Skidföre

Veckan börjar närma sig sitt slut och därmed även min ledighet. Skolorna har påsklov och vi har passat på att vara hemma med barnen. Eller hemma har vi ju inte varit, utan vi åkte upp till släktgården och passade på att få lite lantluft och så lite tid i backen. E utvecklades väldigt med sitt åkande medan jag mestadels höll uppsikt över lillasyster, åkte pulka med henne mm. Jag har inte åkt utför sedan högstadiet då jag en friluftsdag lyckats övertala mina föräldrar att få följa med på skidresa över dagen. Det gick bra för mig att lära mig åka och min gympalärare ville väl åka lite själv också, men när han lämnade mig så blev barnbacken snabbt väldigt tråkig och den backe som var närmast i svårighetsgrad hade ankarlift, en mackapär som jag aldrig lyckades bemästra… Nu hade jag återigen tänkt göra ett försök, bortåt 25-30 år senare. Jag bokade skidlärare och hyrde utrustning, men fick mycket snart inse att min kropp vägrade samarbeta. Mina problemfötter satte igång att värka och smärtan blev snart ohanterbar och jag fick inse mina begränsningar. Av någon anledning är mina fotleder och mina vader enormt stela, trots försök till stretch av dessa och detta har lett till mina återkommande problem med hälsporre. Vid ridning kan jag få den här smärtan men då är det ju lätt att ta ut fötterna ur stigbyglarna och vicka på foten. Detta är ju inte riktigt lika lätt med pjäxor. Så när jag inte kunde göra det så växte sig smärtan snabbt allt mer och jag fick se mig som besegrad. Lektionen och skidläraren fick E ta istället, vilket hon var väldigt nöjd med.

Underbart väder, bra med snö och tomt i backen

Igår så kom regnet och istället för att stanna som planerat till idag, torsdag, så åkte vi hem. Det var rätt skönt. Lillasyster hade börjat tröttna på att åka skidor och vistas vid backen, och med det tråkiga vädret fanns det inte heller mycket annat att göra.

Så med denna extra dag hemma, utan helgens aktiviteter och utan jobb så hann vi dona och fixa en del hemma. Hur resten av ledigheten ska fördrivas återstår att se. Kanske blir det en sväng till mamma i helgen?

Vad det gäller mina tankar på bebis och bebislängtan så är de värre än någonsin förr. Gissningsvis har det att göra med en känsla av att det är nu eller aldrig. Dels har vi ju min ålder, jag är ju inte ungdom längre. De svenska klinikerna gör inga ivf:er efter 42 fyllda och dit är det ju bara sju månader. Sedan så har de fem åren som ”eskimåer” förvaras (i Sverige) som längst passerat. Dit är det till och med kortare än tills jag fyller 42. Så det är verkligen nu eller aldrig. Fast det blir ju aldrig, jag önskar att jag bara kunde gå vidare med mitt liv nu, med en gång. Jag vet ju! Det finns så mycket som talar emot att vi ska försöka skaffa fler barn. Men, det vill inte min längtan acceptera. Återstår då bara den mest avgörande, A. Han vill inte.

Samtidigt så är jag orolig för att han inte har insett att det verkligen är nu eller aldrig. Tänk om han kommer ett tag efter och säger att han visst skulle kunna tänka sig?! Han har ju inte tagit åt sig av andra saker som jag påpekat (som tex fördelarna med att vara gift gentemot bara sambos när man har barn och hus ihop) förrän någon utomstående sagt något (i det fallet var det hans faster som skickade en artikel om det), så varför skulle han ta till sig det jag säger nu? Det finns mycket jag älskar hos honom men just denna egenskap, att aldrig lyssna, eller ta till sig det jag säger är något som verkligen kan driva mig till vansinne. Och jag tror att om vi någon gång kommer att gå skilda vägar och jag är den som tar initiativet till det, så är det en av de främsta orsakerna. Fast en separation är inget som någon behöver oroa sig för i vårt fall, i alla fall inte på grund av min längtan och hans känsla av att allt är bra som det är.

Den här längtan har fått mig att googla, drömma, fantisera och när jag fick syn på en artikel om att det finns ett lagförslag som ska beslutas i juni (eller var det juli?) om att avskaffa möjligheten att göra bruttolöneavdrag för privat sjukvård, något som just ivf är, blev jag upprörd och kände min ångest över min längtan växa sig monstruös. Visst, vi skulle ha råd att betala helt, men det skulle ju vara underbart att få det lite billigare nu när vi både är berättigade till detta till skillnad mot när vi gjorde våra ivf-försök!

Ja, ja. Spela roll egentligen, det kommer ju ändå inte bli några barn gjorda!

Annonser

3 thoughts on “Skidföre

  1. Känner precis som du när det gäller barnlängtan. Nu eller aldrig, men det blir nog aldrig tyvärr. Fyller 41 i år och sista året har vi varit med om mycket i familjen och min energi är rätt mycket slut och jag orkar knappt ta han om 3 åringen ibland så ett barn till…. min kropp är dessutom trött och sliten ;utbränd till viss del efter allt. Sjukdom hos min man, jobbat för mycket. Bara jobbigt att drömmen om ett syskon aldrig kommer besannas. Gör så ont, men jag måste prioritera barnet jag har. Önskar han skulle få bli storebror bara. Han skulle bli en bästa

    1. Har du syskon eller några väldigt nära vänner? Om de har/får barn kunde kanske din son få den nära relationen med dom? Min äldsta systerson bor på östkusten och hans lilla dotter är, trotts att vi aldrig ses, något som mina tjejer älskar och är väldigt måna om

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s