beklagat sig över mitt jobb jag håller på och utför åt dom (utan att jag hade fått förklara situationen något. När jag förklarat så var både min chef och VD:n tydliga med att jag inte hade gjort något fel men tydligen hade inte kunden fått, eller tagit till sig informationen). Men innan mötet tänkte jag göra reseräkningarna. Gissa hur jag reagerade när jag inte kunde hitta hotellkvittona som tillsammans låg en bit över 300 Euro! Då kom jag på att jag hade ju betalt med kreditkortet jag fått vis jobbet och att man med BankID kan kolla sina köp på kortfirmans hemsida. Självklart hade inte hotellutläggen kommit in än. Där och då kände jag att nu skiter jag i allt och så gick jag till ett annat rum och jobbade en stund med annat innan jag kopplade upp mig till mötet. 

När mötet var avklarat så hade pulsen gått ner något och till min glädje hittade jag de förlorade kvittona. De hade legat på mitt skrivbord hela tiden. 

Sedan skulle jag göra reseräkningarna, självklart så strulade det med dom med, men jag hade redan gjort upp en ny tidsplanering med mina andra måsten så jag kände mig ändå rätt lugn. Jag tänkee bl.a. jobba i helgen för att hinna med allt. Särskilt som jag dessutom hade missat att ett återkommande jobbjag har var tvungen att ordnas senast måndag. 

Innan jag åkte hem så hann jag och min chef även ha ett lönesamtal. Den gick bra, jag fick mer än medel och så fick jag beslutet på min önskan om att få en tjänstebil. Den hade beviljats så det ser jag absolut som en extra löneförmån även om jag får betala runt 2000 kr för det. Men då ingår ju allt bränsle. Eller beror på, det är en supermiljöbil jag får så den el jag laddar hemma får jag betala för men jag kan, om jag är först på laddstationerna på jobbet, ladda batterierna gratis där.  Vi får se om det blir en lättare begagnad (efter någon av dom som slutat) eller sprillans ny. Jag skulle dock få besked innan semestern. 

Så, i slutändan, det var en rätt ok dag. Man kan nästan säga att min dag har varit som vädret, skiftande men ändå känns det som det har varit bra

Så sant 

Känner inte alls för att gå och lägga mig och sitter istället och läser tidningarna på mobilen. Hittar då två krönikor som jag inte kan annat än nicka och hålla med. Den första, som Alex Schulman (som jag för övrigt för det mesta har svårt för) är något som jag själv funderat på ett antal gånger handlar om avslutningar och föräldrars närvaro på dessa. Den hör lite samman med den  andra, som Clara Lidström har skrivit och vissa saker kan jag bara humma igenkännande på. Så hög igenkänningsfaktor jämfört med de tankar som stundvis har farit genom mitt arma huvud. handlar om folks storhetsvansinne och hur snabbt vissa är på att dömma andra. Och ja, jag erkänner, det gör jag också ibland, men jag försöker bli en bättre människa och inte dömma så fort i alla lägen. Vad tycker du?

Studentfirande och troll

Det är ”bara” lördag men jag är helt inställd på att det är söndag – underbart att få en extra helgdag! Igår var jag och tjejerna lediga från jobb/skola/förskola för att kunna åka ner till Blekinge och min systerdotters studentfirande. Efter mycket slit var hon nu slutligen klar med sin utbildning. Så lycklig, så nöjd, så stolt! 
Även lilla mamma hade fått komma och delta vid firandet. Min äldsta systerdotter hade hämtat mamma från hennes boende tidigt på morgonen, kört de många timmarna, deltog vid firandet för att på kvällen åter köra hem mamma/mormor och så slutligen hem till sig 4 mil ytterligare längre bort. Studenten var så glad över deras närvaro, och jag tror de också var det. Jag och barnen hade, mot alla odds, med tanke på Sweden Rock festival, lyckats få hotellrum på First Hotel i Olofström så vi kom hem först idag. A hade fått stanna hemma då han är beordrad övertid två dagar i veckan, varav den ena är på lördagar. Tur var väl det, annars hade vi nog inte haft någonstans att sova och jag tycker inte en dagsresa med barnen skulle känts ok. 

