Tänk om någon ser mig?

Nu är jag inne på min tredje lediga dag innan nya jobbet börjar. E har varit i skolan (men inte fritids) dessa dagar (8-12)medan Lillasyster har varit hemma med mig. Jag och Lillasyster varit iväg dagligen och fixat ärenden. Varje gång jag åkt iväg har jag känt mig skyldig och som om jag gjorde något man inte fick, trots att så inte är fallet. Jag har avslutat min gamla anställning och jag är anställd sedan den dryga veckan tillbaka på nya, och där har de helt varit med på notera att jag tag några dagar ”off” innan jag börjar jobba på riktigt. Det är lustigt det där…

Jag känner allt mer att det var bra att ta dessa dagar ledigt. Dels så jag veckan kantats av förkylningar, dels så har jag nog behövt ”koppla bort” Företaget. Igår tex så snurrade vissa händelser runt i huvudet på mig, händelser som jag inte tänkt på på länge. En sådan händelse var var en som hände förra hösten och en chef kom fram till mig och högt och tydligt deklarerade att jag ”skulle ut ur byggnaden” då dennes team skulle få komplettering med en konsult och en annan person hade pga omorganisationer fått andra arbetsuppgifter och därmed behövde sitta närmare sina kollegor (vilket för denne person innebar en flytt på ynka 4-5 meter, dvs en skrivbordsstadiet). Och ut skulle jag innan veckan var slut. Den där känslan som jag kände då, känslan av att bli utkastad, kom tillbaka och när den kom så kunde jag inte hålla tårarna borta. Jag kände mig så vilsen, så ensam, så utlämnad vid det tillfället. 

Jag hoppas att dessa senaste dagars grubbleri har varit mitt sista steg av att hantera de känslor och händelser som jag behandlat och att jag nu verkligen är klar för att gå vidare! 

Jag ser att det senaste året har varit oerhört tufft för mig. Det jag varit många olika saker som varit. Kanske är det så att jag har varit bidragande till att det blev som det blev. Kanske är omgivningens uppfattning av saker och ting annorlunda. Men ärligt, det spelar ingen roll. Det senaste året har jag upplevt vara jobbig. Djävulskt jobbig. Jag har kännt mig utkastad. Oönskad. Hatad. Orättvist behandlad. Utfryst. Allmänt illa behandlad. Nedtryckt. Nervärderad. Orden, och känslorna är många. Alltför många. Och jag tycker oavsett vems fel det är att det blev som det blev, att det inte är ok. Ingen, absolut ingen, ska behöva känna sig så! 

Och jag? Jag är lycklig, och tacksam över att det nu ligger bakom mig. Och jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva känna något sådant igen!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s