Avsaknad av minnen

Pratade med min yngsta syster häromdagen. Mycket handlade om mamma. Hon ringer och pratar med mamma dagligen och jag sa att jag tyvärr inte pratar så ofta för på dagarna kan jag inte då jag jobbar och på kvällen hinner det bli så pass sent innan det har hunnit bli lugnt nog hemma för att jag ska få möjlighet, och då är jag rädd för att hon redan har gått och lagt sig för kvällen. Sedan när jag väl ringer så är det svårt då jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Det händer egentligen inte så mycket i mitt/våra liv. Då föreslog syrran att jag skulle ta upp gamla minnen. Det brukar hon göra och det som har varit brukar vara enklare för mamma att koppla till än det som är nu. Efter det här samtalet så har jag funderat mycket på det. Gamla minnen. Visst har jag en hel del minnen men det är svårt att ta upp något särskilt. Mins systrar har alltid sagt att jag var en morsgris, men varför kan jag då inte komma på något sådant? Något som jag kan ta upp? Något som är positivt att minnas tillbaka på?

Jag har minnen på hur jag ligger uppkrupen bredvid pappa i soffan och tittar på tv. Det var Dallas, Falcon Crest, V… Jag minns tryggheten, värmen, pappas lukt. Jag minns hur jag började spela innebandy och pappa fick mig att få kontakt med det lag som blev ”mitt”, även efter att jag efter ett antal år bytte till ett annat. Jag minns hur pappa följde med mig till min första skoldag när vi hade flyttat och jag skulle börja en ny skola. Jag minns mig och pappa i en mängd olika situationer, men jag kommer inte på några med mamma. Varför är det så? Gjorde hon aldrig saker med mig? Eller vad är det? Visst, handlade det om tillfällen då man kunde hamna i kontakt med svensktalande så var det alltid pappa som följde med, då mamma alltid varit så osäker på sin svenska. Men det var inte alltid pappa följde med heller. Jag vet inte varför. Jag har inte något svar på det. Jag vet att jag saknade det. Särskilt när ”alla” andras föräldrar var med.

Kanske beror det på mammas psykiska sjukdom? Hon låg ju inlagd på psyket några gånger när jag gick i mellanstadiet. Mina systrar var bra på att kontrollera mig och få mig att vara som de ville att jag skulle vara genom att påminna mig om att jag måste tänka på mamma.

Tänk på vad mamma skulle säga!

Tänk dig för, tänk på hur mamma skulle reagera om hon visste!

Tänk på mamma, tänk på mamma, tänk på mamma…

Kan det vara detta som gör att jag känner ett så stort avstånd till henne? Jag älskar henne, på mitt lilla vis, men avståndet är enormt. Det har aldrig varit naturligt för mig att berätta saker för henne. Har det varit något så har jag dolt det för henne. Eller försökt linda in det i bomull. Jag har alltid varit rädd för hennes reaktion. Inte att hon skulle bli arg utan för att hon skulle bli ledsen och att jag skulle bli tvungen att trösta henne fast jag själv inte orkat. Som när jag och mitt ex separerade efter nästan sex års förhållande. Jag tänkte då först bo hos mina föräldrar, men när mamma tog det hårdare än vad jag gjorde så flyttade jag redan efter ett par dagar till min äldsta syster och hennes två barn, trots att vi aldrig någonsin haft något gemensamt… Där bodde jag tills jag fick tag på en egen lägenhet. Och så har det ”alltid” varit. Jag har ”tänkt på mamma”, tagit hand om mamma, på mitt lilla sätt. Och avståndet mellan oss har blivit bara större och större. Och idag vet jag inte vad jag ska prata om när jag pratar med henne. Men jag skulle vilja att jag visste. Är det för att jag älskar henne och vill ha det där mor-/dotterförhållandet som många andra har, eller är det för att jag än en gång tänker på mamma, försöker ta hand om mamma?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s