Negativa Maramina i farten

Vårtröttheten har kommit med besked. Jag hoppades att jag kanske skulle klara mig lite lindrigare nu när jag var ledig på sportlovet och kommer vara ledig i påsk, men icke. Visst, i slutet av sportlovsveckan kändes allt bättre, men nu så är jag åter där. Igår gick jag och la mig strax efter nio, vaknade vid åtta, efter en natt då jag legat som en klubbad säl, och bara några timmar senare var jag åter så trött så att jag bara ville krypa ner under täcket och låta Niagarafallen rinna fritt. Samtidigt, det är ju inte så jobbigt som många andra tycks ha det. Och mina negativa tankar om mig själv har ju mestadels med mina hormoner att göra. Jag vet att de kommer särskilt vid mens. Denna mens som jag inte ser något syfte med längre. Kan den bara inte försvinna nu när vi inte ska ha några fler barn? Inte för att jag inte vill utan för att A inte vill och för att även jag ser att det skulle vara svårt att få orken att räcka till till ett barn till. Kärlek ja, men ett barn behöver mer än så, och jag har ju redan två att ta hänsyn till.

Jag vet att mitt tjat om min längtan blir tröttsam, men var ska jag få utlopp för den annat än här? Får jag gissa så kommer den längtan att minska i och med den kommande hösten. I höst blir våra frysta embryos fem år och kommer därmed att kasseras. Och i höst blir jag 42 och passerar därmed den ålder som de svenska klinikerna fortfarande erbjuder ivf. I och med det så spelar det ingen som helst roll om A ändrade sig efter hösten. Så med det i åtanke så är det nu, eller aldrig. Och med tanke på hur jag mår nu skulle A aldrig ändra sig just nu så det tåget har helt enkelt gått. Men det spelar ingen roll hur förnuftig min hjärna är, längtan finns där och bubblar upp till ytan flera gånger vareviga dag. Det mest ironiska i allt är att jag hade förväntat mig att vid det här laget ha börjat få störningar i mensen, med tanke på de hormonnivåer jag hade vid utredningen som gjordes nu för fem år sedan, men icke. Varje månad, med 28 dagars mellanrum (+/-3 dagar, precis som det alltid varit) dyker den upp. Så jobbig. Så meningslös. Och ärligt talat, enligt mig, så äcklig.

Den där längtan ja… På jobbet spelar det inte roll om jag är hos min storkund eller på mitt ”riktiga” kontor. På både jobbar jag tillsammans med tjejer som nyligen varit på RUL. Om man blir påmind om sin längtan? Gissa kan man ju… Och i veckan var en kollega med sina ettåriga tvillingar på besök. Hjärtat värkte allt bra rejält av längtan. Jag som tidigare inte varit så mycket för barn under ett, två år blir alldeles till mig när jag ser en liten. Jag vill att den bara försvinner, den bedrägliga längtan. Det kommer ju ändå inte bli fler! Varför kan jag inte bara vara nöjd? Varför kan jag inte bara gå vidare? Och jag har ju det bra, riktigt bra till och med, med tanke på att jag har mina två fantastiska tjejer. Det är ju betydligt mer än de som när längtan och inget har, trots många, många års försök. Allting är relativt. Det finns alltid dom som har det värre. Men vad gör det när det är i mitt hjärta det gör ont?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s