Studentfirandet blev jättemysigt. Trots att det den senaste tiden hade hotats om regn så ändrades det hela ju närmare dagen kom och det slutade med en vackert solig dag och en behaglig temperatur på strax över 20 grader. Firandet var hemma hos min syster vilket var kul då de nyligen flyttat in i huset. Trädgården var helt fantastisk med ”strandtomt” som gick ända ner till en å. Den var enormt lummig (och lite igenvuxen) och byggd i etager och jag kunde inte mer än älska det! Dock skulle jag med hög sannolikhet inte ens kollat åt huset med tanke på dess skick… Den är verkligen i behov av totalrenovering! Men det är också precis vad de sökte efter så för dom är det ju rätt! Jag i min tur kunde i alla fall se potentialen i den, men jag skulle aldrig gett mig in i ett så stort projekt!

Vad det gäller hotellet så var det fräscht. Lite dyrt kanske med tanke på att det kostade strax över 1400kr/natten men helt ok. Det som jag hade önskat mig var ett lite större frukostutbud. Men så har jag ju också ätit ett antal hotellfrukostar i mitt liv så jag har väl blivit lite kinkig. Frallorna var helt nybakade och jättegoda! 

Innan vi checkade ut gick vi till den lekplats som låg i närheten. Där fick tjejerna leka av sig lite innan vi checkade ut och började köra norröver för att på hemvägen åka via Gekås. Lekplatsen var stor och det fanns en massa kul saker för barnen, för att inte tala om Trollstigen! Har ni vägarna förbi Olofström och har barn så är det ett bra ställe att ta sig en paus på! 

Vill ha

För några veckor sedan när A och jag var i Stockholm för att se Phantom of the Opera så var vi på kvällen ute på stan och strosade. Då vi passerade Knulp på Kungsgatan så föll jag direkt för dessa skönheter 


Inte förrän nu har jag gått in på deras hemsida för att kolla och än en gång så började mitt hjärta klappa fortare när jag såg skorna. Jag älskar modellen! Jag älskar färgerna! Och på de blommiga älskar jag blommorna! Hade jag inte haft sådana problemfötter som är supersvåra att hitta passande skor till hade jag genast beställt, men nu är det ju som det är och istället får jag drömma om att inom kort få komma till Stockholm så att jag kan gå in och prova skor. 

Idag hade vi besök av några vänner som vi inte träffat på länge. Med hög sannolikhet kommer det även dröja länge tills vi ses nästa gång då de har hyrt ut sitt hus för ett år för att själva flytta till hans föräldrars hus som ligger uppe i Norrland. Anledningen till flytten är att de vill lite komma ur ekorrhjulet, hitta glädjen i livet och komma fram till vad de egentligen vill, samtidigt som de vill få mer tid med barnen. På ett sätt avundas jag dom. Just nu känner jag lite av ett antiklimax. Eller är det tristess? Jag känner nämligen också att jag vill mer. Men vad är detta ”mer”? Jag vet inte. Jag vet att jag vill inte göra exakt det dom gör. Men kanske starta om på nytt på något vis? Är det kanske det som allt egentligen handlar om för mig? Är det det och inte barnlängtan jag känner? 

Tanken känns inte helt uppåt väggarna. Tvärtom. Mina tankar går ju ibland (rätt ofta faktist) till att köpa en tomt och bygga hus. Fast jag egentligen inte önskar mig ett dyft det vad det innebär med kontakt med hantverkare, ta jobbiga beslut, saker som krånglar etc. Eller att köpa ett nytt hus och sälja det vi har. 

Än mer troligt känns det när jag stundvis känner avundsjuka gentemot min kollega som tagit tjänsteledigt ett år för att plugga. Och gentemot kollegan som byter kontor. Och kollegan som gifte sig nyligen…

Ser man på det så, är det enkelt att se en gemensam nämnare. Alla dessa är saker som medför förändring. Saker som de ser fram emot, saker som de gör för att komma närmare sina drömmar. Allt detta innebär ändring av ens liv. Men samtidigt… Vad är det jag egentligen vill? Är jag bara uttråkad på mitt liv som det är idag, eller vad? 40 årskris? Jag vet inte! Jag önskar att jag visste! Det enda jag vet är bara att jag vill något mer. Men vad? Jag har ju det egentligen väldigt, väldigt bra med en underbar man och två barn, hus, jobb som jag trivs med etc. Men det är något som får mig att drömma om mer. Men vad är detta ”mer”?

