Min graviditetslängtan har allt mer stillat sig. Tack och lov. Mina funderingar på mitt mående har däremot ökat den senaste veckan. Stundvis känner jag bara för att bryta ihop, rasa ihop som ett korthus. Samtidigt så kommer tankarna på att jag är en mes, inbillningssjuk eller att jag kanske trots allt kanske ändå är och sniffar på väggen? Men det jag inte kan förstå då är varför det är så mycket som talar emot väggen? 

Jämför jag min hjärna hur den är idag jämfört med för ett år sedan så är det enorma skillnader. Då kunde jag komma ihåg upp till tre siffror på en gång, mestadels enbart en eller två. Nu kommer jag stundvis upp till sex, sju, även om det mestadels ligger på 3-4. 

Idag känner jag glädje med mitt jobb. För ett år sedan…

Idag känner jag att jag i alla fall har viss kompetens, för ett år sedan tvivlade jag på allt. 

Samtidigt så känner jag den där enorma tröttheten i kroppen. Som om jag gick med ständig infektion i kroppen. Jag blir andfådd lätt. Kroppen känns stel. Mitt tålamod brister. Särskilt med barnen. Jag orkar bara inte! 

Just nu är det som om den stress jag har är den hemma, den med hämtning (eller lämning) av barnen till dagis respektive fritids. Eller till aktiviteter. Att när vi ska iväg så ska det alltid krånglas och dagdrömmas och hållas på så att det alltid tar längre tid än beräknat. Barnens kivande stressar mig. Och gnäll. Och tjat. Och krångel. Och jag känner allt oftare numera som en urusel förälder. Och jag tycker synd om barnen. Det är ju inte deras fel att mamma inte mår bra! De ska inte behöva lida pga det! Tyvärr så får de stundvis det. Som idag, i bilen så höll Lillasyster på och tjatade och gnällde kombinerat. Tillslut kunde jag inte hålla tårarna inne. Jag klarade bara inte av mer. Men vad skulle jag göra? Det var bara att bita ihop och försöka få henne på andra tankar. Det gick, efter en stund. Men det tog sin lilla stund. Och E hade vid det laget också blivit ledsen för att hon inte heller orkade med. 

Jag är rädd för att mitt mående skadar mina barn. Att mitt bristande tålamod inte är bra för dom. Det är inte det att jag är rädd för att säga något dumt till dom, eller att jag skulle ta till våld, varken fysisk eller psykisk. Det är bara det att jag inte orkar. Samtidigt så kommer frågan, vaddå ”inte orkar”? Vad händer när jag inte orkar? Vad kan jag göra för att orka? Vad är det egentligen som får mig att bli så här? Att må så här? Vad är det som är problemet? 
Och: Är det bara påhitteri alltihop? Något som min sjuka hjärna kommit på

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s