Idag tog jag upp min längtan med A. Jag tror inte att han riktigt förstår hur stark den är och hur den får mig att må. Men för honom är det ett klart ”NEJ”. Och egentligen så förstår jag honom, men min känslorna ignorerar det. Jag har nog egentligen inte accepterat det, även om jag vet att så är fallet. Och jag försöker acceptera det, försöker hitta andra saker att ”hänga upp mig på”, försöker distrahera mig. Men det är svårt. Hur får man bort den första tanken som slår en när telefonens väckarklocka sätter igång på morgonen och den första tanken borde vara ”stäng av”? Hur får man bort den där dova smärtan i mage och hjärta när man ser gravidmagar och bebisar och till och med bilder på bebisar? Jag har till och med funderat på att ta bort de bebisbilder som står framme på våra tjejer, allt för att stilla suget.

Jag har bett om ett försök. Ett endaste. Så mycket mer hinner vi ju ändå inte med. Men som väntat blev det ett nej.

Annonser

2 thoughts on “

  1. Jag känner så mycket med dig! Jag har oxå tagit upp det hemma men där finns det ju fortfarande gott om tid att hinna ändra sig. Det verkar ju inte helt ovanligt att det är kvinnan som längtar och mannen som blankt säger nej. Det gör mig faktiskt lite provocerad. Det går ju inte att kompromissa i den frågan, det är antingen ja eller nej. Men varför ska ett nej väga tyngre? Varför är det vi som längtar som måste ge oss och acceptera ett nej, istället för tvärtom. Jag tror det är sällan man ångrar ett till barn, däremot kan det vara svårt att släppa sin längtan. Varför ska vi tvingas leva med den längtan? Det är som att ett nej väger tyngre, man kan ju inte tvinga någon att ändra sig och ändra inställning till att VILJA ha ett till barn. Men vi som längtar tvingas ju till att försöka acceptera att det inte blir som VI vill och längtar efter. Förstår inte varför det ska vara vi som får göra avkall på våra önskningar, det skulle lika gärna kunna vara tvärtom.

    1. Så sant. Samtidigt så finns det den vinkeln att om man är den som längtar så har man egentligen tre valmöjligheter:
      1) Försöka acceptera och leva med sin längtan och hoppas att den stillar sig. Snart
      2) Lämna och antingen hitta någon som vill samma som en själv alternativt försöka fixa det själv (en lösning som är främst för kvinnor, männen behöver ju en kvinna i alla fall i nio månader medan kvinnan behöver en man i bara en kort stund oavsett om man tar hjälp av klinik eller sköter det privat)
      3) Man lurar sin partner till en graviditet

      Alternativ 2 är inte något alternativ för mig, även om tanken någon gång förekommit, men sen har den snabbt slagits bort. Det är ingen lösning för mig. Tanken på nummer 3 har också förekommit, men dels så är det, som bekant, inte så lätt att lura till en konstgjord graviditet, dels skulle jag inte kunna göra det mot honom

      Så kvar återstår hoppet om att längtan snart svalnar och bleknar bort

      Hoppas i ert fall att han ändrar sig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s