En veckas vistelse på Rhodos börjar närma sig sitt slut och som vanligt känns det som om en vecka är någon dag för kort. Vi har haft fantastiskt väder (med undantag av en regnig förmiddag som snabbt gick över till solig medelhavs-maj-värme-och-sol), ätit god mat och bara allmänt haft det gott. Visst, vädret har tydligen varit rätt ok även hemma, men här har vi verkligen kopplat bort allt vad jobb heter, vilket är svårt att göra helt lediga dagar hemma, och istället bara rått om varandra. Underbart! Och välbehövligt! 



Imorgon bär det åter hem igen. 
Några saker som jag noterat under denna vecka: 

  1. Jag behöver verkligen gå ner i vikt. Jag har alldeles för många kilon som inte är hälsosamma för mig! Samtidigt så förvånad jag över hur få det är som inte bär på trivselkilon utan är mer eller mindre mulliga
  2. Jag förstår inte varför man har ett fönster ut från toa/badrum till ett annat rum. Idé med det? Och framförallt inte in till ett sovrum! Det spelar ingen roll hur mycket mörkläggningsgardiner man har ut från rummet om persiennerna släpper igenom (oavsett hur de är vinklade) igenom en massa ljus
  3. Lillasyster är en riktig partypingla…
  4. Jag gillar grekland! Hade gärna stannat ett tag till!

Val

Någonting som det är mycket och starka känslor över är amningens vara eller ickevara. När E var liten så hade jag ständiga känningar av mjölkstockning och fick aldrig att mjölken räcka vilket fick mig att känns mig otillräcklig och som en dålig mamma. Så redan när vi började prata om ett barn till så började jag fundera på det där med amning och när Lillasyster väl var född hade jag sedan en tid tillbaka bestämt att jag skulle försöka amma, och jag skulle försöka så länge A var hemma, vilket var rätt länge då han först tog sina 10 pappadagar och därefter tog semester och annan inarbetad tid. Fungerade det inte helt felfritt när han började jobba skulle jag helt enkelt ge upp. Jag hade förpliktelser gentemot både bebisen och E, och det var inte att amma till varje pris. 

Igår fick jag reda på att en väns sambo hade börjat fundera på att separera och hade till och med bokat in sig på en visning.  Det kom som en blixt från klar himmel, både för mig och min vän. Senast jag träffade dom, vilket inte var så länge sedan, så pratade de om bröllop. Och min vän sa att de senast i förrgår hade pratat om saker de skulle göra framöver. Så hennes besked kom verkligen som en blixt från klar himmel! 

Summan av kardemumman är att hon var på väg att bränna ut sig totalt. Småbarnsföräldrar som de är så blir det ju inte så mycket sömn på nätterna. Särskilt som hon ammar deras minsting. Till det så kom en del påfrestande saker som de har i sitt liv. Det är helt enkelt några saker som slukar energi och så en störd nattsömn på det gör att hon aldrig får vila och återhämta sig helt. Han försöker avlasta på kvällar och morgnar, men det är inte tillräckligt. 

Det jag slås av är envisheten med att fortsätta amma. Hon säger själv att det är en orsak till att hon mår som hon gör men hon vill inte sluta med det. Hon vill ge sitt barn det bästa hon kan, dvs bröstmjölk. Och det är det jag slås över, det är det jag förskräcks över. Att man idag är så inpräntad med att modersmjölk är det allra bästa och att det är amning som gäller till varje pris. Jag var ju själv där en gång i tiden. Jag ammade, kände mig otillräcklig, värdelös och totalt misslyckas. Jag mådde skit, men jag ammade. Jag grät, men jag ammade så mycket det bara fick. I efterhand så såg jag det idiotiska i det. Hur bra var det EGENTLIGEN för bebisen att mamman mådde dåligt, hamnade nästan i en depression och allmänt var en dålig mamma? Detta tänker jag även på i min väns frus fall. 

