Jag har under en period nu känt att den där längtan efter en trea har stillats bara för att plötsligt komma tillbaka som en käftsmäll. Trots att jag idag mår bättre än vad jag gjort på, ja, jag vet inte hur länge, så tryter orken när mina två tjejer sätter igång. Det känns stundvis som om det är bråk jämt. Särskilt Lillasyster håller på och testar gränserna för jämnan, samtidigt som hon är min lilla bebis (enligt henne själv). Jag vet att det hör till, men likväl är det jobbigt. Samtidigt så kommer E och som också har sitt att tampas med. En 7 åring är trots allt inte så stor och kan verkligen i ena stunden vara så liten, så liten och i den andra vara en riktigt stor och redig tjej. Och att hon dessutom är rätt mogen till personligheten också kan göra det än svårare att komma ihåg hennes ringa ålder. Stundvis känns det som om jag skulle gå åt för att jag inte orkar mer bråk och krångel. Jag könner att jag klarar  betydligt mer än vad jag har gjort (bl.a. så bryter jag inte ihop så lätt), men det tar på orken att ha dessa två ”solstrålarna” i luven på varandra för jämnan. Och inte att glömma testandet av gränserna! 

Trots att det stundvis känns som om de kör helt slut på mig, trots att jag verkligen älskar mitt jobb just nu, och trots att den är ytterst svår att kombinera med småbarn, så finns den där. Längtan. ”Tänk om..!” Den är stark, så genomträngande, så enorm. Och vetskapen om att vi inte kommer göra några försök på ett syskon gör ont. Den känns i hjärtat, i magen, ja, den har spridit sig till märg och ben! Och jag vill bara bli av med den!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s