Tankar och funderingar

Så sakteliga börjar november närma sig och med den paniken och förväntan. Förväntan inför vår resa till Florida, paniken för följderna av den samma. För samtidigt som det är ”sakteliga” så är det i ett naffs och i och med att ”ett naffs” går fort betyder det att vi snart åker, och så snart vi åker så betyder det att december är nära. Och med december är alla besluten om jul och allt annat som är förknippat med jul så som var vi ska fira det, om och i så fall hur vi ska vara lediga, alla förberedelser inför julen (som jag ändå gillar och ser fram emot), införskaffandet av julklappar… Och så allt jobbrelaterat. I december, innan jul kommer jag hålla i fyra olika utbildningar. En finns det färdig material till, övriga finns det en del material till men jag måste bygga upp strukturen i dessa och företagsanpassade dom. En utbildning är på en dag. En är på två och den tredje är på tre. Den på tre dagar ska jag genomföra två gånger under december. Den är en sådan utbildning som jag behöver ta fram. Det är relativt långt till december, men inte så långt jobbmässigt i och med att jag inte är på jobbet på nästan 2,5 veckor i november… Och sedan så är det ju allt som behöver fixas innan vi åker. Fixa med posten, fixa kaninvakt (gissar på att det blir kaninpensionat trots att det är så dyrt), fixa med ESTA osv osv. 

I november så fyller jag även år. Tanten blir 40. På senare tid har jag känt visst sug på att fixa en rejäl fest, men samtidigt så vet jag att det inte blir av. Jag orkar inte fixa allt själv. Och jag hinner inte. Och dessutom, jag vet inte riktigt vilka jag skulle bjuda. Jag umgås ju med rätt många, folk som jag tex går och äter  lunch med men sedan så blir det inte mycket mer än så.  Samtidigt så är det inte så många som jag är nära och umgås tätt med. Det är svårt att få ihop vardagspusslet och än svårare att få ihop det sociala livet. Dessutom så bor ju flera av dom som jag skulle vilja fira min födelsedag med många tiotal mil härifrån. Och slutligen, jag är ju inte hemma när jag fyller år. Jag är ju på andra sidan Atlanten… Visst kan man fira senare, men jag vet inte. Jag är så tudelad. Det roligaste är ju oftast att fixa inför. Samtidigt så kräver det mycket tid och ork, något som jag har brist på för tillfället. Så det här med kalas får nog vara. Ibland är det bara att inse sina begränsningar.

Inse sina begränsningar ja… På senare tid har längtan efter ett tredje barn vuxit sig allt starkare. Hjärtat skriker efter en till. Samtidigt så inser jag ju vilken idioti det vore för oss. Det är stundvis redan idag jobbigt med två barn, att då ha en tredje… Allt blir så mycket krångligare och med omständigt, boende, bil, resor, vardagen i allmänhet, ja, hela alltet. Så det lär inte bli några fler. Det får vara bra nu! Jag misstänker att det hela egentligen handlar om något annat. Om tristess. Medelålderskris. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s