Nu har de i och för sig pratat igenom det hela och tagit till några åtgärder, men amningen är kvar. Den vill hon under inga omständigheter sluta med. Och jag kan inte låta bli att fundera vilket som är bäst för barnet:

  1. Amning och att mamman mår dåligt, föräldrarna separerar och familjen splittras. Mamman får inte vila och återhämta sig och orkar tillslut inte ta hand om varken sig själv eller barnen
  2. Amningen avslutas, mamman får möjlighet till mer sammanhängande vila och familjen kan förhoppningsvis fortsätta vara tillsammans 

Jag ver ju helt klart vad jag anser vara bäst för alla parter

Det känns stundvis som om jag drunknar i jobb och måsten. Varenda helg fram till semestern är bokade, om än med roliga saker. Det är allt från Stockholmsweekend med A och Phantom of the Opera (utan barn) till Rhodos, träffa finaste vännen och student. Jobbmässigt är det också full rulle fram till semestern. Jag är mer än fullbelagd och stundvis kan jag inte fatta hur jag ska hinna med allt jag lovat att jag ska hinna med. 

Idag var jag med hos min främsta kund och deltog vid en myndighetsinspektion. Jag har varit konsult hos dom just för att det vid en inspektion hade konstaterats brister. Inför dagens inspektion fick jag försöka peppa kunden. De hade inte åtgärdat alla de brister som myndigheten hade konstaterat, men de hade i alla fall kommit långt. Visst, myndigheterna skulle inte bli helt nöjda, men jag gissade på att de skulle komma tillbaka fram emot vintern. Döm om min förvåning, och kundens glädje när inspektionen avslutas med ett konstaterande av att företaget har gjort mycket och åstadkommit mycket och att myndigheten nöjer sig för den här gången! Och gissa om jag blev glad när myndighetsrepresentanterna tryckte på att företaget skulle vara ”riktigt nöjda med konsulternas insats” 😊 De nämnde även att den utbildning som jag höll på företaget vid några tillfällen tidigare i år verkade vara  bra. Jag tog verkligen åt mig och kände mig så glad och tillfreds! Jag är inte så pjåkig! Jag är rätt bra på det jag gör! Visst, ibland blir det svackor och ibland presterar jag inte så bra som kunden önskade sig, men i det stora hela, jag är kompetent och jag vet vad jag håller på med! Gissa om jag känner mig nöjd och stolt över mig själv! Och genast känns allt jobb jag lagt ner som ingenting. Det var verkligen värt sitt slit! Och så skäms jag lite samtidigt. Jag skäms för att jag önskar att min förre chef plus några andra på mitt gamla jobb, de som inte tyckte att jag gjorde något bra jobb, kunde få veta hur bra jag lyckas nu. Och jag kan inte låta bli att fundera på vad var det där på det företaget som gjorde att jag inte gjorde något bra jobb, att jag ansågs (av vissa) vara inkompetent men att så många andra tycker tvärtom? Att både tidigare kollegor och arbetsgivare anser annorlunda? Att nuvarande kollegor, arbetsgivare och kunder anser annorlunda? Att de faktist tycker att jag är både kunnig, kompetent och pedagogisk? Det är frågan… Hur blev jag sådan? 
Jag kan helt enkelt inte sluta älta

Jag har under en period nu känt att den där längtan efter en trea har stillats bara för att plötsligt komma tillbaka som en käftsmäll. Trots att jag idag mår bättre än vad jag gjort på, ja, jag vet inte hur länge, så tryter orken när mina två tjejer sätter igång. Det känns stundvis som om det är bråk jämt. Särskilt Lillasyster håller på och testar gränserna för jämnan, samtidigt som hon är min lilla bebis (enligt henne själv). Jag vet att det hör till, men likväl är det jobbigt. Samtidigt så kommer E och som också har sitt att tampas med. En 7 åring är trots allt inte så stor och kan verkligen i ena stunden vara så liten, så liten och i den andra vara en riktigt stor och redig tjej. Och att hon dessutom är rätt mogen till personligheten också kan göra det än svårare att komma ihåg hennes ringa ålder. Stundvis känns det som om jag skulle gå åt för att jag inte orkar mer bråk och krångel. Jag könner att jag klarar  betydligt mer än vad jag har gjort (bl.a. så bryter jag inte ihop så lätt), men det tar på orken att ha dessa två ”solstrålarna” i luven på varandra för jämnan. Och inte att glömma testandet av gränserna! 

Trots att det stundvis känns som om de kör helt slut på mig, trots att jag verkligen älskar mitt jobb just nu, och trots att den är ytterst svår att kombinera med småbarn, så finns den där. Längtan. ”Tänk om..!” Den är stark, så genomträngande, så enorm. Och vetskapen om att vi inte kommer göra några försök på ett syskon gör ont. Den känns i hjärtat, i magen, ja, den har spridit sig till märg och ben! Och jag vill bara bli av med den!

