Lewykroppsdemens. Jag tror jag aldrig hade hört det innan. Demens visste jag vad det var och att det finns några olika typer.  Alzheimer var en slags demens och nog den enda som jag verkligen kände till. Tills nu. 

Min mamma har fått diagnosen Lewykroppsdemens. Lewykroppsdemens upptäcktes i slutet av 80-talet då man fann vid obduktioner att vissa dementas hjärnor innehöll samma proteinansamlingar, Lewykroppar, som är typiska vid Parkinson. 

Mammas demens upptäcktes i samband med att hon sökte hjälp då hon började se personer som varit döda länge. Just synhalucinationer är typiska symptom för den här demensformen. Det finns medicin som kan mildra dessa och min mamma har nu precis börjat ta dom. De flesta med denna diagnos brukar svara bra på medicinen, även om det tar lite tid innan den ger någon effekt. Precis som med annan demens finns det ingen återvändo. Man blir aldrig frisk igen utan tvärtom så blir man allt sämre på sikt. 

I mammas fall har hallucinationerna i vissa fall blivit en verklighet. Det de säger och gör kan för henne vara sanningen, och det oavsett vad vi levande människor säger till henne. Tyvärr så är det ofta negativa saker. Som under hösten har jag fått höra att jag har kallat henne för ”hora”, att jag och A ska separera, att min systersons lilla söta bebis som föddes i höstas har en svampliknande utväxt på ena örat (och det spelar ingen roll hur mycket jag säger att jag till skillnad mot mamma har träffat henne och sett att hon inte har det, för mamma ”vet”) etc. Det senaste nu var inför julen då jag och mina systrar tydligen gick bakom ryggen på henne och inte berättade något för henne. Hon skulle fira julen med mig och min familj och på annandagen skulle jag köra ner henne till min syster i Blekinge. Mamma var jättearg på mig då vi inte sagt hur hon skulle ta dig hit eller härifrån till min syster eller hem efter det besöket. Hennes sviktande minne hade inte noterat alla de gånger som jag hade pratat om det, eller de gånger som systern i Blekinge hade pratat om det eller systern som bor i närheten av mamma pratat om det. Färdtjänst skulle köra hit henne, jag skulle köra henne till Blekinge och syrran skulle köra hem henne. Jag försökte förklara lugnt och inte ta åt mig av hennes ilska, men det var lättare sagt än gjort. Det är helt enkelt inte lätt att ta sådant, även om man vet om att hon är sjuk och att det är sjukdomen som talar. 

En annan sak som sjukdomen gjort är att hon har fått någon slags hang up på sin 70-årige granne. Mamma har fått för sig att han super och knarkar, att han precis fått en bebis och att han nyligen gift sig, och få inte med en kvinna utan två. Hon tror att han försöker hålla det hemligt för henne, men hon vet minsann! Det spelar ingen roll hur mycket han förnekar det, hon vet! Men mest av allt är hon förbannad på honom då han inte bjöd in mamma till dop eller bröllop, men att han däremot bjöd in hennes mamma och bror (dvs min mormor och morbror). Saken är den att mormor dog för bortåt 43 år sedan och min morbror för några år sedan. 

Jag tycker så synd om mamma! Jag tycker synd om henne för att hon inte jag koll, jag tycker synd om henne för att hon är så säker på så mycket negativa saker, på hur folk lär se på henne när hon pratar om dina galenskaper, hur arg och ledsen och besviken hon är över saker som bara hennes hjärna har snickrat ihop och jag tycker synd om henne trots att jag inte kan för allt i världen inte sätta mig in i hur rädd, vilsen och osäker hon lär vara på allt och alla. Och jag tycker även synd om alla som hon fått gör dig saker om och som hon sedan går och anklagar dom för att ha gjort, och då framförallt mammas granne. Det enda han har gjort är att flytta in i en trappuppgång där en person råkar vara sjuk. 

2 reaktioner till “

  1. Fy så jobbigt för henne och för alla anhöriga! Jag känner igen beteendet med hallucinationer och inbillningar från när min pappa hade en allvarlig depression med tillhörande psykos för några år sen, det är svårt att behålla lugnet som anhörig och inte ta åt sig eller bli irriterad trots att man vet att det är ett sjukdomstillstånd. Men till skillnad från depression finns det ju ingen väg tillbaka med demens som du säger, jag känner verkligen med dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s