Jag sitter i bilen, på väg hem från jobbet. Telefonen ringer.

”Hej! Detta är X från äldreboendet Y. Din mamma är dålig. Hon har haft svårt att andas och haft kramper. Ambulansen är på väg och hon ska åka in till sjukhuset. Kan du åka till akuten och ta emot henne?”

Hjärtat fryser till is. Mamma!? Men det är ju 2,5 timmars resa till orten där mamma bor! Och barnen då? A åkte iväg på tjänsteresa imorse, är på flygplanet på väg till andra sidan av jordklotet, och…

”Jag är ju i Göteborg! Jag bor i Göteborg! Jag kan inte komma till akuten!”

”Men någon anhörig måste till akuten! Du måste dit!”

Jag försöker förklara, men pratar för döva öron. Rösten i andra änden upprepar gång på gång att en anhörig måste dit. De har försökt få tag på min syster som bor i närheten men inte lyckats få tag på henne. Jag lovar att göra mitt bästa. Jag lovar försöka få tag på min syster. Eller min andra syster, T. Fast de två systrarna är ju bittra ovänner. Eller så ringer jag min faster som bor bara 5 mil därifrån, jämfört med mina 25. Jag lovar ordna något. Försöker ringa systern, lyckas inte. Någon minut senare är jag hemma, försöker ringa min syster igen. Hon svarar inte. Men så ringer hon tillbaka. Jag berättar. Hon vet redan. De hade lyckats få tag på henne från boendet. Hon säger att hon har svårighet att ta sig till sjukhuset. Sedan hon fick sin stroke för ett antal år sedan hon inte köra så hon måste ta färdtjänst och hon vet inte om hon lyckas få tag på någon sådan. Jag erbjuder henne betala vanlig taxi, men ”det är lika svårt som färdtjänst att få tag på och tar lika lång tid”. Hon säger att hon ska ta färdtjänst.

En liten stund senare ringer hon igen. Hennes sambo ska köra henne, ”fast han är hemma och är sjuk”. Jag erbjuder mig att försöka få tag på äldsta systern, T, och fråga om hon kan åka in. Hon vill absolut inte att jag gör det.

”T skulle bara riva hela stället och göra allt värre”

Jag kontaktade T och även den näst äldsta systern, N och informerade dom om vad som hänt. Den yngsta blev, som väntat, lite sur för det. Men det får vara hennes problem .

Nu, ett antal timmar senare är jag färdig för sängen. Mamma mår bättre men får stanna kvar på sjukhuset över natten. Och i och med att värsta oron släppte släppte också spänningarna och det blev lättare att andas. Samtidigt kom skuldkänslorna. Och tankarna. Gjorde jag fel som inte åkte? Vilken dålig dotter jag är!

Annonser

4 thoughts on “

  1. Jag tycker det låter som att du gjorde allt du kunde. Hade A varit hemma hade läget varit ett annat men nu var det ju inte så. Du gjorde det du kunde och försökte verkligen rodda i att ringa runt och ordna så nån kom dit. Svaren från systrarna var däremot lite märkliga kan jag tycka. Hoppas din mamma återhämtar sig!

    1. Ja, mina systrar är ju också lite märkliga…

      Mamma blev utskriven och fick åka hem igår. Blev sämre under eftermiddagen men läkaren bedömde att hon inte behövde åka in

    1. Tack, jag vet ju det också, särskilt nu med lite perspektiv på det.

      Hon mådde bättre och fick åka hem igår. Blev sedan sämre men läkaren bedömde att hon inte behövde åka in.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s