Ett knytte

Något som jag verkligen avskyr är när jag inte leverar. Till och med när jag inte levererar fullt ut t.ex tidsmässigt. På mitt jobb har vi rätt flexibla flextider menmitt minskade resande och svårighet att få till fulla dagar då det i regel är jag som hämtar barnen från förskola/fritids har dragit ner flexen så att jag numera har gått över från kraftig plus till inte fullt lika roliga negativa resultat. Idag blev det ännu mera minus vilket inte kändes så kul, men anledningarna kändes desto bättre. A är iväg till Trysil så jag är själv med barnen vilket innebär att jag har ansvar för både hämtning och lämning. Särskilt som även farmor är bortrest och jag därmed inte har så mycket stöd. Så efter lämningen åkte jag till vårdcentralen för ett uppföljande prov på mängden trombocyter i mitt blod.  Jag skulle egentligen gjort detta i slutet av förra veckan eller början på denna, men det blir ju som sagts, aldrig som man tänkt sig. Men bättre nu än aldrig. Sedan på fredagar brukar vi ha ”go-fika” vilket innebär färskbakad bröd, lite goda pålägg etc. Idag råkade den bli lite väl utdragen då vi hamnade i en intressant diskussion som var svår att avsluta. Därefter hann jag inte jobba länge förrän en kollega som är föräldraledig kom med sin familj. Jag brukar inte reagera så mycket på andras barn, men när jag fick ett litet knutte på dryga en månad i famnen så smälte mitt hjärta och hormonerna började svalla i mitt blodomlopp. Och inte lugnade det sig heller när en annan kollega kom och försökte smeka den lilla söta handen och det lilla knyttet började grimasera och gny, för att sluta så fort min kollega slutade peta. Och när en annan kollega försökte hålla knyttet blev det samma resultat. Liksom när några andra kom och försökte peta på den helt bedårande lilla varelsen. 

På tal om jobb så kom jag att tänka på en sak som hände just på jobbet häromdagen. Efter våra uppdrag hos kund så skickar vi ut uppdragsenkäter och just nu i veckan så fick jag resultaten från flera sådana. Än en gång kunde jag sträcka på och klappa mig själv på axeln och säga att jag ÄR bra, oavsett vad någon annan säger och påstår. Anledningen till klappen på axeln var att flera kunder hade skrivit att efter mitt genomförda uppdrag så hade kundens syn på företaget ökat! Gissa om jag blev glad och stolt över mig själv! 

A är på skidresa med sitt jobb och jag är själv med barnen. Imorgon kommer mamma. Jag misstänker att det inte kommer att ske så jättemånga gånger till med tanke på hur hon numera mår. Det kommer bli så skönt när hon väl flyttar in på serviceboendet! Hennes nuvarande lägenhet ligger ute till försäljning. Nu är det bara till att hoppas det blir budgivning på den.

Mina känslor rörande barn har ändrats något på senare tid. Visst finns längtan där på ett vis, men främst handlar mina känslor om hur fel det känns att låta de tre fina embryon vi har i frysen gå till spillo. Borde inte även de få en chans? För mig känns de på något sätt som liv. Konstigt nog med tanke på att jag tycker att den abortlagstiftning vi har är bra. Men det handlar ju om den fria viljan? Viljan att göra det man själv anser vara bäst? Samtidigt så inser jag ju att det vore en otjänst gentemot såväl mig själv, A och de två vi har redan. Samtidigt så kunde jag inte låta bli att gå in och kolla hur mycket det skulle kosta med att föra in en av våra eskimåer när jag såg på Benify att mitt jobb erbjöd bruttolöneavdrag på Nordic IVF där de finns förvarade just nu. Trots att vi inte kommer att göra något med dom annat än skänka till forskning. För tre barn gör ju allt så mycket mer omständigt. Bil, bostad, resor. Att börja om med vaknätter, blöjor etc. Nej, även om det är med en viss sorg jag ser mina två bli större så känner jag en glädje och lättnad över det också.  Så även om det inte är aktuellt för mig att att använda den möjligheten så inser jag än en gång  vilken bra arbetsgivare jag har hamnat hos! 

