Snart är jobbveckan slut och så känner även jag mig. Det gråa vädret har smittat av sig till mitt humör (eller så är det nog snarare så att mitt humör skulle vara så här oavsett väder men att vädret inte bidrar direkt till ett muntrare jag). Jag förmodar att jag är mitt inne i en existentiell kris. Vem är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg?

Som person har jag åldersångest. Fyller 42 i november. Medelåldern knackar på dörren. Timglaset är inne på de sista kornen gällande barn. Men sen då? Vad gör man sedan? Vad strövar man efter sedan? Vad är man värd när man inte ens kan få barn? Jag VET att man är värd lika mycket, och jag ser ju inte ner på kvinnor som är infertila eller äldre kvinnor, det är bara jag och min självkänsla som är så dålig att jag inte kan se något syfte med mig. A tycks ju älska mig ändå, och det är väl ändå det viktigaste? Men den där känslan av att det är något som saknas i mitt liv… En sista pusselbit för att kunna gå över till nästa del av pusslet som kallas ”livet”. Men det är ju det; smärtan, önskan, saknaden… Att se kollegans gravidmage (även om jag blir pirrig av glädje när jag tänker på henne), eller bilden på den andre kollegans lille bebis som föddes tidigare i somras. Eller den tredje kollegans barn som var på besök på jobbet idag. Jag gläds över att se och träffa dessa, samtidigt som det smärtar. Längtan klämmer runt hjärtat och det gör ont. Det är nära, men för mig är det precis utom räckhåll.

Sedan är det ju det där med jobbet. Tidigare var det så lagom, vi var 15 personer på vårt kontor, ca 55 totalt i hela Sverige. Numera är vi ca 45 bara på min avdelning. Sedan kommer alla andra avdelningar. Och alla andra kontor i Sverige. Och i resten av världen. Jag trivs bäst i att vara i en mindre verksamhet där man känner folk på ett helt annat sätt än vad det blir i en större grupp. Jag vill jobba i en mindre skala.

Jag önskade jag hade möjlighet till häst. Eller bättre sagt möjlighet att hålla på med hästar. Det gör jag ju redan idag, men det är ju med barnen. Jag skulle vilja ha möjlighet till själv med häst. För hästar ger mig en sån ro inom mig. De får mig att må bra, känna mig tillfreds. De utmanar mig. De hjälper mig att fokusera på annat än de mörka tankar och grubblerier som har en benägenhet att dyka upp när man minst anar det. Att vistas med en häst ger mig harmoni

Jag hade kommit in i gruppen som var, blivit accepterad för den jag är. Nu är det en ny grupp jag måste komma in i, bli accepterad av och det får oron att växa i magen och bröstet på mig. Tänk om det blir som på Företaget? Att allt blir fel? Att jag inte anses vara kompetent? Inte kunna leverera? Hur går jag vidare då? KAN jag ens gå vidare då?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s