Val

Någonting som det är mycket och starka känslor över är amningens vara eller ickevara. När E var liten så hade jag ständiga känningar av mjölkstockning och fick aldrig att mjölken räcka vilket fick mig att känns mig otillräcklig och som en dålig mamma. Så redan när vi började prata om ett barn till så började jag fundera på det där med amning och när Lillasyster väl var född hade jag sedan en tid tillbaka bestämt att jag skulle försöka amma, och jag skulle försöka så länge A var hemma, vilket var rätt länge då han först tog sina 10 pappadagar och därefter tog semester och annan inarbetad tid. Fungerade det inte helt felfritt när han började jobba skulle jag helt enkelt ge upp. Jag hade förpliktelser gentemot både bebisen och E, och det var inte att amma till varje pris. 

Igår fick jag reda på att en väns sambo hade börjat fundera på att separera och hade till och med bokat in sig på en visning.  Det kom som en blixt från klar himmel, både för mig och min vän. Senast jag träffade dom, vilket inte var så länge sedan, så pratade de om bröllop. Och min vän sa att de senast i förrgår hade pratat om saker de skulle göra framöver. Så hennes besked kom verkligen som en blixt från klar himmel! 

Summan av kardemumman är att hon var på väg att bränna ut sig totalt. Småbarnsföräldrar som de är så blir det ju inte så mycket sömn på nätterna. Särskilt som hon ammar deras minsting. Till det så kom en del påfrestande saker som de har i sitt liv. Det är helt enkelt några saker som slukar energi och så en störd nattsömn på det gör att hon aldrig får vila och återhämta sig helt. Han försöker avlasta på kvällar och morgnar, men det är inte tillräckligt. 

Det jag slås av är envisheten med att fortsätta amma. Hon säger själv att det är en orsak till att hon mår som hon gör men hon vill inte sluta med det. Hon vill ge sitt barn det bästa hon kan, dvs bröstmjölk. Och det är det jag slås över, det är det jag förskräcks över. Att man idag är så inpräntad med att modersmjölk är det allra bästa och att det är amning som gäller till varje pris. Jag var ju själv där en gång i tiden. Jag ammade, kände mig otillräcklig, värdelös och totalt misslyckas. Jag mådde skit, men jag ammade. Jag grät, men jag ammade så mycket det bara fick. I efterhand så såg jag det idiotiska i det. Hur bra var det EGENTLIGEN för bebisen att mamman mådde dåligt, hamnade nästan i en depression och allmänt var en dålig mamma? Detta tänker jag även på i min väns frus fall. 

Nu har de i och för sig pratat igenom det hela och tagit till några åtgärder, men amningen är kvar. Den vill hon under inga omständigheter sluta med. Och jag kan inte låta bli att fundera vilket som är bäst för barnet:

  1. Amning och att mamman mår dåligt, föräldrarna separerar och familjen splittras. Mamman får inte vila och återhämta sig och orkar tillslut inte ta hand om varken sig själv eller barnen
  2. Amningen avslutas, mamman får möjlighet till mer sammanhängande vila och familjen kan förhoppningsvis fortsätta vara tillsammans 

Jag ver ju helt klart vad jag anser vara bäst för alla parter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s