Istället för ytterligare graviditetsförsök och kanske till och med börja om från början med bebis så funderar jag på att börja plugga deltid på distans. Förnuftet säger att jag inte skulle klara av det, samtidigt som jag känner ett sug i att vidareutvecklas, bli bättre på det jag gör, både i teorin men även praktiskt. Så jag har sökt några intressanta kurser, sedan återstår det att se om jag kommer in och därefter om jag tackar ja, eller ej och hur jag då löser det rent praktiskt. Kanske att jag fortsätter jobba heltid och så pluggar utöver det, eller så ber jag om att få gå ner i tid. 

Positiv känsla 

Hela den här veckan har jag fortsatt att må bra, trots förkylningen som varit rätt rejäl. Men det är som om all mentala energi som länge varit borta nu har kommit tillbaka. Hormoner? Kopplat till förra veckans händelser på jobb och med mamma som fick det att kännas som om blytyngder lättade från mina axlar? Jag vet inte. Jag kommer i vilket fall ta och åka till vårdcentralen nästa vecka och ta det där provet för att se vad trombocyterna ligger på för värden. 

Hade avstämningsmöte med min chef idag. Efteråt gick jag därifrån med lätta steg. Fick höra att de är väldigt nöjda med mig. Jag har nöjda kunder, mina kollegor gillar mig. Flera hade tydligen sagt till honom att jag sprider sådan lugn runtomkring mig. En av personerna som tydligen hade sagt så blev jag lite förvånad över. Det kändes inte som om denne skulle tänka i dom banorna, men tydligen! Eller så hade den där personen på mitt förra jobb som sa till mig att jag inte skulle lita på någon så länge det var något positivt, rätt. Men jag väljer att lyssna på det positiva och ta till mig det. När jag får till mig något negativt så funderar jag på det, funderar på om det är något som jag behöver ta till mig eller inte. Om inte så går jag vidare. Om, ja, då försöker jag lära mig och utvecklas till det bättre 

Jag mår bra nu. Just nu mår jag verkligen jättebra! Jag ser hopp, jag känner tro och jag anar vilja hos mig. Men bäst av allt, jag håller på att hitta mig själv igen! 

Håll tummarna

Imorgon ska jag hålla utbildning. Jag har knappt någon röst… Håll tummarna för att den kommer tillbaka så att jag i alla fall klarar av dagen! Hade det inte varit så att kunden har hyrt lokaler och flera av deltagarna är ditresta och hade jag haft någon kollega som kunde ta utbildningen istället skulle jag stannat hemma (trots att jag ändå är rätt pigg, men rösten är ju en av mina främsta verktyg, särskilt när det rör just att hålla utbildningar). Men nu…
Håll tummarna! Sedan får rösten vila i bortåt en vecka
Men, något positivt: jag börjar få tillbaka energin i kroppen! Kanske är min teori om efterdyningar från gamla jobbet och att jag trots allt har gått och spänt mig vad det gäller mamma som stämmer? 

Lättnad som förlamar

Jag har funderat så mycket på varför jag mår som jag gör. Hjärnan känns absolut som den är med, men den enorma trötthet jag gått med nu en längre tid och som inte kunde förklaras med min hypotyreos har fått mig att tvivla. Kanske har A rätt, kanske håller jag trots allt på att bli utbränd? Men så under veckan som varit har några händelser fått mig att tvivla på det än en gång. 

Det är kanske hjärnan och kroppen som reagerar men inte på det negativa med mitt nuvarande jobb utan att jag äntligen börjar hitta tillbaka till mig själv? Att jag håller på att hitta tillbaka till den tilltro jag en gång hade på mig? Att mitt självförtroende nu har fått växa och att jag nu allt mer har kunnat lämna det vissa personer på mitt förra jobb fick mig att tro om mig själv är något som jag kan lämna bakom mig? Och att den oro som jag känt med mamma och hennes demens har hjälpt till att förstärka den vågskål på livets våg som innehåller krav, otillrcklighet, skuldkänslor och andra tyngande saker och känslor. 

På mitt förra jobb lyckades några få personer få mig att tvivla på mig själv, både på  den person jag är och det jag kan. Några ytterst få personer fick mig att tvivla på alla och att misstro alla. En person sa till mig att jag inte skulle lita på någon, och den här personen lyckades. Jag märker nu att jag idag inte litar på någon från den tiden. Eller jo, några har jag träffat på lunch, och liknande, efter att jag slutade där och dom känner jag nu att jag litar på dom. Jag tror inte att de skulle velat träffa mig nu efteråt om de inte hade tyckt i alla fall lite om mig. Men de övriga… Personer som jag inte träffat av en eller annan anledning.

På mitt gamla jobb fick jag höra att jag inte gjorde något bra jobb. Att man inte kunde lita på mig och att jag inte levererade. Och även om det inte sades rakt ut så fick jag antydningar om att jag helt enkelt inte visste vad det var jag höll på med och inte kunde mitt område. Detta har skapat kaos i min hjärna då jag på tidigare arbetsplatser alltid fått höra från såväl kollegor som chefer att jag är duktig och kompetent. Jag har fått höra att mig kan man lita på och att jag levererar och att jag levererar i tid. 

Som konsult så måste man kunna det man gör. Som konsult så måste man absolut leverera och även leverera i tid. Jag tyckte själv att jag gjorde allt detta i mitt förra jobb men från några få fick jag höra annat och de lyckades få mig att tro på dom. Kanske var det så hos dom? Men frågan är vad som är så väldigt speciellt med dom som gjorde att jag inte levererade eller kunde något som jag kunnat och gjort både före och efter? För nu vet jag att jag gör allt detta. Jag leverar. Jag levererar i tid och jag för det på ett bra sätt. Mina kollegor har sagt många gånger hur glada de är att ha mig där. Men framförallt, mina kunder är nöjda med mig. Och just några kommentarer som jag fått under den gångs veckan har stärkt mig. Bland annat från en kund som jag hade kontakt med redan i mitt förra jobb. En kund som känner min förra chef. En kund som i veckan skrev att jag var ett riktigt proffs på det jag gör. Det fick mina ögon att tåras. Och när jag berättade för en kollega brast det totalt och tårarna bara forsade. Det var en sådan lättnad! Det var som en revansch! Samtidigt som det här hände kändes det som om något lättade inom mig, samtidigt som kroppen blev än tröttare. Det var som om den hade gått och spänt sig så länge, kämpat länge och när bördan lättar så inser man hur trött man är. 

Idag så ringde min syster mig. Mamma hade varit och kollat på ett serviceboende och blivit erbjuden en plats som hon nu ska tacka ja till! Och än en gång så kändes det som något lättade, samtidigt som kroppen blev tyngre och tröttare. En stund senare, i duschen kom tårarna. Hulkandes stod jag där i duschen tills tårarna minskade. Det blev så verkligt med mammas sjukdom. Visst blir man påmind när man pratar med henne men annars har jag kunnat förtränga det till stor del. Samtidigt så har oron funnits där. Oron för vart hennes hallucinationer kan föra henne och vad de kan leda till. Oron för vad folk pratar om henne. Oron för hur hon mår. Jag vet ju att de med hennes typ av demens är de som kostar statistiskt vården mest pengar och det är dom som har sämst livskvalitet. Hon får flytta till sitt nya boende redan i mitten av maj! Och då får hon det så bra. Hon får hjälp med det hon behöver. Hon får personer som kan förstå henne även när hon glömmer bort svenskan. Hon får en större lägenhet än vad hon har nu och hon får en egen uteplats. Och hon flyttar dit helt av fri vilja. Och allt detta känns som en lättnad. Samtidigt så känner jag hur jag håller på att gå sönder. Att jag inte håller ihop längre. Att jag bitit ihop så länge och nu kan jag släppa och slappna av. Och det är nog det som gör att jag mår som jag gör. Jag har hållt ihop så länge och nu kan jag börja slappna av

Kärlek när det är som svårast

Jag slås av den solidaritet och kärlek som svenska folket visar i detta nu! Det som hänt är fasansfullt och helt totalt förkastligt och jag sörjer med alla som drabbats. Det finns inget som ursäktar en handling som denna! 
Samtidigt så känner jag glädje och stolthet för det svenska folket som kommer fram. Det svenska folket öppnar sina famnar för varandra, hjälper den som är i nöd, man gör vad man kan. Låt oss fortsätta med det! Låt inte de som gjort detta få vinna! Jag tror inte att deras huvudmål egentligen var att döda några. Jag tror deras huvudmål var att skapa skräck, hat och ilska. Allt det som skapar osämja. För vilket vapen är bättre än den som bryter något sönder inifrån? Vad är bättre på att bryta sönder människor än just dessa känslor? Inget.

http://www.expressen.se/ledare/sanna-rayman/glom-inte-omheten-vi-kande-denna-terrordag/ 

Min graviditetslängtan har allt mer stillat sig. Tack och lov. Mina funderingar på mitt mående har däremot ökat den senaste veckan. Stundvis känner jag bara för att bryta ihop, rasa ihop som ett korthus. Samtidigt så kommer tankarna på att jag är en mes, inbillningssjuk eller att jag kanske trots allt kanske ändå är och sniffar på väggen? Men det jag inte kan förstå då är varför det är så mycket som talar emot väggen? 

Jämför jag min hjärna hur den är idag jämfört med för ett år sedan så är det enorma skillnader. Då kunde jag komma ihåg upp till tre siffror på en gång, mestadels enbart en eller två. Nu kommer jag stundvis upp till sex, sju, även om det mestadels ligger på 3-4. 

Idag känner jag glädje med mitt jobb. För ett år sedan…

Idag känner jag att jag i alla fall har viss kompetens, för ett år sedan tvivlade jag på allt. 

Samtidigt så känner jag den där enorma tröttheten i kroppen. Som om jag gick med ständig infektion i kroppen. Jag blir andfådd lätt. Kroppen känns stel. Mitt tålamod brister. Särskilt med barnen. Jag orkar bara inte! 

Just nu är det som om den stress jag har är den hemma, den med hämtning (eller lämning) av barnen till dagis respektive fritids. Eller till aktiviteter. Att när vi ska iväg så ska det alltid krånglas och dagdrömmas och hållas på så att det alltid tar längre tid än beräknat. Barnens kivande stressar mig. Och gnäll. Och tjat. Och krångel. Och jag känner allt oftare numera som en urusel förälder. Och jag tycker synd om barnen. Det är ju inte deras fel att mamma inte mår bra! De ska inte behöva lida pga det! Tyvärr så får de stundvis det. Som idag, i bilen så höll Lillasyster på och tjatade och gnällde kombinerat. Tillslut kunde jag inte hålla tårarna inne. Jag klarade bara inte av mer. Men vad skulle jag göra? Det var bara att bita ihop och försöka få henne på andra tankar. Det gick, efter en stund. Men det tog sin lilla stund. Och E hade vid det laget också blivit ledsen för att hon inte heller orkade med. 

Jag är rädd för att mitt mående skadar mina barn. Att mitt bristande tålamod inte är bra för dom. Det är inte det att jag är rädd för att säga något dumt till dom, eller att jag skulle ta till våld, varken fysisk eller psykisk. Det är bara det att jag inte orkar. Samtidigt så kommer frågan, vaddå ”inte orkar”? Vad händer när jag inte orkar? Vad kan jag göra för att orka? Vad är det egentligen som får mig att bli så här? Att må så här? Vad är det som är problemet? 
Och: Är det bara påhitteri alltihop? Något som min sjuka hjärna kommit på

Oups!

Jag har, som jag tidigare nämnt varit väldigt trött på sistone. Jag har trott att det är ämnesomsättningen som spökar så i måndags var jag på provtagning. Ämnesomsättningen är ok. Socker likaså. Och järn. Däremot hade jag förhöjda värden av trombocyter. Det är inget ovanligt och behöver inte betyda något men jag ska i alla fall in och ta nya prover om ca två veckor. 

Men något är det som gör att jag är så extremt trött! Kanske är det någon av infektion eller virus? Något är det i varje fall för varje dag så blir jag tröttare och tröttare. I vanliga fall så står jag mest upp när jag jobbar, men det har blivit allt mer att jag sitter ner. Men så igår så tänkte jag att jag måste ju stå upp mer, det är ju så mycket bättre för mig och kroppen. Det hela slutade med att jag satte mig ner igen efter en stund. Jag vet inte riktigt vad som hände, om jag somnade eller något, men plötsligt upptäckte jag att mitt vänstra ben vek sig och jag höll på att ramla. Med tanke på tröttheten så känns det troligt att det var just att jag somnade. Andra alternativ som jag kan tänka mig var blodtrycksfall, men blodtrycket ska vara bra. Eller att jag svimmade av en millisekund. Men det kändes inte heller rätt. Så vi säger helt enkelt att jag somnade. Oavsett så är det inte ok. Något måste vara fel. Frågan är vad, och vad kan jag göra åt det?